Fredagen den 17 mars 2000

EU-nämndens uppteckningar 1999/2000:20

1 §  Allmänna frågor
Utrikesminister Anna Lindh
Rapport från ministerrådsmöte den 14 och 15 februari 2000
Information och samråd inför ministerrådsmöte den 20 och 21 mars 2000

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar härmed EU-nämndens sammanträde öppnat och hälsar utrikesminister Anna Lindh och hennes medarbetare välkomna hit. Dels ska vi få en återrapport från det ministerrådsmöte som ägde rum den 14 och 15 februari, dels blir det information och samråd inför ministerrådsmötet nästa vecka.

Jag lämnar ordet direkt till dig, Anna. Varsågod!

Anf.  2  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag börjar med att rapportera från allmänna rådet den 14 februari. Många av frågorna gäller sådant som jag återkommer till senare på dagordningen.

Det som specifikt togs upp den 14 februari var t.ex. reformeringen av kommissionen. Där redogjorde Patten och Kinnock för utkastet till vitbok. Det fick i stort sett positiva reaktioner. Men vi, tillsammans med framför allt Danmark och Storbritannien, drev också på för att man skulle få ett tydligare stöd för den fortsatta reformprocessen. Det är ju väldigt mycket som återstår.

När det gäller Sydafrika redogjorde jag ju för nämnden förra gången om problemen med ouzo och grappa. Även detta för oss pinsamma problem löstes dock. Man hittade en kompromisslösning som också Sydafrika kunde acceptera – tack och lov ska det väl nu vara klart.

När det gäller Mellanöstern antog vi rådsslutsatser. Sedan öppnades IGC officiellt utan någon riktig substansdiskussion.

Om A-punkterna har jag ingenting särskilt att säga. Ni har fått en lista där.

Inte heller om Europaparlamentets resolutioner har jag något särskilt att säga.

Frågan om stadga för Europaparlamentets ledamöter, vår gamla favorit, kommer nu i repris. Här har ordförandeskapet tänkt att man ska ha en speciell lösning så att det här nu delas upp i politiska frågor och tekniska frågor.

De tekniska frågorna hoppas man kunna lösa.

När det gäller de politiska frågorna tänker man helt enkelt redovisa medlemsstaternas olika positioner och redovisa detta för Europaparlamentet för att sedan se om det går att komma fram till en överenskommelse. Den svenska inställningen har ju varit, och är, både att vi ska kunna ta ut nationell skatt på inkomsterna och att man ska ersätta för resor och faktiska utgifter till den faktiska kostnaden. Här har det väl funnits en relativt bred samstämmighet om att ersättningar ska betalas ut till faktisk kostnad. När det gäller skattefrågorna har ett mer begränsat antal länder stött oss, framför allt några av våra nordliga grannar.

Anf.  3  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag tycker att det finns anledning att vara lite orolig för hur detta utvecklas. Om frågan inte löses under det här året kan Sverige bli sittande med den under ordförandeskapet och då få hantera detta från utgångspunkten att vara ordförande och kanske tvingas till ståndpunkter o.d. som ganska illa stämmer överens med de uppfattningar som vi själva hyser.

Det kinkiga här är naturligtvis den nationella beskattningen. Detta kommer för övrigt igen längre ned på föredragningslistan i fråga om frilanstolkarna, även om det där kan sägas handla om personer som utför tjänster och som inte på samma sätt har förtroendeuppdrag och är valda i sina hemländer.

Jag har fått uppgifter från det portugisiska ordförandeskapet om att man anser att det i frågan om stadgan för Europaparlamentets ledamöter inte går att komma fram om kravet på nationell beskattning inte släpps. Det finns ju länder som vid en enhetlig arvodering skulle få pruta ned sina nuvarande arvoden mycket kraftigt. De kommer inte att gå med på detta om de inte åtminstone lockas med att få betala EU-skatt i stället för nationell skatt.

Jag har ingen invändning mot den svenska ståndpunkten att man bör ha nationell beskattning; det är logiskt och korrekt från våra utgångspunkter. Men jag undrar hur utrikesministern ser på den situation som kan uppkomma om det här så att säga draggar fram till vårt ordförandeskap och då ska lösas kanske i ljuset av pågående förhandlingar om EU-tjänstemännens löner och Sverige tvingas medverka till kompromisser som ligger fjärran från våra egna principiella synpunkter.

Anf.  4  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det är naturligtvis ett problem ifall man inte får frågan avgjord. Samtidigt har vi ju en uppfattning. Det verkar dessutom vara tveksamt att ha en ny förhandlingsposition utan att det liksom egentligen finns ett nytt läge.

Vi har hittills haft stöd från tre andra länder i skattefrågan. Skulle det visa sig att det blir ett nytt läge där man bör diskutera kompromisser får vi återkomma till EU-nämnden. I dagsläget ser vi inte att vi vill göra något sådant.

Anf.  5  ORDFÖRANDEN:

Den ståndpunkt som regeringen tidigare redovisat har ju behandlats i nämnden som, såvitt jag förstår, har ställt sig helt bakom den. Frågan återkommer så småningom.

Anf.  6  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag hade inte tänkt säga något om förberedelserna inför Europeiska rådet eftersom Göran Persson kommer hit efter mig och tar upp Europeiska rådet.

Dagordningspunkten 6 gäller kommissionens rapport om den ekonomiska situationen i Bulgarien och Rumänien. Kommissionen sade redan i höstas att de här länderna hade svårt att leva upp till Köpenhamnskriteriernas ekonomiska del. På toppmötet i Helsingfors sade man att man skulle sätta i gång förhandlingar med Rumänien och Bulgarien, samtidigt som man satte i gång förhandlingar med de andra nya kandidatländerna. Man sade också att man skulle komma tillbaka till de kandidatländer som hade problem med att uppfylla Köpenhamnskriteriernas ekonomiska del inom medellång sikt. Så uttrycktes det. Man sade att man skulle komma tillbaka och redovisa hur det går, och det är vad man nu gör. Nu lägger man fram rapporter om Bulgarien och Rumänien och deras ekonomiska utveckling. Man pekar på de problem som finns och på vad som är tvunget att göras och på vad som är viktigast att göra.

Anf.  7  GÖRAN LENNMARKER (m):

Herr ordförande! Bulgarien och Rumänien är ju de två länder som kan sägas få påbörja förhandlingarna till följd av beslutet i Helsingfors. Inget av de länderna skulle väl ha fått påbörja dem med Luxemburgbeslutet.

Det som är särskilt bekymmersamt för båda länderna är det avbräck som de har lidit till följd av händelserna i Kosovo och sanktionerna mot Jugoslavien. Detta drabbar ju båda länderna hårt, liksom Makedonien och i viss mån även Albanien. Det gör att det väl är angeläget att se deras ekonomiska situation i anslutning till det övervägande man gör beträffande västra Balkan.

Vad gäller sanktionerna mot Serbien tror jag att man måste komma till en situation som blir annorlunda än den nuvarande. Nu tas ju ett steg med flygsanktionerna, och det är bra, men jag tror att det finns anledning att göra en lite noggrannare genomgång kring det här. Serbien ligger ju där som det centrala landet på Balkan. Vi känner ju alla till problemen med Serbien etc. Likväl har det här stor betydelse.

Jag tror att det stora bekymret gäller Rumänien. Bulgarien är ändå på väg, även om man ligger efter. Pilens riktning är den rätta, med alla svårigheter som finns i detta. Bekymret är kanske Rumänien där vi, tyvärr, väl inte ens ser pilens riktning. Snarare handlar det om stagnation. Hur det ska hanteras är frågan. Det är väl lite svårt att hantera det här. Att ge sig in i förhandlingar, om man inte ser att förhandlingarna inom rimlig tid leder någon vart, kan nästan bara bli ett slöseri med knappa resurser – inte så mycket på EU-sidan utan framför allt i det andra landet. Ofta är det fråga om mycket knappa resurser när det gäller möjligheterna att driva reformer.

Jag har inte läst rapporterna om Bulgarien och Rumänien – vi har inte haft dem tillgängliga – men jag tror att det finns anledning att fundera mycket över hur man ska hantera just Rumänienförhandlingarna.

Anf.  8  ORDFÖRANDEN:

Såvitt jag förstår är det här en informationspunkt. Rapporterna har väl inte kommit. Vi har inte sett till dem här i alla fall, utan det gäller väl en muntlig rapport från kommissionen.

Anf.  9  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Vi har inte heller sett rapporterna, för de har inte kommit men de kommer till mötet. Jag tror att vi får dem enbart i muntlig form men det kan hända att också en skriftlig rapport delas ut. Däremot vet vi att man om båda länderna kommer att säga att de har oerhört stora problem.

Det som Göran Lennmarker tar upp om Serbien och Balkan är helt riktigt och en del av problemet. Vi kommer tillbaka till den saken senare på dagordningen. Från svensk sida har vi hela tiden framhärdat i att man borde ändra sanktionspolitiken och gå mera direkt mot den politiska ledningen i Serbien. Vi återkommer alltså till detta senare på dagordningen.

Vi har t.ex. stabilitetspaktens givarmöte i slutet av mars där vi också hoppas att man ska kunna få ett ökat ekonomiskt stöd som även kommer de här länderna till godo. Jag kan alltså bara instämma i problembeskrivningen.

Det man börjar med är fem väldigt lätta kapitel. Man ska få vara med och förhandla men inga kapitel tas som på något sätt är svåra.

Dagordningspunkten 7 gäller den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken. Även försvarsministrarna kommer att delta. På förra GAC beslutades att man skulle inrätta tre provisoriska organ: kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, militärkommittén och militära staben. En diskussion utbröt också om var, i vilket hus, dessa funktioner skulle placeras. Som vanligt kan sådana frågor väcka oerhört starka känslor i lokalen.

Från svensk sida har vi haft framför allt budgetsynpunkter och tyckt att man bör ha en rimlig ekonomisk utgångspunkt.

Jag misstänker att det även denna gång tyvärr blir en mängd diskussioner om var de här strukturerna ska finnas.

Lite viktigare är – ändå kommer det kanske att diskuteras mindre – de tre promemorior som också kommer att tas som utgångspunkt för det fortsatta arbetet: en promemoria om en civilkommitté, ett dokument om EU:s militära strukturer och processen för hur man ska få dessa militära strukturer samt ett dokument med processer om hur man uppnår målen, headline goals.

När det gäller civilkommittén kan vi nog säga att vi har fått ett ökat stöd för hur viktigt det är att man faktiskt gör något på det civila området. Inte minst visar översvämningskatastrofen i Moçambique återigen hur viktigt det är att vi har en bättre kapacitet när det gäller att samordna vårt agerande inom EU. Det portugisiska ordförandeskapet ringde mig efteråt och sade att de var väldigt måna om att vi satte ett ökat arbete bakom de civila målen och civilkommittén; detta för att få ett bättre agerande i fråga om den civila krishanteringen. Det finns dock fortfarande ett motstånd från ett par länder på den punkten.

De två andra dokumenten handlar dels om utvecklingen av de militära strukturerna, dels om de militära målen. Det gäller det som sades i Helsingfors om att man ska kunna ha en EU-styrka på plats inom 60 dagar ifall en kris inträffar.

En fråga som också kommer att diskuteras vidare i processen är den om förhållandet mellan EU och tredje land samt mellan EU och Nato. Vi tycker att det är väldigt viktigt att det är EU som fattar besluten. Däremot är det klart att vi har länder, exempelvis Norge och Island, som bl.a. när vi haft nordiska ministerråd strukit under att de tycker att det är viktigt att även de har chansen att vara med i EU:s krishanteringsuppgifter. Här har vi liksom en balansgång mellan att låta Natoländer vara med på EU:s krishantering och att samtidigt dra en gräns när det gäller att EU självt fattar besluten.

Vi vill att formella regler ska ligga till grund för samverkan både mellan EU och tredje land och mellan EU och Nato, så att det inte blir informella strukturer som styr. För att få så stor öppenhet som möjligt ska det vara väldigt tydligt vad som gäller.

Samtidigt har vi från vår sida sagt att det måste vara väldigt klara gränser för relationen mellan EU och Nato. Det handlar om krishantering – inte om utrikes- och säkerhetspolitiken i allmänhet, för den är enbart EU:s. Men det handlar naturligtvis inte om gemensamt försvar och liknande.

Sedan har vi diskussionen om hur man ska vara representerad i de olika organen – s.k. korsvis representation mellan Nato och EU, och liknande. Det här kommer att diskuteras vidare men den svenska utgångspunkten och positionen har ju där varit, att vi bara vill se det när det är sakligt motiverat och viktigt just för samarbetet och krishanteringen i det enskilda fallet.

Anf.  10  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Först en reflexion. Det är ju ett mycket intressant material som vi har fått fram här. Men det har kommit lite pö om pö och det har varit svårt att tillgodogöra sig det eftersom man inte riktigt vetat i vilken ordning de olika bilagorna har relaterat till varandra. Huvudintrycket är ändå, för att karakterisera det svenska agerandet, att man prioriterar den civila krishanteringen och försöker skjuta detta framför sig, som lite grann för att dölja att det även handlar om militära ting. När det gäller den militära planeringen finns det hela tiden ett slags rädsla för beröring med Nato som jag tror att vi har anledning att försöka övervinna, för nu ska det här i alla fall genomföras. Därför tror jag att vi ska lägga av de skygglappar som kan vara påsatta med hänsyn till hemma-opinionen.

Jag tror alltså att vi får gå in i planeringen med öppna ögon för vad det är, nämligen ett sätt att bedriva en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom Europa.

Det betyder också att den planering som nu bedrivs är väldigt viktig och ska tas på allvar. Jag tror att man måste gå längre när det gäller att framför allt skaffa sig en bild av vilka förband och vilken materiel som ska användas till den blivande styrkan om ca 60 000 man. Det kommer också att påverka utbildningen här hemma. Jag kan inte föreställa mig att vi inom den nedrustade ram som vi har kan plocka ut ett antal av våra egna förband uppsatta för att försvara svenskt territorium, med den materiel och den utbildning som motiverar detta, till att bara åka ned och förena sig med en styrka där man inte har samövat tidigare.

Det kan inte bli så att alla länder nöjer sig med att bidra med lätt infanteri, utan man måste på något sätt ha en planering för vad de olika länderna här ska ställa upp med. Jag undrar hur man från svensk sida tänker delta i detta. Kommer man att vidta åtgärder på hemmaplan för att se till att vi får det slags förband och den materiel som kommer att krävas för ett deltagande i den gemensamma militära styrkan?

Anf.  11  LARS OHLY (v):

Det finns en inneboende logik i utvecklingen av EU till en militär union. Stegen är väldigt tydliga. Regeringen försöker varje gång förhindra att stegen som tas är så pass stora att de väcker anstöt i den svenska debatten – men samtidigt i den riktningen att man faktiskt ser en klar utveckling av EU från en civil union till en union som också har en militär komponent.

Med den här obändiga logiken kommer naturligtvis nya ställningstaganden förr eller senare. Nu är försvarsministrarna inne i EU-samarbetet och de bjuds också in till det här mötet. Förr eller senare kommer säkert förslag om att det ska upprättas ett försvarsministerråd. Och förr eller senare kommer säkert de militära strukturerna att hanteras helt och hållet inom gemensamma EU-institutioner. Då är det viktigt att veta om det i dag finns någon som helst gräns för utvecklingen för den svenska regeringen. Finns det någonting som man absolut avvisar i den här utvecklingen? Finns det någonting som man ser som problematiskt? Eller är det så att man bara bejakar och anser att det här är i huvudsak av godo?

