Fredagen den 28 januari 2005

EU-nämndens uppteckningar 2004/05:20

1 §  Yttre förbindelser

Utrikesminister Laila Freivalds

Återrapport från ministerrådsmöte den 13 och 14 december 2004 och den 7 januari 2005

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 31 januari och den 1 februari 2005

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Vi hälsar utrikesministern med medarbetare välkomna och börjar som vanligt med en återrapport från tidigare ministerrådsmöte.

Anf.  2  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Vi kanske måste tänka över hur vi lägger upp det hela nu när ansvaret för allmänna rådet övergått till vice statsminister Bosse Ringholm. Den här gången kommer Lars Danielsson att föredra den delen. Därför föreslår jag att jag rapporterar från förra Gaerc, sedan kunde vi ta punkten Yttre förbindelser och de A-punkter som rör Yttre förbindelser. Därefter tar Lars Danielsson vid. Är det okej?

Anf.  3  ORDFÖRANDEN:

Ja, det var så vi hade tänkt göra. Det passar alltså perfekt. Varsågod!

Anf.  4  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Nämnden har erhållit en rapport från det extrainsatta rådsmötet som vi hade med anledning av katastrofen i Sydostasien.

Jag är mycket nöjd med att rådets slutsatser tar ett helhetsgrepp i dessa frågor. Det omedelbara katastrofskedet är nu över, och vi kommer att fokusera på det fortsatta återuppbyggnadsarbetet. FN:s samordnande roll och åtagarländernas olika prioriteringar understryks i slutsatserna. EU:s samlade bidrag beräknas hittills till 1 ½ miljard euro. Till det kommer de civila insatser som görs i form av insamlingar i olika länder.

I slutsatserna understryks också att vi inte får glömma att det finns andra kriser i världen. Det finns angelägna behov till exempel i Afrika. Vi betonar även vikten av att utfästelser om bidrag betalas ut. Det är ett problem att det lovas runt och hålls tunt.

Regeringen kommer att aktivt verka för att ett förvarningssystem för tsunamier upprättas i Indiska oceanen. Som en första åtgärd har regeringen förra torsdagen fattas beslut om att stödja Unesco och International Strategy for Disaster Reduction. De har tagit initiativ till att skapa ett sådant system. Vi beräknar kostnaden till 10 miljoner kronor. Detta initiativ är en del av FN:s samlade appell för naturkatastrofen i Sydostasien.

Vad gäller frågan om att förbättra EU:s åtgärder till stöd för EU-medborgare som är i nöd i tredjeland och de tankar vi formulerat i ett tankepapper som cirkulerade före mötet kan jag glädjande nog säga att dessa tankar vidareutvecklats både genom förslag från olika medlemsstater och även genom ordförandeskapets förslag till handlingsplan. I det utkast till handlingsplan som finns uttrycks bland annat att uppdraget är att skapa en snabbinsatskapacitet för att bistå egna medborgare vid kriser och katastrofer som sker utanför EU:s gränser.

Rörande den fortsatta processen är det min avsikt att återkomma med ytterligare förslag i den delen, alltså hur en snabbinsatsförmåga ska organiseras; detta baseras bland annat på förslaget om civila snabbinsatsgrupper. Jag återkommer till dessa frågor eftersom de också finns på dagens dagordning.

Anf.  5  ORDFÖRANDEN:

Vi godkänner rapporten och går in på Yttre förbindelser. Först gäller det Mellanöstern.

Anf.  6  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Inledningsvis bör sägas att man kan vara imponerad över att det palestinska presidentvalet kunnat genomföras på ett tillfredsställande sätt, trots de komplicerade omständigheter som ockupationen onekligen innebär.

EU:s valobservatörsinsats, där sju svenska valobservatörer ingick, spelade tillsammans med övriga valobservatörsinsatser naturligtvis en viktig roll i genomförandet. Nu när det finns en ny vald ledare för Palestina, med vilken Israel får antas ha lättare att förhandla, finns det skäl till en viss optimism för att man ska kunna blåsa liv i fredsprocessen.

Men det krävs naturligtvis ytterligare åtgärder, bland annat att parlaments- och lokalval genomförs som planerat. Vi har beredskap att stödja de palestinska parlamentsvalen både med svenska valobservatörer och med ett långsiktigt valstöd, till exempel i form av institutionsbyggnation och valexperter. Samtidigt måste omvärlden naturligtvis även fortsatt ställa krav på att reformer genomförs på det palestinska området, att det vidtas åtgärder mot terroristbekämpningen och att även andra säkerhetsåtgärder vidtas.

Vi tycker att det är dags för EU och övriga att tydligt deklarera vad det internationella samfundet förväntar sig också av Israel. EU ensamt, men även som en del av kvartetten, har ett ansvar att påverka Israel till att agera på ett konstruktivt sätt och ta till vara de möjligheter som nu uppstått.

Regeringen anser att EU:s målsättning med mötet med president Bush, som ska äga rum den 22 februari, bör inriktas på att väcka nytt liv i kvartetten och försöka få USA mer engagerat för en lösning av konflikten. Man bör också sondera vilka tankar det finns på den amerikanska sidan om en ansvarsfördelning mellan de olika kvartettmedlemmarna i de fortsatta fredsansträngningarna.

Regeringen välkomnar tanken på ett gemensamt EU–USA-initiativ. Det skulle kunna utgöras av ett kraftfullt gemensamt uttalande där EU och USA tydligt presenterar vad de förväntar sig av de båda parterna i konflikten.

Det är viktigt att EU:s fem kriterier för att kunna genomföra ett lyckat tillbakadragande från Gaza upprätthålls. I första hand gäller det att tillbakadragandet koordineras med palestinierna, att det på längre sikt är helt avgörande att tillbakadragandet följs av ett tillbakadragande från Västbanken och att det blir en återupptagen politisk process.

Detta är vår ståndpunkt.

Anf.  7  GÖRAN LENNMARKER (m):

Det finns några punkter som jag tycker är viktiga. Den första handlar om att det 1996 skedde en motsvarande process på den palestinska sidan. Det hölls ett val. Vi hade svenska valobservatörer där. Förtjusningen var stor. Ett arabiskt folk höll ett demokratiskt val och fick ny ledning.

Det gick inte så bra – av flera skäl. Man kan väl säga att hela västvärlden ganska naivt stödde en utveckling som sedan inte gick särskilt bra. Vi ska inte gå tillbaka till korruptionen och alla de bekymren, men det finns en lärdom att dra av detta och det är att nu se till att vi inte gör om det misstaget utan kritiskt följer det som sker, vilket utrikesministern också sade. Vi ska inte stödja korrupta strukturer, så att vi inte får ett återupprepande av det som hände då.

Det finns spontant ingen anledning att tro att så ska ske. Jag tror kanske att Mahmoud Abbas har en annan inställning än sin företrädare, men likväl måste detta betonas. Det har gjorts ett allvarligt misstag, som jag tror dessutom bidragit till att stärka de organisationer som är mot fred. De har ju gynnats av korruptionen i den palestinska myndigheten; det gäller Hamas och andra. Detta gör att EU, Sverige och alla andra länder här måste vara noggranna.

Den andra punkten gäller frågan om EU:s egen roll. Storbritannien är ett ledande EU-land, och dess premiärminister har sagt att de ska ha en konferens om detta. Då frågar man sig: Vad sker nu på EU-nivå? Är det Storbritannien som ska sköta det hela, eller hur ska vi från Europas sida organisera det? Det finns en fara om de ledande EU-länderna tar kommandot och det sedan spiller över och trots allt blir en EU-fråga även om vi inte fattat beslutet gemensamt. Vi såg detta i fallet Iran. Mindre länder får följa med i släptåget till det land som tar kommandot. Det vore intressant att höra utrikesministerns synpunkt om detta, om vad EU som EU ska göra och vad EU i form av ledande länder gör.

Den tredje punkten gäller etablerandet av en palestinsk stat. President Bush har ju hela tiden haft som ett centralt tema att en palestinsk stat bör etableras. Han är den förste amerikanske president som sagt detta. Då är frågan: Vad gör EU i just denna principfråga?

Man kan diskutera tekniken, men om det är någon lärdom vi fått från Osloprocessen, som havererade år 2000, är det väl att man då skulle ha en fredsprocess som slutade i en palestinsk stat. När allt annat hade gått väl skulle den uppstå. Det gjorde att varje terroristorganisation fick vetorätt till det.

Frågan är om man inte måste vända på kuttingen och, eftersom Osloprocessens princip sprack, i stället börja i andra ändan och säga att det kanske är bättre att ha en palestinsk stat först som sedan får vara med och lösa delar av problemet, alltså när det finns en likvärdig part till Israel. Vad jag förstår är det den amerikanska administrationens grundläggande attityd.

Då är frågan vad EU tycker om detta. EU måste väl ha en åsikt i denna alldeles fundamentala fråga. Vi kan ju inte gå tillbaka till Osloprocessens princip; den sprack, och därför tror jag inte att det är möjligt.

Anf.  8  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Vi kan konstatera att valet haft en mycket positiv effekt. Det har gjorts viktiga schackdrag av den nye presidenten för den palestinska sidan, vilket utrikesministern rapporterar om. Det är viktigt att EU tar på sig rollen att påverka den palestinska sidan, eftersom det blivit en rollfördelning mellan USA och EU.

Det har också vidtagits åtgärder från Israels sida med anledning av det som Abu Mazen gjort. Utrikesministern sade ingenting om det, och jag skulle vilja höra hur hon ser på de åtgärder som Israel vidtagit i detta sammanhang som svar på palestiniernas schackdrag.

Anf.  9  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

När det gäller Londonmötet är det viktigt att notera att det inte på något sätt ska ersätta de strukturer vi redan har. De som ska delta vid Londonmötet är utöver palestinierna kvartetten, G 8 och nyckelmedlemmar av AHLC. Alla dessa kommer att inbjudas. Syftet är att stödja det palestinska reformarbetet och hjälpa palestinierna att förbereda det israeliska tillbakadragandet från Gaza, eftersom det är en förutsättning för ett lyckat tillbakadragande.

Därutöver står EU fast vid sina fem kriterier, som är krav, och vid färdplanen. Den färdplan som kvartetten utarbetat gäller fortfarande, och det är i enlighet med den som man ska gå vidare. USA har egentligen inte på något vis, i vart fall hittills, avvikit från den gemensamma färdplanen, utan det är den som är utgångspunkten. Jag har svårt att tro att det finns något annat sätt att gå framåt.

Det viktiga är att koncentrera insatserna på palestiniernas möjligheter att överta ansvaret för Gazaområdet när ett tillbakadragande sker och att säkerställa att tillbakadragandet sker i samverkan mellan Israel och palestinierna. Det gäller även fortsättningen, alltså ett fortsatt tillbakadragande från Västbanken.

Jag vet inte om jag uppfattade Göran Lennmarker rätt, att man skulle börja med att förklara att det fanns en palestinsk stat och sedan ta hand om problemen. Det tror jag inte är realistiskt eftersom vi fortfarande har kvar de olösta frågorna. De måste lösas på något vis. De är inte färdiglösta i någon av de planer vi har. Framför allt gäller det flyktingfrågan, men vi har också gränsdragningsfrågan.

Beträffande gränsdragningen är vårt krav att om gränserna på något vis ska förändras måste det ske genom förhandlingar mellan parterna. I de ställningstagandena har inga positionsförändringar skett. Det är fortfarande utgångspunkten och det som vi verkar för.

Vad gäller Israels vidtagna åtgärder är det som Israel gjort positivt, till exempel att de sagt att de ska hålla tillbaka targeting killings. Det är en bra och positiv signal och gör det möjligt för det palestinska ledarskapet att sätta tryck på Hamas och andra våldsinriktade grupper för att få till stånd något slags temporärt eldupphör. Även om det inte är uttalat och avtalat är det ändå ett eldupphör.

I den frågan har Israels attityd hittills onekligen varit hoppingivande. Om det sedan håller i längden återstår att se, men det ser faktiskt bra ut. Israel har också förklarat sig villigt att möta det palestinska ledarskapet. Vi har inte sett det ännu, men det förbereds och attityden i sig är hoppingivande. Jag tror att det är viktigt att i det här läget upprätthålla trycket på Israel.

Anf.  10  ORDFÖRANDEN:

Då konstaterar jag att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i denna fråga. Nästa punkt är Irak.

Anf.  11  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Nu finns ett utkast till rådsslutsatser. Där välkomnas bland annat att valen trots det mycket svåra säkerhetsläget genomförts – får vi hoppas, eftersom formuleringen gjorts innan valet genomförts. I förslaget uttrycks det dock på det viset. Där betonas bland annat den roll som den irakiska valkommissionen och FN spelat i genomförandet av valen. I slutsatserna fördöms terroristattentaten i Irak, och samtliga parter uppmanas att respektera folkrätten.

Förutsättningarna för att genomföra valen är dock svåra, det måste man inse, och säkerhetsläget har medfört att valrörelsen varit begränsad. Som ni vet har flera sunnigrupper meddelat att de kommer att bojkotta valen.

Den undersökningskommission som haft till uppgift att kartlägga möjligheterna till en civil krishanteringsinsats har nyligen presenterat sin rapport. Rapporten behandlas nu på tjänstemannanivå också i vårt regeringskansli.

Ordförandeskapet har aviserat att det inte förutser någon diskussion i sak nu på måndag. I stället kommer Irakfrågan att behandlas i sin helhet vid det rådsmöte som äger rum i februari. Då vet vi också hur valresultatet ser ut.

Anf.  12  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Det är positivt att det går mot en situation med val i Irak. Jag tycker att det från svensk sida borde uttryckas lite oftare att vi trots allt står på tröskeln till förutsättningar för ett demokratiarbete som aldrig hade nått Irak om inte den händelseutveckling hade ägt rum som ju varit historisk. Jag tycker att detta bör uttryckas.

Det hålls ett möte mellan EU och Bush den 22 februari. Nu är det angeläget att hela EU ställer upp på en efterföljande demokratiprocess och försöker stärka den i stället för att fokusera på den terrorism och alla de besvärligheter som finns. Även om det är ett begränsat bra val finns det dock möjligheter att ta tag i de embryon till demokrati som växer fram under valdagen och gemensamt arbeta för det.

Min fråga till utrikesministern är: Finns det förutsättningar för att ett samlat EU tillsammans med världssamfundet i övrigt, inklusive USA, tar ansvar för en fortsatt demokratiutveckling med utgångspunkt i det val som äger rum på söndag?

