Fredagen den 17 oktober 2003

EU-nämndens uppteckningar 2003/04:7

1 §  Sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor (sysselsättning)

Statsrådet Hans Karlsson

Rapport från ministerrådsmöte den 2 och 3 juni 2003 samt från informellt ministermöte den 11 och 12 juli 2003

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 20 och 21 oktober 2003

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar sammanträdet med EU-nämnden den 17 oktober 2003 öppnat.

Vi går in på föredragningslistan, och jag hälsar arbetsmarknadsminister Hans Karlsson med medarbetare välkomna till EU-nämnden.

Som vanligt börjar vi med en rapport från det senaste ministerrådsmötet och går sedan över till information och samråd inför kommande möte.

Varsågod, arbetsmarknadsministern.

Anf.  2  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Jag börjar med återrapporten från rådsmötet den 2 och 3 juni och det informella ministermötet i Varese den 11 juli. Vi har tidigare överlämnat skriftliga återrapporter från dessa möten.

I Luxemburg den 2 juni kunde vi enas om nya sysselsättningsriktlinjer och sysselsättningsrekommendationer. Vi har som bekant redan överlämnat den första nationella handlingsplanen baserad på de nya riktlinjerna till kommissionen.

Vi var dock inte lika eniga i frågan om arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag. Den välkända blockerande minoriteten kvarstår, och vi kunde alltså inte nå en politisk överenskommelse.

Rådet kunde också nå en politisk överenskommelse om förordningen om stadga för Europakooperativ och direktivet om arbetstagarinflytande i Europakooperativ.

Rådet antog även en resolution om social- och humankapital och beslutade att inrätta en ny rådgivande kommitté för arbetsmiljöfrågor.

Vid det informella ministermötet i Varese diskuterade vi kampen mot odeklarerat arbete. Jag återkommer till den frågan senare eftersom den står på dagordningen för måndagens möte.

I dag tänkte jag presentera dagordningspunkterna 5, 8, 9 och 11 och den delen av dagordningspunkt 3 som berör arbetslöshetsförsäkringarna. Berit Andnor kommer att presentera övriga dagordningspunkter.

Anf.  3  ORDFÖRANDEN:

Tack för den rapporten. Jag lämnar ordet fritt med anledning av bägge rapporterna. Ingen begär ordet. Då godkänner vi den rapporten och går över till den preliminära dagordningen. Vi tar punkterna i nummerordning och börjar med punkt 3.

Anf.  4  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Som jag sade kommer jag att redogöra endast för kapitlen avseende arbetslöshetsförmåner och förtidspensionsförmåner i förordning 1408. Berit Andnor kommer att redogöra för familjeförmåner.

Moderniseringsarbetet med förordning 1408/71 har pågått sedan 1998 och syftar till att förenkla och uppdatera förordningen. Avsikten är att anta en allmän riktlinje för kapitlen om arbetslöshetsförmåner och förtidspensionsförmåner vid rådsmötet den 20 oktober.

Förslaget om förtidspensionsförmåner innebär att dessa inkluderas i förordningen. Eftersom denna typ av förmåner inte finns i Sverige berörs vi inte direkt av förslaget.

Förslaget om arbetslöshetsförmåner innebär en förenkling av reglerna språkmässigt, innehållsmässigt och administrativt. Samtidigt gynnar det ytterligare den fria rörligheten av personer.

Bland förändringarna kan nämnas att även egenföretagare nu inkluderas i kapitlet om arbetslöshetsförmåner.

Vidare föreslås att en person ska kunna söka arbete i en annan medlemsstat under tre månader med möjlighet till förlängning till högst sex månader. Under denna period ska direktutbetalning tillämpas. Grundprincipen för arbetslösa som under sin senaste anställning bott i ett land och arbetat i ett annat land har behållits. Samtidigt har reglerna blivit rättvisare genom att en reglering av återbetalning införs. Den fria rörligheten gynnas genom att det blir enklare för den enskilde att söka arbete i två länder samtidigt som samarbetet mellan institutionerna i berörda stater utökas.

Förslaget är i enlighet med regeringens ståndpunkt, och Sverige bör kunna stödja förslaget i sin helhet.

Anf.  5  ANDERS G HÖGMARK (m):

Finns det någon uppfattning som Sverige har drivit och som vi inte har fått igenom?

Anf.  6  MARGARETA ANDERSSON (c):

Vi har i olika sammanhang diskuterat dessa frågor. Jag tycker att regeringen har kommit långt. Jag tycker att det är viktigt att man underlättar för människor att röra sig även om de är arbetslösa och har problem på arbetsmarknaden. Därför är det som har kommit fram en fördel.

Anf.  7  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Svaret på den första frågan är nej. Det finns ingen fråga som vi har drivit och som vi inte har fått igenom. Vi har fått igenom de förslag och de krav som vi har haft.

Anf.  8  ORDFÖRANDEN:

Ska vi vänta med sammanfattningen tills vi har fått den andra delen från Berit Andnor, eller kan man säga att de är separerade?

Anf.  9  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Jag låter Tim Brooks svara på den frågan.

Anf.  10  Departementssekreterare TIM BROOKS:

Eftersom det är samma beslutspunkt kan man vänta med sammanfattningen tills Berit Andnor har gått igenom den andra delen.

Anf.  11  ORDFÖRANDEN:

Då bordlägger vi den frågan tills vidare.

Vi går vidare till punkt 5 på dagordningen om minimikraven.

Anf.  12  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Det här är ett förslag och en fråga som vi har varit väldigt engagerade i och som jag har tagit väldigt stor personlig del i eftersom detta inte har varit alldeles enkelt.

Den här gången tas direktivförslaget om elektromagnetiska fält upp i syfte att nå en politisk överenskommelse. Det ser bra ut. Det finns inga utestående frågor inför rådsmötet.

Som ni vet syftar direktivet till att skydda arbetstagare som i sitt arbete utsätts för elektromagnetiska fält. Skyddet avser risker för akuta hälsoeffekter. Långsiktiga hälsoeffekter omfattas inte eftersom det inte finns vetenskapligt stöd för att elektromagnetiska fält med låga frekvenser kan orsaka långsiktiga hälsoeffekter.

Det nya i reglerna innebär i huvudsak att det sätts en gräns för hur stark exponering en arbetstagare faktiskt får utsättas för samt att arbetsgivaren åläggs att alltid försöka minska onödig exponering.

Det finns ett brett vetenskapligt stöd för de gränsvärden som angetts, och det finns en betryggande säkerhetsmarginal mellan gränsvärdena och den exponeringsnivå där de tidigaste hälsoeffekterna kan uppstå.

När jag var här förra gången var jag lite bekymrad över att direktivet föreslogs innehålla ganska långtgående krav på regelbundna medicinska kontroller. Nu är jag desto gladare.

Regeringen har drivit hårt att fokus måste ligga på förebyggande åtgärder, det vill säga på arbetet med att hålla nere exponeringen, så att arbetstagarna över huvud taget inte utsätts för så starka fält att det blir riskabelt.

Vår bestämda uppfattning är, som jag också underströk senast, att medicinska kontroller inte förebygger risker i de fall som är aktuella här. Vårt hårda arbete har gett resultat.

Direktivet föreslås innehålla en bestämmelse som i praktiken innebär att så länge direktivets gränsvärden respekteras måste inte arbetsgivaren erbjuda medicinska kontroller.

Medlemsländerna är nu eniga i denna fråga, och det känns väldigt bra.

Avslutningsvis vill jag bara säga att regeringen välkomnar direktivförslaget i dess helhet och hoppas på ett antagande så snart som möjligt.

Anf.  13  MARGARETA ANDERSSON (c):

Jag välkomnar också det förslag som finns och stöder det. Men jag har en fråga om hur det går med gränsvärdena som gäller den långsiktiga påverkan, alltså av ganska liten påverkan men under lång tid. Hur långt har man kommit i forskningssammanhang, och pågår det någon forskning?

Det finns väldigt många olika kategorier. Bland annat lokförare är en kategori som utsätts för elektromagnetiska fält under lång tid.

Vi har också diskussionen om mobiltelefoner och annat som vi alla utsätts för varje dag. Hur ser det ut på forskningsområdet?

Anf.  14  ANNELIE ENOCHSON (kd):

Om jag har förstått detta rätt började man tala om dessa frågor 1992–1994. För några år sedan sade man att man inte hade några vetenskapliga belägg för att det finns långsiktiga hälsoeffekter.

Den 30 september kom det undersökningar från det holländska forskningsinstitutet TNO som gjordes på uppdrag av finans-, hälso- och kommunikationsdepartementet i Holland. Hypotesen var att det inte fanns något samband mellan elektromagnetiska fält och hälsoeffekter. Men man kom fram till att det fanns sådana samband.

Nu är det alltså 2003, och 1992–1994 började man ta itu med dessa frågor. Och för varje år går vetenskapen framåt. Om man säger att man inte ska ha regelbundna kontroller utan enbart ha förebyggande arbete missar man långsiktigheten. Har man regelbundna kontroller innebär det att man kan följa upp detta under en längre period. Det innebär inte att man inte kan ha förebyggande arbete, utan man ska naturligtvis ha båda.

Jag tycker därför att det är bra om man framöver har med detta med regelbundna kontroller. Om jag förstod ministern rätt tog man undan detta. I dagsläget vet vi ju inte hur farligt det kan vara framöver. Jag tror därför att man ska ha en försiktighetsprincip när det gäller just detta.

Anf.  15  ULF HOLM (mp):

Jag tycker att det är jättebra att det äntligen kommer ett beslut om detta. Vi från Miljöpartiet har nämligen tagit upp detta många gånger. Jag har inte gjort det eftersom jag inte har suttit i riksdagen under så många år, men min företrädare har gjort det under många år. Tyvärr har alla hennes motioner om sådana frågor blivit avslagna med argumentet att det inte finns några vetenskapliga bevis. Nu när EU kommer på det finns det plötsligt anledning att göra det. Det är lite synd att Sverige inte kan gå före.

Min fråga är: Vad är nästa steg? Finns det några planer på att gå vidare, eller ska man avvakta ytterligare EU-forskning innan man kan ta ytterligare steg i Sverige för att få en ännu bättre arbetsmiljö? Vi vill ju gärna slå oss för bröstet och säga att vi har en så bra arbetsmiljö här med en socialdemokratisk regering. Då vore det väl bra att jobba mer med den här frågan?

Jag kan mycket om EU-regler. Men det talas i texten om harmoniserade europeiska standarder. Vilken användning har man av det? Det är ju inget direktiv, utan det är en standard. Vilken effekt har det på svensk lagstiftning?

Anf.  16  ANDERS G HÖGMARK (m):

Jag har inget i sak att invända, utan det förefaller att vara en vettig avvägning i sakfrågan. Sedan kan man alltid ta upp frågeställningen, vilken jag kommer att återkomma till många gånger framöver, och finner då stöd med tanke på det nya konventsförslagets text om att förslaget ska prövas utifrån något slags subsidiaritetsprincip.

Har det funnits i diskussionen om den här frågan något resonemang om huruvida vi nu lägger oss på en rimlig nivå? Är det något som medlemsländerna kan sköta mer själva, eller är det nödvändigt med denna detaljeringsgrad? Det är inget originellt i denna fråga. Det kommer tillbaka gång på gång. När departementet är här och presenterar olika sakområden tycker jag att det är angeläget att man också resonerar utifrån den principen. Förslagstexten är ju så klar på den punkten att man verkligen ska värdera detta att medborgarna i Europa verkligen upplever att EU sysslar med det som man inte kan göra på nationell nivå.