Anf.  12  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Som Lars Ohly här påpekar finns det naturligtvis en utveckling fram mot ett närmare samarbete inom EU när det gäller säkerhetspolitiken och utrikespolitiken. Jag känner inte samma oro som Lars Ohly utan ser i korten mer samarbete mellan de europeiska länderna och Nato. Precis som vice ordföranden här har påpekat är det klart att det måste till samordning och samövning för att krishanteringen ska vara effektiv. Här kommer naturligtvis också Sverige att dras in alltmer i ett nära samarbete med Nato. Från vår sida bejakas det. Vi tycker att det är en riktig utveckling och ser inte samma oro i detta. Tvärtom menar vi från vår sida: mer samarbete och mer samövning mellan Sverige och Nato och därmed mellan EU och Nato.

Anf.  13  YVONNE RUWAIDA (mp):

I fråga om det dokument som det portugisiska ordförandeskapet har tagit fram, den idéskiss som finns, tycker vi att den samverkan som finns mellan Nato och EU är sådan att detta är oacceptabelt för svensk säkerhetspolitik. Vi delar således regeringens uppfattning att man ska se till att minska den korsbefruktning som finns mellan EU och Nato och se till att det blir tydliga linjer mellan EU och Nato.

Däremot är vi lite oroliga för den framtida utvecklingen när det gäller att bygga upp EU:s militära kapacitet. Det finns ju två olika huvudlinjer inom EU. Den ena är att bygga upp en egen militär kapacitet för EU och den andra är att ha en större samverkan mellan EU och Nato. Där är den svenska linjen att vilja varken–eller. På vilket sätt tror den svenska regeringen att man skulle kunna komma vidare på den? Linjen känns lite naiv, även om det är en linje som Miljöpartiet så att säga stöder. Vi tycker att detta i dagens läge är lite oroväckande sett till framtiden.

Anf.  14  ORDFÖRANDEN:

Jag har själv några frågor. Det har ju sagts tidigare här att det kommit en hel del papper mot slutet. Det är rätt så komplicerade frågor att sätta sig in i och det gör väl att alla inte har hunnit läsa detta ordentligt och begrunda det hela.

Av den promemoria som vi har fått från Utrikesdepartementet framgår det klart att regeringen har en del reservationer. Med dem i botten vill man ge sitt bifall till den rapport som portugisiska ordförandeskapet har kommit med. Det är alltså ett villkorat bifall till rapporten.

Det finns några viktiga punkter. Vi har till exempel korsrepresentationen. Det står att Sverige under det löpande arbetet i politiska kommittén framfört att denna endast ska äga rum när det är sakligt motiverat och relevant med avseende på krishanteringen. Regeringen står fast vid denna position.

Jag skulle gärna se att utrikesministern utvecklade detta något.

På nästa sida finns det en skrivning i näst sista stycket. Det handlar om det tankepapper som har översänts till oss. Där står det att regeringen anser att konsekvenserna av vissa av de planeringsförutsättningar som föreslås i dokumentet närmare måste analyseras innan EU tar ställning i dessa frågor. Detta kommer fortsatt att framföras.

Sedan står det att regeringen ställer sig generellt positiv till den arbetsmetodik som föreslås.

Jag tycker att det är lite dunkelt och också lite motstridigt, men utrikesministern kan kanske utveckla detta.

Slutligen har vi frågan om mixade kommittéer. Utrikesministern berörde själv att det ska vara klart och tydligt att besluten ska fattas av EU-kretsen men att man i samarbete med andra kan ta med dem. Det kan finnas en risk för oklarheter här, nämligen att länder utanför EU – länder som visserligen är Natoländer – kan komma in i beslutsprocessen på ett sätt som vi kanske inte har tänkt oss. Jag tänker då närmast på Turkiet och dess roll när det gäller mänskliga rättigheter.

Anf.  15  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag börjar med att kommentera själva processen. Jag vet att ni har fått väldigt många dokument översända, och att de har kommit sent och rörigt. Skälet är helt enkelt att vi har valt att skicka över dokumenten till er så fort vi fått dem. Vi har själva fått dokumenten sent. Det är också skälet till att ni fick promemorian ganska sent. Vi försökte skriva en sammanfattande promemoria till nämnden när vi hade fått allt underlag.

För att få processen att fungera i fortsättningen när det händer väldigt mycket tror jag att den bästa metoden är att ni får alla underlagsdokument, precis som nu, så fort de kommer. Men sedan får ni kanske vara beredda på att själva promemorian inför nämnden kommer ganska sent. I gengäld ska vi försöka se till att den är mer detaljerad och att den bättre beskriver vad som händer och är mer resonerande, så att man liksom pekar på problemen, på hur läget är.

Det handlar alltså om att det ska vara lite mer detaljerat och lite mer resonerande jämfört med det underlag som ni hittills fått; detta för att ni på bästa sätt ska kunna följa den diskussion som sedan sker i EU.

Det här är en av de saker som vi har klagat över och som vi kommer att fortsätta att klaga över när det gäller processen. Man får väldigt sent underlag. T.ex. när politiska kommittén skulle träffas i måndags fick de dagordningen några få dagar innan. På samma sätt är det med vårt underlag som vi skickar till nämnden. Det kommer, tyvärr, sent.

Sedan har vi sakfrågan – vad vi gör på det här mötet. Vi tar den s.k. rapporten till Lissabon där man beskriver processen. Där tas det flera promemorior. De är däremot inte sammanfattande beslut, utan de talar mer om vad som kommer att ske under resten av processen. T.ex. när det gäller den promemoria som handlar om headline goals – jag tror att det heter food for thought – finns det flera punkter. Det här innebär inte att vi accepterar punkterna, utan det innebär att vi kommer att få tillbaka promemorior på alla de olika punkterna. Det är då som vi får reagera i sak och det är det vi nu gör. Vi säger att vi accepterar att vi arbetar utifrån de olika promemoriorna med de frågor som beskrivs där men vi kommer muntligt att anmäla att de här principerna kommer vi – och sedan tar vi fram våra reservationer – att lyfta in i den fortsatta diskussionen när vi i sak ska behandla alla de olika frågorna.

När det gäller kommentarerna här vid bordet i dag kan jag konstatera att det började med att Moderaterna ville se mer och Vänstern mindre av samarbete. Jag tror att regeringen ligger på en bra linje – naturligtvis en linje där vi får väga olika argument i EU.

Jag börjar med den civila kommittén, som vi kommer tillbaka till vid ett senare möte. Lars Tobisson låter lite föraktfull om den civila kommittén. Jag tror att nästan alla i systemet ser att den kommer att vara viktigast i flertalet fall. Det är nästan alltid så att det just är med tidigt agerande i civila kriser som EU behöver agera. Det visar inte minst det som nu senast hände i Moçambique.

Från att vi möttes med en tveksamhet när det gällde den civila kommittén och det civila arbetet har medvetenheten bland medlemsländerna ökat om att det är väldigt viktigt, och ett starkt stöd för den svenska linjen har blivit allt tydligare. Det tycker jag att vi ska fortsätta att driva och inte ducka för.

När det gäller frågorna kring EU och Nato är det sådant som ska diskuteras senare. Där kommer vi tillbaka till en diskussion i substansen. Vi har markerat att när vi kommer tillbaka till diskussionen kommer vi inte att vilja se en automatisk korsrepresentation, dvs. att våra tjänstemän respektive generalsekreterare i Nato och EU ska delta automatiskt på varandras möten. Det ska de göra när det är speciella krishanteringsinsatser där båda organen berörs. Då ska de delta på respektive möten. Det har varit den svenska utgångspunkten.

Beröringsångest har vi definitivt inte, Lars Tobisson. Vi har haft ett antal samarbetsprojekt med Nato. Vi diskuterar också väldigt öppet det som är relationer med Nato. Det är väldigt många. Det är klart att man ska se det. Men det är väldigt viktigt att det är EU som ska fatta besluten. Det är inte så att man bakvägen ska låta Nato påverka de beslut som rör EU, utan EU ska här ha en beslutsautonomi. Det är EU som ska fatta besluten. Det är två olika organisationer.

Precis som Karl-Göran Biörsmark var inne på är det väldigt viktigt när vi t.ex. har den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att man ser till att det är EU som har beslutsautonomi och att det är medlemsländerna som fattar beslut. Ordföranden var inne på det. Det ska t.ex. inte vara Turkiet som sitter med och diskuterar den gemensamma utrikespolitiken på MR-området.

Det vi pekar på i promemorian som fortsatta problem där vi måste fortsätta med avvägningar anknyter till det som Yvonne Ruwaida frågar om. Vad ska det bygga på? Ska det bygga på att EU skaffar en egen kapacitet, eller ska det bygga på att man använder Natos resurser? Det blir en avvägning. Det blir något slags kompromiss. Vi vill se till att vi inte i onödan bygger upp egna nya resurser i EU. Det innebär i så fall både att vi militariserar EU och extra kostnader. Då är det i många lägen bättre att använda de resurser som redan finns, och framför allt finns inom Nato. Men vi vill samtidigt se till att EU är självständigt och en organisation som klarar sig själv. Där får man hitta en balansgång. Det får vi också anledning att återkomma till när vi har fått lite mer detaljerade förslag från ordförandeskapet.

Sedan till Lars Ohlys fråga. Vad finns det för gränser? Finns det inga gränser? Det är klart att det finns gränser. Det har vi sagt hela tiden, och det har vi hela tiden. Det vi nu gör är att vi följer upp det vi har sagt tidigare. Vi ger EU en militär kapacitet att engagera sig i krishantering. Det innebär också mycket samarbete med Nato och att man bygger upp en egen kapacitet. Gränserna är mot artikel 5. Det handlar inte om gemensamt försvar. Det handlar om krishantering, frivillighet och enhällighet. Allt detta finns kvar i förutsättningarna och i principerna.

Slutligen till inriktningen på det svenska försvaret. Det är utifrån dessa principer som den nya försvarspolitiken byggs upp. Sverige har redan i dag ett väldigt stort deltagande i internationell krishantering. Vi ligger betydligt bättre till än vad många andra länder gör när det gäller omstruktureringen av försvaret. Därför ser vi inte heller några problem i det fortsatta arbetet med en omstrukturering av försvaret som gör att Sverige kommer mer än väl att kunna fylla sin roll i gemensam krishantering, precis som vi hittills har varit ett av de mest aktiva länderna.

Anf.  16  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Jag skulle vilja ställa en konkret fråga kring att man inte deltar i varandras möten förrän det är ett konkret fall och ett konkret åtagande som dyker upp. Ofta kommer dessa kriser relativt snabbt. Det finns alltså en startsträcka innan man är framme vid att kunna hantera dem. Vore det då inte mer lämpligt att man har en kontinuerlig kontakt och deltar i varandras möten för att vara mer förberedd den dag då man måste gå in i krishantering? Jag tycker att det vore det mer logiska.

Anf.  17  LARS OHLY (v):

Utrikesministern sade att i och med att Moderaterna vill se mer och Vänstern mindre har regeringen hamnat bra. Det är väl ett sätt att formulera politiska mål som är något opportunistiskt, om jag får uttrycka det så. Det är också värt att notera att såväl Moderaterna som Folkpartiet liberalerna bejakar den nuvarande utvecklingen, vilket också regeringen tycks göra, om än inte alltid i så starka ordalag.

Det som är gemensamt hos mig och Lars Tobisson är att vi tycker att det är viktigt att man talar klarspråk och säger vad som egentligen pågår och att man inte försöker dölja det för den svenska opinionen. I annat fall blir all seriös politisk debatt omöjlig.

Jag tycker att regeringens inställning har glidit ordentligt. Om vi jämför vad regeringen sade för ett år sedan innan Kölnmötet med vad som sägs i dag har man accepterat ganska långtgående kompromisser som man nu säger att man ska försvara. Men man ska inte gå särskilt mycket längre, och framför allt finns det gränser när det gäller den ömsesidiga försvarsförpliktelsen.

Vi vet också att allt som hittills har skett har gått i riktning mot det som förespråkas av dem som vill att EU ska bli en militär union. Tolkningen av besluten i Helsingfors är inte i övriga EU särskilt lik den tolkning som den svenska regeringen framför. Romano Prodi har t.ex. själv sagt att EU numera är en union där ett angrepp på ett medlemsland är ett angrepp på alla och att man har ett gemensamt ansvar för hela unionens säkerhet.

Det är en underbar formulering när man säger att korsrepresentation enbart ska ske när det är sakligt motiverat och relevant. Det förutsätter att man argumenterar mot någon som anser att korsrepresentation ska ske när det inte är sakligt motiverat eller irrelevant. Det är väl knappast någon som åtminstone vill låta sig tillskrivas en sådan position.

Däremot finns det naturligtvis en poäng med att man försöker att förhindra det automatiska samarbetet. Men det är redan så pass långtgående att det är svårt att se att den traditionella svenska utrikespolitiken utan ett organiserat samarbete med någon militär allians fortfarande består i någon väsentlig utsträckning.

Anf.  18  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag har bara två kommentarer. Den ena gäller Sveriges position vad gäller fredsbevarande. Det är faktiskt så att vi inte alls är särskilt starka på den sidan. Vi var det en gång i tiden, men vi ligger ganska långt ner nu. Jag såg häromdagen listan på FN:s 25 största truppbidragare. Där fanns inte Sverige med. Vi har inte särskilt mycket heller i europeiska sammanhang. Kvickt som attan drog regeringen ut oss ur Bosnien. Vi hade ett långt gräl för några år sedan om vi skulle vara med i Unpredep eller ej, där regeringen försökte dra oss ur i förtid. Vi kan inte säga att vi har någon särskilt stark position. Vi hade det en gång i tiden, men vi har dalat ned betydligt.

Det leder in på den andra frågan som bör ligga bakom allt detta. Ska EU ha beslutsautonomi måste det samtidigt finnas resurser som man har beslutsautonomi över. Det är den alldeles avgörande frågan, så att vi inte bygger en papperstiger. Jag vill erinra om den amerikanske försvarsministerns uttalande för någon månad sedan. Han sade: Nu är risken att EU bygger en papperstiger igen med alla kommittéer och underkommittéer. Men några resurser att sätta in om det behövs finns inte. Det är ändå det vi måste ha i fokus. Det måste finnas resurser att lämna bidrag med. De resurserna måste koordineras och avvägas mot varandra så att det blir någonting. Kosovo, Rwanda och allt detta är det vi ständigt måste ha i fokus, och vad som händer om man inte har resurser.

Anf.  19  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag börjar med Prodi. Han fick sedan ta tillbaka och dementera sitt påstående. Det var också väldigt tydligt i ljuset från Helsingforsmötet. Efter Helsingforsmötet tycker jag inte att det var så olika tolkningar av vad man har fattat beslut om. Det är fortfarande olika åsikter om vart man egentligen vill gå. Men det sades väldigt tydligt i Helsingforsbeslutet att det inte skulle påverka varje lands val av säkerhetspolitik. Man var väldigt tydlig med att de alliansfria länderna skulle kunna fortsätta att vara alliansfria. Det var också flera som uttalade sin stora besvikelse efter Helsingforsmötet att EU inte kommer att handla om ett gemensamt försvar utan att det ”bara” blev krishantering och inte ett gemensamt försvar.