Anf.  13  SERMIN ÖZÜRKÜT (v):

Det är allmänt känt att vi från Vänsterpartiets sida fastslagit att kriget mot Irak var ett internationellt rättsbrott. I samma anda har jag en kort fråga till utrikesministern och undrar om hon skulle kunna kommentera detta.

En del av EU-länderna, exempelvis Storbritannien och Polen, deltar i detta brott. Om det nu, som framgår av texten, diskuteras en planerad insats från EU:s sida på polisområdet undrar jag: Vilken ställning har de? Vem har bett dem komma? Är det ockupanterna som bett om detta, är det FN eller är det EU:s egen idé?

Anf.  14  AGNE HANSSON (c):

Herr ordförande! Vi stöder regeringens position i denna fråga. Också jag gör bedömningen att det är ett mycket svårt och besvärligt läge, men förhoppningsvis ska det ändå kunna lösas. Jag vill betona att FN har den viktiga rollen även fortsättningsvis.

Det är viktigt att nu gå vidare och att EU, som utrikesministern nämnde, också kan bidra med den civila krishanteringsinsatsen. Min fråga är: Vad är aktuellt från svensk sida – om nu något är aktuellt? Jag tror att det finns stora utbildningspolitiska insatser att göra i det demokratiarbete som förhoppningsvis är i sin linda.

Anf.  15  GÖRAN LENNMARKER (m):

Det som Holger Gustafsson sade är väldigt viktigt, nämligen att EU uttalar sitt stöd för demokratiseringsprocessen. I den internationella debatten har Europa ibland framstått som ganska lågmäld i just den delen. Trots att vi i mediepolitiken som en av tre huvudpunkter har just demokrati och mänskliga rättigheter har det ändå uppfattats som att Europa inte är någon särskilt stark pådrivare här.

Det i sin tur går delvis tillbaka till Europas hållning på 1990-talet när de algeriska valen avbröts. Då blev ju Mitterandlinjen så att säga Europas linje genom att man sade: Okej, avbryt valen om fel part vinner. Det var, lite tillspetsat, den slutsats som kunde dras. Därmed fick tilltron till den europeiska viljan – att faktiskt vilja backa upp demokrati – en allvarlig törn, och den uppfattas inte som allvarligt menad.

Därför tror jag att det nu är viktigt för EU att vara tydlig, precis som Holger Gustafsson framhöll. Det är bra om ett arabiskt land, Irak, får demokrati. Det är väldigt viktigt och överensstämmer med de principer vi har på vår egen kontinent. Här är vi väldigt noga med detta. Ett exempel är Turkietdebatten.

Anf.  16  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Både Holger Gustafsson och Göran Lennmarker tar upp frågan om EU:s stöd i genomförandet av valet. Jag vill nog säga att det inte funnits någon oklarhet på den punkten eller rått några delade meningar inom EU om att det är viktigt att genomföra val i Irak. EU har också gett stöd för att val ska kunna genomföras.

I alla de sammanhang där det funnits en chans att uttala ett stöd för genomförandet av valet tror jag nog att så också skett, även om problemet med det våld som omgett valrörelsen naturligtvis aktualiserat frågan om det är möjligt att genomföra ett val och hur man ska se på de komplikationer som uppstår i samband med genomförandet. Man kan ha känt sig orolig för hur valet ska kunna genomföras, men man måste nog säga att både Sveriges och EU:s stöd för genomförandet av valet varit entydigt.

Det val som genomförs på söndag är det första steget i en process mot demokratisering av Irak, och om man inte orkar och klarar av att ta det första steget är det svårt att se att det kan tas ytterligare steg och bli en fortsättning på den processen. Även med de svårigheter som finns är det här valet alltså oerhört viktigt, liksom stödet för valet.

När det sedan gäller det fortsatta stödet till utvecklingen i Irak är det naturligtvis viktigt att det samordnas. Det finns all anledning för EU att diskutera med USA på vilket sätt EU bäst kan stödja den fortsatta återuppbyggnaden och demokratiseringen av Irak. EU ger ju redan ett stöd till Irak i form av stöd till utbildning kring hälsa och vatten, sanitet och fattigdomsbekämpning.

Efter att valet genomförts och det finns en ny vald regering kommer EU-insatserna naturligtvis att öka. Då gäller det att inrikta sig på utbildning för att därigenom kunna genomföra det institutionsbyggande som är nödvändigt för införandet av demokrati i landet. Det handlar om utbildning av poliser, åklagare, domare, advokater och så vidare.

Vi är också noga med att peka på FN:s viktiga roll i samordningen av återuppbyggnadsarbetet. Vi ser det som oerhört viktigt. Jag förstod inte riktigt frågan om de civila krisinsatsgrupperna. De är tänkta att användas när det behövs akuta insatser i samband med en kris. Här är det nog mer att vi planerar för ett långsiktigt åtagande för återuppbyggnad och institutionsbyggande. Då tror jag inte att snabbinsatsgrupperna är centrala i det sammanhanget. De finns inte ännu. Men om de hade funnits kan jag i och för sig tänka mig att det kan uppstå situationer i det känsliga läge och den svåra och långvariga process som Irak har framför sig att de skulle kunna fylla en funktion. Men vi har inte dem ännu. Däremot finns inriktningen på stöd till återuppbyggnad och demokratiuppbyggnad.

Vad gäller frågan om de folkrättsliga brott som bland annat Sverige anser att USA gjorde sig skyldigt till har vi kommenterat så många gånger tidigare. Nu befinner vi oss i ett annat läge där vi har förklarat att det är viktigt att världssamfundet, EU och Sverige deltar i stödet till Irak för att återuppbygga landet och arbeta för införande av demokrati. Utbildning av poliser sker naturligtvis på begäran av den demokratiskt valda regimen. Det är över huvud taget en förutsättning för stödet till återuppbygganden.

Anf.  17  AGNE HANSSON (c):

Jag fick svar på min fråga. Det var det jag avsåg. Jag uttryckte mig kanske lite konstigt.

Har Sverige fått någon förfrågan eller gjort någon intresseanmälan att spela en roll i det som vi anser är viktigt, att utbilda och få i gång det civila samhället? Vid något tillfälle har jag fått information om att intresset skulle vara svagt från EU:s och Sveriges sida i det arbetet. Det hoppas jag är en felinformation.

Anf.  18  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

EU är engagerat i återuppbyggnadsarbetet – och Sverige via EU. Men Sverige kan även för egen del tänka sig att delta i olika frågor. Vi har varit engagerade i själva valarbetet. Sverige har deltagit i att erbjuda valobservatörer.

Jag försöker komma ihåg om vi har valobservatörer på plats. Jag kommer inte ihåg det nu. Jag måste vända mig… Nej, vi har inte det. Vi har utbildat valobservatörer. Så är det.

Vi kommer att delta i återuppbyggnadsarbetet i Irak. Det är inget tvivel om det.

Anf.  19  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt.

Då tar vi nästa punkt om jordbävningen och flodvågen i Indiska oceanen.

Anf.  20  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

På basis av de slutsatser som antogs vid extra rådsmötet har ordförandeskapet utarbetat ett utkast till handlingsplan som kommer att antas på måndag. Handlingsplanen anger hur uppföljningen kommer att ske av olika förslag och åtgärder när det gäller de humanitära insatserna och återuppbyggnadsstödet och också hur EU ska stärka sin beredskapskapacitet och utföra förebyggande insatser.

Den akuta humanitära fasen är i de allra flesta avseenden över. Nu vidtar återuppbyggnadsstödet. Det internationella hjälpgensvaret har varit ovanligt omfattande som vi har kunnat se. Det är över 60 länder som har bidragit med insatser och gjort utfästelser om insatser. Som ni känner till utlovade Sverige omedelbart minst 500 miljoner kronor, och vi har redan betalat ut 200 miljoner kronor som ett av få länder som omedelbart har sett till att pengarna är på plats.

Kommissionen har hittills bidragit med totalt 23 miljoner euro. EU, medlemsstaterna och kommissionen har totalt i dagsläget bidragit med 270 miljoner euro. Det kan vara bra att veta.

Det är viktigt att vi även vid diskussionen nu kommer att understryka att dessa hjälpinsatser inte får tränga undan andra angelägna bidrag som behövs i andra delar av världen.

Den andra frågan som kommer att diskuteras under den här punkten är en vidareutveckling av de tankar som Sverige hade i det papper som vi distribuerade inför det extra rådsmötet. Jag kommer att nu cirkulera ett nytt papper där jag utvecklar de idéerna. Jag tror att nämnden fick det papperet i går.

Låt mig säga någonting om de viktigaste delarna i det nya papperet.

Vi kan konstatera att slutsatserna från det extra möte vi hade pekar på behovet av en snabbinsatsförmåga för unionen. Jag menar att utvecklingen av en sådan måste omfatta stöd till EU-medborgare i kriser utomlands. Det är tydligt för oss att både räddningstjänst och det konsulära samarbetet naturligtvis fortsatt kommer att vila på samarbete mellan medlemsstaterna. Vi har ingen anledning att skapa nya institutioner för det. I stället måste lösningen ligga i att medlemsstaterna fortsätter att utveckla sin egen förmåga. Det behövs specialkompetenser av olika personalkategorier, till exempel konsulär expertis, strategisk transportkapacitet, medicinsk personal, rättsmedicinsk expertis och så vidare.

För koordineringen av medlemsstaternas resurser har vi i dag en fungerande ordning för normala konsulära incidenter. Där finns det ett ansvar för ordförandeskapet att samordna den typen av insatser i sådana situationer.

När det gäller större kriser är det tydligt att det är viktigt att vi får en snabbinsatsförmåga som kräver att det finns ett gemensamt stöd till ordförandeskapets ansvar till samordning och ett stöd till medlemsstaterna i katastrofområdet.

Mot bakgrund av våra egna svenska erfarenheter anser jag att uppgifterna för ett sådant gemensamt stöd bland annat skulle behöva omfatta att samla in och sprida information om stöd- och hjälpbehov, att man tillhandahåller kommunikations- och logistikstöd och att man ger hjälp till att samordna evakueringstransporter och andra insatser av det slaget. Det var det som saknades vid Asienkatastrofen.

Jag tror också att enskilda medlemsstaters resurser behöver samordnas för att klara större kriser. Civila snabbinsatsgrupper bör därför vara en annan essentiell komponent i en snabbinsatsförmåga för EU. Det svenska förslaget om en civil snabbinsatsstyrka handlar om en snabbinsatsförmåga på det traditionella civila krishanteringsområdet, men det förslaget, som jag framhöll redan i det förra papperet, kan utvecklas att användas också som en snabbinsatsförmåga i samband med katastrofer som drabbar EU-medborgare.

De koordinerade medlemsinsatserna bör stödjas av gemensamma EU-strukturer både inom rådet och inom kommissionen. Det handlar naturligtvis om insatser med kort reaktionstid, och då kan det inte bli fråga om att fatta ett rådsbeslut utan beslut måste kunna fattas på annat sätt. Det kan bara handla om att koordinera medlemsstaternas insatser, och därför behövs inget rådsbeslut. Mitt förslag är att vi för det ändamålet bör uppmuntra informella och flexibla samrådsförfaranden mellan medlemsstaterna, ordförandeskapet, kommissionen och rådssekretariatet. Det är det som vi utvecklar i det papper som vi nu går in med. Jag hoppas att vi får en bra diskussion kring en sådan utveckling.

Anf.  21  CARL B HAMILTON (fp):

Man kan säga att grundtanken i förslaget ligger helt i linje med ett av förslagen som de borgerliga partiledarna i alliansens namn förde fram i Sälen. Jag tycker också att man filosofiskt kan säga att det är bra exempel på hur EU-samarbetet utvecklas. Det inträffar en kris, och sedan ställs krav på politikerna att göra någonting åt den. Sedan gör man något åt den genom att bygga ut EU:s uppgifter och kapacitet.

Jag har kritik och frågor.

På papperet som Sverige har lagt fram, på svenska här, är rubriken att man ska stödja unionens medborgare vid kriser utanför EU. Men egentligen är innehållet lite vidare. De slutsatser som vi har från det förra mötet är också vidare till sin karaktär. När jag läser det här, och jag tror när andra läser det här också, får man ett starkt intryck av att svenskarna stirrar på den kris som har varit. På något sätt förmedlas bilden av att svenskarna tror att samma kris i stort kommer att upprepas nästa gång. Vad vi vet med nästan hundraprocentig säkerhet är att nästa kris kommer att ha en annan karaktär, ett terrordåd, ett giftutsläpp, ett inbördeskrig eller något sådant. Jag tycker att man från svensk sida bör ta till sig att betona en mer generell krisberedskap. Detta är naturligtvis ett för Sverige viktigt exempel eftersom vi har haft den erfarenhet vi nu har haft. Man kan skriva PM:en något mer generellt.

Den andra frågan är en principfråga. Var börjar och var slutar statens ansvar för medborgare utomlands? Det var en viktig fråga när tsunamikrisen inträffade. Svenska regeringen sade att man inte har ansvar för personerna. Det är reseföretagen.

Vi behöver inte gå in i själva krishanteringen, men det är en viktig principiell fråga. Vad är Sveriges principiella hållning i dag i denna fråga? Hur långt sträcker sig svenska statens ansvar?

Vi kan inte utgå från att andra medlemsstater i Europeiska unionen har samma inställning som vi själva. Vad vet vi om de andra ländernas syn på denna fråga?

Min tredje fråga gäller EU som organisation och att ha ansvar för EU-medborgare i andra länder.

Vi måste diskutera igenom den viktiga principfrågan. Det vore intressant att höra vad utrikesministern har för kommentar till detta.

Jag har en annan viktig fråga. Jag tror inte riktigt på detta, även om det på kort sikt möjligen är den enda framgångsvägen att tala om, nämligen informella och flexibla samrådsföfaranden. Erfarenheten är att man tydligt måste veta roller, uppgifter och vad som är knäckfrågor i ett krisläge. Då kan man inte ha en organisation som lutar sig åt en filosofi att det kommer att fixa sig. Vem definierar när det är kris? Om man tvistar om huruvida det är kris eller inte kris, vem avgör tvistemålet? Utrikesministern sade att det kan röra sig om timmar eller någon dag. Då kan man inte fastna i den typen av konflikter. Det finns alltid i krishanteringssituationer en bias för att det inte är så farligt som man trodde. ”Vi avvaktar.” Det är allmänt att man tar till i underkant snarare än i överkant i sådana situationer. Därför är det viktigt att försöka definiera ansvarsförhållanden och strukturer.

