Fredagen den 26 maj 2000

EU-nämndens uppteckningar 1999/2000:27

1 §  Energifrågor
Statssekreterare Lars Rekke
Rapport från ministerrådsmöte den 2 december 1999
Information och samråd inför ministerrådsmöte den 30 maj 2000

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar sammanträdet öppnat. Innan vi går in på dagordningen vill jag fråga nämnden om nämnden medger att föredragande Margareta Hjorth från näringsutskottet får delta under vår överläggning om energifrågorna. Svaret är ja.

Jag hälsar statssekreterare Lars Rekke med medarbetare välkomna. Du är här i stället för näringsminister Björn Rosengren som i dag åker omkring med kommissionär Barnier uppe i Norrbotten. Vi träffade ju Barnier här i går i nämnden. Och det är naturligtvis viktigt att han får ordentlig information om behovet av regionalt stöd i olika former till Sverige.

Jag lämnar över ordet till Lars Rekke så att han först kan ge en kort muntlig återrapport från ministerrådsmötet den 2 december.

Anf.  2  Statssekreterare LARS REKKE:

Björn Rosengren beklagar så mycket att han inte kunde närvara av precis det skäl som ordföranden nämnde.

Jag ska börja med att presentera mina medarbetare. Det är departementssekreterare Pernilla Axelsson från Näringsdepartementet, departementsrådet Charlotte Zackari från vår representation i Bryssel, departementssekreterare Irene Kolare och departementssekreterare Henrik Sundgren från Näringsdepartementet.

Jag tänkte börja med att ge en kort återrapport från det möte som var i december 1999. Där tog man upp en rapport om en strategi för integrering av miljöhänsyn och hållbar utveckling i energipolitiken, och den överlämnades till Europeiska rådet vid mötet i Helsingfors den 10–11 december.

Rådet antog också slutsatser beträffande dels harmoniseringsbehov på den inre marknaden för elektrisk kraft, dels den nordliga dimensionen i energipolitiken i Europa. Rådet beslutade också om ett mandat för kommissionen att delta i multilaterala förhandlingar om ett ramregelverk för transitering av ledningsbunden energi. Jag vill bara nämna att dessa senare frågor är väldigt viktiga ur framför allt utvidgningssynpunkt.

Vid rådsmötet presenterade också kommissionen möjliga principer för ett framtida direktiv som kan stimulera utvecklingen av förnybara energikällor. Och den frågan kommer vi ju tillbaka till i dag.

Slutligen nådde rådet en politisk överenskommelse om ett förslag till direktiv om energieffektiviseringskrav för förkopplingsdon till lysrör inför Europaparlamentets första läsning.

Den 30 maj kommer rådet förhoppningsvis att anta en gemensam ståndpunkt när det gäller detta direktivförslag. Och förhoppningen är också att Europaparlamentet inte ska göra några tillägg vid den andra läsningen, vilket då skulle kunna innebära att rådet kan besluta om detta direktiv relativt snart.

Det var den återrapportering som jag ville ge från decembermötet med rådet.

Anf.  3  ORDFÖRANDEN:

Ingen begär ordet. Då kan vi gå vidare till det kommande ministerrådsmötet den 30 maj.

Anf.  4  Statssekreterare LARS REKKE:

Innan jag går in på de specifika dagordningspunkterna skulle jag gärna vilja nämna någonting om det svenska ordförandeskapet och energifrågorna, eftersom det hänger väldigt mycket ihop med just detta möte.

Flera av de frågor som finns upptagna på dagordningen för energirådet kommer att vara mycket aktuella under våren 2001. Vi har talat med kommissionen, och vi har talat med Frankrike, och vi bedömer att flera av dessa frågor kommer att vara inne i ett mycket intensivt förhandlingsskede under vårt ordförandeskap. Det gäller framför allt genomförande av den inre marknaden för energi när det gäller framför allt el och gas. Det gäller förslaget till direktiv om hur elproduktion baserad på förnybara energikällor ska kunna främjas på den inre marknaden. Och det gäller också energieffektiviseringsåtgärderna i kommissionens nyligen presenterade handlingsplan som finns med på dagordningen nu. Men det gäller även försörjningstryggheten för Europa och inte minst det övergripande arbetet för att bidra till en hållbar utveckling ekologiskt och ekonomiskt. De prioriterade målen för det energipolitiska arbetet för EU liksom för Sverige är försörjningstrygghet, konkurrenskraft och skyddet för miljön. Jag skulle vilja säga att många av de punkter som kommer att tas upp kommer att vara någon form av avstamp eller plattform också för vad det svenska ordförandeskapet har att ta itu med.

Jag tänkte gå in på de specifika punkterna och inleda med punkten 4 om den inre marknaden för elektricitet och gas. Där är arbetet nu inne i en fas av uppföljning av genomförandet av el- och gasmarknadsdirektiven liksom en analys av behov och åtgärder för ytterligare harmonisering på detta område.

I slutsatserna för Europeiska rådets mötet i Lissabon i mars 2000 sägs det bl.a. att avregleringen av bl.a. energimarknaderna för el och gas ska påskyndas. Syftet är där att åstadkomma en fullbordad och fullt fungerande inre marknad. Konkurrenstrycket på en fungerande inre energimarknad leder enligt Europeiska rådets bedömning till sjunkande energipriser och en ökad effektivitet i energiföretagen, vilket i sin tur, sägs det, ger sänkta kostnader för näringsliv och industri. Och det förbättrar i sin tur gemenskapens globala konkurrenskraft, vilket är en förutsättning för tryggad sysselsättning. Avsikten är att man ska rapportera den här frågan vid toppmötet i Stockholm nästa år.

I det meddelande som kommissionen beslutade om nu i maj redovisas vilka framsteg som gjorts vid utvecklingen av den inre elmarknaden. Där har kommissionen utgått från de val som är möjliga utifrån elmarknadsdirektivet. Och man har också redovisat såväl öppningsgraden som utvecklingen av elpriserna för respektive medlemsstat.

Av redovisningen framgår att Sverige tillsammans med Finland har valt en fullständig marknadsöppning och inrättat energimarknader med handel av el på elbörsen. Flertalet övriga medlemsstater har valt mera begränsade marknadslösningar.

Kommissionen konstaterar nu att de mest betydande prissänkningarna kan noteras i de medlemsstater som har valt den modell som Sverige använder. Marknadsöppningen är i många andra länder mycket snabbare än vad som sägs i direktivet. Och den angivna öppningstakten i elmarknadsdirektiven skulle kunna revideras, dvs. ökas vid en översyn av direktiven som blir aktuell.

Gasmarknadsdirektivet ska vara genomfört i nationell rätt den 10 augusti i år. Den svenska regeringen har ju nyligen lagt fram en proposition i detta ämne. Marknadsöppningen ska initialt vara minst 20 %. Och det kan konstateras att det återstår mycket arbete innan gasmarknaden i Europa är fullständigt avreglerad. Det handlar inte bara om öppningsgraden, utan det finns flera problem som måste lösas om handeln ska kunna fungera, t.ex. gränsöverskridande handel, tillträde till nödvändiga system av olika slag och bortarbetandet av olika flaskhalsar i distributionssystemet.

Kommissionen kommer att presentera en rapport i detta avseende när det gäller genomförandet av gasmarknadsdirektivet och en andra harmoniseringsrapport om gasmarknaden i höst. Gasen har ju som bekant i flera medlemsstater, till skillnad från i Sverige, en mycket framträdande roll. En bedömning är att övergång från kol till gas är avgörande för EU som helhet, både när det gäller den framtida försörjningstryggheten och uppfyllandet av EU:s åtaganden i Kyotoprotokollet. Det är därför naturligtvis angeläget att utvecklingen av den inre marknaden för gas drivs på även under det svenska ordförandeskapet.

Jag vill i detta sammanhang också nämna punkten 6, där rådet kommer att anta vissa slutsatser om försörjningstryggheten när det gäller gas.

När det gäller punkt 4 finns det dessutom en ytterligare punkt, och den gäller en rapport som kommissionen ska lägga fram beträffande sysselsättningseffekterna av de förändringar som sker på el- och gasmarknaderna. Där har alltså länderna fått lämna in rapporter om vad som har hänt, positivt och negativt, i dessa avseenden. Och det kommer vi att få en rapport om.

Anf.  5  PER WESTERBERG (m):

Jag har en kort fråga. Vi delar naturligtvis uppfattningen att det har varit en framgångsrik och bra avreglering av elmarknaden i Sverige. Vi hoppas också att detta blir pådrivande ute i Europa. Det är naturligtvis skojigt att man ligger före planen.

Det som vi har behandlat i utskottet ganska nyligen är ju marknaden för naturgas. Där är det, för att uttrycka det försiktigt, ju en mycket försiktig svensk marknadsöppning.

Min fråga är: Avser regeringen att driva marknadsöppningen starkare i fråga om naturgasen framöver, inte minst under det svenska ordförandeskapet, eller kommer man att fortsätta att vara mycket försiktig? Det finns som bekant en politisk åsiktsskillnad i sak.

Anf.  6  MATS ODELL (kd):

Min fråga handlar om rapporten från kommissionen och den debatt som ska följa efter den rapporten. Det framgår här att det är tre huvudfrågor som ska tas upp. Jag är då intresserad av att höra vilken ståndpunkt som Sverige kommer att ha till den andra huvudfrågan, där det står: Vilken roll har allmännyttiga tjänster för att garantera högsta möjliga servicenivå på en fullt avreglerad marknad?

Vilken linje kommer Sverige att driva i den frågan? Behövs allmännyttiga tjänster, och i så fall, hur ska de garanteras i Sverige?

Anf.  7  WILLY SÖDERDAHL (v):

På s. 19 står det:

”Behovet av nätförstärkningar för att säkerställa att utvecklingen av el- och gasmarknaderna i Europa inte hämmas av fysiska hinder bekräftas.”

Jag undrar vilken betydelse detta har för Sverige när det gäller gasnätet. Det finns ju gasnät från Norge, och det finns tankar om gasnät från Ryssland och Finland och eventuellt via Sverige till Tyskland. Innebär det i så fall ett steg mot användning av ytterligare fossilgas i Sverige?

Anf.  8  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag har en fråga som rör den inre marknaden för el, men den har kanske inte direkt tagits upp här, men jag tycker att den borde tas upp i EU-sammanhang. Det gäller frågan om hur man som konsument kan veta vilken el man köper. Detta handlar också om att man som land ska kunna ha skatt på importerad el. Man talar i vissa länder om gröna certifikat, och man har diskussioner kring hur man ska kunna veta vilken typ av el som produceras. Det vore bra om man hade en diskussion på EU-nivå om hur man kan ha sådana regler. I dag vet jag att man jobbar på väldigt olika sätt i olika EU-länder med denna fråga. När man har en gemensam elmarknad innebär det att man som konsument inte kan veta vilken typ av el man köper.

Jag har också en fråga om punkt 3.

Anf.  9  ORDFÖRANDEN:

Vi kan återkomma till punkten 3 när vi är klara med denna punkt.

Anf.  10  REYNOLDH FURUSTRAND (s):

Det sista som Lars Rekke tog upp gällde sysselsättningseffekterna av en avreglerad och mer liberal el- och gasmarknad. Det finns väl de som antar att man kan se ganska positiva effekter, kopplade kanske framför allt till förnybar energi i framtiden. Men å andra sidan kan man också anta att en striktare effektivisering leder till det motsatta, dvs. att man får göra sig av med människor. Har man någon uppfattning mellan tummen och pekfingret om vad detta kommer att ge?