Hur sköter vi förberedelserna? Ska det ske kontinuerligt, som Karl- Göran Biörsmark säger, eller hur ska det ske? Vi menar att man inte automatiskt, ständigt, ska sitta med på varandras möten. Då finns också risken att man deltar i det som inte är direkt kopplat till olika krishanteringsinsatser. Det är riktigt att man ska sitta med för att också förbereda krishanteringsinsatser. Man ska inte gå in samma dag som operationen börjar. Men det ska ändå vara direkt kopplat till specifika insatser och inte vara helt automatiskt. Det har varit den svenska utgångspunkten.

Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att det också är ett sätt för oss att bättre samverka med FN. Vi har de skrivningar vi har om att det är FN:s säkerhetsråd som har huvudansvaret och att EU ska agera i samverkan med FN. Då kan det bli ett väldigt stort stöd till de FN-insatser som vi ser i dag, där man har svårt att koordinera, svårt att få styrkor i tid och svårt att klara av sina uppgifter. Den dag EU har byggt upp detta på ett bra sätt kan det också bli ett väldigt stort stöd till FN.

Anf.  20  LARS OHLY (v):

Det är klart att det finns de som skulle vilja gå mycket längre och skulle vilja ha ett gemensamt försvar mycket tidigare än vad som har blivit fallet. Men allt pekar på att utvecklingen går i deras riktning. Prodi är inte vem som helst. Det är kommissionens ordförande vi talar om. När han uttalar sig, och sedan möjligtvis får ta tillbaka delar av det han har sagt, har han naturligtvis inte i första läget uttalat sig mot sin övertygelse.

Han har naturligtvis sagt det som han har tyckt vara rimligt. Självklart är det så. Han är inte någon duvunge i den europeiska politiken. Att han tvingas att delvis backa handlar naturligtvis om att den svenska regeringen liksom ett par andra regeringar vill ha den svenska och respektive länders opinioner med sig i en utveckling som de vet att det finns ett mycket starkt motstånd mot. Därför vill man inte tala klarspråk. Man vill inte låtsas som om den utveckling som pågår är en utveckling av EU till en militär union.

Jag vill bara för klarhetens skull påpeka att Vänsterpartiet avvisar det formaliserade Natosamarbetet och avvisar den utveckling som leder till att alltfler militära uppgifter hanteras inom EU.

Anf.  21  ORDFÖRANDEN:

Vill utrikesministern kommentera detta?

Anf.  22  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag kan avslutningsvis säga att Prodi har sagt det han skulle vilja se. Det har han sagt ett antal gånger tidigare. Däremot har Prodi inte haft någon majoritet bakom sig. I flera väldigt avgörande frågor för EU har faktiskt Prodi haft en väldigt ensam uppfattning. Inte desto mindre upprepar han ofta vad han själv skulle vilja se. Det här är en av de punkter där han står på tvärs inte bara med flera av medlemsländerna utan också med många av kandidatländerna, som nog var de som reagerade starkast mot det senaste uttalandet.

Anf.  23  ORDFÖRANDEN:

Vi har då kommit fram till att vi kan försöka komma till ett beslut. Vi har hört regeringens ståndpunkt om ordförandeskapets utkast till rapport. Där är regeringen beredd att ställa sig bakom den, men med vissa förbehåll som är redovisade i promemorian. Sedan har också utrikesministern här i dag utvecklat de förbehållen. Med det konstaterar jag att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Vi räknar med att vi kommer tillbaka till dessa frågor. Det kommer att vara flera ministerrådsmöten under våren. Då får vi anledning att fördjupa oss ytterligare i dessa frågor. Med det kan vi snabbt gå vidare på dagordningen. Varsågod, utrikesministern.

Anf.  24  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det gäller frågan om frilanstolkar. Där fanns det ett förslag från kommissionen vid förra allmänna rådet, men det fanns inte en tillräcklig majoritet för att anta kommissionens förslag. Frågan gick tillbaka till Coreper, och nu tar man upp den igen.

Vi anser tillsammans med andra länder, även om vi verkar vara i minoritet, att frilanstolkar, precis som alla grupper som inte är fast anställda, ska betala nationell skatt.

Anf.  25  ORDFÖRANDEN:

Den frågan var uppe tidigare. Nämnden ställde sig bakom regeringens ståndpunkt förra gången. Det gör vi fortfarande.

Anf.  26  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Sedan har vi punkten om rådskonstellationerna och hur många råd det ska vara. Vi är från svensk sida väldigt måna om att få ett beslut så snart som möjligt eftersom det påverkar vår ordförandeskapsplanering. Här har ordföranden lagt fram förslag om att man skulle minska från 22 till 16 råd. Man kan ha olika synpunkter på hur de olika råden exakt ser ut. Vår utgångspunkt har varit att försöka stötta ordföranden så att man kan komma till beslut någon gång i den här frågan.

Anf.  27  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt i detta ärende. Vi går vidare.

Anf.  28  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Sedan kommer vi att diskutera Moçambique med utgångspunkt från vad vi ytterligare kan göra som stöd efter översvämningarna. Vi säger bl.a. att det naturligtvis är Moçambiques regering ihop med FN som har samordningsansvaret. Men återigen är det viktigt att poängtera att det är ett exempel på där en ökad samordning inom EU skulle betyda väldigt mycket för att få snabbare och effektivare insatser på plats. Vi uppmanar också att man ska ge positiva bidrag till den givarkonferens som ska vara i slutet på april.

Det kommer att bli ett toppmöte mellan stats- och regeringscheferna i EU och Afrika i Kairo 3–4 april. Där kommer bl.a. att tas upp konflikthantering, mänskliga rättigheter och demokrati, skuldfrågor, hiv/aids, utvecklingssamarbete och hur Afrika ska kunna integreras i världsekonomin. Man kommer att anta en deklaration och en konkret och förhoppningsvis handlingsorienterad aktionsplan.

Det här är första gången som man samlas på den här nivån. Det är positivt inte minst för att vi ska få upp Afrika högre på EU:s dagordning. Från svensk sida har vi framför allt strukit under behovet att man diskuterar konfliktförebyggande och hiv/aids och att vi får en bättre samordning av biståndet och också av krisinsatser.

En fråga som kommer att diskuteras på mötet är hur man ska följa upp mötet och ifall man ska ha fortsatta möten med stats- och regeringschefer kontinuerligt eller om detta ska vara ett enda tillfälle.

Anf.  29  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Jag har ingenting emot de frågor som Sverige driver, hiv/aids och krishantering. Jag är lite nyfiken på om detta också ligger i linje med andra länders deltagande eller om det finns några andra länder som driver några andra frågor i de textförhandlingar som pågår.

Anf.  30  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag tror nästan att jag överlåter det till Sven-Olof Petersson, som har följt det mer direkt.

Anf.  31  Utrikesrådet SVEN-OLOF PETERSSON:

Tack. Inom EU råder det stor enighet om hur aktionsprogrammet och deklarationen ska se ut. Däremot råder det viss oenighet i förhållande till de afrikanska länderna, som mer vill betona resursöverföring och liknande. Men det pågår fortfarande diskussioner.

Anf.  32  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Det var väl lite det jag misstänkte. Jag skulle vilja höra om det finns något gehör från EU:s sida när det gäller resursdelen. Hur går resonemangen? Vad driver Sverige för linje när det gäller resursfrågorna?

Anf.  33  Utrikesrådet SVEN-OLOF PETERSSON:

Det som är den stora frågan i diskussionen är konditionaliteten. För att det ska bli ökade resursöverföringar från EU måste de mottagande länderna vidta ett antal reformer för att resursöverföringarna ska ge resultat. Det är den diskussion som förs. De afrikanska länderna kräver en mer villkorslös resursöverföring.

Anf.  34  ORDFÖRANDEN:

Jag tror att vi kan gå vidare. Det är inget direkt beslutsärende den här gången.

Anf.  35  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det gäller konflikter i Afrika sade jag vid förra EU-nämndssammanträdet att det skulle diskuteras i substans vid det här GAC-mötet. Tyvärr verkar det nu som om vi har fått Solanas och kommissionens gemensamma papper så sent att det inte lär bli någon större substansdiskussion denna gång heller. Det kommer förmodligen på aprilmötet.

Från svensk sida har vi strukit under vikten av att man när det gäller de stora sjöarna försöker att ha en regional fredskonferens och försöker lägga grunden för en ordentlig fred så att man sedan kan gå vidare med resten av återuppbyggnadspaket, demokratiseringsprojekt och liknande. Vi har också betonat vikten av att vi från EU:s sida är med i fredsprocesser och olika medlarinsatser.

Det här är för övrigt också ett exempel där vi kan se att olika medlemsländer i EU har olika intressen beroende på sina gamla kolonialbindningar. Därför vill vi se att den här sortens frågor behandlas betydligt mer noggrant i den nya politiska kommittén som ska diskutera konflikthantering så att man där tidigare syr upp medlemsländerna på ett bättre och tydligare sätt så att de inte agerar för mycket utifrån sina gamla kolonialbildningar.

Anf.  36  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag har två synpunkter. Det ska inte behandlas särskilt mycket nu, så jag tänkte bara göra två randanmärkningar. Den ena gäller hela bedömningen av bistånd till statsmakt som för krig. Det tror jag behöver belysas och gås igenom. En del hävdar att en del av konflikterna i Afrika de facto är biståndsfinansierade, i varje fall i stor utsträckning biståndsfinansierade. Det kan man ha olika uppfattningar om. Men jag tror att det vore klokt att gemensamt inom EU-kretsen jobba igenom den problematiken. EU är dels självt, dels via medlemsländerna den alldeles dominerande biståndsgivaren till Afrika. En tredjedel av Afrikas invånare bor i länder där det pågår krig.

Den andra synpunkten har beröring med den tidigare frågan. Vad ska Europas roll vara när det gäller att kunna sätta in resurser för fredsbevarande och ibland fredsframtvingande? Vad är Europas roll? Det är inte alldeles lätt. Det finns ett kolonialt förflutet och många sådana saker. Jag tror att man borde föra in detta. Jag vet inte vilken gång i ordningen vi får konferenser och välmenande förslag. Men vi måste också komma till den situationen att vi kan bidra med något.

Anf.  37  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag kan bara instämma. De frågorna finns naturligtvis med på den dagordning som ska diskuteras.

När det gäller de fredsbevarande insatserna är det två frågor. Det är viktigt dels att EU kan agera och att EU också kan bistå med folk, dels att EU kan hjälpa till att bygga upp den afrikanska förmågan. Vi kan ge ett stöd till FN via OAU så att vi bygger upp de afrikanska ländernas egen förmåga att ställa upp när det gäller fredsbevarande styrkor och liknande. Det gäller både vårt deltagande och hjälpen till de afrikanska länderna att bygga upp ett eget deltagande.

Anf.  38  LARS OHLY (v):

Det oroar mig lite att utrikesministern så lättvindigt instämmer i det som Göran Lennmarker säger. Det är en oerhört problematisk fråga om man ska använda biståndet till de allra fattigaste och bestraffa dem därför att de har regeringar som befinner sig i krig eller begår krigiska handlingar. Det bör nog problematiseras väsentligt mer än vad Göran Lennmarker gör. Jag har inte någonting emot att man tar upp och diskuterar frågan. Men den svenska positionen har hittills varit att man har varit mycket restriktiv med att sätta en automatisk bindning mellan biståndet och regimernas krigsvilja.

Anf.  39  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Herr ordförande! Vi kanske inte ska gräla om vad Göran Lennmarker sade. Jag uppfattade faktiskt inte att Göran Lennmarker sade det Lars Ohly påstår att Göran Lennmarker sade.

Vi kan ta den diskussion vi hade innan om de stora sjöarna. Det är ingen idé att vi börjar med återuppbyggnadsbiståndet innan vi ser till att vi har en ordentlig fred i området. Nu ska bistånd sättas in så att vi får en ordentlig fredsöverenskommelse och en fred som varar. Sedan kan vi ge återuppbyggnadsbiståndet. Det handlar om att ge det på rätt sätt.

Anf.  40  ORDFÖRANDEN:

Därmed kan vi lämna den punkten för dagen och gå vidare.

Anf.  41  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Då kommer vi till frågan om Indonesien. Där antar vi rådsslutsatser som handlar om att utveckla och fördjupa EU:s relation med Indonesien för att stärka den demokratiska processen i Indonesien. Det här handlar om en politisk dialog med Indonesien, att komma till rätta med korruptionen och att arbeta med polisen och militären för utbildning i den nya demokratiska inriktningen.

Anf.  42  ORDFÖRANDEN:

Ingen begär ordet. Vi har inte heller sett utkastet till slutsatser, men jag tolkar det som att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende. Vi går vidare.

Anf.  43  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det gäller Ryssland och Tjetjenien kommer debatten att koncentreras på de uppgifter vi har sett om väldigt grova brott mot mänskliga rättigheter och humanitär rätt i Tjetjenien. Ordföranden kommer också att berätta om de möten som har varit med Ivanov och andra när det gäller Ryssland.

Här är det viktigt att vi får ett väldigt tydligt och klart budskap till Ryssland om att man måste utreda brotten mot mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Vi skulle också vilja att det tydligt skrevs ut i rådsslutsatserna att de ansvariga ska ställas inför rätta, så att det blir tydligt.

Ryssland har nu sagt ja till Europarådet. Men vi måste nu kräva att man måste öppna Tjetjenien för internationella organisationer. De internationella organisationerna måste också samverka så att inte Ryssland kan spela ut dem mot varandra och välja vilken internationell organisation man vill ska agera och vem man vill ha rapport av. Här måste vi se till att vi får en samverkan mellan Europarådet, OSSE och andra internationella aktörer som kan finnas på plats.

Vi kommer också att verka för att man tar upp Tjetjenien som en huvudfråga vid FN:s MR-kommission som nu inleds i Genève. Man kan också allmänt säga att vi naturligtvis känner en oro för att konflikten också kan få spridning till andra ryska regioner och även grannländer som t.ex. Georgien.

Anf.  44  ORDFÖRANDEN:

Tack. Det här är diskussionspunkter. Jag tar därför inte upp dem som formella beslutspunkter i dag. Vi kan då gå vidare.

Anf.  45  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Vi har redan varit inne på frågan om västra Balkan. Vi fick bort flygförbudet förra gången. Vi vill fortsättningsvis från svensk sida se att man ser över de fortsatta sanktionerna vad gäller t.ex. oljeembargot. Vi har hittills inte fått någon majoritet för det. Vi tror att det vore ett bra sätt att också stödja den serbiska oppositionen.

I övrigt kommer diskussionen säkert att koncentreras på de problem vi nu ser i Kosovo. I Mitrovica gör svenska KFOR-styrkan ett väldigt uppskattat arbete. Vi måste också se till vad vi kan göra i sydvästra Serbien, där vi ser att det finns en konflikt mellan serber och albaner som är väldigt allvarlig. Det är viktigt att vi redan nu agerar för att förebygga allvarliga konflikter.

En fråga som har varit diskuterad inför rådet har varit önskemål från ett medlemsland att man skulle uppmärksamma ettårsdagen av Natos intervention i Kosovo, vilket vi från svensk sida har sagt nej till. Vi tycker att det är rimligare att man uppmärksammar ett fredsslut än att man uppmärksammar ett krigsutbrott.

Anf.  46  LARS OHLY (v):

Det står i det papper som vi har fått om de svenska ståndpunkterna och dagordningspunkterna att rådet förväntas fatta formella beslut om ett skärpande av de finansiella sanktionerna mot Serbien. Jag menar nog att sanktionerna är ett mycket trubbigt vapen i dag. Det används på ett sätt som man nog kan ifrågasätta utifrån många utgångspunkter.