Då kommer vi över till frågan om den operativa rollen. I uppsatsen, papperet, talas det om två olika sådana institutioner – kanske är för mycket sagt – men center. Det ena är det som kallas CRCT, som ska ha en operativ roll. Det andra är den operativa cellen mellan EU och Nato. Där måste man från början försöka diskutera vem som för befäl över vem. Vad vi vet från vår inhemska erfarenhet de senaste 10–15 åren är att de som sysslar med krishantering och räddningstjänst är i ständig tvist med varandra om var revirområdena går. Därför bör man ta upp den frågan från början, annars blir det inte någon snabb reaktionstid.

Jag sammanfattar med att det är ett krav på klara, tydliga och övade strukturer som bör vara Sveriges linje i EU och mindre betona informella och flexibla samrådet. Jag tror att det kommer att missförstås.

Slutligen! Vi måste ha samma organisation för räddningstjänst innanför som utanför EU:s gränser. Då blir det naturligtvis inte bara utrikesministrar utan även inrikesministrar – eller vad de kan kallas för i olika länder – som blir aktuella. Hur ser utrikesministern på den fortsatta svenska processen? Det måste rimligtvis ur svensk synpunkt vara önskvärt att frågan behandlas på ett toppmöte så att den i verklig bemärkelse gränsöverskridande kapaciteten, både inom och utom unionen, kommer under samma hatt.

Anf.  22  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag har inte läst det längre papperet. Jag utgick från det ensidiga papperet – det på ett blad. Det var inte menat som negativ kritik att det var på en sida. Det kan ibland vara bra att samla tankarna!

Mina tankar går mycket så som Carl B Hamilton sade, det kanske står i det längre papperet så det är möjligt att jag slår in en öppen dörr, att det måste finnas en mer bestämd krisledningsfunktion också på EU-nivå. Vi har haft debatten i Sverige. Den ska vi inte ta här och nu.

Men låt oss ta punkten 2 som exempel. Här är en kris. Här kommer först italienska flygplan ned och hämtar italienare. Sedan kommer tyska flygplan och hämtar tyskar. Margot Wallström hade en ganska rolig, ska man väl inte säga men en tragisk, historia om detta: Var och en kommer och hämtar sina och sedan lämnar man kvar dem som inte tillhör rätt stam i Europa. De får inte komma med.

Det är uppenbart att vi måste ha någon form av krisledningsfunktion som kan träda in automatiskt snabbt, egentligen utan att man hinner sammankalla de politiska strukturerna, i alla fall inte på högsta nivå. Det hinner man inte med i ett sådant läge. Det är det här man bör fokusera kring. Om jag förstod det längre svenska papperet som Carl B Hamilton refererade förefaller det som om det finns tankar i den riktningen.

Det är uppenbart att vi behöver detta så att vi snabbt kan hjälpa varandra. Det är alldeles korkat att inte ta med andra hem om ett halvtomt plan ska åka hem därför att det är slut på egna medborgare att evakuera. Det tror jag inget medlemsland ska ha något emot. Det är en alldeles uppenbar koordineringsfunktion.

Jag tycker att den bör ligga i kommissionen. Men jag vet att det finns konstitutionella aspekter på detta i EU. Men det ska finnas en beredskap att sätta in. Vi får observera att 80 % av allt hände definitionsmässigt utanför kontorstid. Den måste finnas där när vi övriga har semester, firar helg eller vad vi gör.

Anf.  23  ORDFÖRANDEN:

Jag vill uppmärksamma ledamöterna på den PM som kansliet har skickat ut om räddningstjänst inom EU. Där framgår bland annat vad räddningstjänstmekanismen grundar sig på för artikel i fördraget, 308, och att det är kommissionen som har en samordnande roll. Det är en bra PM.

Anf.  24  ULF HOLM (mp):

Herr ordförande! Det finns mycket bra i dokumentet som ska presenteras på mötet på måndag. Vi ska inte ha någon inrikespolitisk debatt, utan det handlar om hur vi ser på de olika funktionerna framöver.

Det är två saker som jag vill lyfta fram som saknas i dokumentet. Det är bland annat aspekten om länderna utanför EU. Det är mycket fråga om EU-medborgare och länder i EU. Men det finns faktiskt länder utanför EU som man kan samarbeta med i sådana sammanhang. Man kanske ska hjälpa norska medborgare – så att säga. Det borde finnas en aspekt med om detta.

Den andra saken är de berörda länderna. Det pratas mycket om Thailand, men det är tolv länder som blev akut skadade av flodvågen. De såg olika ut och reagerade olika på effekten. Indien och Maldiverna var de två länder som meddetsamma sade nej till internationellt stöd. Men sedan har de ändå fått indirekt stöd på olika sätt. Andra länder har sagt ja. Indonesien med sin historik och Aceh och så vidare. Det måste finnas en beredskap om vilka områden som det ska finnas en civil snabbinsatsstyrka för. Det borde också lyftas fram. Det kan också innebära problem om man ska ”rädda” EU-medborgare, som det så fint heter i EU-sammanhang. Det saknar jag i detta dokument, vilket jag tycker att man ska tänka på i den fortsatta processen.

Annars är jag och Miljöpartiet glada för att man utvecklar den civila snabbinsatsstyrkan på bekostnad av den militära snabbinsatsstyrkan. Det är helt i vår linje.

Anf.  25  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Vi har anledning att ta till oss alla synpunkter som kommer fram vid bordet. Det är många frågor som väcks när man börjar att fördjupa sig i problemen. Jag tror inte att vi kan räkna med att vi har svar på alla frågor som dyker upp. Här får vi nog ha en process som gör det möjligt för oss i Sverige, men inte minst mellan medlemsländerna, att lyfta fram olika aspekter som utifrån de olika ländernas utgångspunkter är av betydelse.

Man kan tro att det här är enkelt, att alla tycker att det är bra, positivt och att det är bara att köra på. I och för sig finns det en positiv grundinställning från alla länder. Men det finns olika problem för de olika länderna. Det finns de som känner en tveksamhet att detta kan leda till något överstatligt. Det är viktigt – och det har vi försökt att understryka i vårt dokument redan på det här stadiet – att det här handlar om att utveckla samverkan mellan länder, att utnyttja de strukturer som finns och få dem att fungera på ett mer utvecklat sätt.

Flera av er har tagit upp frågan om att det måste vara klara strukturer, det måste vara övade strukturer och ansvarsfrågan måste vara klar. Vem måste reagera i ett visst läge? Var fattas besluten?

Det är inte helt lätt att svara på det, när man vill säkerställa en fördjupad och utvecklad samverkan mellan länder. Det blir i stor utsträckning en del av det fortsatta arbetet.

Det handlar om att utnyttja de redan existerande strukturerna. Jag vill gärna erbjuda en teknisk föredragning av de olika mekanismer som finns i EU. Det kan finnas anledning för EU-nämnden för att bädda för en fortsatt fördjupad diskussion när vi kommer till ställningstagandet. Om EU-nämnden är intresserad av det kan vi bidra med en sådan genomgång.

Carl B Hamilton sade att vi inte ska räkna med att nästa kris ser ut som den som har varit. Det är själva utgångspunkten för det resonemang vi för. Det är viktigt att inrikta sig på ett brett spektrum av hot och risker för EU-medborgare. Det är så vi ska resonera, även om vi naturligtvis ska använda oss av den erfarenhet vi har från den senaste men också från tidigare situationer som EU har haft att hantera. Vi har sådana.

Det finns en fungerande ordning för mer normala kriser. Vad har vi för erfarenhet av dem? Den ska också med i den fortsatta utvecklingen av hur samarbetet kan breddas och fördjupas. Det har varit helt och hållet vår avsikt att bereda för en generell krisberedskap utan att utgå från en viss typ av behov eller situationer.

Det här spänner över olika ministerområden. Det är helt korrekt. Det ser olika ut i olika länder var strukturerna som blir berörda hör hemma beslutsmässigt. För oss är Räddningsverket under Försvarsdepartementet. Det kan vara många olika departement som blir involverade i det fortsatta arbetet. Det har förts fram förslag på att detta ska behandlas vid ett toppmöte. Vi har inte tagit ställning till den frågan än. Det är en hel del arbete kvar att göra för att utveckla tankarna. Det ligger mycket i att detta är en fråga som när man slutligen tar ställning till vilka strukturer som ska förstärkas kommer det att ske på ett toppmöte. Men vi har inte tagit ställning till den frågan. Vi har inte anledning att göra det än.

Ulf Holm tar upp komplikationen med att när det händer kriser är många länder inblandade. Utgångspunkten för vårt agerande är solidariteten mellan EU:s länder. Det är det som är i botten. Det är därför som vi solidariskt ska samverka när våra medborgare behöver hjälp. Jag tycker också att vi måste inse att vi har ett nära samarbete med en del länder i Europa som inte är medlemmar. Även med dem finns det en solidaritet.

Sedan var det den andra aspekten, nämligen var krisen äger rum någonstans i världen. Det är en av de frågor som vi kommer att ha anledning att fundera över, nämligen vilken beredskap vi kan ha för att över huvud taget kunna genomföra stöd- och hjälpinsatser.

Nu var Thailand ett land som var mycket tillmötesgående, även om Thailand i början var ovilligt att släppa in främmande länders räddningstjänster. Det tog ett tag innan man släppte den spärren. Det är en naturlig spärr som jag tror att varje land har. Man accepterar inte att det kommer människor från andra länder och börjar att verka på det egna territoriet utan att man har kontroll över det hela. Även thailändarna insåg att omfattningen av katastrofen var så stor att man var tvungen att släppa på en del av sin normalt strikta hållning om att man vill bestämma över det som sker i det egna territoriet.

Nästa gång kan detta inträffa i ett land där det finns en annan attityd och där vi får svårigheter att över huvud taget genomföra de hjälpinsatser vi vill göra. Det måste också vara en del av tankeverksamheten hur vi ska agera i det fallet. Det är därför det är viktigt att vi har kommissionen och rådssekretariatet som viktiga institutioner i samverkan. Det finns olika åtgärder som behöver vidtas. Vi kan inte bara inrikta oss på hur vi ska få plan och läkare på plats för att hjälpa våra medborgare. Vi måste också fundera på hur EU kan agera för att säkerställa att vi kan komma med hjälpen. Även för det behövs en beredskap och utarbetade metoder.

I förlängningen – nu sitter jag kanske och spånar för långt – leder tankarna långt. Man kan förbereda sig i förhållande till omvärlden att ha möjligheten att hjälpa sina egna medborgare som råkar befinna sig på andra länders territorium när en kris inträffar.

Det finns säkert väldigt många frågor som vi har att fortsätta att fundera kring, och det leder kanske så småningom till åtgärder av olika slag. Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till EU-nämnden med de här frågorna många gånger än.

Anf.  26  CARL B HAMILTON (fp):

Den rättsliga grunden är ju viktig. Jag tror till exempel att det är bra om vi kan ta den här diskussionen i beredningsgruppen i EU-nämnden, som utrikesministern erbjuder.

Jag skulle önska att vi hade en annan hållning i grunden. Det krävs för att det ska fungera att vi som deltar i detta är beredda att underställa oss krav, öronmärkning av tillgänglig personal och så vidare. Det värsta som kan inträffa är ju att man sätter upp en organisation som är lite löslig, flexibel och informell i en dålig bemärkelse och som inte fungerar när den sätts på prov. Då blir den diskrediterad, och då kommer vi att få en svekdebatt igen. Alternativet är måhända att vända sig till ett mindre antal länder som är beredda att gå längre i fråga om tvingande – vi behöver inte använda order överstatlighet – mekanismer för samarbete snarare än att sikta in sig på att ha med alla 25 och sedan kanske hamna i ett mischmasch av engagemang.

Jag tror att utrikesministern missförstod mig lite. När jag säger att vi ska ha en bred krisberedskap var kritiken mot det papper som vi har fått ut. Det heter ”Att stärka EU:s förmåga att stödja unionens medborgare vid kriser utanför EU”. Men egentligen är ju innehållet i papperet bredare än så. Titeln är onödigt snäv. Frågan om samarbete mellan EU-Nato-cellen och en organisation inom EU som heter CRCT är en mer generell fråga i det här sammanhanget än den gällande EU-medborgare som befinner sig utanför unionen.

Jag fick inte svar på min fråga om vad Sveriges regerings principiella hållning är i dag beträffande ansvaret för svenska medborgare som befinner sig utomlands.

En annan fråga som ligger i det här förslaget som vi också måste diskutera vidare är att civila och militära resurser läggs under en hatt. Jag har absolut inga problem med det, men man måste väl också tänka sig att man för att det här ska fungera till exempel ingår avtal med USA för logistikfrågor. Det måste väl också tas in i den här diskussionen.

Anf.  27  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag konstaterar att i förslaget till konstitutionellt fördrag finns det en artikel kring det här. Jag vet inte vad som finns i dagens fördrag. Jag försökte hitta det i hastigheten men har inte gjort det. Det finns i alla fall en utmärkt grund för detta. Förslaget talar om tre saker, att man ska stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder, man ska främja snabbt effektivt operativt samarbete inom unionen, och för det tredje – det var det Ulf Holm var lite inne på, att även norrmän ska få komma med och andra länder – ska man ha internationella åtgärder, inte bara se på unionen utan på det internationella sammanhanget. Allt det här finns faktiskt. Det är viktigt att vi ratificerar fördraget så vi har den grunden, Ulf Holm. Det var väl ingen dum idé?

Anf.  28  ORDFÖRANDEN:

Det finns också en ny solidaritetsklausul, icke att förglömma.

I PM:en står grunden som finns i dag, artikel 308 bland annat, för räddningstjänstmekanismen.

Anf.  29  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Carl B Hamilton, vad gäller att rubriken är för snäv i förhållande till vad det handlar om är tanken med papperet att utgå ifrån de generella mekanismer som vi har och som gäller vidare än vad rubriken anger men att analysera och fundera över hur de generella mekanismerna kan vidareutvecklas, fungera och användas i just detta specifika, nämligen att hjälpa EU-medborgare i kriser utanför EU. Det vi använder oss av är ju mer generella mekanismer.

