1 § Ekofin

Finansminister Bosse Ringholm

Rapporter från ministerrådsmötena den 5 och 14 mars 2002

Information och samråd inför informellt ministermöte den 12-13 april 2002

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Sammanträdet är öppnat!

Jag hälsar då finansminister Bosse Ringholm med medarbetare välkomna hit för en information, genomgång och samråd inför det informella ministerrådsmötet. Vi brukar normalt inte ha samråd inför informella ministerrådsmöten här i nämnden, med två undantag, utrikesministermötet och det informella Ekofinmötet, eftersom detta ju är väldigt viktiga råd.

Du är välkommen! Varsågod!

Anf. 2 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Ni har fått en skriftlig återrapport från Ekofinmötet den 14 mars, och jag vill särskilt framhålla det jag tog upp förra gången med nämnden och uttrycka min tacksamhet för nämndens stöd där. Vi var ju mycket bestämda motståndare till idén att inrätta en särskild medelhavsbank, och det var ju också många andra länder före själva mötet. När väl mötet kom till stånd – det var fjärde gången som frågan diskuterades på ett Ekofinmöte – var motståndet inte lika utbrett. Det verkar som om man vek undan lite. Det tog en lång resa och en halv natt innan vi lyckades stöka undan det där förslaget, men det var trots allt en stor framgång för oss från de nordiska länderna att vi fick bort medelhavsbanken. Det gjordes dessutom ett uttalande som snarast stärkte den nordliga dimensionen och stödet till miljöarbetet i Östersjöländerna, så det var i det fallet ett bra utfall, även om det var en besvärlig resa. Jag säger ingenting mer om återrapporteringen eftersom ni har fått en skriftlig rapport om den.

Anf. 3 ORDFÖRANDEN:

Det är ingen som begär ordet på återrapporten. Då går vi in på dagordningen för det informella mötet. Varsågod.

Anf. 4 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Ni har ju fått en promemoria om det informella mötet, så jag tänkte uppehålla mig i huvudsak vid vissa substantiella frågor som gäller de globala finansiella frågorna och den finansiella integrationen i Europa. Jag börjar med den mekanism som kallas för skuldomstruktureringsmekanismen och som IMF har föreslagit.

Det finns i diskussionen en fråga om hur den privata sektorn ska kunna ta ett större ansvar och medverka i hanteringen av finansiella kriser. Med IMF:s förslag vill man skapa en formell mekanism för omstrukturering av enskilda länders skulder vid insolvens. Man kan likna detta vid ett konkursförfarande för enskilda länder i likhet med det konkursförfarande som i dag finns för enskilda företag. Syftet med det här förslaget är att förbättra förutsättningarna för ordnad krishantering genom tydligare spelregler för både den privata sektorn och skuldlandet. Vi kommer nu att ha en första diskussion i Oviedo om det här förslaget.

Jag tycker att det finns skäl att välkomna den här diskussionen, men vi betonar att det också finns anledning att noggrant utvärdera den här mekanismen. Det är naturligtvis så att det här inte får gå ut över annat arbete som vi har för att förmå den privata sektorn att medverka i krishantering.

Vi har också en diskussion som handlar om EU:s inflytande i Internationella valutafonden, och den går framför allt ut på att försöka få till stånd en bättre samordning mellan EU-länderna i IMF-frågor. Det får vägas mot nödvändigheten av att alla EU-länder, inte minst vi mindre länder, också vill ha en nationell beslutsrätt. Vi ingår som bekant i en nordisk-baltisk valkrets, och vi vill värna det inflytande som den här valkretsen har gett oss hittills.

Vi kommer också att ha en diskussion om kapitaltäckningsregler för banker, och där finns den s.k. Baselkommittén för banktillsyn, som jobbar med revidering av nuvarande kapitaltäckningsregler. Detta syftar till att bankernas kapitalkrav i ökad grad ska avspegla riskerna i bankernas verksamhet. På så vis ska bankerna få ett incitament för att ha sina risker under kontroll och kunna upprätthålla en stabilitet i det finansiella systemet.

Det har framförts en del oro för att Baselförslaget kommer att försvåra eller fördyra utlåningen till små och medelstora företag. Anledningen till det är att banker enligt det här förslaget måste avsätta genomsnittliga buffertkapital när de i dag lånar ut till sådana företag. Det hänger naturligtvis ihop med riskbilden. Eftersom kapitalkravet innebär en kostnad för bankerna kan ett högre kapitalkrav innebära att bankerna väljer att minska utlåningsvolymerna eller höja utlåningsräntan.

Den här kritiken har uppmärksammats i Baselkommittén, och olika åtgärder har vidtagits. Bl.a. har man beslutat godkänna sådana säkerheter som små och medelstora företag brukar använda i syfte att minska det buffertkapital som banken måste avsätta. Dessutom har diskuterats att sänka nivån på det avsatta buffertkapitalet för utlåningen till de här företagen. Som alla vet betyder det väldigt mycket för små och medelstora företag, med deras möjligheter att främja vår tillväxt och skapa sysselsättning. Om de ska kunna få goda villkor för upplåning från banker i fortsättningen gäller det ju att deras villkor inte försämras på något sätt.

Det här kan man säga är en del i en större diskussion om hur vi ska uppnå en integrerad marknad för finansiella tjänster i Europa, den som vi diskuterade under EU:s toppmöte här i Stockholm framför allt förra våren. Det finns en risk för att de ambitiösa tidsgränser som har satts upp inte kommer att kunna klaras. Som alla minns kom vi fram till att handlingsplanerna för riskkapital och finansiella tjänster skulle vara genomförda 2003 respektive 2005. Vi behöver snabba på arbetet för att kunna nå de målen, helt enkelt.

Vi ska diskutera prioriteringar och olika åtgärder så att vinsterna av den finansiella integrationen kan materialiseras. Därför räcker det inte bara att enas om de olika delförslagen i handlingsplanen, utan vi måste också se till att de genomförs på rätt sätt så att vi kan nå de här tidsmålen och övriga mål som är uppställda.

Bland de viktiga målen finns mål om lägre kapitalkostnader, framför allt för små och medelstora företag, högre potentiell och faktisk avkastning på sparande inklusive sparande för pensioner och ett bredare utbud av finansiella tjänster och produkter som förbättrar kapitalförsörjning och riskspridning. Sedan måste vi naturligtvis se till att den finansiella stabiliteten bevaras, att utveckla konsumentskyddet och att konsumentnyttan tillgodoses. Det finns en nyligen beslutad förordning om gränsöverskridande betalningar. Det är ett steg i den här riktningen. Det finns skäl att ytterligare stärka konkurrensen på bankområdet genom att just underlätta gränsöverskridande verksamhet, och det kan ske genom en harmonisering av genomförandet av regleringsåtgärder och tillämpningen av tillsynsregler inom EU.

När det gäller den stora frågan om finansiell krishantering har vi haft ett par rapporter vid tidigare Ekofinmöten kring detta, och nu sker en uppföljande diskussion, bl.a. om de rekommendationer som handlar om ökade krav på de stora instituten när det gäller informationsberedskap och planeringen för krislägen och krav på tillsynsmyndigheterna att undanröja eventuella informationshinder mellan sig och att utse en samordnande myndighet i en krissituation. Även en s.k. Memorandum of Understanding ska utvecklas till att inte bara omfatta det normala tillsynsarbetet utan också just samordningen i en krissituation. Det här är något som vi har stor erfarenhet av genom den nordiska finansiella integrationen.

Uppföljning av det här arbetet sker nu framför allt inom de olika tillsynskommittéerna och rådgivande kommittéer inom EU och även i Europeiska centralbankens egen tillsynskommitté, men också på det nationella planet. Det finns alltså många intressenter som jobbar med det här.

Vi stöder fullt ut arbetet från svensk sida, och vi har en del egen värdefull erfarenhet som vi gärna delar med oss. Det har gått rätt kort tid sedan arbetet kom i gång, och man räknar med att först nästa vår kunna ta ställning till en mer sammanhållen avrapportering kring det arbete som har skett i de här kommittéerna och på nationell nivå.

Till allra sist kommer också att diskuteras implikationen av Enronkollapsen. Den här redovisningsskandalen och den efterföljande konkursen i det amerikanska energikonglomeratet Enron reser en del principiellt viktiga frågeställningar. En relevant fråga är huruvida en funktion snarare än en företagsform ska vara underställd tillsyn med tanke på att Enron stod utanför tillsyn trots att man med tiden kom att bedriva finansiell verksamhet i stor skala. Från början var det ju ett bolag som hade helt andra uppgifter.

Därför är det viktigt att redovisningsreglerna håller jämna steg med utvecklingen för finansiella instrument och formerna för kapitalanskaffning. Det verkar som om de amerikanska redovisningsreglerna inte har följt med i utvecklingen på det området. Därför är det viktigt med en genomlyst redovisning och god kunskap om olika finansiella instruments betydelse för att upprätthålla förtroende på marknaden. En annan aspekt är att en större del av företagens risker ibland redovisas utanför balansräkningen.

Kommissionen håller på att ta fram ett åtgärdsprogram för europeiskt vidkommande, och den har följande mål: För det första att säkerställa och snabba på ett bra finansiellt redovisningssystem. För det andra att skapa bättre och tydligare revisioner av företag och säkerställa att de är mer oberoende. För det tredje att se över reglerna när det gäller tjänstemannastyrda företag. För det fjärde att tillsynsmyndigheter ska se över frågor som har att göra med den ökade komplexiteten från derivatinstrument och derivathandel. Och för det femte och sista att se över rollen för finansanalytiker och kreditvärderingsinstitut.

Det tycker jag är ett bra arbete, och vi kommer naturligtvis att behöva diskutera kommissionens detaljförslag på de här områdena.

Anf. 5 ORDFÖRANDEN:

Det kanske ska påpekas att finansutskottet har fått en ordentlig genomgång också av de här frågorna inför det informella mötet med Ekofin.