Sanktioner ska användas framför allt när det handlar om att se till att demokratiska institutioner kommer på plats så att demokratin får en möjlighet att utvecklas. Men om man skärper sanktionerna i det här läget kommer det sannolikt inte att drabba dem man vill komma åt. Det kommer att drabba människor som redan lider efter ett direkt krig och efter långvariga sanktioner. Jag menar nog snarare att man borde diskutera att mildra sanktionerna och på sikt upphäva dem.

Anf.  47  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag var också lite fundersam över vad finansiella sanktioner innebär. Precis som Lars Ohly sade är sanktioner mycket trubbigt, och ibland motverkar de sitt syfte. Jag har inte sett exakt vad det skulle innebära. En sak är om man träffar en regim och själva regimens företrädare. Det har EU utvecklat tekniker för – det var Nigeria. Men om det drabbar hela landet kan effekten bli en annan än vad vi vill se.

Den andra punkten gällde Montenegro. Vi har talat mycket om att vi ska ha en enhet för analys och early warning. Det har inte minst varit ett svenskt önskemål att det ska vara en del av detta. Den fråga man naturligtvis ställer sig är: Vilken planering sker nu inför den möjliga utvecklingen att det blir stridigheter mellan Montenegro och Serbien? Lärdomen av Kosovo säger oss att vi måste ta fram en sådan planering och också tänka de värsta tankarna för att se hur man ska agera i en sådan situation. Det vore bra att EU nu tar fram ett sådant papper. Det kan man inte göra till sammanträdet i nästa vecka, men kanske till kommande sammanträde.

Anf.  48  GUSTAF VON ESSEN (m):

Det gällde också frågan om sanktioner. Det är svårt att inte hålla med om att man borde ha sanktioner i vissa lägen. Det är uppenbart. Men om man går ned i ett sanktionsträsk, som t.ex. i Irak – år efter år plågas livet ur befolkningen utan att regimen nämnvärt påverkas – undrar jag om man inte måste hitta utgångar från sanktionssystemen i tidigare skeden. Annars fastnar man i detta och kommer inte ur. Jag hoppas att regeringen är uppmärksam på detta, så att vi inte hamnar i samma situation som i Irak.

Anf.  49  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag börjar med Montenegro. Vi gav vid förra mötet kommissionen i uppdrag att komma tillbaka med förslag till detta möte för hur vi skulle kunna öka stödet till Montenegro. Vi får se vad kommissionen rapporterar på måndag när det gäller oron för vad som sker i Montenegro.

Det är nog en bristfällig beskrivning i papperet av sanktionerna. Vi har från svensk sida och från flera andra länders sida sagt att vi ska mildra de allmänna sanktioner som drabbar landet. Det handlar om oljesanktioner, flygförbud m.m. De finansiella sanktionerna har varit riktade mot en mindre grupp personer, framför allt de finansmän, affärsmän, som står regeringen nära. Det har fattats beslut tidigare. Detta är ett beslut för att verkligen implementera dessa i fråga om tillgångar utomlands och liknande. Det är en smal finanspolitisk sanktion. Det har varit ett av sätten att försöka få enighet kring att upphöra med de breda sanktionerna. Vi har sagt att det är bättre att vi upphör med de breda sanktionerna, flygförbudet, oljeembargon osv., och att vi i gengäld i stället kan rikta in oss på den lilla grupp som står runt Milošević, så att det blir mer riktade sanktioner i stället för de breda sanktionerna.

Anf.  50  LARS OHLY (v):

Då finner jag att den svenska linjen trots allt är acceptabel, eftersom man arbetar för att mildra de svåra sanktioner som drabbar det serbiska folket.

Anf.  51  ORDFÖRANDEN:

Då konstaterar jag att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende. Då går vi raskt vidare.

Anf.  52  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det gäller kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève är det två frågor som vi tror kommer att bli särskilt uppmärksammade från ett EU-perspektiv. Det är dödsstraffet och det är situationen i Kina.

Dödsstraffet är en svår fråga. EU driver starkt kraven på att dödsstraffet ska upphöra. Förra året var man tvungen att dra tillbaka förslaget, eftersom man riskerade att få så stora ändringsförslag i resolutionen om dödsstraff med hänvisning till att det inte ska vara inblandning i länders inre angelägenheter. EU drog slutsatsen att detta skulle bli så ohyggligt urvattnat att det var bättre att dra tillbaka resolutionen. Samma problem kommer vi att stå inför i år. Även nu får vi göra en avvägning mellan att vara både tydliga med att dödsstraffet ska upphöra men samtidigt inte ha en så urvattnad resolution att det blir meningslöst att lägga fram den. Det är viktigt att EU-länderna försöker att agera så gemensamt som möjligt, så att det vi säger får något slags styrka.

När det gäller förhållandena i Kina finns det en diskussion om en resolution om Kina kontra den dialog som förs med Kina när det gäller mänskliga rättigheter.

EU har ännu inte bestämt hur man ska göra när det gäller resolutionen om Kina. Bl.a. använder man det som ett sätt att sätta press på Kina för att faktiskt före detta möte också markera att man har gjort förbättringar efter förra mötet. Vi skulle vilja se konkreta åtaganden av Kina innan mötet. Tyvärr har vi inte sett de framsteg vi hade velat se under året.

Anf.  53  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende. Vi går då vidare.

Anf.  54  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det gäller IGC kommer vi att ha en första diskussion om kommissionens storlek och sammansättning och viktningen av medlemsstaternas röster. Det går lite upp och ned om det ska vara en bred eller smal dagordning. Just nu börjar det se ut som om det återigen handlar om en ganska begränsad dagordning i enlighet med de önskemål vi har haft.

När det gäller de frågorna vi kommer att diskutera nu, kommissionens storlek och viktningen av medlemsländernas röster, har vår utgångspunkt varit en kommissionär per medlemsland och en långsiktig omviktning av rösterna i rådet. Det ska ske på ett sätt så att alla nya medlemsländer i förväg ska veta hur många röster de får och att nya förändringar inte ska behöva göras efterhand.

Anf.  55  LARS OHLY (v):

Jag har en fråga om det som står om regeringens inställning till kommissionens sammansättning. Man beskriver i mycket positiva ordalag värdet av en stark och handlingskraftig kommission som en oberoende instans som en motvikt mot de stora länderna. Vi har faktiskt erfarenheter inte minst från de senaste dagarna både vad gäller Volvo–Scania-affären och svenska införselregler av en kommission som står oberoende av framför allt de små ländernas intressen. Det är en rättstradition och en politisk tradition som helt skiljer sig från den vi har i Sverige, nämligen att det finns en tjänstemannainstans som har en lagstiftande funktion och initiativrätt i politiska beslut. Jag hade hellre sett att Sverige hade en restriktiv hållning till alla förslag som förstärker eller försvarar kommissionens oberoende ställning och överför mer av beslutsmakten till politiskt och demokratiskt valda institutioner.

Anf.  56  ORDFÖRANDEN:

Vi kan notera, eftersom vi är under tidspress i dag, att vi har en mindre grupp inom nämnden som nyss har haft en överläggning med regeringens representanter om detaljerna. Jag har också hört att regeringens företrädare har varit hos både konstitutionsutskottet och utrikesutskottet och gått igenom promemoriorna. Vi följer frågan noga.

Anf.  57  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Även om vi alla kan vara upprörda över besluten nu kan vi samtidigt se att det är viktigt att det finns en kommission som t.ex. reagerar när medlemsländer bryter mot reglerna. Ta t.ex. miljöområdet där vi kan se att kommissionen agerar även mot de stora länderna när de bryter mot de gemensamma reglerna. I allmänhet är det viktigt för alla små länder att det finns en stark kommission. I parlamentet är det de stora länderna som dominerar.

Anf.  58  ORDFÖRANDEN:

Kan vi med det lämna den punkten för dagen? Vi går vidare.

Anf.  59  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag har inga övriga kommentarer på det som är kvar på listan om inte nämnden har några frågor.

Anf.  60  ORDFÖRANDEN:

Det finns ett handelsärende som ska komma upp, Förbindelserna med Mexiko, om ett frihandelsavtal. Vi har tagit del av reaktioner i vårt östra grannland. Den finska riksdagens ekonomiutskott har haft en hel del intressanta synpunkter på avtalet, och de ska behandlas av stora utskottet. Man är från finsk sida kritisk mot frihandelsavtalet. Jag hoppas att regeringen tar del av detta. Det är en fråga som kanske aktualiserar att närmare analysera EU:s handelspolitik utifrån de nationella parlamentens utgångspunkter. Det är kanske inte en fråga i första hand för EU-nämnden att avgöra utan mer för utrikesutskottet.

Anf.  61  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Herr ordförande! Jag vet att det har funnits diskussioner. Om jag minns rätt gäller det bl.a. offentlig upphandling, handelsdelarna och mänskliga rättigheter. Jag har inte haft ansvaret för att följa handelsdelarna, så de vågar jag inte redovisa. När det gäller mänskliga rättigheter har vi varit noga med att de ska finnas med i grundavtalet, så att det går att komma tillbaka till dem även om de inte finns med i själva frihandelsdelen.

Anf.  62  ORDFÖRANDEN:

Jag skulle vilja skicka med att regeringen tar del av de finska reaktionerna, så att vi kan få dem kommenterade.

Med detta finner jag att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt.

Då är vi klara med samrådet, och vi tackar utrikesministern för medverkan i dag.

2 §  Europeiska rådet
Statsminister Göran Persson
Information och samråd inför Europeiska rådets extra möte den 23 och 24 mars 2000

Anf.  63  ORDFÖRANDEN:

Då återupptar vi våra överläggningar. Jag hälsar statsministern och hans medarbetare välkomna hit. Vi ska ha information och samråd inför det extraordinarie sammanträdet med Europeiska rådet i Lissabon den 23–24 mars. Jag kan också lugna statsministern med att EU-nämnden redan har företagit studieresa till Lissabon, och vi har besiktigat lokalerna där detta toppmöte ska äga rum. Med det lämnar jag över ordet till statsministern.

Anf.  64  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Det gör mig inte lugn, men tack för välkomsthälsningen!

Jag kan vara kortfattad. Jag tror att detta blir ett toppmöte som i substans ligger väl till för vår del. Huvudtemat är sysselsättning, ekonomiska reformer och social sammanhållning. Ordförandeskapet presenterade i januari ett dokument med samma titel inför mötet och som, såvitt jag förstår, nämnden har tagit del av. Papperet har sedan behandlats i olika rådskonstellationer, främst av finans- och arbetsmarknadsministrarna. Guterres besökte Stockholm i början av mars och redovisade den närmare uppläggningen av toppmötet.

Låt mig inledningsvis betona den positiva utveckling som inramar toppmötet. Nu sjunker arbetslösheten i EU månad för månad. Dagens nivå kring 8 ½ % är fortfarande alltför hög. Men det är ändå den lägsta noteringen på nio år och innebär en rejäl minskning jämfört med 90-talets toppnivåer. Alla prognoser pekar på en fortsatt nedgång under de kommande åren. Förklaringarna är flera. Eurons införande har gett lägre realräntor. De politiska förändringarna i EU har inneburit en mer sysselsättningsvänlig ekonomisk politik. Den strategi som unionen efter bl.a. svenskt initiativ har tagit börjar ge resultat. Det är den utvecklingen som toppmötet ska förstärka och föra vidare. Den strategi som portugiserna har presenterat har starkt stöd från regeringen. Den ligger mycket nära den inriktning vi själva arbetar för.

I strategin framhålls vikten av breda satsningar på IT och kommunikationsteknik. Där finns betoningen av utbildning och livslångt lärande. Där finns viljan att försvara och utveckla generella välfärdssystem och en vilja att förhindra att det nya kunskapssamhället leder till nya sociala klyftor. De svenska ståndpunkterna i dessa frågor har ställts samman i ett non-paper som nämnden har fått. Låt mig här lyfta fram några aspekter vi anser särskilt viktiga.

IT-frågan är en sådan aspekt. Vi vill att EU ska ta språnget in i det nya kunskapssamhället med dess möjligheter till sysselsättning och tillväxt. Den nya tekniken måste utnyttjas fullt ut av hela befolkningen. Vi förespråkar åtgärder på en rad områden. Vi verkar för ökad konkurrens och att medlemsstaterna ska ha avreglerat marknaderna för telekommunikationer innan utgången av år 2003. Vi sänker priserna och ökar tillgängligheten. Vi vill att medlemsstaterna enas om att IT blir en viktig del i skolundervisningen. Alla skolor bör ha tillgång till datorer och Internet senast 2003. Alla lärare bör ha genomgått IT-utbildning senast 2004. Alla elever från 12 år och uppåt bör inom skolan få en egen e-mail address.

Vi vill se ett system för s.k. benchmarking mellan medlemsstaterna och mellan EU och USA för att sporra och påskynda utbredningen av IT-teknik. Exakt vilka faktorer som ska jämföras i en sådan process bör fastställas vid toppmötet i Feira i juni.

Låt mig understryka att det inte är regeringens mening att EU ska tillerkännas nya beslutsbefogenheter på området. När det gäller t.ex. inriktningen av vårt undervisningssystem måste det även i fortsättningen vara nationell beslutanderätt som ligger i botten. Men det vore ett misstag att inte utnyttja den täthet som finns i EU-samarbetet. Vi vill därför stimulera till nationella beslut som leder till att IT-utvecklingen drivs vidare i Europa. Vi lyfter också fram den väldiga potential som ligger i EU:s utvidgning, en inre marknad med fyra gånger så många konsumenter som Japan och nästan dubbelt så många som USA. Det skapar väldiga investeringsbehov, ökad konkurrens och efterfrågan. Utvidgningen är en möjlighet till jobb och tillväxt – inte ett hot. Jag ser det som särskilt viktigt att just understryka detta faktum.

Vi betonar jämställdheten och understryker att den ökade sysselsättningsgrad som behövs i EU för att möta de utmaningar en åldrande befolkning innebär bara kan nås genom att fler kvinnor ges möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Detta ställer i sin tur krav på att medlemsstaterna fullt ut genomför individuell beskattning och att barnomsorgen byggs ut. Dessutom krävs en hög grad av offentlig finansiering av barnomsorgen, annars skapas marginaleffekter som försvårar kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.

Vi stöder det förslag som kommer bl.a. från kommissionen om att sätta 70 % sysselsättningsgrad som mål för EU år 2010. Samtidigt betonar vi att detta mål bör kompletteras med nationella sysselsättningsmål. Jag tror att även länder som i likhet med Sverige redan i dag ligger över den nivån kan ha nytta av denna process.

Slutligen stöder vi helhjärtat ordförandeskapets förslag att sätta upp ett nytt strategiskt mål för EU att på tio år göra EU till världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapssamhälle. Men vi hävdar att det inte räcker till. Vi vill lägga till en sak: Full sysselsättning ska vara ett strategiskt mål för den europeiska unionen. Där är vi inte ensamma. Tvärtom! Det finns ett växande stöd för vår inställning. Jag har gott hopp om att vi ska få ett brett stöd, om det sedan räcker hela vägen fram på toppmötet återstår fortfarande att se. Om så blir fallet, håller något viktigt på att ske inom unionen. När vi för fyra fem år sedan talade om att göra EU till en sysselsättningsunion möttes vi av en del kritiska kommentarer – för att uttrycka det milt. Nu är vi där. Den 23–24 mars samlas vi i Lissabon till det nya millenniets första toppmöte. Överst på dagordningen finns frågan om hur EU ska återföras till, förhoppningsvis, full sysselsättning. Det är, tycker jag, i ett nötskal en politisk förändring av Europas politik som det finns anledning att erinra om, med tanke på, inte minst, de samtal vi har haft här i EU-nämnden under gångna år.