Vad gäller att det inte får vara för lösligt har vi försökt att identifiera olika komponenter som kan ha betydelse. En av de komponenterna är definitivt den som uppfyller kravet på att inte vara lösligt utan väldigt strukturerad, tydlig och klar. Det är att utnyttja snabbinsatsstyrkorna och göra dem till snabbinsatsgrupper för även denna användning. Den funktionen blir tydlig och klar. Man har anmält vilka kompetenser man har, hur många man man har, hur snabbt man kan få dem på plats, och så sätter man ihop dem på papperet så att säga, och så kan man trycka på knappen när man behöver dem. Det är en komponent i det hela. Men vi tror inte att det räcker. Här handlar det ju om att samordna, till exempel om man ska hämta hem massor av människor från ett visst område. Då ska man samordna transportinsatserna, och då är det något annat. Då måste man fundera över hur man kan få det att fungera bättre. Det består av så många olika komponenter. Det är just för att vi inte vet vad vi kommer att behöva. Vi vet inte hur katastrofen ser ut, men vi arbetar med olika komponenter som kan användas beroende på hur situationen är.

Vad har ett land för ansvar för sina medborgare? Det finns ju ingen övergripande lagstiftning som har lagt fast det. Det handlar om vilken rätt varje land har givit sina medborgare att kräva något särskilt. Det framgår av olika lagstiftningar vilken rätt svenska medborgare har att ställa krav på den svenska staten när de befinner sig utomlands. Det är väldigt många olika saker. Så har vi lagstiftningen som talar om vad den svenska utlandsrepresentationen är skyldig att medverka till när det gäller svenska medborgare. Man kan inte svara generellt på en sådan här fråga genom att utgå ifrån vad vi i Sverige har tänkt oss, velat och lagstiftat om i olika avseenden. Det är också beroende på vad de länder där svenskarna befinner sig utifrån sina utgångspunkter anser vara berättigat.

Var gränsen går för vad svenska medborgare kan begära av Sverige i vissa lägen finns det inget enkelt svar på, kanske inte ens ett enkelt svar i det enskilda fallet, skulle jag tro. Det kan vara svårigheter att svara på den frågan. Men vad man har rätt att kräva av den konsulära verksamheten – det är den som på något vis ändå är i centrum i den här diskussionen – är väldigt tydligt genom den lagstiftning som reglerar den konsulära verksamheten.

Anf.  30  ORDFÖRANDEN:

Vi antar erbjudandet om de ytterligare föredragningarna i ämnet. Förslagsvis kanske beredningsgruppen är den lämpligaste formen, där alla intresserade ledamöter kan delta. Vi för en dialog om det, och så får vi hitta lämpliga datum. Vi tackar för det erbjudandet.

Anf.  31  CARL B HAMILTON (fp):

Jag är lite envis. Det är riktigt att det konsulära samarbetet finns definierat någorlunda väl. Men regeringen hamnade ju i den situationen att man tvingades, som jag uppfattade det, att byta hållning när man insåg katastrofens omfattning några dagar efter jul.

Anf.  32  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

I vilket avseende?

Anf.  33  CARL B HAMILTON (fp):

Jag är inte ute efter någon inrikespolitisk träta, bara den principiella frågan. Som jag uppfattade det var regeringens hållning inledningsvis att svenska staten inte har ett ansvar utan att det är reseföretagens ansvar att ta människorna från Thailand till Sverige. När man insåg att krisen hade en sådan omfattning, att det var så många personer som berördes, ändrade man hållning och sade att svenska staten måste gå in för att transportera hem och ta hand om de svenska medborgarna. Är det felaktigt uppfattat från min sida?

Anf.  34  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Jag skulle inte uttrycka det på det viset. Utgångspunkten är naturligtvis att de som har ett avtal med de enskilda människorna fullt ut måste uppfylla sin del av det avtal som de har. Svenska staten griper in när människor befinner sig i nöd och de som har ett ansvar inte klarar av det. Staten är på något vis den yttersta garanten för människors säkerhet och träder in när de som har det primära ansvaret brister – det är man själv i första hand, sedan de som man har avtal med och som har åtagit att ge en stöd och hjälp genom köpeavtal, försäkringsavtal eller vad det nu är. När de inte klarar sin uppgift går samhället in och ger hjälp till medborgarna. Det är inte att ändra uppfattning. Det är att konstatera att man befinner sig i ett visst läge.

Anf.  35  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar sammanfattningsvis att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Vi tar nästa punkt, Ukraina.

Anf.  36  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Den utveckling som vi har bevittnat i Ukraina är ju historisk, får man väl säga. Den ger verkligen hopp om framtiden för ett av våra viktiga grannländer. Nu gäller det, tycker vi, att utnyttja det momentum som den här situationen har givit.

Vid rådsmötet i december förra året gavs rådssekretariatet och kommissionen i uppgift att tillsammans ta fram ett förslag för att stärka samarbetet mellan EU och Ukraina under förutsättning att presidentvalen genomfördes på ett fritt och rättvist sätt. Nu är vi där. Nu har valen genomförts på ett mycket tillfredsställande sätt. Ett förslag har nu presenterats från Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner i ett brev till EU:s utrikesminister. Det har ni också fått ta del av, är jag informerad om.

Det innehåller tio konkreta förslag och områden där EU kan stärka sitt samarbete med Ukraina. Det handlar bland annat om att överväga att teckna ett nytt enhancing agreement, som det heter, när det nuvarande partnerskaps- och samarbetsavtalet löper ut 2008. Det handlar också om ökat samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitiken, ansträngningar för att öka handelsrelationer, stödja Ukrainas WTO-medlemskap och att hjälpa Ukraina med de åtgärder som krävs för att de ska kunna tillerkännas status som marknadsekonomi. Det handlar även om att inleda förhandlingar om viseringslättnader.

Det förslag till rådsslutsats som vi har till det här mötet innebär att rådet välkomnar den senaste utvecklingen i Ukraina och uttalar att man med en ny ukrainsk regering ser möjligheter för närmare och starkare förbindelser mellan Ukraina och EU. Rådet välkomnar de förslag som har kommit i brevet från Ferrero Waldner och Solana och kommer att beakta dem vid framtagande av rådsslutsatser för nästa Gaerc. Där kommer det ju att vara en substansdiskussion om Ukraina.

Vi vill att EU helhjärtat ska satsa på ett närmare samarbete med Ukraina. Men inget av de förslag som har lagts fram kan ersätta ett medlemskapsperspektiv, menar vi. Vi från svensk sida tycker att Ukraina är ett land i Europa och att vi inte ska utesluta ett medlemskapsperspektiv för Ukraina, även om vi inser att det i så fall är en lång väg dit.

Men det är, måste jag säga, långt ifrån alla medlemsländer i EU som har samma uppfattning som vi och stöder det här. Därför har vi en uppgift att påverka de andra EU-länderna att se betydelsen av Ukraina och ett medlemsperspektiv. Jag ser som en uppgift för Sverige att verka i den andan och försöka påverka dem som inte är lika inställda på Ukrainas tänkbara medlemskap att se att det är den väg vi borde ge Ukraina. Sedan är det helt och hållet beroende av Ukrainas egen utveckling och vad de gör om det också är en möjlig väg.

Anf.  37  CECILIA WIGSTRÖM (fp):

Från Folkpartiets sida skulle vi vilja se en mer offensiv svensk ståndpunkt och hållning i frågan om Ukrainas framtida medlemskap i EU. Vi skulle vilja se att Sverige ansluter sig till Polen och ett antal andra länder – men främst är det ju Polen som driver på – för att EU öppet ska säga att Ukraina i framtiden kommer att vara välkommet som EU-medlem, inte bara säga att vi inte utesluter det utan aktivt säga att de kommer att vara välkomna den dag de uppfyller kraven. De kommer att ha många reformer kvar att göra. De måste uppnå marknadsekonomi, mänskliga rättigheter måste respekteras, rättsstaten införas och demokrati fullt ut.

Det som har skett i Ukraina nu under hösten är ju otroligt imponerande. Vad folket har åstadkommit! Men vi kan inte bara luta oss tillbaka och tro att allting nu är fixat och klart. Det finns fortfarande starka krafter i landet som kommer att motarbeta en demokratisering. Därför är det så oerhört viktigt att vi ställer upp och stöder de demokratiska krafterna som vill komma in i EU så småningom genom att säga tydligt och klart och driva på de andra EU-länderna att Ukraina kommer att vara välkommet den dag man uppfyller Köpenhamnskriterierna.

Anf.  38  GÖRAN LENNMARKER (m):

Mitt inlägg är egentligen på samma tema. Sju partier i riksdagen är överens om att Ukraina ska ges medlemskapsperspektiv i EU. Det finns ett betänkande från utrikesutskottet, antaget av kammaren, i detta. Så utrikesministern har fullt stöd i att driva en linje just för detta.

Jag tror också att det är viktigt att det här kommer snart. Det har ju en påverkan på processen i Ukraina. Politik är ingen åskådarsport. Det man gör påverkar processen. Det är inget tvivel om att den demokratiskt valda ledningen i Ukraina behöver ha det här stödet. Att nu i det mycket korta perspektivet driva kraven beträffande WTO och marknadsekonomi tror jag är rätt. Det är nog det omedelbara. Men sedan, efter inte alltför lång tid, måste Sverige tillsammans med andra länder – Polen nämndes och Baltikum, det finns även fler – driva medlemskapsperspektivet. Vi ser på västra Balkan hur viktigt det är, vilken enorm påverkan det kan ha på politiken att känna att om man gör reformer så kommer man fram, den stora moroten finns där framme. Det bör vi ge till Ukraina.

Låt mig också säga ett ord om den europeiska grannskapspolitiken. Den har blivit lite olycklig. Den paketerar ihop äpplen och päron. Hela Medelhavspolitiken har vi ju redan. Varför den ska in där förstår jag inte. Vi har ju redan en politik för det. Ukraina och även Moldavien, tror jag, ska man ha en speciell för. Vi har ju det när det gäller Vitryssland. Det handlar mer om demokratistöd. Det som är kvar, som jag i och för sig är mycket mån om, är det kaukasiska. Där har grannskapspolitiken stor betydelse. De uppfattar den rätt, men i Ukraina är man ledsen och säger att en granne är ju aldrig medlem av familjen. Det får negativ betydelse i Ukraina – jaha, vi ska vara grannar, vi kommer aldrig in i familjen. Man borde ta bort det begreppet.

Anf.  39  KENNETH G FORSLUND (s):

Det som utrikesministern säger här ligger ju i linje med den ståndpunkt som finns i utrikesutskottet och i riksdagen. Jag ser inga skillnader i det. Jag tycker också att det är viktigt, såsom utrikesministern säger, att Sverige tar ett jobb här med att påverka de andra medlemsstaterna att också se behovet av ett medlemskapsperspektiv för Ukraina.

Det finns en parallell här, tycker jag, i arbetsuppgiften till den som vi gjorde för att alla de tre baltiska staterna skulle få förhandla parallellt om sitt medlemskap. Det är viktigt med medlemskapsperspektivet för Ukraina. Det är vi överens om. Samtidigt måste vi naturligtvis vara varsamma. Det finns uppenbart länder som i dag är ganska negativa till det. Vi ska väl inte åstadkomma låsningar i det och omöjliggöra medlemskapsperspektivet. Jag tycker att det som utrikesministern säger är bra.

Anf.  40  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Det ska inte råda något tvivel om att Sveriges uppfattning är att Ukraina måste kunna bli medlem i EU när man uppfyller de krav som EU ställer. Det är inte där problematiken ligger, utan den ligger i att så tycker inte alla EU-länder. Då tror jag att man får vara lite taktisk för att åstadkomma en situation där vi blir eniga, för det är faktiskt en förutsättning. Om Ukraina ska kunna bli medlem i EU måste EU:s nuvarande länder bli eniga i frågan.

Vi samarbetar nära med Polen, Baltikum och övriga länder som har samma uppfattning som vi. Vi gör det så klokt vi kan för att så fort som möjligt övertyga dem som inte har samma uppfattning som vi. Jag tror att det är viktigt att vi gör det och inte utnyttjar det här för att slå oss själva för bröstet för att vi har en så generös uppfattning om Ukraina. Här gäller det att arbeta långsiktigt för att åstadkomma det som vi tycker är det väsentliga, nämligen att skapa förutsättningar för Ukraina att kunna bli medlem i EU. Det tycker jag är en mycket offensiv attityd i sak.

Anf.  41  CARL B HAMILTON (fp):

Det är en lite ny definition på offensiv att ta hänsyn till dem som vill gå långsammast fram. Därför undrar jag vilka länder det är som är så viktiga att vi inte ska stöta oss med dem. Vilka är det som är stoppklossarna?

Anf.  42  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Om vi kunde låta bli att ta hänsyn till dem som inte tycker som vi ska vi naturligtvis välja det alternativet, men om vi inte har det alternativet utan är helt beroende av dem som inte vill precis samma sak som vi måste vi anpassa oss efter den situationen. Det är, för att svara på frågan vilka länder det är, de länder som har problem hemma i sina opinioner när det gäller Turkiet.

Anf.  43  GÖRAN LENNMARKER (m):

Här har vi ett dilemma, herr ordförande. Det ligger mycket i vad utrikesministern säger. Det gäller att få inte bara en majoritet utan enhällighet. Å andra sidan måste man arbeta på det opinionsbildande planet, också mot Ukrainas folk. Prodi reste dit och sade att Ukraina kunde komma med likaväl som Nya Zeeland. Det tror jag är det mest korkade jag har hört en kommisssionspresident säga. Han hade ju inget mandat för att säga så, men han sade det i alla fall. Det är ju det de har, det de lyssnar på i Ukraina. Jag var där själv under valet. Det är naturligtvis de orden som ringer i öronen på dem. De finläser ju inte våra olika dokument. Det är den bild som finns: ”Den högsta ansvariga inom EU sade att vi har lika stor chans som Nya Zeeland.”

Därför måste man också arbeta under den här processens gång. Om utrikesministern reser dit och säger att Sverige står bakom skulle det nog vara ganska uppskattat i Ukraina.

Anf.  44  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Då kan jag glädja Göran Lennmarker med att det har jag redan gjort. Jag var där på presidentinstallationen och hade möjlighet att framföra det, både till presidenten och den troligen blivande utrikesministern.