Anf. 6 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Vid genomgången i finansutskottet ställde Mats Odell en fråga som gällde kapitaltäckningskravens konsekvenser för små och medelstora företag, och finansministern lovade svara på EU-nämnden. Jag har noterat svaret i Mats frånvaro och vill tacka för svaret och bara understryka att vi tycker att det är viktigt att regeringen fortsätter att följa just de här frågorna på så nära håll som möjligt.

Anf. 7 KARIN PILSÄTER (fp):

Som sades här hade vi ju en ordentlig genomgång på finansutskottet. Jag förutsätter att våra synpunkter har framförts ordentligt. Vi hade ju också en diskussion som var lite av en uppföljning av vår utfrågning kring aktiemarknaden vid det tillfället.

Jag vill instämma i det som Holger Gustafsson sade om att följa upp kapitaltäckningsreglerna och villkoren för småföretag.

Det jag egentligen skulle vilja få höra lite mer om är det som vi inte heller kunde få så mycket information om, nämligen hur diskussionen kring det ekonomiska läget och synpunkter på det kommer att föras och vad man kan förvänta sig kommer att hända på det utvidgade eurogruppsmötet, alltså vad som kommer att hända där och vad ni kommer att driva.

Jag vill också upprepa den ståndpunkt som vi från Folkpartiet har, och det är att man på finansministrarnas möte borde aktualisera, speciellt när det gäller diskussionen kring det ekonomiska läget, det nu uppblossande handelskrig som riskerar att trappas upp i stället för att trappas ned. Det borde vara en fråga som Sverige tar upp och driver även i detta sammanhang. Fastän själva handelsreglerna formellt sorterar i ett annat ministerråd har det ju väldigt viktiga implikationer på det ekonomiska läget.

Till sist vill jag ta upp frågeställningen om det har kommit fram något mer kring hur man kommer att följa upp Monterreymötet.

Anf. 8 GUNNAR HÖKMARK (m):

Först vill jag bara understryka det som sades tidigare om handelskrig. Inte minst när man diskuterar strukturfrågor inom EU är det ju faktiskt så att om det är någonting som drabbar den europeiska ekonomin så är det om vi skulle hamna i den typen av skyddade strukturer som blir konsekvensen av olika typer av handelshinder. Detta är därför inte bara en handelsfråga utan i allra högsta grad en strukturfråga. Det finns skäl för Sverige att driva denna fråga, inte bara rent allmänt utan driva den med en viss intensitet och iver.

När det gäller frågan om olika företag, kapitaltäckningskrav och de finansiella strukturerna är det viktiga också att komma bort från att kategorisera olika typer av företag i små och medelstora, eller tjänstemannastyrda som det kallas här. Det viktiga är att se till att man har en kontroll och tillsyn som gäller alla typer av företag på ett likvärdigt sätt och att man heller inte har någon särbehandling vad gäller kapitaltäckning. Det finns inget skäl att utpeka små och medelstora företag som större kreditrisker än andra. Vi har tvärtom på sistone i allra högsta grad sett att så inte är fallet.

Det finns en fråga som jag skulle vilja ställa när det gäller den makroekonomiska diskussionen. Den gäller vilken bedömning regeringen nu gör av hur Tyskland och Portugal, som vid förra tillfället inte fick de här förtida varningarna, har utvecklats i relation till de löften som då utställdes. Jag skulle också vilja veta hur man kommer att följa upp den utvärderingen och vid vilka tillfällen som man särskilt kommer att ha en avstämning av detta.

Anf. 9 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

De små och medelstora företagens kreditmöjligheter är alltid en balansfråga. Jag håller med om att man inte ska ställa andra krav på mindre företag än på andra företag, men det är alltid en balansfråga om säkerheter och risktagande. Vi är naturligtvis väldigt noga med att se till att de små och medelstora företagen får bra möjligheter framöver, eftersom det är där den stora expansionen ligger vad gäller nya arbetstillfällen, inte bara i Sverige utan i de flesta länderna inom EU-kretsen.

Den diskussion som vi ska ha om det ekonomiska läget, som verkligen är informell, har ännu inte resulterat i något underlag från det spanska ordförandeskapet. Men jag förutsätter att flera av de saker som ledamöterna har tagit upp här naturligtvis kommer att diskuteras. Vi har ju alltid intresse från EU:s sida att peka på de negativa konsekvenser som de amerikanska handelshindren får för hela världsekonomin. Om man ibland använder amerikansk inrikespolitik som förevändning för att göra den här typen av ingrepp i den internationella ekonomin är det ju ganska allvarligt, så jag förutsätter att vi får en rejäl diskussion om det. Vi deltar gärna från svensk sida för att försöka bidra till ökad handel, inte begränsningar i handeln på det sätt som har skett under senare tid.

Jag vill påminna om att en viktig diskussion när det gäller den internationella ekonomiska debatten handlar om att vi nu, i ett läge när de flesta tror att det har vänt på den internationella ekonomiska planen, också måste se till att sunda offentliga finanser och låg inflation i fortsättningen är reella riktmärken. Erfarenheten av det som har hänt under de senaste åren vad gäller Irland, inflationen, Tyskland och Portugal visar hur oerhört viktigt det är, om vi går in i en bättre ekonomisk situation under de kommande åren, att vi gör det med beaktande av det som vi från svensk sida hela tiden har framhållit som oerhört viktigt, nämligen att man har sunda offentliga finanser och att man eftersträvar överskott för att kunna ha en balans och en buffert också vid andra tillfällen.

Jag är ju särskilt glad i dag, naturligtvis, när jag ser att det stora kreditvärderingsföretaget Moodys nu har höjt den svenska ratingen, och använt som argument just att man tycker att det finns ett stort offentligt överskott, att vi har lyckats bekämpa arbetslösheten och att vi också har haft en hygglig utveckling vad gäller lönemarknaden och prisutvecklingen.

Det är ju det som låg bakom diskussionen om förhållandena i både Portugal och Tyskland: Man hade tyvärr inte de offentliga överskotten, utan stora underskott i stället. Jag tycker att det är en erfarenhet som vi nu bär med oss från den senaste lågkonjunkturen och som vi nu bör använda inför bättre tider för att se till att vi är bättre rustade inför nästkommande förändringar i konjunkturen. Mycket av diskussionen kommer säkert att handla om just hur vi kan ha en bättre beredskap den här gången jämfört med tidigare.

Vad gäller Monterrey, slutligen, har vi inget material från det spanska ordförandeskapet, men eftersom jag själv var i Monterrey kan jag ändå konstatera att det var en framgång för EU på flera olika sätt, framför allt därför att EU tvingade USA till ett mera aktivt agerande. Både i form av mer löften om pengar till biståndsverksamhet i fortsättningen och på andra områden var amerikanerna ganska aktiva, och jag tror att de var det mycket som ett resultat av det samordnade tryck som EU utsatte USA och andra för under Monterreykonferensen. Även om det inte är omedelbart finansministrarnas bord är nästa skede att ta hem det som gjordes i Monterrey inför Johannesburgskonferensen i höst också. Det är ju andra råd som kommer att diskutera detta också.

Anf. 10 GUNNAR HÖKMARK (m):

Jag ska inte gå in i diskussionen om finansministern ska vara glad eller inte glad över den svenska ekonomins utveckling, utan peka på en annan sak som jag tror kan vara viktig när man diskuterar makroekonomins utveckling i Europa. Det är risken för att vi nu på nytt ser att den europeiska utvecklingen blir långsammare på väg uppåt än den amerikanska. De tecknen är mycket tydliga i dag. Jag tror att det är viktigt att man då tar tillfället i akt och fokuserar på de faktorer som leder till denna skillnad i den europeiska tillväxten. Det kan också vara ett sätt att ytterligare driva på de förändringar och reformer som behövs.

Anf. 11 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Det finns självklart anledning att studera och göra jämförelser mellan den amerikanska uppgången nu i ekonomin och vad som händer i Europa. Vi har anledning att också titta på framför allt den amerikanska skuldsättningen av hushållen, som ju var en drivande kraft under de åtta nio år som innebar en framgång i amerikansk ekonomi. Nu finns det tendenser som visar att skuldsättningen ökar på nytt igen i amerikanska hushåll, och det är väl kanske inte en särskilt sund orsak till ekonomisk tillväxt. Så det finns ju en del att lära också på det området. Om vi ska ha en ekonomisk tillväxt i Europa bör vi kanske undvika att det sker via sådana skeenden.

Anf. 12 GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag tänkte bara säga något om Enron. Jag tycker att det finns en väldigt viktig sak som bör påpekas, och det är att man i USA lät Enron gå i konkurs. Det brukar sägas att om det hade skett i Europa så hade någon statsmakt raskt hoppat in och räddat ett så pass stort företag.

Det tror jag är det viktigaste resultatet: Man måste låta ett vanskött företag, som sköts på det här sättet, gå i konkurs. Det skickar signalen att man inte kan bete sig så här.

Anf. 13 ORDFÖRANDEN:

Då är vår överläggning slut. Vi tackar finansministern för medverkan. På återseende snart igen här i EU-nämnden!

2 § EU-lagstiftning för genomförande av FN:s

säkerhetsråds resolution 1390 (sanktioner mot talibanerna m.fl.)

Kabinettssekreterare Hans Dahlgren

Information och samråd inför rådets beslut

Anf. 14 ORDFÖRANDEN:

Jag hälsar kabinettssekreterare Hans Dahlgren med medarbetare välkomna hit. Vi ska ha information och samråd inför ett kommande rådsbeslut om genomförande av FN:s säkerhetsråds resolution 1390.

Jag tänkte att vi skulle göra så i dag att vi får en fyllig information och har möjlighet till utbyte av meningar runt bordet. Det definitiva beslutet i detta ärende behöver vi faktiskt inte ta i dag, utan det kan vi ta nästa vecka då vi träffar utrikesministern. Det är den tidsplan vi har, och jag tycker att det är bra att vi får möjlighet att sätta oss in i en sådan här fråga ordentligt. Varsågod, kabinettssekreteraren!

