1 § Rapport från ministerrådsmöte (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) den 25 maj 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) den 22 oktober 1999 (näringsminister Björn Rosengren, statsrådet Ingela Thalén och statssekreterare Lise Bergh)

Anf. 1 ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar EU-nämndens sammanträde öppnat och hälsar näringsminister Björn Rosengren och hans medarbetare välkomna för samråd inför det ministerråd som kommer att äga rum nästa vecka om arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor. Som vanligt lämnar jag ordet till dig först för att ge en återrapport från tidigare ministerrådsmöte. Därefter ges möjligheter att ställa frågor till dig om detta, och sedan går vi över till frågor inför kommande ministerrådsmöte.

Anf. 2 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s):

Ordförande! Jag har tänkt att, som ordföranden sagt, dels ge en återrapportering, dels särskilt gå in på punkterna 3, 4 och 5.

Jag börjar med återrapporteringen från den 25 maj 1999. Den tyngsta punkten på dagordningen var frågan om en europeisk sysselsättningspakt. Denna punkt var uppe dels vid arbetsmarknadsministrarnas möte, dels vid ett gemensamt möte mellan arbetsmarknads- och finansministrarna. Samtliga medlemsländer stödde i princip ordförandeskapets text, vilken senare tillställdes Europeiska rådet i Köln.

Både jag och finansministern framförde vårt starka stöd för arbetet med sysselsättningspakten som ett komplement till de initiativ som tidigare tagits på området. Vi välkomnade den makroekonomiska dialog som nu har startat. Ett första möte äger rum den 8 november 1999.

Något annat som är värt att nämna är den s.k. Europabolagsfrågan. Den kunde inte heller den här gången lösas. Jag tror att man har hållit på med detta i 29 år. Det är kanske en fråga för svenska ordförandeskapet – vem vet? Finland har meddelat att man har för avsikt att driva frågan vidare, men ännu har inget sådant initiativ tagits.

Jag vill meddela nämnden att jag trots den försämring av skyddet för arbetstagarnas styrelserepresentation som skedde under de här segdragna förhandlingarna ställde mig positiv till det kompromissförslag som lagts fram av ordförandeskapet gällande de s.k. trösklarna för styrelserepresentation. Jag kan dock konstatera att det inte gick. Det krävs här ett enhälligt beslut. Det är framför allt Spanien som är motståndare till detta.

Ordförande! Detta var min rapport från mötet den 25 maj.

Anf. 3 ORDFÖRANDEN:

Eftersom ingen har begärt ordet kan vi gå in på de nya frågorna.

Anf. 4 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s):

Ordförande! Jag ska börja med att ta upp punkterna 3 och 4 på dagordningen, som gäller kommissionens sysselsättningspaket.

Rådet för arbetsmarknads- och socialministrar kommer att föra en första diskussion om kommissionens s.k. sysselsättningspaket. Det dokument som kommer att bli föremål för behandling och som också nämnden har tagit del av är ett utkast till gemensam rapport om sysselsättningen, förslag till sysselsättningsriktlinjer för år 2000 och kommissionens rekommendationer till medlemsstaterna.

Finansministern har tidigare redogjort för frågan inför Ekofinrådets möte den 8 oktober, och vi kommer att återkomma till nämnden i den här frågan vid flera tillfällen under hösten.

Den gemensamma rapporten har utarbetats mot bakgrund av de nationella handlingsplanerna för sysselsättningen och visar tydligt på de framsteg som medlemsstaterna har gjort mot bakgrund av sysselsättningsriktlinjerna. I förslaget till reviderade riktlinjer föreslår kommissionen inte några större förändringar i förhållande till föregående års riktlinjer. Vi uppskattar att riktlinjerna konsolideras och konstaterar att regeringens syn på sysselsättningspolitiken ligger väl i linje med kommissionens riktlinjer.

Regeringen ser positivt på att kommissionen i år för första gången lämnat förslag till rådsrekommendationer. Dessa kommer nu att behandlas parallellt i rådet av arbetsmarknads- och finansministrarna. Slutlig avstämning väntas ske vid det s.k. jumbomötet den 29 november, där både arbetsmarknads- och finansministrarna deltar.

Vad gäller de rekommendationer som riktas till Sverige delar jag kommissionens uppfattning att vi bör sänka inkomstskatten, främst för låg- och medelinkomsttagare. Jag ser det också som mycket angeläget att bryta könsuppdelningen på arbetsmarknaden. Vi har fått två rekommendationer: Sverige bör för det första vidta åtgärder för att minska inkomstskattebördan med tyngdpunkt på låginkomsttagare och för det andra av jämställdhetsskäl utreda på vilket sätt könsuppdelningen i olika sektorer och yrkeskategorier kan minskas. Jag delar dessa uppfattningar, och regeringen har också vidtagit åtgärder.