Det kan också bli aktuellt i Lissabon att ta ställning till hur Europeiska rådet fortsättningsvis ska hantera frågor som rör ekonomisk politik och sysselsättning. Bl.a. kommissionen har föreslagit att ett extra toppmöte ska äga rum varje år för att ge stats- och regeringscheferna möjlighet att ytterligare ventilera dessa frågor. Ett sådant möte skulle i så fall komma på Sveriges lott att arrangera under vårt ordförandeskap. Vi kommer att med ett öppet sinnelag delta i diskussionen om lämplig uppföljning om det finns en framväxande enighet. Om stats- och regeringscheferna mer regelmässigt bör behandla frågor rörande ekonomisk politik och sysselsättning ska vi givetvis ställa upp på detta.

Därutöver kommer vi under toppmötet säkert att diskutera situationen på Balkan. Det kommer att ges en redovisning av läget i diskussionen rörande europeisk krishantering. Jag vill dock vad gäller sakinnehållet i dessa och andra utrikespolitiska frågor hänvisa till det samråd som utrikesministern förhoppningsvis alldeles nyss haft med nämnden.

Jag kan vidare informera nämnden om att den portugisiske premiärministern uttryckligen framhållit att han inte förutser någon diskussion i Lissabon rörande regeringskonferensen. Våra förhandlare behöver ytterligare tid innan det blir dags för stats- och regeringscheferna att sätta tänderna i denna fråga. Sedan kan det därutöver komma upp en informell diskussion under middagen omkring den österrikiska situationen. Jag ser ingen som helst anledning att ändra den position som vi intagit och som är 14 av 15 medlemsländers gemensamma reaktion mot den högerextremistiska regeringsmedverkan som nu sker i Österrike.

Anf.  65  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag tänker börja där statsministern slutade.

Detta är första gången som Europeiska rådet sammanträder efter det att trakasserierna mot Österrike började. Nu säger statsministern att han inte avser att ändra ståndpunkt vad beträffar hanteringen av Österrike. Innebär det att det fortsatt ska vara markeringar för allmänheten att konsumera när det gäller uppträdandet mot den österrikiske statsministerkollegan? Är det verkligen den svenska regeringens uppfattning att man ska fortsätta att vidhålla markeringarna så länge som FPÖ ingår i den österrikiska regeringen? Hur länge tror man att Österrike då lojalt kan ställa upp och hjälpa t.ex. Sverige när man behöver enhällighet för att få upp frågan om införselreglerna på bordet och få ett förslag från kommissionen? Ett sådant uppträdande leder bara till splittring inom den europeiska unionen som ingen kan tjäna någonting på.

Jag nåddes i dag på morgonen av upplysningen om att den finske nyutnämnde utrikesministern Tuomioja, som inte kan beskyllas för att vara en högeravvikare, har uttalat att det inte går att hålla på så längre utan att man måste finna en väg ut ur den situation som regeringscheferna har försatt sig i. Kommer den svenska regeringen att avvisa tanken att komma fram till en lösning så att Österrike kan behandlas som en fullvärdig medlem i EU?

Sedan var det huvudämnet för det extra mötet med Europeiska rådet. Vi har diskuterat ämnet flera gånger tidigare med finansministern och arbetsmarknadsministern – näringsministern heter han nu. Vi har från moderat håll konstaterat att redan det första dokumentet som lämnades ut var lite ordrikt, lite fluffigt, det innehöll allmänt vackra formuleringar men ganska lite konkretion. Det har inte tillförts nämnvärt mycket av det heller. När vi var i Lissabon med EU-nämnden fick vi intrycket från portugisiskt håll att man hade valt ämnet för att det var lite populärt och att det gav tillfälle att demonstrera att Portugal har en förhållandevis låg arbetslöshet.

Det svenska papperet har inte heller tillfört så mycket konkretion. Det är kanske lika bra att konstatera nu när statsministern ordar om hur man har förvandlat EU till en sysselsättningsunion att här finns en arbetsfördelning. Vad EU kan göra inom sin beslutskompetens för att befrämja tillväxt och sysselsättning i medlemsländerna är att genomföra den inre marknaden, konsolidera euron, verka för frihandel externt – naturligtvis internt, men det ligger i sakens natur – gentemot tredje land. Det är inget fel på de prioriteringar som har gjorts i anslutning till materialet, att tala för och genomföra starka offentliga finanser, att man ska stärka samarbetet på de finansiella marknaderna och främja tillgången på riskkapital. Det kan vi alla ställa upp på, och det är bra.

Det är också bra med rekommendationerna som ges om utbildning och arbetsmarknadspolitik. Det är det som ska genomföras på det nationella planet. Det resultat som kan avläsas i den typen av rekommendationer som nu lämnas, dvs. förhållandet att det är vänsterregeringar i de flesta länderna i Europa, är att man inte längre uttalar rekommendationer om skatteåtgärder på det nationella planet, ej heller om avregleringar. Det enda jag har funnit i det svenska papperet är att ordet avreglering finns på ett ställe. Där får jag intrycket av att man är inriktad på motsatsen. Det står överst på s. 7 att man ska ”använda gemensamma tidsfrister och tidsplaner för genomförandet av reformer av avregleringar”. Vad betyder ”reformer av avregleringar”? Det måste i så fall innebära återregleringar. Är det det som är det svenska tillägget i debatten?

Det skulle vara bra om man ägnade ett extra toppmöte om året åt en genomgång av den ekonomiska politiken som syftar till tillväxt och bättre sysselsättning. Om detta inträffar under den svenska ordförandeperioden nästa år kan vi ha goda exempel på vad vi skulle kunna göra på hemmaplan och utfärda rekommendationer just vad beträffar skattelättnader och avregleringar i syfte att göra våra ekonomier bättre rustade att tillhandahålla en god sysselsättning.

Anf.  66  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Först några ord omkring Österrike. Lars Tobisson och jag har uppenbarligen skilda uppfattningar om detta. Det är inte okänt.

Jag tycker att det var en bra markering att unionen också är en familj av värderingar. Den är inte bara en inre marknad, den är inte bara marknadsekonomi och marknadssamhälle. Den är också värderingar.

När vi nu har en regering i Österrike med människor som har uttryckt uppskattning av nazistisk arbetsmarknadspolitik, förringat Förintelsen och över huvud taget gjort uttalanden som är av det slaget, inte minst av främlingsfientligt snitt, har man demonstrerat att man inte tillhör samma värderingsgemenskap som vi andra. Då är det värdefullt om Europas politiska ledare gemensamt står upp och säger att de inte vill se det. Österrike är med i unionen och ska verka inom unionen. Men landet får finna sig i den typen av bilaterala tydliga markeringar. Detta hör till ett av de mest intressanta och löftesrika inslagen den senaste tiden i unionens arbete. Vi har skilda värderingar och skilda utgångspunkter för hur vi ser på att politiken ska användas. Det är inte oviktigt att vi gör denna markering, med tanke på vad vi kan se runt omkring oss i Europa av främlingsfientlighet och högerextremism. Det är utomordentligt intressant att det är några av de konservativa politikerna som har gått i spetsen för detta. Jacques Chirac har med den tydlighet som han har mobiliserat gjort klart hur han ser på den nya österrikiska regeringen. Aznar har nyligen varit framgångsrik i ett nationellt val. Han gör samma mycket tydliga markering. Liberalen Verhofstadt har gjort det. Det säger någonting om det Europa vi lever i.

På samma sätt säger det någonting när man upplever att detta kritiseras. Jag tycker att det är märkligt. Vi står långt ifrån varandra där – Lars Tobisson och jag. Det är i och för sig trist, men jag tror inte att det är den position som vi har intagit som ska justeras.

När det gäller sakfrågan på toppmötet är det sant att man skulle kunna ha en högre konkretionsgrad. Men samtidigt är det faktiskt så att vi nu rör oss på ett av de områden som inte ska vara föremål för ett europeiskt beslutsfattande, utan det är nationella beslut som gäller. Här ser vi nu en integration ske i Europa utan att det vilar på överstatligt beslutsfattande. Det sker en integration som snarast vilar på en politisk öppenhet – man lär av varandra. Det är en process som jag tror kommer att vara utomordentligt kraftfull.

Vi använder det något amerikanskt influerade uttrycket benchmarking i våra papper. Det är ingenting annat än att vi vet att när man sätter upp mål och styr mot de målen så får de en väldig politisk kraft utan att för den skull vara bindande i något slags legal mening. Vi kan t.ex. komma i håg den enorma process som skedde i Europa mot konvergenskriterierna, som ju också är mål för ekonomisk politik, som sattes upp under 90-talet.

Nu sätter vi upp mål för den mer reala ekonomiska utvecklingen – att få upp sysselsättningsgraden i Europa till 70 %. Framöver kommer det att vara så att länderna jämförs. Hur långt har vi kommit? Vem har den bästa förbättringen? Vad har de gjort? Vad är det som vi kan lära av dem?

Lösningarna ser förstås lite annorlunda ut nu jämfört med den tidpunkt då Tobisson var i det läget att han kunde räkna partivänner kring bordet. Nu är det inte skattesänkningar och ensidiga avregleringar samt ökade klyftor som ska driva på sysselsättningen, utan nu är det en annan ansats. Jag tror t.o.m. att det är så, gemensamt i Europa i dag, att offentliga satsningar är utomordentligt viktiga i infrastruktur, i skolsystem och i forskning för att långsiktigt underbygga en tillväxt.

I ett sådant perspektiv blir den något ensidiga fixeringen vid skattesänkningar inte längre en modern politisk ansats. Ansatsen blir i stället hur vi gör bäst förutsättningar för att vår befolkning i Europa ska kunna hävda sig i den mätning som ständigt sker på de globala marknaderna. Detta gör vi genom att vi gemensamt satsar på sådant som stater rimligen ska ta ett växande ansvar för, nämligen utbildning, forskning och infrastruktur.

För vår del – men där är inte uppfattningen densamma över Europa – tror vi också att goda sociala trygghetssystem är sådant som driver på ekonomisk utveckling och tillväxt. Människor som känner sig trygga törs nämligen. De tar ett steg och de prövar något nytt, och det tror vi är produktivt för välfärden.

Det finns en ideologisk klyfta mellan Tobissons sätt att se på detta och den uppfattning som jag har. Just nu kan vi konstatera att det är fler som tycker som jag gör i den europeiska politiska ledningen än som ger uttryck för det som Tobisson innerst inne drömmer om. Det är ett tillstånd som jag lätt kan leva med, men som andra kanske har svårare att stå ut med.

Anf.  67  LARS TOBISSON (m):

Jag vet inte om detta bör utvecklas till en dialog här, men jag beklagar naturligtvis att den svenska regeringen ännu inte funnit anledning att ompröva den förhastade ståndpunkt den intog när det gäller Österrikefrågan.

Det kommer nu vittnesbörd om att man på andra håll, där man präglas av samma progressiva tänkande som statsministern anser sig besitta, är på väg att göra bedömningen att detta inte kan hålla i längden. Då är det tråkigt om Sverige skulle hamna efter. I synnerhet är det tråkigt med hänsyn till att Sverige, om detta bara skulle driva vidare, kan komma att få mycket problem med att hantera ordförandeskapet nästa år om denna konflikt är inbyggd och inte upplöst. Sverige har alltså enligt min uppfattning all anledning att medverka till åtgärder så att man kommer ur den hopplösa situation som man själv har medverkat till att försätta sig i.

När det gäller resonemanget om den ekonomiska politiken är det riktigt att de frågor som skjuts fram här om utbildning, arbetsmarknadspolitik m.m. är frågor som inte är föremål för beslut på det europeiska planet. Detta var jag ju också inne på i mitt förra inlägg. Det kan förekomma rekommendationer – om man vill kan man kalla det för benchmarking – som sedan kan omsättas i beslut på det nationella planet.

Det som jag konstaterade och beklagade jämfört med tidigare är att man inte ägnar sig åt benchmarking på det område där jag tycker att det är mycket viktigt att man vidtar åtgärder för att stärka Europas konkurrenskraft gentemot andra länder, t.ex. USA och Sydostasien. Det handlar om skatteförändringar.

De andra medlemsländerna i EU ligger ju inte stilla på den punkten – det förekommer nästan dagligen rapporter om att man i medlemsländer ledda av socialdemokratiska regeringar företar förändringar och lättnader i beskattningen på företagssidan, på kapitalsidan och även när det gäller beskattningen av arbete i syfte att öka sin konkurrenskraft.

Men i Sverige har detta arbete totalt stannat av. Vi läser i dag i Dagens Industri en intervju med Bosse Ringholm där man riktigt kan se framför sig med vilken avsmak han vrider sig när tanken kommer in på att man kanske någonstans måste tvingas att sänka skatter.

Det görs tydligen något nu, och något kommer att behöva göras beträffande skatterna på sprit och tobak. Men jag vill säga att även om vi inser att vi måste göra det senare, så är inte just det de åtgärder som vi prioriterar för att åstadkomma en bättre ekonomi och sysselsättning i landet.

Här finns alltså en skillnad mellan den svenska regeringens inställning och andra vänsterregeringars inställning ute i Europa. Den tycker jag att vi bör ta itu med, i synnerhet som vi har det högsta skattetrycket av de länder som detta rör.

Jag fick ingen förklaring till det som står i den svenska noten, non-paper, om att man ska genomföra reformer av avregleringar. Vad betyder det?

Anf.  68  MIKAEL ODENBERG (m):

Herr ordförande! Jag begärde ordet därför att jag reagerade på den utsökta oförskämdhet som jag tycker låg i statsministerns – eller Perssons, om jag ska använda samma tilltalssätt som statsministern brukar använda – sätt att påtala skilda värderingar som om dessa skulle gälla synen på FPÖ, Jörg Haider och den främlingsfientlighet som han står för. Därvidlag finns det ingen skillnad i värderingar – och det vet Persson också.

Skillnaden ligger i synen på klokskapen i att låta berättigade bilaterala reaktioner mot regeringsbildningen i Österrike utvecklas till en institutionaliserad unionsmobbning av ett medlemsland.

Den fråga man måste ställa sig är naturligtvis hur det ska vara möjligt att inte åsamka unionens arbete skada när man på det här sättet skjuter av all ammunition dag ett. Det blir väldigt svårt att åstadkomma en normalisering som ligger även i detta lands intresse utan att främlingsfientliga krafter i Österrike och annorstädes ges en möjlighet att triumfera.

Det vore intressant att höra om det finns någon sorts vision om hur arbetet de kommande åren ska kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt i unionen, givet att unionen inte lyckas byta regering i Österrike – vilket sannolikt är förenat med vissa svårigheter. Här finns risker för utvidgningen, för institutionella reformer och på en rad andra områden om man inte klarar av att på något grundläggande sätt inlemma också österrikarna i ett ordnat arbete.

Anf.  69  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Jag tar det sista först. Det förvånar mig att Moderaterna inte har förstått vad det var som stod på spel när vi fick den här österrikiska regeringen. Man talar om att skada unionen. Men vi, som land som har stått som en av de kanske starkaste anförarna av utvidgningsprojektet, vet ju att här fick vi in en regering med ett utomordentligt vämjeligt budskap av starkt högerpopulistiskt snitt som hade som en av sina profilfrågor att just stoppa utvidgningen. De som har följt österrikisk valrörelse vet att så har varit fallet.

Här gjorde unionen en samfälld och tydlig politisk markering som så här långt har resulterat i att respekten för fattade EU-beslut har garanterats av den nytillträdda regeringen. Vi får se om det håller. Men om vi inte hade reagerat – vad hade då inträffat?