Anf. 15 Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Den information som jag vill lämna i dag handlar alltså om nya EU-beslut om sanktioner som ersätter de tidigare sanktionerna mot Afghanistan, talibaner, Usama bin Ladin m.fl. Det är fråga om både en gemensam ståndpunkt och en förordning.

Orsaken till att det här kommer upp är det beslut som FN:s säkerhetsråd fattade den 16 januari i år och som resulterade, som ordföranden sade, i resolution 1390. I allt väsentligt är det här fråga om en fortsättning på de sanktioner mot Afghanistan m.fl. som har funnits i flera år, men en uppdatering genom resolutionen 1390 på grund av händelseutvecklingen i Afghanistan.

Jag vill så här i början också beklaga att EU-nämnden ännu inte har fått alla relevanta dokument på svenska, eftersom det inte finns någon officiell svensk översättning på dem. Just därför har vi från departementets sida försökt lämna en fyllig redogörelse i det bakgrundsmaterial som har skickats över till nämnden. Nu finns ju också båda förslagen tillgängliga på engelska i alla fall.

De här sanktionerna mot Afghanistan, mot talibanerna, mot nätverket al-Qaida, mot Usama bin Ladin och mot personer och enheter som har haft samröre med dessa infördes redan i oktober 1999 och sedan i december 2000 genom två tidigare resolutioner, och de hette 1267 och 1333. Det var alltså långt före händelserna i New York och Washington den 11 september i fjol. De hade snarare sitt ursprung i bombningarna av de amerikanska ambassaderna i Dar es Salaam och Nairobi på hösten 1998.

Resolutionerna från 1999 och 2000 innehåller ett antal olika sanktioner. Där ingår vapenembargo och flygembargon. Där ingår också frysning av tillgångar för sådana personer och organisationer som sätts upp på en särskild spärrlista. Den här spärrlistan ska uppdateras och har uppdaterats regelbundet av en särskild sanktionskommitté som inrättades genom den första resolutionen i oktober 1999.

Det var också ett beslut av denna sanktionskommitté, som kallas 1267-kommittén efter den ursprungliga resolutionens nummer, som i november förra året bl.a. förde upp tre svenska medborgare och tre organisationer här i Sverige på den här spärrlistan. Det ledde då till att de här personerna och organisationerna fick sina tillgångar frysta. Resolutionerna genomfördes i EU-systemet genom gemensamma ståndpunkter och förordningar. Spärrlistan bifogas förordningarna som en bilaga och blir därigenom gällande rätt i alla EU-länder.

EU-kommissionen fick också genom förordningen i fjol i uppdrag att revidera den här spärrlistan på grund av ytterligare beslut som skulle kunna komma att fattas av sanktionskommittén, t.ex. att man lade till flera personer eller flera organisationer på listan, och det var ju just det som hände i november i fjol, då bl.a. de här tre svenskarna och de tre organisationerna i Sverige fördes upp på den här listan.

I början av det här året, den 16 januari närmare bestämt, antog så säkerhetsrådet en ny resolution, 1390, som så att säga reviderar den här sanktionsregimen. Att det var nödvändigt med en sådan revidering berodde på de förändringar som hade skett i Afghanistan i och med talibanregimens fall mot slutet av förra året och i samband med årsskiftet. Den väsentligaste skillnaden mellan de två systemen är att i och med resolution 1390 har alla sanktioner mot Afghanistan lyfts och upphört. Också flygembargot har upphört. Däremot behåller man också i den nya resolutionen sanktionerna mot talibanerna, mot terroristnätverket al-Qaida och mot Usama bin Ladin m.fl. i form av frysningen av tillgångar, i form av vapenembargo och i form av förbud mot stöd av militär verksamhet från de här personernas och organisationernas sida.

Detta innebär att spärrlistan från de tidigare FN-resolutionerna behålls. De som står på listan på grund av sitt samröre med Usama bin Ladin eller al-Qaida, som är rekvisitet i de tidigare resolutionerna, får sina tillgångar fortsatt spärrade.

Det har också genom resolution 1390 införts reserestriktioner mot personerna på listan. I den delen är det inte fråga om någon ny EU-lagstiftning utan reserestriktionerna omnämns i den gemensamma ståndpunkten, och de gäller sedan sektorsrådet fattade sitt beslut i januari. På den punkten är det en utvidgning.

Det finns några nyheter i resolutionen som vi välkomnar ur rättssäkerhetssynvinkel. En är att sanktionskommittén har fått i uppdrag att regelbundet uppdatera spärrlistan på basis av – som det heter – relevant information från bl.a. medlemsstaterna. Kommittén ska också – enligt resolutionen – utarbeta ytterligare riktlinjer och kriterier för att genomföra sanktionerna. Det är viktigt att det inte bara gäller det som står i resolutionen om samröre med nätverket eller med Usama bin Ladin utan det ska också vara mer tydliga kriterier som ska utarbetas.

Vi hoppas från svensk sida att detta så småningom ska resultera i kriterier som liknar dem som EU självt antog i slutet av förra året, där det t.ex. heter att det måste ligga något slags rättsligt beslut som grund för att ta upp en person eller en organisation på listan. Tyvärr har diskussionen i New York inte kommit så långt ännu när det gäller utarbetandet av kriterierna. Några positiva resultat i den bemärkelsen har ännu inte uppnåtts.

Ändringarna i sanktionsregimen som görs genom resolution 1390 medför att också EU:s lagstiftning på området måste ändras. EU arbetar med den linjen att det ska ske genom att ett nytt paket antas med en gemensam ståndpunkt och en förordning som ersätter de nuvarande dokumenten. Den nya förordningen ska grunda sig på artiklarna 60, 301 och 308 i EG-fördraget, precis som den förordning mot terrorism som antogs i december. Vår uppfattning är också att EG med stöd av artiklarna, precis som tidigare, kan besluta om sanktioner mot individer. Även om det blir fråga om nya rättsakter är det fortfarande i substans fråga om en fortsättning på de redan gällande sanktionerna.

Genom det nya paketet kommer sanktionerna mot de tre svenskarna och de tre organisationerna att fortsatt gälla. Förhandlingarna om detaljerna i paketet är inte slutförda än. Bl.a. diskuteras det om det är möjligt att få in en bestämmelse här om undantag från sanktionerna för grundläggande mänskliga behov. Den svenska linjen är naturligtvis att även personer på sådana spärrlistor skall kunna få sådana grundläggande behov tillfredsställda.

Sverige har genom sitt medlemskap i Förenta nationerna, genom sin anslutning till FN-stadgan, en folkrättslig skyldighet att genomföra de beslut som säkerhetsrådet fattar, inklusive beslut om sanktioner. Det sker i tillämpliga delar genom ett gemensamt EU-beslut.

Regeringens avsikt är att besluta om att anta den gemensamma ståndpunkten för Sveriges del och att stödja ett beslut i rådet om att anta förordningen, inklusive spärrlistan på personer och organisationer. Innan dess har vi tänkt att avvakta Europaparlamentets yttrande som kan komma redan på torsdag i nästa vecka. Det är inget omedelbart förestående beslut.

Jag tror att EU-nämndens ledamöter är väl bekanta med att även om regeringen är helt klart beredd att fatta dessa beslut är det inte ett uttryck för uppfattningen att allt står väl till med sanktionssystemet. Det vet man också i Bryssel och inte minst i New York. Frågan om ökad rättssäkerhet i sanktionssystem för individer är nog den enskilda sakfråga som Sverige under det senaste halvåret har drivit hårdast och blivit mest känd för både i FN-kretsen och i EU-kretsen. Vi har tidvis varit ganska ensamma i ansträngningarna och har fått möta en hel del motstånd, men saken har ändå varit möjlig att driva vidare.

Just i dessa dagar har vi samlat en rad nyckelpersoner från säkerhetsrådets olika medlemsstater och andra till ett seminarium i Sverige för att diskutera hur riktade sanktioner ska kunna genomföras mera ändamålsenligt. Det har gett mig möjlighet att personligen tala med flera företrädare för ledande medlemsstater i säkerhetsrådet om hur angelägna rättssäkerhetsfrågorna är för oss. Jag skulle själv inte bli förvånad om vi så småningom får mer sällskap i arbetet och att fler medlemsstater mer aktivt driver rättssäkerhetsfrågorna. Jag vill försäkra EU-nämnden om att vi från svensk sida kommer att fortsätta våra ansträngningar.

Vi vill föra in mer rättssäkerhet i FN-systemet. Vi vill inte att det ska gå så snabbt som i november. Vi vill att man ska kunna veta vad man är misstänkt för, och vi vill att det ska finnas klara möjligheter till omprövning.

Så länge systemet är som det är måste vi faktiskt respektera de beslut som har fattats. Det är vi också folkrättsligt förpliktade att göra. Det framgår som sagt tydligt av FN-stadgan. Därför måste vi också i Sverige genomföra de beslut som säkerhetsrådet har fattat, även om vi skulle ogilla dess innebörd och även om vi tycker att besluten borde ha fattats på något annat sätt.

Anf. 16 Fredrik Reinfeldt (m):

Herr ordförande! Vi är ganska vana vid att regeringen är bra på att få fram sina olika positioner i medier, men just det här oerhörda arbetet för rättssäkerhet inom FN- och EU-systemen som Hans Dahlgren nämnde har inte givit så mycket genomslag i svenska medier. Man kan undra varför det har blivit så, om arbetet har bedrivits så länge och med en sådan kraft som kabinettssekreteraren hävdar.

Ett grundläggande problem med FN-resolutionen, som också gäller de tidigare resolutioner Hans Dahlgren har nämnt, är hur den passar med svenska rättsliga regler. Hela formuleringen som används i Security Council, dvs. fördöma al-Qaida-nätverk och andra associerade terroristgrupper, är problematisk eftersom Sverige inte använder den typen av kriminalisering eller begrepp. Det finns inget lagstöd i Sverige för den formulering som här används i FN-resolutionen.