Det fjärde dokumentet i sysselsättningspaketet kommer att diskuteras under punkten 4. Det gäller kommissionens utkast till beslut om inrättande av sysselsättningskommittén. I praktiken kommer denna fördragsfästa kommitté att ersätta nuvarande kommitté för sysselsättnings- och arbetsmarknadsfrågor, och kommissionens utkast utgör en bra grund för den fortsatta behandlingen.

Anf. 5 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! De rekommendationer som Sverige har fått om behovet att sänka skatter, är vi nog ganska hemtama med. Min fråga gäller könsuppdelningen på arbetsmarknaden. Hur ser det ut inom Europeiska unionen? Ligger vi sämre till än övriga, eftersom vi får en sådan uppmaning, eller är det en generell uppmaning, som gäller hela Europeiska unionen? Jag skulle om möjligt vilja få en bild av hur vi ligger till i förhållande till de övriga, eftersom det har givits en rekommendation till Sverige att ta tag i den frågan. Jag trodde att vi låg ganska väl till, men det är kanske inte så.

Anf. 6 MIKAEL ODENBERG (m):

Herr ordförande! Det är ingen hemlighet att det i EU-nämnden ganska ofta återkommer att det finns en viss diskrepans mellan oss och regeringen i synen på i vilken utsträckning som nationella handlingsplaner för Sverige överensstämmer med unionens riktlinjer. Vi har flera gånger kritiserat regeringen och menat att den varit väl selektiv när den tittat på unionens riktlinjer. Jag finner ingen anledning att upprepa detta i dag igen, eftersom det är en välkänd åsiktsskillnad.

Såvitt jag förstår är egentligen det enda nya när ärendet kommer upp i dag att en del medlemsländer har reagerat mot kommissionens förslag till rådsrekommendationer. Jag undrar om du skulle kunna kommentera arten av de invändningar som man har haft. Är det så att en del av de kritiska länderna inte delar den svenska uppfattningen att det är en bra arbetsmetodik att kommissionen och rådet utfärdar pekpinnar, eller är det det materiella innehållet i kommissionens förslag till rekommendationer som man har reagerat mot? Det kunde vara intressant att höra om du på något sätt kan kommentera hur den diskussionen har förts.

Anf. 7 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s):

Frågan om vårt förhållande till andra länder när det gäller jämställdheten ska jag be att statssekreterare Anna Ekström svarar på, men dessförinnan ska jag ta upp frågan om rekommendationerna.

Det är klart att principfrågan att EU ska ge länderna rekommendationer – pekpinnar, om man vill kalla dem så – har diskuterats. Det är där frågan ligger.

När det sedan gäller pekpinnen om skatterna, om jag förstod Mikael Odenberg rätt, kan jag bara konstatera att vi nu har sänkt skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Vi har också deklarerat att vi ska fortsätta med det. Vi har alltså ingen annan synpunkt än den som finns i den pekpinnen, om man nu vill kalla den så.

Anf. 8 Statssekreterare ANNA EKSTRÖM:

Inom EU är det Sverige och Danmark som har den högsta sysselsättningsgraden för kvinnor. Åtminstone Sverige och som jag tror också Danmark har i sina nationella handlingsplaner pekat på att vi arbetar mycket aktivt med att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. Det är ett mönster som kan sägas hänga ihop med att vi har en så hög sysselsättningsgrad. Baksidan av det är att så väldigt många kvinnor arbetar inom s.k. kvinnoyrken.

I de två länder, Sverige och Danmark, som har flest kvinnor i sysselsättning har kvinnorna också mer betalt än i andra europeiska länder för det jobb som de faktiskt utför. Sverige och Danmark har fått var sin rekommendation om att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden.

Anf. 9 MIKAEL ODENBERG (m):

Bara helt kort – det är möjligt att jag uttryckte mig lite oklart. Jag hälsar naturligtvis med tillfredsställelse att regeringen vill tillmötesgå den föreslagna rådsrekommendationen om att sänka skatterna på arbete. Vad jag syftade på när jag refererade till välkända skillnader var snarare att det i de sysselsättningsdokument som tas fram finns mycket mer och att det där finns inslag som regeringen oftast brukar förbigå med tystnad. Det kan handla om påpekanden om att vi har det största skattetrycket på arbete inom unionen, synpunkter på vikten av att sänka skatten av tjänster och en massa andra sådana förslag.