Slarvet i synen på det högerextrema Europa får inte ta sig sådant uttryck att vi nu börjar falla undan och gå bakåt. Det är inte bara i Österrike som vi ser de här tendenserna – de finns också på andra ställen.

Omtanken om unionen och dess värderingar gav full kraft och full legitimitet åt det som skedde, inte minst det anförda, samt oroliga högerpolitiker ute i Europa. Det är viktigt att komma ihåg det.

Lars Tobisson! Vad vi menar när vi talar om reformering av avregleringar är att vi är på väg att gå vidare i Sverige på telekomområdet. Vi ska förbättra och utveckla den avregleringen. Alla de avregleringar vi har genomfört har gjort vårt land till ett av de mest öppna konkurrensutsatta länderna och delmarknaderna på den stora inre marknaden. Vi har all anledning att befästa den positionen. Det har varit gynnsamt för oss, det har drivit på vår konkurrenskraft och det har gjort att vi nu ligger i spetsen för mycket av den nya teknikens tillväxt och utveckling. Det sambandet ser vi, och det tänker vi vårda. Jag är inte beredd att i detalj precisera vad som ska ske i det ena eller det andra avseendet. Men det är självklart att vi ska gå vidare och ytterligare utveckla detta.

Sedan kommer den gamla diskussionen om skatteuttaget och skattetrycket. Jag tycker att det är bra att Lars Tobisson använder uttrycket skattetryck. För mig som gammal finansminister är skattetrycket en spegling av utgiftstrycket. Jag har t.o.m. kallat utgiftstrycket för det primära skattetrycket. Det är nog en ganska egenhändigt uppfunnen konstruktion, men det är ju så. Vad denna regering i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och tidigare också med Centerpartiet, har lyckats med är att ta ned utgiftstrycket. Den fullständigt abnorma situation vi hade för några år sedan med ett utgiftstryck som låg uppemot 75 % av BNP var helt ohållbar.

Genom att pressa tillbaka arbetslösheten och få fart på tillväxten får vi också ned utgiftstrycket. Därmed faller också det underliggande skattetrycket. Vi har gjort en ganska stor skattesänkning, i storleksordningen någon procent av BNP, på inkomstskatterna eller avgifterna. Det är ingen oviktig justering. Den var viktig för fördelningspolitiken, och jag tror att den också har gett ett välbehövligt tillskott i många hushålls förmåga att tillgodose sina behov. Om vi går vidare där eller inte återstår att se, och även i vilken takt vi gör det. Det ska vi diskutera.

Men vi är i ett läge nu, Lars Tobisson, där vi kan genomföra skatteförändringar också i ett fördelningsperspektiv, och naturligtvis utifrån strukturella diskussioner. Men det görs med iakttagande av att vi också ska ha pengar till våra gemensamma utgifter så att vi inte ska behöva låna. Det görs också med iakttagande av att vi hela tiden har ett överskott i de offentliga finanserna, så att vi klarar framtida konjunkturnedgångar.

Kom inte och lär mig vad skatteuttag och skattesänkningar handlar om! Har man en gång i tiden varit finansminister, och börjat vandringen från 73 % i utgiftstryck ned till de drygt 50 som vi ligger på i dag, så vet man vad det handlar om. Vi ska inte tillbaka till den tiden. Men samtidigt ska vi heller inte se ensidiga skattesänkningar som det som driver tillväxten framåt. Klok användning av gemensamma resurser gör det. Just nu tycker jag att vi har en ganska bra situation i Sverige, och den ska vi vårda. Satsningar på utbildning, forskning och infrastruktur är sådant som ytterligare bygger upp tillväxten. Det är en bra användning av skattepengar.

Skatter är någonting som ska tas ut för gemensamma ändamål – det är inget som är negativt för den enskilde om de används på ett klokt sätt. Den politik som släpper i väg utgifterna utan att orka ta ut skatter för att finansiera dem är däremot en utomordentligt farlig politik. Den drabbar väldigt många enskilda utomordentligt hårt. Där har vi en skild praktik. Skilda uppfattningar tror jag inte att vi har – det skulle förvåna mig om Tobisson hävdade något annat. Däremot har vi skild praktisk erfarenhet, och den är inte heller oviktig i politiska sammanhang.

Anf.  70  GUSTAF VON ESSEN (m):

Det gäller det här med Österrike igen. Det är viktigt att vi slår fast att det inte finns några skillnader i värderingar om partiet FPÖ, som Mikael Odenberg också påpekade. Det är mycket beklagligt att denna regering kom till stånd. Där finns heller inga skilda uppfattningar.

Det som är beklagligt är att alternativet till den regeringen var en regering bestående av konservativa och socialdemokrater. Socialdemokraterna orkade som parti inte med att backa upp den överenskommelse som fanns mellan de här partierna om att fortsätta regera.

Vad skulle statsministern rekommendera den österrikiske presidenten att göra i ett sådant läge – utlysa nyval, återuppta förhandlingarna mellan socialdemokrater och konservativa, eller vad skulle han ha gjort? Eller var det kanske t.o.m. så att Socialdemokraterna hade velat regera själva med lite småstöd av FPÖ, vilket också har framskymtat i tidningarna?

Vi måste ha viss balans när det gäller att försöka förstå den situation som faktiskt rådde, och som utvecklades i en beklaglig riktning.

Anf.  71  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Herr ordförande! Jag har ingen anledning att ge den österrikiske presidenten några råd. Det tror jag också att Gustaf von Essen inser.

Man kan bara konstatera att de koalitionsförhandlingar som föregick den regering som så småningom trädde till skedde mellan socialdemokrater och det konservativa partiet. Man var uppenbarligen beredd att gå väldigt långt från socialdemokraternas sida för att rädda koalitionen. Det visade sig sedan i slutändan att när man hade gjort stora eftergifter – efter vad jag förstår på det säkerhetspolitiska området, som ju i Österrike är utomordentligt smärtsamt – föll frågan så småningom på att de konservativa krävde finansministerposten därutöver. Finansministerposten gav man sedan till det Haiderparti som vi ju alla har väldigt svårt att förstå ska medverka i en regering. Det var en lång process med mycket stora eftergifter – jag tror att den var tre månader lång. Sedan kan man konstatera att förhandlingen mellan det österrikiska folkpartiet och FPÖ-partiet gick på några dagar. Det som har inträffat känns rätt märkligt på många sätt.

Men detta är österrikisk inrikespolitik. Den har landat här, och de får ta konsekvenserna. Det finns en väldigt enad front ute i Europa, och jag beklagar att de svenska Moderaterna inte tillhör den fronten.

Anf.  72  ORDFÖRANDEN:

Då har vi kommit fram till slutet av samrådet i dag. Vi tackar statsministern för medverkan. Vi hoppas att det blir ett framgångsrikt toppmöte i Lissabon! Vi ser fram emot kommande samråd här i EU-nämnden.

2 a) §  Information om reglerna för införsel
Finansminister Bosse Ringholm

Anf.  73  ORDFÖRANDEN:

Då återupptar vi våra överläggningar. Jag hälsar finansminister Bosse Ringholm och hans medarbetare välkomna hit för ett samråd kring införselfrågan. Vi har haft flera sådana under den senaste tiden, men finansministern har velat komma hit i dag eftersom regeringen håller på att utarbeta ett förhandlingsbud, om vi kan kalla det för det, till kommissionen.

Jag lämnar över ordet med en gång till dig. Jag ska bara påpeka att vi har lagt en del material på bordet, bl.a. ett utdrag ur den svenska återrapporten från Ekofinrådets möte den 13 mars.

Jag lämnar över ordet direkt till finansministern. Varsågod!

Anf.  74  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Tack, herr ordförande! När vi hade kontakt på det telefonmöte som hölls när jag var i Bryssel i måndags förmiddag var jag, även om det bara var en halvtimma kvar till mötet, fortfarande inte helt säker på att det var möjligt att ta upp frågan till diskussion på Ekofinmötet. Jag var starkt inriktad på att vi skulle ta upp frågan bara under en förutsättning, nämligen att vi skulle nå en framgång på mötet. I annat fall hade vi gjort det väldigt svårt för oss och kunnat hamna i ett rättslöst eller avtalslöst tillstånd efter den 1 juli.

Vi jobbade också under själva mötet med kontakter. När väl frågan kom upp, och efter min inledning, hade vi två alternativ. Det första alternativet, som vi hela tiden har förespråkat, var att jag bara skulle begära öppet av kommissionen att den skulle komma tillbaka med ett förslag till oss.

Men alla de kontakter vi hade med de 14 medlemsstaterna före mötet visade att det inte fanns något land som var berett att stödja oss på den punkten. Det ena villkoret för att man skulle stödja oss var att vi klart deklarerade att vi ville ha en sluttidpunkt, och det andra var att vi skulle knyta an till Finlands och Danmarks villkor. Att i det läget begära ett öppet mandat hade varit detsamma som att få nej på ministerrådsmötet. Jag hade ingen anledning att ta upp frågan under sådana premisser.

Därför gjorde vi en framställan där vi sade att vi var beredda att följa Danmarks och Finlands villkor och bad om stöd från ministrarna när det gällde att vädja till kommissionen om att återkomma med ett förslag.

Vi fick ett aktivt stöd under mötet av ett antal länder som uttalade sig i frågan. >>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<< Övriga länder hade inga invändningar, så ordförandens summering var en vädjan till kommissionen om att komma tillbaka med ett förslag.

Bolkestein gjorde för kommissionens del ett kort inlägg där han bara erinrade om de regler som finns och sade att han självklart var beredd att lyssna till vad rådet hade att säga. Han markerade också att Sverige av formella skäl måste inkomma med en ansökan – en formell framställan – för att ärendet ska kunna gå vidare. Det är denna formella framställan som vi nu avser att lämna och som jag skulle vilja samråda kring.

Med det löfte som vi gav i måndags är vår avsikt att göra en framställan till kommissionen där vi säger att vi vill knyta an till i huvudsak de finska reglerna. Skälet till det är att Danmark i dag inte har några införselbegränsningar när det gäller öl och vin, utan enbart när det gäller sprit. Finland har begränsningar på samma sätt som vi har både när det gäller öl, vin och sprit.

Den diskussion som förs i dag mellan Finland och kommissionen handlar om att man sannolikt vid halvårsskiftet – från den 1 juli eller möjligtvis redan den 1 juni – kommer att successivt höja i första hand ölkvoten från 15 till 24 liter. Det pågår en diskussion om en successiv anpassning när det gäller vin och s.k. mellanprodukter, och naturligtvis också när det gäller sprit.

Vi har för vår del sagt – och vi tänker föreslå det – att vi är beredda att följa den tidtabell och den ordning som man kan komma överens om när det gäller Finland, även om det inte finns någon sådan fastslagen ännu. När det däremot gäller spriten har vi sagt att vi vill ha en anpassning först den 1 januari 2002. Vi föreslår att vi då ska få möjlighet att gå upp från 1 till 2 liter och att vi året därpå, den 1 januari 2003, går upp till 5 liter. 10 liter är det som är maximum enligt EU:s nuvarande regler, som då skulle gälla från den 1 januari 2004. Detta är i anslutning, kan man säga, till den finska situationen.

>>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<<När vi har gjort denna jämförelse mellan Danmark och Finland har vi tyckt att det är de villkor som Finland har som vi i första hand vill knyta an till. Det är det vi avser att föreslå kommissionen. Det gör vi för att få i gång den formella processen, eftersom kommissionen sedan måste utarbeta ett förslag. Det ska underställas parlamentet för yttrande, och sedan kommer det tillbaks till ministerrådsbehandlingen.

Anf.  75  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Jag vill bara säga att ståndpunkten redovisats när vi har samrått tidigare – senast vid telefonmötet. Det regeringen fick mandat för då var att försöka få upp frågan på bordet. Det har uppenbarligen regeringen med finansministern i spetsen lyckats med. Där har regeringen agerat enligt det mandat man fick av EU-nämnden.

Får jag bara för tydlighetens skull fråga om det du nu redovisar: Ni vill lägga fram ett förslag till kommissionen som innebär att man går på de regler som gäller för Finland fram till stopptidpunkten med ett visst undantag, och det var på spritsidan, där upptrappningen ska gå långsammare än i den finska överenskommelsen. Stämmer det? Uppfattade jag det rätt?

Anf.  76  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Finland har ingen fastställd tidtabell för sin upptrappning när det gäller spriten. Därför har vi velat gardera oss genom att säga att vi vill ha en sådan utveckling att vi vill vänta ett tag med att fasa ut spriten och låta reglerna för öl och vin slå igenom till en början. Det finns ingen fastställd tidsplan för Finland ännu, så jag antar att kommissionen vill hitta någon form av samordning vad det gäller förslagen till Sverige och Finland i fortsättningen.

Anf.  77  ORDFÖRANDEN:

Tack för det klarläggandet. Då är det vice ordföranden.

Anf.  78  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Först vill jag gratulera finansministern till vad som i medierna har beskrivits som en stor förhandlingsframgång. Jag tycker att det har varit väldigt bra. Jag ger detta beröm desto hellre som uppgörelsen på egentligen varje punkt överensstämmer med vad vi moderater har hävdat och begärt från allra första början. Nu kommer vi dithän att det hela, som vi också har påpekat, ska genomföras successivt fram till slutdatum den 1 januari 2004.

Jag tror att det är bra även från vår egen svenska synpunkt att man får denna successiva infasning snarare än att man väntar med alltihop och tar hela förändringen på en enda gång i slutet av övergångsperioden.

Vi har inte kunnat föra någon detaljerad diskussion om hur det lämpligen bör utformas. Jag tror också att man ska vara klar över att vi rätt mycket är i händerna på kommissionen och det den kommer att vilja föreslå. Det hindrar inte att vi lägger fram ett eget förslag, men vi får nog räkna med att det inte utan vidare blir det som kommer att gälla. Från kommissionens sida har man väl en viss misstänksamhet mot Sverige när det gäller vår vilja till anpassning till den inre marknadens gemensamma regler, och därför tror jag att man får räkna med att vi också får påskrivet vad vi förväntas åstadkomma.

När vi har resonerat om detta mycket preliminärt har vi sagt oss att den genomgångstrafik och den turisttrafik som framför allt kommer i gång till sommaren, och i synnerhet när bron börjar sin verksamhet, mera kommer att gå över Danmark ned mot kontinenten och tillbaka än i riktning mot Finland. Därför förefaller det mest naturligt att söka en förebild när det gäller vilka regler man ska utforma i det danska exemplet.

Där har man gått ganska snabbt fram med öl och vin och mera försiktigt med spriten. Det ligger i och för sig i det som finansministern indikerade här, men om vi följer det finska exemplet blir det en mer restriktiv och långsammare infasning vad gäller införselmängderna av bl.a. öl och vin.

Vi har bara fått dessa förslag antyddda, och det är möjligt att det kommer att behöva bearbetas ytterligare i samspråk med kommissionen. Men rent allmänt menar vi att en successiv infasning är bra även från svensk synpunkt och att man i första hand bör titta på förhållandena i Danmark när man utformar de svenska reglerna.

Anf.  79  CARL ERIK HEDLUND (m):

Herr ordförande! I anslutning till Lars Tobissons inlägg om Danmark kan jag föra fram en mera svensk synvinkel. Om vi nu ska ta ställning till vilka införselregler som vi ska föreslå kommissionen är det också viktigt att ha en uppfattning om hur de svenska alkoholskatterna ska anpassas till nivån runtomkring oss. Då tänker jag speciellt på ölsidan. Bryggerierna har problem redan i dag. Om vi nu höjer kvoten ytterligare, vilket föreslås, kommer det att innebära en ytterligare påfrestning på de svenska bryggerierna vid oförändrad skattenivå.