Anf.  17  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Jag ska be Anna-Lena Sancini, som är den som handlägger dessa frågor, att svara på hur långt forskningen har kommit och hur dessa diskussioner har gått i de förberedande instanserna.

Jag vill rent allmänt säga att jag snarast hade föreställt mig en stor politisk enighet om det som vi har uppnått i detta direktiv. Det fångar på ett distinkt sätt in det som kan visas och bevisas vara risker och lägger ett ansvar på arbetsgivaren att förebygga och att göra medicinska kontroller när det finns en risk. Det är det som är hela den här stora frågan.

Det som har drivits från många andra länder var att man skulle införa allmänna medicinska kontroller för alla som utsätts för någon form av elektromagnetiska fält, alltså inklusive mobiltelefoner, trots att det inte är bevisat att det finns risker. Detta bekymrade oss väldigt mycket, därför att vi i Sverige i dag inte har allmänna medicinska kontroller som man har i andra länder. I många andra länder är det gratis att göra kontroller eller också är arbetsgivarna på annat sätt skyldiga att genomföra regelbundna medicinska kontroller. Vi har fokuserat sådana kontroller till när det finns uppenbara risker.

Om vi skulle ha fått den utvecklingen med detta direktiv hade vi på hela den svenska arbetsmarknaden tvingats införa kontroller som vi hade upplevt vara i princip alldeles meningslösa. Det tyckte vi var ett orimligt förfarande i Sverige, och det skulle ha fördyrat den svenska produktionen alldeles i onödan. Därför har vi varit väldigt noga med att få detta till just den risknivå som finns vedertagen och att det är därifrån som man ska ha medicinska kontroller.

Det har funnits väldigt starkt uttalade önskemål från arbetsmarknadens parter i allmänhet, i synnerhet från arbetsgivarsidan, att vi inte skulle få en onödig omgång i Sverige på grund av regelverk som inte skulle ge någon kunskap om vad människor utsätts för. Dessutom hade vi riskerat att få en allmän oro till och med när det gäller mobiltelefoner. Det hade inte tjänat något till.

Detta har landat på ett sätt som jag tycker är till gagn för arbetstagare som vi vet utsätts för risker. Vi har vägt av det så att vi inte tvingas göra något som är meningslöst och bortkastat enligt vår bedömning.

Anders G Högmark frågade: Har vi nu hamnat på en rimlig nivå? Det tycker vi, i förhållande till den diskussion som förs och de krav som har kommit från olika länder. Men det handlar om förhandlingsnivån. Det som Anders G Högmark snarare kanske funderar över var om vi är på rätt nivå i förhållande till vad EU-kompetensen är och i förhållande till vår nationella kompetens. Jag tror att det är viktigt att vi har gemensamma regler för den här typen av frågor som dels är svåra, dels kan vara kostnadskrävande, som det har visat sig i den här diskussionen. Så inte minst ur konkurrensneutralitetssynpunkt tycker jag nog att det är rimligt att man har en gemensam EU-nivå. Därmed ger jag ordet till Anna-Lena Sancini.

Anf.  18  Departementssekreterare ANNA-LENA SANCINI:

När det gäller de långsiktiga effekterna och forskningen pågår det naturligtvis forskning i Sverige, i Europa och även i USA. Problemet här har varit att det finns stora luckor i dagens vetenskap och att man inte är enig kring just orsakssambandet mellan elektromagnetiska fält och långsiktiga effekter. Vissa typer av fält kan möjligtvis orsaka långsiktiga effekter, men de omfattas inte av detta direktiv. När det gäller just detta direktiv finns det ingen forskning som visar på ett sådant samband. Eftersom det är tvingande regler i detta sammanhang vore det kanske lite dumt att reglera det. Man har varit överens. Parlamentet, kommissionen och rådet är överens i denna fråga.

Bland annat Karolinska Institutet i Stockholm jobbar mycket med detta, och det kom en rapport i somras. Så visst pågår det forskning. Men det finns i dag inte tillräckligt stöd för sambandet i dessa fall.

Det ställdes en fråga om dessa standarder. Det är absolut inte någon rättsakt på något vis, utan det är en kommitté som lyder under kommissionen som får i uppdrag att ta fram riktlinjer som kan bli en gemensam hjälp till arbetsgivarna som ska tillämpa och utföra dessa mätningar. Det är inga nya regler utan endast en hjälp som inte ens är tvingande att använda. Det är ett hjälpmedel. Och det har faktiskt varit på förslag från vår sida att man skulle få in en skrivning om att sådana standarder ska tas fram därför att våra arbetsgivare helt enkelt har uttryckt det önskemålet. Det är ett hjälpmedel för dem.

Sedan kan jag bara kortfattat tillägga angående subsidiaritetsprincipen att kommissionen gjorde någon form av konsekvensanalys innan man lade fram förslaget 1993. Man kom fram till att det var stora skillnader mellan olika EU-länder när det gäller arbetstagarnas skydd och därmed också företagarnas skyldigheter. Det var så pass stora skillnader att det inte var bra. Därför tyckte man att det var önskvärt med åtminstone en minimistandard. Det handlar inte om en total harmonisering här utan om en viss gemensam miniminivå helt enkelt.

Anf.  19  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

När man ska utarbeta lagstiftning för de fall när det uppstår skaderisker för människor och som ålägger arbetsgivare långtgående förpliktelser blir den naturliga utgångspunkten att man bygger sådan lagstiftning på vad man vet. Det är väldigt viktigt att det är så.

Sedan finns det naturligtvis en allmän oro. Det finns hela tiden. Då får man hoppas att det sker mer forskning. Den frågan har inte behandlats. Vi känner oss trygga i att man nu har reglerat det som man vet och att man fokuserar på att minimera utsattheten för denna typ av elektromagnetiska fält så mycket som möjligt rent allmänt. Det ingår ju i detta.

Anf.  20  HILLEVI LARSSON (s):

Det är naturligtvis väldigt viktigt och bra att detta kommer till stånd. Det har talats väldigt mycket om de långsiktiga effekterna, men det verkar som om de kortsiktiga effekterna har lett till att det ändå kommer till stånd. Det finns väl forskning om att det kortsiktigt kan ge allergiska besvär, antar jag.

Jag tror att detta framför allt är en informationsfråga. Jag har talat med dem som är experter på detta. De säger att det viktiga är hur nära ansiktet är källan. Det innebär att om man trycker huvudet mot en datorskärm eller mot en trådlös telefon är det detta som är det riskabla. Det är inte närvaron av fältet utan att man är precis tryckt intill fältet. De största riskerna utsätts man för i sitt eget hem. Det finns inget som strålar mer än en dammsugare till exempel.

Det är sådana saker som också är viktiga att lyfta in i sammanhanget – information och kunskap om detta till folk så att de klarar detta både i sitt arbetsliv och i sin vardag.

Anf.  21  ULF HOLM (mp):

Det sista var ett klokt inlägg. Jag instämmer i mycket av det som Hillevi Larsson sade om informationen.

Jag tolkar ministerns svar som att Sverige inte kommer att agera för att införa strängare regler på detta område inom den snaraste framtiden. Jag skulle vilja ha ett svar på det.

Anf.  22  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Vi kommer att agera så snart vi har mer kunskap och i händelse av att det behövs starkare regler. I dag har vi kunskap om de risker som nu är definierade. När vi får kunskap om någonting annat kommer vi naturligtvis att agera. Och jag föreställer mig att många andra också kommer att göra det. Jag tycker att vi har agerat på den vetenskapliga grund som det finns stöd för i dag och lyckats väldigt väl med det.

Anf.  23  ORDFÖRANDEN:

Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Vi går vidare till punkt 8 på dagordningen om omvandling av odeklarerat arbete.

Anf.  24  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Det italienska ordförandeskapet har presenterat en resolution som handlar om att omvandla odeklarerat arbete till reguljär sysselsättning. Avsikten är att anta resolutionen vid rådsmötet den 20 oktober. Samtliga länder kan ställa sig bakom denna resolution, och någon debatt förutses inte. Tanken med resolutionen är att ge en referensram till arbetet mot odeklarerat arbete inom EU:s sysselsättningsstrategi och samtidigt ge utrymme för nationella villkor och prioriteringar.

I resolutionen poängteras vikten av en bred strategi i kampen mot odeklarerat arbete. Alla aktörer – medlemsländerna, kommissionen och arbetsmarknadens parter – uppmanas att bidra med insatser på flera områden. Odeklarerat arbete har en negativ inverkan på alla de tre övergripande målen inom EU:s sysselsättningsstrategi. Och regeringen anser att det är en viktig fråga, inte minst med tanke på utvidgningen. Sverige bör därför kunna välkomna resolutionens antagande vid rådsmötet.

Anf.  25  ANNELIE ENOCHSON (kd):

Detta är en av de tre rekommendationer som vi som land måste ta itu med. Min fråga till arbetslivsministern är: Har Italien också en sådan rekommendation så att man nu tar itu med detta, eller är det vi som också tycker att detta är något väldigt bra? Tänker man i så fall gå längre än detta, eller tänker vi nöja oss med det som det italienska ordförandeskapet har lagt fram?

Anf.  26  ANDERS G HÖGMARK (m):

I resolutionen pekar man, som ministern sade, på ett brett spektrum av insatser. Bland annat säger man att man ska titta på och undanröja en oönskad interaktion mellan skatte- och förmånssystem. Underförstått menar man väl att om man har den typen av system kan det stimulera, och i varje fall inte förhindra, odeklarerat arbete. På vilka punkter anser ministern att det i Sverige finns behov av att se över detta?

Anf.  27  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Jag ber Sofia Grundström att besvara det.

Anf.  28  Departementssekreterare SOFIA GRUNDSTRÖM:

Man kan inte riktigt säga att det är en av Sveriges tre rekommendationer att motverka odeklarerat arbete. Resolutionen innefattar fler områden, och det är en bred ansats. Jag antar att du syftar på interaktionen mellan skatter och bidragssystem, som är en av de rekommendationer som Sverige har fått i år.

Det här är en bred resolution som syftar till att inom sysselsättningsstrategin samla alla de relevanta delar som kan motverka odeklarerat arbete och är snarast en viljeyttring till rådet att fortsätta arbetet inom strategin. Det är klart att den svenska regeringen avser att i vanlig ordning besvara rekommendationerna på skatte- och bidragsområdet.

Vi redovisade den nationella handlingsplanen för ett par veckor sedan. Statssekreterare Jens Henriksson har redogjort för regeringens intentioner. Den nationella handlingsplanen är offentlig och finns att tillgå på hemsidan om man vill läsa om hur vi avser att gå framåt på det området.

Anf.  29  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Fru ordförande! Det är ett svar till Anders G Högmark.

Den svenska linjen är i första hand att ha effektiva kontrollsystem. Vi tror att det är där man kan göra mycket ytterligare. På skattesidan har vi betonat att se till att det inte finns marginaleffekter som stimulerar till skatteundandragande eller svartarbete. Det är ungefär så som jag tänker på den fråga Anders G Högmark ställde – om jag uppfattade dig rätt.