Redan där startar problemen. Det är just med uttryckssättet terroristgrupper m.fl., som Hans Dahlgren påpekade, som vi hamnar i listsystemen och börjar göra listor över organisationer och individer som vi av olika skäl anser har gjort sig skyldiga till olika saker.

Detta var det Sverige valde bort efter 70-talets dåliga erfarenheter, dvs. vi vill inte ägna oss åt listor på terrororganisationer som Säkerhetspolisen sedan får ägna sig åt att jaga på olika sätt. Vi har valt att säga att den enskilda handlingen är kriminaliserad. Vi arbetar med att försöka föra in terrorism i svensk lagstiftning. Ni vet att vi för en diskussion inte minst i medier om hur begreppet ska passa in i svensk lagstiftning. I regeringens skrivningar om rambeslutet om terrorism talas om att här måste in någon sorts regel om ansvar för terrorbrott. Jag har flera gånger påpekat att det kan visa sig vara svårt att avgränsa i svensk lagstiftning. Rambeslutet har åtminstone fördelen att terrorismen som sådan definieras. Det är märkligt hur mycket begreppet terrorism används överallt utan att vi i grunden juridiskt i Sverige kan föra i bevis vad det är. Någonstans i detta har det, naturligtvis illustrerat av de tre svenska medborgare som har fått sina tillgångar frysta, visats hur enskilde kan komma i kläm i ett system som är rättsligt ofärdigt. Det har vi vetat under lång tid, och vi har kanske kunnat ursäkta att det fanns skäl för hastigheten under hösten. Men nu sitter vi i april 2002, långt efter det vi såg början av problemen och får höra samma saker. Det är naturligtvis inte tillfyllest.

Då ska vi gå på vad kabinettssekreteraren säger, dvs. att Sverige visst jobbar för rättssäkerhetsgarantier och att det visst pågår förhandlingar som kanske kan bli framgångsrika. Men det här illustrerar lite grann EU-nämndens problem; här får vi ställa oss bakom något som kanske är en förhandlingsframgång men som vi egentligen inte vet med vilken kraft den drivs och inte har synts särskilt mycket i svenska medier. Det är naturligtvis helt otillfredsställande.

Jag håller med kabinettssekreteraren angående de rättsmedel som måste finnas på plats och att EU:s eget system i det fallet är mer tilltalande. Där talas om rättsmedel. Det ska finnas möjligheter att få veta vad man är anklagad för. Det ska kunna utses ombud. Man ska få sin sak prövad. Det nämns också att om man får sina tillgångar frysta ska det finnas medel för daglig livsföring.

Vad är problemet med att bekämpa terrorismen med detta som grund? Jag förstår inte varför det inte skulle kunna förenas. Det finns en iver här – det må vara att andra är mer drivande – att på något sätt kan terrorismen inte bekämpas med vårt öppna samhälles värderingar om rättsstaten som grund. Det kan naturligtvis inte accepteras från våra utgångspunkter.

Då hamnar vi ånyo på vad regeringen har gjort eller säger och med vilken kraft vi kan förstärka regeringen i att framföra detta. Vi var många som ville att Sverige skulle gå med i EU därför att vi därmed skulle få inflytande. Då är det dags att utnyttja det inflytandet för att påpeka att man inte kan fortsätta så. Nu har man under lång tid jobbat på ett sätt som inte är fullständigt rättssäkert. Det måste nu göras klart när EU ska fatta detta beslut.

Nu sade ordföranden att nämnden inte ska fatta beslut i dag. Men som vi uppfattar de grunddokument vi har fått kan vi inte acceptera detta. Jag hör vad kabinettssekreteraren säger, men detta måste bli en tydlig svensk position. Det är också intressant att höra beskrivningar som verkar utgå från att Sverige har varit helt ensamt. Är det verkligen regeringens bild av hur också EU-länder i övrigt ser på dessa problem? Företräder Sverige ensamt den syn som Hans Dahlgren har gjort sig till tolk för?

Anf. 17 KIA ANDREASSON (mp):

Herr ordförande! Jag kan instämma i det Fredrik Reinfeldt säger. Vi är faktiskt eniga i fråga om hur personer kan råka illa ut, dvs. rättssäkerheten. På grund av att rättssäkerheten är så obefintlig för drabbade personer tycker jag inte att vi, som kabinettssekreteraren säger, måste respektera besluten. Jag förstår inte detta. Det är självklart att vi inte kan respektera beslut när bristen på rättssäkerhet för enskilda personer, för svenska medborgare, gör att de lever i ett fullständigt vakuum och ska behöva vänta på att fler stater ska inse detta. Hur lång tid kommer det att ta?

De svenska ansträngningarna innebär att fortsätta att försöka övertyga dessa stater. Det är helt oacceptabelt. Miljöpartiet kan inte ställa sig bakom att Sverige över huvud taget går med på den förnyade resolutionen 1390. Sverige måste markera sitt avståndstagande med de klara motiven, dvs. att vi inte kan ställa oss bakom beslut som urholkar rättssäkerheten.

Anf. 18 HELENA BARGHOLTZ (fp):

Herr ordförande! Det är bara att instämma i de två tidigare talarna i känslan av att detta inte kommer att hålla. Jag tyckte kabinettssekreteraren antydde, om jag uppfattade det rätt, att man så småningom skulle kunna ändra i resolutionen. Det vore intressant att få höra lite närmare om det finns möjligheter för Sverige att göra så.

Jag har två konkreta frågor med anledning av de dokument vi har fått. Den ena gäller att det i resolutionen införs reseförbud för personerna på listan. ”Reseförbudet gäller dock inte i den mån personerna på listan behöver resa för att delta i en rättegång.” Eftersom de här personerna inte får någon rättegång kan det ju inte handla om deras egna rättegångar. Vad avses med rättegång?

Den andra frågan gäller artikel 3. Vi har sett ett tydligt exempel på vad som kan hända när personer drabbas. För oss som tidigare har tänkt på dessa frågor är det intressant att det är fråga om just tre svenskar. I artikel 3 står följande: ”Artikeln slår fast att gemenskapen skall frysa tillgångar, finansiella medel och ekonomiska resurser för dem på listan. Den innehåller också ett åtagande för gemenskapen att se till att tillgångar, finansiella medel och ekonomiska resurser inte, vare sig direkt eller indirekt, tillhandahålls dem på listan.”

Vad händer om t.ex. jag skulle hamna på en lista över terrormisstänkta och mina tillgångar fryses – jag skulle inte veta varför, men om något sådant händer? Jag har ingenting. Jag har inte mat för dagen. Ingen hjälper mig eftersom jag är en misstänkt. Jag går till socialtjänsten och säger att jag måste ha pengar till mat. Då säger socialtjänsten: ”Sorry, det kan vi inte göra. Då bryter vi mot artikel 3 i resolution 1390. Vi får inte ge finansiella medel till dig.” Detta står faktiskt i strid med svensk kommunallagstiftning, där den fina principen finns att kommunerna har ett ansvar för att deras invånare överlever. De får inte svälta ihjäl. Hur går det ihop för socialtjänsten i kommunen? Ska man strunta i svensk kommunallagstiftning och säga att resolutionen tar över?

Sverige är kanske unikt med den fina principen om att kommunerna har ett ansvar för att se till att kommunmedborgarna inte svälter ihjäl. Jag skulle vilja höra funderingar kring hur detta skulle komma att tillämpas i praktiken. Kan jag räkna med att få mat?

Anf. 19 ALICE ÅSTRÖM (v):

Jag instämmer med de övriga talarna.

Låt oss se på artikel 3. Vi har sett hur svenska myndigheter gör olika bedömningar. Man drar in bostadsbidraget, men man ger barnbidraget. Man ger socialbidrag – eller inte.

I praktiken ska Sverige strikt följa den resolution vi ställer oss bakom, och då ska dessa medel inte tillhandahållas. Då kommer vi in på nästa fråga eftersom det här inte enbart drabbar den person som sanktionerna är riktade mot, utan det här drabbar även barnen och frun. Diskussionerna har rört sig om vem bostadsbidraget är riktat till osv. Det finns mycket oklarheter i hur Sverige följer den tidigare resolutionen i praktiskt handlande, och om vi upprepar att vi ska ställa oss bakom resolutionen är frågan hur Sverige kommer att agera i praktiken. Kommer det att vara denna otydlighet att kanske ge eller inte ge pengar på grund av olika bedömningar i olika myndigheter? Det måste vara tydligt och klart utsagt.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att ha denna typ av sanktioner och att de även kan vara riktade mot enskilda personer. Men frågan gäller just rättssäkerhetsgarantierna. Det är bra att Sverige driver frågorna. Vi vet inte heller hur lång tid detta kommer att ta innan det blir en förändring. Precis som Fredrik Reinfeldt sade strider dessa grunder oerhört mycket mot svensk rättstradition. Här får vi en grundläggande konflikt.

Sedan var frågan om Sverige är folkrättsligt bundet. Jag tycker att det finns ett problem som inte har diskuterats. Jag anser att Sverige är folkrättsligt bundet till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. I dessa stadgas ändå vissa rättigheter för människor. Här fråntar dessa sanktioner fullständigt människors möjligheter till rättslig prövning, till uppehälle, mat för dagen, dvs. att kunna uppfylla de grundläggande behoven. Den här konflikten har inte lyfts upp, dvs. vilken resolution är Sverige folkrättsligt bundet av? Vilken ska vi följa? Det är ohållbart att å ena sidan säga att vi är folkrättsligt bundna av någonting som å andra sidan upphävs av andra resolutioner.

