Fredagen den 12 november 1999

EU-nämndens uppteckningar 1999/2000:9

1 §  Rapport från ministerrådsmöte (hälsofrågor) den 8 juni 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (hälsofrågor) den 18 november 1999 (socialminister Lars Engqvist)

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Jag hälsar socialminister Lars Engqvist med medarbetare välkomna för samråd inför ministerrådsmötet om hälsofrågor som ska äga rum nästa vecka. Innan dess ska socialministern lämna en muntlig återrapport från det tidigare mötet, som ägde rum den 8 juni.

Jag lämnar direkt ordet till socialministern.

Anf.  2  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

På mötet i juni var det framför allt två frågor som upptog rådets intresse. Den ena frågan var en resolution om antibiotikaresistens. Den andra frågan handlade om det som återkommer på mötet nu på torsdag, nämligen hur folkhälsoarbetet ska utvecklas. Ministerrådet antog en resolution om det framtida folkhälsoarbetet. Det är föranlett – vilket är rätt viktigt – av den skärpning av fördraget som skedde i och med Amsterdamfördraget, dvs. formuleringen i artikel 152, som säger att en hög hälsonivå ska säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik. Det innebär att vi ägnar ganska mycket diskussion åt hur detta ska ske, hur ett hälsopolitiskt program ska utvecklas och hur ministerrådet ska följa upp arbetet.

Vid den diskussion som fördes hade jag möjlighet att framföra våra synpunkter att ett sådant program också bör uppmärksamma problemet med alkoholen. Det ska sägas, till min glädje och möjligen överraskning, att detta mötte bifall av de övriga ledamöterna. Vi tycker att det var en framgång för vår syn att betrakta alkoholproblemet som en del i det europeiska folkhälsoarbetet. Flera andra ministrar underströk vikten av att i det arbete som nu ska utvecklas ska också problemet med alkohol, och framför allt ungdom och alkohol, tas med.

Anf.  3  LARS TOBISSON (m):

Eftersom socialministern nämnde spriten: Hur är det med läget beträffande införselrätten och förhandlingar om detta? Jag ser att det finns olika uppgifter om hur långt det undantag som Sverige har kan räcka. När ska det förhandlas om huruvida detta undantag ska förlängas?

Anf.  4  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Det är finansministern och Finansdepartementet som sköter förhandlingarna, men vi har kommit överens om att den svenska regeringen tar initiativ till att inleda förhandlingarna. Vi har meddelat kommissionen att vi vill starta förhandlingar nu under hösten. Vår utgångspunkt i förhandlingarna är att de regler som vi har nu ska gälla också fortsättningsvis. Vi har inte skäl att presentera några andra ståndpunkter än vad vi har gjort hittills.

Vår utgångspunkt är helt enkelt att vi anser att folkhälsoaspekterna väger tyngre än övriga aspekter när det gäller det europeiska samarbetet och att vi prövar en linje som innebär att vi får behålla våra nuvarande regler när undantaget upphör. Sedan vet vi inte hur långt vi kommer på den vägen och har väl ingen anledning att spekulera om var vi kommer att landa, men utgångspunkten i förhandlingarna som startar nu i höst är denna.

Anf.  5  REYNOLDH FURUSTRAND (s):

Det är intressant att notera att man uppmärksammar de problem som finns i samband med hög alkoholförbrukning, men frågan är vad man är beredd att göra. Framkom det någonting under de här diskussionerna vilka åtgärder man är beredd att vidta?

Anf.  6  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Vår hållning, som vi tycker att vi vinner förståelse för, är att vi så långt det är möjligt ska ha samma attityd till alkoholen som man på europeiskt plan har till tobaken. Det är egentligen tre uppgifter som man skulle kunna enas kring. Den ena uppgiften är att intensifiera informationen om alkoholens skadeverkningar, där en del länder ligger ganska långt framme – ungefär lika långt framme som vi – men där flera länder inte gör särskilt mycket. Den andra uppgiften är att mer aktivt arbeta mot missbruk och ha en gemensam hållning när det gäller missbruksproblemet. Den tredje uppgiften är naturligtvis att ha ett gemensamt regelverk när det gäller tillgängligheten, framför allt för ungdomar, att ha samma åldersgränser, samma restriktioner vid utskänkning osv. Det är på de områdena som vi skulle kunna hitta en gemensam attityd.

Anf.  7  REYNOLDH FURUSTRAND (s):

Den här frågan dök upp fast på ett annat sätt vid det nyligen avslutade Nordiska rådets möte. Det har nämligen diskuterats ett förslag från den danske skatteministern om en kraftig skattereduktion på alkohol, ända upp till 44 %. Det förvånade den danske ekonomiministern, som tydligen inte hade samma uppfattning i sakfrågan. Det belyser ju vidden av detta problem. En sådan kraftig reduktion av alkoholskatten i Danmark får ju förödande effekter för länder som framför allt Sverige.

Anf.  8  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Jag kan bara säga att vi i Sverige alltid har samma uppfattning som finansministern, och såvitt jag vet ligger det inget förslag om en dramatisk skattesänkning på alkohol på svensk sida.

Anf.  9  ORDFÖRANDEN:

Då går vi över på dagordningen för nästkommande möte.

Anf.  10  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Det är fyra punkter på dagordningen som jag vill uppehålla mig vid. Den första är den fortsatta diskussionen om en strategi på folkhälsoområdet. Vi väntar där på att kommissionen ska presentera ett första handlingsprogram. Vi har inte sett det än och vet inte hur det ser ut. Även på det här området har mycket arbete försenats beroende på skiftet i kommissionen. Vi kommer ändå att ta ställning för egen del.

Vad det handlar om är det som jag delvis nämnde, som vi arbetar med på tobaksområdet och som vi tycker att man ska arbeta med på alkoholområdet, och det är tre uppgifter. För det första är det att förbättra hälsoinformationen. För det andra är det att verka för snabba insatser vid hot mot folkhälsan. För det tredje är det förebyggande och hälsofrämjande åtgärder. När det gäller förebyggande och hälsofrämjande åtgärder bör man ha det som utgångspunkt för att sedan utarbeta strategier på tobakens område, där vi redan är, men också exempelvis när det gäller alkoholen, där vi har drivit frågan och kommer att uppmärksamma den igen.

Vi kommer att få en diskussion inte bara om ett program eller ett förslag till program utan också om hur frågorna ska hanteras i ministerrådet. Hur ska vi göra de här frågorna synliga? Hur ska vi få en uppmärksamhet i medlemsstaterna men också i den europeiska organisationen kring de här problemen? Jag kommer att plädera för att frågan om folkhälsoarbetet tas upp på det möte med regeringscheferna som ska äga rum i Helsingfors i en strävan att försöka få dem att, i likhet med vad som har skett på miljöområdet, uppmana alla ministerråd och kommissionen att föra in hälsoaspekterna i hela det europeiska arbetet.

Jag tror alltså inte att det är möjligt för hälsoministrarna att övervaka vad som sker när ministerrådet sammanträder kring andra frågor. Vi kan inte ha rollen som någon sorts organ som kontrollerar de andra råden. Däremot kan den högsta politiska nivån anta ett program som uppmanar kommissionen och rådet att ta hänsyn till hälsoskyddsaspekterna på alla områden.

Anf.  11  GUDRUN LINDVALL (mp):

Ett av de stora hälsoproblemen, som jag bedömer det, är kemikaliseringen av EU, där vi kan se att det finns en mängd ämnen som förs mellan länder därför att de finns i varor. Ett exempel är isocyanaterna, som det har varit en debatt om i DN och som vi har motionerat om. Man kan se att det i massor av olika produkter finns isocyanater, som i industrin orsakar enorma problem och som också kan orsaka livslångt lidande för människor som utsätts för dem. Det gäller också bromerade flamskyddsmedel, som har diskuterats, hormonliknande ämnen osv. De är kanske grunden till att vi börjar få alltfler konstiga och underliga överkänsligheter och allergier hos människor.

Jag vill fråga: Diskuterar ni kemikaliseringen och dess påverkan på folkhälsan i de här sammanhangen?

Anf.  12  WILLY SÖDERDAHL (v):

På s. 2 i den kommenterade dagordningen står det: ”Medlemsstaterna uppmanas att bl.a. bidra till utvecklingen genom att på det nationella planet bedöma följderna för folkhälsan av gemenskapspolitiken och gemenskapsåtgärderna.”

Det är lite av samma saker som Gudrun Lindvall var inne på. Har Sverige gjort någon sådan bedömning? Finns det en bedömning färdig redan, eller är det någonting man planerar att göra? Innehåller den i så fall delar av det som Gudrun Lindvall tog upp?

Anf.  13  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

På den första frågan måste jag svara att jag inte har varit med vid något möte där det har förts en diskussion på det sätt som Gudrun Lindvall gör. Jag antar att när vi väl har fått ett program från kommissionen, och om vi lyckas få rådet att anta ett beslut med en uppmaning om att man i hela arbetet ska ta hänsyn till folkhälsoaspekter, får vi möjlighet att diskutera det. Men i allt väsentligt kommer de frågorna att ligga på andra ministerråd, dvs. miljöministrarna, utgår jag från.

Det här ger ju möjlighet, vilket är viktigt, att betrakta folkhälsoarbetet horisontellt, alltså att det är frågor som ska prägla hela arbetet. Det ger oss i hälsoministerrådet möjlighet att ta upp frågorna och ta reda på vad som händer på de här områdena. Men vi har hittills inte diskuterat med den utgångspunkten.

Det är väl samma svar på den andra frågan, nämligen att det är ett sådant arbete som ska starta som en följd av det program som nu ska antas.

Anf.  14  GUDRUN LINDVALL (mp):

Jag tycker att Sverige ska ta initiativ till den diskussionen. Isocyanaterna är ett mycket bra exempel på ämnen som orsakar de här problemen. Sverige har haft ett anseende när det gäller arbetsmiljö, och jag tror att man inte blir förvånad om Sverige utifrån arbetsmiljö- och hälsoproblem tar upp ämnen av det här slaget. Jag skulle verkligen uppskatta om den svenska regeringen tog tag i det.

Just isocyanaterna är mycket problematiska, därför att de finns i många olika produkter och är så fruktansvärt farliga. En mycket liten dos kan påverka människors hälsotillstånd irreversibelt.

Jag skulle vilja uppmana ministern att ta upp de här frågorna vid nästa ministerråd, så att de verkligen kommer med i hanteringen. Jag anser att de är oerhört väsentliga.

Anf.  15  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Jag ska överväga det. Problemställningen är just nu vid vilket ministerråd de här frågorna ska diskuteras. Vilket ansvar har hälsoministrarna för frågor som hittills har betraktats som antingen livsmedelsfrågor, som behandlas när jordbruksministrarna möts, eller som allmänna miljöfrågor, som miljöministrarna ska uppmärksamma? Det är mycket viktigt att vi får svar på det. Jag ska gärna medverka till att vi, oavsett vilket ministerråd det handlar om, kan ta ett initiativ.

Anf.  16  ORDFÖRANDEN:

Sammanfattningsvis konstaterar jag att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf.  17  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Den andra frågan gäller tobaken, och där väntar vi nu på att kommissionen ska presentera ett förslag till direktiv. Vi har inte sett förslaget än, men det ska presenteras på torsdag när ministerrådet möts. Det är väl där vi får reda på vad det i framtiden ska stå på våra snusförpackningar.

Ni vet att diskussionen har handlat om att vi, som en följd av tidigare direktiv, säger att snuset orsakar cancer trots att det inte är entydigt belagt att det verkligen orsakar cancer. Däremot är det helt klart att snus i likhet med annan tobak skadar hälsan. Vi vet inte i vilken mån man kommer att ändra detta så att det i stället ska stå att det skadar hälsan, men på torsdag får vi reda på det.

I övrigt föreligger ett förslag till resolution om arbetet på tobaksområdet, där innehållet är väl känt.

Anf.  18  GUN HELLSVIK (m):

Om socialministern inte har sett något förslag till direktiv, är det naturligtvis inte heller så lätt att föra en diskussion. Men jag har hört lite grann om en del punkter i det här förslaget, och jag utgår från att socialministern också har gjort det även om han inte har sett några papper. Jag skulle vilja ställa några frågor med utgångspunkt från det jag har hört.

Det lär bl.a. finnas förslag innebärande en maxgräns för tjärinnehåll och att denna maxgräns skulle gälla inte enbart tobak som säljs inom EU utan även tobak som produceras inom EU. Det innebär att den europeiska tobaksindustrin, som bl.a. finns i Sverige, skulle påverkas när det gäller dess export, utan att man kan säga att vare sig hälsan inom EU eller hälsan utanför EU förbättras av att vi har restriktioner när det gäller själva produktionen. Jag skulle vilja höra några kommentarer kring detta.

Jag har också förstått att det föreslås en kort implementeringstid. Jag skulle även vilja ha kommentarer kring detta.

Sedan bara en synpunkt: om jag är rätt informerad när det gäller varningstexter är det tydligen inte bara en fråga om textens innehåll utan också om dess utseende. Det jag har förstått är att det är en detaljstyrning av typen av bokstäver, färgen på bokstäverna och storleken på varningstexten. Jag vill gärna ha lite kommentarer även i den delen.

Anf.  19  WILLY SÖDERDAHL (v):

Det gäller kopplingen till stödet till odlarna. Görs det någon sådan koppling? Det finns tydligen en fond, där 1 % av stödet till odlarna går till information och forskning. Nu gör man en kraftfull ändring och höjer det till 2 % av stödet.