Anf.  11  Statssekreterare LARS REKKE:

Jag börjar med frågan om den svenska graden av öppning av gasmarknaden. Det är riktigt som Per Westerberg säger, att enligt det förslag som nyligen har lagts på riksdagens bord så genomför Sverige inte en fullständig öppning av marknaden. Däremot vet jag inte om man ska kalla den försiktig av det skälet. Gränsen som vi måste uppnå i år är 20 %. Och det förslag som regeringen har lagt fram innebär närmare 50 %. Det kommer dessutom att genomföras en kontrollstation 2003 för att man ska ta ett ytterligare steg. Jag vet inte om jag ska gå in så mycket på skälen. De har ju diskuterats i näringsutskottet. Jag var där och redovisade varför vi hamnade på denna linje. Men det finns specifika skäl. Som bekant är den svenska marknaden utomordentligt liten. Den representerar kanske 10 terawattimmar i termer av kapacitet. Den är begränsad till den sydvästra delen av Sverige osv. Det finns alltså en del skäl. Men jag är medveten om att eftersom Sverige nu driver dessa frågor hade det naturligtvis i det perspektivet varit en fördel att man hade kunnat komma längre. Men det har inte varit möjligt.

När det gäller nästa fråga om allmännyttig service skulle jag vilja säga att de olika länderna har ju många olika definitioner på vad som ska hänföras dit. Vi kommer att framföra en synpunkt. Det är att vi tycker att det är olämpligt, vilken definition man än har i de olika länderna, att detta används som ett instrument mot en marknadsförändring i enlighet med direktiven och deras anda. Det kan man säga är huvudinnebörden i det som vi kommer att säga.

När det sedan gäller frågan om gasnät i Sverige är det som bekant så att riksdagen, efter förslag av ett enigt näringsutskott, har sagt att en storskalig utbyggnad av gasledningar i Sverige inte är aktuell.

EU:s direktiv innebär att vi är skyldiga att genomföra en öppning av den marknad som faktiskt finns. Huruvida vi ska ha gas i framtiden i större skala än i dag eller inte är en nationell fråga som vi avgör själva. Detta direktiv är inte alls styrande i det avseendet.

Beträffande frågan om man kan veta hur den el som man använder produceras så är det naturligtvis inte möjligt i dagens läge att få veta det, om man inte har kommit överens med sin leverantör om det. Det finns ju leverantörer som träffar sådana avtal och märker den el som de säljer. Man garanterar t.ex. att det är s.k. grön el, alltså förnybar.

När det gäller EU-nivån så kommer det ju – vilket vi kommer in på senare, nämligen dagordningspunkten där direktivet som rör förnybar elproduktion tas upp – att vara en ingrediens i ett framtida system att man ska införa en ursprungsmärkning av el. Hur detta ska gå till är ännu för tidigt att uttala sig om. Men det är en av hörnstenarna i detta direktivförslag.

Slutligen frågan om sysselsättningseffekterna. Sverige har inte mätt sysselsättningseffekterna på det sättet att vi kan redovisa till kommissionen exakt hur många sysselsättningstillfällen som t.ex. har försvunnit från distributionsledet eller produktionsledet i elsektorn eller hur många sysselsättningstillfällen som har kommit till på grund av sänkta elpriser och därmed bättre produktionsförutsättningar för t.ex. den elintensiva industrin. Vi har i vår rapport argumenterat för att om man ska göra denna rapport fullständig räcker det inte att man bara tittar på det antal sysselsättningstillfällen i elsektorn som har försvunnit, utan man måste göra en helhetsbedömning, annars blir detta en ganska meningslös övning.

Anf.  12  PER WESTERBERG (m):

Jag återkommer till gasmarknaden. Motsatsen till försiktig marknadsöppning är väl oförsiktig, och jag antar att man inte vill hävda att man har gjort det. Men det är egentligen inte det som jag är ute efter. Den öppning som regeringen gör berör ju väldigt få personer. Jag är inte ute efter att upprepa den inrikespolitiska trätan utan i stället närmast fråga om aggressiviteten från regeringens sida när det gäller att driva en större marknadsöppning än 20 % under ordförandeskapet och på kommande ministerråd. Det är svar på detta jag är ute efter.

Sedan en enkel kommentar om sysselsättningen. Den kan naturligtvis uppskattas åt många olika håll. Enligt min uppfattning är varje effektivisering i produktionen en välfärdsvinst. Ett lägre elpris ger ökad konkurrenskraft för basindustrin och skapar arbetstillfällen där, och det är kanske den viktigaste delen av en effektiv elmarknad.

I övrigt har jag inte några kommentarer.

Anf.  13  MATS ODELL (kd):

Jag är helt nöjd med statssekreterarens svar på frågan om önskvärdheten av allmännyttiga inslag, alltså att Sverige menar att det är olämpligt att använda allmännyttiga tjänster som invändning mot en marknadsöppning.

Det man då kan fråga är: Ger detta också implikationer vad gäller behovet av statligt ägande i dessa produktionsmedel?

Anf.  14  YVONNE RUWAIDA (mp):

Om jag förstår detta rätt så jobbar man med att införa en ursprungsmärkning av grön el. Är det något som de olika medlemsländerna är överens om? Och skulle det då införas i samband med att detta direktiv införs? Jag tror att det var den 31 december 2002. Vilken enighet finns det i denna fråga, och finns det en möjlighet att införa en sådan ursprungsmärkning tidigare?

Anf.  15  Statssekreterare LARS REKKE:

Jag ber om ursäkt för att jag missuppfattade Per Westerbergs fråga. Vi kommer naturligtvis att driva dessa frågor. Vi har ju så goda erfarenheter från vår förändrade elmarknad, så det kommer vi att göra.

Sedan vill jag förtydliga en sak, nämligen att marknadsöppningen i Europa för gas är betydligt över 20 % redan. Man ligger alltså en bra bit över den lägsta möjliga nivån.

När det gäller Mats Odells fråga vill jag säga följande. I några länder – Frankrike är ett av dessa länder, och det finns några till – är frågan om förändringar i marknadssystemen för el och gas mycket kontroversiell. Man kanske inte ska använda ordet motarbeta, men man har väldigt svårt att genomföra direktiven. T.ex. fransmännen har inte lyckats åstadkomma det som stadgas i gasmarknadsdirektivet beroende på politiska problem i Nationalförsamlingen. Och där har man, utan att vara indiskret, en tendens att så att säga trycka mer på behovet av allmännyttiga tjänster och att det får sysselsättningseffekter, osv. än man har i några andra länder, t.ex. i Sverige och Finland som har positiva erfarenheter i dessa avseenden.

När det gäller direktivet, för att svara på den sista frågan om förnybar energi, är det första gången som rådet får tillfälle att diskutera det, och det kommer att ske i nästa vecka på rådets möte. Vi har inte sett något förslag tidigare. Och det är för tidigt att säga om det råder enighet om detta. Enighet råder om att det behövs ett direktiv med i huvudsak den inriktning som anges i handlingarna här. Men huruvida man i slutändan t.ex. kommer att komma överens om en ursprungsmärkning som kan vara på plats 2002 kan jag inte säga.

Anf.  16  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar sammanfattningsvis att det finns majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende. Vi ska då övergå till punkt 3. Yvonne Ruwaida ville ställa en fråga när det gäller den punkten.

Anf.  17  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag har en fråga när det gäller arbetet med energieffektiviseringen inom den europeiska gemenskapen. Det är tyvärr ett faktum att energieffektiviseringen inte är så bra som man vill, vare sig i Sverige eller på EU-nivå. Men jag undrar hur den handlingsplan som finns på EU-nivå påverkar svensk politik. Gör den det, och på vilket sätt gör den det? Det tycker jag inte har framgått av den kommenterade dagordningen.

Anf.  18  LARS TOBISSON (m):

Det som jag har att säga kanske mer är en reflexion än en fråga. Men när man läser presentationen av detta ärende talas det om förkopplingsdon till lysrör. Jag vet inte riktigt vad det är. Man kan då fråga sig om detta verkligen är rätt sätt att gå till väga. Vi var inne på något liknande med bussdirektivet vid förra sammanträdet med EU-nämnden, alltså en detaljeringsgrad som går väldigt långt. Där sitter man och fattar slutligen beslut på ministerråd, och det ska sedan omsättas via direktiv i de enskilda ländernas lagstiftning. Är inte risken väldigt stor att man kan göra missar i dessa sammanhang och föreskriva mera byråkratiska anordningar än vad som är nödvändigt men framför allt att man låser utvecklingen? Det hade ju varit mycket lättare, förmodar jag, i fråga om en sådan teknisk fråga att få till stånd förändringar om detta inte ligger begravt i ett direktiv som prompt ska följas. Det blir en fråga av det till slut i alla fall. Nu ser jag i presentationen att man hade föredragit att få det via en uppgörelse mellan ländernas industrier. Och det hade i så fall varit mycket lättare att korrigera eventuella felgrepp eller omoderna inslag i regleringen. Detta sätt att reglera är ju inte särskilt praktiskt.

Anf.  19  Statssekreterare LARS REKKE:

När det gäller kommissionens förslag till handlingsplan eller slutsatser om en handlingsplan för ökad effektivisering inom energisektorn är det inte fråga om något direktiv eller något som vi på den grunden är tvungna att genomföra, utan kommissionens och ministerrådets arbete i fråga om energifrågor av detta slag bygger ju på att man utbyter erfarenheter. Kommissionen gör olika undersökningar för att utröna i vilken utsträckning olika åtgärder har betydelse och hur effektiva de är, osv. Och det är klart att ur den synpunkten kommer den säkert att få betydelse också för svensk energipolitik, därför att vi naturligtvis ska dra nytta av ett sådant arbete och sträva efter att i Sverige vidta sådana positiva åtgärder, som vi bedömer riktiga.

Sedan kan ju detta arbete också visa på att vissa åtgärder inte är effektiva. I så fall ska vi naturligtvis ändra på det med stöd av de utredningar som kommissionen har gjort.

Jag förstod av vice ordförandens kommentar att det inte direkt var någon fråga. Jag vill bara göra ett förtydligande här. Det var faktiskt industrin som ville ha den här rekommendationen utfärdad. Det kan man också reflektera över.

Anf.  20  ORDFÖRANDEN:

Vi har ju haft den här frågan uppe förut några gånger, men den har inte varit uppe för beslut i nämnden tidigare. Nu är ju frågan framme så att säga, och regeringen har redovisat sina ståndpunkter i ärendena a och b. Jag konstaterar då att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i dessa två ärenden.

Anf.  21  Statssekreterare LARS REKKE:

Nästa punkt är en av de punkter som också blir aktuell att hantera under vårt ordförandeskap. Det gäller förslaget, som vi tidigare har varit inne på, till direktiv om främjande av elektricitet som är baserad på förnybara energikällor på den inre marknaden för el. Frågan är naturligtvis knuten både till skapandet av en inre marknad för energi och till omställningen till ett ekologiskt uthålligt energisystem i Europa.

Vid den här tiden förra året nåddes politisk enighet i rådet om slutsatser om att det är viktigt att det sker ett marknadstillträde för förnybar elproduktion. Vi har i det sammanhanget från svensk sida anfört att vi tycker att ett eventuellt direktiv ska bidra till att öka användningen av förnybara energikällor, samtidigt som det ska utformas så att det underlättar ett marknadstillträde för elproduktion som är baserad på förnybara energikällor. Detta får dock inte, enligt den svenska uppfattningen, ske på ett sådant sätt att det stör den positiva utveckling som vi har på energimarknaden, framför allt på elmarknaden, i Sverige. Ambitionen från regeringens sida är att ett direktiv ska bidra till att det uppnås en god balans mellan de olika målen.

När det gäller kommissionens förslag är utgångspunkten att direktivet ska bidra till att möta de åtaganden som de europeiska staterna har enligt Kyotoprotokollet. Förslaget behandlar t.ex. frågan om olikheterna i utformningen av de nationella stödsystemen när det gäller elproduktion på basis av förnybara energikällor. Där drar ju nu, som ni har sett, kommissionen slutsatsen att tiden inte riktigt är inne att genomföra eller föreslå en harmonisering av de nationella stödsystemen, utan man vill vänta högst fem år efter genomförandet av direktivet med att presentera sådana förslag, då man har erfarenheter av direktivet. Utifrån den analysen ska kommissionen sedan bedöma om det finns behov av ett gemensamt regelverk för stödsystemen till förnybara energikällor.