Anf.  30  ANDERS G HÖGMARK (m):

Fru ordförande! Det är väldigt bra om man har ett bra kontrollsystem så att alla är lika inför den lagstiftning som finns och att man kan säga vad man tycker om den.

Sedan var det frågan om skatteeffekterna. Ministern säger att Sverige har tittat på frågan om det finns marginaleffekter som kan stimulera till undandragande av deklarerade inkomster.

På vilka områden ger resolutionen anledning för regeringen att agera? Var finns de i Sverige i dag?

Anf.  31  ULF HOLM (mp):

Jag har en liknande fråga. Det står att Sverige välkomnar resolutionen. Den verkar inte så komplicerad. Uppfyller inte Sverige detta redan? Det är kanske därför som Sverige kan välkomna detta snabbt. Jag kan inte säga att det finns några saker som direkt behöver göras i Sverige. Det är samma fråga som Anders G Högmark hade, nämligen om detta kommer att kräva något agerande från den svenska regeringens sida inom det här området.

Anf.  32  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Resolutionen är ett sätt att försöka rama in frågan och uttrycka sig i allmänna ordalag om behovet av att fokusera på skattefusk och svartarbete. Där instämmer vi i behovet. Resolutionen pekar ut ett antal områden där det finns anledning för länderna att fundera mer. Det kommer vi naturligtvis att göra. Vi kommer att försöka svara upp mot de gemensamma krav som vi formulerar mot varandra inom gemenskapen. Det är en process som kommer att pågå från och med nu. Ordförandeskapet i Italien har aktualiserat frågan, och gör den till en viktig fråga, för att få i gång ett arbete. Vi kommer naturligtvis att följa med i det. Vi har varit långtifrån passiva när det gäller svartarbetsfrågan i det här landet.

Vi dras också med problem som kanske är mindre än många andra länders –>>> Hemlig enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen <<<Jag vill inte undanta något område för oss i Sverige att fördjupa oss i. Jag vill inte heller i det här läget prioritera vad vi exakt ska göra ytterligare. I det här läget bejakar vi tillkomsten av ett fokuserat arbete på odeklarerat arbete inom gemenskapen.

Anf.  33  ORDFÖRANDEN:

Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i det här ärendet. Vi går vidare till punkt 9 på dagordningen, Invandring, integration och sysselsättning.

Anf.  34  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Fru ordförande! Kommissionen presenterade i juni i år ett meddelande om invandring, integration och sysselsättning, vilket Europeiska rådet i Thessaloniki ställde sig bakom. Vid ministerrådet nästa vecka ska en policydebatt om meddelandet hållas. Det italienska ordförandeskapet planerar att rådsslutsatser ska antas vid rådsmötet i december. I meddelandet redovisar kommissionen mot bakgrund av den demografiska utvecklingen hur EU ska kunna möta det ökade behovet av arbetskraftsinvandring och samtidigt verka för integration av invandrare i syfte att nå målen i Lissabonprocessen. Kommissionen anger att meddelandet ska ses som en utgångspunkt för en öppen diskussion mellan berörda aktörer.

Sysselsättningskommittén har antagit ett yttrande om meddelandet, och kommittén är positiv till meddelandet och understryker vikten av att öka arbetskraftsdeltagandet för dem som redan finns i unionen.

Inom ramen för sysselsättningsstrategin bör insatser göras för en effektiv integration på arbetsmarknaden samt för att motverka diskriminering, minskat svartarbete och utbyte av erfarenheter mellan länderna. Regeringen ställer sig bakom Sysselsättningskommitténs yttrande och välkomnar meddelandet då det ger frågor med anknytning till integration en stärkt roll inom unionen.

Ett arbete är ofta den bästa vägen till integration i samhället. Sysselsättningsstrategin har därför en viktig roll att spela i sammanhanget. Nyckeln till att framgångsrikt hantera den demografiska utmaningen ligger i kraftfulla och effektiva åtgärder för att ta till vara den potentiella arbetskraft som redan finns inom unionen. I vad mån arbetskraftsinvandring används som ett kompletterande medel måste ytterst vara en fråga för den enskilda medlemsstaten.

Utvecklingen av en övergripande politik för integration av invandrare bör vidare ta hänsyn till att integration är en fråga som främst hanteras på nationell nivå. EU kan spela en roll för att stödja medlemsstaterna i arbetet, men det är viktigt att EU inte sätter upp restriktioner för de medlemsstater som vill utveckla integrationen av invandrare ytterligare. Åtgärder för integration får inte heller enbart kopplas till dagsaktuell eller framtida invandring utan måste vidtas kontinuerligt inom ramen för den allmänna politiken.

Etnisk och kulturell mångfald är sedan lång tid en realitet inom unionen. Många EU-medborgare med rötter i länder utanför unionen möter exempelvis samma problem på arbetsmarknaden och i övrigt som tredjelandsmedborgare.

Anf.  35  JOE FRANS (s):

Fru ordförande! Jag ska bara förvissa mig om att det här inte på något sätt hör till den diskussion som italienarna har tagit upp, och som också statsministern har indikerat att Sverige är negativt inställt till, om att arbetskraftsinvandring och flyktingar ska kopplas ihop. Det kan vara illegala flyktingar som skickas tillbaka mot att i stället ta in arbetskraftsinvandrare. Jag vill för tydlighetens skull fråga.

Anf.  36  ANDERS G HÖGMARK (m):

Fru ordförande! I slutet av sitt inlägg sade ministern att grundnivån inte hindrar andra länder som vill vara mer ambitiösa.

Hur kan man kombinera – det ligger en motsättning i detta – å ena sidan gemensamma regler och en gemensam marknad och sedan ambitionen hos enstaka länder att ha en mer generös politik? Hur hanterar man i praktiken svårigheten att kombinera det gemensamma och att enstaka länder vill gå längre?

Anf.  37  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Jag ska be Pontus Ringborg svara på Anders G Högmarks fråga.

Det är ingen koppling, Joe Frans. Om det kommer upp kommer vi att markera vad vi tycker på den punkten.

Anf.  38  Kanslirådet PONTUS RINGBORG:

Jag vet inte om det riktigt finns någon motsättning.

Låt oss ta invandringsspåret för sig, det vill säga diskussionerna om en gemensam arbetskraftsinvandringspolitik. Den svenska hållningen är att man gärna utvecklar en samverkan kring analysen av behovet av arbetskraftsinvandring och utbyte av erfarenheter när det gäller reformarbete på området.

När det mer konkret gäller frågan om tredjelandsmedborgares lika rättigheter finns det inte någon motsättning i att man lägger fast minimiregler. Det viktiga är att det är minimiregler så att det inte på unionsnivå går att lägga restriktioner för de medborgare som kanske vill gå längre i nästan alla avseenden och likställa tredjelandsmedborgare med unionsmedborgare inom landet.

Anf.  39  ANDERS G HÖGMARK (m):

Är det en uppfattning som delas av de andra medlemsstaterna? Man kan ha olika uppfattning i sakfrågan, men det är viktigt som princip att medlemsländerna är överens om att förutom det gemensamma golvet kan varje land välja den nivå landet självt önskar. Är man överens om den flexibiliteten?

Anf.  40  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Med den inriktning som arbetet har för en resolution vid nästa möte kommer det att bli klarlagt och uppenbart att vi är överens. Det är själva innebörden i hanteringen och i innehållet.

Anf.  41  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns ett stöd för regeringens redovisade upplägg i de fortsatta förhandlingarna.

Då går vi vidare till punkt 11, Åtgärder för att bekämpa människohandel, i synnerhet handel med kvinnor.

Anf.  42  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Fru ordförande! Nästa dagordningspunkt rör antagandet av en resolution om initiativ för att bekämpa människohandel, i synnerhet handel med kvinnor.

Utkastet till resolutionen kommer från det italienska ordförandeskapet. Fokus ligger på förebyggande, skyddande och stödjande insatser. Resolutionen berör inte de kriminella aspekterna. Rådet understryker att det krävs flera olika åtgärder för att ta itu med denna moderna form av slaveri. Det krävs även program för att förebygga människohandel samt för rehabilitering och social integration av brottsoffren tillsammans med insatser för att ställa gärningsmännen inför rätta och sätta stopp för ytterligare lidande för offren.

Rådet betonar också att gemenskapens program när det gäller finansiellt stöd är ett viktigt verktyg för att stärka politiken, metoderna och samarbetet inom EU och mellan EU:s medlemsstater och kandidatländerna i kampen mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn.

Medlemsländerna uppmanas att ratificera och fullt ut genomföra alla internationella konventioner och instrument mot människohandel och att fortsätta att helhjärtat engagera sig för att på nationell, europeisk och internationell nivå bekämpa människohandel, i synnerhet handel med kvinnor.

Sverige föreslås acceptera utkastet till resolution.

Anf.  43  ANNELIE ENOCHSON (kd):

Fru ordförande! Jag skulle vilja ta upp en sak med arbetsmarknadsministern.

I somras hade OSSE-delegationen, som leds av Tone, en sommarsession i Rotterdam. Alla länder antog en resolution om människohandel. Vad som sades där och vad som sades från svensk sida kan vara värt att ta vidare i diskussionerna. Man ska inte bara fokusera på ursprungsländer eller transitländer utan också på mottagarländerna. Det har fokuserats på var människorna kommer från. Där framfördes från svensk sida att OSSE skulle ha en mission till the red-light district i Amsterdam, vilket uppskattades mycket av inte minst öststaterna. Det är viktigt att ha med aspekten att även mottagarländerna måste tas med.

Nu kan jag inte till fullo vad som står i den här texten. Jag tar med detta för att vi ska köra i samma spår.

Anf.  44  MARGARETA ANDERSSON (c):

Det är en viktig resolution, och det är viktigt att vi ställer upp på den.

Jag har en fråga som ligger i kanten av Annelies fråga. Kommer det här att påverka asyllagstiftningen i Sverige, nämligen genom att underlätta för kvinnor att stanna kvar i Sverige om de har kommit hit på grund av människohandel, åtminstone så att de kan stanna så länge att de kan avge vittnesmål i rättegångarna? De ska sedan inte bara släppas, utan kvinnorna och barnen ska stöttas så att de hamnar rätt i livet oavsett om det är i Sverige eller i ursprungslandet.

Anf.  45  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Fru ordförande! Det här är en viktig resolution, men vi i Vänsterpartiet tycker att det saknas en viktig markering. Vi hoppas att ministern kan ta upp detta. Vi tror att det är omöjligt att bekämpa människohandel om vi inte samtidigt bekämpar prostitution. Därför borde utkastet inte accepteras utan den markeringen. Detta är särskilt med tanke på att Tyskland anser att legalisering av bordellverksamhet hjälper till att minska människohandel. Det har visat sig att det är tvärtom. Den markeringen skulle vara viktig.

Efterfrågan på sexuella tjänster är det som skapar marknaden, det vill säga kunden. Utan prostitution ingen människohandel för sexuella ändamål. Det förebyggande arbetet skulle därför inriktas på kunden. Ingenting av det antyds i resolutionstexten. Går det att göra den markeringen? Den skulle vara viktig.