Anf.  45  GÖRAN LENNMARKER (m):

Utmärkt bra! Det var synd att jag missade det i medierna. Det är det här sättet man också måste avväga för att trycka på. Det är väl det Carl B Hamilton menar. Det är inte bara att jobba i det tysta. Man måste pressa på här och inte bara tänka på EU:s medlemskrets utan också på Ukraina. Det är där det har effekt också. De måste känna att de har vänner som står upp för dem.

Anf.  46  ORDFÖRANDEN:

Det har de. Då konstaterar vi att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt.

Nu till västra Balkan.

Anf.  47  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Ett viktigt villkor för framtida medlemskap i EU är ju att man fullt ut samarbetar med Jugoslavientribunalen. Regeringens stöder det förslag till rådsslutsatser som finns och som understryker vikten av det samarbetet. Det är av stor vikt att tribunalen får det internationella stöd som den behöver.

När det gäller västra Balkan ingår de som är åtalade som krigsförbytare i kriminella nätverk som hjälper dem att hålla sig undan rättvisan. Det finns en hög representant, Ashdown, som har mandat att slå till mot de strukturerna i Bosnien och Hercegovina. Han får till exempel avskeda personer i administrationen. På det sättet skapas det bättre förutsättningar för landet att samarbeta med Jugoslavientribunalen och på det viset också öka möjligheterna till ett EU-närmande. Vi stöder därför Ashdowns åtgärder på det här området.

Eventuellt kommer Kosovo att diskuteras vid rådsmötet. Regeringens hållning är att EU måste ha ett långsiktigt ansvar för Kosovo. Jag har därför drivit att en lösning på Kosovofrågan måste vara förenlig med de krav som ställs i EU-närmandet. Jag tycker dock att EU ska vänta med en djupare diskussion om Kosovo till rådsmötet i februari, för då gästas mötet av FN-chefen i Kosovo Søren Jessen-Petersen som kommer att redogöra för läget.

Anf.  48  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt. Vi går till Sudan.

Anf.  49  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Just nu ser vi en utveckling i Sudan längs två spår. Å ena sidan har vi ett oerhört välkommet genombrott med fredsavtalet som antogs den 9 januari mellan Sudans regering och grupperna i södra Sudan – det är välkommet efter decennier av inbördeskrig. Å andra sidan har vi en fortsatt akut krissituation i Darfur. Det innebär naturligtvis ett slags dubbel utmaning av det internationella samfundet.

Internflyktingar börjar nu återvända till södra Sudan. Behovet av humanitärt stöd och insatser av olika slag är enormt. Det är av största vikt att positiva effekter av fredsavtalet också visar sig för befolkningen i det här krigshärjade området.

EU har beredskap att stödja med biståndsinsatser, och kommissionen har undertecknat en landstrategi. Det är avgörande att fredsavtalet nu efterlevs och att en långsiktig utveckling kan komma till stånd.

Samtidigt måste trycket upprätthållas, både på Sudans regering och rebellgrupperna i Darfur. Även där måste det nås en lösning. Jag ser som särskilt angeläget att EU tydligt klargör för Sudan att en normalisering av förbindelserna mellan EU och Sudans regering och ett långsiktigt utvecklingssamarbete inte kan bli aktuellt förrän situationen i Darfur har stabiliserats och Sudans regering har visat att man menar allvar med de fredssträvanden man säger sig göra.

Tidigast nästa vecka väntas den internationella undersökningskommissionens rapport. Sverige har aktivt verkat för att frågan om lagföring av ansvariga för övergreppen i Darfur ska uppmärksammas och att säkerhetsrådet ska hänskjuta situationen i Darfur till den internationella brottmålsdomstolen. Men eftersom kommissionens rapport är försenad kommer rådet inte att anta några rådsslutsatser om Sudan vid det här mötet. Däremot kommer vi att ha en diskussion om läget och om EU:s roll och vidare agerande. EU väntas också snabbt uttala sig när den internationella undersökningskommissionens rapport har offentliggjorts.

Samtidigt är det fortfarande angeläget att se över frågan om sanktioner, tycker vi. Fler EU-länder delar nu vår uppfattning att riktade sanktioner mot ansvariga individer kan vara en väg framåt. Vi verkar för att EU ska ha en enhetlig linje inför säkerhetsrådets vidare behandling av den här frågan.

När det gäller Afrikanska unionens mission i Darfur har de nu bett om ytterligare stöd från det internationella samfundet. Det handlar bland annat om olika stabsfunktioner och om experter. Sverige kommer att svara på den begäran med att bidra med en kommunikationsexpert. Flera andra EU-länder har också snabbt lovat bidra med expertis.

Man kan säga att AU-missionen successivt har blivit alltmer effektiv, även om utmaningarna naturligtvis fortfarande är omfattande. I dagsläget ska omkring 350 observatörer och 1 600 personer i skyddsstyrkan finnas på plats. AU planerar för att hela missionen ska vara fullt ut operativ i slutet av februari. Det förbereds också en särskild polisinsats med 800 poliser som ska sättas in.

Anf.  50  ORDFÖRANDEN:

Kommer rådet att förlänga vapenembargot? Ligger det som beslutspunkt, eller har det också skjutits på framtiden?

Anf.  51  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Det blir inga rådsslutsatser över huvud taget vid det här mötet.

Anf.  52  ORDFÖRANDEN:

Så det handlar mer om en diskussion än om beslut? Jag tänkte mest för sammanfattningens skull.

Anf.  53  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Ja.

Anf.  54  SERMIN ÖZÜRKÜT (v):

Jag skulle vilja lyfta fram en annan aspekt när det gäller Sudan. Det finns en oro över utvecklingen i Darfur, och den är i allra högsta grad befogad. Men det finns ett problem till, och det är situationen i östra Sudan. Situationen i östra Sudan finns inte riktigt med i bilden. Även där borde en fredsprocess och en dialog inledas när det gäller EU:s roll i Sudans problem. Det vore önskvärt om östra Sudan också uppmärksammades i den diskussion som ska tas upp om EU:s roll i problemet.

Anf.  55  CECILIA WIGSTRÖM (fp):

Frågan om Darfur har nu varit på EU-nämndens, EU:s, FN:s och hela omvärldens dagordning i flera månader. Vi är ett antal partier som under tidigare möten uttryckt frustration över att EU och omvärlden inte agerar mer utan passivt åser att massakrerna fortsätter. Man har låtit Afrikanska unionen ta hand om detta helt själva, och uppenbarligen har de inte lyckats med sin uppgift. Först nu i slutet av februari kommer de att ha sin fulla styrka bemannad och klar. Då har det nästan gått ett år sedan man först uppmärksammade de här massakrerna.

Någon gång i julas stod det i tidningarna att England nu tänkte agera. Man vill skicka dit soldater för att stärka Afrikanska unionens insats. Min fråga till utrikesministern är då: Har detta diskuterats inom EU, och hur landar det? Kommer fler EU-länder att ställa upp och stödja Storbritanniens insats?

Anf.  56  GÖRAN LENNMARKER (m):

Den internationella undersökningskommissionen har ju inte lämnat sin rapport. Enligt BBC ska den sudanesiska regeringen få chansen till kommentar innan man släpper den. Men om den nu kommer fram till slutsatsen att det pågår ett folkmord måste unionen ändå ha en beredskap att agera. Då kan vi inte än en gång säga ojdå och sedan ånyo ha komplicerade diskussioner om vad vi ska göra. Vi måste ha en mer bestämd aktion.

I går var 60-årsminnet av Auschwitz, det som låg till grund för folkmordskonventionen. Vi definierar folkmord med ett streck, och när det kommer över folkmordsstrecket är det så allvarligt att vi alla, Sverige och alla länder som har skrivit på konventionen, har en skyldighet att agera. På något sätt måste vi då faktiskt också ta konsekvenserna. Vi har lovat varandra sedan 1949 att detta aldrig får hända igen, och då måste vi faktiskt agera.

Jag hörde vad utrikesministern sade, och det är väl rätt att man inte kan ta diskussionen om vad som ska ske just nu vid det möte som kommer. Däremot är det angeläget att ha en ordentlig planering för vad man ska göra ifall undersökningskommissionen säger att det pågår ett folkmord. Då kan vi inte titta bort.

Anf.  57  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

När det gäller situationen i östra Sudan diskuterar FN för närvarande att göra en insats i hela Sudan. Oroligheter finns på olika håll, och det finns planer från FN:s sida att vidga insatserna till hela Sudan.

Cecilia Wigströms fråga, om det är fler som vill ställa upp med soldater än England, är felställd. EU är berett att ställa upp med soldater i samma ögonblick som AU accepterar europeiska soldater, men det gör man inte för närvarande. Det är så situationen ser ut.

Om kommissionen kommer fram till att det är folkmord har vi först frågan om hur man ska reagera på de övergrepp som skett. Det finns en ganska bred enighet om att man då ska hänskjuta frågan till ICC. Även om den inte är helt färdig kan man förhoppningsvis nå en enighet i den delen.

När det gäller att ingripa mot folkmordet, för det är väl detta Göran Lennmarker egentligen syftar på, har FN precis samma möjligheter att besluta om insatser med de beslut som hittills har tagits och konstaterandet att situationen i Darfur utgör ett hot mot fred och säkerhet. Att det konstateras vara ett folkmord tillför inga nya instrument eller möjligheter för FN:s beslut, utan vi sitter i samma situation i fråga om vilka möjligheter som finns att i säkerhetsrådet fatta beslut om FN-insatser.

Anf.  58  GÖRAN LENNMARKER (m):

Men nu hamnar vi ju i denna väldigt centrala principiella fråga. Erfarenheten är ju att Ryssland och Kina blockerar i säkerhetsrådet, och det kommer möjligtvis att hända igen. Då är frågan: Vad gör vi då? Ska vi säga att eftersom säkerhetsrådet tittar bort ska Europa titta bort? Det var ju vad vi gjorde i Rwanda – säkerhetsrådet tittade bort, och det skedde ett folkmord. Eller ska vi leva upp till det vi faktiskt har i fördragen, att vi ska agera i enlighet med FN-stadgans principer? Det innebär att när säkerhetsrådet inte följer FN-stadgans principer måste EU i alla fall följa FN-stadgans principer.

Detta är en central moralisk fråga. Säkerhetsrådet följer ju inte alltid FN-stadgans principer. Man tittar bort. Det gjorde man i Rwanda. Man gjorde ingenting. Då måste EU ändå känna det ansvaret. Det bästa vore naturligtvis att säkerhetsrådet tog beslutet som man ska – om det nu blir så; allt detta handlar ju om en postulering av vad kommissionen kommer fram till. Men om så sker och vi ånyo får ett veto i säkerhetsrådet kan ju EU inte därmed vara befriat från att agera.

Om Afrikanska unionen gör vad den kan men är för svag – den är ju inte så stark och har kanske inte så starka resurser – hamnar vi ju ändå i detta. Någonstans måste ansvar tas. Det kan inte vara så att bara USA ska ta ansvar, utan vi i Europa måste känna det här ansvaret.

Anf.  59  CECILIA WIGSTRÖM (fp):

Utrikesministern säger att EU är berett att skicka ned trupp till Sudan om Afrikanska unionen godkänner det. Då har man ju gett Afrikanska unionen vetorätt över huruvida EU ska rycka ut och förhindra ett folkmord.

Jag uppfattade att Storbritannien var berett att skicka ned soldater oavsett vad Afrikanska unionen hade för uppfattning i frågan. Har jag missuppfattat Storbritanniens hållning så säg gärna det, men det var utifrån detta jag frågade: Är det fler EU-länder som vill följa i Storbritanniens fotspår och oavsett Afrikanska unionens veto skicka ned soldater till Darfur?

Anf.  60  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Jag delar Göran Lennmarkers uppfattning att detta är den centrala frågan. Men vad jag menar är att ingenting förändras om kommissionen konstaterar att det är ett folkmord, för vi sitter redan i den situationen i dag. Den frågan finns på bordet redan som det är. Det är ingen skillnad.

Cecilia Wigström vet tydligen någonting om England som jag inte vet. Jag känner inte till att England har den uppfattningen.

Anf.  61  ORDFÖRANDEN:

Då godkänner vi informationen. Övriga frågor, finns det något där? Finns Kuba på dagordningen, eller är det fortfarande en A-punkt?

Anf.  62  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Det är en A-punkt, men jag vill säga någonting där. Men vi har ju andra punkter, övriga ärenden.

Anf.  63  ORDFÖRANDEN:

Det är det jag frågar: om det finns några övriga frågor som bör redovisas.

Anf.  64  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Just det. Jo, vi har frågan om ett EU–Afrika-toppmöte. Vi förväntar oss att Portugal återigen tar upp frågan om att genomföra ett toppmöte inom ramen för EU–Afrika-dialogen. Det som skulle ha hållits i Lissabon 2003 sköts ju upp på grund av situationen i Zimbabwe.

Vi anser fortfarande att det inte finns förutsättningar att ordna ett toppmöte fullt ut mellan EU och Afrika. Vi tycker att den dialog som pågår i trojkaformat är både effektiv och resultatinriktad, och så länge Zimbabweproblematiken inte är löst tycker vi att vi ska hålla oss till den formen av möten.

Sedan har vi under övriga ärenden också effektiv multilateralism. Där är det två frågor som kommer att diskuteras. Den ena är EU:s hantering av FN:s högnivåpanels förslag till reformering av EU. Det här är viktiga rekommendationer som behöver omsättas i praktiken genom ett beslut vid FN-toppmötet i september. Här är det viktigt att EU är aktivt i att stödja högnivåpanelens olika förslag.

Den andra fråga som kommer att diskuteras är en uppföljning av det förslag vi kom med i maj förra året. Javier Solana fick då i uppdrag att utarbeta ett förslag om hur EU skulle kunna främja utvecklingen av en internationell ordning baserad på rätten, rule-based international order. Denna begäran upprepades vid Europeiska rådets toppmöten i juni och december förra året. Under hand har Sverige bidragit med olika förslag och varit aktivt i arbetet med att ta fram ett förslag av det här slaget.

Under den här punkten tänker jag dels föreslå att vi på Gaercs möte i februari diskuterar generalsekreterarens arbete när det gäller toppmötet i FN, dels begära att Javier Solana och kommissionen lämnar sina rekommendationer om en rule-based international order till ministerrådets möte i april. Det är de två saker jag kommer att framföra under den här punkten.

Anf.  65  ORDFÖRANDEN:

Då godkänner vi informationen. Jag konstaterar också att det finns ett stöd för regeringens linje.