Kommissionens förslag innebär att medlemsstaterna ska fastställa s.k. indikativa nationella mål för el som är baserad på förnybara energikällor. För Sveriges del har kommissionen enligt detta förslag angett att andelen av bruttokonsumtionen, exklusive storskalig vattenkraft, ska vara 15,7 % år 2010, jämfört med 5,7 % som det är för närvarande.

Som en kommentar till detta kan man säga att den förnybara elproduktionen i Sverige utgör ca 50 % av bruttokonsumtionen, om man inräknar vattenkraften. Det är den högsta andelen i hela Europa med undantag av Österrike. Detta är inte på något sätt slutgiltigt, men ett indikativt mål i den här storleksordningen blir naturligtvis en mycket stor utmaning för Sverige. Vi kommer naturligtvis att mycket noga analysera konsekvenserna av förslaget innan vi tar slutlig ställning.

Vidare föreslås också, som vi var inne på tidigare, att ett system för ursprungsmärkning av el från förnybara energikällor ska införas. Meningen är alltså att det ska föras en diskussion i nästa vecka kring detta direktiv. Som jag nämnde inledningsvis, blir det nog högaktuellt att ta slutlig ställning till detta nästa år.

Anf.  22  MAGGI MIKAELSSON (v):

Jag har delvis fått svar på frågan varför Sverige har ställt sig negativt till bindande nationella kvantitativa mål, som det står. Beror det på att regeringen anser att målet 15,7 % är för högt eller är det för att inte vattenkraften får räknas in? Hur ser nivåerna ut i andra länder? Rimligen borde det väl vara bra att sätta en hög ribba för länderna att sträva mot och som de gärna också kan gå över. Det viktiga är att man inte sätter ett övre tak. Det är den ena funderingen.

Den andra funderingen gäller om det här direktivet tar upp något om subventioner av energislag som inte är förnybara.

Jag träffade några representanter från tyska miljöutskottet häromkvällen. De talade om för mig, vilket jag inte visste, att stenkolsproducerad energi är subventionerad i Tyskland.

Jag tycker att det vore rimligt att man i ett sådant här direktiv, som handlar om att stödja förnybar energi, försöker få slut på stödet till andra energislag. Jag vill höra om detta finns med i diskussionen. Om det inte gör det, tycker jag att det är något som Sverige borde lyfta fram.

Anf.  23  INGER STRÖMBOM (kd):

Det sades på den förra punkten att vi bör sträva efter att inte öka detaljeringsgraden där det inte är absolut nödvändigt och sträva efter att minska byråkratin. På s. 24 i den kommenterade dagordningen som gäller ursprungsmärkningen av el från förnybara energikällor finns det angivet en övre gräns, en effektgräns på 10 megawatt. Är inte detta en onödig angivelse? T.ex. vattenkraften är ju förnybar oavsett hur stor produktion anläggningen har. Jag kan inte förstå anledningen till att man ska bevara sådant. Jag hoppas att Sverige kan verka för att avskaffa detta.

I samma text talas det om, som också statssekreteraren nämnde, att det är för tidigt att diskutera en harmonisering av de nationella stödsystemen. Vi vet ju att vi i Sverige måste subventionera de förnybara energislagen, om vi verkligen vill att de ska få en chans att växa. Jag förstår att det finns önskemål om en harmonisering, men jag skulle vilja att Sverige också fortsättningsvis intar en väldigt avvaktande hållning och verkligen understryker problemet. Om man menar allvar med att utveckla de förnybara energislagen, måste man vara öppen för nationella stödsystem utifrån den kunskap och erfarenhet som finns i dag. Jag skulle snarast vilja skicka med att Sverige betonar detta.

Anf.  24  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag instämmer i frågan om harmonisering.

Sedan har jag bara en väldigt kort fråga. Som jag förstår ska benämningen grön el även omfatta förbränning av avfall. Det är något som vi inte ser som en förnybar energikälla. Vad har varit den svenska linjen i frågan?

Anf.  25  Statssekreterare LARS REKKE:

Frågan om bindande eller indikativa mål kan man lägga två aspekter på. Den ena är frågan om subsidiaritetsprincipen, där bindande mål naturligtvis innebär att det blir en överstatlig bedömning av i vilken utsträckning man ska ha mål i ett enskilt land. Det kan man ifrågasätta av principiella skäl. Men det som är viktigt att säga i sakfrågan är att bindande mål som saknar flexibilitet ganska lätt leder fel i den meningen att de inte utformas med hänsyn till kostnadseffektivitet. Man subventionerar helt enkelt för att nå ett mål. I själva verket är ju inte målet det här målet om en viss procentandel, utan målet är ett uthålligt system. Det undergrävs av felaktiga subventioner. Subventionerar man fel blir det inte hållbart i längden. Det är därför som vi är så stora motståndare till bindande mål och tycker att det ska vara indikativa, naturligtvis politiskt stödda och genomförda mål. Vi tror inte att det är bra med bindande mål som är satta av ett organ som sätter sådana mål för 15 olika länder med olika energisystem och olika förutsättningar. Det är skälet.

När det gäller subventioner av andra energislag är det säkert för nämnden bekant – jag tror att finansministern tog upp det här i nämnden för inte så länge sedan – att det pågår en diskussion i EU kring t.ex. skatter, avgifter och subventioner. Det är en mycket kontroversiell diskussion mellan länderna. Det är den ena aspekten.

Den andra är att EU har bindande statsstödsregler när det gäller stöd till industriell verksamhet, t.ex. brytning av olika ämnen och liknande. Det finns alltså regler för hur man ska gå till väga. Sverige tillhör de länder som principiellt intar en mycket restriktiv attityd till att införa subventioner till olika former av industriell verksamhet.

När det gäller detaljeringsgraden och svåröversiktbarheten av de bestämmelser som kan bli aktuella för ursprungsmärkning är det klart att Sverige kommer att verka för att bestämmelserna blir enkla, lättydbara och inte snåriga och byråkratiska.

När det sedan gäller gränserna och definitionerna på vad som är förnybar el och inte har regeringen inte tagit ställning till vilken linje vi ska ha. Vi har ju för vårt vidkommande en annan gräns än de 10 megawatten för bedömning av vad som är småskalig vattenkraft t.ex. Man har flera olika synpunkter i olika länder. Regeringen skulle gärna vilja återkomma till den frågan efter det att man har haft en första diskussion i rådet om dessa frågor, så att man kan få en bättre bild av hur de olika länderna står i frågan. Men det är klart att om man ska ha ett gemensamt system av något slag, måste man ha ett mycket stort mått av gemensamma definitioner. Säkert kommer t.ex. frågan om avfall att tas upp i det sammanhanget.

Anf.  26  MAGGI MIKAELSSON (v):

Jag är överens med statssekreteraren om att mer överstatlighet inte är att föredra. Det var bra att få det klargjort.

Jag skulle önska att Sverige tog upp frågan om restriktivitet till subventioner av industri i samband med det här direktivet, så att man får in diskussionen om den svenska modellen med substitutionsprincipen, att man ska byta ut det dåliga mot något som är mindre dåligt eller mot det som är bra, om det finns något som är bra.

Jag vill också lyfta fram att vi från Vänsterpartiets sida inte anser att avfallsförbränning är en förnybar energikälla. Det är nog viktigt att den diskussionen förs ganska snart. Jag vet att miljöministern häromdagen talade om att han är väldigt oroad över den ökade avfallsförbränning som sker i Sverige. Det här är en viktig fråga att lyfta fram. Jag tycker att man ska vara väldigt restriktiv med att föra in den i direktivet innan beslut har fattats.

Anf.  27  ORDFÖRANDEN:

Vi har nu kommit i ett läge då jag sammanfattningsvis kan konstatera att det finns stöd för regeringens här redovisade upplägg inför de fortsatta förhandlingarna i detta ärende.

Anf.  28  Statssekreterare LARS REKKE:

Jag ska helt kort ta upp de övriga frågor som jag tänkte nämna särskilt.

Punkten 3 har vi varit inne på lite. Det är några frågeställningar som kommer upp där, dels antagande av en gemensam ståndpunkt när det gäller direktivet om lysrören, dels handlingsplanen som gäller energi-effektivisering.

Jag skulle också vilja nämna punkten 7, som gäller antagande av beslut om undertecknande av ett avtal mellan USA och Europeiska gemenskapen om samordning av märkesprogrammet Energy Star. Anledningen till att jag nämner det i det här sammanhanget är att lysrören kommer in också där.

Anf.  29  ORDFÖRANDEN:

Här har redovisats en ståndpunkt, att regeringen stödjer beslut om undertecknande av avtalet. Jag finner att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt.

Anf.  30  Statssekreterare LARS REKKE:

Jag ska också nämna lite grann om punkten 6. Det gäller en studie som avser försörjningstrygghet för gas. Vi tycker att gasfrågan är en mycket viktig fråga för Europa. En stor del av EU:s länder förlitar sig i mycket hög utsträckning till kol när det gäller energiframställning, elektricitet och framför allt värme. Det är givet att för många av dessa länder är gas det enda alternativ som finns, framför allt när det gäller att skapa ett mindre utsläpp av växthusgaser t.ex., men även ur andra synpunkter. I en värld där producenterna, alltså de som säljer gas, inte är så många – det är framför allt Ryssland och Norge och i någon mån Storbritannien och Danmark – är det självfallet viktigt att man noterar vad man kan göra för att förbättra försörjningstryggheten, t.ex. vad gäller infrastruktur, lämpliga transiteringsordningar mellan länderna osv. Vi kommer med mycket stort intresse att ta del av och diskutera rapporten, för vi tycker att den är viktig för Europa.

Anf.  31  ORDFÖRANDEN:

Här kommer regeringen att stödja förslaget till slutsatser. Jag finner att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Vi har en beslutspunkt kvar, punkt nr 8, som är antagande av rådsslutsatser.

Anf.  32  Statssekreterare LARS REKKE:

Om ni ursäktar ska jag på den punkten be att få lämna ordet till Charlotte Zackari, som har deltagit i förhandlingarna från svensk sida. Hon är nog den som är bäst skickad att redovisa detta.

Anf.  33  Departementsrådet CHARLOTTE ZACKARI:

Huvuduppgiften för industristadgekonferensen som äger rum i juni, som alltså är ett internationellt fördrag med 51 medlemsstater, är att driva ett arbete vad gäller transitering av ledningsbunden energi, framför allt gas och olja. Detta arbete skulle egentligen slutföras i slutet av året, men kommer inte att bli klart förrän nästkommande år. Det är en sedvanlig lägesrapport som normalt sett inte brukar föranleda kommentarer från medlemsstaterna.

Anf.  34  ORDFÖRANDEN:

Jag trodde att detta var punkt 8. Det här är väl punkt 9. Det som föredrogs är ju ingen beslutspunkt utan en lägesrapport. Enligt mina papper gäller punkt 8 antagande av slutsatser, och det är ju en beslutspunkt.

Jag kan då konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i frågan.

Anf.  35  WILLY SÖDERDAHL (v):

Punkt 10 handlar om en strategi för integrering av miljöhänsyn och en hållbar utveckling inom energipolitiken. Jag undrar om man redan nu kan se om denna strategi kommer att möjliggöra en nationell skatteväxling på energiområdet. Det blir väl bara en diskussion om detta nu?

Anf.  36  Statssekreterare LARS REKKE:

Jag nämnde tidigare att frågan om energiskattesystemen är en fråga som har behandlats i EU-sammanhang utifrån lite olika utgångspunkter som så att säga har korsat varandra. Å ena sidan har vi den strikta synen som präglar dem som håller på med konkurrensfrågor, statligt stöd och sådant. Å andra sidan har vi de mer framåtsyftande ministrarna i energiministerrådet t.ex.