Där har vi tidigare tyckt att regeringen när den berömmer sig av att ligga helt i linje med EU:s rekommendationer har varit något selektiv. Den uppfattningen har vi fortfarande. Det är en välkänd skillnad, så jag ska inte belasta nämnden mer med detta.

Anf. 10 LARS TOBISSON (m):

Ordförande! Jag tycker att svaret på frågan vad som ligger bakom reaktionerna från andra länder var lite intetsägande. Jag noterar från ett kort TT-meddelande att EU-kommissionen tvingats justera sina politiska omdömen om medlemsländernas arbetsmarknadspolitik. Reträtten tvingades fram efter hårda protester från flera stora medlemsländer. Man säger att flera finansministrar krävde att rekommendationerna ska tas bort. Storbritannien ansåg att omdömena var ett bevis på att kommissionen gjort ett hafsigt hantverk och dessutom blandat sig i frågor som bättre beslutas på nationell nivå. Även Tyskland, Italien och Nederländerna uttalade besk kritik mot det dokument som lades fram.

Delar den svenska regeringen den här kritiken, anser man den vara missriktad eller vad är förklaringen till den uppståndelse som här ändå har inträffat? Har Sverige gått in i den debatten, avser man att fortsätta att ligga lågt eller att engagera sig i de här frågorna?

Anf. 11 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s):

Som svar på Lars Tobissons fråga vill jag först säga att det inte finns något land som har motsatt sig att man ger sådana här rekommendationer. Däremot finns det länder som menar att de här rekommendationerna oftast är för många och för detaljerade. Det är det som diskussionen handlar om, och det är svaret på Lars Tobissons fråga.

Anf. 12 ORDFÖRANDEN:

Frågan om sysselsättningen ska tas upp på jumbomötet, och vi får alltså anledning att återkomma till den senast den 26 november. Jag kan ändå sammanfatta diskussionen så att det finns ett stöd för regeringens uppläggning inför de fortsatta förhandlingarna i detta ärende.

Då kan vi gå vidare.

Anf. 13 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s):

Jag ska ta upp punkt 5, som handlar om förslag om ett beslut rörande gemenskapsprogram för att främja flyktingars integration. Frågan om flyktingars och invandrares integration, dvs. att alla människor ska ha lika rättigheter och möjligheter oberoende av bakgrund, är enligt den svenska regeringens uppfattning en av våra viktigaste framtidsfrågor.

Genom en framgångsrik integration kan den kompetens som finns hos flyktingar och invandrare och den ökade kreativitet som kan följa mötet över kulturgränserna tillvaratas. Om integrationen misslyckas kan vi komma att stå inför stora mänskliga, demokratiska, sociala och ekonomiska problem. Att verka för en god integration är givetvis i första hand ett nationellt ansvar, men även på gemenskapsnivå kan viktiga insatser göras.

Sverige har därför länge önskat att integrationsfrågorna skulle ges en starkare ställning inom EU. På lång sikt är det Sveriges förhoppning att integrationsaspekter ska bli en självklar del av att all verksamhet inom EU ska genomsyras av just integrationsfrågorna. Detta är en fråga om demokratisk trovärdighet i förhållande till unionens medborgare, eftersom ingen ska bli utestängd på grund av sin bakgrund. Det är en fråga om att stärka vår konkurrenskraft i en globaliserad värld genom att utnyttja den kompetens och det kunnande som finns i våra länder.

Det är sådana överväganden som ligger bakom Sveriges positiva inställning till förslaget, och vi ser förslaget som ett viktigt steg på vägen. Ett nästa steg är att integrationsfrågorna tas upp inom ramen för gemenskapens verksamhet för att främja social integrering. Vi gläder oss åt att förslaget har mött så starkt stöd av alla medlemsländer. De olika uppfattningar som fortfarande finns i vissa delfrågor är inte större än att de på kort tid ska kunna lösas i rådsarbetsgruppen. Sverige ser fram emot att rådet snarast ska kunna besluta om att genomföra programmet. Frågorna är för viktiga för att vi ska kunna vänta för länge för att få en lösning på detta. Detta är för Sverige mycket viktiga frågor.