Görs det över huvud taget någon koppling mellan detta att man först stöder produktionen och sedan stöder en minskning av konsumtionen? Det är en märklig ekonomi.

Anf.  20  ORDFÖRANDEN:

Den sista frågan kan vi bara komplettera med en information om att det inte är någon ny fråga här i nämnden. Vi har haft den uppe flera gånger när det gäller stödet till tobaksodlarna. Jag tror att en enig nämnd har varit överens med regeringen om att man ska verka för att få bort det stödet. Men det finns fortfarande, och nu används en del till information.

Anf.  21  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Den information vi har från Socialstyrelsen är att det har pågått diskussioner om direktiven hela den här veckan, så vi vet inte hur förslaget kommer att se ut. På departementet har vi ungefär samma information som Gun Hellsvik, men vi vet inte var det här kommer att landa. Däremot kan jag säga att jag inte har någonting emot att man inför en regel när det gäller tjärinnehållet och maximerar det, om det nu kommer ett sådant förslag från kommissionens sida.

Det som har uppmärksammats i debatten i Sverige är ju varningstexterna. Det är säkerligen mycket detaljstyrning av hur texterna ska se ut osv. Men det här har varit lite plågsamt, som jag har påpekat ett antal gånger. Vi måste alltså försäkra oss om att texterna är korrekta, i alla fall så länge vi tvingar en statlig myndighet att sätta sitt namn under texter om snuset. Står det att Socialstyrelsen lämnar en upplysning ska det faktiskt vara alldeles korrekt information, och den ska inte kunna ifrågasättas. Då är det viktigt att de texter som ska finnas har vetenskapligt belägg och är korrekta. Det har varit en diskussion om att vi alldeles för lättvindigt accepterade att det skulle stå att någonting orsakar cancer trots att det inte är riktigt belagt och att det finns andra hälsorisker men inte just den, enligt de undersökningar som finns.

Jag har ingen information om hur förslaget kommer att se ut, så vi får avvakta tills vi får det på torsdag, beroende på att det tydligen pågår diskussioner.

Anf.  22  PER WESTERBERG (m):

Jag skulle bara vilja skicka med att det i alla sådana här sammanhang finns betydande behov av standardisering inom EU. Det gäller inte bara hur texten ser ut och vad som ska stå där utan även mätmetoderna. Enligt det förslag som för närvarande finns ska man uppenbarligen kunna ha helt olika nationella mät- och testmetoder, som ju bara leder till olika typer av handelshinder och olika typer av nationell politik i dessa frågor, när det ändå är en fri handel över gränserna.

Jag vill därmed mycket klart markera att vi är för standardisering i dessa frågor. Det ska vara samma mätmetoder och ett likvärdigt sätt att lämna informationen, med krav på alla dessa delar, för att det ska fungera väl i och med att varorna rör sig över gränserna.

Anf.  23  ORDFÖRANDEN:

Vi kan då komma till en sammanfattning, och det gäller de rådsslutsatser som ska antas under punkt b, som är det som är ett konkret beslutsärende i dag. Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt när det gäller dessa rådsslutsatser.

Anf.  24  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Den tredje dagordningspunkten som jag vill uppmärksamma är förslaget till resolution om mental hälsa. Det är ett resultat av det informella ministerrådsmöte som hölls i Tammerfors på det finska ordförandeskapets initiativ, där det också genomfördes ett antal seminarier kring frågan om mental hälsa. Även där hade vi anledning att påpeka att när man talar om mental hälsa spelar drogmissbruk och också alkoholmissbruk en mycket stor roll. I diskussionen om mental hälsa uppmärksammar vi också missbruksproblemen och alkoholproblemen.

Det resolutionsförslag som ligger tänker vi stödja.

Anf.  25  GUN HELLSVIK (m):

Jag tror inte att vi har fått resolutionsförslaget, men jag blir lite nyfiken när socialministern talar om att det innehåller något som är kopplat till missbruket och missbrukets betydelse för den mentala hälsan.

Vi har diskuterat främst med justitieministern när det gäller handlingsprogram mot narkotikamissbruket, och jag har uppfattat materialet så att man i texterna i alltför stor utsträckning använder formuleringar av ett slag som legaliseringsivrare ofta använder sig av, dvs. att hälsoaspekterna har högsta prioritet. Det låter ju bra, men när vi vet vilka som brukar använda de argumenten finns det skäl att haja till.

Därför är jag nyfiken på vad som finns i den här resolutionen när det gäller narkotikamissbruket.

Anf.  26  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

I det resolutionsförslag som finns är formuleringen understruken: att dålig mental hälsa ofta är förenad med arbetslöshet, social marginalisering och utslagning, hemlöshet samt narkotika- och alkoholmissbruk. Det är det hela. Poängen med det är att man för in narkotika- och alkoholmissbruk i ett sammanhang där man diskuterar mental hälsa. Det är inte längre än så, men det kan naturligtvis betyda mycket i det fortsatta arbetet med hälsofrågorna.

Anf.  27  ORDFÖRANDEN:

Vi har hört regeringens ståndpunkt när det gäller detta resolutionsutkast, och jag finner sammanfattningsvis att det finns en majoritet bekom regeringens ståndpunkt.

En kommentar är att det nog skulle vara ganska bra om socialministern såg till att medarbetarna mera tydligt talade om vad som är det svenska förslaget till ståndpunkt. Det är väldigt svårt att läsa i handlingarna. De har mera en sammanfattande karaktär. Det kan vara bra att tänka på det till nästa gång. Det underlättar åtminstone för nämndens ledamöter att ta del av det hela.

Anf.  28  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Jag vill göra ytterligare ett påpekande, och det är att det finska ordförandeskapet driver frågor om den nordliga dimensionen och har satt upp detta på dagordningen. Det planeras nämligen ett särskilt hälsoministerrådsmöte i Frankrike i början på december som ska diskutera den sydliga dimensionen. Vad det handlar om är alltså problemen med smittsamma sjukdomar och annat i Medelhavsregionen. Det finska ordförandeskapet vill uppmärksamma att den problemställningen ökar i betydelse också i den nordliga dimensionen, framför allt i diskussionen om utvidgningen och våra relationer med Ryssland, och att samma problemställning bör uppmärksammas också när det gäller norra Europa.

Det är en hållning som vi har anledning att understödja, och vi ska säga att det här bör uppmärksammas, så att man inte tror att dessa problem bara finns nere vid Medelhavet.

Anf.  29  LARS TOBISSON (m):

Sist på listan står under Övriga frågor något som kallas ”Europeiska domstolens domslut i fallen Kohll resp. Decker”. Jag antar att det är EG-domstolen som åsyftas. När man tar del av det här visar det sig – om jag har förstått det rätt; det kan vara bra att få det bekräftat först – att det handlar om att dessa personer gav sig i väg och skaffade sig behandling på andra sidan gränsen utan att inhämta förhandstillstånd från vederbörande sociala myndigheter. Därför vägrades de försäkringsersättning eller betalning för dessa behandlingar av hemlandet. Domstolen har sagt att man inte kan göra så, att det inskränker valmöjligheterna i ett gränslöst Europa. Om jag har förstått det rätt lär den svenska regeringen ha intervenerat gentemot de här personerna och på den statliga sidan i de här fallen.

Jag måste säga att jag för min del tror att det här är ganska betecknande för i vilken riktning som utvecklingen går. Jag tror att det kommer att visa sig alltmer svårt, för att inte säga omöjligt, att i längden upprätthålla nationella enhetssystem både för socialförsäkringar och för sjukvård, läkarvård och sådant, och säga att man är hänvisad till att följa ett system som gäller för det land där man är mantalsskriven eller vad det är för grund för det.

Det kommer att bli allt vanligare med människor som rör sig över gränserna, i arbetet, som turister eller helt enkelt för att söka och köpa tjänster utanför det egna landets gränser. Därför tror jag att det vore klokt att fundera över de här frågorna i fortsättningen och ställa in sig på att man får ha försäkringssystem, sociala skyddssystem, som mer är knutna till individen och som individen kan ta med sig när han rör på sig över gränserna. Det är bättre än att det är den nationella hemvisten som bestämmer vilken rätt man har. Jag tror att utvecklingen kommer att gå i den riktningen. Det är för övrigt i linje med våra förslag om en allmän sjukvårdsförsäkring i stället för ett landstingsmonopol på vården.

Om den här diskussionen förs vidare tycker jag inte att man bör insistera på att den ståndpunkt de olika staterna har intagit, tydligen också den svenska regeringen, ska vara benhård, utan man måste röra sig i den riktning som EG-domstolen har pekat ut.

Anf.  30  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Det råder inget tvivel om att Lars Tobisson har rätt på det sättet att domstolens utslag innebär att man måste diskutera hur de framtida försäkringssystemen eller sjukvårdsfinansieringen faktiskt ska se ut.

Men den linje som har drivits från den svenska regeringens sida är att sjukvård inte ska betraktas som en tjänst i övrigt. För att få del av den finansierade sjukvården, av försäkringssystemen, på det aktuella sättet krävs det ett förhandsbesked, annars fungerar det inte. Det är den linje som har drivits. Men jag tror precis som Lars Tobisson att vi i framtiden kommer att få den diskussionen i takt med den ökade rörligheten och att det ställer oss inför alldeles nya utmaningar.

Nu är det den holländska delegationen som har begärt att få upp frågan. Jag antar att det är för att just ge information om deras hållning och för att lyfta fram frågan för en framtida diskussion. Det betyder bl.a. att jag på den här punkten avser att lyssna och se hur de formulerar problemet och inte ta något initiativ.

Anf.  31  ORDFÖRANDEN:

Jag skulle här på slutet vilja ha information om en fråga. Vi har några gånger haft en diskusson med justitieministern inför Tammerfors. Då kom frågan om narkotika upp. Vi fick höra från justitieministern och sedermera från en medarbetare på Justitiedepartementet att den frågan slutligen skulle avgöras på hälsorådet i nästa vecka. Men nu ser vi att det inte förekommer någonting på dagordningen om detta. Av nyfikenhet frågar jag: Vart tog den här frågan vägen? Den måste ju landa i någon form av ministerråd innan den kommer upp i Helsingfors. Vet socialministern någonting om detta eller är det rådssekretariatet som bestämmer var den slutligen ska hamna någonstans?

Anf.  32  Socialminister LARS ENGQVIST (s):

Avsikten är att frågan ska behandlas i Helsingfors och att den inte kommer upp på hälsoministermötet i nästa vecka. Ärendet är så långt framme att man kan fatta beslut i Helsingfors. Det är därför den inte är med.

Anf.  33  ORDFÖRANDEN:

Då får vi forska vidare efter vilket råd den kommer upp på.

Tack för det, då är vi färdiga med samrådet med socialministern för i dag. Vi tackar för det. På återseende så småningom.

2 §  Rapport från ministerrådsmöte (ungdomsfrågor) den 27 maj 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (ungdomsfrågor) den 23 november 1999

Anf.  34  ORDFÖRANDEN:

Vi går vidare på vår dagordning och ska komma in på ungdomsfrågor. Vi fick meddelandet i morse att ungdomsminister Ulrica Messing har insjuknat i hög feber och har svårigheter att komma hit. Statssekreteraren är i Australien. Det blir alltså Malin Dahlberg, politiskt sakkunnig, som får rycka in.

Vi har normalt regeln att det är statsråd eller undantagsvis statssekreterare som svarar för samrådet. Men den här gången finns det inga möjligheter att ha någon av dem här.

Du är välkommen tillsammans med medarbetarna, och jag lämnar över ordet direkt för att höra om du har något att rapportera från det tidigare ungdomsministermötet.

Anf.  35  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG:

Tack för ordet, herr ordförande! Jag vill inledningsvis bara understryka det ordföranden precis sade. Ulrica Messing är mycket ledsen för att hon inte kan vara här i dag. Hon blev mycket sjuk i natt. Hela familjen har haft influensa hela veckan.

Lena Nyberg är, som sagt var, ända borta i Sydney, så hennes medverkan är inte möjlig.

Till min hjälp har jag Astrid Utterström-Mace, som är departementssekreterare hos oss på Kulturdepartementet, och Per-Olof Ångman, som är departementssekreterare på Socialdepartementet.

Då Ulrica Messing var här i maj, inför det förra ministerrådsmötet, gick hon igenom fyra frågor. Som ni alla har sett inför dagens genomgång är det delvis samma frågor som ska upp även på det här ministerrådsmötet. Jag vill bara inledningsvis helt kort säga att Daphneprogrammet eventuellt kommer upp som en A-punkt.

Innan vi går in på dagordningen för nästa möte skulle jag vilja att Astrid Utterström redogjorde kort för det förra ministerrådsmötet, så att ni får en muntlig redogörelse för det, som ni har önskat.

Anf.  36  Departementssekreterare ASTRID UTTERSTRÖM-MACE:

Vid förra mötet, den 27 maj, tog man upp och behandlade fyra frågor. Ungdomsprogrammet var den ena frågan, det tyska ordförandeskapets promemoria Ungdom och Europa, vår framtid var en annan. Ytterligare en fråga var Daphneprogrammet och slutligen var det kampen mot barnsexturism.

Mötet syftade till att anta en gemensam ståndpunkt för det nya ungdomsprogrammet. Det hade misslyckats vid mötet dessförinnan. Det var fortfarande två frågor utestående. Det var programmets budget och längd. I detta sammanhang reviderade kommissionen sitt budgetförslag från 600 miljoner euro för fem år till 500 miljoner euro för fem år, eventuellt 50 miljoner mer eller 50 miljoner mindre.