Jag anser att Sverige ska vidhålla den linjen att så länge rättssäkerhetsgarantierna inte finns är vi folkrättsligt bundna av FN:s konvention om mänskliga rättigheter och Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. Vi kan med det inte ställa oss bakom denna sanktion innan dessa två konflikter har lösts.

Anf. 20 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Vi har naturligtvis inte glömt den 11 september, även om det är ett halvår sedan. Det är mot det perspektivet som vi ska fatta ett fortsatt beslut om sanktioner eller inte.

Vi är också medlemmar i FN och därmed också bundna av de beslut som världssamfundet och västvärlden fattar i denna organisation. Det är naturligtvis inte vilken organisation som helst. Där förs en diskussion där den typen av aktiviteter som terrorismen ledde till den 11 september vägs mot andra sammanhang. Här handlar det om att uppdatera – som Dahlgren säger – den tidigare resolutionen.

Från vårt håll ger vi fullt stöd i kampen mot terrorismen och regeringens och FN:s arbete i det sammanhanget. Vi vill ur rättssäkerhetssynpunkt notera att det är värdefullt att vi har EU som ändå bevakar frågorna på ett för närvarande bättre sätt än vad FN gör. Bristerna är större i sanktionskommittén hos FN än de är hos EU, som försöker att hitta vägar för att förbättra rättssäkerheten, dvs. möjligheter till prövning osv. Där gör EU ett bra arbete.

Vi vill ändå skicka med regeringen att fortsätta arbetet och ytterligare förstärka arbetet för den personliga rättssäkerheten inom EU. Naturligtvis ska man försöka få en allians för detta. I övrigt stöder vi det arbete som sker här.

Jag har en väsentlig fråga som jag gärna vill ha svar på i dag som jag, och kanske många andra, inte riktigt förstår. Varför kommer inte arbetet med rättssäkerhetsfrågorna och de kommande processfrågorna för att skapa personlig rättssäkerhet i gång? Västländerna, inklusive USA, som är de dominerande länderna här, arbetar för rättssäkerhet. De är rättsstater. Rimligen borde man vara intresserad av och målmedveten om att få till processer där enskildas skuld eller ej prövas. Varför kommer den processen inte i gång? Vi kan förstå att det är bråttom att nypa till i krislägen och få med människor och organisationer på en lista för att skapa en snabb effekt, men varför kommer processen inte i gång att hitta en ny efterprövning av skuld och oskuld i sammanhanget?

Vad händer med fångarna på Guantánamobasen? Är de FN-fångar eller USA-fångar? När och hur går den processen i gång? Den är också viktig ur MR-synpunkt. Där hoppas jag att Dahlgren kan ge oss ett svar.

Anf. 21 LENNART DALÉUS (c):

Jag tror att regeringen arbetar med frågorna på det sätt som regeringen och Hans Dahlgren beskriver. Jag har ingen anledning att tro något annat, vare sig det finns med i svenska tidningar eller inte. Det är min utgångspunkt. Jag tror att regeringen gör det regeringen i det här fallet säger.

Sedan är det fråga om vad man är bunden av eller inte. Det verkar som om vi skulle ha möjligheten att ställa oss bakom FN-resolutionen. Men vi är rimligen bundna av denna. Vare sig vi har varit med i säkerhetsrådets arbete eller inte är vi bundna av den. Givet det tycker jag att regeringen har en logisk beslutsdelaktighet. Man följer logiskt den väg som det innebär att restaurera agerandet i samband med terrorbekämpningen och Afghanistanproblemet. Därför står vi bakom den inriktningen i arbetet.

Som Hans Dahlgren sade kan man tycka att allt inte är perfekt, gubevars, ens i detta sammanhang. Då får man rimligen koncentrera arbetet där det finns möjligheter att göra operativa förändringar. Det är uppenbarligen i FN-arbetet. Såsom det är redovisat i dag – givet att inga konstigheter händer på vägen fram – står vi bakom regeringens agerande.

Anf. 22 KIA ANDREASSON (mp):

Det gällde begreppet folkrättsligt bundna. Det läget är inte helt klart, Lennart. Det kan vi tvista om. Jag har lämnat ett uppdrag till riksdagens utredningstjänst om att reda ut vilken resolution eller konvention som är överordnad. Är det, som Alice sade, Europarådets konvention om mänskliga rättigheter eller FN:s konvention om mänskliga rättigheter? Det finns en hel hög med resolutioner som talar om att alla har rätt till bl.a. en rättvis rättegång.

Det sägs att detta är en tolkningssak. Man kan absolut inte säga vilken. Kanske Hans Dahlgren har forskat i detta ännu mer och kommit underfund med vad som är överordnat. Det är därför jag hävdar att vi kan stå utanför, dvs. detta är inte helt klargjort.

Anf. 23 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Herr ordförande! Jag konstaterar att det är en kollision mellan olika funktioner som vi inte har varit med om tidigare. Framför allt gäller det säkerhetsrådsbeslutet om FN-resolutionen med individer på listan som gör detta akut och problematiskt. Jag tror inte att det finns någon runt detta bord som inte delar uppfattningen att problemet är betydande och står i konflikt med det vi är vana att resonera och tänka om. Frågan är hur vi rent praktiskt och faktiskt handlar.

Jag har uppfattat det så att vi definitivt är folkrättsligt bundna till säkerhetsrådsresolutionen. Det är närmast en hederssak att inte konstra mot en sådan resolution. Det kan få konsekvenser i andra sammanhang i andra stater som avstår från att följa FN-resolutioner därför att andra länder har gjort det i andra sammanhang. Vi äger inte den frågan till fullo, vilket vi i och för sig borde göra.

Det är uppenbart att de tre svenska medborgarnas situation är i strid med Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Där är det ingen diskussion om huruvida vi är bundna eller ej. Det är ju t.o.m. svensk lag! Problemet är hur man rent faktiskt ska ta sig ur situationen. Jag uppfattar att regeringen gör stora ansträngningar för att få en situation när det gäller FN-resolutionen som gör att man kan hantera Europarådskonventionen.

Jag vill gärna deklarera att det är angeläget att man inte tar händelserna den 11 september eller terroristbekämpning i allmänna generella termer till intäkt för att försämra mänskliga rättigheter. Jag utgår från att vi är överens också på den punkten.

Men det finns en konflikt kring Europarådskonventionen, den som jag tycker i det här sammanhanget väger tyngst ur rättslig synpunkt – ja, inte tyngre än FN-resolutionen i sig. England har ju satt Europarådskonventionen ur spel i visst avseende genom att tillämpa – tror jag – artikel 15 i konventionen, då situationen är sådan att alla de åtaganden de har på området mänskliga rättigheter faktiskt inte längre kan uppfyllas. Strikt formellt är vi möjligen i samma situation i Sverige, men det skulle ha förödande konsekvenser att börja tillämpa artikel 15 i Europarådskonventionen.

Det är min och den socialdemokratiska gruppens uppfattning att vi måste stödja regeringen i själva sakfrågan. Vi måste också starkt stödja regeringen i arbetet att försöka åstadkomma ett tillfredsställande rättsligt läge för människor som blir uppförda på en sådan lista. Jag vill gärna göra den deklarationen i det här sammanhanget.

Anf. 24 ALICE ÅSTRÖM (v):

Jag har bara en kort kommentar. Jag är helt överens om och jag tror också att Socialdemokraterna och regeringen gör vad man kan.

Det går att föra detta principiella resonemang men sedan ändå säga att det är tvunget att göra så och att man ska fortsätta att arbeta med frågan. Men det grundläggande för oss är att vi är väl medvetna om att tre enskilda individer med familjer och barn har hamnat i kläm. Vi uppfyller kanske inte Europarådets konvention om mänskliga rättigheter.

Sverige ska i det läget lyfta av ansvaret för de tre enskilda individerna och tydligare driva frågan. I dag sägs att frågan ska drivas med en förhoppning om förändring på sikt. Men de tre individerna med familjer råkar illa ut under tiden.

Vi måste ha ett rättssystem som i första hand finns som skydd för den enskilde individen, i andra hand som skydd för regeringen och staten.

Det är den konflikten vi tycker oss se, och där tycker vi att Sverige i det här läget sviker den enskilda individen. Då skapar man ett rättssystem som är oerhört farligt. Vi ska ha ett rättssystem som skyddar den enskilda individen, och i dag är det de här individerna som är utsatta. Då tycker vi att det är staten som ska ta på sig ansvaret att skydda sina medborgare och den enskilda individen. Det gör man inte det här läget.

Vi inser att Sverige inte rent folkrättsligt, formellt osv. kan säga si eller så. Men vi tycker att Sverige kan säga: Vi skyddar den enskilda individens rättssäkerhet, och den är det som väger tyngst. Vi skyddar de mänskliga rättigheterna, och det väger tyngst. Jag tycker det vore en mycket bra markering både i EU och i FN om länder började säga: Vi kan inte frångå de här principerna. Vi står fast vid dem. Då tror jag att det kommer att ske förändringar.

Anf. 25 HELENA BARGHOLTZ (fp):

Jag har en fråga som uppföljning till mitt tidigare inlägg. Jag delar naturligtvis också det här engagemanget för att det handlar om tre individer. Man undrar ibland vad som hade hänt om det hade handlat om 30, 300 eller 3 000 individer, om det ändå hade fått de här konsekvenserna. Det vore intressant att höra vad kabinettssekreteraren tror om det här inte skulle gå igenom i EU-parlamentet. Det ska ju diskuteras nästa vecka. Om det blir en stark reaktion mot den här artikeln där, vad får det i så fall för konsekvenser?

Anf. 26 ORDFÖRANDEN:

Jag kan bara inflika att Europaparlamentets roll här är att komma med ett yttrande och ingenting annat. Man har möjlighet att göra det, men det är inte de som bestämmer i den här frågan.