Detta är en mycket kontroversiell diskussion. Jag vill inte kommentera den. Det är nog alldeles för tidigt att göra det. Det är ju en diskussion som pågår huruvida man ska kunna ha energi- eller miljöskatter på olika nivåer osv.

Det här tillhör inte Näringsdepartementets område, utan det är en fråga närmast för Finansdepartementet. Eftersom jag vet att finansministern har redovisat en del av den diskussionen, vill jag gärna avstå från att kommentera den.

Men självklart är det regeringens bedömning att detta är möjligt. Det prövades naturligtvis i samband med att man i vårpropositionen angav en inriktning för den s.k. gröna skatteväxlingen. Det är klart att regeringen då gjorde bedömningen att det skulle vara möjligt.

Anf.  37  ORDFÖRANDEN:

Vi tackar statssekreterare Lars Rekke och hans medarbetare för medverkan i dag.

2 §  Inrikes frågor
Statssekreterare Gun-Britt Andersson
Rapport från ministerrådsmöte den 27 mars 2000
Information och samråd inför ministerrådsmöte den 29 och 30 maj 2000

Anf.  38  ORDFÖRANDEN:

Då återupptar vi våra förhandlingar. Jag hälsar statssekreterare Gun-Britt Andersson med sina medarbetare välkomna hit. Vi ska ha samråd om några rättsliga och inrikes frågor som ligger på ditt bord.

Jag lämnar över ordet till dig först för en muntlig återrapport från ministerrådsmötet den 27 mars.

Anf.  39  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Det var inte många frågor för vår del den gången. Det som hände var att resultattavlan antogs som bas för det fortsatta arbetet. Man ser det också som ett sätt att genomföra Amsterdamfördraget och Wienhandlingsplanen. Med hänsyn till att det här är ett område där det har varit svårt att komma fram betonar man att detta får tillämpas med flexibilitet och öppenhet. Det finns en turordning för frågorna, men om den inte fungerar ska man vara beredd att vara flexibel och se om det går att komma fram någon annanstans.

Då presenterades också ett diskussionsunderlag för en utvärdering och revidering av Dublinkonventionen. Det arbetet är nu i full gång, och vi fyller i olika frågeformulär om hur det har fungerat. Där förväntar vi oss att kommissionen ska presentera ett förslag till ett gemenskapsrättsligt instrument senare i år. Det blir då en väldigt viktig fråga som vi får behandla under vårt ordförandeskap. Frågan är om man kan komma i mål, men det är i alla fall en central frågeställning i hela samarbetet.

Efter rådet har Gibraltarfrågan lösts. Det har gjort att saker som vi tidigare i princip har varit överens om innehållet i har nu också kunnat gå vidare. Det gäller förhandlingsmandat till kommissionen när det gäller Norges och Islands koppling till Dublinkonventionen, som är en väldigt viktig fråga inför Schengeninträdet.

Sedan har vi också kunnat skicka Eurodacförordningen till parlamentet för yttrande. Där har ju rådet materiellt varit överens om innehållet, men på vissa punkter gick man emot det som parlamentet hade uttalat. Därför går den nu tillbaka till parlamentet.

Anf.  40  ORDFÖRANDEN:

Då går vi in på dagordningen för nästkommande möte.

Anf.  41  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Det är ett par frågor som ska tas upp där det kan bli aktuellt med beslut eller åtminstone med framsteg. Det rör den europeiska flyktingfonden och direktiv för kommissionens förhandlingar om återtagandeavtal mellan unionen och något partnerland, något tredje land.

När det gäller flyktingfonden lades det förslaget fram i januari i år. Det var en fråga som diskuterades i Tammerfors, men då fördes den åt sidan eftersom den inte var riktigt förberedd. Nu finns det ett förslag om en budgetpost under en femårsperiod på sammanlagt 216 miljoner euro. Det har förts diskussioner i arbetsgruppen om efter vilka principer dessa pengar skulle kunna användas.

Syftet är alltså att man ska bidra till en jämnare ansvarsfördelning vid mottagande av asylsökande och flyktingar i Europa och att underlätta för länder med svaga asylsystem att uppfylla sina åtaganden, att göra sin del i detta.

Det har varit olika positioner mellan länderna beträffande hur denna fond exakt ska användas. För vår del har vi tyckt att det är viktigt att man har med ett element som ger stöd till länder med svaga asylsystem. Då kan det relativt begränsade beloppet vara betydelsefullt för att ge ett enskilt land bidrag till att bygga upp ett bättre asylsökarmottagande, rättssystem o.d. Fondens medel ska också fördelas i proportion till hur många som söker asyl i olika länder och till hur många som sedan får uppehållstillstånd.

En diskussionspunkt har varit hur mycket av detta som ska användas för att underlätta mottagande i akuta situationer. Schematiskt kan man säga att länderna i södra Europa har varit intresserade av att en stor del används för det medan vissa andra länder har varit helt emot detta. De vill inte alls se någon koppling mellan asylfonden och det som kommer, alltså en diskussion om temporärt skydd vid massflyktssituationer.

Det har varit svårt att se om det skulle kunna göras framsteg. Men i samband med Coreperbehandlingen inför rådet har det kommit fram en lite större kompromissvilja. Det har lagts fram olika kompromissförslag som gör att vi vid det här rådet möjligen kan komma till beslut i principfrågorna. Men sedan kan det återstå några tekniska saker att justera. Då skulle man kunna göra det före sommaruppehållet och bli klar med det.

Vi tycker att det vore symboliskt viktigt. Detta är ingen central fråga när det gäller asylrätten, men det skulle i alla fall visa en vilja från medlemsländerna att komma överens om någonting som är av vikt för samarbetet i asyl- och flyktingfrågorna i Europa.

Anf.  42  MATS ODELL (kd):

Jag har en fråga som gäller vilka målgrupper som omfattas av det här. Av 1 kap. artikel 2 framgår det att målgrupperna är dels flyktingar enligt Genèvekonventionen, dels fördrivna personer, och definitionen framgår av artiklarna.

Sverige har ju flera flyktinggrupper än de här nämnda. Vi har t.ex. sådana som får uppehållstillstånd av humanitära skäl på grund av att de riskerar dödsfall eller tortyr. Frågan är: Innebär detta att dessa grupper, som Sverige tar emot utöver de nämnda målgrupperna, inte kommer att täckas av fonden?

Anf.  43  GUSTAF VON ESSEN (m):

När vi nu ser förslagets innehåll såsom det är beskrivet här väcker det ett antal frågor. Men jag vill ställa en konkret fråga, och det gäller detta med att man vid akuta åtgärder kan få ersättning upp till 80 % för kostnaderna. Är det begränsat av avsättningen på 216 miljoner euro eller rör det sig om andra pengar än dem som ingår i fonden? Blir det en plötslig översvämning av flyktingar räcker ju inte dessa pengar långt, om man ska täcka 80 % av kostnaderna. Så det måste vara någon annan summa pengar som man talar om.

Det viktigaste är kanske att vad vi nu gör i EU-nämnden är att vi ger något slags förhandlingsmandat till statssekreteraren. Det är tydligen inte alls klart, det ska kompromissas hit och dit och vi vet ju inte alls om det kommer att se ut så här när det hela är klart. Då är det bra om statssekreteraren mycket tydligt kan formulera sina ståndpunkter så att vi åtminstone vet vilka de är och hur långt vi är beredda att gå för att nå kompromisser med andra länder. Annars kanske vi får tillbaka ett resultat som inte alls ser ut som det som har skissats här.

Anf.  44  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag vill inleda med att säga att vi i Vänsterpartiet är ganska positiva till flyktingfonden. Vi tror att det kan vara positivt för EU. Däremot kanske man är lite tveksam till att det är ganska lite pengar i fonden, och då kan man fundera över administrationen. Jag skulle vilja ha lite mer information kring strukturen på administrationen, eftersom den kan äta upp mycket av fondens pengar.

Anf.  45  YVONNE RUWAIDA (mp):

Med risk för att låta osolidarisk är jag lite tveksam till flyktingfonden. Det är ofta så att det finns ett gott ändamål som man kan vara positiv till, men det beror på vilken nivå det har och hur det genomförs.

Vi har också lite kritik mot förslagets innehåll. Vi tycker inte att det är tillräckligt konkret för att man ska kunna handha så här mycket pengar. Om man tänker på hur olika andra ekonomiska medel på EU-nivå har använts, bl.a. bistånd, är det väldigt oroväckande om man plötsligt utan konkreta och tydliga mål har så här mycket pengar i en fond.

Förslagets innehåll är fortfarande väldigt luddigt. Hade det varit mer tydligt vad pengarna skulle gå till hade det varit en annan sak. Jag undrar lite grann hur man hade tänkt att se till att dessa pengar används på rätt sätt så att det inte blir en ny s.k. biståndskatastrof.

Sedan har jag en annan fråga. Det står här att vad gäller den svenska statsbudgeten ska Invandrarverkets eller annan berörd myndighets anslag minskas med motsvarande belopp när medel från fonden erhålls. Är det så för alla länder, att de ska minska sina egna anslag när de får pengar från fonden? I så fall innebär inte detta en utökad satsning på flyktingmottagande eller integration, utan då omfördelar man bara en del av de nationella medlen till en EU-nivå, och det innebär inte en ökad satsning.

Anf.  46  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Vi tycker också att det är bra att man skapar en sådan här fond. Men jag hade också en fråga i samma riktning som Yvonne Ruwaidas fråga. Finns det en risk för att man i ett visst skede använder fonden eller bristen på pengar genom att inte gå in och stödja med egna medel, utan man hänvisar i stället till fonden? Ser ni någon risk i detta?

Anf.  47  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

När det gäller den första frågan om vilka som täcks av det här gör man ju ingen skillnad mellan vad asylsökande får uppehållstillstånd på för grunder. Det gäller asylsökande som sådana, och då kommer alla kategorier att innefattas. Det finns också skrivningar i andra paragrafer som gör att alla som får uppehållstillstånd kommer att täckas. Så det tror jag inte är någon svårighet för vår del.

Det är sant att det rör sig om lite pengar till att börja med. Men det är så här mycket som man har fått in i budgeten, och här etablerar man en ny princip. Om detta blir ett värdefullt instrument i samarbetet mellan medlemsländerna finns det en möjlighet att man ökar på resurserna så småningom.

Men det är klart att huvudansvaret kommer också i fortsättningen att ligga kvar på medlemsländerna. Det här kan stimulera åtgärder som innebär en förbättring och en mer gemensam standard när det gäller flyktingmottagandet. Det är just det som är syftet och att det blir ett instrument i den riktningen. I samband med diskussionen om det här får vi också ett tillfälle att syna hur genomförandet egentligen ser ut i medlemsländerna.

Det ställdes en fråga om vad kompromissandet kan leda till. På punkter som är viktiga för vår del, t.ex. att man ska kunna använda en del av de akuta resurserna för att hjälpa till och bygga upp i svaga länder, ser vi inget motstånd emot. Den delen har varit viktig för oss.

Sedan finns det något land som inte alls vill ha med akuta åtgärder. Men vi tycker att det är bra att det finns med stöd till akuta åtgärder. Jag tror inte på detta att om man inte får stöd så gör man inte något. Snarare är det här ett sätt att övertyga genom att säga: Ni får ändå lite stöd. Då blir det ett positivt instrument för att få i gång sådana processer som vi t.ex. hade i Kosovo där kamrattrycket till sist gjorde att man ställde upp. Här kan man underbygga kamrattrycket med lite resurser.

Jag hoppas att det kommer att fungera så i praktiken och att ingen kan säga: Vi får inte betalt och då kan vi inte göra det. Det här fråntar inte medlemsländerna ansvar. Däremot får de ett instrument för att komma till tals med medlemsländerna och ge lite kompensation. Det var svar på två frågor samtidigt.