Rådet lyckades anta en gemensam ståndpunkt med en budgetram på 350 miljoner euro för fem år. Under denna punkt gjorde Ulrica Messing ett inlägg.

I det tyska ordförandeskapets promemoria, Ungdom i Europa, vår framtid, föreslogs en politik inom EU som skulle underlätta för ungdomar i Europa att komma in i arbetslivet, vidareutbilda sig och aktivt delta i samhällslivet. Denna promemoria skulle ses som ett led i sysselsättningspakten och presenteras vid toppmötet i juni, efter att ha lagts fram inför tre olika råd: ungdom, utbildning och arbetsmarknad. Ulrica Messing gjorde även där ett inlägg, där syftet var att stödja ordförandeskapets initiativ.

Rådet antog en gemensam ståndpunkt om inrättandet av ett åtgärdsprogram för fyra år kallat Daphne och med en total budget på 20 miljoner euro uppdelat på fem miljoner euro per år. Daphneprogrammets mål är, som ni vet, bl.a. att bidra till att höja den fysiska och mentala hälsonivån genom att skydda barn, ungdomar och kvinnor mot våld.

Slutligen togs också kampen mot barnsexturism upp som en fråga. Detta var i form av ett meddelande från kommissionen om vidtagna åtgärder för att bekämpa turism där barn utnyttjas sexuellt. På förslag från Sverige föreslog ordförandeskapet att rådet fortsättningsvis skulle få möjlighet att diskutera frågan, vilket också blev mötets beslut. Detta har skett i ad hoc-grupp sedan dess. Ulrica Messing gjorde även där ett inlägg.

Det var allt från det rådsmötet.

Anf.  37  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG:

Inledningsvis vill jag inför ministerrådsmötet den 23 november säga att den nya kommissionen kommer att presentera sitt arbetsprogram på området. Kommissionen kommer också att redovisa sina rekommendationer när det gäller volontärers och studerandes möjlighet till rörlighet. Ordförandeskapet förväntar sig en allmän diskussion på den här punkten. Därutöver har vi ingen information att anmäla.

Den första diskussionspunkten på dagordningen, nr 4, handlar om ungdomsprogrammet. Vi kommer att få en lägesrapport och en redogörelse för parlamentets synpunkter. Fortfarande råder det oenighet om budgetramarna mellan ministerrådet och parlamentet. Finland, som ordförande, planerar att påbörja det formella förlikningsförfarandet den 25 november. Ulrica Messing kommer att göra ett inlägg under punkten.

Precis som tidigare är vi angelägna om att programmet kommer till stånd och att det blir bra. Vi är också måna om att det blir ett program som vänder sig till en mångfald av ungdomar och inte bara till dem som av egen kraft söker sig till olika former av utbyte.

Anf.  38  INGVAR SVENSSON (kd):

Herr ordförande! När det gäller formerande av den svenska ståndpunkten står det att regeringen kan tänka sig en sjuårig programperiod. Samtidigt säger man att man vill följa en budgetrestriktiv linje. Vad är substansen i ordet budgetrestriktiv i det här sammanhanget? Det finns ju stora skillnader i synen på hur mycket man ska satsa från olika håll.

Anf.  39  PER BILL (m):

Ordförande! Det är väl ingen vid det här bordet som inte vill att programmet ska bli bra. Jag hade ungefär samma frågor som Ingvar Svensson, nämligen var ungefär vi ligger nu, eftersom vi hittills sett ett spann på mellan 350 och 980 miljoner euro.

Det är väl också bra att understryka vikten av att så långt möjligt försöka integrera de här programmen och de här frågorna med utbildningsfrågorna.

Anf.  40  GUDRUN LINDVALL (mp):

Mycket kort. Det är väldigt svårt att ta ställning till programmet, eftersom det fortfarande är så diffust. Från Miljöpartiets sida tycker vi att ett sjuårigt program vore att föredra.

Vis av jordbrukspolitiken, kan man väl säga, gäller det när man inrättar den här typen av program att se till att det inte blir byråkraterna som plockar pengarna, utan att vi får ett program som blir så pass avbyråkratiserat att pengarna går till det de var tänkta för. Sverige brukar vara duktigt att påpeka det här. Jag hoppas att ni är det även i det här fallet, att ni ser till att det inte blir Bryssel som växer.

Anf.  41  WILLY SÖDERDAHL (v):

Jag var inne lite på samma fråga. Förra gången vi hade detta uppe, när Ulrica Messing var här, tyckte jag när jag räknade på vad varje ung människa kostade inte att detta var speciellt effektivt. Man fick inte ut så mycket av de här pengarna egentligen.

Frågan är om det ska kunna bli effektivare nu. Det finns ett förslag om att man ska inrätta ett nationellt kontor. Anser ni att det ökar effektiviteten, eller får vi ytterligare administratörer som ska vara med och dela på pengarna? Det är viktigt att det blir effektivt.

Vi stöder det regeringen har sagt om budgeten, att det ska vara en restriktiv linje.

Anf.  42  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG:

Det är svårt att kommentera exakta siffror. Både Ingvar Svensson och Per Bill frågade i början vad budgetrestriktiviteten betydde och vad den står för. Det är givetvis svårt att säga det innan vi vet vad de andra länderna har att komma med och hur de resonerar. I dag är det svårt att säga något annat än det.

Astrid Utterström kanske vill tillägga något.

Anf.  43  Departementssekreterare ASTRID UTTERSTRÖM-MACE:

Man kan säga att vi precis som förra gången är mycket angelägna om att programmet ska komma till stånd och kommer att agera därefter. Men som Malin Dahlberg precis nämnde följer Sverige en budgetrestriktiv linje tillsammans med många andra länder.

När det gäller programmets längd har Sverige under den tid det har arbetats fram intagit hållningen att detta ska vara likadant som utbildningsprogrammen. Vi ska alltså följa deras linje, dvs. sju år både för Sokrates II och Leonardo II.

Vi har haft den inställningen och drivit den linjen, men den gemensamma ståndpunkt som uppnåddes i våras blev trots allt fem år. Nu vill parlamentet ha en sjuårig linje. På grund av att vi vill att programmet ska komma till stånd har vi fortfarande en flexibel inställning i frågan, fast vi i första hand även fortsättningsvis driver att det ska vara en sjuårig programperiod. Det är inte minst för att det i programmet finns flera paragrafer som talar om hur programmen ska samarbeta. Det ska vara gemensamma åtgärder mellan de tre program som gäller utbildning och ungdom. Det vill vi som sagt främja.

När det gäller kostnaderna för ett nationellt kontor, som ytterligare en fråga gällde, kan vi säga att det för närvarande finns två program inom EU. Det är Europeisk volontärtjänst för ungdomar samt Ungdom för Europa. Dessa två program har var sitt nationellt kontor. Den frågan har regeringen lagt på myndigheten Ungdomsstyrelsen, som hanterar dessa frågor som nationella kontor. Det är tänkt och planerat att när det nya ungdomsprogrammet har antagits kommer ett nytt nationellt kontor att ersätta de två nuvarande. Vi ser det som naturligt att den uppgiften kommer att ligga på Ungdomsstyrelsen.

Som svar på frågan om det kommer att kosta mer pengar kan jag säga att de här två ungdomsprogrammen för närvarande sköts på ett mycket decentraliserat sätt från Bryssel, dvs. Bryssel har lagt frågorna och besluten väldigt mycket hos de nationella kontoren om man jämför med de nationella kontoren för ungdomsprogrammen. Det är ca 75–80 % av frågorna och besluten som fattas hos de nationella kontoren jämfört med utbildningsprogrammen, där siffran är mycket lägre. Men den kommer att bli högre.

Sedan var det en fråga som rörde kostnaden för EUVS, Europeisk volontärtjänst. Där vill jag säga att vi tillsammans med många andra medlemsstater har strävat efter en bättre balans mellan programmen Europeisk volontärtjänst och Ungdom för Europa. De besluten kommer att fattas i verkställighetskommittén enligt det utseende programmen har i dag. Det är medlemsländerna som fortsättningsvis kommer att fatta de besluten. Vi strävar som sagt efter bättre balans. Europeisk volontärtjänst är givetvis mycket dyrare än ungdomsgruppsutbyte.

Anf.  44  INGVAR SVENSSON (kd):

Det var inte mycket substans vi fick när det gällde begreppet budgetrestriktiv. Jag fick nästan uppfattningen att Sverige inte intog någon ståndpunkt utan inväntar vad de andra länderna skulle ha för åsikt i frågan. Sedan skulle man bestämma sig. Jag tycker att det vore bra om regeringen hade en ståndpunkt. Sedan förstår ju alla att man måste kompromissa i de här sammanhangen.

Får vi bara skicka med – det är ju ingen beslutspunkt, utan återkommer så småningom, såvitt jag förstår – att man inte behöver vara alltför restriktiv, om man får säga så.

Anf.  45  ORDFÖRANDEN:

Vi kan väl upplysningsvis också säga att frågan var uppe till beslut i våras. Då ställde sig nämndens majoritet bakom regeringens ståndpunkt. Det är samma ståndpunkt regeringen har i dag igen. Jag kan bara konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt inför de fortsatta förhandlingarna, så kan vi lämna det ärendet.

Anf.  46  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG:

Punkt nr 5 är en resolution som rör den informella utbildningsdimensionen inom idrottsverksamheten i ungdomsprogrammen. Det här är en beslutspunkt. Ulrica Messing kommer att göra ett inlägg och uttrycka sin uppskattning över resolutionen.

Astrid Utterström-Mace kanske vill lägga till något innehållsmässigt.

Anf.  47  Departementssekreterare ASTRID UTTERSTRÖM-MACE:

Resolutionen är numera en s.k. mixed resolution, en gemensam resolution, dvs. rådets och ungdomsministrarnas resolution om den informella utbildningsdimensionen osv.

Såvitt jag har förstått, efter vissa efterforskningar, har den här typen av blandad resolution varit väldigt populär tidigare men används inte så ofta nuförtiden, eftersom man helt enkelt inte behöver använda den. I det här fallet har vi en känsla av att man vill understryka betydelsen av att idrott fortfarande inte finns med i fördraget.

Resolutionen pekar på att den europeiska gemenskapens ungdomsprogram bl.a. syftar till att främja ungdomars integration genom informell utbildning, och att idrottsverksamhet i detta sammanhang är ett värdefullt medel och inte ett ändamål i sig. Den konstaterar också att ungdomars idrottsverksamhet kan utgöra en pedagogisk process och även aktivt främja medborgarskap, delaktighet, solidaritet och tolerans.

Det är alltså det finska ordförandeskapet som har arbetat fram texten gemensamt med medlemsländerna, och jag kan för övrigt tillägga att detta ämne, integration mellan ungdom och idrottsverksamhet, har varit och är fortfarande det finska ordförandeskapets tema under dess ordförandeperiod.

Anf.  48  GUDRUN LINDVALL (mp):

Finns det några pengar i det här?

Anf.  49  Departementssekreterare ASTRID UTTERSTRÖM-MACE:

Nej, det finns det inte. Det här är bara en politisk viljeyttring.

Anf.  50  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar sammanfattningsvis att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt när det gäller resolutionsförslaget.

Anf.  51  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG:

Punkt nr 6 handlar om Daphneprogrammet. Som jag sade inledningsvis blir det en A-punkt. Det blir alltså ingen diskussion om punkten, men Per-Olof Ångman vill kanske ändå lägga till något.

Anf.  52  Departementssekreterare PER-OLOF ÅNGMAN:

Fortfarande befinner sig Daphneprogrammet för läsning i parlamentet. Kvinnokommittén har skickat sina förslag till den session som kommer att pågå den 15–17 november. Det finska ordförandeskapet hoppas att det ska kunna bli en A-punkt på ungdomsrådet. Vid sessionen har parlamentet ändå möjlighet att komma med ytterligare förslag. Men som sagt var, vi hoppas att det kommer upp.

Anf.  53  ORDFÖRANDEN:

Vi har behandlat detta förut och ställt oss bakom regeringens ståndpunkt i detta ärende. Vi kan konfirmera det ytterligare en gång och sedan gå vidare.

Anf.  54  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG:

Punkt nr 7 är en diskussionspunkt. Den kommer att handla om kampen mot barnsexturismen. Ulrica Messing kommer att göra ett inlägg i vilket hon understryker vikten av det förebyggande och tvärsektoriella samarbetet mellan medlemsstaterna och alla frivilliga organisationer. Hon kommer också att understryka att samarbetet måste inkludera de länder som nu kandiderar för att få bli medlemmar. Återigen vill kanske Per-Olof Ångman lägga till något.

Anf.  55  Departementssekreterare PER-OLOF ÅNGMAN:

Det gäller bara behandlingen av resolutionen. Förutom vid diskussionen i ungdomsrådet den 23 november kommer den upp på justitierådet den 2 och 3 december och man hoppas att slutligen ta den som en A-punkt vid allmänna rådet den 6 december.

Anf.  56  ORDFÖRANDEN:

Tack ska ni ha för genomgången i dag.

3 §  Rapport från ministerrådsmöte (jordbruksfrågor) den 27 och 28 september 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (jordbruksfrågor) den 15 och 16 november 1999 (statssekreterare Per-Göran Öjeheim)

Anf.  57  ORDFÖRANDEN:

Vi återupptar våra förhandlingar och hälsar statssekreterare Per-Göran Öjeheim med medarbetare välkomna hit. Du ska alltså ge oss en kort muntlig återrapport från det förra jordbruksrådet. Sedan ska du informera och samråda med oss inför det kommande ministerrådet för jordbruksfrågor, som ska äga rum den 15–16 november.