Anf. 14 INGVAR SVENSSON (kd):

Herr ordförande! Det är den rättsliga grunden som jag funderar lite på. Jag håller med ministern om att det här är väldigt viktiga frågor, och det är möjligt att man kan göra en del på gemenskapsnivå. Det handlar här kanske mer om att skapa ekonomiska resurser för att stödja nätverk osv. Men unionen har en tendens att lägga under sig en allt större yta av det politiska området. Subsidiaritetsprincipen bör ha något slags substantiellt innehåll. Vad jag menar är att när man börjar nämna den gamla artikel 235 eller den nuvarande artikel 308 bör regeringen egentligen osäkra sin revolver. Ska man gå in i det här bör man ha en bättre grund att stå på än den gamla artikel 235.

Anf. 15 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s):

Jag överlämnar den frågan till Ann-Jeanette Eriksson på Kulturdepartementet. Det här är i första hand en fråga för det departementet.

Anf. 16 Rättsakkunniga ANN-JEANETTE ERIKSSON:

När det gäller den rättsliga grunden har artikel 308 varit det ursprungliga i förslaget. Sverige har haft inställningen att vara lite avvaktande, men sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft i början av sommaren har man åberopat artikel 137, som handlar om ett program för social integrering. Det som vi nu väntar på är ett utlåtande från rådets rättstjänst angående den rättsliga grunden. Merparten av medlemsstaterna avvaktar innan de tar ställning.

Anf. 17 ORDFÖRANDEN:

Det här är en fråga som inte ska avgöras vid det här tillfället, utan den återkommer till oss. Jag tycker att detta i dag ska betraktas som en lägesrapport. Vi får anledning att samråda ordentligt om det här i nästa skede.

Vi får tacka Björn Rosengren för hans medverkan här i dag. På återseende snart igen!

Vi ska nu få in en ny delegation i salen och gå över till de sociala frågorna.

Anf. 18 ORDFÖRANDEN:

Vi fortsätter våra överläggningar och hälsar statsrådet Ingela Thalén välkommen hit. Du ska informera och samråda med oss om ministerrådsmötet om arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor. Vi har redan gått igenom det som tillhör näringsministerns område och har några saker kvar. Ordningen är den att vi direkt överlämnar ordet till dig, så att du får föredra de av dina frågor som du tycker är viktiga. Sedan tar vi upp en diskussion om den här punkten.

Anf. 19 Statsrådet INGELA THALÉN (s):

Jag ber att få tacka för välkomsthälsningen. Jag har tjänstgjort här i 14 dagar, men är statsråd för fjärde gången.

Det som föranleder min närvaro är ett meddelande från kommissionen där man tar upp en diskussion om en gemensam strategi för att diskutera hur social trygghet ska moderniseras. Jag vill poängtera att detta är en startpunkt på en process och att vi vet inte ens hur själva processen skulle kunna tänkas se ut. Sverige har en hel del frågor om utformningen av denna process.

Jag vill också stryka under att de frågor som berörs av kommissionens meddelande i grunden är nationella angelägenheter men att vår inställning är den att det är viktigt att utnyttja möjligheter till erfarenhetsutbyte. Det är väldigt kort det som jag tycker att jag vill poängtera i detta sammanhang.

Anf. 20 BERIT ANDNOR (s):

Jag tycker att det finns anledning att understryka det som socialförsäkringsministern sade. Detta är en nationell angelägenhet. Vi hade i går i socialförsäkringsutskottet en ganska lång diskussion i den här frågan. Vi har ingenting emot att utbyta erfarenheter inom området och kan också lyfta fram goda exempel, men det är oerhört viktigt att i det här sammanhanget betona att detta är en nationell angelägenhet. Kanske borde det göras ännu tydligare. Jag vill gärna skicka med detta med ministern.

Anf. 21 HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Herr ordförande! Jag skulle vilja ställa min fråga så här.

Den första punkten handlar ju om att göra det lönsamt att arbeta och att ge en säker inkomst. Vi brukar i Sverige i ekonomiska sammanhang säga att det är viktigt att främja arbetslinjen. Nästa punkt handlar om att göra pensionerna säkra och pensionssystemen på sikt hållbara. Detta kan sägas vara i grunden sociala frågor, men det är också i hög grad ekonomiska stabilitetsfrågor, gränsande till konvergenskriterierna, att länderna ska fungera tillsammans, inte minst mot bakgrund av den gemensamma valutan, och få en stabilitet i sina ekonomier.

Min fråga är: Diskuteras detta enbart som sociala frågor i nuläget, eller finns det, som jag tror, också en koppling till de ekonomiska frågorna och stabilitetsfrågorna, dvs. till Ekofinområdet?