Nu ligger det väl någon sorts kompromissförslag inför rådsmötet. Utan att föregripa diskussionen om tillfälligt skydd ska man också i det här instrumentet kunna använda en del för akuta åtgärder.

Det finns ett maxförslag när det gäller pengar för akuta åtgärder, och det ligger på 50 %. Kommissionens förslag ligger på ca 20 %. Jag skulle tro att, eftersom det finns medlemsländer som inte alls vill ha det här, nivån hamnar på ca 20 %, och det tycker vi är ganska lagom. Resten ska fördelas i förhållande till hur många asylsökande man tar emot och hur många som får tillstånd. Vi tycker att det är bra att också detta element – hur många det är som får tillstånd – finns med och inte bara hur många som man tar emot. Det är inte kontroversiellt.

Det som är den utestående frågan är hur mycket som ska vara akutåtgärder, som jag ser det. Där är fältet sådant att det borde hamna nära det som vi tycker är en rimlig nivå här.

När det gäller administrationen har vi försökt att förenkla den. Det handlar om att den ska in i den vanliga verksamheten och att det ska genomföras under nationellt ansvar. Jag vet inte om man är riktigt färdig med alla detaljer. Det är klart att om det är lite pengar och det krävs en väldig massa rapportering utanför ordinarie system blir det problem.

Men det här är tänkt att stötta de nationella systemen. Det ska inte ligga utanför. I och för sig kan man använda fonden till att stödja enskilda organisationer som ansöker om pengar. Men då är det i vårt fall Invandrarverket som blir ansvarigt för att kolla upp den hanteringen. Så vi har gjort så mycket vi kan för att förenkla hanteringen just med hänsyn till hur pass lite pengar det är fråga om.

Anf.  48  ORDFÖRANDEN:

Vi hade uppe den här frågan tidigare, och då fick regeringen stöd för sitt upplägg inför de fortsatta förhandlingarna. Såvitt jag har förstått av redovisningen är man ännu inte riktigt framme, utan det kan bli diskussion på rådsmötet och sedan fattas det beslut så småningom eller på nästkommande möte. Jag upplever det som att detta återigen är en punkt där det finns stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Anf.  49  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag fick inte svar på den fråga som jag ställde om hur detta påverkar budgeten i de olika länderna.

Anf.  50  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Det är ju så med alla EU-åtgärder, att de ska stimulera en politikutveckling på olika områden. I och med att man får tillbaka pengar från EU:s budget, men kanske inte i proportion till vad man betalar, blir det lättare för regeringarna att göra insatser på ett visst område. Hur mycket som sedan dras bort – som i vårt fall då Invandrarverket på sätt och vis får betala det hela – är ju en nationell fråga. För vår del är det inte heller alltid så att man minskar de ordinarie anslagen med hela beloppet. Det beror på om det är en ordinarie verksamhet eller en mer projektbetonad utvecklingsinsats. Vi har också lite olika praxis där, och det kommer att bli olika för olika aktiviteter. Det finns ju inslag i detta, t.ex. seminarier o.d., och där är det inte rimligt.

Anf.  51  GUSTAF VON ESSEN (m):

Jag har fortfarande inte fått klart för mig vad som menas med ”vid akuta åtgärder kan medlemsstaterna få ersättning med upp till 80 % av kostnaderna”. Det begriper inte jag. Vad är det för kostnader? Vilka pengar är det som ska avsättas för detta? Det har talats om 50 % och 20 % och något slags kompromissförslag. Hur ligger det till egentligen? Hur pass relevanta är texterna som vi har fått ut?

Moderaternas stöd får regeringen framför allt vad avser att försöka lösa situationen vid akuta kriser. Det är vår huvudlinje.

Anf.  52  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Man söker medel ur fonden för projekt. Vid akut mottagande måste egenfinansieringen från ansökarlandet vara 20 % och 80 % kommer från fonden. Det gäller då i förhållande till just det projektet. Det är inte fråga om att man får 80 % täckning för hela den kostnad som man har för att – som i vårt fall – ta emot kosovoalbaner, utan man får formulera ett delprojekt som tar sikte på storleken i fonden. Det rör sig alltså inte om 80 % av helheten, utan det är 80 % av kostnaden för ett projekt.

Anf.  53  ORDFÖRANDEN:

Jag tror att jag kan formulera det så att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna i detta ärende.

Anf.  54  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Man ska kanske tillägga att det inte är säkert. Efter det senaste Corepermötet finns det en förhoppning om att man inte ska behöva ta tillbaka frågan till rådet. Man skulle kunna komma överens om grunderna och sedan i en kommitté putsa på detaljerna och fatta beslut före sommaren.

Anf.  55  GUSTAF VON ESSEN (m):

Då skriver vi ju ut en check in blanco här. Det tycker inte jag att EU-nämnden ska acceptera. Vi måste ju få förankra ett färdigt förslag. Det måste jag säga. Det är lite märkligt om vi bara överlämnar ärendet med något slags allmän välvilja och sedan hoppas att det någorlunda ska likna det papper som vi har fått ut.

Anf.  56  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Vad jag har försökt att få fram är att på dessa punkter som har varit centrala för oss ligger fältet sådant att vi inte riskerar beslut som går utanför de ramar som jag redogjort för här. Men vi är väldigt starkt för att man ska ha en del av detta för akuta åtgärder. Det är egentligen bara ett medlemsland som är emot det. Där riktas kompromissen in.

Många andra medlemsländer är för att ha väldigt mycket av akuta åtgärder, så jag tror inte att det är någon risk för att det försvinner. Är det så att det skulle bli så, då kommer vi inte överens. Kompromissen ligger kring någonting som anges av kommissionen, nämligen ca 20 % för akuta åtgärder och resten i förhållande till hur mycket man tar. Det är utifrån den analysen som vi tror att det vore bra om rådet visade att det kan komma till ett resultat. Den stämningen fanns det i Coreper vid det senaste mötet.

Anf.  57  ORDFÖRANDEN:

Med den redovisningen tycker jag att man ska gå på den linjen att det finns stöd för regeringens upplägg inför slutförhandlingarna i ärendet.

Anf.  58  GUSTAF VON ESSEN (m):

Då får jag anmäla att vi gärna hade sett att man återkommer med det färdiga förslaget för att slutligen förankra det.

Anf.  59  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Nästa punkt rör direktiv till kommissionen inför förhandlingar om återtagandeavtal. Det direktiv som ligger på bordet rör förhandlingar med Marocko.

I och med Amsterdamfördraget blev detta en gemenskapsrättslig fråga, och kommissionen fick ett mandat att föra den här typen av förhandlingar. Det är i och för sig ett blandat mandat mellan kommissionen och medlemsländerna, men vi har tidigare kommit överens om att det är bra att man prövar den här frågan på ett antal länder.

Det här handlar om att med de aktuella länderna slå fast återtagande av egna medborgare som en självklar sak och om att diskutera procedurer kring fastställande av identitet. Det gäller också regler för återtagande av tredjelandsmedborgare och statslösa. I samtliga fall rör det sig om sådana som inte har tillstånd att vistas i medlemsländerna eller som har fått avslag på asylansökan. Det är gjort på ett sådant sätt att det inte alls på något sätt strider mot asylrätten. Det finns en direkt hänvisning till Genèvekonventionen och andra konventioner om mänskliga rättigheter.

Nu är texterna hemliga eftersom det rör sig om förhandlingsmandat. Men vi försäkrar oss om att det inte får bryta mot några principer i flyktingrätten.

Här kan det möjligen också bli så att man kan komma överens om förhandlingsmandaten. Men frågor som är utestående är vilket land i Europa som har skyldighet att ta tillbaka någon som har varit i våra länder. De utestående frågorna är då om det är transitlandet, inreselandet eller det land som har haft längsta visum. Men det rör sig, som sagt var, om ett förhandlingsmandat, och vi vill gärna ha en enkel ordning här.

Anf.  60  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag har en liten fråga som gäller vilka grupper av människor som berörs av det här. Statssekreteraren nämnde människor som ej har tillstånd att vistas i landet. Gäller det bara dessa eller gäller det också personer som i massflyktssituationer kommer in i landet? Går det att få lite mer information kring det?

Anf.  61  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Det framgår ju av föredragningen att förslaget inte påverkar gällande svenska regler på något sätt. Samtidigt står det under Svensk ståndpunkt att Sverige kan under vissa förutsättningar stödja det här förslaget. Rent konkret, vilka förutsättningar är det som måste uppfyllas för att man ska gå med på det?

Anf.  62  Statssekreterare Gun-Britt Andersson:

Det omfattar inte asylsökande, men det omfattar asylsökande som har fått avslag på sina ansökningar. I och med detta omfattar det inte heller personer i massflyktssituationer.

Detta med vissa förutsättningar handlar om vad som är gemenskaps-kompetens och vad som är nationell kompetens. Vi vill ju ha det här på en mer generell nivå. När det gäller konkreta regler vill vi hantera dem. Det kan bl.a. handla om visumregler och sådant. Jag vet inte vad det är som konkret gäller där.

Det gäller vad vi vill göra bilateralt och vad vi hellre vill att man ska göra på gemenskapsnivå. Det är en granskning av detta, men det är inte så aktuellt i de här förslagen.

En annan fråga är eventuellt bistånd i samband med återtagande. Vi vill inte ha de här avtalen utformade på ett sådant sätt att man ska kunna ”köpa tillbaka” människor, dvs. kunna betala för att människor ska återtas. Vi är däremot positiva till skrivningar om att man kan ge förvaltningsbistånd till de här länderna på det migrationspolitiska området för lagstiftning och sådana saker.

Anf.  63  ORDFÖRANDEN:

Den redovisning som vi har fått är mycket sparsmakad och kryptisk i ståndpunkterna. Det framhålls att Sverige under vissa förutsättningar kan göra något, men det anges inte vilka förutsättningar det gäller. Det är ett önskemål från oss att ni i fortsättningen överlämnar ett bättre material till oss. Då slipper vi kanske också en del frågor.

Jag tolkar ändå diskussionen så att det finns stöd för regeringens ståndpunkt i detta ärende och att ni bör ta med er vårt önskemål om att uttrycka er mera klart och tydligt i det skriftliga materialet. Nu kan vi gå vidare.

Anf.  64  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Det hade varit bra för mig också. Jag har läst igenom substansen i materialet och inte sett att det var några sådana brister.

Vad gäller direktiven till familjeåterförening lade kommissionen fram sitt förslag i december i fjol, och det har bearbetats vid ett antal möten i en arbetsgrupp och sedan i den strategiska kommittén för invandring och asyl. På basis av de diskussionerna kommer kommissionen att lägga fram ett reviderat förslag, och ett yttrande från parlamentet ska komma i juli.

När vi behandlar det här kommer vi att återkomma både till socialförsäkringsutskottet och till EU-nämnden med en ny faktapromemoria. Det är fråga om en avrapportering, och jag tror inte att det finns någon anledning att nu gå in på substansen. Det enda vi kan konstatera är att vi har varit väldigt positiva till att man försöker göra någonting och att kommissionens förslag har inte berett oss några avgörande svårigheter. Man får dock konstatera att sådana svårigheter finns för andra länder, t.ex. sådant som relaterar till att man har långa tillfälliga tillstånd som inte ger några rättigheter och även att man har arbetskraftsinvandring på tillfälliga tillstånd och fortsätter med det. Vi menar att rätten till familjeåterförening ska omfatta alla som har ett reellt tillstånd.

Anf.  65  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag ska inte gå in så mycket på substansen, även om jag anser att de svenska värderingar som man försöker jobba för är bra. Det som jag är lite oroad för är snarare strategin. Vad händer om vi inte får igenom våra synpunkter, och hur påverkas svensk asylpolitik? Jag tycker att det som departementet tar upp som viktiga frågor också är väldigt viktiga frågor, och det vore synd om man inte fick igenom dem. Jag undrar hur man strategiskt tänker göra. Kommer man att acceptera ett kompromissförslag i slutändan som ser ut som det ser ut nu? Vi tycker att man inte borde göra det.