Anf.  58  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Jag ska ta upp förra ministerrådsmötet. Det skickas en rapport varje gång, men tyvärr har den blivit försenad denna gång, vilket jag beklagar. Den har tydligen precis kommit.

Frågan om WTO-mandatet avgjordes i jordbruksrådet. Det som Sverige lyckades uppnå var att vi kunde få in en del saker som gällde att man skulle tänka mer på u-ländernas situation.

Bananfrågan var också uppe till diskussion. Den kommer upp i dag igen på genomgången här. Det är en diskussion om tull- och kvotlösningar som vi kommer tillbaka till senare under dagen.

Livsmedelsbiståndet till Ryssland diskuterades. Det har i och för sig fungerat bättre än man kunde tänka sig. Det förekom en del rykten om att det har skett en export tillbaka till EU av en del produkter, vilket man håller på att undersöka från kommissionens sida.

I dioxinfrågan var kommissionären Byrne uppe och redovisade läget. Det är också en fråga som kommer upp på nästa möte och som vi kommer att gå igenom i dag. Det var en diskussion om den handlingsplan som kommissionen resonerar om.

Dessutom tog Österrike upp någonting om märkning av GMO-djurfoder. Man ville gå i förväg med att införa märkning.

Det var i korthet vad som förekom på det tidigare mötet. Många frågor är sådana som kommer tillbaka.

Anf.  59  ORDFÖRANDEN:

Det är ingen som har någon fråga angående det tidigare mötet. Då går vi in på det som ska komma. Varsågod.

Anf.  60  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Vi har inte fått någon lista över A-punkter. Vi har ingen kännedom om vilka frågor som ska komma upp.

Sedan finns det en beslutspunkt som handlar om strategi för integrering av miljöhänsyn och en hållbar utveckling i den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta går tillbaka till Cardiffbeslutet om att man på alla områden ska ta fram en strategi för miljöhänsyn och hållbar utveckling. Den ska redovisas vid europeiska toppmötet i Helsingfors.

Sverige har varit lite kritiskt mot förslaget, och vi tycker att det är för vagt och allmänt hållet. Det borde ha innehållit en tidsplan och mer konkreta förslag till åtgärder. Det har dock ur svensk synpunkt skett vissa framsteg. Bl.a. refererar man till andra dokument som strategin för biologisk mångfald, femte miljöhandlingsprogrammet och även implementeringen av nitratdirektivet – vilket i och för sig innehåller konkreta förslag till åtgärder. Men inte heller där finns någon tidsplan.

Det kommer att lämnas en deklaration från dansk sida. Vi har haft kontakt med danskarna i denna fråga. De går inte emot detta, men de påpekar att tidsplan och förslag till konkreta åtgärder saknas. Vi för en diskussion med danskarna om vi ska ha en gemensam deklaration eller bara stödja den danska deklarationen.

Anf.  61  CARL G NILSSON (m):

Herr ordförande! Även om detta material inte är så lättgripbart, pekar man på en del viktiga saker i strategin som t.ex. WTO-förhandlingarna och utvidgningsförhandlingarna.

Jag har lagt märke till en formulering i strategin där det står om vikten av möjligheterna till likvärdig konkurrens. Men då blir man som vanligt beskylld för att prata inrikespolitik.

Anf.  62  GUDRUN LINDVALL (mp):

Jag delar uppfattningen att man naturligtvis hade önskat att det hela hade gått längre, att det hade funnits fler konkreta förslag och en tidsplan. Jag hoppas att vi är överens om att EU:s jordbrukspolitik knappast är långsiktigt hållbar, inte vare sig ekologiskt eller ekonomiskt.

Jag hoppas att Sverige agerar, så att Sverige visar att vi har lite mer ambitioner än vad det här dokumentet tycks peka ut.

I avsnitt fem beskrivs bl.a. PPP. Hur? Vad sägs?

Anf.  63  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Det som är grunden för miljön är den reformerade jordbrukspolitiken. WTO-förhandlingarna är basen i hela det materialet. Likvärdig konkurrens är självklart viktigt. Alla åtgärder ska genomföras på ett sådant sätt att konkurrensen mellan olika länder inte snedvrids. Det är inte bara inrikespolitik.

Anf.  64  Departementssekreterare INGRID SVEDINGER:

PPP finns förklarat under femman i punkt 43. Ni har fått dokumentet. Där framgår att principen medför att jordbruket ska bära kostnaderna för att följa bestämmelserna upp till en viss nivå. Utöver den nivån kan man betala för åtgärder.

Anf.  65  GUDRUN LINDVALL (mp):

Jag begär ordet därför att detta är en intressant punkt. I samband med arbetet med miljöbalken brottades vi med dessa problem.

Jordbruket har negativa miljökonsekvenser, och det står i dokumentet. I dag är det oerhört svårt att använda PPP på jordbruket. Det är svårt att veta exakt från vilken verksamhet just den molekylen kommer.

Det är inte bara fråga om nitrat. Inte bara i Sverige utan även i Danmark börjar man att få stora problem med bekämpningsmedel i vatten. Det kommer att orsaka stora ekonomiska kostnader för samhället i framtiden. Jag hoppas att denna skrivning kan öppna en möjlighet för att kunna använda PPP på jordbruket. Det är en väsentlig punkt. Kemikaliejordbruket måste börja ta sitt miljöansvar också rent ekonomiskt. Vi kan konstatera att de kostnaderna kommer inte bara i form av hälsoproblem utan också i form av miljöproblem. Det är ingen annan verksamhet, såvitt jag vet, som så totalt kommer undan sina miljökostnader som jordbruket. Jag hoppas att ni kan skärpa denna punkt så att den kan vara till vägledning nationellt.

Anf.  66  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Vi jobbar för att skärpa dokumentet. Vi har en offensiv framhållning på området.

Anf.  67  ORDFÖRANDEN:

Sammanfattningsvis kan jag säga att vi har hört regeringens ståndpunkt när det gäller utkastet till strategi. Jag kan konstatera att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt.

Anf.  68  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Det fanns en punkt om märkning av nötkött som var struken. Den har återkommit. Det har skickats ut ett tillägg. Jag kan ta det i ett senare skede.

Då kommer vi in på punkten 5, också en beslutspunkt, nämligen förslag till rådets förordning om informations- och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter i tredje land.

Det är för att stärka de europeiska jordbruksprodukternas konkurrenskraft som man vill genomföra ett sådant program. Från svensk sida har vi varit negativa till att göra det. Vi tycker att marknadsföringsåtgärder är något för näringen själv att hantera.

I samband med att det senaste prispaketet antogs i somras fattade man ett principbeslut om att genomföra ett sådant förslag. Det beslutet ligger fast. Det gäller mera att försöka se lite konkret vad detta ska innehålla.

Det som har hänt är att vi har velat göra detta till ett tidsbestämt projekt med en begränsad budget. Det ska göras en utvärdering efteråt. Vi har inte velat ha någon obligatorisk medfinansiering av det hela. Kommissionen har ställt upp på alla våra punkter. Det är tre fyra år som är aktuella för projektet. Det finns en budget på 15 miljoner, varav sex ska gå till olivoljesektorn.

Det som är kvar är frågan om medfinansiering. Kommissionen vill fortfarande ha en obligatorisk medfinansiering. Nu har man öppnat för att som ett alternativ använda sig av en avgiftsfinansiering från näringens sida.

Nu är det fråga om små insatser från svensk sida. Men vi är tveksamma till att införa ett sådant system. Det är mycket administration, byråkrati och krångel och summorna är små.

Anf.  69  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag läste med stigande förskräckelse presentationen i föredragningspromemorian. Därför var det med tillfredsställelse jag nådde fram till den svenska ståndpunkten och konstaterade att man från regeringens sida var avvisande till tanken.

Det är bra. Men det ska inte bara vara motivet att industrin själv ska svara för detta. Det är rent utmanande att EU har en protektionistisk hållning när det gäller livsmedelsproduktion och hantering, ställer upp skyddstullar och handelshinder för att hålla borta import till området, men ska t.o.m. tillsätta ett marknadsföringsorgan som ska bedriva exportfrämjande åtgärder och få ut produkter utanför gränserna. Det höjer inte EU:s renommé när vi närmar oss frihandelsförhandlingarna i Seattle att uppträda på detta tämligen dubbelmoraliska sätt.

Vad man kan göra för att tona ned detta från den svenska regeringens sida, trots att principbeslutet är fattat, är bra.

Anf.  70  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Vi har samma inställning att satsningarna på marknadsföring internationellt inte borde ha kommit till. Men nu är det så, och beslutet har gått emot regeringens förslag, att det handlar om att de andra länderna kommer att satsa och att det sannolikt blir fråga om en medfinansiering. Det finns också en dimension för svenska producenter och försäljare, nämligen att vi ska ha samma konkurrensvillkor. Vi tycker att regeringen får ta sig en funderare till om Sverige ska delta på samma villkor som de andra länderna gör så att vi kan upprätthålla situationen att svenska producenter har samma förutsättningar som i andra länder.

Anf.  71  GUDRUN LINDVALL (mp):

Jag tycker likadant som moderaterna. Det kan vara intressant! Det var väl uttryckt att det är provokativt, nämligen att EU har denna jordbrukspolitik, ett överskott produceras som vi lyfter ut för subventionerade priser. Det ska till en kampanj för att lyfta ut ett överskott, som dessutom är framställt på ett kemikalieintensivt sätt.

Jag har ingen annan uppfattning än regeringen.

Det finns export till tredje land som har diskuterats mycket. Det gäller framför allt transport av levande djur. Detta skulle kunna innebära att man försöker sälja allt fler levande djur till tredje land och därmed ökar antalet djur som utsätts för denna grymma transport. Finns det någon risk för att det kommer att kunna ske med det här stödet?

Anf.  72  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM (s):

Till Lars Tobisson kan jag bara konstatera att vi lever ännu inte i den bästa av världar. Jag kan inte annat än instämma i det han säger. Vi kan hoppas att WTO-förhandlingarna kommer att göra att situationen förbättras när det gäller möjligheterna att utan hjälp av exportsubventioner osv. handla på världsmarknaden.

I fråga om medfinansiering är det principiellt alltid viktigt att titta på aspekterna med konkurrensneutralitet. Nu är det fråga om små volymer för svensk del. I praktiken är det begränsade effekter. Det kan röra sig om ett par miljoner från svensk sida. Det är små saker. Men det är klart att detta finns med i bilden.

Sedan var det Gudrun Lindvalls fråga. Det är bara fråga om förädlade produkter. Levande djur kommer inte med i detta.

Anf.  73  ORDFÖRANDEN:

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf.  74  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Punkterna 6 och 7 är strukna. Sedan kommer punkten 8 om information om förhandlingsläget i bananfrågan.

Det har funnits diskussioner om kvoteringar och om tullsänkningar, där Sverige har förespråkat tullsänkningsnivån i diskussionerna. Det har funnits ett antal paneler, och Europas inställning med kvotering har blivit underkänd i panelerna.

I förrgår kom det ett pressmeddelande från kommissionen, där man tänker sig lägga fram ett förslag att senast den 1 januari år 2006 införa ett system med tullsänkningar. Fram till dess ska det vara ett tullkvotssystem.

Vi tycker i och för sig att det är en bra lösning som kommer att passa den svenska inställningen. Vi tycker dock att en sexårig övergångsperiod är lite för lång, men som princip är den bra. Det är den fråga där vi kommer att argumentera för att begränsa tiden. Det är lite olika vilka företag som kommer att gynnas av licenser och kvoter. Det ser vi inte som en positiv utveckling för svenska konsumenter eller företag.

Anf.  75  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag har kommit att specialisera mig på bananer. Detta blir mer och mer konstigt. Detta handläggs kanske mer av handelsministrarna än jordbruksministrarna. Men jag kan ändå säga några ord om detta.

Föredraganden nämnde något papper som jag förstår ska vara ett pressmeddelande som vi har fått oss tillsända – Commission Proposals to Modify the EU’s Banana Regime. Det är tydligen ett pressmeddelande från kommissionen, och det har väl inte så stor status.

Men jag blir förvånad. Vi har fått höra att man är på väg in i en renodlad tullösning. Det här är långt därifrån. Då finns det ett kvotsystem som ska räcka fram till 2006. Där görs det inte stora förändringar. De tidigare två kvoterna som fanns för ACP-preferenser ligger kvar. Sedan tillfogas ytterligare en kvot. Hur detta ska uppfattas som att tillgodose WTO-kraven förstår jag inte.

När man kommer fram till 2006 – om sex år – ska man ha ett renodlat tullsystem. Även där ska man arbeta med tullpreferenser för ACP-länderna. Utan att vara specialist och utan att ha sett några detaljer förefaller det mig att det här återigen är fråga om ett försök att köpa tid och att detta inte kommer att godkännas. Så rullar den sorglustiga historien vidare.

Jag läste i Financial Times för drygt en vecka sedan en artikel – visserligen skriven av en australier som är för frihandel, och det är mystiskt i dessa sammanhang – som var rubricerad A Brussels Solution that is Bananas. Det är en intressant ordlek. Han skriver att även med en tullösning håller man på att förbereda en preferensordning som egentligen skulle betyda att de latinamerikanska producenterna kommer ännu sämre till och att ACP-länderna gynnas i större utsträckning än vad nuvarande system innebär. Jag kan inte gå i god för de synpunkterna, men det är alldeles tydligt att förlita sig bara på en renodlad tullösning inte kommer att skapa rimliga villkor på området utan kommer att gå ut över konsumenterna i form av högre bananpriser. Det beror på att man i vissa tidigare kolonialstater vill stödja sina f.d. protektorat och hålla dem under armarna.