Anf.  46  HILLEVI LARSSON (s):

Jag tycker att det är ett bra och viktigt steg som tas. Jag skulle vilja instämma i vad Annelie, Margareta och Sven-Erik har sagt. Däremot tror jag att det sista Sven-Erik tog upp kan vara svårt att få igenom med tanke på den olika synen som finns på prostitution. Jag kan i och för sig tycka att det är en viktig markering på EU-nivå från svenskt håll att vi har denna syn.

Du nämnde rehabilitering och återanpassning av framför allt kvinnor som har utsatts för trafficking. Innebär det rehabilitering och återanpassning i deras hemländer? Det kommer att innebära stora insatser. Om de har kommit till Sverige och skickas tillbaka, är det vi från svenskt håll som ska stå för kostnaderna för återanpassning i hemlandet? Det är inte bara en ekonomisk fråga, det handlar om mycket pengar, utan det är framför allt en skyddsfråga. Om inte dessa kvinnor har hunnit bli utvisade när de ska vittna i rättegången, vilket är ett problem till och med i Sverige, hinner de, om inte annat, att bli hotade av den maffiaverksamhet som ligger bakom allt. Även om kvinnan skulle få stanna så länge att hon har en chans att vittna och väljer att gå emot hoten, är hon i en mycket utsatt situation när hon återvänder till hemlandet. Det är där verksamheten finns som har fångat upp henne. Det finns stora risker för dessa kvinnor. Har man diskuterat dessa frågor? De är avgörande i sammanhanget.

Anf.  47  ANDERS G HÖGMARK (m):

Liksom de tidigare inläggen vill jag instämma i att det är en viktig resolution. Den omfattar all människohandel. Ibland blir det ett litet tankefel när det står ”i synnerhet kvinnor”. Det är ungefär som att de andra är steg två. Nu tror jag inte ett ögonblick att avsikten är den, men det är angeläget att det finns utsatta barn!

Jag kan instämma i de synpunkter som Annelie Enochson tog upp – det är en angelägen fråga – liksom det Hillevi Larsson tog upp om uppföljningen av vad som händer sedan. Det finns all anledning för oss att klart markera vikten av att skapa resurser för detta. Det är en bra och angelägen resolution som omfattar alla mänskliga varelser.

Anf.  48  ORDFÖRANDEN:

Jag har en tilläggsfråga. I underlaget står det något om socialfonden. Vad är det?

Anf.  49  ULF HOLM (mp):

Alla tycker vi att detta är en viktig fråga, men när man läser underlaget verkar det vara Sverige som bromsar de ekonomiska ramarna för projektet av någon underlig anledning som jag inte riktigt kan begripa. Du får gärna utveckla det. Det vore synd om detta skulle falla på en liten detalj eftersom vi alla i nämnden är eniga om hur viktig den här frågan är.

Anf.  50  Statsrådet HANS KARLSSON (s):

Fru ordförande! Som ni vet och förstår är den här frågan i normala fall inte mitt ansvarsområde i regeringen, men jag ska företräda Sverige i den här frågan på nästa rådsmöte. Jag har ägnat en del kraft åt att tränga in i den här problematiken. Jag kommer att be Gunilla Ekberg som biträder mig här i dag att ta sakfrågorna på varje område. Jag är angelägen om en hög kvalitet i svaren på de här frågorna.

I fråga om efterfrågan, det vill säga kundfrågan, har vi i Sverige kommit långt. Det hade vi inte gjort för några år sedan, men nu har vi kommit långt. Vi tycker att vår ståndpunkt och våra åtgärder känns naturliga och rätt här. Så långt har inte många andra länder kommit. Det är bara ytterligare något land som är på väg åt det hållet i dag. Jag blir för egen del frustrerad över att vi har så olika synsätt i denna fråga runtom i Europa och i världen. Jag skulle vilja medverka till att vi trycker på så mycket vi orkar. Jag har också förstått att här gör Sverige ett gott arbete, i synnerhet under hand när vi träffar representanter för de olika länderna. Det är viktigt att Sverige förmår ställa företrädare för länder och organisationer inför ett eget personligt ställningstagande: Vad tycker de själva i frågorna? Människor och länder ska avkrävas svar! Här måste naturligtvis ske stora förändringar.

Jag har förstått under den tid jag har satt mig in i frågorna att det också finns en gräns för när det kan bli kontraproduktivt att driva på, så att andra länder vänder sig mot hela frågan. Vi måste agera på ett sådant sätt att också andra länder hinner med att ställa om sig själva i tanken så att de förmår att av egen kraft göra ytterligare saker.

Jag tror att vi är vid den punkt där det är rimligt och nödvändigt att acceptera utkastet till resolution, även om vi har tryckt på väldeliga för att komma längre i detta. Men vi ska inte gå för långt eller blockera detta eftersom det då blir kontraproduktivt.

Jag har fått goda råd – om jag får avslöja sådana interiörer i det här sammanhanget. Jag hade behov av att gå i gång i denna fråga på rådsmötet. Blir det nu ingen allmän diskussion så gör vi kanske inte det. Blir det en diskussion har jag ingen svårighet att markera för svensk del hur vi ser på detta och behovet av att få både uppställning och förståelse i framtiden för att hela frågan om människohandel, inklusive prostitution, barnens situation och fokusering på efterfrågan, kunderna, hänger ihop. Jag har inga svårigheter att göra det. Här gäller det att vara någorlunda taktisk så att frågan tar sig framåt och ger resultat på sikt.

Med den utläggningen vill jag att Gunilla Ekberg försöker svara på era mera precisa frågor.

Anf.  51  Projektledare GUNILLA EKBERG:

Jag ska försöka slå ihop en del av era frågor. Jag har en känsla av att de hänger väl ihop.

Precis som arbetsmarknadsministern har sagt har vi arbetat väldigt hårt för att försöka få igenom ett språk i den här resolutionen som skulle fokusera särskilt på efterfrågan. Det har inte varit lätt eftersom det finns vissa länder i EU som har motarbetat möjligheterna att få in en paragraf som vi hade velat skulle reflektera artikel 9.5 i Palermoprotokollet, som särskilt fokuserar på åtgärder mot efterfrågan. Vi hade mycket diskussion om det. Vi fick också reflexioner från de länder som har legaliserat prostitution. De var inte villiga att gå med på det. Om det skulle vara med skulle även legalisering av prostitutionsaktiviteter vara med som en möjlig åtgärd för att minska människohandel. Det kunde vi naturligtvis inte gå med på.

Vi har fått med en liten skrivning om detta, som är osynlig om man inte har varit med i förhandlingarna. På s. 4 står följande: ”Eradication of the root causes of trafficking including, but not limited to”. Not limited to är något vi har lyckats få in. Grundorsakerna till prostitution och människohandel ska inte bara vara fattigdom, arbetslöshet och så vidare. Där är det en öppning för att sedan kunna trycka på mer på den fokus vi har i förhandlingarna, nämligen att för att stoppa människohandel måste den förebyggas. Det gäller naturligtvis i ursprungsländerna för att göra de unga kvinnor som är särskilt sårbara för att bli utsatta för människohandel medvetna om vad som kan hända, men också i mottagarländerna med hjälp av olika insatser för att motverka efterfrågan.

Vi har också fått in lite text om informationskampanjer. Där har vi gjort en del arbete i Sverige tidigare.

När det gäller offren för människohandel står det i resolutionen att man naturligtvis ska se till att det finns skydd i mottagarländerna. Det står att det ska vara en safe return till ursprungsländerna. Det har inte utvecklats längre än till den punkten. Denna resolution påverkar naturligtvis inte asyllagstiftningen i Sverige. Det är en nationell fråga som inte har med detta att göra.

Rehabilitering och återanpassning av offren i hemländerna är naturligtvis oerhört viktigt, och det diskuteras lite grann i denna resolution. Det är en fråga som i andra sammanhang är viktig för Sverige, men vi kommer i den här resolutionen inte mycket längre än vad vi har gjort, det vill säga safe return.

Naturligtvis inkluderas också barn i detta. Titeln har vi lyckats påverka till det bättre för vi har åtminstone följt den text som står i Palermoprotokollet. Det är införstått att detta också ska gälla barn.

Den sista frågan förstod jag inte riktigt. Nu ser jag att Ulf Holm just gick. Jag vet inte vad han menade. Han ställde en fråga om att Sverige eventuellt bromsar de ekonomiska ramarna för genomförandet av det här. Jag förstår inte riktigt vad han menar med det. Vi får ta den frågan senare.

Jag vill avsluta med att säga att det här naturligtvis är ett område som har mycket hög prioritet för regeringen. Det vet ni. Vi kommer i alla sammanhang att fortsätta att trycka på vad gäller förebyggande arbete. Särskilt kommer fokus att vara på efterfrågan, men också på samarbete över gränserna för att få offren att återvända till sina hemländer.

Anf.  52  Departementssekreterare KATARINA JUPÉN:

Jag kan svara på frågan om socialfonden. Socialfonden hör till de så kallade strukturfonderna och finansierar program som ökar människors möjlighet att få arbete.

Anf.  53  ORDFÖRANDEN:

Då har jag ingen ytterligare talare på talarlistan. Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Sedan undrar jag om det finns någon A-punktslista.

Anf.  54  Departementssekreterare Tim Brooks::

Jag har förstått att den kommer in under förmiddagen, så vi kan hålla kontakt med kansliet om den.

Anf.  55  ORDFÖRANDEN:

Okej, om där finns någonting som vi tycker är kontroversiellt får vi i så fall ta det underhand. Då var vi klara med arbetsmarknadsministerns lista. Jag vill tacka både dig och dina medarbetare för att ni kom hit. Vi kanske ska göra som Hillevi säger, dammsuga mindre i helgen och i stället göra roligare saker. Trevlig helg!

2 §  Sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor (socialpolitik)

Statsrådet Berit Andnor

Rapport från ministerrådsmöte den 2 och 3 juni 2003 samt från informellt ministermöte den 11 och 12 juli 2003

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 20 och 21 oktober 2003

Anf.  56  ORDFÖRANDEN:

Vi går vidare på dagordningen och hälsar statsrådet Berit Andnor med medarbetare välkomna till EU-nämnden.

Vi har börjat så smått med ärendena på listan och avvaktar lite grann med beslutet under punkt 3, som också finns på din föredragning. Som vanligt börjar vi med en rapport från det senaste ministerrådsmötet och går sedan över på informationen och samrådet. Varsågod, statsrådet!

Anf.  57  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Fru ordförande! Jag kommer alltså att ta upp punkterna 3, 4, 6, 7 och 10, men innan jag går in på dagordningspunkterna ska jag återrapportera från rådsmötet den 3 juni, alltså de delar som avser mig, och jag ska också återrapportera från det informella ministermötet i Varese.

Vid ministerrådet den 3 juni var den sedvanliga frågan uppe till diskussion, nämligen reformeringen av 1408. Vid det tillfället antog rådet så kallade allmänna riktlinjer om de kapitel som behandlar invaliditetsförmåner, ålders- och efterlevandeförmåner och särskilda icke-finansierade kontantförmåner. Jag återkommer till 1408 lite senare. I övrigt antog rådet en resolution om främjande av sysselsättning och social integration för personer med funktionshinder.

När det gäller det informella ministermötet den 10 till 12 juli i Varese diskuterades kommissionens förslag om att stärka Lissabonstrategins sociala dimension. Den här frågan har varit uppe i nämnden tidigare. Det handlar om att synkronisera sysselsättningsriktlinjerna och de allmänna ekonomiska linjerna.