Anf.  66  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Det finns ett övrigt ärende till. Lettland har fört fram önskemålet att diskutera högtidlighållandet i Moskva den 9 maj av 60-årsdagen av segern över Nazityskland. Lettlands president Vaira Vike-Freiberga har beslutat att delta i denna ceremoni i Moskva. Vi från svensk sida kan välkomna det beslutet, även om vi har stor förståelse för att det inte var lätt att komma fram till det. Från lettisk sida är man naturligtvis mån om att uppmärksamhet också riktas mot den sovjetiska ockupationen av Lettland och de övriga baltiska staterna. Vi delar Lettlands syn att det är viktigt att högtidlighålla segern över nazismen men att det inte får skymma de förbrytelser som begicks av Sovjetunionen under Stalins styre.

Anf.  67  ORDFÖRANDEN:

Vi godkänner den informationen.

Då har vi A-punkter.

Anf.  68  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Ja, och där har vi bland annat en A-punkt som gäller Kuba som jag vill uppmärksamma EU-nämnden på. Den kommer att bli en diskussionspunkt på rådsmötet på måndag. Diskussionen behandlar ett temporärt upphävande av den särskilda åtgärd som antogs som en reaktion på den kubanska regeringens beslut om massarresteringar av oppositionella våren 2003. Parallellt med att dialogen med de kubanska myndigheterna i Havanna återupptas avser EU att utveckla och intensifiera dialogen med den fredliga opposition som finns på Kuba.

Anf.  69  CARL B HAMILTON (fp):

Får jag fråga närmare vad innebörden är? Den här särskilda åtgärden var fyra olika punkter. Tänker EU backa på alla dessa punkter och helt och hållet återgå till situationen innan den särskilda åtgärden infördes?

Anf.  70  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag har tre synpunkter på detta. Det krav som man hade ställt tidigare var väl omedelbar frigivning av samtliga politiska fångar. Min fråga är då om det kravet har uppfyllts.

Det andra gäller dissidenterna på Kuba. Vad har vi för uppfattning om deras inställning till den här åtgärden?

Det tredje är det mer processuella. Sådana här frågor vore det angeläget att man tog i lugn och ro – inte hamna i situationen att sitta i slutändan av en process utan kunna överväga detta noga. Jag tycker inte att detta är moget för beslut nu om vi inte har tydliga svar på de här frågorna.

Anf.  71  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Jag instämmer med föregående talare, men jag funderar på ytterligare en sak. När man läser det dokument vi har fått ut framgår det tydligt att regimen på Kuba styr varje steg som EU ska ta i det här sammanhanget. Är det acceptabelt för en så tung demokrati som EU att låta sig styras? Visserligen är målet viktigt, att få en dialog med regimen i fortsättningen. Jag delar den uppfattningen. Men hur långt kan man gå i att låta sig styras i varje steg?

Det sägs också att man ska upprätthålla kontakten med oppositionen, men det är ju precis det som regimen säger sig inte kunna acceptera. Hur kan den ekvationen gå ihop?

Anf.  72  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Det är naturligtvis viktigt att det finns en EU-enighet i den politik som EU ska bedriva mot Kuba. Det har varit svårt att nå konsensus kring rådsslutsatserna här; det vill jag understryka. Det har varit mycket diskussioner fram och tillbaka.

Jag vill understryka att det är fråga om ett temporärt hävande av det tidigare beslutet. Bakgrunden är att det sätt på vilket vi har kunnat arbeta med oppositionen under rådande förhållanden inte varit särskilt lyckat. Även om oppositionen naturligtvis också är delvis splittrad värdesätter man att få i gång en dialog med EU i ordnade former, inte en demonstrationspolitik utan ett mer målinriktat och effektivt arbete.

När det gäller frigivningen av de politiska fångarna har ju inte alla blivit frigivna. Kravet på att övriga fångar ska friges finns kvar och är villkorslöst.

Sedan kommer en översyn av EU:s hela Kubapolitik att göras under sommaren 2005. Därför är beslutet nu temporärt.

Anf.  73  CARL B HAMILTON (fp):

Man har ju bara frigett en handfull av de 79 politiska fångarna. Jag förstår då inte riktigt innebörden av ordet ”villkorslöst”. Vad menas med det? Utrikesministern säger att det är ett villkorslöst krav, men man har ju faktiskt inte uppfyllt det villkoret. Det är oklart.

Anf.  74  GÖRAN LENNMARKER (m):

Omedelbar frigivning av samtliga politiska fångar var ju det villkor som sattes upp, och det har inte uppfyllts. Dessutom vore det bra att veta dissidenternas åsikt. Jag tycker att man skulle lyfta ut den här A-punkten och anse att den inte är mogen för beslut. Det tycker jag vore det korrekta. Det är vad vi från moderat håll anser borde ske. Vi bör dessutom själva i lugna och övervägda former resonera igenom vår ståndpunkt.

Jag har själv mött dissidenter på svenska ambassaden. Svenska ambassaden har ju haft som ett mycket starkt kännemärke att vara en punkt där man kan träffa dissidenter. Det har varit viktigt, och är viktigt, att ge oppositionella krafter på Kuba möjligheten att ha ett andningshåll där de kan vara något skyddade. Detta är en oerhört central punkt. Jag menar att vi förmodligen inte ens skulle ha haft en svensk ambassad på Kuba om inte just denna centrala uppgift hade funnits.

Jag tycker alltså att det vore logiskt att nu lyfta ut A-punkten, resonera vidare och få mer information, och sedan får vi ta ställning vid ett kommande möte.

Anf.  75  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Jag läser här att den kubanska regimen tydligt signalerat att den inte kan acceptera en regelbunden och synlig dialog med oppositionen. Om detta är skälet är vi kristdemokrater emot att man går regimen till mötes.

Anf.  76  CARL B HAMILTON (fp):

Låt mig bara inflika, innan utrikesministern får tillfälle att svara, att jag instämmer med Göran Lennmarkers hållning för Folkpartiets del.

Anf.  77  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Jag tror att det är oerhört väsentligt att vi agerar på ett sådant sätt att EU har en enad politik i förhållande till Kuba. Den mest olyckliga situation vi kan hamna i är att EU inte agerar enat. Då har vi förlorat både möjligheten till påverkan på Kubaregimen och möjligheterna att stödja oppositionen på Kuba. Därför är den här frågan oerhört viktig. Det finns olika uppfattningar och man drar i olika riktningar här. Jag tror att det är viktigt att alla tar ett ansvar för att säkerställa att vi kan agera på ett enhetligt sätt från EU:s sida. Det är en övergripande prioritering i den här frågan. Sedan kan man ha olika uppfattningar om metoder, på vilket sätt det här borde gå till, men det måste ske inom ramen för en enhetlig politik.

Det är viktigt att vi skapar möjligheter att formalisera en dialog mellan oppositionen och EU-kretsen. Vi måste förbättra våra möjligheter att ge stöd till de demokratiska krafterna på Kuba. Samtidigt är det också viktigt att vi får till stånd en kritisk dialog med regimen på Kuba. Vi har inte det i dag.

Mot den bakgrunden tycker jag ändå att vi kan acceptera det här temporära hävandet för att på det viset kunna hitta former som gör att vi betydligt bättre än i dag kan påverka utvecklingen på Kuba i demokratisk riktning. Sedan kommer den här frågan alltså att diskuteras under sommaren 2005 i syfte att få fram en ny gemensam EU-politik, och då får vi fortsätta att diskutera de olika delarna i en sådan politik.

För närvarande är dock det viktiga att vi inte är splittrade, för det främjar bara den kubanska regeringen. En enad ståndpunkt från EU:s sida anser jag vara oerhört väsentlig i det här läget.

Anf.  78  ORDFÖRANDEN:

Nu har två begärt ordet igen. Positionerna är kända. Jag ger er ordet, men fatta er kort. Vi ligger 50 minuter efter i tiden.

Anf.  79  GÖRAN LENNMARKER (m):

Men det här är en väldigt central fråga, herr ordförande, och vi är faktiskt till för att noggrant gå igenom saker där vi ska ha en position.

Jag vidhåller att det vore klokt att nu avvakta och ha en fortsatt diskussion i detta. Mycket av det som utrikesministern säger kan jag instämma i, men jag har ibland svårt att få ihop en del av det. När det gäller enhälligheten är det väl snarast Spanien och Belgien som har brutit denna. Det faller ju inte på oss och de övriga. Det är väl beklagligt att de har gått åstad, om jag har förstått rapporteringen rätt.

För att sedan gå tillbaka till själva huvudfrågan har vi ett väldigt ansvar för dissidenterna. Sverige har också tagit det ansvaret. En av utrikesförvaltningens starka punkter tycker jag har varit den svenska ambassaden i Havannas agerande genom åren, under lång tid, som en stödjepunkt för dem. Det får vi inte lätt förskingra. Det skulle kännas mycket tryggare att veta vad dissidenterna själva anser. Det är inte så lätt att få reda på deras åsikter. Det tar ju sin tid, av uppenbara skäl – de är dissidenter i en hård diktatur. Men vore det inte bättre att ha en sådan process? Sedan kunde vi kanske ganska gemensamt komma fram till en klok ståndpunkt.

Från vår sida menar vi att det nu vore klokt att ta bort A-punkten. Låt oss sedan fortsätta diskussionen och få vidare information, så kanske vi kan nå en enad och klok position.

Anf.  80  CARL B HAMILTON (fp):

Jag instämmer med Göran Lennmarker. Jag tycker att vi tar vårt ansvar genom att lyfta ut den här A-punkten och stå fast vid den tidigare positionen tills vidare.

Anf.  81  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Jag vill bara säga att det nu finns en möjlighet till enighet, såsom rådsslutsatserna har arbetats fram. I de rådsslutsatserna finns, vill jag understryka, begäran om både en omedelbar frigivning av alla oppositionella fångar och en strukturerad, intensifierad dialog med oppositionen. Även om oppositionen är ganska splittrad har den också tydligt visat att den skulle vilja ha ett bättre organiserat samarbete med EU, och den här resolutionen ger oss möjligheter att åstadkomma det.

Anf.  82  ORDFÖRANDEN:

Då konstaterar jag sammanfattningsvis att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt.

Övriga A-punkter, finns det något där att föredra?

Anf.  83  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Inte något som jag tar initiativ till.

Anf.  84  ORDFÖRANDEN:

Finns det någon ledamot som vill ta upp något på A-punkterna? Om inte konstaterar jag att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkter vad avser övriga A-punkter.

Anf.  85  CARL B HAMILTON (fp):

Jag hade en fråga om den fortsatta hanteringen av vapenembargot mot Kina. Anledningen till att jag tar upp detta är att det har varit en diskussion i medierna inför George Bushs besök. Man har konstaterat att den mängd krigsmateriel som säljs till Kina har fördubblats under det senaste året, vilket i och för sig är ett stöd för ståndpunkten att det nuvarande embargot inte är effektivt. Å andra sidan är det ju en dementi av hållningen att det inte blir någon väsentlig exportökning utan att det mer är en symbolhandling vi har att göra med.

Min fråga är alltså: Vad säger Europeiska unionen till George Bush när han kommer till EU och naturligtvis har som en av sina viktiga frågor att kritisera EU och försöka påverka EU att inte häva vapenembargot? Hur diskuterar ni utrikesministrar denna fråga, och vad är EU:s hållning?

Medieuppgifterna gör ju gällande, ska jag också säga, att denna code of conduct mer eller mindre är klappad och klar, att den bara ligger i lådan för att läggas upp på bordet när George Bush har flugit hem igen.

Anf.  86  GÖRAN LENNMARKER (m):

Låt mig i anslutning till detta säga att det väl också vore klokt att ha en diskussion i god tid så att vi inte hamnar som sist, det vill säga sitter där precis när det ska tas beslut, utan i lugn och ro kan ha en diskussion om hur vi ska förhålla oss till vapenembargot mot Kina. Det var ju ett principbeslut, men sedan ska det komma vidare beslut som bör beredas, också med riksdagen, i noggranna former.

Anf.  87  ORDFÖRANDEN:

Frågan är väl först och främst om frågan står på dagordningen eller kommer upp till diskussion.

Anf.  88  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s):

Den finns inte på dagordningen. Förberedelserna för mötet med president Bush kommer att ske vid Gaercmöte i februari. När koden är klar och kommer upp på dagordningen kommer den självfallet att föredras här inför EU-nämnden.

Rent allmänt kan jag säga att vid mötet med George Bush kommer det att vara mycket angeläget att EU kan visa på vilket sätt ett hävande av vapenembargot ska ersättas med en form av kod, med vilken man på ett bättre sätt än i dagens situation inom EU kan reglera vapenhandeln med Kina.

Anf.  89  ORDFÖRANDEN:

Då tackar vi utrikesministern med medarbetare.

2 §  Allmänna frågor

Statssekreterare Lars Danielsson

Återrapport från ministerrådsmöte den 13 och 14 december 2004

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 31 januari 2005

Anf.  90  ORDFÖRANDEN:

Välkommen, Lars Danielsson! Vi beklagar förseningen. Vi kastar oss rakt in på dagordningen. Finns det något att återrapportera från ministerrådsmötet utöver det som vi har hört tidigare i dag?

Anf.  91  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Nej, inte vad jag har att anföra.

Anf.  92  ORDFÖRANDEN:

Då går vi direkt in på samrådet. Där har vi de allmänna frågorna. Varsågod!

Anf.  93  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Det är två punkter på den allmänna dagordningen som jag tycker är värda att ta upp, dels det finansiella perspektivet, dels lite kort om kommissionens arbetsprogram.

Jag börjar med det finansiella perspektivet. Där är avsikten från det luxemburgska ordförandeskapet att basera sitt arbete under halvåret på det som man från holländsk sida åstadkom under förra halvåret. Man tänker ägna de två första månaderna – alltså januari och februari – åt att fortsätta en mer detaljerad diskussion om enskilda utgiftsområden. Ett av dessa är huvudtema för diskussionen på måndag, nämligen sammanhållningspolitiken. Från och med mars tänker man försöka lägga ihop detta till en helhet och se om det går att föra en samlad diskussion om hela budgeten.