Jag tror alltså att det som den här mannen föreslår i sin artikel är riktigt, att man i stället för att ha ett högtullarrangemang har låga tullar och använder tullmedlen till att åstadkomma en omställning i ACP-länderna så att man inte blir så ensidigt beroende av en bananproduktion som man ändå inte klarar av.

Är detta ett pressmeddelande? Jag uppfattar att man endast står inför en ny undanmanöver som kommer att underkännas i WTO. Då drar man på sig ytterligare kritik för att man inte lever som man lär när det gäller att tala för både frihandel och för att honorera de WTO-föreskrifter som gäller.

Anf.  76  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Det är i och för sig riktigt att vi tycker att tullösningen är ett bättre alternativ än kvoteringslösningarna. Däremot tycker vi att den sexåriga perioden är fel. Den kan säkert att bli föremål för diskussion i WTO.

Anf.  77  Departementsrådet ANDERS KLUM:

Vi har också bara pressmeddelandet att gå på. Det är omöjligt att ha en precis uppfattning om vad förslaget kommer att innehålla. Det kommer att presenteras på måndag. Att döma av pressmeddelandet är förslagets innehåll det som har presenterats här. Det finns i och för sig möjligheter att förena med WTO ett sådant upplägg. Det är bara fråga om hur kvoterna och licenserna föreslås fördelas. För närvarande får vi lita på försäkringarna att förslaget är WTO-förenligt. Vi har för vår del hela tiden förespråkat en tullösning. Men det är ett stort gap mellan det som andra mera återhållsamma medlemsstater vill ha och vad vi vill ha. Det är således ett försök till en kompromiss.

Vi har för vår del haft samma inställning som uppenbarligen redovisas i Financial Times-artikeln. Men det är på grund av budgetprocedurerna i EU inte möjligt att använda tullinkomster för att ge stöd för ACP:s och EU:s egna producenter. Det är i och för sig samma system som vi själva har. Vi kan inte specialdestinera tullinkomster för ett speciellt ändamål.

Anf.  78  ORDFÖRANDEN:

Det här är ingen beslutspunkt. Det är en redogörelse från kommissionen. Vi kan gå vidare på dagordningen.

Anf.  79  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Nu kommer vi till frågan om förlängning av nationellt stöd till små producenter. Frågan tas upp på begäran av österrikiska delegationen. Den kan möjligen bli en beslutspunkt.

Frågan går ut på att Österrike i sitt anslutningsfördrag fick ge rätt att ge ett särskilt stöd till mindre producenter för att de inte skulle förlora någonting på EU-medlemskapet. Det undantaget gavs fram till år 2004. Sedan har kommissionen begränsat undantaget till den 31 december 1999. Då vill Österrike få det förlängt till vad som ursprungligen angavs i anslutningsfördraget. Det är ett argument som vi även från svensk sida har använt ibland, nämligen att det är viktigt att hålla sig till vad som står i anslutningsfördraget. Vi tänker från svensk sida stödja att anslutningsfördraget ska följas för Österrikes del.

Anf.  80  ORDFÖRANDEN:

Vi har hört regeringens ståndpunkt. Jag finner att det finns en majoritet för den ståndpunkten i nämnden.

Anf.  81  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Vi har gått lite längre än vad som står i papperet. Det är alltså de informationer vi har nu …

Anf.  82  ORDFÖRANDEN:

Ja, i fall det ska gå till beslut. Givetvis.

Anf.  83  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Sedan har vi en lägesrapport i dioxinfrågan. Det presenteras regelbundet vilka åtgärder som har vidtagits inom kommissionen för att komma till rätta med problemen. Det är ett åtgärdspaket som innehåller gränsvärden, spårbredder av ämnen. Det kan bli diskussioner om vilka positiva eller negativa listor som ska användas, kommissionens möjligheter att gripa in. Även frågan om animaliskt avfall finns med i paketet. Det är fortsatt information från kommissionen.

Punkt nr 11 är struken, om djurhälsoproblem som påverkar handeln med nötkreatur och svin inom gemenskapen.

Punkten 12, genetiska resurser för livsmedel och jordbruk, är någonting som egentligen hanteras inom FAO:s ram. Det har pågått förhandlingar i sex sju år för att komma fram till något resultat i frågorna. Det finska ordförandeskapet har velat lyfta upp frågan för att uttala lite tryck för att det ska hända någonting konkret i frågan.

Anf.  84  ORDFÖRANDEN:

Det är ett uttalande som ska antas på rådsmötet?

Anf.  85  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Ja, det kan det i och för sig bli. Vi vet inte riktigt vad detta kommer att leda till. Det finska ordförandeskapet tar upp frågan för att se vad det kan bli. Det kan leda till …

Anf.  86  ORDFÖRANDEN:

Regeringens ståndpunkt är då att ställa sig bakom ett sådant uttalande med den form det har i dag?

Anf.  87  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Ja, det är positivt om det kan leda fram till ett legalt bindande avtal med lämplig koppling till konventionen och till FAO:s arbete. Frågan om genetiska resurser är oerhört viktig. Men vi vet inte tillräckligt ännu. Finansieringsfrågan kan komma in i bilden. Men som princip är den viktig.

Anf.  88  CARL G NILSSON (m):

Det är väl en tveksam ståndpunkt om det ska uppfattas så att EU ska gå före FAO? Eftersom arbete pågår där vore det väl lämpligt att invänta flera ställningstaganden och mer material från FAO?

Anf.  89  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Frågan om genetiska resurser är sedan flera år en konfliktfråga mellan EU och USA. Vi avvaktar forskningens resultat inom EU. Det kommer inga sådana resultat. Vad händer på området? Jag har en känsla av att vi skjuter på detta i avvaktan på att få fram forskningsresultat kring någonting som vi tror på, nämligen att något är skadligt. Men tiden går. Vad händer på området?

Anf.  90  GUDRUN LINDVALL (mp):

Jag vet inte riktigt om jag är rätt ute. Jag vet inte riktigt vad detta handlar om.

Mycket av diskussionen om genetiska resurser är kopplat till u-ländernas möjligheter att själva bevara sina genetiska resurser. Därför måste frågan ha en viss dimension.

Jag förstår egentligen inte riktigt vad tanken är med att man ska ha en resolution. Går arbetet för långsamt? Är det någonting i arbetet som inte går åt rätt håll? Varför ska det vara en resolution? På vilket sätt kommer tredje världen in i sammanhanget?

Anf.  91  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Det är kanske hormonfrågan ni tänker på? Det är inte någon forskning involverad i detta problem.

FAO hanterar frågan. Det är ingen som ifrågasätter det på något sätt – inte heller kommissionen. Jag tar detta som ett ambitionsuttalande för att det ska hända någonting i frågan. Det är inte mer långtgående än så. Frågan går i hög grad ut på att skydda u-länderna. Det är det centrala i det hela. Man har ändrat inriktningen så att det blir ett nationellt ägande i resurserna, i stället för att se det som hela mänsklighetens rättigheter. Det har uppstått en ny situation. Det är fråga om att hitta former för att finansiera just u-ländernas rätt till sina egna genetiska resurser när de används av andra. Det är den centrala frågan. U-länderna är mycket viktiga i det sammanhanget.

Anf.  92  ORDFÖRANDEN:

Då kanske jag kan våga mig på en sammanfattning. Det finns ett stöd för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf.  93  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Punkt nr 13 är ett förslag till rådsförordningen angående den gemensamma marknadsordningen för lin och hampa avsedda för fiberproduktion. Det är ett område som har varit stödberättigat utan att egentligen ha någon begränsningsreglering. Det gör att bl.a. Spanien helt plötsligt har höjt sin areal från 200 hektar till 126 000 hektar. Det har gjort att kostnaderna ligger på 158 miljoner euro för närvarande. Vi ser med glädje på att det området ska reformeras. Tidigare var det fråga om traditionella långa trådar. De används inte bara till kläder som var traditionellt, nu är det isoleringsmaterial och allt möjligt.

Det är positivt att man vill se över denna fråga.

Anf.  94  ORDFÖRANDEN:

Vad jag förstår är det ingen beslutspunkt än. Det har inte kommit något konkret förslag. Men rent allmänt stöder Sverige en reglering.

Anf.  95  GUDRUN LINDVALL (mp):

Det är väl bra att detta regleras, som allt annat inom jordbruket – ned till minsta hönsklo.

Spånadslin är en bra ersättningsprodukt för mycket annat där man använder kemikalier. Det går att titta lite grann på vad spånadslinet kan användas till. Det ersätter ibland saker och ting som vid industriell framställning skapar miljöproblem. Det ska finnas en positiv grundhållning till spånadslin som sådant. Sedan kan man diskutera hur stort stödet ska vara. Marknaden får väl så småningom bära sig själv. Men produkten har ändå vissa miljöfördelar.

Anf.  96  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Det stöd som kommer att finnas kvar är för andra produkter med arealstöd. Det blir en neutral behandling. Stödet försvinner inte helt. De tankegångar som finns i dag i kommissionen innebär att kostnaden ska sjunka från 158 miljoner euro till kanske 50 miljoner euro, vilket vi tycker är en god inriktning.

Anf.  97  ORDFÖRANDEN:

Vi återkommer till frågan när den blir mer konkretiserad.

Anf.  98  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Vi har frågan om användning av hormoner som tillväxtfrämjande medel – på begäran av den danska delegationen. Det finns 17 vetenskapliga utredningar som pågår om hormoner. Danmark vill ha en redovisning av vad som händer med undersökningarna och diskussionerna som pågår med USA. Det här är en fråga som är av stor betydelse för Danmark, eftersom de har drabbats hårt av de amerikanska insatserna för att gå emot ”retaliationerna”.

Det finns ingen tidsgräns utsatt för när de vetenskapliga rapporterna ska vara klara. Det var sagt att de skulle vara klara vid årsskiftet. Nu sägs halvårsskiftet nästa år vara den aktuella tidpunkten, men det finns ingen klar tidsfrist eller deadline utsatt.

Sverige har hela tiden argumenterat för att man i stället för ”retaliation” skulle använda sig av kompensation på vissa produktområden som är viktiga för USA. Denna principiella inställning har vi fortfarande.

Anf.  99  CHRISTINA AXELSSON (s):

Herr ordförande! Jag har på den här punkten försökt att läsa mig fram till den svenska ståndpunkten. I promemorian står det att vi vill ”undvika att retaliation tillgrips”. Det ordet finns inte i Svenska akademiens ordlista och inte heller i Bonniers Förklarade ord. Därför undrar jag vad det är som vi här vill undvika.

Anf.  100  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Det är en direkt användning av det engelska uttrycket, utan översättning. Det är fråga om straffåtgärder mot produkter som exporteras från Europa till USA. Det fanns exempelvis ett tag förslag om att USA skulle begränsa importen av Mor Annas pepparkakor. Det gäller alltså helt enkelt straffåtgärder.

Anf.  101  CARL G NILSSON (m):

Herr ordförande! Men de villkor som diskuterades och som i varje fall vi från vårt håll satte upp var att kompensationsåtgärderna skulle kunna få fortgå fram till det kommande årsskiftet. Vi skulle då sätta press på att de vetenskapliga rapporterna skulle bli färdiga till dess. Man blir lite rädd när det sägs att det över huvud taget inte finns något datum för när de ska vara färdiga. Det vore ytterst angeläget att sätta in en press på att vi någon gång får ett besked.

Anf.  102  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Jag beklagar att min tanke tidigare felaktigt ledde mig till GMO:er. Det var hormonerna som jag just då egentligen funderade på.

Min fråga gäller: Väntar vi på några vissa forskningsrapporter eller på forskningens utveckling i allmänhet? Är det speciella saker som det forskas på, någon utredning som kanske kommer vid halvårsskiftet? Kan man säga något mer om hur forskningsläget ser ut?

Anf.  103  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Nej, det finns inte någon deadline utsatt. Det är också därför som man i och för sig har en kontinuerlig avrapportering. Jag kan tänka mig att danskarna vill föra fram den här frågan för att pressa på tidsperspektivet, vilket också är viktigt.

Det är 17 speciella vetenskapliga rapporter som tas fram för att mera konkret kunna belysa vissa effekter av det här. Det har redan kommit fram vissa rapporter om användningen av ett hormoner. Man kan diskutera hur riktiga de är, men det är alltså 17 konkreta undersökningar som ska redovisas.

Anf.  104  ORDFÖRANDEN:

När det gäller Christina Axelssons anmärkning kommer jag att tänka på den gamle finansministern som sade att man alltid ska använda svenska ord när det finns en adekvat svensk vokabulär. Det är väl ett råd som man kan ge Regeringskansliet.

Anf.  105  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Jag kan tillägga att jag nyss har varit ett par dagar i Washington och diskuterat den här frågan. Det intryck som man får där är att det nog är någon form av lösning på gång. Jag hoppas att det ska kunna reda ut sig.

Frågan om lika möjligheter för män och kvinnor i landsbygdsutvecklingen ska föras fram på begäran av den svenska delegationen. Margareta Winberg har varit aktiv på FAO-möten där man har diskuterat den oerhört centrala roll som kvinnorna har inom jordbruket, kanske särskilt i u-länderna, där det är kvinnorna som verkligen sysslar med jordbruket.