Kommissionen har nu återkommit med ett förslag om hur dessa sociala frågor bättre ska kunna anpassas till de övriga processerna inom Lissabonstrategin. Även i denna fråga återkommer jag.

Jag vill också nämna för nämnden att jag deltagit vid ett informellt ministermöte om barn, som anordnades av ordförandeskapet den 25–26 september.

Anf.  58  ORDFÖRANDEN:

Jag lämnar ordet fritt med anledning av dessa rapporter. Ingen begär ordet. Då tackar vi för dem och går in på dagordningen. Vi börjar med punkt 3, Samordning av de sociala trygghetssystemen. Varsågod, statsrådet!

Anf.  59  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Arbetet med att reformera förordning 1408 är inne i sin slutfas. De sista avdelningarna på sakområdena för arbetslöshet och familjeförmåner har nu förenklats och moderniserats. Det som återstår är de administrativa reglerna samt en slutgenomgång. Vi hoppas att det italienska ordförandeskapet ska kunna slutföra detta arbete.

Hittills är resultatet positivt för Sverige. Det innefattar tre artiklar samt en artikel med en definition om vad familjeförmåner ska omfatta. Definitionen innebär samtliga kontant- och naturaförmåner som är avsedda att täcka en familjs utgifter. Det finns dock ett undantag för förmåner om förskott för underhållsstöd, speciella förlossningsförmåner och adoptionsbidrag. Speciella förlossningsförmåner är inget som egentligen berör oss, men Finland har ett litet kit som delas ut i samband med förlossningen.

Genom en dom i EG-domstolen, ärende C-255/99 som behandlade Anna Humer, ansåg man att underhållsstöd var en familjeförmån som föll under förordning 1408. I den ändrade förordning som vi nu talar om har den delen undantagits. Förskott på underhållsstöd har alltså undantagits från förordningens tillämpningsområde. Vi tycker att det är bra. Underhållsstödet har kanske mer karaktär av en civilrättslig reglering än en socialförsäkringsförmån. Den administrativa samordningen av underhållsstödet blev ju i princip omöjlig att hantera till följd av Humerdomen.

Även personer som inte förvärvsarbetar kommer att omfattas av förordningen, och därför har samordningsreglerna också anpassats till detta.

När det gäller rätt till familjeförmåner, och när de föreligger i mer än ett land, finns prioriteringsregler. Det innebär att det primärt ansvariga landet definieras samtidigt som man också anger i vilken mån det andra landet, det sekundärt ansvariga landet, är skyldigt att utge förmåner. Det sker alltså en prioritetsordning när man gör bedömningen i det enskilda fallet. Alltså: Arbetslandet har alltid första prioritet, därefter det pensionsutbetalande landet och sist bosättningslandet. Det är den ordningen som gäller.

Familjen har rätt till det högsta sammanlagda beloppet, vilket innebär att det sekundärt ansvariga landet kan få skjuta till mellanskillnaden i förhållande till vad som utges i det primärt ansvariga landet. Men mellanskillnad kommer inte att exporteras för barn till den som inte förvärvsarbetar när barnet bor i ett annat land.

Detta låter krångligt men är det inte. Det är ordning och reda i den prioritet som vi angav. Alltså: Ingen mellanskillnad kommer att exporteras för barn till den som inte förvärvsarbetar när barnet bor i ett annat land. Däremot kommer en eventuell mellanskillnad att utges för barnet om han eller hon bor i samma land som den förälder som inte förvärvsarbetar.

Fru ordförande! Med dessa klargöranden överlämnar jag ordet till ordföranden.

Anf.  60  ORDFÖRANDEN:

Jag tackar för det och lämnar ordet fritt.

Anf.  61  ANNELIE ENOCHSON (kd):

Jag funderar på det du sade och undrar: Hur ser Sveriges förmåner ut kontra de andra ländernas? Ligger vi högst så att vi i så fall alltid kommer att få skjuta till mellanskillnaden? Du sade att det är den högsta förmånen som gäller, och därför undrar jag om vi är de som är tvungna att betala in i det här systemet utifrån att vi har högst förmåner. Förstår ni vad jag menar? Är det lika klart som det tidigare?

Anf.  62  ANDERS G HÖGMARK (m):

Fru ordförande! Detta är en nyttig introduktion i hur dessa system åtminstone är tänkta att fungera. Det leder tanken till att rörligheten av naturliga skäl hittills varit tämligen begränsad, men om man skriver fram utvecklingen tio, femton, tjugo år får vi kanske en väsentligt större andel av befolkningen i Europas medlemsstater som rör sig över gränserna under olika delar av livet. Då kan de dra nytta av detta och får rätt till olika delar.

Jag undrar vad det leder till. Kan man göra någon liten prognos kring det? Förekommer det diskussioner kring dessa frågor? Det i sin tur leder till tanken att med så många olika regler – eftersom de sociala frågorna bestäms på nationell nivå – kan det ligga en lockelse eller frestelse, och kanske till och med ett tvång, att harmonisera dessa bestämmelser. Det kanske inte sker snart, men möjligen om ett antal år, eftersom man kanske inte klarar av att ha så kolossalt många olika regelsystem att administrera.

Det kunde vara intressant att få höra någon liten kommentar kring detta. Frågan lär dyka upp igen om några år.

Anf.  63  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Fru ordförande! Jag börjar med Annelie Enochsons fråga om vi alltid kommer att utge högre belopp eftersom vi har ganska höga nivåer i Sverige. Nej, det beror på hur det ser ut i det individuella ärendet. Som jag sade finns det en prioritetsordning, och det är svårt att uttala sig generellt om detta. Men så är icke fallet.

Jag vill också säga till EU-nämndens ledamöter att det inte alltid är Sverige som ligger allra främst inom alla förmånsslag, även om det är ganska vanligt. Man får alltså titta på varje individuellt fall och se vilken prioritetsordning som ska gälla – arbetslandet, pensionsutbetalande land eller bosättningslandet – och utifrån det göra bedömningen. Det varierar således.

Sedan till Anders G Högmarks funderingar kring vad som händer i det lite längre perspektivet. 1408 har ju levt och lever ett liv i den europeiska unionen. Det arbete som nu sker handlar om att förenkla och modernisera denna 1408. I regel förändras inte saker och ting substantiellt, alltså innehållsmässigt. Det finns några sådana fall. Undantaget med underhållsstödet, som jag just nämnde, är exempel på en sådan sak.

Hittills har det egentligen inte inneburit någon harmonisering, och jag tror inte heller att det kommer att göra det. Men om framtiden vet vi väldigt lite, och naturligtvis finns det strömningar som innebär att man tittar på varandra och lär sig av varandra. Det är inte så tokigt att ibland ta del av de kunskaper och erfarenheter som finns inom de olika områdena. Men jag tror inte på en harmonisering.

Vi ska komma ihåg att detta ju syftar till att förstärka den enskildes rätt, att stärka den enskildes möjligheter att kunna röra sig fritt över gränserna. Det är själva syftet med 1408. Som sagt tycker jag att det naturligtvis är en intressant fråga att diskutera, men det är också viktigt att ständigt markera att när det gäller de sociala förmånerna är det helt och hållet en nationell fråga.

Anf.  64  ORDFÖRANDEN:

Vi tackar för detta. Jag har ingen ytterligare på talarlistan och kan då sammanfatta både den diskussion som vi hade med arbetsmarknadsministern och den som vi haft nu och konstatera att det finns ett stöd för regeringens redovisade upplägg i de fortsatta förhandlingarna i den här frågan.

Vi går vidare till punkt 4 på dagordningen.

Anf.  65  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Vi kommer nu in på frågan om sjukförsäkringskortet. Även detta är en fråga som tidigare varit uppe i EU-nämnden.

Det arbete som pågått kring införandet av det europeiska sjukförsäkringskortet är snart klart. Arbetet fortsätter nu med kommissionens förslag till förändring av regler för anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar när de flyttar inom gemenskapen.

Det förslag vi har avser att förenkla införandet och användandet av det europeiska sjukförsäkringskortet. De blanketter som nu behövs för att få vård under tillfällig vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga kommer successivt att bytas ut mot sjukförsäkringskortet. Meningen med detta är att möjliggöra ett effektivare användande av kortet och att alla försäkrade under en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat ska ha samma rätt till sjukvårdsförmåner.

Dessutom ska patienten kunna vända sig direkt till vårdgivaren i samtliga medlemsstater utan att först vara tvungen att vända sig till socialförsäkringsinstitutionen på vistelseorten. Det blir alltså mycket enklare för den enskilde när vi får detta kort.

Vi stöder förslaget, särskilt som vi har arbetat för kortets införande ända sedan vi initierade det. Vi anser, som sagt, att det underlättar för de försäkrade att få vård under tillfällig vistelse i ett annat EU- eller EES-land.

Nu tittar vi på den administrativa delen av det hela. Den ska förenklas. Riksförsäkringsverket har kommit mycket långt i sina förberedelser här i Sverige, och vi tror därför inte att det ska bli några problem att införa sjukförsäkringskortet.

Anf.  66  ANNELIE ENOCHSON (kd):

Fru ordförande! Vi tycker att det är ett bra förslag med ett europeiskt sjukförsäkringskort. Det kommer att underlätta det handläggande som nu finns genom försäkringskassan, som ju är lite rörigt.

Jag har en fråga. Kan man tänka sig att gå ett steg till och även ha ett sjukvårdskort, vilket skulle innebära att man kunde söka sjukvård utanför Sveriges gränser? Det skulle inte bara gälla när man är sjuk på en viss plats och kan få vård där, utan även för att kunna söka sjukvård. Finns det några sådana tankar?

Anf.  67  CHRISTINA AXELSSON (s):

Fru ordförande! Jag tycker också att det är ett bra förslag. Det kommer naturligtvis att förenkla för den enskilde att resa.

Jag vill dock fråga en sak. Skulle man i kortet också kunna lägga till om man exempelvis vill donera organ? Om någonting händer när man är i ett annat land, och man behöver veta om vederbörande haft för avsikt att göra det, skulle det vara ganska praktiskt att ange detta på ett sådant litet kort. Man skulle kanske till och med kunna ange blodgrupp och liknande. Det kan ju behövas i vilket land man än befinner sig.

Anf.  68  MARGARETA ANDERSSON (c):

Fru ordförande! Jag har en lite mer praktisk fråga. Kommer dessa kort i så fall att skickas ut till alla medborgare, eller ska man beställa det första gången man använder det? Hur kommer det att fungera?

Anf.  69  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v):

Jag hade tänkt ställa samma fråga som Margareta.

Anf.  70  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Jag tar först Annelie Enochsons fråga om det är möjligt att gå ett steg till och införa någon form av sjukvårdskort. Den frågan har icke diskuterats, och jag tror därför inte att det är aktuellt. Det är ju ett ganska komplicerat förfarande att informera om och skulle öppna helt andra frågeställningar.

Christina Axelsson frågade om man kunde lägga till något mer, som donation av organ och så vidare. Det har inte diskuterats. Detta rör ju enbart socialförsäkringsfrågan men öppnar naturligtvis för ytterligare möjligheter. Vem vet, kanske kan den frågan komma upp i framtiden. Jag tycker att det är en god idé, men det har inte diskuterats.