Anf. 22 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Också jag välkomnar punkt 1, som rör arbetets lönsamhet. Vi har sedan decennier tillbaka formulerat detta lite annorlunda, nämligen så att det måste löna sig att arbeta. Det är en bra grund att stå på.

Min fråga gäller närmast harmonisering och samordning av de sociala trygghetssystemen mot bakgrund av personlig rörlighet. Jag är lite osäker på hur det här arbetet kan mynna ut i människors möjligheter att förflytta sig över gränser och att då dra nytta av olika länders sociala trygghetssystem och andra system på den sociala sektorn. Det är viktigt att EU främjar den personliga rörligheten.

Har ministern någon kommentar till det?

Anf. 23 YVONNE RUWAIDA (mp):

Det här är ju än så länge en diskussionspunkt. När jag läste de fyra allmänna målen fick jag en hel del frågor, bl.a. under punkt 1 om att göra det lönsamt att arbeta och om att arbetet ska ge en säker inkomst. Här finns formuleringar som säger att socialförsäkringssystemen ska ge incitament till att arbeta.

Jag tror att man i medlemsstaterna har lite olika syn på detta. Vad skulle en sådan här gemensam strategi innebära för de svenska socialförsäkringssystemen? Kan man ge definitioner av vad som ska räknas ge sådana här incitament till att arbeta, och på vilket sätt kan det påverka svensk politik?

Detsamma gäller punkt 2 om säkra pensionssystem. Där står det bl.a. att man vill garantera pensionärerna en rimlig pensionsnivå. Där finns några, som jag tycker, luddiga formuleringar om att systemet inte ska motverka ett tidigt utträde från arbetsmarknaden, ska uppmuntra flexibilitet i pensionsarrangemang och främja äldre människors aktiva deltagande i samhällslivet.

Jag ställer mig frågan vad som t.ex. rent praktiskt menas med att pensionssystemen inte ska motverka ett tidigt utträde från arbetsmarknaden. Jag ställer mig över huvud taget frågande till hur den strategin i framtiden kan komma att påverka den svenska politiken.

Anf. 24 MAGGI MIKAELSSON (v):

Jag vill till att börja med konstatera att man diskuterar en strategi som ska ge något slags allmänna råd. Det är viktigt att liksom Berit Andnor betona att det här är nationella frågor och så ska förbli. Jag vill också stödja det som Yvonne Ruwaida säger, att det i dessa punkter finns en hel del saker som är svåra att tolka. Det kan tolkas så att skatte- och bidragssystem ska ligga på en så låg nivå att människor tvingas jobba för väldigt dåliga löner. Det skulle också kunna tolkas så att pensionssystemen ska vara på så låg nivå att man inte har råd att gå i pension, fastän man kanske behöver det.

Det är viktigt att ministern driver den traditionella svenska arbetslinjen och säkra sociala trygghetssystem som kan fungera som trygghetssystem och inte som en piska som t.ex. tvingar människor att ta dåliga arbeten.

Anf. 25 Statsrådet INGELA THALÉN (s):

Jag vill först än en gång poängtera att det gäller ett kommissionsmeddelande som inbjuder till att starta en process. Jag har inte funnit anledning att tolka enskilda formuleringar på vare sig det ena eller det andra sättet. Regeringen har för avsikt att lämna sina synpunkter på processen, dvs. på vilket sätt vi ska diskutera frågorna och hur de ska lyftas upp. En del av de synpunkter som ledamöterna för fram är sådana som också vi kommer att föra in i diskussionen kring denna process.

Frågor som rent allmänt rör sysselsättningen och arbetsmarknaden är knutna till de fördrag som är tecknade om detta. Det finns inte någon anledning för oss att föra in den typen av frågor i diskussioner om att utbyta erfarenheter kring den sociala tryggheten.

När det gäller frågor som rör harmonisering av trygghetssystem och rörlighet har vi ju konventioner som knyter an t.ex. till sådant som pensioner, sjukförsäkring och annat. Det finns inte heller någon anledning att gå vid sidan om det.

I frågan om att utarbeta en gemensam strategi gäller det inte en arbetsplan utan handlar om att diskutera vilka gemensamma mål man kan ha i vad avser synen på rättigheterna för medborgarna i Europa. Med utgångspunkt ifrån, och då vill jag stryka under det ännu en gång, att det är nationernas ansvar. Det är våra egna system, våra egna ställningstaganden och det är vårt eget finansieringsansvar som ligger i botten.