Den punkt som tas upp ska avse Europa. Detta är från svensk sida oerhört viktigt i samband med landsbygdsprogrammet. Jämställdhetsfrågan är mycket central och viktig för regeringen. Den vill höra lite grann om hur man i Europa i övrigt har tänkt sig att arbeta med de här frågorna just inom landsbygdsprogrammet, som ger möjligheter att förstärka kvinnornas roll på landsbygden.

Anf.  106  ORDFÖRANDEN:

Jag tror att det finns ett starkt stöd för detta inom nämnden.

Anf.  107  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Kommissionen vill ta upp frågan om en samordning av handels- och jordbrukspolitiken. Kommissionen tycker att jordbruksministrarna i medlemsländerna uttalar sig på ett sätt och handelsministrarna på ett annat sätt. Handelsministrarna är kanske lite mer frihandelsvänliga än vad jordbruksministrarna är. Det är inte en punkt som direkt berör oss, eftersom vår inställning ofta gör att vi står på handelsministrarnas sida när det gäller fri handel och avreglering, men det finns en del andra konflikter ute i Europa.

Anf.  108  ORDFÖRANDEN:

På den punkt som utgick, om märkning av nötkött, fick vi en ny kommenterad tilläggsdagordning. Kommer den här punkten upp till behandling, eller är det bara så att Storbritannien har anhängiggjort någon fråga som man vill ta upp? Vill du kommentera det?

Anf.  109  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Den punkten ska komma upp. Den handlar om obligatorisk ursprungsmärkning av nötkött, där det i dag finns frivilliga regler. Kommissionen konstaterar att de registreringssystem som ska finnas ute i Europa ännu inte är färdiga. Man vill därför skjuta upp den obligatoriska märkningen och fortsätta med en frivillig märkning.

Anf.  110  GUDRUN LINDVALL (mp):

Jag måste säga att det här är oerhört märkligt. I Sverige skjuter man kor om en jordbrukare inte har allt på millimetern kontrollerat, för så ska det vara i hela EU. Det borde innebära att vartenda land ska ha samma typ av register för alla nötkreatur. Hur det då kan vara så omöjligt att genomföra en märkning av köttet har jag mycket svårt att förstå.

Jag skulle vilja höra hur det kan komma sig att länderna i EU med alla dessa krav på identifikation av enskilda djur inte kan utföra en märkning.

Anf.  111  ÅSA TORSTENSSON (c):

Min frågeställning står på samma grund som Gudrun Lindvalls. Jag vill också påpeka att vi ställer oss bakom Sveriges ståndpunkt att stödja den obligatoriska ursprungsmärkningen, men vi ställer oss tveksamma till den mycket långa övergångsperioden vad gäller frivillighet. Jag skulle här vilja trycka på förhoppningen att den svenska regeringen trycker på om en skärpning av övergångsperioden för den frivilliga delen.

Herr ordförande! Eftersom kansliet har skickat ut ett material som berör Jordbruksverkets avlivning av djur, undrar jag om det finns möjlighet att ta upp detta under denna punkt.

Anf.  112  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Vad gäller Gudrun Lindvalls fråga kan jag instämma i att det är konstigt att det inte fungerar riktigt så som man skulle vilja. Det är rätt stora system som ska byggas upp, och en del länder arbetar med djurpass o.d. när det gäller handel. De har tyvärr ännu inte kommit riktigt lika långt som vi har gjort i Sverige. Förutsättningarna att hantera det på detta sätt är svåra.

När det gäller periodens längd är vi ju i princip för obligatorisk märkning i Sverige och tycker att perioden ska vara så kort som möjligt. Man vill skapa ett tryck på att de här länderna verkligen genomför de registreringssystem som är en förutsättning för att man ska kunna ha en ursprungsmärkning. Vi kommer alltså att arbeta för att försöka hålla perioden så kort som möjligt.

Anf.  113  ÅSA TORSTENSSON (c):

Finns det någon återkoppling till vad det här innebär i form av handelsfördelar för andra länder, och vilka länder är det som säger att de inte klarar den här övergången snabbare? Om jag är rätt informerad klarar Sverige den här övergången mycket snabbt.

Anf.  114  GUDRUN LINDVALL (mp):

Det här ter sig väldigt konstigt, eftersom det är sagt att vi ska ha en rejäl kontroll på alla köttdjur med tanke på BSE osv. Vi har inte BSE, men vi har kontroll på djuren. De flesta länder har faktiskt haft BSE-fall. Frankrike har såvitt jag förstått fortfarande ganska många sådana.

Jag skulle också vilja veta vilka medlemsstater som inte klarar det här. Jag tycker att det är viktigt att ta upp att om de här kraven, som är mycket tydliga i direktiven, ska gälla, måste de naturligtvis gälla för alla länder. Frågan har också en större dimension, nämligen om vi har kontroll på djursjukdomar, på hur djuren passerar över gränserna, hur det är med kontrollen av BSE osv.

Jag tycker att det här känns väldigt märkligt och anser att Sverige definitivt ska driva att den här ursprungsmärkningen ska genomföras. Det ska inte finnas en övergångsperiod fram till 2003. Det skulle betyda att kontrollen av djursjukdomar inte fungerar i EU.

Jag tycker att det här har en klar bärighet på det som Åsa Torstensson tydligen inte fick ta upp, nämligen det som har skett i Sverige med dödsskjutning av sex kor.

Anf.  115  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Ordförande! Också vi är för en obligatorisk märkning och tycker att insatserna ska sättas in gentemot de länder som inte lyckas med detta. Sedan kan man naturligtvis diskutera om våra väldigt skarpa krav är rimliga med tanke på de fällda korna. Jag vill gärna ställa frågan om regeringen kommer att se över rutinerna, dvs. de svenska tillämpningsbestämmelserna.

Anf.  116  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Man måste hålla isär vissa saker. Det är här fråga om ursprungsmärkning av kött, till skillnad från märkning av djur. Det är två skilda typer av märkning. Det är alldeles klart att ursprungsmärkningen av kött kan ha konkurrenseffekter, vilket är ett skäl till att man har varit lite tveksam till den. Det har tidigare i princip varit förbjudet inom EU att tala om att det svenska köttet är bättre. Det har man inte velat göra, eftersom det ska vara en intern marknad.

De flesta länder är skeptiska till det här. Jag tror att det egentligen bara är Frankrike och Österrike som klart är för kommissionens förslag om obligatorisk märkning i det här tidsperspektivet, så det blir inte så helt lätt att införa obligatorisk märkning för alla den 1 januari. Det kommer inte att gå, men den svenska inställningen är ju den att det ska vara en obligatorisk märkning och att vi på alla sätt kommer att försöka begränsa den tidsperiod som kan krävas innan den genomförs.

Vad gäller den sista frågan om reglerna har länsrätten sagt att det har varit en korrekt hantering av dessa. Vi har haft kontakter med kommissionen i Bryssel, som säger att det är fråga om en helt korrekt tillämpning av de regler som finns. Vi avser att fortsätta att diskutera det här. Vi har för avsikt att ta upp det med de andra medlemsländerna och höra hur de hanterar de här frågorna, men de besked som vi hittills har från kommissionen säger att vår tillämpning av reglerna är helt korrekt.

Anf.  117  GUDRUN LINDVALL (mp):

Jag fick inte svar på min fråga. Det står att Sverige kan acceptera en förlängning av den frivilliga märkningen till dess att medlemsstaterna har operationella databaser för registrering av nötkreatur som säkerställer tillgänglig information till underlag för märkning. Jag trodde att det var obligatoriskt att man skulle kunna identifiera djuren och att det som man hade arbetat upp med anledning av BSE var att alla länder skulle kunna identifiera alla djur. Om det finns en sådan märkning har jag svårt att förstå att det är omöjligt att när djuret är dött sätta en stämpel som visar var det har vuxit upp och vistats.

Jag måste säga att jag får en känsla av att det mera är fråga om en motvilja mot att ha obligatorisk märkning än en brist på möjligheter. Det kan inte vara så att man inte kan genomföra den här kontrollen, eftersom den har diskuterats så mycket med anledning av BSE.

Anf.  118  ÅSA TORSTENSSON (c):

Jag skulle vilja återkomma till frågan om handelshinder eller handelsfördelar. Jag menar snarare att obligatorisk märkning innebär kostnader. Jag utgår från att det är detta som gör att vissa stater inte är intresserade. Den inställningen ger ju handelsfördelar gentemot de länder som ställer sig bakom märkningen. Det är väl nog så viktigt att lyfta det perspektivet i detta sammanhang.

Statssekreteraren kom in på den frågeställning som berör Jordbruksverkets agerande och svarade även mycket riktigt att reglerna formellt har hanterats rätt. Det finns väl ingen anledning att ifrågasätta det. Jag tror att detta är ett väldigt svårt enskilt ärende, men trots allt har ärendets hantering väckt starka reaktioner. Det finns ett glapp mellan den allmänna rättsuppfattningen och den dignitet som åtgärderna fick.

Statssekreteraren hänvisade till det som jordbruksministern har sagt om att frågan ska tas upp med kommissionen. Jag vill betona att det är bra att så sker, och min följdfråga blir: Finns det inte möjlighet att på nationellt plan lägga fram anpassade regler, som kan ta hänsyn till fall som kommer upp med enskilda bedömningar?

Anf.  119  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Vad gäller Gudrun Lindvalls fråga vill jag säga att det sker en märkning ute i Europa. Det som fattas är ett dataregister för att hantera märkningen. Djuren är märkta, och det finns journaler över dem. Ur sjukdomsbekämpningssynpunkt finns det alltså uppgifter, men man saknar ett centralt register som gör att man på ett enklare sätt kan följa detta.

När det gäller konkurrensen kan man i och för sig föra en diskussion ur olika aspekter, men ute i Europa har den inriktning som varit mest rådande gällt att man har sett det som en konkurrensfördel att få marknadsföra en produkt som tillverkad i ett speciellt land. Detta har förbjudits, eftersom det skulle ge konkurrensfördelar.

Frågan om djurmärkningen har vi alltså haft uppe i kommissionen, som har sagt att vi har en helt korrekt tillämpning av reglerna. Vad man kan gå vidare med är andra medlemsländer. Det finns inget utrymmet för nationella bestämmelser. Det är en tvingande regel som gäller. Vi vet inte riktigt hur man skulle konstruera detta. Vi måste ta kontakt med andra medlemsländer för att höra om de har lyckats hitta något sätt att lösa detta som inte vi kan komma på.

Anf.  120  ORDFÖRANDEN:

Jag vill också bara påpeka att nämndens kansli har utarbetat en promemoria i den här frågan. Där finns också jordbruksministerns frågesvar med.

Därmed kan jag göra en sammanfattning vad gäller punkten 4 Märkning av nötkött. Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf.  121  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Det handlar vidare om tuberkulos hos nötkreatur och hos grävling i England, något som den brittiska delegationen vill ta upp. Man har stora bekymmer med tuberkulos hos nötkreatur och tror att smittspridningen i hög grad sker genom grävlingar. Det har varit en diskussion om att få möjlighet att avliva grävlingar för att förhindra smittspridningen. Det är en ganska besvärlig smitta, som kostar mycket pengar i animalieproduktionen.

Vi tycker från svensk sida inte att det är någon lösning att utrota alla grävlingar i England. Man måste forska och se vad man kan göra. Det skulle möjligen vara acceptabelt att i ett begränsat försök pröva om man fick några effekter av det här.

Anf.  122  GUDRUN LINDVALL (mp):

Först och främst kan man konstatera att grävlingar är ganska stationära. Men visst vandrar de väl en del, så man kan väl tänka sig att de kan sprida bovin tuberkulos.

I Sverige har man gjort vissa försök att vaccinera vilda djur, att t.ex. lägga ut vaccin i fodret. Man gjorde det med fjällräv i samband med rävskabben. Man kan skratta åt grävlingarna, men jag kan garantera att de är ganska trevliga djur. Jag har jobbat en del med dem.

Skulle man kunna tänka sig att göra något motsvarande här? Såvitt jag förstår gäller det en tuberkulosform som går att behandla med penicillin. Grävlingar är dessutom väldigt lättfångade. Man skulle kunna tänka sig att uppmana Storbritannien att i stället försöka skapa en frisk grävlingsstam, för att se om det kan påverka det hela.

Jag skulle också vilja fråga: Om grävlingar kan bära bovin tuberkulos, vet man om det finns också andra djur som skulle kunna göra det? Det kunde tänkas att t.ex. igelkottar skulle kunna bära denna sjukdom.

Anf.  123  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Jag måste erkänna att min kompetens när det gäller den sista frågan, om igelkottars smittbärande, inte är heltäckande. Det är klart att man kan diskutera olika sätt att lösa det här, men det gäller att först försöka konstatera om det verkligen är grävlingar som är anledningen till att smittan sprids. Innan dess är det inte stor mening med att gå in med vaccin.

Den svenska inställningen är den att man kan acceptera en begränsad avlivning av grävlingar för att se om de verkligen är orsaken till smittspridningen.

Anf.  124  GUDRUN LINDVALL (mp):

Helt kort: Jag tycker att Sverige ska tala om hur vi har hanterat sådana här frågor, nämligen genom att lägga ut läkemedel i foder. Det är kanske en väl så god väg att pröva för att få en frisk grävlingsstam. Jag måste säga att jag i det här fallet motsätter mig den svenska ståndpunkten.

Anf.  125  ORDFÖRANDEN:

Jag tolkar det ändå så att det finns ett stöd för den svenska ståndpunkten.