Margareta Andersson och Sven-Erik Sjöstrand undrade om kortet kommer att skickas ut. Vi är inte riktigt färdiga med hur det ska gå till. Troligen blir det inte så, eftersom det skulle bli fråga om en förfärlig massa kort. Alla är heller inte i behov av detta kort, eller vill inte ens ha det. Troligen kommer man därför att få beställa kortet. Det är inte klart hur det blir ännu, men en preliminär ståndpunkt är att det får beställas.

Anf.  71  ORDFÖRANDEN:

Jag ingen ytterligare på talarlistan och kan då konstatera att det finns ett stöd för regeringens redovisade upplägg i de fortsatta förhandlingarna i den här frågan.

Vi går vidare till punkt 6, Förstärkning av den sociala dimensionen i Lissabonstrategin, som är en information.

Anf.  72  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Rådet förväntas ställa sig bakom ett yttrande från Kommittén för social trygghet. Det gäller ett förslag från kommissionen om att stärka Lissabonstrategins sociala dimension.

Det yttrande som det handlar om ges till stöd för de förslag som kommissionen har presenterat. Som jag sade tidigare handlar den här frågan om att anpassa samarbetet på det sociala området till de övriga processerna i Lissabonstrategin. Det kan närmast beskrivas som en administrativ förändring som syftar till att lägga fokus på genomförandet av reformer i medlemsstaterna. Det handlar alltså om att man ska gå från tre rapporter till en rapport, och det är något som vi från svensk sida stöder.

Anf.  73  ANDERS G HÖGMARK (m):

Detta är formellt presenterat som en administrativ fråga, men när man har frågeområden där den öppna samordningsmetoden ska användas kan man i förlängningen lite grann fundera över detta; det kan ju ligga något positivt i så kallad benchmarking.

Men så kommer det propåer om att man ska göra effektiviseringar av tidtabeller, man ska effektivisera rapporteringsförfarandet etcetera. Då börjar man närma sig en punkt när friheten att varje land ska ha sin standard – vilket ju är givet – mer och mer glider över i ett förfarande av om inte planhushållning så i alla fall lite för mycket planering. Till slut blir detta med den nationella suveräniteten något av en fiktion.

Förs det någon diskussion om detta? Ytligt handlar det om att effektivisera rapporteringen, men under ligger att om man utvecklar den öppna samordningsmetoden kan den till sist bli så inbyggd att man naggar det nationella självbestämmandet i kanten.

Anf.  74  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Låt mig först betona att det är subsidiaritetsprincipen som gäller, och det handlar om den öppna samordningsmetoden. Därför ser jag kanske inte de riskerna. Det handlar om att det genomförs ett ganska stort rapporterande och mycket processer. Vi stöder allt som syftar till att förenkla arbetet i de delarna.

Den fråga som Anders G Högmark tar upp kan naturligtvis diskuteras, men jag ser egentligen inga risker. Jag tror inte att det finns den risk för planhushållning som Anders G Högmark befarar, men det är naturligtvis viktigt att ständigt vara observant. För oss handlar det väldigt mycket om att helt enkelt förenkla arbetet.

Anf.  75  BO KÖNBERG (fp):

Även om ordet planhushållning är ett starkt ord i de här sammanhangen ligger det en hel del i den fråga som Anders G Högmark ställde. Det finns från många håll en längtan och en drivkraft att harmonisera, så det är klart att vi har all anledning att vara på vår vakt.

Nästa punkt på dagordningen handlar om pensioner. Än så länge är väl alla överens om att det ska vara en nationell fråga, men med tanke på brister i vissa system här och var i Europa är det klart att den här debatten kommer. Jag är alltså övertygad om, fru ordförande, att det som Anders G Högmark tog upp kommer att dyka upp under resans gång.

Anf.  76  ORDFÖRANDEN:

Vi tackar för informationen. Jag har inga fler på talarlistan. Vi går därför vidare till punkt 7 på dagordningen. Den handlar om just pensioner.

Anf.  77  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Det italienska ordförandeskapet har presenterat ett utkast till rådsslutsatser när det gäller samarbetet inom pensionsområdet. Dessa slutsatser är mycket allmänna, och vi kan från svensk sida ställa oss bakom dem i deras nuvarande utformning.

Det är, precis som både Anders G Högmark och Bo Könberg påpekat, viktigt för oss att betona och bevaka att pensionssystemen är en fråga för den nationella politiken, och att det europeiska samarbetet även fortsatt ska ske inom ramen för den öppna samordningsmetoden.

Men som Bo Könberg säger är detta en fråga som är politiskt besvärlig och oerhört central och viktig i många av de europeiska länderna, kanske framför allt i det nuvarande ordförandelandet. Jag tror därför att det finns ett intresse från ordförandeskapets sida att föra fram pensionsreformerna på den politiska dagordningen, att helt enkelt utnyttja detta för den inrikespolitiska debatten. Men den svenska hållningen är, som sagt, klar och tydlig även i denna fråga.

Anf.  78  ORDFÖRANDEN:

Jag vill tacka statsrådet som besvarade Bo Könbergs fråga innan han ställde den. Det gillar vi här runt bordet.

Anf.  79  GUSTAV FRIDOLIN (mp):

Jag har bara en kort kommentar. Som det sades är vi, åtminstone än så länge, både i EU-kretsen och här runt bordet tämligen ense om vad som bör tyckas i denna fråga. Vi har ju tidigare försökt vara tydliga med att vi egentligen inte vill ha den här typen av punkter på dagordningen över huvud taget. Jag vet att detta också varit uppe i socialförsäkringsutskottet. Vi känner att varje gång man närmar sig frågan och försöker diskutera pensioner går det åt ett håll som vi inte riktigt gillar. Jag undrar därför om statsrådet kommer att lyfta fram den frågeställningen vid sammanträdet.

Anf.  80  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Jag vill betona att även om den svenska hållningen är att detta är ett område som ska beslutas nationellt finns det ett stort värde i att sprida goda erfarenheter, och här har Sverige en viktig funktion att fylla. Intresset och engagemanget från övriga europeiska länder är också mycket stort när det gäller att ta del av det svenska pensionssystemet. Det är oerhört viktigt.

Jag tror också att det är av stort och centralt intresse att man faktiskt genomför pensionsreformer i de övriga europeiska länderna, men beslutet är naturligtvis nationellt och ingenting som någon av oss har några synpunkter på. Det är emellertid oerhört positivt att lära av varandra.

Anf.  81  MARGARETA ANDERSSON (c):

Fru ordförande! Jag tycker också att det är av stort värde att pensioner och hur de ska betalas ut beslutas av det enskilda landet så att det hänger ihop med allting annat och man får en bra helhet.

Däremot är det väldigt viktigt att också diskutera hur man så småningom samordnar pensionerna eftersom den enskilde individen i framtiden ju kommer att röra på sig och få lite pension här och lite där. Det är alltså viktigt att se över sker och ting och över huvud taget se till att få en positiv utveckling av detta.

Därmed inte sagt att man ska ha det likadant överallt, för det tror jag inte på. Däremot måste vi se till att inte motverka att människor flyttar runt i Europa – som ju är en av idéerna med samarbetet – genom att ha så krångliga och trassliga pensionssystem att vi inte kan samordna dem när personerna uppnår pensionsålder och ska få pengarna. Också det är viktigt att tänka på.

Detta känns inte så angeläget just nu eftersom inte så många drabbas av det i dag, men det handlar ändå om människor som är inne i systemet och så småningom ska få sina pensioner. Då är det viktigt att det hela fungerar.

Anf.  82  GUSTAV FRIDOLIN (mp):

Fru ordförande! Vår syn på det svenska pensionssystemets frälsning och på pensionsreformers sätt att utfalla i Europa skiljer sig ganska fundamentalt åt. Detta är inte heller rätt forum att diskutera den frågan, men det bör ändå understrykas.

Det som jag var inne på var att när den här typen av informationspunkt lobbas upp av de olika ordförandeskapen har det i förlängningen då och då lett till att man steg för steg gått vidare mot en harmonisering. Jag ville höra om statsrådet delade min oro för detta.

Det kan säkerligen av den övriga medlemsstatskretsen ses som något tvetydigt att vi så kraftfullt marknadsför den svenska pensionslinjen och det svenska pensionssystemet samtidigt som vi säger att vi inte vill ha ett gemensamt system. Det kan uppfattas som att vi känner att vi redan förlorat den kampen på sikt.

Anf.  83  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Margareta Anderssons synpunkter delar jag naturligtvis helt och hållet. De är också en del av det vi tidigare pratat om, nämligen 1408. Den träder i kraft och fungerar i de situationer då man har pension att hämta från olika medlemsländer. Den samordningen sker alltså, och den är oerhört central och viktig för den enskilde individen.

Sedan vill jag till Gustav Fridolin säga att jag inte känner någon oro för en harmonisering på detta område. Absolut inte! Jag kan med stor tydlighet säga – jag trodde att jag gjorde det inledningsvis – att vi från svensk sida är mycket klara på den punkten. Det handlar om att lära av varandra och är en del av den öppna samordningsmetoden. Det är en fråga som det trots allt är viktigt att utbyta erfarenheter kring, och sedan är det upp till var och en att bestämma hur man vill göra.

Anf.  84  ORDFÖRANDEN:

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Vi går vidare till punkt 10 som handlar om andra fasen i insatsprogrammet för att förebygga våld mot barn, ungdomar och kvinnor. Varsågod, statsrådet!

Anf.  85  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Det nuvarande programmet, Daphneprogrammet, löper ut den 31 december i år. Det vi nu pratar om gäller Daphne 2. För oss i Sverige är kampen mot våld mot kvinnor och barn mycket högt prioriterad. Vi stöder därför en fortsättning av detta program i en andra fas. Det är bland annat viktigt att projekt som fått bidrag från Daphne får förutsättningar att fortsätta, samt att de erfarenheter som gjorts inom ramen för programmet också tas till vara.

Anf.  86  ORDFÖRANDEN:

Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i det här ärendet.

Finns det någon A-punktslista? Finns det någonting som är kontroversiellt och som vi borde få information om?

Anf.  86  Statsrådet BERIT ANDNOR (s):

Svaret på den frågan är nej.

Anf.  87  ORDFÖRANDEN:

Jag vill tacka statsrådet och hennes medarbetare för att ni kommit hit och önskar er en trevlig helg.

3 §  Regional sammanhållning

Statssekreterare Jonas Bjelfvenstam

Information inför informellt ministermöte den 20 oktober 2003

Anf.  88  ORDFÖRANDEN:

Jag vill hälsa statssekreterare Jonas Bjelfvenstam med medarbetare välkomna till EU-nämnden. Vi ska få information inför det informella ministermötet den 20 oktober. Varsågod, statssekreteraren!

Anf.  89  Statssekreterare JONAS BJELFVENSTAM:

Tack, fru ordförande, ärade ledamöter! Den här punkten gäller en information inför det informella regionalministermötet i Rom på måndag den 20 oktober, till vilket statsrådet Ulrica Messing tänker resa och representera Sverige. Ulrica Messing föredrog de svenska utgångspunkterna i sammanhållningspolitiken för EU-nämnden och näringsutskottet redan i maj i år, då hon redovisade ståndpunkterna inför det informella regionalministermöte som då ägde rum i Grekland.