Till tankarna om att de eventuellt skulle utmynna i några allmänna råd vill jag säga att dessa råd i så fall är resultatet av ett erfarenhetsutbyte där man lär av andra, inte några råd i meningen allmänna råd från kommissionen eller parlamentet.

Anf. 26 ORDFÖRANDEN:

Tack! Det här är ju ett ärende som återkommer. Det ska upp slutligen i nämnden den 26 november. Det är en diskussion som ska börja, och vi har också tagit del av regeringens förslag till svensk ståndpunkt. Jag kan sammanfatta med att det finns stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Då är vi klara med din del. Vi tackar och säger på återseende så småningom.

Vi har kvar en eller två frågor. Jag hälsar statssekreterare Lise Bergh välkommen. Du ska redovisa ärende 6. Varsågod!

Anf. 27 Statssekreterare LISE BERGH:

Tack! Det är två frågor som berör jämställdheten på rådsmötet den 22 oktober. Den första punkten handlar om rådets slutsatser om ett nytt femte handlingsprogram för lika möjligheter för kvinnor och män. Jag tänkte, om nämnden så vill, bara ge en kort bakgrund till det jämställdhetsarbete som bedrivs inom EU för att man ska kunna förstå Sveriges inställning.

Under den här punkten ska man diskutera frågan om ett nytt femte jämställdhetsprogram. Det betyder alltså att det har varit fyra tidigare, och det fjärde pågår för närvarande. Det har löpt från år 1996 och avslutas den 31 december år 2000. Nu har kommissionen lämnat en delrapport om hur programmet har fungerat och vilka resultat som har uppnåtts under de två första åren, dvs. år 1996 och år 1997. Det är till stor del den rapporten som ligger till grund för den diskussion som ska föras under det här rådsmötet.

Kort kan jag säga att de tidigare tre handlingsprogrammen har varit oerhört viktiga, eftersom det inte har funnits regler om jämställdhetspolitiken i fördragen. Genom det nya Amsterdamfördraget har dock jämställdheten förts upp som ett mål för unionens verksamhet. Det finns också en bestämmelse som handlar om genomförandet, hur man ska uppnå det här målet, och den handlar väldigt mycket om s.k. mainstreaming, dvs. att ett jämställdhetsperspektiv ska genomsyra hela unionens verksamhet.

I det fjärde jämställdhetsprogrammet har man ställt upp sex politiska mål, varav det övergripande målet handlar om just integrering av ett jämställdhetsperspektiv i alla politikområden och i all verksamhet. I övrigt har man också satt upp som mål att man vill få fler aktörer att engagera sig i jämställdhetsarbetet, inte bara de utsedda myndigheter eller jämställdhetsansvariga som finns på olika nivåer. Man har också lagt stor vikt vid att arbeta med att det ska gå att förena familjeansvar med arbete, vilket är en stor fråga i Sverige och övriga EU-länder. Ett mål är att främja en jämn könsfördelning i beslutsfattande organ, på både nationell, regional och lokal nivå. Man vill också stärka förutsättningarna för de enskilda medborgarna inom unionen att faktiskt kunna utnyttja sina rättigheter. Det finns nämligen en mängd rättigheter när det gäller jämställdhet inom unionen.

De strategier man har ställt upp för att nå målen för det här programmet handlar mycket om innovation, dvs. att hitta nya arbetssätt, det handlar om att arbeta i partnerskap och det handlar om överföring av goda exempel.

Detta är i korthet strukturen på det fjärde jämställdhetsprogrammet.

Det resultat man har kommit fram till i den rapport som nu läggs fram är ganska översiktligt. Programmet innebär alltså att man startar en mängd nationella projekt, och väldigt ofta är de projekten transnationella, dvs. man arbetar tillsammans i flera länder. De resultat man kommit fram till är bl.a. att integrering av ett jämställdhetsperspektiv är en oerhört viktig politisk målsättning och också en viktig och avgörande metod för att få jämställdheten att faktiskt ta steg framåt. Man kan också se att det blir synergieffekter, dvs. att det spiller över på andra områden. T.ex. arbetar man nu inom EU-organisationerna med att integrera jämställdhet. Man bildar olika grupperingar inom de olika organen, och det här börjar ge resultat.

Det har också fått en avgörande betydelse t.ex. när det gäller EU:s sysselsättningsriktlinjer. Här har framför allt Sverige drivit att ett jämställdhetsperspektiv ska genomsyra dessa riktlinjer. Det innebär att vi har en fjärde pelare i riktlinjerna som handlar just om jämställdhet.