Anf. 27 Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Jag tycker att samtliga kommentarer som har fällts runt bordet egentligen ger uttryck för ett dilemma som vi alla ser i den situation som har uppstått. Det är inte fråga om en avvägning mellan olika intressen utan det är egentligen fråga om två motstridiga intressen, vilket gör att situationen är oerhört besvärlig. Vi har kanske kommit till lite olika slutsatser beträffande hur man ska agera i den aktuella situationen. Jag ska strax kommentera varför jag tycker att det är rätt att ansluta sig till den gemensamma ståndpunkten och anta den här förordningen. Jag ska först försöka svara på några av de specifika frågorna.

Fredrik Reinfeldt, det är riktigt att det är enskilda medborgare som har kommit i kläm. Men det är inte bara de här tre svenskarna, vill jag säga. Samma rättsosäkerhet har drabbat alla på den här listan. De är väl 120 eller 140. Det är rätt många tjog det är fråga om här.

Det är några länder, för att svara på en annan fråga från Fredrik Reinfeldt, som har börjat få en debatt. Jag har talat med min schweiziska kollega. De är visserligen ännu inte riktigt medlemmar FN, men de är på väg in. De tillämpar alla FN:s sanktioner sedan början av 90-talet. De har också schweizare på den här listan, och de tycker att det är konstigt att de står där. De har inte fått besked och tycker att den ordning i vilken det här har genomförts är konstig. Men de har gjort det.

Det finns också inom EU-kretsen länder som har visat mer gehör för den här tanken – inte alla vill jag säga. Det kanske är förklaringen till att det inte har skrivits så mycket i medierna om det här. Denna typ av diskussion måste man föra relativt förtroligt med företrädare för olika medlemsstater i FN. Man måste försöka agera, kanske inte i de stora, öppna sammanträdena så mycket som i de mer slutna rummen för att se om man kan förändra positionen.

Vi har lyckats ganska hyggligt inom EU-kretsen. Det tror jag också att Fredrik Reinfeldt erkände när det gällde de förordningar som antogs i december om EU:s eget system som följd av resolution 1373. Man har lyckats i den särskilda FN-arbetsgruppen inom EU att ena sig om att skriva till sanktionskommittén och ställa vissa frågor som bl.a. handlar om det här med undantag för livets nödtorft om vi ska kalla det så. Men det behöver göras mer.

Jag vill inte lova att det här kommer att lyckas vid någon särskild tidpunkt. Jag kan inte garantera att det alls kommer att lyckas. Jag kan bara garantera att den svenska regeringen kommer att fortsätta verka för det här. Jag tror själv att det kommer att gå att hitta bundsförvanter, men jag vet att det kommer att bli besvärligt. Jag utfärdar som sagt inga garantier för att systemet kommer att bli bättre i närtid. Men jag hoppas att det ska bli det.

Helena Bargholtz frågade om man kan man ändra resolutionen. Ja, det kan man. Man kan också förändra sanktionssystemet utan att behöva gå till säkerhetsrådet och fatta ett beslut. Som jag sade innebär resolution 1390 ett uppdrag till sanktionskommittén att bl.a. utarbeta tydliga kriterier för vilka personer och organisationer som ska föras upp på de här listorna. Vi har föreslagit att sanktionskommittén själv skulle anta liknande kriterier som dem som EU-systemet har så att det blir tydligare vad det är för mått man mäter med.

Vi har också själva sagt att så snart de där kriterierna är antagna i sanktionskommittén, det har vi framfört till sanktionskommitténs ordförande, bör ni ta upp hela den här listan och göra en omprövning av vartenda namn utifrån de här mer specificerade kriterierna. Det har Sverige begärt i eget namn, förutom att vi har förmedlat en begäran från advokat Silbersky om att de tre personernas, de tre svenska medborgarnas, sak ska prövas en gång till.

Nu vet ni att det pågår en separat diskussion mellan de tre svenskarna, och deras juridiska ombud, och den amerikanska administrationen för att se om det amerikanska ställningstagandet, den amerikanska listan, skulle kunna justeras så att några eller alla de här tre personerna kunde tas bort. Sker det är jag övertygad om att det inte tar många timmar innan de övriga medlemmarna i sanktionskommittén går med på att göra samma sak vad gäller FN-listan. Men det är en annan process, som den svenska regeringen inte är direkt inblandad i.

De specifika frågor som Helena Bargholtz ställde om vad undantaget för att resa till rättegång betyder ska jag strax be departementsrådet Kruse att svara på. Det gäller också det som står i artikel 3 om möjligheterna att få tillgång till socialtjänsten, vilket jag tror att Anders Kruse kan ge ett positivt besked om. Detsamma gäller den första frågan som Alice Åström hade, som handlade om samma sak.

Holger Gustafsson frågade varför inte det här kommer i gång i andra länder. Det är ju faktiskt så inom EU-kretsen och bland många medlemmar i säkerhetsrådet att det handlar om rättsstater som har rättssäkerhetstraditioner. Jag har också frågat mig det. I de diskussioner som vi haft med dem har vi framhävt att när vi arbetar mot internationell terrorism verkar vi för att värna det öppna samhälle som utmärks just av att vi håller på rättssäkerhetens principer och traditioner. Vi kan inte bekämpa terrorismen med medel som strider mot det som vi vill försvara.

Den uppfattningen väcker respekt på vissa håll, men den väcker också det motsatta argumentet att det här är så angeläget just nu. Just nu planerar kanske Usama bin Ladin och al-Qaida ytterligare attentat. De kanske samlar sig, vad vet jag, för att göra ytterligare något – kanske med hjälp av massförstörelsevapen den här gången. Så säger de. Då har vi inte råd att vänta med att vidta alla de kraftfulla åtgärder som går att vidta. De ser en balans som vi inte gör. Vi ser att rättssäkerheten måste ligga som grund. Sedan kan man från den bygga på de åtgärder som finns att ta till. Det tror jag är förklaringen. För dem, åtminstone i Amerikas förenta stater, är ju den 11 september fortfarande mycket närmare, i alla fall i fysisk mening om än inte i kalendarisk.

Holger Gustafsson frågade om fångarna på Guantánamobasen. De är förvisso inga FN-fångar. Den svenska regeringen betraktar dem som krigsfångar i tredje Genèvekonventionens mening. De amerikanska myndigheterna, under vars regim de hålls, har gått med på att de ska behandlas som om de vore krigsfångar, men de har ännu inte gått med på att de är krigsfångar utan menar att de är illegala kombattanter, enligt det amerikanska uttryckssättet.

Vi har gång på gång, som jag också tror att EU-nämnden har fått information om tidigare, begärt information från Förenta staterna om vad den svensk som sitter där är beskylld för, vad han misstänks ha gjort. Vi har gång på gång begärt att få information om vilken process som ska följas. Den information som har kommit hittills har varit ganska knapphändig. Nu kommer jag inte ihåg ordagrant vad den amerikanska rättschefen sade till vår ambassadör i Washington för nu rätt många veckor sedan, men det handlade om att de här personerna alla hade deltagit i väpnade angrepp mot Förenta staternas personal borta i Afghanistan och Pakistan. Jag ska återkomma med mer konkreta upplysningar om det här samtalet mellan rättschefen och vår ambassadör så att orden faller rätt. Men att de är amerikanska fångar är helt klart.

Att lyfta ut de tre svenskarna och göra det till en förutsättning för att vi skulle gå med på de här besluten, eller att vi skulle blockera EU-beslutet att genomföra resolution 1390, tror jag faktiskt skulle försvåra våra möjligheter att driva igenom förbättringarna i sanktionskommittén. Det skulle uppfattas som att vi i Sverige egentligen bara har drivit de här rättssäkerhetsfrågorna för att gynna våra egna medborgare. Det är en misstanke som vi redan har fått höra. Jag tror inte att det skulle vara bra för den här saken, vare sig för den sak som vi värnar eller för de tre svenskarnas sak. Men det kan man ha olika uppfattningar om.

Till sist vill jag kommentera frågan om vad som är överordnat. Sverige har väl, tror jag att man kan säga, genom alla år sedan vi blev medlemmar i FN 1946 varit en av Förenta nationernas allra bästa vänner. Det är bl.a. därför vi tycker att det är så viktigt att nu ändra på sådant vi upplever som galet i sanktionssystemet. Vi har vidare genom alla år, tror jag att man kan säga, stått upp för folkrättens principer, och också för respekten för FN-stadgan. Vår egen hundraprocentiga uppslutning bakom FN-stadgan har gjort det lätt för oss att hävda den här FN-linjen.

Vi kan t.ex. ta artikel 25, som utan några reservationer säger att medlemmarna i Förenta nationerna är överens om att acceptera och utföra de beslut som säkerhetsrådet har fattat i enlighet med den här stadgan. Utan reservationer står det så i artikel 25. Om vi nu skulle säga att vi bara genomför de FN-beslut som vi själva gillar hamnar vi faktiskt i samma grupp av stater som vi genom åren har kritiserat ganska hårt, stora och små stater, just för att de inte har följt säkerhetsrådets beslut och för att de inte har levt upp till sina förpliktelser enligt FN-stadgan. Det tycker jag vore en mycket beklaglig utveckling.

Jag ska i nästa vecka åka till Västafrika som representant för EU:s ordförandeskap. Jag har ett särskilt uppdrag i Sierra Leone, Liberia och Guinea. På onsdag ska jag ha ett samtal i Monrovia med Liberias president, som heter Charles Taylor. Mitt uppdrag är att med största möjliga kraft och eftertryck försöka uppmana honom att följa FN:s säkerhetsråds beslut om att Liberia och Liberias regering ska sluta handla vapen med rebellerna i Sierra Leone i utbyte mot diamanter, att de ska följa FN:s sanktionsbeslut och FN:s sanktionsregim och att de ska följa det som säkerhetsrådet har slagit fast, krav som naturligtvis också den europeiska unionen har ställt sig bakom.

Jag hoppas att jag inte, när jag kommer till Monrovia, ska behöva höra motargumentet att vi i Sverige vill ju också välja vilka delar av FN:s säkerhetsråds beslut som vi tycker att det är riktigt är följa.