Anf.  126  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Vi kommer så till veterinärmedicin för hästar. Problemet är att det finns nya regler om gränsvärden men att det när det gäller hästar och en del smådjur finns mediciner för vilka gränsvärden inte är fastställda. Skulle man tillämpa reglerna rakt av för animalieproduktionens djur, även för hästar, skulle man inte kunna behandla hästarna på ett adekvat sätt, om ordföranden tillåter det uttrycket.

Det kommer nya regler den 1 januari 2000. I avvaktan på det kommer Jordbruksverket övergångsvis att utfärda nationella föreskrifter som gör det möjligt att använda vissa mediciner just för hästar.

Anf.  127  GUDRUN LINDVALL (mp):

Caroline Hagström har tagit upp den här frågan i ett annat sammanhang, och det finns såvitt jag vet vissa läkemedel som inte finns med på den lista som får användas. Det handlar bl.a. om läkemedel för häst. Man kan t.ex. söva en häst men inte väcka den, eftersom läkemedlet för detta inte finns med på listan. Såvitt jag förstår kommer det här att innebära vissa problem. Det är en fördel att kunna väcka en häst med medicin sedan man har sövt den.

Det finns alltså all anledning att se över det här. Det finns många som nu börjar diskutera hur viktig hästen är i lantbruket. Det djurslaget blir allt viktigare, och detta är en väl så viktig fråga som de som gäller kor och grisar. Vi har faktiskt ungefär 230 000 hästar i Sverige.

Kommer ni att se över vilka läkemedel som finns med, så att vi inte hamnar i den situationen att det inte går att använda bra läkemedel i hästsjukvården även efter den 1 januari 2000?

Anf.  128  ORDFÖRANDEN:

Vi har nu kommit upp på en ganska hög detaljnivå, men jag överlämnar ändå ordet till statssekreteraren.

Anf.  129  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Vi är medvetna om att det finns vissa sådana här mediciner, och kommissionen håller på att arbeta med dessa frågor. Det är en successiv process att säkerställa att också hästarna ska kunna behandlas.

Anf.  130  ORDFÖRANDEN:

Regeringens ståndpunkt är att stödja det här förslaget, och det verkar också vara nämndens uppfattning.

Anf.  131  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM:

Herr ordförande! Vi har nu kommit fram till den sista frågan: får- och getmarknaden på Irland, som har tagits upp på begäran av den irländska delegationen. Man pekar på att priserna på får- och getmarknaden rasar, och det är alldeles riktigt. Den marknaden har tidigare fått ett kraftigt uppsving när nötköttet till följd av BSE-krisen slogs ut och de här produkterna kom in i stället. Nu har nötköttet kommit tillbaka, och då sänks priset på de här produkterna, vilket är en ganska naturlig företeelse, som vi inte tycker att det finns någon anledning att hantera särskilt.

Anf.  132  ORDFÖRANDEN:

Vi har nu gått igenom denna punkt på dagordningen, och ingen har någon ytterligare fråga. Vi tackar för samrådet.

Vi gör en paus i nämndens arbete och återsamlas kl. 13.30.

4 §  Rapport från ministerrådsmöte (allmänna frågor) den 11 och 12 oktober 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (allmänna frågor) den 15 och 16 november 1999 (utrikesminister Anna Lindh)

Anf.  133  ORDFÖRANDEN:

Då återupptar vi våra överläggningar och hälsar utrikesminister Anna Lindh med medarbetare välkomna hit för samråd inför allmänna rådet nästa vecka. Först och främst vill vi dock gärna att du ger en återrapport från det tidigare ministerrådsmötet och kanske också från den konferens som du nyss har deltagit i om den nordliga dimensionen. Jag lämnar över ordet på en gång.

Anf.  134  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Tyvärr kan jag inte komma med några vittnesmål från konferensen om den nordliga dimensionen. Vi insåg till syvende och sist att jag bara skulle ha hunnit riva av ett snabbt anförande och sedan omedelbart behövt åka därifrån för att hinna till nämnden, vilket skulle ha verkat nonchalant. Därför är det kabinettssekreteraren som deltar i konferensen om den nordliga dimensionen.

Däremot ska jag berätta vad som skedde på allmänna rådets möte den 11 oktober.

En av de viktiga punkterna då var diskussionen om norra Kaukasus och Tjetjenien. Man hade hållit ett trojkamöte på utrikesministernivå i Moskva några dagar innan, på fredagen, då man framförde vikten av att respektera mänskliga rättigheter, vikten av att organisationerna kan arbeta för att stödja flyktingarna samt faran med de militära insatserna. Kommissionär Patten redogjorde också för det humanitära bistånd som EU planerar för, vilket skulle uppgå till 1,2 miljoner euro och kanaliseras genom UNHCR och Röda korset.

Från svensk sida underströk vi vikten av att EU uppträder enhetligt. Det har förekommit olika uttalanden, men här är det viktigt att vi gemensamt ger samma budskap till Ryssland. Vi påpekade också att det är väldigt positivt och viktigt att man har ett nära samarbete med UNHCR och Röda korset.

Den andra stora och viktiga frågan var västra Balkan. Vi hade också ett möte med representanter för den serbiska oppositionen. Vid rådets eget möte om västra Balkan fortsatte diskussionen dels om biståndsprojektet Energy for democracy, dels om flyg- och oljesanktioner. Flertalet stater är väldigt positiva till Energy for democracy. De flesta tycker nog att det vore dags att släppa flygförbudet, men det gick inte att få enighet om detta.

Från svensk sida strök vi också under vikten av att ge ett ordentligt stöd till FN-missionen i Kosovo. UNMIK befinner sig ju under en väldig ekonomisk press; det såg jag inte minst själv när jag var i Kosovo.

När vi sedan träffade den serbiska oppositionen kunde vi se att den svenska utgångspunkten, dvs. att vi ändå ska diskutera sanktionspolitiken, där har ett väldigt starkt stöd. Det entydiga budskapet från de representanter och företrädare för den serbiska oppositionen som vi hörde var att sanktionerna måste ses över. Flera av dem var också inne på att i praktiken helt häva sanktionerna. Det är lite längre än vad vi har velat gå från svensk sida, men jag tror att dessa ståndpunkter – att ta bort flygförbudet och se över sanktionerna – vinner mer och mer gehör i EU-kretsen.

Vi fick också en kort rapport om civil och militär krishantering. Jag återkommer till detta senare på dagordningen. Vi hade nämligen ingen debatt om det på förra mötet, utan den kommer på det här mötet.

Vi hade en diskussion om Burma. Beslutet blev att förlänga den gemensamma ståndpunkten när det gäller Burma.

Vi diskuterade Östtimor och vikten av att vi bidrar till återuppbyggnaden av Östtimor.

Chris Patten redovisade också EU:s biståndsprojekt där ECHO nu har anslagit 5 miljoner euro och är berett att skjuta till ytterligare medel.

Vi antog en deklaration om provstoppsavtalet och vikten av att berörda parter undertecknar och ratificerar detta snarast möjligt.

Slutligen hade Leif Pagrotsky också diskussioner om WTO och förberedelserna inför Seattle på kvällen.

Anf.  135  LARS OHLY (v):

Det finns en mening här som också återkommer i materialet inför dagen när det gäller rapporten om diskussionen om Tjetjenien, nämligen att EU genom ett trojkamöte på utrikesministernivå hade ”framfört sin oro och poängterat att mänskliga rättigheter måste respekteras även i kampen mot terrorism”. Det föranleder mig att fråga om det är utrikesministerns eller EU:s utrikesministrars syn att det Ryssland gör i Tjetjenien är att bekämpa terrorism.

Anf.  136  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Ryssarna hävdar ju själva att det de gör är att bekämpa terrorism. Det vi har sagt är att man inte kan möta terrorister med storskaliga militära insatser.

Anf.  137  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag vill bara ta upp en liten detalj som utrikesministern säkert redan har noterat. Den serbiska oppositionen är ju angelägen om att kontakterna sker i sådana former att inte oppositionen hemma blir generad. Det finns ju en stark nationell dimension i Serbien, och får den serbiska allmänheten intrycket att oppositionen på något sätt går fiendens eller främmande makters ärenden försvårar det oppositionens möjligheter att verka i det egna landet. Det var ju också en del som tackade nej till den här kontakten. Jag tror att det vore klokt, när man ska göra sådana här saker, att samråda i förväg om hur slipstenen ska dras i kontakterna.

Anf.  138  LARS OHLY (v):

Bara en uppföljning: Jag skulle hellre se att utrikesministern instämde i min bedömning, nämligen att det aldrig kan vara fråga om kamp mot terrorism när man mördar barn, kvinnor och gamla. Den vokabulären ska man inte tillägna sig, hur mycket Ryssland än använder sig av den.

Anf.  139  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag kan hålla med både Lars Ohly och Göran Lennmarker på deras respektive områden. Jag sade väl samma sak som Lars Ohly, om än mer i UD-termer.

Till Göran Lennmarker vill jag säga att jag naturligtvis skulle ha nämnt att flera företrädare hade tackat nej. Förberedelserna inför det här mötet ger väl också alla berörda en del att tänka på inför nästa möte med oppositionen. Men även om förberedelsernas skötsel fick mycket kritik var detta trots allt ganska nära inpå ett krig. Det gjordes en del misstag i förberedelserna, det ska vi ärligt säga, men dem får vi väl lära oss av inför de fortsatta kontakterna med oppositionen.

Anf.  140  ORDFÖRANDEN:

Tack! Då kan vi gå över till listan för i dag, som gäller det kommande ministerrådet.

Anf.  141  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Först på dagordningen har vi A-punkterna. Jag tror inte att det finns något särskilt där, och inte heller på Europaparlamentets resolutioner.

När det sedan gäller förberedelserna inför Helsingfors kan vi se att diskussionen om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken fortsätter. Jag vet att ni fick vår promemoria sent, först i går. Skälet är att vi ville att den skulle vara så aktuell som möjligt. Vi tror, även om det är ett problem för nämnden att få material sent, att det är bäst att nämnden får det allra senaste materialet. Jag garanterar att vi försöker se till att ni får sådant här material så tidigt som möjligt.

Det är tre delar som vi diskuterar när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken inför Helsingfors: den civila krishanteringen, den militära krishanteringen samt institutionerna. När det gäller den civila krishanteringen kan vi se att det har börjat väldigt bra och gått väldigt starkt framåt. Man har gjort en inventering både av nationella och gemensamma resurser för civil krishantering, och det har alltså börjat väldigt bra. Nu skulle vi vilja fortsätta att se till att man utvecklar det ännu mer till konkreta mål för EU på det civila området.

När det gäller det militära spåret går diskussionerna också framåt. Här har man också tittat på ganska ambitiösa mål för det fortsatta arbetet. Detta kommer även Björn von Sydow – försvarsministrarna är ju inbjudna att delta på det här mötet – att vara med och diskutera på måndag. Efter lärdomarna från Kosovo, där alla länder hade problem med att få till stånd fredsbevarande styrkor och framför allt med att komma tillräckligt tidigt på plats med de fredsbevarande insatserna, har länderna nu tittat på ganska ambitiösa mål för hur man skulle kunna klara den här sortens fredsbevarande insatser i framtiden.

Bland de förslag som har lagts fram finns att man ska ha både mål och s.k. performance criteria för hur man utför dem samt en regelbunden översyn av vilka resurser som finns. Här har t.ex. Storbritannien framfört att ett mål borde vara att en motsvarande styrka som den fredsbevarande insats vi nu ser i Kosovo, ca 50 000 personer, ska kunna vara på plats för en fredsbevarande insats inom två månader. Men detta med hur ambitiösa mål man ska sätta är sådant som kommer att fortsätta diskuteras.

Vi ser ingen risk att detta skulle leda till bindande direktiv för Sverige när det gäller vår nationella försvarsplanering. Däremot försöker man få länderna att garantera att de verkligen har resurser till krishantering som också kan användas till krishantering. Det finns i dag oerhört många förband runtom i Europa, men det finns väldigt få som kan sättas in för krishantering. Det är också precis detta vi håller på med i den svenska försvarsomställningen.

När det gäller den tredje frågan, institutionerna, kommer man i Helsingfors att diskutera strukturer, dvs. vilka institutioner och vilka provisoriska strukturer man ska ha för krishanteringen. Man diskuterar t.ex. att ha diplomater som sitter i Bryssel för att ständigt kunna ansvara för den löpande ledningen av arbetet. I och med att de sitter i Bryssel skulle de i händelse av akut kris kunna mötas t.ex. dagligen. Under sig skulle de sedan ha militära och civila experter, t.ex. en militär och en civil kommitté.

Det har diskuterats om en sådan permanent kommitté i Bryssel kräver fördragsändringar. Vår ståndpunkt är att man bör undvika fördragsändringar för att inte riskera att belasta IGC med frågor som kan försena och fördröja hela IGC-processen.

Precis om vi fattade beslut om i Köln måste man också ha något slags relation mellan EU och Nato när det gäller krishantering. Bl.a. diskuteras hur man ska ha kontakterna så att man tillgodoser dem som är medlemmar i Nato men inte i EU när de är med i en krishanteringsinsats, på samma sätt som de länder som är med i EU men inte i Nato också ska garanteras ett inflytande på Natosidan. Här tycker vi som litet land att det är viktigt att få ett avtal som reglerar hur ett sådant här samarbete ska ske så att vi har öppna och tydliga former för detta.

Slutligen vill jag säga att det finns ett förslag om att vi ska fatta beslut om att ge den höge representanten Javier Solana tillstånd att ta uppdraget som VEU:s generalsekreterare. Men då finns det också fastlagt i det beslutet att hans ansvar i VEU inte får påverka det faktum att det militära samarbetet i EU är begränsat till Petersbergsuppgifterna.