Detta bygger på ett upplägg som rådet har varit enigt om tidigare, nämligen att man ska försöka komma i mål med förhandlingen vid utgången av juni 2005. Regeringen stöder givetvis principiellt denna ansträngning. Samtidigt måste jag dock säga att det förefaller alltmer osäkert om man verkligen ska lyckas med detta. På grund av de signaler som nu hörs, inte minst från en del länder som har problem med det finansiella perspektivet, tycks risken för förseningar vara uppenbar. Vår utgångspunkt måste givetvis vara att vi ska försöka bidra till en konstruktiv lösning. Men från regeringens sida är resultatet viktigare än tidtabellen.

Förhandlingen i allmänna rådet på måndag kommer alltså att ägnas åt sammanhållningspolitiken. För att strukturera diskussionen har man tagit fram ett frågepapper, som jag vet att nämnden har fått del av. Tanken är att detta ska tjäna som en vägledning i diskussionen. Avsikten är inte att de frågor som ställs ska besvaras skriftligt. Frågorna berör grundläggande delar av sammanhållningspolitiken. Det handlar om politikens innehåll. Det handlar om vilket finansiellt utrymme man anser ska finnas. Det handlar om vilken fördelningsmetod man tycker ska användas, om vilka andra begränsningar som ska råda och om vilka övergångslösningar som är lämpliga.

Det blir alltså en principiell diskussion i allmänna rådet utan några skarpa beslut. Regeringens utgångspunkt är densamma som tidigare, nämligen att sammanhållningspolitiken enligt det förslag som kommissionen har lagt fram är alltför expansiv när det gäller strukturfondsstödet till de 15 gamla medlemsländerna, EU-15. Vi menar alltjämt att strukturfondsstödet behöver koncentreras för att möta behoven i de nya medlemsstaterna. De rikare länderna – alltså EU-15 i första hand – bör själva kunna ansvara för sina regionala obalanser.

Med varmt stöd av britter och holländare pläderar vi för en så kallad nationell ansats, det vill säga att man bör jämföra länder i sin helhet snarare än regioner när man diskuterar hur strukturfondsstödet ska fördelas.

Låt mig nu kort redovisa de utgångspunkter som regeringen avser att framföra i diskussionen. Vad gäller det finansiella utrymmet konstaterar jag att kommissionen har föreslagit att man i det framtida strukturfondsstödet har tre övergripande mål.

Det första skulle vara ett konvergensmål. Det kallas mål 1. Det motsvarar dagens mål 1, kan man säga, men dessutom innehåller det vad som i dag kallas sammanhållningsfonden, det vill säga de medel som finns i dagens budget för att framför allt stödja projekt inom miljö och infrastruktur. Mål 2 betecknas som regionalt konkurrenskrafts- och sysselsättningsmål. Det är egentligen en sammanläggning av dagens mål 2 och 3. Det tredje målet som kommissionen föreslår är ett mål för territoriellt samarbete, som i dagens budget motsvarar det som kallas för gemenskapsinitiativ Interreg. Det är ett sätt att försöka strukturera upp de tre olika mål som beskrivs i kommissionens förslag.

Dessa mål överensstämmer väl i och för sig med hur regeringen tycker att EU:s regionalpolitik bör utformas, med undantag för den viktiga skillnad som jag nämnde inledningsvis, nämligen att vi menar att man ska ha en nationell ansats i sin regionalpolitik. Utgångspunkten ska alltså vara utjämning mellan länder, inte mellan regioner.

När det gäller den föreslagna summan för sammanhållningspolitiken anser regeringen att kommissionens förslag är alldeles för högt. Kommissionen föreslår att man ska avsätta medel motsvarande 0,41 % av EU:s samlade BNI för strukturpolitiken. Det ger en summa på ungefär 336 miljarder euro under perioden 2007–2013. Vi menar efter ingående analyser att en nivå någonstans mellan 190 och 220 miljarder euro skulle vara fullt tillräcklig för att tillgodose i första hand de nya medlemsstaternas behov. Det är också en linje som vi, om vi får gehör för den, skulle kunna få in under det så kallade enprocentstaket, som ju är det mål som regeringen tillsammans med fem andra länder har satt upp för hur stora unionens utgifter ska vara under den kommande sjuårsperioden.

Anledningen till att kommissionens förslag är så högt är – och detta är en av våra huvudinvändningar – att man föreslår alldeles för generösa in- och utfasningsmekanismer för de länder som i dag mottar stora mängder strukturstöd.

Den fördelningsmetod som kommissionen föreslår är utformad så att man säkrar så mycket som möjligt av stödet till de gamla medlemsländerna. Resultatet av den fördelningsmetod man föreslår blir ju att mer än hälften av sammanhållningsstödet går till de gamla medlemsländerna. Vi menar att den metod som man enades om när man beslutade om det nu gällande finansiella perspektivet, den så kallade Berlinmetoden, bör gälla också i fortsättningen. Här har kommissionen ägnat sig åt allehanda trollerikonster för att framför allt se till att de gamla medlemsländerna får fortsatt stöd.

Jag går inte in på de tekniska detaljerna, och jag tror inte heller att diskussionen på måndag kommer att innehålla några tekniska diskussioner. Vår avsikt är att peka just på den orimliga effekt som fördelningsmetoden får, nämligen att mer än hälften av stödet går till de gamla medlemsländerna.

Det finns en begränsning i det nuvarande systemet för hur mycket strukturfondsstöd ett land kan få. Det finns ett tak på 4 %. Ingen medlemsstat ska kunna få strukturstöd som motsvarar mer än 4 % av dess BNP. Här delar vi kommissionens bedömning att detta är ett rimligt tak. Det är inte möjligt att absorbera mer pengar än så.

I kommissionens förslag finns ytterligare en begränsning inlagd: Har man inte inom två år förbrukat det strukturfondsstöd som man har rätt till går pengarna tillbaka till den gemensamma kassan. Detta är också ett rimligt sätt att se till att man inte i enskilda länder ”chokar” systemet så att man får för mycket stöd.

Här finns dock ett problem, och det är något som framför allt de baltiska länderna har pekat på. Det handlar om skillnader i det som kallas stödintensitet, det vill säga hur mycket en region eller ett land kan få i strukturstöd per invånare. Om man har ett tak på 4 % blir det genomsnittliga stödet till regioner i de gamla medlemsländerna högre än i de nya medlemsländerna. Vi måste försöka hitta några tekniska lösningar för att undvika dessa konsekvenser. Om 50 minuter sätter sig den svenska statsministern och den estniske premiärministern tillsammans för att diskutera framför allt detta: Hur ska man hitta en metod som kommer till rätta med framför allt de baltiska ländernas problem på det här området? Men vi menar att principen om att inget land ska ha strukturstöd motsvarande mer än 4 % av BNP i grunden är sund. Det är ett bra förslag från kommissionen.

Det finns många övergångslösningar i kommissionens förslag. Felet med dem är detsamma som jag har nämnt tidigare: Man ger en orimligt generös behandling till länderna i EU-15.

Områden inom EU-15 som inte klarar 75-procentskriteriet, det vill säga länder vars BNP inte längre ligger under 75 % av genomsnittet, kan ändå fortsätta att erhålla stöd under en orimligt lång tid och på en orimligt hög nivå. Den genomsnittliga bruttonationalprodukten i unionen sjunker ju ganska rejält i och med utvidgningen. Detta får så kallade statistiska effekter. Det är möjligt att man kan behöva vissa mekanismer för att hantera dessa statistiska effekter, men de förslag som kommissionen har lagt fram medför att man exempelvis år 2013 skulle kunna behålla 60 % av dagens stödnivå i EU-15 även när man har kommit över 75-procentsgränsen.

Det blir många siffror och mycket tekniska diskussioner. Jag tror att det i det här läget är viktigt att vara principiell. Vi kommer tillbaka till en mer detaljerad diskussion längre fram, men diskussionen på måndag blir uppenbarligen av mer principiell karaktär.

Sammanfattningsvis vill jag säga att den position som regeringen vill framföra på måndag innebär stöd till ordförandeskapets förhandlingsuppläggning, som i princip syftar till att slutföra förhandlingarna till juni 2005, även om man kan vara skeptisk till om det verkligen är möjligt. Vi anser att det finansiella utrymmet för sammanhållningspolitiken enligt det som föreslås är för generöst. Vi pläderar för en så kallad nationell ansats, det vill säga att man ska jämföra länder snarare än regioner. Det är viktigt att tillgodose de nya medlemsländernas behov snarare än EU-15. Slutligen menar vi att det är för generösa utfasningsmekanismer i det förslag som kommissionen har lagt fram. Det är inte rimligt att en majoritet av sammanhållningsfondens pengar vid slutet av perioden fortfarande ska gå till de äldsta medlemsländerna – EU-15.

Detta, herr ordförande, är i korthet de principiella punkter som regeringen vill framföra i den diskussion som äger rum på måndag.

Anf.  94  GÖRAN LENNMARKER (m):

Från moderat håll vill vi naturligtvis understryka vikten av att vi har ett rimligt stödsystem för regionerna. Totalt håller vi med om att det är att stödet inte expanderar vad gäller EU-15, de västliga länderna. Vi kan erinra oss att Lars Tobisson redovisade att det under 2003 var 10 miljarder euro av regionalstödet som inte utnyttjades. Vid den tidpunkten fanns bara de västliga medlemsländerna. Detta understryker ännu mer det som statssekreteraren just sade.

Det är dessutom absurt att ett land som Irland, som växer extremt snabbt och är väsentligt mycket rikare än de flesta av oss andra, fortfarande ska ha generösa stöd under en lång övergångsperiod. Det är alldeles absurt.

Det fundamentala misstaget bakom allt detta var att Prodikommissionen slängde fram detta finansiella perspektiv på en alldeles för hög nivå. Den är 0,25 % högre än vad vi tycker är rimligt; i stället för 1 % ligger den på ungefär 1,25 % – den sista decimalen beror lite på hur man räknar.

Vi har tidigare framfört att vi tycker att proceduren borde ha varit att man bad den nya kommissionen ta fram ett förslag på enprocentsnivå, så att det blir kommissionen som får starta med prioriteringsavvägningarna. Vi är lite oroliga för det tillvägagångssätt man har valt. Risken är att man i varje enskild delfråga vill få fram en majoritet. När man sedan summerar det hela blir det då lik förbaskat 1,25 %. Jag är tveksam. Det bästa vore nog trots allt – även om tiden nu har runnit i väg så att det blir allt svårare att hävda den här linjen – att be den nya kommissionen att komma med ett förslag på enprocentsnivån och sedan starta diskussionen utifrån det, i stället för att utgå från Prodikommissionens förslag.

Det blir värre och värre ju mer man tittar på det. Ju mer man granskar detaljerna ser man att det inte bara är dumt – det är avsiktligt dumt. Man har räknat ut hur man ska sko sig i processen. Det blir alltmer uppenbart ju mer man ser på detaljerna. Ökningarna – 98–99 % av dem – går till väst i en period då vi har en utvidgning till öst. Det är inte bara fel – det är absurt!

Vi tycker alltså att man egentligen skulle gå tillbaka till kommissionen och be om ett samlat förslag på enprocentsnivån, så kan man få en diskussion utifrån det. Jag är medveten om att det inte är så lätt vid denna tidpunkt. Nu har vatten runnit under broarna. Å andra sidan har väl den nya kommissionen inte samma bindningar som den gamla. Barnier finns ju på annat ställe nu – han var regionalkommissionär men är nu utrikesminister i Frankrike – och Prodi… Jag ska inte säga mer.

4-procentstaket är väldigt viktigt, och jag tycker att det är ett stort framsteg med insikten att man inte kan absorbera hur mycket som helst utan att det leder till inflation och korruption. Detta tak skulle man för övrigt behöva även på många ställen utanför Europa, skulle jag vilja tillägga inom parentes. Det är en viktig princip, och det ska naturligtvis omfatta också de västliga länderna.

För att nu problematisera det hela kan man peka på att för ett land med betydligt högre kostnadsnivå blir 4 % så mycket mer pengar. Men å andra sidan är då också till exempel lönenivån högre, så det ligger något i att det ändå ska vara samma procentsats även om det blir stora skillnader i pengar. Köpkraften för en euro är väl i öst kanske tre gånger större än i väst. Detta måste man också ta med för att få en rättvis bild.

För att repetera det hela: Vi ger kraftigt stöd för att Berlinmetoden inte ska ändras. Det ska inte vara långa utfasningstider efter 2006 för de västliga länderna. De har ju faktiskt lyckats i sin politik för att växa fort. Då också ska de dra konsekvenserna av det. Och det är viktigt att man behåller enprocentstaket. Helst bör man återvisa förslaget till kommissionen och be om ett nytt förslag på enprocentsnivån.

Anf.  95  SERMIN ÖZÜRKÜT (v):

Jag skulle vilja ta upp en fråga med en annan infallsvinkel än det som Göran Lennmarker sade.

Om man inte når en överenskommelse om det finansiella perspektivet under Luxemburgs ordförandeskap kommer det att diskuteras vidare under Storbritanniens kommande ordförandeskap. Storbritannien är som vi alla vet en nyckelaktör med mycket starka intressen i frågan. Förseningar är ett orosmoment för hela EU. En försening riskerar att lämna EU utan ett finansiellt perspektiv från 2007 och framöver. Därför vill jag fråga om regeringens hållning. Hur hårt kommer man att stå fast vid enprocentsmålet och verka för att få bort Storbritanniens rabatt?

Anf.  96  HILLEVI LARSSON (s):

Jag tycker att det Lars Danielsson redovisar låter som vettiga utgångspunkter. Man jag har en fråga.

Det finns något som kallas flyttbidrag. Det heter inte formellt flyttbidrag, utan formellt handlar det om stöd till sysselsättning. Om man skapar nya jobb får man EU-stöd. Tyvärr har det varit en del fall där man bara har flyttat jobben i stället för att skapa nya. Här i Sverige har vi drabbats – det har framför allt handlat om Continental och Lear. Jag undrar: Finns det någon möjlighet att ta upp den här frågan när man nu ser över strukturstödet? Jag tror att det är en viktig fråga som så att säga kastar en skugga över hela strukturpolitiken, som ju mestadels är väldigt positiv.

Anf.  97  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Vi har väl i princip inga invändningar mot regeringens förslag utan kan ge vårt stöd. Det ligger en del i det Lennmarker säger, och det sammanfaller också med regeringens synpunkter.