Sedan dess har regeringen också i budgetpropositionen formaliserat den ståndpunkten, och den är för närvarande under beredning i riksdagen. Som EU-nämnden väl känner till tar den positionen sin utgångspunkt för det första i den allmänt budgetrestriktiva hållning som Sverige har i EU-samarbetet. För det andra finns där också en tydlig kandidatlandsprioritering. Där är också den svenska utgångspunkten att fördelning ska ske utifrån länder och inte regioner när vi talar om regional sammanhållning.

Det finns i den positionen också angivet som en allmän utgångspunkt att Sverige självklart utifrån det som så att säga ska bli kvar ska ha sin rättmätiga andel, där det så kallade gleshetskriteriet är av särskild betydelse för oss.

Inför det ministermöte som ska äga rum på måndag kan man konstatera att det hela tiden sker väldigt många saker i omvärlden och i EU-samarbetet som självklart påverkar diskussionerna även kring sammanhållningspolitiken. Till exempel beslöt Europeiska rådet i Bryssel ju i våras att EU måste påskynda ekonomiska reformer för att förverkliga målet om en kunskapsbaserad ekonomi och öka tillväxtpotentialen på lång sikt. Det upprepas gång på gång att konkurrenskraft måste få högsta prioritet.

Kommissionen meddelade i juli sitt tillväxtinitiativ. Det avser främst investeringar i de transeuropeiska nätverken och för större forsknings- och utvecklingsprojekt. För detta ändamål, meddelar kommissionen, borde stöd från strukturfonderna kunna utgå.

Den så kallade Sapirrapporten lades fram inför kommissionens interna diskussion i juli om hela det finansiella perspektivet, som ju omfattar såväl sammanhållningspolitiken som jordbrukspolitiken och andra områden. Rapporten sätter mycket tydligt fokus på tillväxtfrågorna.

Det är slutligen också värt att nämna det fransk-tyska initiativet för tillväxt som anger en bredare reformagenda än det italienska ordförandeskapets initiativ inför det möte som nu står inför dörren. Det avslutas med diskussioner om tio konkreta projekt och åtgärder på områdena telekommunikationer, FoU, transportinfrastruktur och miljö. Det är några faktorer som påverkar diskussionen och där ordförandeskapet i Rom har fokuserat på två diskussionsämnen som man väl ska efterhöra medlemsstaternas synpunkter på. Det ena gäller sammanhållning och regional konkurrenskraft, och det andra gäller sammanhållning och samarbete.

I bägge de här frågorna har Sverige med utgångspunkt i de ståndpunkter som regeringen har i budgetpropositionen presenterat några ingångar i diskussionen. Först av allt kommer Sverige att argumentera ganska tydligt för att fokus måste vara på utjämning mellan länder i stället för på utjämning mellan regioner. Vi vill lyfta fram ett välkomnande av att man fokuserar på målsättningar från Lissabon, Stockholm och Göteborg om ökad tillväxt, bättre jobb och en hållbar utveckling. Vi vill där föra fram att EU:s uppgift i första hand bör vara att bidra med ett europeiskt mervärde när det gäller att uppfylla målen.

Vi är också positiva till att föra en dialog om vilka möjligheter som finns att förbättra Lissabonprocessens öppna samordningsmetod.

Om ett regionalt perspektiv skulle komma att tillämpas även under nästa programperiod, vill vi – som jag också inledningsvis sade – att mål 1-regionerna avgränsas genom en väldigt strikt tillämpning av nuvarande artikel 3 i den allmänna strukturfondsförordningen, där gleshetskriteriet är vår utgångspunkt.

Vi säger också att tillväxt ska stimuleras inte bara i regioner som släpar efter utan att utgångspunkten för Europa borde vara att konkurrenskraften i alla regioner ska förbättras.

Vi menar vidare under den första diskussionspunkten att ett gemensamt europeiskt ramverk kan vara ett framtida instrument för sektorssamordning och ett gemensamt och samordnat agerande. Men vi vill också framhålla att subsidiaritet och förenkling måste ligga till grund för nya ramverk.

Vi har också länge – och det vill vi framhålla – givit ett starkt stöd för ansträngningar att reducera statsstödens omfattning. Vi menar att stöd till stora företag är av ondo. Vi vill framhålla att sammanhållningspolitikens främsta uppgift bör vara gränsöverskridande och transnationellt samarbete om FoU och i viss omfattning gemensamma infrastrukturlösningar.

Vi vill också från vårt perspektiv särskilt framhålla utvecklingspotentialen i Östersjöregionen och vilka möjligheter till multinationellt samarbete som finns i sammanhanget.

Så långt den första diskussionen om sammanhållning och konkurrenskraft. När det gäller det andra diskussionsämnet som man önskar få synpunkter på, nämligen det om sammanhållning och samarbete, är det klart att den allmänna utgångspunkten där liksom i den första diskussionen kommer att vara att vi vill peka på gränsöverskridande och transnationellt samarbete som betydelsefullt för att motverka ekonomiska och sociala skiljelinjer i ett utvidgat Europa. Jag var inne på multinationella regioner eller makroregioner. Vi vill peka på att det här finns en stor potential för ekonomisk tillväxt genom att erkänna och utnyttja sådana regioner. Vi pratar då inte bara om länder utan också om transnationella samarbetsformer, som till exempel vårt eget Östersjöstaternas råd.

Mot bakgrund av potentialen och betydelsen av transnationellt samarbete måste fördelningen av strukturfondsmedel enligt vår uppfattning kunna öka till ett sådant samarbete både i absoluta och i relativa termer.

Vi vill ge hög prioritet åt samarbete mellan nya och gamla medlemsländer, även om samarbetet över gamla interna gränser bör få stöd också i fortsättningen.

En annan viktig fråga för oss, återigen med bäring på Östersjön, är att sjögränser likställs med landgränser när det gäller definitionen av stödberättigade områden. Slutligen menar vi att den utvidgning som nu kommer kräver nya initiativ för att främja en socioekonomisk utveckling utmed de nya gränserna för unionen och där ett av kommissionen presenterat nytt grannskapsinstrument enligt vår uppfattning är ett steg i rätt riktning. Man måste kunna lägga till en öppning för bilateralt samarbete över Östersjön med Rysslands Östersjöområden. Institutionella strukturer utmed de nya gränserna måste kunna förbättras. Vi kommer också att föreslå att alla medlemsländer inbjuds att ställa sitt kunnande till förfogande inom de nya grannskapsprogrammen mellan nya medlemsstater och andra externa parter.

Det här är i korthet några av de utgångspunkter som Sverige har i diskussionen inför måndagen. Nästa steg i diskussionen om sammanhållningspolitiken är den tredje så kallade sammanhållningsrapport som kommissionen kommer att presentera troligtvis någon gång i december och där dess utgångspunkt för förhandlingarna om sammanhållningspolitiken kommer att finnas.

Anf.  90  ANDERS G HÖGMARK (m):

Ordförande! Det finns ju väldigt mycket att säga om detta, och man kan alltid fundera över det tempo som ska hållas och var någonstans vi kan komma in. Det har alltid funnits en väldigt hög ambition inom EU för regional- och sammanhållningspolitiken, och det är en ganska stor andel, ja, till och med en riktigt stor andel, av budgeten som går till detta. Man kan då fråga sig lite grann och lära sig av det förgångna när det gäller vad vi har uppnått med detta. Man behöver inte bara läsa revisionsrättens granskningar av olika projekt. En fråga är: På vilket sätt tar Sverige men framför allt andra länder som nu ska förhandla fram det här intryck av de rapporterna? Vågar man ta de rapporterna och utfallet till sig och måhända justera både projektinriktning och administrativa processer utifrån de påpekanden som har gjorts? Det är den ena frågan.

En annan sak som är mycket central är om man ska ha fokus på regionnivån eller på den nationella nivån. Väljer man den nationella nivån kommer det ju att påtagligt gynna de nya länderna och måhända missgynna exempelvis Spanien, där man har en väldigt stor skillnad mellan de rikare regionerna och de fattiga regionerna samtidigt som landet genomsnittligt kanske är relativt hyfsat när det gäller BNP. Jag skulle vilja höra lite hur diskussionerna går och lite grann om de sonderingar som givetvis har skett från andra länder. Hur ser man på detta? Vad får det för effekt på Sverige om man väljer den nationella nivån? Om man skulle vara elak och säga att Sverige har blivit allt fattigare som nation jämfört med sina europeiska grannländer, skulle vi vinna på att ha den nationella nivån.

En tredje eller fjärde fråga är de väldigt storskaliga satsningar som man talar om. Det är ingen hemlighet att bland annat Frankrike älskar stora och gigantiska projekt. De stora transeuropeiska nätverken, där man satsar gigantiska belopp både nationellt men framför allt i förhoppning om att få stöd av gemenskapens pengar, kan vara strategiskt viktiga, men samtidigt tar de kolossalt stora resurser från andra bitar. Om man nu vill kraftsamla på de nya länderna i Central- och Östeuropa gäller min undran avvägningen mellan de stora nätverken från svensk synpunkt.

Kanske också en sista synpunkt. Det är klart att det finns behov av att förändra i de central- och östeuropeiska länderna, och man kan säga att vi nu ska satsa på de nya teknikerna och på kunskapsintensiv verksamhet. Det är väl riktigt, men samtidigt kan man lite grann varna för den omvandling som ska ske i Östeuropa från ett agrarsamhälle där 20, 30 eller 40 % av den yrkesverksamma befolkningen har haft jordbruket som försörjningsbas. Den omvandlingen har i Västeuropa tagit ett antal generationer, och om man från EU:s sida kanske med lite för storslagna projekt driver fram den för snabbt, skapar man mycket stora sociala spänningar. Det är ingen nyhet, men det finns anledning att fundera lite grann över detta när man utformar system och avdelar mellan stora och gigantiska hightechprojekt och det som förändrar människors levnadsstandard på basnivå.

Anf.  91  LENNART FREMLING (fp):

Jag är inte säker på att detta ligger inom ramen för den här rapporten, men Östersjöregionen nämndes som region vid ett flertal tillfällen och även en eventuell sektorssamordning. Därför undrar jag: Ingår även säkerhetsfrågor i detta? Kan man ta initiativ om krav på tankfartyg för att minska avsiktliga eller minska risken för oavsiktliga oljeutsläpp, eller finns det redan något sådant i det här?

Anf.  92  MARGARETA ANDERSSON (c):

Det här är ju ett väldigt intressant område, hur man ska sprida ut allt det goda som vi vill i alla delar av EU, framför allt i de nya länderna. Hur stor del av de här pengarna kommer att gå till nätverksbyggande för att sprida kontakter mellan företag, människor, utbildningsanordnare och alla olika intressenter här? Ibland tror jag att det är minst lika viktigt med mänskliga kontakter, som inte alltid behöver bygga på att man fysiskt befinner sig på samma ställe. Man har möjlighet att sprida kunskaper och uppgifter om vem som skulle kunna hjälpa till mellan företag och organisationer, och det är minst lika viktigt som att bygga broar och vägar.

Samtidigt kan det också vara så att bara sådana saker som strömförsörjning och spårvidder kan vara nog så knepiga men också väldigt viktiga för att få de regionala kontakterna att fungera på ett bättre sätt, inte minst nu när vi får tio nya länder, som har sina organisationsformer och sitt sätt att arbeta, som kanske avviker mer än i de 15 länder som vi tidigare har haft mer samarbete med. Hur mycket kommer att finnas med av det här i det regionala samarbetet?