Det tredje man kan säga är att metoden partnerskap också har gett mycket positiva effekter. Det innebär ökat samarbete mellan medlemsstaterna och även ett ökat samarbete mellan olika aktörer. Här vinner man bl.a. att man får en spridning av kunskaper mellan de olika medlemsstaterna som är oerhört viktig när det gäller jämställdhetsarbete. Man kan få del av goda exempel och hur man kan arbeta med den här frågan.

Man konstaterar från kommissionens sida att utan det här programmet skulle man kanske inte ha uppnått de resultat som man faktiskt ändå har uppnått. Programmet fortsätter som sagt också och är inte slut förrän den sista december år 2000.

Sveriges inställning under den här diskussionspunkten är att man stöder förslaget att kommissionen ska utarbeta ett förslag till ett femte jämställdhetsprogram. Man anser att det här med mainstreaming, dvs. den här jämställdhetsintegreringen, bara har startat – det finns oerhört mycket kvar att göra, och det är viktigt att den här principen fastställs genom ett särskilt program och på det sättet får ytterligare fotfäste. Det är också viktigt att stimulera nya aktörer, för om inte alla arbetar med det här kommer man inte så långt.

En fråga som Sverige särskilt driver är att engagera fler män i det här arbetet, vilket kanske är välkänt.

Detta är en bakgrund till den diskussion som ska föras. Sveriges inställning är som sagt att man ska arbeta för ett femte jämställdhetsprogram.

Anf. 28 ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Vi fick reda på att man eventuellt skulle anta rådsslutsatser. Bedömer du att man på det här ministerrådsmötet kommer att göra det?

Anf. 29 Statssekreterare LISE BERGH:

Ja. Det finns ett brett stöd för ett femte handlingsprogram. Slutsatserna är ju att kommissionen ska utarbeta ett förslag till ett jämställdhetsprogram, som sedan naturligtvis ska antas av rådet.

Anf. 30 ORDFÖRANDEN:

Vi har hört regeringens ståndpunkt, och ingen har begärt ordet. Jag konstaterar då att det finns en majoritet i nämnden bakom regeringens ståndpunkt.

Sedan hade du ett ärende till. Varsågod!

Anf. 31 Statssekreterare LISE BERGH:

Det handlar om rådets slutsatser beträffande genomförandet av Pekingkonferensens handlingsplan. FN anordnade ju år 1995 en konferens för kvinnor, och den resulterade i en handlingsplan vilken varje medlemsstat som deltog åtog sig att genomföra. Det är en mycket omfattande plan, men det är alltså nationerna själva som har ansvaret för genomförandet. Redan år 1995 fattade dock Europeiska rådet i Madrid ett beslut om att man ville ha en årlig översyn gemensamt inom EU av hur det här arbetet fortskred. Den process som därefter skedde under år 1996 och år 1997 innebar att man också kom fram till att man måste vara mer konsekvent och systematisk när man genomför handlingsplanen från Peking.

År 1998, på förslag från Göran Persson och från Österrike, enades man om att göra en årlig utvärdering av det som görs inom medlemsstaterna för att genomföra handlingsplanen. Man kom också fram till att använda sig av en metod att fastställa mål för genomförandet. Man skulle använda sig av benchmarking och indikatorer för att få fart på arbetet och också få en kontroll över vad som händer.

Finland åtog sig då att arbeta med benchmarking och indikatorer på ett område, nämligen fler kvinnor i beslutsfattande organ och organisationer på samtliga nivåer. Finska ordförandeskapet har nu utarbetat en ganska gedigen rapport på det här området, där man har fastställt nio indikationer på kvinnors deltagande i olika institutioner. Det handlar om parlament, regeringar och högsta domstolar inom det juridiska området.

Här kan man bara konstatera att Sverige ligger i topp på i stort sett alla dessa områden. Vi har alltså störst andel kvinnor i samtliga av de organisationer som man tittat på och som varit föremål för de här indikatorerna. Rapporten visar också att den kritiska procentsatsen är 30 %. Det varierar mellan länderna från 53 %, som är det högsta för Sverige, ned till 6 % hos vissa länder. Det är alltså en stor spridning, och det finns mycket att göra här.

Rådets förslag till slutsatser är att man ska konstatera att det är ett bra system att arbeta med benchmarking och indikatorer. Ett förslag är också att man ska fortsätta med två nya områden, nämligen våld mot kvinnor och frågan om att förena föräldraskap med arbete.