Finns en sänkning av ölskatten med i övervägandena? Den frågan ställer jag till finansministern.

Anf.  80  MIKAEL ODENBERG (m):

Herr ordförande! Jag skulle vilja ta upp detta från en mer konstitutionell utgångspunkt. Jag är så orolig för att finansministern ska hamna i KU.

Riksdagens skatteutskott behandlade för en tid sedan en motion som innehöll förslag om ett tillkännagivande om att Sveriges särskilda undantag när det gällde privatinförseln successivt skulle avvecklas så att de svenska införselreglerna senast den 1 januari 2004 överensstämmer med EU:s regler på området. Det är alltså en motion med ett krav som överensstämmer med finansministerns förhandlingsframgång vid det senaste Ekofinmötet.

När denna motion behandlades skrev skatteutskottet att utskottet vidhåller sin tidigare inställning att Sverige med kraft ska fortsätta att verka för att få behålla nuvarande undantag från EG:s regler om privatinförsel av alkoholdrycker. Det anförda innebär att utskottet tar avstånd från uppfattningen i motion Sk814 om att tiden nu är mogen att successivt avveckla införselbegränsningarna.

Dessa skrivningar gjorde skatteutskottet före det att finansministern hade sin framgång på Ekofinmötet. Problemet är bara det att riksdagens beslut, med stöd för den ståndpunkt som jag nyss läste upp, fattades i förrgår kl. 09.20, närmare bestämt. Det fattades alltså efter det att det stod klart att det inte gick att få det öppna mandat som finansministern först eftersträvade.

Den fråga jag skulle vilja ställa till finansministern är om finansministern anser det möjligt att göra denna framställning till kommissionen mot bakgrund av det beslut som riksdagen fattade i förrgår.

Anf.  81  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag vill till att börja med konstatera att vi naturligtvis egentligen skulle vilja se att Sverige får behålla de införselregler som Sverige har haft. Jag har en fråga när det gäller det förslag som nu ligger framme om att genomföra denna kompromiss på EU-nivå och förhandla med kommissionen utifrån de förutsättningar som finansministern här redogjorde för. Vilka konsekvenser ser man från svensk sida att det kommer att innebära för svensk alkoholpolitik?

Jag undrar om regeringen och Finansdepartementet har funderat över om det finns andra vägar att gå fram på. Man hade eventuellt kunnat vara olydig på EU-nivån och behållit de svenska införselreglerna. Sverige hade då kanske blivit anmält till EG-domstolen och eventuellt fått betala skadestånd, men man hade ändå försökt bibehålla reglerna. Då hade man varit olydig, men det finns EU-länder som är olydiga i andra frågor.

Såg man det som en icke framkomlig väg? Vilka funderingar har man haft hos regeringen? Det skulle vara intressant att veta.

Anf.  82  HANS KARLSSON (s):

Jag vill börja med att hänga på de moderata gratulationerna till framgången och säga att detta under rådande omständigheter var väldigt bra. Det finns också, kopplat till Yvonne Ruwaidas inlägg, anledning att påminna om historien. >>> Hemlig enligt 2 kap 1 § sekretesslagen <<<

Nu har det visat sig att det inte är möjligt, och då tycker jag att det är en väldigt klok inställning att faktiskt försöka komma fram till en konkret förhandling och åstadkomma en överenskommelse som bär och som inte försätter oss i ett laglöst tillstånd den 1 juli. Jag tycker också att det ur folkhälsosynpunkt hade varit oansvarigt att riskera ett sådant laglöst tillstånd.

Därutöver vill jag säga att jag hoppas att regeringen nu som en effekt av denna utveckling trycker på när det gäller folkhälsoarbetet i EU, lyfter upp folkhälsofrågan och ser till att vi får en rejäl diskussion i EU-familjen kring alkoholens skadeverkningar och vilka åtgärder som vi på EU-nivå ska kunna vidta för att möta denna utveckling gemensamt.

Anf.  83  MATS ODELL (kd):

Jag vill inte instämma i dessa gratulationer. Jag tycker faktiskt att det är en allvarlig utveckling som vi går till mötes. Vi vet inte vilka skadeverkningarna blir i form av ökat antal alkoholskador och ytterst dödsfall.

Jag instämmer däremot gärna i den andra delen av Hans Karlssons inlägg om att det är viktigt att vi nu, när frågan är aktuell, utnyttjar situationen för att driva på när det gäller folkhälsoperspektivet och det bredare intresse som börjar spira inom EU för detta. Det tror jag är en viktig sak.

Jag skulle vilja säga att regeringen har varit för sen och för lite uthållig i sitt arbete för att kunna behålla en svensk profil. Jag vill jämföra med ett annat område där Sverige har varit framgångsrikt, där både tidigare regeringar och denna regering har varit inblandad, nämligen arbetet för att få behålla våra långa och tunga fordon. Det var ett oerhört långsiktigt arbete som bedrevs med en oerhörd målmedvetenhet. Jag tycker att den sena start regeringen gjort här är ganska anmärkningsvärd.

Jag har en konkret fråga. Jag blev inte riktigt klar över hur de finska reglerna ser ut på vinsidan, men alldeles uppenbart är väl att detta måste följas upp också genom någonting som det bör ligga finansministern varmt om hjärtat att begränsa, nämligen sänkningar av skatt på försäljningen i Sverige. Finns det inom Finansdepartementet några beräkningar av vad detta kommer att innebära och vilka sänkningar av alkoholskatterna som måste följa för att detta inte ska bli ett slag i luften?

Anf.  84  ÅSA TORSTENSSON (c):

Det är naturligtvis bra att ministern fick upp frågan på bordet igen. Det säger vi kanske samfällt runt bordet. Men utgångsläget var ju faktiskt ett helt annat, med större krav på långsiktig restriktivitet och fortsatta undantag, så om det är en framgång eller ett misslyckande kan vi diskutera. Centern har tidigare ställt sig bakom det mer restriktiva förhållningssättet att vilja behålla undantaget, som tidigare också varit regeringens inriktning.

Jag skulle vilja ansluta mig till den kritik som Mats Odell lyfter fram. Frågan i sig är inte ny. Även om den blir akut i denna situation är det en fråga som kunde och borde ha hanterats i ett tidigare sammanhang, så att man kunde ha bearbetat och ställt olika handlingsmöjligheter framför sig. Man kunde ha varit mer långsiktig när det gäller kraven på att behålla undantaget och mer olydig, som Yvonne Ruwaida uttryckte det.

Anf.  85  PER BILL (m):

Herr ordförande! För att visa vilket stort intresse vi moderater har för detta är det bäst att också jag säger någonting i denna fråga. Låt mig i det läge vi befinner oss i nu säga att jag verkligen stöder synpunkten att vi bör gå på den danska modellen.

Låt mig bara skissera hur den finska modellen med de svenska spritpreciseringarna skulle kunna tänkas se ut, eftersom vi faktiskt inte riktigt vet hur Finland tänker göra.

Den 1 juli skulle vi gå från 15 till 24 liter öl och också kanske vin. Därefter skulle vi ett år senare gå från 24 till 36 liter, om jag får gissa utifrån de spekulationer som finns om hur de finska förhandlingarna kommer att sluta. Den 1 januari 2002 skulle vi gå från 1 liter till 2 liter sprit. Därefter skulle vi, ett halvår senare, höja kvoten ytterligare för öl och vin från 36 till 48 liter. Ett halvår senare, dvs. den 1 januari 2003, skulle vi gå från 2 till 5 liter sprit. Sedan skulle vi dessutom möjligen få in ytterligare en successiv upptrappning vad gäller vin och öl.

Jag kan förstå idén om att göra detta gradvis, men det finns också ett läge då det blir så många trappsteg att det blir en aning svårt för dem som färdas över gränserna att veta exakt vilka införselbegränsningar som finns för tillfället.

Min fråga är om detta är en rimlig tolkning av det vi vet om det finska förslaget, med de preciseringar som Sverige skulle hoppas på när det gäller spriten.

Anf.  86  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Jag vill egentligen bara erinra om det självklara, dvs. att regeringens förstahandsposition var att vi skulle få oförändrade villkor även efter 2004. Det är mot den bakgrunden som den motion som Mikael Odenberg nämner har diskuterats och beslutats om i riksdagen. Det har ju varit regeringens förstahandsposition.

När den vägen inte visade sig framkomlig hade man att välja mellan två saker, för att knyta an till Yvonne Ruwaidas fråga. Man kunde välja den linje vi har valt nu, inta en andrahandsposition och nå framgång med det, vilket vi hoppas att vi kommer att kunna åstadkomma. Man kunde också ha valt att vänta till den 1 juli, och sedan hade händelseförloppet kunnat se lite olika ut.

Ett avtals- och laglöst tillstånd efter den 1 juli var ingenting som vi tyckte var eftersträvansvärt. Det var egentligen det enda som kommissionären Bolkestein och jag var överens om när han var här för drygt en vecka sedan. Vi ska till varje pris undvika att hamna i detta avtals- och laglösa tillstånd.

Om det hade inträffat hade det varit tullen självt som skulle ha tolkat situationen. Antingen hade man då släppt igenom enligt de regler som finns i EU, eller också hade man hållit fast vid de gamla reglerna. Då hade det snabbt kunnat bli en rätts- och skadeståndsprocess, och den hade kunnat pågå rätt länge i EG-domstolen. En sådan situation vill ingen ha. Därför är det bra att vi har kunnat undvika det.

Om jag knyter an till flera av de frågor som har ställts kan jag säga att vår begäran om en gradvis anpassning är viktig för att vi ska kunna få tid och utrymme för att diskutera hur alkoholbeskattningen påverkas och de förändringar som kan behöva göras. Vi har ännu inget underlag för att sätta ned foten och bestämt påstå vad det innebär för konsekvenser i pengar och vad det innebär i nivåer, t.ex. Det kommer naturligtvis nu noggrant att utredas på Finansdepartementet och anpassas till den tidtabell som vi kommer att få. Sedan kommer vi att komma tillbaks med ett förslag på den punkten.

Lika viktigt som att ta upp diskussionen om konsekvenserna för alkoholbeskattningen är det att ta upp diskussionen om hur vi kan stärka alkoholpolitiken i sin helhet. Det skulle jag vilja betona. Socialministern har redan satt i gång ett arbete för att skärpa alkoholpolitiken när det gäller informations-, upplysnings- och utbildningsverksamhet och liknande. Det är oerhört viktigt att vi avancerar där. Detta har diskuterats i det alkoholpolitiska rådet under veckan. Det kommer också att tas initiativ i första hand från socialministerns sida kring det.

Det var bra att Hans Karlsson tog upp frågan och folkhälsoarbetet i EU. Jag vill påminna om att det faktum att vi fick en skärpning av folkhälsoarbetet i Amsterdamfördraget motiverar att vi driver dessa frågor i fortsättningen, så att vi kan skapa förståelse för den svenska positionen när det gäller folkhälsofrågor, synen på alkohol och liknande.

Jag kan också i anslutning till den fråga som Mats Odell ställde säga att vi inte exakt vet Finlands positioner. Det är inte angivet ännu, utan det pågår ett samtal mellan Finland och kommissionen. Men vi har bedömt det som att det är rimligt att knyta an till Finland och inte till Danmark, och det är egentligen svaret på Per Bills propå. Det beror på att Danmark inte har några restriktioner när det gäller öl och vin. Det innebär att det, om vi skulle ha knutit an till Danmark, redan den 1 juli hade varit fritt fram enligt EU-reglerna när det gäller öl och vin. Vi ville även där ha en successiv anpassning, även om vi med Finland som föredöme sannolikt kommer att få en snabbare anpassning. Spriten kommer lite senare och tar lite längre tid. Vi har valt den finska modellen för att inte omedelbart behöva anpassa oss när det gäller öl och vin – redan per den 1 juli. Det är helt enkelt den faktiska situationen kring de frågor jag fick.

Får jag till sist säga till Mats Odell att man om alla förhandlingar alltid kan säga att man skulle ha startat tidigare, men det fanns ingen kommission på plats förrän tidigt i höstas. Så fort den nya kommissionen var på plats tog vi upp diskussionen. Det var det tidigaste tillfället som vi kunde aktualisera frågan.

Som någon sade tidigare har oron legat i luften. Alltsedan 1996 års förhandling har det naturligtvis funnits en oro för att frågan kommer att bli svår att lösa. Redan 1996 gjordes det ensidiga deklarationer, både från Sveriges sida – man ville ha fortsatt frihet att bestämma reglerna för framtiden – och från kommissionen, som helt enkelt ansåg att den inre marknadens villkor skulle kunna tillämpas snarast möjligt.

Anf.  87  MIKAEL ODENBERG (m):

Herr ordförande! Jag ska bli mycket kortfattad. Jag ska inte heller spekulera i de bevekelsegrunder som riksdagen har när den fattar beslut. Det får anses vara en närmast filosofisk fråga. Jag konstaterar bara att riksdagen två dagar efter Ekofins möte med röstsiffrorna 238 mot 71 har ställt sig bakom en utskottsskrivning som uttryckligen tar avstånd ifrån den linje som finansministern har intagit på Ekofinmötet två dagar tidigare.

Anf.  88  PER BILL (m):

Herr ordförande! Vi vet ännu inte riktigt den finska tidtabellen. Dock vet vi väl ändå så mycket att vi kan säga att det blir en höjning åtminstone av ölkvoten redan den 1 juli. Är vi överens om verklighetsbeskrivningen så långt?

Vet vi redan nu vad som sker den 1 juli när det gäller vin om vi följer den finska tidtabellen?

Varför har ni valt den 1 januari för era spritanpassningar om det är den 1 juli som kommer att vara det årligen återkommande datumet för förändring av kvoterna? Vore det inte klokt att försöka få ned det till lite färre steg?

Anf.  89  INGVAR SVENSSON (kd):

Herr ordförande! Mikael Odenbergs diskussion om skatteutskottet och riksdagens beslut illustrerar det problem vi har genom att vi debatterar en vecka och voterar en vecka senare. Då har nya omständigheter kommit fram. Normalt sett hade man väl i detta läge begärt återremiss om man hade känt till måndagens faktauppgifter, men någon sådan möjlighet finns ju inte. Det är ingen kommentar till finansministern, men vi bör möjligtvis i riksdagen fundera på hur vi hanterar beslut – beslutsordningen, alltså.

Anf.  90  ORDFÖRANDEN:

Där fick vi den konstitutionella frågan lite belyst på slutet.

Anf.  91  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s):

Jag kan vad gäller Per Bills propåer säga att det inte ens är säkert att det är den 1 juli som gäller vad beträffar ölimporten för Finlands del. Finland för också en diskussion om sitt förhållande till tredje land – Ryssland i första hand – när det gäller alkoholimport. Det kan t.o.m. bli den 1 juni för Finlands del, så det kan diffa på en månad mellan Sverige och Finland. Om det blir den 1 juli eller den 1 januari varje år är inte heller färdigställt.

Vi har lagt fram ett förslag på uppmaning av kommissionen för att den ska reagera och komma tillbaks med sitt förslag, som sedan ska behandlas av parlamentet och andra. Då får vi tillfälle att yttra oss över kommissionens förslag, så vi har möjlighet att återkomma med våra synpunkter.