Anf.  93  Statssekreterare JONAS BJELFVENSTAM:

Jag ska försöka besvara frågorna så gott det går. Jag tror att en första allmän utgångspunkt när vi nu står inför ett nytt finansiellt perspektiv och inför arbetet med en ny sammanhållningspolitik är att vi måste lära av det som har varit, försöka förbättra det som har varit bra och i möjligaste mån begränsa det som har varit mindre bra.

Jag delar Anders G Högmarks uppfattning att det krävs mycket av ansträngningar för att förenkla administrationen kring de program som vi nu har arbetat med. Det gäller både på kommissionsnivå och i medlemsstaternas egna administration.

Jag tror också att vi måste vara ännu tydligare med att vi ska arbeta i programform snarare än i projektform när vi ser framtiden an. Jag tycker att det är en annan viktig utgångspunkt. Jag menar vidare att vi från svensk sida i någon mån också på ett övergripande sätt har lärt av den första perioden, nämligen genom det faktum att vi menar att det är länder och inte regioner som ska vara föremål för sammanhållningspolitikens insatser. Vi tycker att det är rimligt att kräva att medlemsstaterna i första hand själva försöker ta ansvar för sin regionala utveckling och sin regionalpolitik.

Vi ser flera exempel på att Sverige i jämförelse med andra länder i Europa förhållandevis väl har klarat en regional utjämning inom den nationella politikens ramar. Allt kan alltid göras bättre, men frågan är: Ska vi behöva ta ansvar för att andra inte har gjort hemläxan? Det är utgångspunkten för den svenska, för den brittiska och för den nederländska positionen när vi talar om länder i stället för regioner.

Den tredje kommentar som Anders G Högmark gjorde gällde, såvitt jag förstod, en varning för alltför storslagna projekt, inte minst på infrastrukturområdet i det här sammanhanget. Det finns skäl att återigen från vår allmänt budgetrestriktiva hållning instämma i den varningen. Däremot tror jag att det är viktigt att vi också på europeisk nivå försöker hitta samverkansmöjligheter. Vi måste få transportsystem och regional utvecklingspolitik att hänga ihop i politikutvecklingen både på europeisk nivå och förstås på nationell nivå.

När det sedan gäller spörsmålet huruvida säkerhetsfrågor ingår i framtiden menar jag väl att det ännu är lite tidigt att säga det. Vi tror att det kommer att finnas möjligheter att utveckla även sådana system. Vi gör redan ansträngningar på andra politikområden för att få ihop oss, och kan man med utgångspunkt i arbetet i sammanhållningspolitiken få hjälp och stöd för detta, tycker vi att det är en god utgångspunkt.

Den sista frågan, från Margareta Andersson, gällde hur stor del som går till nätverksbyggande. Det är omöjligt att ge ett svar på den frågan när det gäller framtiden. Däremot kan vi i dag se att det i alla program ingår som en allmän strävan att nätverken ska byggas upp, uppmuntras och stimuleras, framför allt för att erfarenhetsutbyte och kunskapsöverföring ska komma till stånd inte bara mellan aktörer i form av organisationer utan också mellan enskilda människor. Det är en rimlig utgångspunkt också i framtiden.

Anf.  94  ANDERS G HÖGMARK (m):

Ordförande! Bara ett par kommentarer. Utifrån synsättet att EU-samarbetet är ett samarbete mellan stater är det ganska rimligt att ha synpunkten att det är den genomsnittliga levnadsstandarden i landet som man ska utjämna. Sedan får staten sköta den inomnationella utjämningen. Nu var det Sverige, Tyskland och England som tyckte så. Det finns uppenbarligen länder som tycker annorlunda, och det är inte helt överraskande. Det kommer väl att bli en dragkamp.

När det gäller infrastruktur är det klart att det framför allt i de nya EU-staterna finns behov av att få en annan infrastruktur än den som en gång i tiden präglades av behovet att kommunicera med den store grannen i öster. Men samtidigt kan man säga att det i Europa i dag också finns ett fantastiskt utvecklat järnvägsnät. Det är därför kanske inte behovet av nya spår som är det viktigaste utan att man kan använda den infrastrukturen på ett bra sätt.

Jag läste häromdagen att IKEA:s nya tåg har 70 kilometers genomsnittshastighet, och det normala är 17 kilometer i det europeiska järnvägsväsendet. Denna högre hastighet beror på att man sköter tåget själv och har överbryggat både det ena och det andra inom järnvägskulturerna. Det finns oerhört mycket att göra för att förbättra framkomligheten, transportkapaciteten och överflyttningen av gods från hårt belastade motorvägar till järnväg, bara man som sagt kan överbrygga teknik och mentala blockeringar.

Anf.  95  LENNART FREMLING (fp):

Min fråga blir då: Tänker den svenska regeringen ta något initiativ inom de här ramarna för att agera för ett bättre skydd för Östersjön mot framför allt oljeskador?

Anf.  96  Statssekreterare JONAS BJELFVENSTAM:

Två kommentarer.

När det först gäller infrastrukturen finns det väldigt mycket att göra på det området som inte bara gäller att bygga nya spår eller nya vägar utan som är kopplat till exempel till en så enkel sak som harmonisering av signalsystem. Redan när vi åker över Öresundsbron möter oss andra signalsystem. När vi åker till Finland möter oss en annan spårvidd, och så vidare. Bara för den typen av insatser är det rimligt att vi försöker samverka.

Det pågår vidare för närvarande ett arbete Östersjöstaterna emellan om att utforma en PSSA-ansökan, i vilken ett antal åtgärder kommer att identifieras för att Östersjön ska kunna fredas från den typ av tankolyckor som vi har sett tidigare. Det är ett arbete som pågår redan nu och som inte påverkas av vad en eventuell sammanhållningsrapport i december eller en eventuell överenskommelse om sammanhållningspolitiken kommer att få för innebörd. Förhoppningsvis blir vi klara tidigare än så med PSSA-ansökningen och med åtgärder för att motverka oljeföroreningar i Östersjön.

Anf.  97  ORDFÖRANDEN:

Jag har ingen ytterligare talare anmäld på talarlistan. Jag till tacka statssekreterare Jonas Bjelfvenstam med medarbetare för ni har kommit hit, och jag vill också tacka för den här informationen.

Innehållsförteckning

1 §  Sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor (sysselsättning) 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN: 1

Anf.  2  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 1

Anf.  3  ORDFÖRANDEN: 2

Anf.  4  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 2

Anf.  5  ANDERS G HÖGMARK (m): 2

Anf.  6  MARGARETA ANDERSSON (c): 2

Anf.  7  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 3

Anf.  8  ORDFÖRANDEN: 3

Anf.  9  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 3

Anf.  10  Departementssekreterare TIM BROOKS: 3

Anf.  11  ORDFÖRANDEN: 3

Anf.  12  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 3

Anf.  13  MARGARETA ANDERSSON (c): 4

Anf.  14  ANNELIE ENOCHSON (kd): 4

Anf.  15  ULF HOLM (mp): 4

Anf.  16  ANDERS G HÖGMARK (m): 5

Anf.  17  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 5

Anf.  18  Departementssekreterare ANNA-LENA SANCINI: 6

Anf.  19  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 7

Anf.  20  HILLEVI LARSSON (s): 7

Anf.  21  ULF HOLM (mp): 7

Anf.  22  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 7

Anf.  23  ORDFÖRANDEN: 7

Anf.  24  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 8

Anf.  25  ANNELIE ENOCHSON (kd): 8

Anf.  26  ANDERS G HÖGMARK (m): 8

Anf.  27  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 8

Anf.  28  Departementssekreterare SOFIA GRUNDSTRÖM: 8

Anf.  29  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 9

Anf.  30  ANDERS G HÖGMARK (m): 9

Anf.  31  ULF HOLM (mp): 9

Anf.  32  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 9

Anf.  33  ORDFÖRANDEN: 10

Anf.  34  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 10

Anf.  35  JOE FRANS (s): 10

Anf.  36  ANDERS G HÖGMARK (m): 11

Anf.  37  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 11

Anf.  38  Kanslirådet PONTUS RINGBORG: 11

Anf.  39  ANDERS G HÖGMARK (m): 11

Anf.  40  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 11

Anf.  41  ORDFÖRANDEN: 11

Anf.  42  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 12

Anf.  43  ANNELIE ENOCHSON (kd): 12

Anf.  44  MARGARETA ANDERSSON (c): 12

Anf.  45  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v): 12

Anf.  46  HILLEVI LARSSON (s): 13

Anf.  47  ANDERS G HÖGMARK (m): 13

Anf.  48  ORDFÖRANDEN: 13

Anf.  49  ULF HOLM (mp): 14

Anf.  50  Statsrådet HANS KARLSSON (s): 14

Anf.  51  Projektledare GUNILLA EKBERG: 15

Anf.  52  Departementssekreterare KATARINA JUPÉN: 16

Anf.  53  ORDFÖRANDEN: 16

Anf.  54  Departementssekreterare Tim Brooks:: 16

Anf.  55  ORDFÖRANDEN: 16

2 §  Sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor (socialpolitik) 17

Anf.  56  ORDFÖRANDEN: 17

Anf.  57  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 17

Anf.  58  ORDFÖRANDEN: 17

Anf.  59  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 17

Anf.  60  ORDFÖRANDEN: 18

Anf.  61  ANNELIE ENOCHSON (kd): 18

Anf.  62  ANDERS G HÖGMARK (m): 19

Anf.  63  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 19

Anf.  64  ORDFÖRANDEN: 20

Anf.  65  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 20

Anf.  66  ANNELIE ENOCHSON (kd): 20

Anf.  67  CHRISTINA AXELSSON (s): 21

Anf.  68  MARGARETA ANDERSSON (c): 21

Anf.  69  SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v): 21

Anf.  70  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 21

Anf.  71  ORDFÖRANDEN: 21

Anf.  72  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 21

Anf.  73  ANDERS G HÖGMARK (m): 22

Anf.  74  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 22

Anf.  75  BO KÖNBERG (fp): 22

Anf.  76  ORDFÖRANDEN: 22

Anf.  77  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 233

Anf.  78  ORDFÖRANDEN: 23

Anf.  79  GUSTAV FRIDOLIN (mp): 23

Anf.  80  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 23

Anf.  81  MARGARETA ANDERSSON (c): 23

Anf.  82  GUSTAV FRIDOLIN (mp): 24

Anf.  83  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 24

Anf.  84  ORDFÖRANDEN: 24

Anf.  85  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 25

Anf.  86  Statsrådet BERIT ANDNOR (s): 25

Anf.  87  ORDFÖRANDEN: 25

3 §  Regional sammanhållning 26

Anf.  88  ORDFÖRANDEN: 26

Anf.  89  Statssekreterare JONAS BJELFVENSTAM: 26

Anf.  90  ANDERS G HÖGMARK (m): 28

Anf.  91  LENNART FREMLING (fp): 29

Anf.  92  MARGARETA ANDERSSON (c): 29

Anf.  93  Statssekreterare JONAS BJELFVENSTAM: 29

Anf.  94  ANDERS G HÖGMARK (m): 30

Anf.  95  LENNART FREMLING (fp): 31

Anf.  96  Statssekreterare JONAS BJELFVENSTAM: 31

Anf.  97  ORDFÖRANDEN: 31