Vi ska följa FN:s säkerhetsråds beslut. Är de dåliga ska vi försöka ändra på dem. Anders, vill du ta de andra frågorna?

Anf. 28 Departementsrådet ANDERS KRUSE:

Först var det frågan om rätten att åka till rättegång trots reserestriktioner. Såvitt jag vet är det en nyhet i den här resolutionen som inte förekommit vid tidigare tillfällen. Det betyder mycket enkelt att den som finns på den här listan, oavsett om det är svenskar, Usama bin Ladin eller vilka det nu kan vara, har rätt att resa till domstol för att delta i en rättegång som vederbörande är inblandad i.

För de tre svenskarnas del innebär det naturligtvis att de skulle ha rätt att resa till exempelvis EG-domstolen i Luxemburg, där de för sin rättegång, utan att någon får lägga hinder i vägen för det. De skulle också kunna resa till New York eller någon annan amerikansk domstol för att delta i rättegång där, såsom de amerikanska myndigheterna tycker att man skulle kunna göra för att få en prövning av deras situation på listan. På det sättet fungerar den här bestämmelsen om rätten att resa till rättegång.

Den andra frågan gällde mat för dagen. Där förhåller det sig så att de här tre svenskarna för en talan i förstainstansrätten. Där har de begärt att domstolen interimistiskt, alltså under processens gång, ska häva sanktionerna mot dem. Det där har nämnden fått en kort information om, alltså den förhandling som nyligen har hållits i frågan. Regeringen var där kallad just för att lämna upplysningar om deras personliga situation. Den inventering vi gjorde inför den förhandlingen visade att kommunen, Stockholms kommun, har fattat principbeslut om att familjerna har rätt till socialhjälp enligt socialtjänstlagen utan hinder av sanktionerna. Någon av de här familjerna har också fått socialhjälp löpande i enlighet med sina ansökningar. Andra har inte sökt socialhjälp.

Vi har också gått igenom situationen vad gäller socialförsäkringarna. Det visar sig då att där har försäkringskassan bedömt rätten till bostadsbidrag på ett annat sätt och ansett att det inte kan komma i fråga utan måste frysas. Det får bl.a. till konsekvens att socialhjälpen i så fall höjs med ersättning för bostadskostnad. Det är alltså ett slags kommunicerande kärl. På det sättet har de personer som finns på listan fått sin dagliga försörjning ordnad i enlighet med den svenska socialtjänstlagstiftningen.

Det här är första gången som sanktionsbestämmelser av det här slaget prövas i Sverige. Det medför naturligtvis att rättsläget kommer att vara lite oklart till dess att man vet hur i sista hand förvaltningsdomstolarna ser på hur sanktionerna ska tillämpas.

Möjligheterna finns alltså för de här personerna att de, om de inte är nöjda med de beslut som myndigheterna fattar, kan klaga till förvaltningsdomstolarna och på det viset få en tolkning av hur sanktionsbestämmelserna ska tillämpas. I det sammanhanget kan också domstolarna ställa frågor till EG-domstolen och den vägen få ett auktoritativt avgörande av hur sanktionerna ska tillämpas. Det finns alltså ett antal möjligheter till domstolsprövning inom ramen för det här systemet – och en sådan pågår som sagt för närvarande – av deras skyldighet att vara föremål för frysningsbestämmelserna i förstainstansrätten.

Anf. 29 HELENA BARGHOLTZ (fp):

Tack för den informationen. Jag känner till att de här personerna har fått socialhjälp, eller den här diskussionen kring personerna och deras möjlighet att få socialhjälp. Det är ju bra om man från svensk sida har en frikostig, eller en rimlig, tolkning av det här eftersom vi har det grundläggande ansvaret enligt kommunallagen, som jag anförde.

Men om det nu skulle bli så att den här frågan går vidare för prövning i EG-domstolen och man finner att Sverige gör sig skyldigt till att bryta mot resolutionen för att man ger dem den här möjligheten, då är det ett besvärligt läge. Regeringen tog upp det här i sanktionskommittén, alltså att man skulle göra undantag av humanitära skäl. Det är väldigt bra att man gjorde det. Men man har ju ändå fått ett nekande svar. Det ser lite riskabelt ut för Sverige om svenska förvaltningsdomstolar finner att man kan ge de här bidragen och man sedan på Europanivå finner att så inte är möjligt.

Anf. 30 ALICE ÅSTRÖM (v):

Jag tänkte också ta upp den frågan. Ska man följa sanktionslagstiftningen? Det var det man ställde sig bakom, och den lagstiftningen bör man nog följa. Det är ganska uppenbart att man inte ens ville föra in humanitära skäl. Det handlar mer om att man har gjort välvilliga tolkningar när det gäller svensk socialtjänstlagstiftning. Ska man diskutera vilken lagstiftning som står över en annan står den knappast över FN:s resolutioner om vi ska hårdra det. Det här är ett försök att hantera en jobbig situation där vi egentligen inte vill följa det här.

Nu tycker jag att det är väldigt bra att man ändå ser till att de här människorna får mat för dagen, så jag tänker inte kritisera det. Men jag tycker att det är viktigt när man ställer sig bakom en lagstiftning att veta vad det är man ställer sig bakom. Och man lär alltså bryta mot den om vi tittar på artikel 3.

Sedan vill jag ta upp en annan sak. Jag tycker också, och har alltid tyckt, att det är oerhört viktigt att Sverige ska följa FN:s resolutioner och stå bakom dem. Det jag vill lyfta fram är att jag inte begriper hur vi ska kunna stå bakom FN:s alla resolutioner när två stycken är helt motstridiga. Vi kan inte både stå bakom FN:s resolution om mänskliga rättigheter och samtidigt i en annan resolution bryta mot denna och utsätta människor för det här.

Det är den konflikten som jag tycker att Sverige borde ha lyft upp mycket tydligare. Jag tycker man ska följa resolutioner, och jag tycker att det är ett problem om FN-systemet antar resolutioner som faktiskt strider mot varandra. Då hamnar man i en konflikt. Jag anser att vi bryter mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter, och det tycker jag är mycket allvarligare. Att sedan övriga FN-länder och FN-systemet säger att vi kan göra det i det här fallet tycker jag inte är en bra grund.

Anf. 31 GÖRAN LENNMARKER (m):

Det här är en viktig fråga. Det vi funderar på är varför man inte har försökt ändå i den här common position, som hade varit den naturliga platsen, att föra in ett resonemang just omkring rättssäkerhetsordningen. Som har påpekats många gånger tidigare har vi ju den traditionen, och det finns den europeiska konventionen och allt detta. Man kan tycka att det hade varit naturligt för EU att just i en resolution ta upp hela den problematiken och hur man ska hantera den. Då har jag frågan: Har man från svensk sida försökt föra in någonting om rättssäkerhetshanteringen i the draft common position med referens t.ex. till den europeiska konventionen? Det hade ju kanske varit naturligt. Det är det som inte står som vår kritik egentligen handlar om. Det borde finnas ett resonemang kring detta.

Sedan har jag en detaljfråga. Det gäller det här med fångarna på Guantánamobasen. Om Sverige driver idén att de är krigsfångar innebär väl det att de kan sitta tills kriget är slut? Det är det som är praxis vad gäller krigsfångar. Om kriget tar tio år sitter man tio år. Det är ju på sitt sätt den mest rättsosäkra formen om jag har förstått det hela rätt. Därför undrar vad poängen är med att hävda den ståndpunkten. Vore det inte en rättssäkrare ordning att ändå ha den här amerikanska första ståndpunkten som man senare har övergivit?

Anf. 32 KIA ANDREASSON (mp):

Jag kan inte heller acceptera resonemanget att säkerhetsrådets beslut alltid ska följas – alltid. Jag håller med om att vi hittills inte har sett några problem och att det har varit sådana beslut där innehållet har gjort att vi har kunnat följa dem. Men nu har vi kommit till en annan punkt, där innehållet i säkerhetsrådets beslut bryter mot svensk lag, bryter mot medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter. Då måste man ompröva ståndpunkten, när det är så motstridigt. Därför kan jag inte acceptera att man alltid ska följa säkerhetsrådets beslut.

Anf. 33 Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

På den sista punkten vill säga att jag inte kan instämma i den uppfattningen. Vi är folkrättsligt förpliktade så länge vi är medlemmar av Förenta nationerna att acceptera och genomföra de beslut som säkerhetsrådet fattar i enlighet med FN-stadgan. Så står det. Vill inte vara med om detta får vi göra något annat än att vara med FN, och jag tycker inte att det är något bra alternativ.

När det gäller Görans Lennmarkers fråga om fången på Kuba är det alldeles rätt att en krigsfånge kan hållas till dess att kriget har upphört. Man får verkligen hoppas att det inte ska vara några tio år. Det är omöjligt att på förhand säga exakt i vilken situation den svenska regeringen bedömer att kriget har upphört.

Det finns ju inte krigsförklaringar och sådant nu för tiden, utan det är andra, mer subjektiva värderingar. Min gissning är när amerikanarna har genomfört sina intervjuer med de personer som sitter på Kuba kommer de gärna att se att de som inte är amerikanska medborgare, i alla fall medborgare i OECD- länder kanske, tas hem av de länder där de är medborgare. På så sätt löses det för de här medborgarna. Det hjälper kanske inte dem som inte kommer i fråga för detta.

Jag håller med Göran Lennmarker om att det inte är oproblematiskt och att det inte är säkert att den ena lösningen alltid är den bästa hela vägen. Det tål att tittas på en gång till. Jag skulle välkomna en sådan diskussion. Jag var inte förberedd att föra den just här och nu, men återkommer gärna till den i ett annat sammanhang. De övriga frågorna vill jag be Anders Kruse kommentera.