Anf.  92  ORDFÖRANDEN:

Jag ska försöka sammanfatta detta. Det har varit många inlägg. Finansministern har redovisat regeringens upplägg av den formella ansökan. Den ska bygga på den finska modellen, om jag kallar den för det. Flera talare som har begärt ordet har uttryckt en besvikelse över att det har blivit som det har blivit men inte sagt så mycket om regeringens upplägg inför den fortsatta hanteringen. Däremot har man från moderat håll sagt att man föredrar den danska modellen.

Jag konstaterar ändå sammanfattningsvis att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt eller upplägg av de fortsatta förhandlingarna med kommissionen.

Då tackar vi finansministern för medverkan i dag och går vidare på vår dagordning.

3 §  Jordbruksfrågor
Jordbruksminister Margareta Winberg
Information och samråd inför ministerrådsmöte den 20 och 21 mars 2000
(Föregående ministerrådsmöte den 21 och 22 februari 2000 inställdes)

Anf.  93  ORDFÖRANDEN:

Vi återupptar våra förhandlingar. Jag hälsar jordbruksministern och hennes medarbetare välkomna hit. Vi har nyss haft en extra fråga uppe som har vissa beröringspunkter med jordbruksområdet. Vi går in på din dagordning och börjar med en återrapport från det förra ministerrådsmötet.

Anf.  94  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Det är lätt gjort, eftersom det blev inställt. Jag har alltså inget att rapportera.

Anf.  95  ORDFÖRANDEN:

Vi kan då i stället ta oss an det kommande ministerrådsmötet.

Anf.  96  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Vad gäller godkännande av A-punktslistan vill jag säga att vi ännu inte har fått denna. Vi vet alltså inte vad det blir.

Punkt nr 3 handlar om sektorn för varor som inte omfattas av bilaga 1. Det är en diskussion och möjligen en politisk uppgörelse som ska träffas. Frågan är känd i den här kretsen, eftersom den har varit uppe tidigare. Den svenska ståndpunkten finns på s. 2. Det gäller för det första att budgettaket ska följas. Vi har sagt att vår huvudlinje är att sänka priserna för de jordbruksprodukter som ingår i de förädlade livsmedlen. Det är kanske inte möjligt att finna stöd för detta, och då kan en aktiv förädling vara ett acceptabelt alternativ. I övrigt stöder vi de förslag som är framlagda som ett slags kompromiss.

Anf.  97  SINIKKA BOHLIN (s):

Herr ordförande! Jag har inte någon direkt fråga på det här, som är okej. Eftersom jordbruksministern är här skulle jag ändå vilja fråga om det hänt någonting inför WTO-förhandlingarna. Såvitt jag har förstått ska jordbruksförhandlarna träffas nästa vecka. Kommer man att lägga fram en ny tidtabell efter misslyckandet förra gången?

Anf.  98  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Jag ska be att Anders Klum besvarar den frågan.

Anf.  99  Departementsrådet ANDERS KLUM:

Jordbruksförhandlingarna ska bedrivas oavsett vad som hände i Seattle. Man håller fortfarande på att bereda frågan vem som ska vara ordförande för den arbetsgrupp som ska syssla med WTO-förhandlingarna på jordbruksområdet. Sedan gäller det att få i gång det konstruktiva arbete som måste till för att avgränsa vad som ska förhandlas, vilka metoder som det handlar om osv. Men först måste man ha en ordförande och sätta arbetet i sjön. Man är ännu inte riktigt framme vid detta, men det är på gång.

Anf.  100  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar sammanfattningsvis att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf.  101  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Nästa ärende, nr 4, handlar om organisationen av marknaden för mjölk, den s.k. skolmjölken. Jag redogjorde förra gången för detta, och min uppfattning är oförändrad. Vi har inte kunnat ta upp frågan, eftersom mötet blev inställt. Jag ska också säga att den inte heller är föremål för beslut, utan det gäller en politisk diskussion.

Anf.  102  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns fortsatt majoritet bakom regeringens ståndpunkt i denna fråga.

Anf.  103  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Punkt nr 5 handlar om bananer, som bekant en mycket stor fråga inom unionen. Inte heller på den punkten ska vi fatta något beslut, utan vi ska få en information om läget. Såvitt vi förstår går utvecklingen åt det håll som vi i Sverige uppfattar som det rätta. Vi har hävdat att en tullösning är det enda långsiktigt hållbara alternativet. Det är dock inte en beslutspunkt.

Punkt nr 6 är en fråga som vi har diskuterat på det förra mötet på initiativ från Italien. Det handlar om Italiens sanering av sockersektorn. Vad som kan sägas är att flera medlemsstater under de senaste åren har drivit upp frågor på rådsnivå efter det att kommissionen har fattat beslut som har gått emot de länderna när det gäller stöden.

Den svenska positionen är den att man måste följa reglerna om nationellt stöd väldigt noga, därför att om länder i strid med vad som har beslutats ger nationellt stöd, ökar produktionen, vilket får höjda kostnader m.m. som följd. Detta kan vi inte acceptera i Sverige.

Det här gäller dock något som hände i början på 90-talet, och vi kan inte se att just detta exempel har fått till följd att sockerutbudet har ökat i Italien. Vi motsätter oss därför inte italienarnas begäran.

Anf.  104  CARL G NILSSON (m):

Herr ordförande! Det låter inte så väldigt logiskt att säga att man å ena sidan måste följa de här reglerna noga och se till att det inte blir en ytterligare överproduktion, å andra sidan i nästa sats säga: I det här fallet är vi ändå beredda att låta nåd gå före rätt. Det ger inte precis ett logiskt intryck.

Anf.  105  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Jag måste säga att jag kan dela den synpunkten. Jag har dock gjort den bedömningen att detta ligger tio år tillbaka i tiden och att vi inte kan se att de farhågor som vi kunnat hysa har blivit besannade. Jag tycker då att man kan låta nåd gå före rätt, för att använda Carl G Nilssons uttryck.

Anf.  106  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf.  107  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Punkt nr 7 handlar om den vitbok som jag har talat om här några gånger. Vi har nu fått tre frågor från ordförandeskapet. Det är ganska komplicerade frågor som vi ska svara på. Jag vet inte om ni har sett de frågorna. Vill ni höra dem?

Anf.  108  ORDFÖRANDEN:

Vi har inte sett de här frågorna, men jag kan upplysningsvis för jordbruksministern nämna att vi hade den här frågan uppe vid det förra sammanträdet. Då redovisades att vitboken skulle föredras även på inremarknadsrådet, och det omnämndes från jordbruksutskottets sida att jordbruksutskottet kommer att särskilt bearbeta den här frågan och har planer på att leverera ett yttrande till EU-nämnden, vilket vi sedan kan vidarebefordra till regeringen.

Anf.  109  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Då kan vi kanske lämna detta därhän för tillfället. Detta kommer inte på något vis att avgöras nu, utan frågan kommer att beredas i över ett år till.

Anf.  110  ORDFÖRANDEN:

Jag föreslår att vi lämnar den för dagen.

Anf.  111  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Punkterna nr 8 och 9 utgår. Punkten nr 10 avser övriga frågor. Italienarna vill ta upp en diskussion om citrusfrukter. Man tycker att citrusfrukterna är för billiga, och det beror i sin tur på att utbudet är för stort. Vi vet dock inte riktigt vad de i sak vill ha. Det är klart att de vill att EU ska göra någonting åt detta. Det är en väldigt känslig fråga bl.a. med tanke på debatten om handeln med de nordafrikanska länderna. Sverige har en rätt klar uppfattning att handeln också åt det hållet ska främjas.

Jag kan inte säga mer, eftersom vi inte vet mer.

Anf.  112  ORDFÖRANDEN:

Vi kan då lämna den frågan. Vi skulle därmed såvitt jag förstår vara klar med din dagordning.

Anf.  113  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Jag har några ytterligare övriga frågor. Punkt nr 10 b avser tillgripandet av försiktighetsprincipen. Den danska delegationen efterlyser med stöd av Sverige en rapport från kommissionen. Vi stöder Danmark eftersom vi är varma anhängare av försiktighetsprincipen.

Anf.  114  ORDFÖRANDEN:

Det är EU-nämnden också.

Anf.  115  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Jag förstår det.

Punkt 10 c handlar om Norge och EES-avtalen. Det är en fråga som jag har gemensamt med handelsministern. Jag har tagit upp det här därför att vi menar att såsom EES-avtalet har kommit att bli missgynnar det Sverige och EU. Eftersom Sverige ligger närmast Norge blir det främst vårt land som drabbas av att Norge har omotiverat höga tullar på vidareförädlade produkter. Vi vill att kommissionen ska ta tag i det här, och Leif Pagrotsky och jag har skrivit ett gemensamt brev till kommissionen om detta.

Anf.  116  ORDFÖRANDEN:

Det har nämnts tidigare. Jag tror med säkerhet att nämnden instämmer i det.

Anf.  117  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Jag har också några ytterligare frågor. Holländarna tar upp nitratdirektivet. Holland har stora problem med detta, och den relativt nye ministern försöker verkligen ta tag i det. Han vill framför allt höra hur andra länder arbetar. Jag ska lämna en redovisning för hur vi arbetar i Sverige.

Holländarna tar också upp en fråga som handlar om harmoniseringen av jordbrukspolitiken och biståndspolitiken. Vi stöder detta, eftersom vi tycker att det är viktigt också ur svenskt perspektiv att de här två områdena hålls nära samman.

Slutligen vill jag bara som information nämna ett meddelande om ett resultat från förhandlingar om skogen – ett skogsforum i New York och en blivande konvention.

Anf.  118  ORDFÖRANDEN:

Då lämnar jag ordet fritt om det är någon som har en fråga till jordbruksministern utöver det som finns på dagordningen. Det är det inte.

Då tackar jag jordbruksministern och hennes medarbetare för medverkan i dag, och vi ser fram emot ett kommande samråd så småningom.

Innehållsförteckning

1 §  Allmänna frågor Utrikesminister Anna Lindh Rapport från ministerrådsmöte den 14 och 15 februari 2000 Information och samråd inför ministerrådsmöte den 20 och 21 mars 2000 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 1

Anf.  3  LARS TOBISSON (m) 2

Anf.  4  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 2

Anf.  5  ORDFÖRANDEN 3

Anf.  6  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 3

Anf.  7  GÖRAN LENNMARKER (m) 3

Anf.  8  ORDFÖRANDEN 4

Anf.  9  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 4

Anf.  10  LARS TOBISSON (m) 5

Anf.  11  LARS OHLY (v) 6

Anf.  12  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 6

Anf.  13  YVONNE RUWAIDA (mp) 6

Anf.  14  ORDFÖRANDEN 7

Anf.  15  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 7

Anf.  16  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 9

Anf.  17  LARS OHLY (v) 9

Anf.  18  GÖRAN LENNMARKER (m) 10

Anf.  19  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 11

Anf.  20  LARS OHLY (v) 11

Anf.  21  ORDFÖRANDEN 12

Anf.  22  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 12

Anf.  23  ORDFÖRANDEN 12

Anf.  24  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 12

Anf.  25  ORDFÖRANDEN 12

Anf.  26  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 12

Anf.  27  ORDFÖRANDEN 13

Anf.  28  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 13

Anf.  29  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 13

Anf.  30  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 13

Anf.  31  Utrikesrådet SVEN-OLOF PETERSSON 13

Anf.  32  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 13

Anf.  33  Utrikesrådet SVEN-OLOF PETERSSON 14

Anf.  34  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  35  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 14

Anf.  36  GÖRAN LENNMARKER (m) 14

Anf.  37  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 15

Anf.  38  LARS OHLY (v) 15

Anf.  39  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 15

Anf.  40  ORDFÖRANDEN 15

Anf.  41  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 15

Anf.  42  ORDFÖRANDEN 15

Anf.  43  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 16

Anf.  44  ORDFÖRANDEN 16

Anf.  45  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 16

Anf.  46  LARS OHLY (v) 16

Anf.  47  GÖRAN LENNMARKER (m) 17

Anf.  48  GUSTAF VON ESSEN (s) 17

Anf.  49  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 17

Anf.  50  LARS OHLY (v) 18

Anf.  51  ORDFÖRANDEN 18

Anf.  52  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 18

Anf.  53  ORDFÖRANDEN 18

Anf.  54  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 18

Anf.  55  LARS OHLY (v) 19

Anf.  56  ORDFÖRANDEN 19

Anf.  57  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 19

Anf.  58  ORDFÖRANDEN 19

Anf.  59  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 19

Anf.  60  ORDFÖRANDEN 19

Anf.  61  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 20

Anf.  62  ORDFÖRANDEN 20

2 §  Europeiska rådet Statsminister Göran Persson Information och samråd inför Europeiska rådets extra möte den 23 och 24 mars 2000 21

Anf.  63  ORDFÖRANDEN 21

Anf.  64  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 21

Anf.  65  LARS TOBISSON (m) 23

Anf.  66  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 24

Anf.  67  LARS TOBISSON (m) 26

Anf.  68  MIKAEL ODENBERG (m) 27

Anf.  69  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 27

Anf.  70  GUSTAF VON ESSEN (m) 29

Anf.  71  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 29

Anf.  72  ORDFÖRANDEN 29

2 a) §  Information om reglerna för införsel Finansminister Bosse Ringholm 30

Anf.  73  ORDFÖRANDEN 30

Anf.  74  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 30

Anf.  75  ORDFÖRANDEN 31

Anf.  76  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 31

Anf.  77  ORDFÖRANDEN 31

Anf.  78  LARS TOBISSON (m) 32

Anf.  79  CARL ERIK HEDLUND (m) 32

Anf.  80  MIKAEL ODENBERG (m) 33

Anf.  81  YVONNE RUWAIDA (mp) 33

Anf.  82  HANS KARLSSON (s) 34

Anf.  83  MATS ODELL (kd) 34

Anf.  84  ÅSA TORSTENSSON (c) 34

Anf.  85  PER BILL (m) 35

Anf.  86  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 35

Anf.  87  MIKAEL ODENBERG (m) 37

Anf.  88  PER BILL (m) 37

Anf.  89  INGVAR SVENSSON (kd) 37

Anf.  90  ORDFÖRANDEN 37

Anf.  91  Finansminister BOSSE RINGHOLM (s) 37

Anf.  92  ORDFÖRANDEN 38

3 §  Jordbruksfrågor Jordbruksminister Margareta Winberg Information och samråd inför ministerrådsmöte den 20 och 21 mars 2000 (Föregående ministerrådsmöte den 21 och 22 februari 2000 inställdes) 39

Anf.  93  ORDFÖRANDEN 39

Anf.  94  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 39

Anf.  95  ORDFÖRANDEN 39

Anf.  96  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 39

Anf.  97  SINIKKA BOHLIN (s) 39

Anf.  98  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 39

Anf.  99  Departementsrådet ANDERS KLUM 39

Anf.  100  ORDFÖRANDEN 40

Anf.  101  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 40

Anf.  102  ORDFÖRANDEN 40

Anf.  103  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 40

Anf.  104  CARL G NILSSON (m) 40

Anf.  105  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 40

Anf.  106  ORDFÖRANDEN 41

Anf.  107  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 41

Anf.  108  ORDFÖRANDEN 41

Anf.  109  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 41

Anf.  110  ORDFÖRANDEN 41

Anf.  111  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 41

Anf.  112  ORDFÖRANDEN 41

Anf.  113  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 41

Anf.  114  ORDFÖRANDEN 42

Anf.  115  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 42

Anf.  116  ORDFÖRANDEN 42

Anf.  117  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 42

Anf.  118  ORDFÖRANDEN 42