Jag har en fråga i sammanhanget. Det är klart att ökade krav från EU:s sida slår hårdast mot högskatteländer som Sverige. Jag gissar att vi kanske är på topp där och får känna av svårigheterna med höga kostnader för EU. När man nu förhandlar och arbetar med detta inom EU, hur ser alliansstrukturen ut? Är det främst hos de andra högskatteländerna som vi får gehör, eller är det andra strukturer som avgör hur man hittar allianser i sammanhanget? Kan det exempelvis vara en allians mellan sådana som vill se ett mer enat EU, mer federativa inslag och så vidare, eller är det den ekonomiska strukturen – skattestrukturen – som är vägledande när vi hittar allianser i samarbetet?

Anf.  98  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag tar först upp Göran Lennmarkers synpunkter.

Vi hade ju ganska ingående diskussioner i höstas om huruvida det var mest ändamålsenligt att be den nya kommissionen att gå tillbaka till ritbordet och börja om från början. Den diskussionen fördes framför allt inom den så kallade G 6-kretsen. Det fanns väl de som trodde att det kunde vara mest ändamålsenligt att gå tillbaka till ritbordet, men vi kom ändå fram till ståndpunkten att det förmodligen skulle vara bättre att arbeta på basis av det förslag som redan fanns.

Detta menade vi av två skäl. För det första fanns det inga tecken som tydde på att den nya kommissionen var mer sparsam än den gamla. Alla tecken tydde snarare på motsatsen. Även om vi skulle ha gett en tydlig signal från de sex mest restriktiva länderna om att vi ville ha ett förslag på enprocentsnivån var det mindre troligt att Barrosokommissionen skulle ha kunnat leverera det. För det andra har den byggstensmetod som vi har använt trots allt visat sig vara ganska framgångsrik. Jag ska säga att jag själv hyste precis samma oro som Göran Lennmarker uttryckte, det vill säga att jag befarade att om man resonerar byggsten för byggsten skulle det finnas en risk att det ackumulerade resultatet skulle bli större än 1 %. Verkligheten visar faktiskt att det inte är så.

Nu är vi visserligen inte inne i de slutliga diskussionerna än, men byggstensmetoden har faktiskt hjälpt till att visa att allianserna är större än bara dessa sex länder. När man diskuterar varje utgiftsområde för sig ser vi att vi kan bygga lite olika allianser beroende på vilket utgiftsområde det handlar om. Är vi bara tillräckligt skickliga tror jag att vi kan nå större resultat med byggstensmetoden än om vi hade skickat tillbaka det hela till kommissionen och begärt ett nytt förslag. Dessutom hade vi förmodligen tappat så mycket tempo att det också av den anledningen inte hade varit möjligt att begära detta av kommissionen.

Hittills har det visat sig att den ur vår synpunkt klokaste strategin är att försöka arbeta på basis av kommissionens förslag och försöka förbättra det, hur illa vi än tycker om delar av det.

Sermin Özürküt tar upp den mycket relevanta frågeställningen vad som händer om vi inte får en överenskommelse under Luxemburgs ordförandeskap. Vad händer när britterna sitter i ordförandestolen?

En del hävdar att det kanske blir svårare för britterna att driva sina nationella intressen – alltså framför allt deras egen rabatt – i ett läge där de faktiskt har ansvar för helheten och är ordförande. Det är ju inte givet att det ur vår synpunkt är negativt att förhandlingarna spiller över på det brittiska ordförandeskapet. Men det finns lite olika uppfattningar om detta.

Riskerar vi att inte få någon överenskommelse? Ja, det är alltid en realitet. Det kan ju bli så. Vi kan erinra oss vad som hände förra gången vi förhandlade om ett finansiellt perspektiv. Då kom man överens i Berlin i mars 1999 om det finansiella perspektiv som började gälla år 2000, det vill säga ungefär nio månader före. Den här gången skulle man alltså hinna med allting även om man inte kom överens förrän i mars 2006. Kommissionen säger att det skulle vara för kort tid för att förbereda det nya finansiella perspektiv, men jag drar ändå denna analogi.

Om vi ändå hypotetiskt antar att vi inte kommer överens, vad händer då? Jo, då rullas den nu gällande budgeten över till nästa år. Det blir vad som i USA brukar kallas för continuing resolution. Man rullar automatiskt över 2006 års budget till 2007 års nivå. Den budgeten är ju mycket lägre än det finansiella perspektiv som vi nu diskuterar, men den är också mycket mindre modern. Den är väldigt fokuserad på jordbruk och sammanhållningspolitik. Vi tycker inte att det är ett bra alternativ. Men det är bättre att få en modern budget på låg nivå än att få en omodern budget på låg nivå, för att uttrycka det lite förenklat. Av den anledningen kommer vi att stå fast så länge som vi någonsin kan.

Den fråga som Hillevi Larsson tar upp är mycket aktuell. Den kommer enligt planen att diskuteras vid nästa allmänna råd. Vid nästa allmänna råd kommer budgetlinje 1a, där bland annat konkurrenskrafts- och sysselsättningsfrågorna ingår, att tas upp. Jag föreslår att vi återkommer till den frågan vid samrådet inför nästa allmänna råd, för det är då den ska diskuteras.

Anf.  99  ORDFÖRANDEN:

Vi har också beredningsgruppen, där vi kan återkomma till detaljer och så vidare.

Anf.  100  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Absolut.

Holger Gustafsson frågar om hur alliansstrukturer och liknande ser ut. De är varierande, men de är inte i första hand beroende på skattenivån eller synen på europeiskt samarbete. Lägger man ihop de länder som i dag utgör den hårda kärnan i enprocentsgruppen – det vill säga Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Österrike och Sverige – ser man att vi skiljer oss åt ganska mycket vad gäller både skattenivå och synen på EU-samarbetet.

Jag tar ett annat exempel. Det finns ju ett land bland de nya medlemsländerna som ligger mycket nära G 6-gruppen. Det är Estland, som inte formellt sett är med men som i allt väsentligt delar G 6-gruppens uppfattning om det finansiella perspektivet. Och Estland är ju ett ganska radikalt annorlunda land till exempel vad gäller skattenivåer.

Det är alltså ganska varierande strukturer. Under de gångna månaderna har vi försökt koncentrera oss på att klargöra för de nya medlemsländerna att den allians av sex budgetrestriktiva gamla medlemsländer som finns inte har sin udd riktad mot de nya länderna. Vi har vår udd riktad mot framför allt de sydeuropeiska länderna. Det har vi fortfarande kvar att göra innan vi kan säga att vi är verkligt framgångsrika i alliansbyggandet. Men jag är ändå relativt optimistisk om att vi i slutdiskussionerna ska kunna få en hel del stöd också från länder som Estland, Slovenien och kanske ytterligare några. Det tror jag är viktigt för att nå en slutuppgörelse som är acceptabel också för oss.

Allianserna varierar alltså, men det är klart att kärnan fortfarande är de sex länderna. Vi håller fortfarande ihop relativt väl, men – som jag tror att någon regeringsföreträdare har sagt tidigare – vi har inga illusioner om att alliansen kommer att hålla ända in i slutet. Det finns skillnader inom gruppen i synen på till exempel jordbrukspolitiken och annat, vilket säkert kommer att göra sitt till att vi kommer att ha lite olika nyanser längre fram.

Anf.  101  ORDFÖRANDEN:

Vi kan som sagt återkomma i beredningsgruppen när det gäller detaljer och annat.

Anf.  102  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag vill bara komma med några korta kommentarer.

Först vill jag säga att det vore bra om statssekreteraren har rätt. Vi får väl se vad som händer.

Sedan är det något annat jag vill understryka. Man har använt ett argument om att enprocentsnivån skulle vara för låg. Enligt konventet och det framtida EU:s konstruktion går det väl att ha kvar enprocentsnivån. Det finns ingen motsättning där.

Det finns en speciell fråga som inte är uppe nu. Det gäller forskningsdelen. Där är det viktiga att man flyttar över medel från utvecklingsstöd – det vill säga sådant som industrin själv ska finansiera – till grundforskning. Det tycker jag är det centrala i det sammanhanget, men det kommer väl upp senare.

Anf.  103  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar sammanfattningsvis att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Anf.  104  LARS LINDBLAD (m):

Jag har en liten fråga till statssekreteraren.

Det är ju glädjande att en så inflytelserik person som statssekreteraren har närvarat här och gett så mycket god information. Men det har ändå utsetts en EU-samordningsminister med ansvar för de allmänna frågorna. Signalerna har varit lite oklara. Jag skulle vilja fråga statssekreteraren hur regeringen ser på representationen här i EU-nämnden i fortsättningen när det gäller allmänna frågor. Vem är det som ska sitta där Lars Danielsson sitter i dag?

Anf.  105  ORDFÖRANDEN:

Det är väl Lars Danielsson som ska åka på ministerrådsmötet, eller hur?

Anf.  106  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Självklart är det ministern som är politiskt ansvarig i de här frågorna och i normalfallet också är den som samråder med nämnden. Nu var tyvärr vice statsministern förhindrad i dag, och han bad mig därför att ta hans plats. Precis som ordföranden säger kommer jag också att åka till allmänna rådet.

Jag utgår från att det i fortsättningen blir så att vice statsministern kommer att samråda med nämnden så ofta han kan. Har han inte möjlighet tror jag att han kommer att be mig att göra det. Jag hoppas att nämnden har acceptans för detta förfaringssätt.

Anf.  107  ORDFÖRANDEN:

Då tackar vi statssekreteraren så mycket. Lycka till!

Innehållsförteckning

1 §  Yttre förbindelser 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 1

Anf.  3  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  4  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 1

Anf.  5  ORDFÖRANDEN 2

Anf.  6  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 2

Anf.  7  GÖRAN LENNMARKER (m) 3

Anf.  8  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 4

Anf.  9  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 4

Anf.  10  ORDFÖRANDEN 5

Anf.  11  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 5

Anf.  12  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 5

Anf.  13  SERMIN ÖZÜRKÜT (v) 6

Anf.  14  AGNE HANSSON (c) 6

Anf.  15  GÖRAN LENNMARKER (m) 6

Anf.  16  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 6

Anf.  17  AGNE HANSSON (c) 7

Anf.  18  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 8

Anf.  19  ORDFÖRANDEN 8

Anf.  20  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 8

Anf.  21  CARL B HAMILTON (fp) 9

Anf.  22  GÖRAN LENNMARKER (m) 11

Anf.  23  ORDFÖRANDEN 11

Anf.  24  ULF HOLM (mp) 11

Anf.  25  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 12

Anf.  26  CARL B HAMILTON (fp) 14

Anf.  27  GÖRAN LENNMARKER (m) 14

Anf.  28  ORDFÖRANDEN 15

Anf.  29  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 15

Anf.  30  ORDFÖRANDEN 15

Anf.  31  CARL B HAMILTON (fp) 16

Anf.  32  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 16

Anf.  33  CARL B HAMILTON (fp) 16

Anf.  34  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 16

Anf.  35  ORDFÖRANDEN 16

Anf.  36  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 16

Anf.  37  CECILIA WIGSTRÖM (fp) 17

Anf.  38  GÖRAN LENNMARKER (m) 18

Anf.  39  KENNETH G FORSLUND (s) 18

Anf.  40  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 18

Anf.  41  CARL B HAMILTON (fp) 19

Anf.  42  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 19

Anf.  43  GÖRAN LENNMARKER (m) 19

Anf.  44  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 19

Anf.  45  GÖRAN LENNMARKER (m) 20

Anf.  46  ORDFÖRANDEN 20

Anf.  47  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 20

Anf.  48  ORDFÖRANDEN 20

Anf.  49  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 20

Anf.  50  ORDFÖRANDEN 21

Anf.  51  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 21

Anf.  52  ORDFÖRANDEN 21

Anf.  53  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 21

Anf.  54  SERMIN ÖZÜRKÜT (v) 22

Anf.  55  CECILIA WIGSTRÖM (fp) 22

Anf.  56  GÖRAN LENNMARKER (m) 22

Anf.  57  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  58  GÖRAN LENNMARKER (m) 23

Anf.  59  CECILIA WIGSTRÖM (fp) 23

Anf.  60  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 24

Anf.  61  ORDFÖRANDEN 24

Anf.  62  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 24

Anf.  63  ORDFÖRANDEN 24

Anf.  64  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 24

Anf.  65  ORDFÖRANDEN 25

Anf.  66  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 25

Anf.  67  ORDFÖRANDEN 25

Anf.  68  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 25

Anf.  69  CARL B HAMILTON (fp) 25

Anf.  70  GÖRAN LENNMARKER (m) 25

Anf.  71  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 26

Anf.  72  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 26

Anf.  73  CARL B HAMILTON (fp) 26

Anf.  74  GÖRAN LENNMARKER (m) 26

Anf.  75  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 27

Anf.  76  CARL B HAMILTON (fp) 27

Anf.  77  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 27

Anf.  78  ORDFÖRANDEN 27

Anf.  79  GÖRAN LENNMARKER (m) 27

Anf.  80  CARL B HAMILTON (fp) 28

Anf.  81  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 28

Anf.  82  ORDFÖRANDEN 28

Anf.  83  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 28

Anf.  84  ORDFÖRANDEN 28

Anf.  85  CARL B HAMILTON (fp) 28

Anf.  86  GÖRAN LENNMARKER (m) 29

Anf.  87  ORDFÖRANDEN 29

Anf.  88  Utrikesminister LAILA FREIVALDS (s) 29

Anf.  89  ORDFÖRANDEN 29

2 §  Allmänna frågor 30

Anf.  90  ORDFÖRANDEN 30

Anf.  91  Statssekreterare LARS DANIELSSON 30

Anf.  92  ORDFÖRANDEN 30

Anf.  93  Statssekreterare LARS DANIELSSON 30

Anf.  94  GÖRAN LENNMARKER (m) 33

Anf.  95  SERMIN ÖZÜRKÜT (v) 34

Anf.  96  HILLEVI LARSSON (s) 34

Anf.  97  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 35

Anf.  98  Statssekreterare LARS DANIELSSON 35

Anf.  99  ORDFÖRANDEN 36

Anf.  100  Statssekreterare LARS DANIELSSON 36

Anf.  101  ORDFÖRANDEN 37

Anf.  102  GÖRAN LENNMARKER (m) 37

Anf.  103  ORDFÖRANDEN 37

Anf.  104  LARS LINDBLAD (m) 37

Anf.  105  ORDFÖRANDEN 38

Anf.  106  Statssekreterare LARS DANIELSSON 38

Anf.  107  ORDFÖRANDEN 38