Jag har också en fråga som korrelerar till den frågan. Praxis för visum till Sverige för anhöriga till personer med utländsk bakgrund vilka har uppehållstillstånd här eller t.o.m. svenskt medborgarskap har blivit väldigt hård. Det gäller personer från Latinamerika, från Mellanöstern och från Afrika. I många fall får människor inte ta emot besök av släktingar om dessa inte är nära anhöriga.

Vi har här fått en mer och mer hårdnande praxis. Hänger det ihop med EU-samarbetet och med synen på de här frågorna? Jag vet att det är en fråga som korrelerar till den första, men jag tycker att det är viktigt att ta upp den.

Anf.  66  INGVAR SVENSSON (kd):

Ordförande! Jag har egentligen flera frågor, men eftersom vi är lite försenade ska jag bara ställa en av dem. Den svenska ståndpunkten är tveksamhet inför ett ändrat sökandebegrepp. Vad bygger den tveksamheten på?

Anf.  67  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Herr ordförande! Jag har faktiskt samma fråga. Vi är positiva till det nya sökandebegreppet. Det är ett rätt humant förslag att de som bor i Sverige kan göra ansökan.

Jag har också en annan fråga. Jag tror att familjeåterföreningsdirektivet har varit ute på remiss. Finns det någon remissammanställning?

Anf.  68  GUSTAF VON ESSEN (m):

Inte heller jag tänker gå in på alla detaljer. Det skulle föra för långt. Kanske skulle man ha gjort det i socialförsäkringsutskottet. Men sammantaget aktualiseras enligt mitt sätt att se en fråga tydligt, nämligen frågan om försörjningsansvar. Den kommer upp i olika sammanhang och på olika sätt. Det talas om sjukförsäkring, om bostad och om andra frågor som rör försörjning. Därför är det så makalöst förvånande att det enda som inte ska utredas i den kommande parlamentariska utredningen just är försörjningsansvar, någonting som nu kommer upp mer och mer, inte minst i de här papperen.

Varför intar regeringen positionen att inte gå igenom situationen när det gäller försörjningsfrågor, så att vi kan få en genomlysning av detta och öka vår kunskap och vår mentala beredskap för att vi kanske ändå i slutändan får lov att införa en del sådana regler? Det är för mig en gåta hur regeringen resonerar på den punkten.

Anf.  69  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Jag ska ta upp frågorna i tur och ordning. Vad gör vi om det här inte går igenom? Svensk lagstiftning gäller, och den kommer vi att behålla. Men jag tror att det finns flera medlemsländer som har lust att driva det här vidare, bl.a. Frankrike. Det är bra att också ett stort EU-land engagerar sig på ett bra sätt för att komma fram. Vi har haft förhoppningen att kanske kunna gå i mål under vårt ordförandeskap. Det är nog för svårt för att man ska hinna med det under det franska ordförandeskapet, men det vore positivt om vi kunde göra det.

En hel del av det här handlar om minimistandarder. Inget säger att vi behöver försämra några regler i det här sammanhanget, men det är viktigt att minimistandarden hamnar på en god nivå.

När det gäller försörjningsansvaret sägs det direkt att medlemsländerna får ha det men inte måste ha det. Utredningsdirektiven är nu antagna, och riksdagspartierna har fått inbjudningar att utse ledamöter till utredningen. I de direktiven ingår att man ska se på situationen i olika länder. Det ger ett tillfälle att diskutera de här frågorna.

Vad gäller ändrat sökandebegrepp har vi nu den ordningen att den anhörig som vill komma till Sverige ansöker utifrån om att få göra det. Det är mer en juridisk inställning i vår lagstiftning generellt att den som är intressent också själv ska stå för ansökan. Det finns flera medlemsländer som har det här bekymret i förhållande till kommissionens förslag, som innebär att den som har uppehållstillstånd i Sverige ansöker å sina anhörigas vägnar. Vi vill att kvinnan ska få bestämma själv om hon vill komma hit eller inte.

När det t.ex. gäller arrangerade äktenskap kan det t.o.m. vara direkt olämpligt att den som i Sverige vill arrangera ett sådant också kan locka med ett uppehållstillstånd. Det är inte säkert att det där är bra. Vi har dock sagt att de frågor där vår lagstiftning inte riktigt stämmer överens kanske inte är så allvarliga utan att vi till slut kan vara med om en kompromiss. Eftersom så många andra länder har fundamentala svårigheter på andra punkter, har vi inte haft någon anledning att kompromissa i de frågor där vi har haft problem i förhållande till de här direktiven.

Visum har inte att göra med det här EU-samarbetet, men vi har nu med i direktiven för Anhörigutredningen att den ska titta på möjligheterna att underlätta familjekontakterna också i viseringspolitiken. Jag tror inte att man kan säga att denna har blivit allt hårdare. Jag tror att mer än 80 % av alla dem som ansöker om visum får visum. Men det är också sant att i länder där invandrarmyndigheten har erfarenheten att många hoppar av har man också en restriktiv praxis.

I Invandrarverkets regleringsbrev står det dels att man ska hantera viseringspolitiken så att den utgör ett stöd för invandringsregleringen, dels att man ska göra sitt yttersta för att underlätta normala kontakter när det gäller familj, ekonomi, kulturella förbindelser osv.

Frågan om remissammanställning kan vi inte svara på. Det är inte fråga om en vanlig remiss, utan vi har skickat ut inbjudningar till synpunkter för dem som vill lämna sådana. Vi kan återkomma till den frågan när vi kommer med faktapromemorian.

Anf.  70  INGVAR SVENSSON (kd):

Herr ordförande! Jag kan ha förståelse för att ändrat sökandebegrepp kan påverka dem som missbrukar reglerna, men där det handlar om praktisk familjeanknytning skulle det faktiskt underlätta hanteringen av en svår avvägningsfråga.

Anf.  71  ORDFÖRANDEN:

Sammanfattningsvis konstaterar jag att det finns stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna i detta ärende.

Anf.  72  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

På nästa punkt ska kommissionen presentera ett nytt förslag när det gäller direktiv om temporärt skydd. Det är det tredje formella förslaget från kommissionen sedan den lade fram det första. Det antogs av kommissionen i onsdags. Vi har bara hunnit få det. Också Frankrike kommer att engagera sig för det här och ska lägga fram några synpunkter på det. Vi får väl återkomma till detta med faktapromemoria och på annat sätt.

Anf.  73  ORDFÖRANDEN:

Det är den här gången inte en beslutspunkt utan ett återkommande ärende. Vi går vidare.

Anf.  74  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Samma sak gäller beträffande aktivitetsrapporten från högnivågruppen om asyl och migration. Man har nu antagit handlingsplanerna för alla länder exklusive Kosovo, men det är en rapport som handlar om aktiviteter för Afghanistan, Sri Lanka, Marocko och Irak som står på dagordningen. Det blir väl inte någon diskussion här, utan detta ska gå till allmänna rådet och vidare till Europeiska rådet i Nice. Socialförsäkringsutskottet rekommenderas till läsning.

Det här visar bl.a. hur komplex den här frågan är. Om justitieministrarna eller inrikesministrarna hade föreställningen att man genom utrikespolitiska åtgärder och bistånd lätt skulle kunna åtgärda de här problemen, tror jag att samverkan över sektorsgränserna mellan utrikespolitiken, biståndet och migrationsansvariga har visat hur komplexa frågorna är.

När det t.ex. gäller Afghanistan är det nästan enbart fråga om åtgärder som handlar om konfliktlösningar och om det humanitära biståndet, där det är väldigt bra att de här sakerna görs men där det också är svårt att se att man snabbt kan nå några resultat. Det beror egentligen helt på den politiska utvecklingen. Samma sak kan man säga också om många av de andra planerna.

Men jag tror att det t.ex. för arbetsgrupperna på den utrikespolitiska sidan har getts ett väldigt bra underlag för att jobba mycket konkretare med vad man bör göra för att försöka förbättra situationen för de berörda människorna och situationen på marken, på ett sätt som faktiskt också kan bidra till en konfliktlösning som tar större hänsyn till människornas intressen. Jag tror att Gustaf von Essen skulle hålla med när det t.ex. står om att ECHO inte borde avbryta verksamheten i norra Irak. Det har inte gått att få fram, fast man egentligen har försökt säga det, men nu står det i svart på vitt att ECHO bör fortsätta där.

Anf.  75  ORDFÖRANDEN:

Det här återkommer så småningom till oss i allmänna rådet. Vi kan lämna den punkten.

Anf.  76  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON:

Vi har också ett antal med Justitiedepartementet gemensamma frågor rörande de externa relationerna på det här området. Jag tror att Laila Freivalds kommer att gå igenom dem mer ordentligt. De berör också Schengenuppföljningen för de nordiska länderna.

Anf.  77  ORDFÖRANDEN:

Vi får tacka för din och dina medarbetares medverkan i dag.

3 §  Rättsliga frågor
Justitieminister Laila Freivalds
Rapport från ministerrådsmöte den 27 mars 2000
Information och samråd inför ministerrådsmöte den 29 och 30 maj 2000

Anf.  78  ORDFÖRANDEN:

Vi återupptar våra överläggningar och hälsar justitieminister Laila Freivalds välkommen hit. Vi ska börja med en kort muntlig återrapport från ministerrådsmötet den 27 mars.

Anf.  79  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Rådsmötet i mars började med en offentlig debatt om brottsoffer, och utgångspunkten för den debatten var kommissionens brottsoffermeddelande. Kommissionen och många av medlemsstaterna välkomnade, liksom naturligtvis även jag, att den här frågan tas upp på EU:s dagordning. Ordförandeskapet redogjorde för det förslag till rambeslut som finns när det gäller brottsoffer. Vi kommer också säkert att få ytterligare information på rådsmötet i nästa vecka i den här frågan.

Kommissionen presenterade vidare en uppdaterad version av den resultattavla som ska visa hur vi genomför Amsterdamfördraget, Wienhandlingsplanen och Tammerforsslutsatserna. Det rådde enighet om att resultattavlan är en bra vägledning för arbetet. Det är ett levande instrument, som hela tiden ska uppdateras. Jag påpekade i den diskussion som följde att det är viktigt att det också avsätts resurser inom kommissionen och inom rådsstrukturen för att kunna genomföra allt det som man så ambitiöst har satt upp på tavlan.

Jag föreslog att Coreper skulle få i uppgift att se närmare på hur resurserna ser ut och vilka förändringar som behövs. Coreper har sedan valt att ge rådssekretariatet i uppdrag att utarbeta en rapport med förslag till förändringar i rådets arbetsgruppsstruktur.

Dessutom diskuterades konventionen om ömsesidig rättshjälp. Vi kunde inte lösa en del frågor som hade att göra med dataskydd, men efter rådsmötet har det träffats en överenskommelse mellan de medlemsländer som fortfarande hade problem kvar. Vi kan nu anta konventionen vid rådsmötet i nästa vecka.

EU:s strategi för förebyggande och bekämpande av den organiserade brottsligheten antogs av det förra rådsmötet utan någon diskussion. Rådet noterade den kollektiva utvärderingsgruppens rapport om Tjeckiska republiken och om Ungern. Förslaget till förordning om domstols behörighet och om erkännande av verkställighet av domar i äktenskapsmål och i mål om föräldraansvar för gemensamma barn diskuterades, och man kom fram till att förordningen skulle kompletteras med ett uttalande om att medlemsstater ska meddela kommissionen om de har för avsikt att träffa avtal med annat land utanför EU.

Detta var en av de frågor som fortfarande var lite problematiska. Nu är den frågan uppe som en eventuell A-punkt vid nästa rådsmöte.