Sveriges inställning är först och främst att det är viktigt att handlingsplanen från Peking följs upp på EU-nivå. Samtliga dessa frågor berör ju även sådant som diskuteras i och är föremål för unionens eget arbete. Sverige kommer också att framföra att det är viktigt att man när det gäller kvinnor i beslutsfattande fastställer att det ska vara lika representation. Det har tidigare talats om en balanced representation, men man vill alltså att det ska vara lika och det är man enig om.

Sedan kommer Sverige bl.a. att anföra att vi vill ha ett ramverk kring den här uppföljningen, att man försöker diskutera att verkligen årligen redovisa från länderna vad som händer på de områden man har bestämt sig för att samarbeta på. Vi anser också att de två nya områden som föreslås, dvs. våld mot kvinnor samt att förena barn och arbete, är två viktiga och bra områden att arbeta vidare kring. Det finns nämligen mycket material och statistik på de områdena, och det är en förutsättning för att man ska kunna sätta upp mål.

Det är väl vad som ska tas upp under den punkten.

Anf. 32 ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Det här handlar alltså om en rapport. Men ska rådsslutsatserna antas vid detta ministerrådsmöte, eller tror du att det kommer att ske vid ett senare tillfälle?

Anf. 33 Statssekreterare LISE BERGH:

Man ska anta slutsatserna.

Anf. 34 ORDFÖRANDEN:

Den svenska ståndpunkten har du nyss refererat. Jag vill bara framföra det allmänna önskemålet att det vore bra om vi också kunde få dem skriftligt i materialet. Det underlättar inläsningen.

Men vi har hört den ståndpunkt som regeringen har kommit fram till. Jag kan konstatera att det finns en majoritet bakom den.

Är vi klara med dina punkter nu?

Anf. 35 Statssekreterare LISE BERGH:

Låt mig bara säga om den sista frågan att de här rådsslutsatserna inte är riktigt klara än, utan de slutsatser som finns har man lämnat under hand.

Anf. 36 ORDFÖRANDEN:

Okej. Vi vet att det ligger mycket på ordförandeskapet att sköta. Det gör att det kommer in ganska sent.

Med det har vi gått igenom samrådet inför det kommande ministerrådsmötet. Vi tackar för er medverkan i dag.

Innehållsförteckning

1 § Rapport från ministerrådsmöte (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) den 25 maj 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) den 22 oktober 1999 (näringsminister Björn Rosengren, statsrådet Ingela Thalén och statssekreterare Lise Bergh) 1

Anf. 1 ORDFÖRANDEN 1

Anf. 2 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s) 1

Anf. 3 ORDFÖRANDEN 2

Anf. 4 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s) 2

Anf. 5 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 3

Anf. 6 MIKAEL ODENBERG (m) 3

Anf. 7 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s) 3

Anf. 8 Statssekreterare ANNA EKSTRÖM 3

Anf. 9 MIKAEL ODENBERG (m) 4

Anf. 10 LARS TOBISSON (m) 4

Anf. 11 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s) 4

Anf. 12 ORDFÖRANDEN 4

Anf. 13 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s) 5

Anf. 14 INGVAR SVENSSON (kd) 5

Anf. 15 Näringsminister BJÖRN ROSENGREN (s) 6

Anf. 16 Rättsakkunniga ANN-JEANETTE ERIKSSON 6

Anf. 17 ORDFÖRANDEN 6

Anf. 18 ORDFÖRANDEN 6

Anf. 19 Statsrådet INGELA THALÉN (s) 6

Anf. 20 BERIT ANDNOR (s) 7

Anf. 21 HOLGER GUSTAFSSON (kd) 7

Anf. 22 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 7

Anf. 23 YVONNE RUWAIDA (mp) 7

Anf. 24 MAGGI MIKAELSSON (v) 8

Anf. 25 Statsrådet INGELA THALÉN (s) 8

Anf. 26 ORDFÖRANDEN 9

Anf. 27 Statssekreterare LISE BERGH 9

Anf. 28 ORDFÖRANDEN 10

Anf. 29 Statssekreterare LISE BERGH 11

Anf. 30 ORDFÖRANDEN 11

Anf. 31 Statssekreterare LISE BERGH 11

Anf. 32 ORDFÖRANDEN 12

Anf. 33 Statssekreterare LISE BERGH 12

Anf. 34 ORDFÖRANDEN 12

Anf. 35 Statssekreterare LISE BERGH 12

Anf. 36 ORDFÖRANDEN 12

Fredagen den 15 oktober 1999

EU-nämndens uppteckningar