Anf. 34 Departementsrådet ANDERS KRUSE:

Först vill jag bara väldigt kort kommentera frågan om huruvida de här besluten om socialhjälp m.m. bryter mot artikel 3 eller om Sverige skulle kunna bli anklagat för det i EG-domstolen. För det första handlar inte EG-domstolens rättegång om vad Sverige gör eller inte gör här. Jag skulle inte tro att domstolen uttalar sig om huruvida Sverige bryter mot sanktionerna när man betalar ut socialhjälp. Det är det ena.

Det andra är att det här som sagt är första gången som detta system prövas i Sverige. Det måste vara förvaltningsdomstolarna som har ansvaret för att se efter vad som är rätt och fel. Jag skulle kanske vara försiktig med att säga vad jag tycker om det här, men man måste komma i håg att syftet med de här sanktionerna är att frysa tillgångarna för sådana individer som på ett eller annat sätt anses ha samröre med finansieringen av terrorism, inte att slå ut dem ur samhället och inte att slå ut deras familjer.

Det gör att man måste vara försiktig med att tolka sanktionerna så att de drabbar alla runtomkring de här personerna. Det tror jag är vad förvaltningsdomstolarna kommer att se noga på, att det alltså riktar sig mot de här individerna. Det kan göra att socialhjälp mycket väl, tror jag, kan vara helt okej att betala ut. Det har inte att göra med finansiering av terrorism. Barnbidrag är sådant som betalas ut till mödrar för barnens försörjning och inte egentligen till de här individerna. På det sättet kan det vara med olika typer av socialförsäkringar och olika typer av betalningar. Det måste nog analyseras från fall till fall. Det är det som pågår just nu i förvaltningen och ska pågå på det sättet.

Jag tror inte att man utan vidare kan säga att de här åtgärderna från svenska myndigheters sida bryter mot artikel 3 i frysningsbestämmelserna. Justitieombudsmannen har för övrigt också tittat på sociala myndigheternas hantering av de här frågorna och åtminstone hittills inte haft något att anmärka. Så långt socialhjälpen och sanktionerna.

I den andra frågan, om att ta in rättssäkerhetsaspekterna i de gemensamma ståndpunkterna, kan jag direkt säga att frågan om att föra in en sådan anmärkning i den gemensamma ståndpunkten inte har förts upp i diskussionerna, varken av Sverige eller av någon annan. Den gemensamma ståndpunkten är mer eller mindre bara ett paraply som tas fram enligt standard för att lägga grunden för bl.a. beslutet om frysning av tillgångar i förordningen. Det krävs ju en gemensam ståndpunkt för att man sedan ska kunna frysa i förordningen. Den gemensamma ståndpunkten innehåller egentligen ingenting annat än en hänvisning till FN-resolutionen.

I gemensamma ståndpunkter av detta slag har det aldrig varit praxis att ta upp något mer än det som är alldeles nödvändigt för att ange grunden för de åtgärder som sedan ska vidtas. Det är det svar jag har.

Anf. 35 GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag vill vara tydlig på den här punkten: Moderata samlingspartiet tycker att det är självklart, och har alltid stått för den ståndpunkten, att Sverige ska följa FN:s resolutioner. Det får inte vara något som helst tvivel i den delen. Vad vi hade förväntat oss, inte minst mot bakgrund av de långa diskussioner som vi hade både i höstas och tidigare detta år, hade varit att just denna draft common position skulle innehålla ett kapitel om hur man ska beakta rättssäkerheten.

Det gick fort i höstas. Vi var med i beslutet och är väl i den meningen lika skyldiga som någon annan till det som vi då beslutade. Nu menar vi att det efter en diskussion hade varit naturligt att göra precis det som departementsrådet Kruse säger, att utveckla möjligheten för EU att inom den resolution som finns faktiskt hantera detta.

Det borde ha skett ett arbete, helst gemensamt inom den europeiska unionen, just omkring detta. Det hade kunnat utvecklas till en, kanske t.o.m. ganska fyllig, del i en draft common position. Eftersom det handlar om saker som EU egentligen inte har mandat för måste det om jag förstår det rätt ändå vara i en draft common position och inte förordningen själv.

Det arbetet trodde vi från moderat håll faktiskt hade pågått. Det var därför vi var så besvikna när vi fick detta och såg att det här lyste med sin frånvaro, hela det som alla vi gemensamt faktiskt har diskuterat under hösten och även i vinter, alltså detta med omsorgen om rättssäkerheten. Det är ju något som glädjande nog alla partier sluter upp bakom.

Jag vill alltså uttrycka vår besvikelse över detta. Vi tycker att det borde ha funnits en ganska rejäl beskrivning av hela den här mekanismen, därför att det är ju det som vi ändå faktiskt måste tillämpa. Precis som departementsrådet Kruse sade måste man ju gå in i de här frågorna och hantera detta i någon ordning, och det gäller ju alla rättsstater. Det är ju bara Saddam Hussein som kan slänga in folk i fängelse hur som helst. Vi övriga måste ju göra den här typen av avvägningar. Det hade varit en väldigt stor styrka om vi i den europeiska unionen tillsammans hade kunnat göra det.

Anf. 36 Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Jag skulle gärna vilja be att Anders Kruse kommenterar det inlägget från Göran Lennmarker. Sedan ska jag också säga ett ord om det.

Anf. 37 Departementsrådet ANDERS KRUSE:

Jag tror att det inte är något tvivel om att det skulle ha varit väldigt bra och väldigt starkt om man kunde få in ordentliga skrivningar om rättssäkerhet i den gemensamma ståndpunkten. Det är inget tvivel om den saken.

Samtidigt måste jag konstatera att vi har haft och fortfarande har väldigt stora svårigheter att över huvud taget få med en majoritet av de andra medlemsstaterna i unionen på de här rättssäkerhetsfrågorna. En sådan enkel åtgärd som att skriva till FN:s säkerhetsråd och påpeka det här om rättssäkerheten och hur man bör beakta den i samband med sanktionerna har vi arbetat med nu i, tror jag, snart två månaders tid under starkt motstånd. Närmare hälften av medlemsstaterna har sagt att de inte tycker att det är meningsfullt att ens skriva ett brev till FN:s säkerhetsråd om detta.

Nu ser det ut som om det möjligen kommer ett sådant brev, tämligen svagt, men det blir i alla fall en tydlig markering från EU:s sida. Det får man väl se som en stor framgång. Men jag bedömer det som i det allra närmaste omöjligt att få in någon typ av sådana skrivningar i den gemensamma ståndpunkten, som är en rättsakt i unionen på ett annat sätt, helt enkelt därför att vi inte kommer att få enhällighet för den frågan.

Anf. 38 Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Jag delar naturligtvis Göran Lennmarkers besvikelse över att det inte i EU:s egna dokument finns kraftfulla markeringar av det här slaget. Jag hoppas bara att inte Göran Lennmarkers besvikelse är så pass heltäckande att den är ett uttryck för en tro att det inte har gjorts någonting någonstans inom EU-systemet från svensk sida för att främja de här syftena. Det har det gjorts, och det finns många som upplever oss som ganska tjatiga i den här frågan. Det har varit både i Bryssel och i EU-kretsen i New York. Den tjatigheten ska vi fortsätta med. Besvikelsen över att det inte har lett till större resultat, den delar vi.

Anf. 39 ORDFÖRANDEN:

Då tror jag att vi är klara för i dag. Vi har fått de här frågorna ytterligare ordentligt belysta.

Som jag sade inledningsvis ska vi inte ta vårt definitiva ställningstagande nu, utan vi gör det när ansvarigt statsråd finns här vid bordet, och det blir nästa vecka när utrikesministern kommer hit.

Jag kan ändå konstatera att det finns en majoritet för regeringens upplägg och ståndpunkt, men det definitiva beslutet tar vi nästkommande gång.

Vi tackar kabinettssekreteraren och medhjälparna för den fylliga redovisning som vi har fått. Jag tror att den underlättar vårt slutliga ställningstagande så småningom.

Innehållsförteckning

1 § Ekofin 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 1

Anf. 3 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 4 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 2

Anf. 5 ORDFÖRANDEN 4

Anf. 6 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 4

Anf. 7 KARIN PILSÄTER (fp) 4

Anf. 8 GUNNAR HÖKMARK (m) 5

Anf. 9 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 5

Anf. 10 GUNNAR HÖKMARK (m) 6

Anf. 11 Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 7

Anf. 12 GÖRAN LENNMARKER (m) 7

Anf. 13 ORDFÖRANDEN 7

2 § EU-lagstiftning för genomförande av FN:s 8

Anf. 14 ORDFÖRANDEN 8

Anf. 15 Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN 8

Anf. 16 Fredrik Reinfeldt (m) 11

Anf. 17 KIA ANDREASSON (mp) 12

Anf. 18 HELENA BARGHOLTZ (fp) 12

Anf. 19 ALICE ÅSTRÖM (v) 13

Anf. 20 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 14

Anf. 21 LENNART DALÉUS (c) 14

Anf. 22 KIA ANDREASSON (mp) 15

Anf. 23 GÖRAN MAGNUSSON (s) 15

Anf. 24 ALICE ÅSTRÖM (v) 16

Anf. 25 HELENA BARGHOLTZ (fp) 16

Anf. 26 ORDFÖRANDEN 17

Anf. 27 Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN 17

Anf. 28 Departementsrådet ANDERS KRUSE 20

Anf. 29 HELENA BARGHOLTZ (fp) 21

Anf. 30 ALICE ÅSTRÖM (v) 21

Anf. 31 GÖRAN LENNMARKER (m) 22

Anf. 32 KIA ANDREASSON (mp) 22

Anf. 33 Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN 22

Anf. 34 Departementsrådet ANDERS KRUSE 23

Anf. 35 GÖRAN LENNMARKER (m) 24

Anf. 36 Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN 24

Anf. 37 Departementsrådet ANDERS KRUSE 24

Anf. 38 Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN 25

Anf. 39 ORDFÖRANDEN 25

Fredagen den 5 april 2002

EU-nämndens uppteckningar