Vidare lämnade kommissionen en lägesrapport om arbetet med stadgan om de grundläggande rättigheterna. Kommissionen sade att ett slutligt utkast till en stadga ska föreligga före juni månad för att man sedan ska kunna anta stadgan i oktober. Det finns kanske andra som är bättre uppdaterade på hur arbetet ligger till, men detta var vad vi fick veta.

Det var vad som förekom vid det förra rådsmötet.

Vid nästa veckas rådsmöte skulle jag vilja ta upp två frågor som inte finns med på dagordningen men som ändå kommer upp. Den ena är Echelon, och den andra är information till de nationella parlamenten.

När det först gäller det elektroniska övervakningssystemet Echelon har den portugisiske justitieministern i Europaparlamentet lovat att den frågan ska komma upp på rådsmötet. Den kommer att tas upp till diskussion under lunchen. Avsikten är att vi ska få information om hur parlamentet behandlar den här frågan, och sedan får vi se vad det leder till. Jag får väl återkomma nästa gång och berätta vad som framkommer under detta lunchmöte.

Anf.  80  YVONNE RUWAIDA (mp):

Bara en fråga: Vad tycker justitieministern om Echelon? Har ni någon uppfattning i frågan?

Anf.  81  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Den här frågan har ju tagits upp ett antal gånger i olika sammanhang. För det första tycker jag inte att vi vet tillräckligt om vad vi talar om, så det är svårt att ha någon uppfattning. Den diskussion som förs kring den här frågeställningen handlar om väldigt många olika saker. Men om vi talar om informationsinhämtning inom ramen för vad varje land håller på med när det gäller t.ex. signalspaning, är det en nationell åtgärd som varje land har rätt att bedriva på sitt eget territorium, på internationellt vatten eller i rymden. På det har vi inga särskilda synpunkter.

Är det något annat som vi diskuterar, och i så fall vet jag inte vad det är, kan man kanske ha andra synpunkter. Jag hoppas att jag vet mera om vad vi egentligen diskuterar efter lunchsammanträdet.

Anf.  82  ORDFÖRANDEN:

Echelonfrågan har rönt en väldig uppmärksamhet i parlamentet och i vissa medlemsländer. Det har i Sverige skrivits om den några gånger, men det har inte alls förekommit några reaktioner. Vi får väl se vad som sker nu.

Anf.  83  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

En fråga som inte finns på den formella dagordningen är information till de nationella parlamenten. Det har att göra med en fråga som togs upp i höstas av den nederländska ministern, som framförde det nederländska parlamentets klagomål på att dokument och dagordningar kommer väldigt sent och påpekade att det skapar problem för den nationella behandlingen.

Rådets generalsekretariat fick då i uppdrag att utarbeta en rapport om medlemsstaternas praxis i det här sammanhanget. Det ser ganska olika ut i de olika länderna i vilken utsträckning och på vilket sätt de nationella parlamenten är inblandade. Vi har fått en sådan sammanställning.

Vi delar de nederländska synpunkterna. Det är otillfredsställande som det ser ut i dag. Det viktiga blir att understryka att det faktiskt finns tidsfrister som måste iakttas. Vad jag tycker är angeläget är att försöka identifiera orsakerna till att man inte kan hålla tidsfristerna och att understryka betydelsen av att man gör det.

Vi får väl se vad diskussionen om det här ger vid handen. Detta är en fråga som det är väldigt angeläget att fortsätta att uppmärksamma till dess att vi märker att det är möjligt att åstadkomma en förbättring.

Anf.  84  ORDFÖRANDEN:

Jag vet att justitieministern är angelägen om att riksdagen är väl informerad, att den kan delta i samråd och att tidsreglerna hålls.

När jag läste den här handlingen konstaterade jag två saker. För det första nämns Sverige nästan inte i rådssekretariatets sammanfattning av inkomna svar. Det sker bara på ett ställe, lite kryptiskt och konstigt. När jag för det andra tittar på det svar som någon tjänsteman på Justitiedepartementet har upprättat och skickat som Sveriges svar finner jag att det är ganska sparsmakat.

Det talas t.ex. i punkten 1 om att regeringen ska samråda med riksdagen om hur förhandlingar ska föras i rådet inför beslut som regeringen bedömer som betydelsefulla. Men sedan har man avbrutit referatet av riksdagsordningen, där det fortsätter på följande sätt: och i andra frågor som nämnden bedömer viktiga. Jag tycker att det är en ganska väsentlig punkt.

När det sedan gäller punkten 6 om arbetsspråket är det naturligtvis korrekt att man ogärna mottar dokument på annat språk, men sedan framhålls att det förekommer att rådsdokument överlämnas i engelsk version. Detta förekommer ju emellanåt, men vi gillar inte det. Med en sådan här skrivning får man nästan intrycket att det går bra att komma med de här rådsdokumenten på engelska. Det sänder kanske fel signaler till rådssekretariatet.

När det slutligen gäller möjligheterna att överlämna andra medlemsstaters förhandlingspositioner så är det någonting som förekommer här i nämnden. Det sker muntligt och kan t.o.m. ske skriftligt, men vi har då möjlighet att sekretessbehandla det här. När man läser det får man intrycket att nämnden eller riksdagen över huvud taget inte får reda på någonting.

Jag vill bara framföra de här synpunkterna. Vi har i andra sammanhang till våra kolleger i andra medlemsländer redovisat hur det går till. Vi kan naturligtvis göra det också skriftligt, om så önskas.

Med dessa kommentarer kan vi gå in på de ordinarie dagordningspunkterna.

Anf.  85  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Innan vi börjar med dem ska jag säga några ord om Gibraltarfrågan. Den får ett utslag på rådsmötet i den meningen att många av de frågor som nu är aktuella äntligen har kunnat tas till beslut på grund av att den blockering som Gibraltarfrågan har utgjort nu är undanröjd.

Det är Storbritannien och Spanien som har haft en konflikt om bl.a. myndighetsutövningen på Gibraltar. I april träffade man en överenskommelse om hur den här myndighetsutövningen i fortsättningen ska hanteras, och den nya ordningen ska träda i kraft den 1 juni i år. Detta gör det nu äntligen möjligt att få till stånd beslut i en rad olika frågor som vi ser på dagordningen.

De flesta av dem kommer upp på A-punktslistan. Det gäller delgivningsförordningen, insolvensförordningen, Bryssel II-förordningen och rambeslut om förstärkning av det straffrättsliga skyddet av euron. Alla de här förordningarna var tidigare blockerade av Gibraltarfrågan. Det är en framgång att den äntligen kommer till ett slut.

En A-punkt, punkt 7, som handlar om barnpornografi, tas upp som en B-punkt. Det har att göra med att det finns parlamentsreservationer i den frågan.

Anf.  86  ORDFÖRANDEN:

Vi kan stanna till där. Jag vill bara säga att de punkter som var blockerade på grund av Gibraltarfrågan tidigare har behandlats av oss. De har sedan dess legat här och väntat. Vi kan upprepa våra ställningstaganden att det i de ärendena finns stöd för regeringens ståndpunkt.

Anf.  87  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

När det gäller B-punkterna utgår punkten 8, Handlingsplan mot droger. Den är inte tillräckligt färdigberedd och kommer därför inte att tas upp.

Av övriga B-punkter tänkte jag bara nämna punkten 16, Utkast till rambeslut om bekämpning av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter, och punkten 17, Utkast till rådsbeslut om en samarbetsordning för medlemsstaternas finansunderrättelseenheter avseende utbyte av information.

Det kanske kan finnas frågor på några av de andra punkterna, men det är punkterna 16 och 17 som jag tänker säga något om.

Anf.  88  ORDFÖRANDEN:

Vi gör på det sättet att vi har föredragningar på punkt 16 respektive 17. Sedan lämnar jag ordet fritt ifall det är någon som vill ställa frågor på de övriga punkterna.

Anf.  89  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Det gäller alltså utkast till ett rambeslut om bekämpning av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter. Rambeslutet syftar till att marginalisera alla former av förfalskningar, även av annat än kontanter. Det är väldigt bra att det här instrumentet kommer till stånd, för med detta tillsammans med rambeslutet om euron får vi ett ganska heltäckande straffrättsligt skydd när det gäller alla de betalningsmedel som förekommer i dag. Genom att vi får liknande bestämmelser, blir det lättare för poliser och åklagare att samarbeta i brottsutredningar. Det här är ju inte så sällan brott som har en gränsöverskridande karaktär.

Det här rambeslutet behövs verkligen, för det visar sig att det ser ganska olika ut i de olika länderna när det gäller möjligheten att komma åt förfalskningar. Det finns länder där man inte kan ingripa när man t.ex. finner en mängd olika kreditkort som är falska hos en person, för det är inte brottsligt att bara förvara och inneha förfalskade kreditkort. Det är naturligtvis en brist i systemet att inte kunna reagera på ett sådant handhavande.

Därför är rambeslutet bra, och det är bra att det är enighet om detta och även om en del nya företeelser som man försöker ta in här, t.ex. bedrägerier via dator och försök och förberedelse till sådana brott.

Det återstår dock några frågor att lösa, som vi hoppas att vi ska lösa under rådsmötet genom att träffa en politisk överenskommelse, som det heter, så att man är enig om vad det är man vill uppnå. Frågan ska sedan hanteras av Europaparlamentet, och det kan ju ha någon betydelse. Men jag hoppas att vi når politisk enighet om detta och kan fatta beslut vid senare rådsmöte.

Anf.  90  GUN HELLSVIK (m):

Jag vill bara göra ett påpekande som har viss koppling till punkten 12, som gäller skyddet mot förfalskning. Senast i debatten i kammaren i förra veckan, då vi behandlade rambeslutet, markerade vi vår inställning till straffansvar för juridiska personer. Den inställningen gäller ju inte bara frågan om euron utan även frågan om bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter. Jag vill bara få detta noterat.

Anf.  91  MAGGI MIKAELSSON (v):

Jag har ingen annan uppfattning än den som ministern har redovisat. Jag gör bara reflexionen att problemet med förfalskningar inte är ett inom-EU-problem utan snarare ett problem som är globalt. Problemet löser man ju inte med det här rambeslutet. Hur hanterar man dessa frågor mot tredje land?

Anf.  92  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Jag måste vända mig till mina medarbetare för att höra om det är någon som känner till om det är något internationellt forum som dessa frågor kan tänkas vara uppe i.

Ambassadör Eliasson tror sig veta något.

Anf.  93  Ambassadör DAN ELIASSON:

Ja, jag tror mig veta något.

Det finns ett internationellt forum, men kanske inte precis med sikte på frågan om bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter. Men det pågår inom ramen för FN en mycket stor och omfattande förhandling i Wien om en konvention om samarbete mot organiserad brottslighet. Den får ju betydelse också för den här typen av företeelse, i den mån den är organiserad, vilket inte alls är ovanligt. Det är väl det stora internationella arbete som pågår utanför EU för att komma till rätta med grov, tung och gränsöverskridande brottslighet, och det får betydelse också för EU:s arbete.

Jag tror att vi för nämnden vid några tillfällen har redogjort för några gemensamma ståndpunkter från rådet och stämt av och informerat om det arbete som pågår. Det har skett i ganska övergripande termer och inte med direkt sikte på detta. Ungefär så ser bilden ut i dag.

Anf.  94  ORDFÖRANDEN:

Jag kan då konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf.  95  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Punkt 17 handlar om en samarbetsordning för medlemsstaternas finansunderrättelseenheter när det gäller utbyte av information. Jag har inte tidigare informerat EU-nämnden om beslutet. Däremot har ni fått en faktapromemoria om ett utkast till beslut redan i december förra året.

Sverige ser naturligtvis positivt på att man kan öka informationsutbytet mellan ländernas finansunderrättelseenheter. Det behöver förbättras. Vi har drivit frågan om att det ska bli så enkelt och så effektivt som möjligt att utbyta information på detta område som på alla andra områden när det gäller att utreda och bekämpa brott.

Det har ställts krav på att det ska finnas ett förhandsgodkännande från den som lämnar information om hur informationen får användas. Detta krav har vi försökt att motverka, och vi tror att vi har fått gehör för det.

Vid det Corepermöte som ägde rum i onsdags kunde man konstatera att det krävs ytterligare arbete innan detta beslut blir klart. Därför vågar jag inte säga om det är möjligt att uppnå en politisk enighet på nästa veckas rådsmöte. Det beror på att verksamheten är organiserad på väldigt olika sätt i de olika länderna. I en del stater är det ett rent administrativt organ som handlägger sådana här frågor, i andra stater är det en polismyndighet som gör det. För svensk del har vi inget problem med detta, men det finns andra länder som har en del problem med att det är olika karaktär på de myndigheter som handhar denna information. Det försvårar att åstadkomma ett smidigt samarbete. Jag hoppas att detta är frågor som kanske kan få en lösning vid rådsmötet. Men jag är inte säker på att vi blir helt klara.

Anf.  96  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att regeringen har redovisat sin ståndpunkt och att det finns en majoritet för den.

Anf.  97  GUN HELLSVIK (m):

Jag har några funderingar.

Först blev jag nyfiken på vad det är som har hakat upp sig när det gäller rapporten till Europeiska rådet om en handlingsplan rörande narkotika.

Sedan har jag lite funderingar när det gäller punkten 10 f, lägesrapport rörande de brottsförebyggande frågorna. Det är en fråga som vi har haft uppe här. Jag är väl medveten om, och tycker att det är positivt, att Sverige tog initiativet till att föra in de här frågorna, även om jag initialt blev lite oroad över vad som egentligen skulle komma in i det här arbetet. Jag fick intrycket att subsidiaritetsprincipen inte var så betydelsefull. Men sedan har vi haft frågan uppe i EU-nämnden och fått rapporter som enligt min uppfattning helt klart pekar i rätt riktning, att det är frågor som verkligen är EU-frågor. Det är frågor rörande brottsoffers möjlighet att få stöd i annat land i samband med att brott har ägt rum, kopplat till processer och liknande.

Återrapporten från förra ministerrådet och också den redovisning som vi fick i justitieutskottet i går har fått mig att fundera lite grann. Det verkar som om det börjar spreta och att det nu är många länder som hakar på och vill föra in nästan allting. Bl.a. ser jag att ersättningsfrågor har tagits in. Jag undrar: Hur ser bilden egentligen ut nu? Är det så att vi håller på att glida bort från vidmakthållandet av subsidiaritetsprincipen, eller hur är det?

Sedan en fråga när det gäller punkt 20, där det egentligen inte går att utläsa vad det är fråga om av det underlag som vi har fått. Det talas om alternativ lösning av tvister i gränsöverskridande konflikter. Vad är det man tänker sig? Är det allmänna reklamationsnämnder, eller vad är det för något? Även där kan man ha en viss oro över att vi kanske glider ifrån subsidiaritetsprincipen, men det går inte att göra någon bedömning.

Det var de frågor och synpunkter som jag har.

Anf.  98  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

När det först gäller narkotikahandlingsplanen är helt enkelt inte den arbetsgrupp som arbetar med den färdig. Jag tycker att det är bra att de inte kommer med handlingsplanen förrän de verkligen är färdiga, för ett av problemen är att handlingsplaner ibland kommer upp lite för tidigt på rådsmöten. Det innebär bara att det blir en extra omgång, därför att de måste tillbaka för fortsatt bearbetning.

Det förefaller inte vara någon här som har någon mer detaljerad information om vad det är som inte färdigt. Men arbetsgruppen har ett möte i nästa vecka igen.

När det gäller det brottsförebyggande arbetet kan jag faktiskt dela Gun Hellsviks oro. Det var lite trögt att få ett utbrett stöd för det brottsförebyggande arbetet i början. Det berodde nog på att det fanns en osäkerhet om just vad det skulle innebära om EU ägnade sig åt detta område. Men när det klarnade och man insåg betydelsen av det blev förtjusningen kanske lite stor på sina håll. Onekligen har det visats ett stort engagemang från olika håll, och det finns många olika förslag och infallsvinklar på det hela.

Det är nog viktigt att vi ser till att det här arbetet koncentreras. Vi har väldigt tydligt markerat vilken dagordning som vi anser ska gälla för EU:s arbete när det gäller brottsförebyggande. Vi har tydligt gjort klart att vi tycker att EU i första hand ska ägna sig åt det som är gränsöverskridande, för det har ju att göra med det extra värde som EU-arbetet ger. Just frågorna om hur EU kan utveckla sin förmåga att förhindra och förebygga den gränsöverskridande brottsligheten tycker vi är de centrala för EU. Vi tycker också att det är viktigt att man utnyttjar gemenskapen för att höja kompetensen i EU som sådan men också i medlemsländerna när det gäller att bedriva EU-arbetet. Det är den inriktning som vi vill ha.

Jag tror att det finns anledning att hela tiden vara uppmärksam på att det här inte får flyta ut och bli ohanterligt så att det därigenom inte leder till resultat. Jag kan faktiskt dela den oro som Gun Hellsvik känner. Men samtidigt kan jag med glädje konstatera den entusiasm som plötsligt finns kring ämnet.

När det gäller alternativa tvistlösningar ska jag be Lena Moore att säga något närmare om vilka alternativ det är man talar om.

Anf.  99  Departementsrådet LENA MOORE:

Att den här frågan finns på EU:s dagordning har ju sin upprinnelse i slutsatserna från Tammerfors där man fick i uppdrag att se på alternativ tvistlösning utanför domstol. Nu pågår det en kartläggningsfas där det till att börja med gäller att ta reda på vad man har för olika alternativa tvistlösningsmekanismer i de olika medlemsstaterna. Det är ju väldigt olika.

För Sveriges del har vi kanske inte någonting som skulle passa in under det. Vi har Allmänna reklamationsnämnden, men dess beslut är inte verkställbara. Vidare har vi förlikning och medling inom ramen för domstolsförfarandet, och det passar kanske inte heller in. Men varje land har sina ordningar.

När kartläggningsfasen är klar kan man få en bild av hur man kan jobba vidare och i första hand titta på att om man har tvistlösning utanför domstol bör denna uppfylla vissa minimigarantier. Det är den läxa som kommissionen i första hand har fått i uppdrag att titta på när den ska lägga fram en grönbok.

Än så länge pågår det en kartläggning. Sedan är det fråga om vad vi bestämmer oss för ska passa in under rubriken Alternativ tvistlösning utanför domstol.

Anf.  100  ORDFÖRANDEN:

När det gäller den sista frågan är det ju slutsatser som ska tas. Regeringens ståndpunkt är att ställa sig bakom dem. Såvitt jag har förstått finns det majoritet i nämnden som är för regeringens ståndpunkt här, om vi ska vara formella.

Då är vi klara. Vi får tacka för samrådet i dag, och vi går vidare på vår dagordning med egna frågor.

Innehållsförteckning

1 §  Energifrågor Statssekreterare Lars Rekke Rapport från ministerrådsmöte den 2 december 1999 Information och samråd inför ministerrådsmöte den 30 maj 2000 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Statssekreterare LARS REKKE 1

Anf.  3  ORDFÖRANDEN 2

Anf.  4  Statssekreterare LARS REKKE 2

Anf.  5  PER WESTERBERG (m) 3

Anf.  6  MATS ODELL (kd) 4

Anf.  7  WILLY SÖDERDAHL (v) 4

Anf.  8  YVONNE RUWAIDA (mp) 4

Anf.  9  ORDFÖRANDEN 4

Anf.  10  REYNOLDH FURUSTRAND (s) 4

Anf.  11  Statssekreterare LARS REKKE 5

Anf.  12  PER WESTERBERG (m) 6

Anf.  13  MATS ODELL (kd) 6

Anf.  14  YVONNE RUWAIDA (mp) 6

Anf.  15  Statssekreterare LARS REKKE 6

Anf.  16  ORDFÖRANDEN 7

Anf.  17  YVONNE RUWAIDA (mp) 7

Anf.  18  LARS TOBISSON (m) 7

Anf.  19  Statssekreterare LARS REKKE 7

Anf.  20  ORDFÖRANDEN 8

Anf.  21  Statssekreterare LARS REKKE 8

Anf.  22  MAGGI MIKAELSSON (v) 9

Anf.  23  INGER STRÖMBOM (kd) 9

Anf.  24  YVONNE RUWAIDA (mp) 10

Anf.  25  Statssekreterare LARS REKKE 10

Anf.  26  MAGGI MIKAELSSON (v) 11

Anf.  27  ORDFÖRANDEN 11

Anf.  28  Statssekreterare LARS REKKE 11

Anf.  29  ORDFÖRANDEN 11

Anf.  30  Statssekreterare LARS REKKE 11

Anf.  31  ORDFÖRANDEN 12

Anf.  32  Statssekreterare LARS REKKE 12

Anf.  33  Departementsrådet CHARLOTTE ZACKARI 12

Anf.  34  ORDFÖRANDEN 12

Anf.  35  WILLY SÖDERDAHL (v) 12

Anf.  36  Statssekreterare LARS REKKE 12

Anf.  37  ORDFÖRANDEN 13

2 §  Inrikes frågor Statssekreterare Gun-Britt Andersson Rapport från ministerrådsmöte den 27 mars 2000 Information och samråd inför ministerrådsmöte den 29 och 30 maj 2000 14

Anf.  38  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  39  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 14

Anf.  40  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  41  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 14

Anf.  42  MATS ODELL (kd) 15

Anf.  43  GUSTAF VON ESSEN (m) 15

Anf.  44  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 16

Anf.  45  YVONNE RUWAIDA (mp) 16

Anf.  46  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 16

Anf.  47  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 17

Anf.  48  ORDFÖRANDEN 18

Anf.  49  YVONNE RUWAIDA (mp) 18

Anf.  50  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 18

Anf.  51  GUSTAF VON ESSEN (m) 18

Anf.  52  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 18

Anf.  53  ORDFÖRANDEN 19

Anf.  54  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 19

Anf.  55  GUSTAF VON ESSEN (m) 19

Anf.  56  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 19

Anf.  57  ORDFÖRANDEN 19

Anf.  58  GUSTAF VON ESSEN (m) 19

Anf.  59  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 19

Anf.  60  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 20

Anf.  61  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 20

Anf.  62  Statssekreterare Gun-Britt Andersson 20

Anf.  63  ORDFÖRANDEN 21

Anf.  64  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 21

Anf.  65  YVONNE RUWAIDA (mp) 21

Anf.  66  INGVAR SVENSSON (kd) 22

Anf.  67  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) 22

Anf.  68  GUSTAF VON ESSEN (m) 22

Anf.  69  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 22

Anf.  70  INGVAR SVENSSON (kd) 22

Anf.  71  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  72  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 22

Anf.  73  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  74  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 22

Anf.  75  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  76  Statssekreterare GUN-BRITT ANDERSSON 22

Anf.  77  ORDFÖRANDEN 22

3 §  Rättsliga frågor Justitieminister Laila Freivalds Rapport från ministerrådsmöte den 27 mars 2000 Information och samråd inför ministerrådsmöte den 29 och 30 maj 2000 22

Anf.  78  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  79  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  80  YVONNE RUWAIDA (mp) 22

Anf.  81  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  82  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  83  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  84  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  85  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  86  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  87  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  88  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  89  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  90  GUN HELLSVIK (m) 22

Anf.  91  MAGGI MIKAELSSON (v) 22

Anf.  92  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  93  Ambassadör DAN ELIASSON 22

Anf.  94  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  95  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  96  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  97  GUN HELLSVIK (m) 22

Anf.  98  Justitieminister LAILA FREIVALDS (s) 22

Anf.  99  Departementsrådet LENA MOORE 22

Anf.  100  ORDFÖRANDEN 22