Det får räcka som inledning.

Anf.  142  LARS OHLY (v):

Min första fråga handlar just om regeringskonferensen. Vi har fått ett telegram från Tidningarnas telegrambyrå om att Romano Prodi har uttalat sig och sagt att EU-kommissionen mycket tydligt efterlyser en stor regeringskonferens. Denna skulle handla om både en europeisk författning, fördjupat försvarssamarbete och en fördragsändring som innebär att författningen enbart ska kunna ändras genom enhälliga beslut och sedan godkännas av medlemsländernas parlament, medan övrig lagstiftning föreslås kunna ändras utan parlamentens granskning. Detta är ju är en mycket drastisk förändring jämfört med i dag.

Jag hyser inget tvivel om att regeringen driver den position som man här har redovisat i nämnden, nämligen att regeringskonferensen ska vara så liten som möjligt och framför allt begränsa sig till de uppgifter som finns kvar och inte löstes i Amsterdamfördraget. Men det här oroar naturligtvis. Min fråga är snarast hur den svenska regeringen kommer att agera när frågor som t.ex. fördjupat försvarssamarbete eller att lagstiftning ska kunna ske utan att parlamenten godkänner den dyker upp. Hur långt är regeringen beredd att gå i sin iver att göra som EU-nämnden och Sveriges riksdag verkar vara överens om, nämligen att bibehålla den linje som hittills varit Sveriges?

Anf.  143  LARS TOBISSON (m):

Även om jag har synpunkter på uppläggningen av IGC ska jag här hålla mig till det som utrikesministern föredrog, nämligen punkten om säkerhets- och försvarspolitiken. Här finns det ett utkast till rapport till toppmötet som vi har tagit del av. Jag har ingen närmare kommentar härtill, men jag tycker själv inte att det finns någon anledning att vara oroad över detta. Jag tycker att det väl följer den uppläggning som man kunde vänta sig med hänsyn till Kölnbeslutet. Här talas egentligen om just krishantering. Möjligen kan man i de förslag som läggs om institutioner se att det där kan komma en utveckling mot en militär fördjupning från de länder som vill driva detta.

Vad jag kanske också ska kommentera är den ministerrådspromemoria av sent datum, den 11 november, som vi har fått från UD. Här tycker jag att man slås av den lite defensiva hållning som intas. Det är typiskt att man börjar med den civila krishanteringen och vill göra gällande att det är den stora saken – där har man nått stora framsteg, där har Sverige kunnat påverka osv. Det är väl bra, men jag tror inte att samma inställning råder i andra länder, dvs. att detta är det mest prioriterade området.

Sedan följer en redovisning för den militära krishanteringen. Där noterar jag att man i förslaget till svensk position andas att man egentligen inte vill vara med men kanske inte kan motsätta sig detta med hänsyn till de principbeslut som har tagits och därför får man finna sig i det. Det kulminerar nästan i skrivningen på den institutionella sidan om militärkommittén. Sverige vill, om jag har fattat det rätt, kalla denna för Petersbergskommittén. Då måste jag fråga: Är det Sveriges idé, detta med Petersbergskommittén? Finns det någon annan som instämmer i det? Jag föreställer mig att detta är en fullkomligt främmande tanke för dem som vill se det militära samarbetet som någonting som går väl utöver det som skulle kunna rymmas inom Petersbergsuppgifterna.

Anf.  144  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag har en fråga som främst rör dels rapporten, dels FN-mandatet. Det fanns ändå med i en andemening i Kölnbeslutet, men nu finns det inte med. Det som finns med i 12 § är Corporate with the UN, och det känner jag mig väldigt tveksam till. Då undrar jag hur Sverige kommer att agera. Sverige har ju i ett eget dokument skrivit att alla EU-aktioner måste ske i enlighet med FN och att det ska finnas ett FN-mandat. Kommer Sverige att kräva att det som står i rapporten införs? Och hur långt kan man gå för att kräva detta?

Jag tycker att det är väldigt oroväckande med den koppling till Nato och VEU som görs i rapporten. I 11 § står det att unionens kristhanteringsförmåga ska vara ett komplement till Nato:s krishanteringsroll och att det ska ske ett samarbete för säkerhet i Europa mellan Nato och EU.

Under 30 § står det att man kontinuerligt ska ha informella överläggningar för utbyte av information och konsulterande med representanter för Nato. Jag tycker att det här är oacceptabelt. Det tydliggör en knytning till Nato, och det stärker också Solanas ställning.

När det gäller VEU står det bl.a. i punkt 29 att Solana ska fullt ut använda VEU:s expertis inklusive dess militära personal för att kunna ge råd till ministerrådet. Solanas och de militära rådgivarnas roll i samarbetet ska stärkas på detta sätt. Det påverkar också beslut som fattas i ministerrådet. Jag tycker att den här punkten ska strykas.

Som jag har förstått av den här rapporten finns det ingen vetorätt. Det finns en rätt att ”opta out sig”, att välja att inte delta i en militär aktion. Däremot kan man inte säga att EU inte ska göra en aktion. Detta är absolut oacceptabelt. Jag begär att Sverige inlägger sitt veto mot detta koncept.

Jag instämmer i det som Lars Ohly sade om fördragsändringar. Solanas dubbla roll är oacceptabel. Man kan lite grann säga som att det ska vara en gemensam partiledare för socialdemokraterna och moderaterna, eftersom det inte påverkar partierna. Visserligen kan det finnas papper på att det inte ska påverka, men det gör ju det. Det är mänsklig psykologi. De som har velat att Solana ska vara VEU:s generaldirektör har haft den ambitionen.

När det gäller indelningen i civil kommitté och militär kommitté undrar jag vilka det är som har drivit frågan om att man ska ha en uppdelning. Vi kan ha olika uppfattningar om hur detta med att det ska vara Petersbergsuppgifterna som ska utföras ska tolkas och hur det ska tolkas i EU. Gör man en sådan uppdelning kan konsekvensen bli att den militära rollen får större betydelse. Eftersom huvuduppgiften är civil krishantering borde den civila och militära kommittén samarbeta, och då borde det inte finnas två olika kommittéer. Det vore mer självklart.

Anf.  145  GÖRAN LENNMARKER (m):

Först är det bara att konstatera att det vore mycket bra om man kan komma dithän att vi får ordning på krishanteringsfrågorna inom EU:s ram. Det är ju naturligt efter detta 1990-tal då man har ägnat sig åt krishantering på Balkan med en varierande grad av framgång, att göra en konklusion av detta och få en mekanism som gör att man kan få en bättre hantering i framtiden. Det är viktigast av allt att konstatera att det nu är rätt tid att göra detta.

Jag kan också konstatera att toppmötet i Helsingfors kommer att koncentrera sig på dessa frågor, även om arbetet bedrivs vidare nästa år om andra delar av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

Det finns några saker som det finns anledning att poängtera i den promemoria som vi har fått. På s. 3 står det om analysenhet och vikten av tidig upptäckt av konflikter. Det är i och för sig riktigt, men bekymret när det gällde Kosovokrisen var ju inte att vi inte visste att det skulle bli bekymmer – det visste vi allihop – och jag vet inte hur många debatter som vi hade i kammaren om att Kosovo skulle bli nästa krishärd. Det var på den politiska beslutssidan som det stora bekymret fanns.

Det är viktigt att ha med detta, för ibland framstår det i texterna nästan som att det var att upptäcka de potentiella konflikterna som var det stora problemet medan erfarenheterna visar att det är den politiska beslutförmågan och förmågan att dra konsekvenser av det som man ser som har varit det stora bekymret på 1990-talet. Jag återkommer senare med det mera konkreta i den delen.

På s. 4 och 5 skrivs det mycket om kapacitet. Det står att man ska motsätta sig varje form av bindande konvergenskriterier. Men poängen måste ju ändå vara att länderna har resurser och att de resurserna har den volymen och den inriktningen att de faktiskt klarar av jobbet. Det har blivit förfärliga tragedier bara för att vi inte har klarat det jobbet. Detta måste ändå vara utgångspunkten. Då förstår jag inte varför man ska vara så negativt inställd till konvergenskriterier, och jag förstår inte varför man ska göra en parallell med EMU. Själva grundpoängen är ändå riktig. Ska det bli någonting av måste länderna ha resurser, och de ska vara så utformade att länderna kan samverka med varandra. Annars blir det som det var i Kosovo: Det blir USA som sköter allting, därför att vi har för lite och fel resurser och dessutom ingen erfarenhet av samverkan. Detta gäller inte bara Sverige, utan det gäller ju många europeiska länder.

Därför tycker jag att tonläget är lite konstigt. Vi borde egentligen bejaka en process så att vi kan få tillräckliga resurser och att vi kan ställa vissa krav på varandra för att det ska bli någonting.

Jag kommer nu in på de institutionella frågorna, och då kommer jag tillbaka till det grundläggande problemet, att det ska finnas kraft i det politiska beslutsfattandet. Då är det bra att ha en permanent kommitté med en permanent ordförande, att det hela tiden finns folk i Bryssel som lär sig samverka med varandra. Jag förstår inte varför det ska vara ett roterande ordförandeskap. Lärdomen är väl att det måste finnas någonting som liknar ett utrikesdepartement i Bryssel, även om man inte vill kalla det så, ett organ som kan hantera krisfrågor.

Fiaskot med Unprofor var väl att man inte hade detta i FN, utan där hade man en politisk funktion på kontorstid, och det gick inte alls vägen. Det var därför som man fick de förfärliga förlusterna i den fredsbevarande operationen.

Vi har själva sett hur svårt det är att få en kraftfull politisk hantering. Det måste vara det centrala, att få en kraftfull utrikespolitisk funktion i Bryssel där de bästa krafterna skjuts till från länderna och där jobbet kan göras snabbt och effektivt och där man inte försöker att koordinera 15 positioner som man nu göra via faxsystem och annat, som med nödvändighet fördröjer och gör det svårare att komma någonvart. Detta måste vara själva huvudpunkten i det hela och att man har en militär stab som fungerar. Annars måste man återigen gå någon annanstans för någon måste ju göra jobbet. Det går inte att skicka soldater till fredsbevarande operationer om det inte finns något effektivt och kvalificerat stabsarbete, det vore direkt oansvarigt. Har man inte det kan man inte skicka soldater, eller också får någon annan göra det och det blir i praktiken Nato eller USA.

Detsamma gäller satellitcentrum och säkerhetspolitiska institutet. Det måste finnas en kunskap för att det ska gå att hantera. Vi bör ju vara mycket positiva till att man bygger upp en sådan kapacitet i Europa. Jag behöver inte upprepa motiven för detta.

I grunden är dokumentet positivt. Men en del av formuleringarna i PM:n kunde vara mera realistiska i förhållande till huvuduppgiften. Man borde också tydligare betona huvuduppgiften. Om vi inte klarar detta är alternativet samma situationen som uppstod i Bosnien och Kosovo med det förfärliga pris som framför allt folket där fått betala. Men även vi får ju betala det som vi sår.

Anf.  146  LARS OHLY (v):

Jag tappade bort den andra frågan i mitt förra anförande, och nu tänkte jag återkomma till den. Det handlar om det som Yvonne Ruwaida på ett förtjänstfullt sätt tog upp.

Det gäller hur man egentligen ska värdera Kölnbeslutet. Jag vågar mig ändå på den slutsatsen att den utveckling som vi nu ser, och som jag skulle vilja beskriva som en rutschbana ut ur alliansfriheten, ligger väldigt nära den tolkning som många i EU-valrörelsen – bl.a. Thage G. Peterson – gjorde, nämligen att Kölnbeslutet leder till att alliansfriheten ifrågasätts och efter hand kommer att ha spelat ut sin roll.

Det är inget märkligt med att moderaterna är för detta, det är fullt i linje med deras politik, och jag tycker att det är en hedervärd klarhet i Göran Lennmarkers uttalanden om hur han ser på alliansfriheten och dess umbärlighet. Men det är sorgligt att den svenska regeringen inte vågar säga vart man är på väg och vilket syfte man har. Hela tiden hör vi retoriken att man vill bevara alliansfriheten, att man anser att den fortfarande gäller, men på område efter område är man ändå beredd att släppa på alliansfrihetens fundament. Det tycker jag är oerhört allvarligt.

Anf.  147  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag tar upp IGC först, så kan jag sedan gå över till krishanteringen och säkerhetspolitiken.

När det gäller IGC-konferensen har prioriteringarna från vår sida varit väldigt klara, och det är fortfarande väldigt klara, Lars Ohly. Utvidgningen är vår främsta prioritering. Därför vill vi inte heller se en utökad eller fördröjd IGC som i praktiken också skulle fördröja utvidgningen. Vi vill inte heller att försvarsfrågor, författningsfrågor och andra sådana breda frågor som Prodi och kommissionen har diskuterat dras in i IGC.

Jämför man Dehaenerapporten med det som kommissionen fattade beslut om häromdagen har man tonat ned de breda frågorna i kommissionens beslut. Ändå är kommissionens åsikter mer breda och omfattande än vad regeringscheferna tidigare har fattat beslut om. Där finns det ett antal länder som har samma uppfattning som vi och som kommer att ha fortsatt samma uppfattning som de hade i Köln, att man ska ha en mycket begränsad regeringskonferens. Jag hoppas att det ska gå att nå en enighet i EU om att man ska ha en begränsad konferens för att kunna fullfölja utvidgningen i takt som vi har sett fram emot.

Angående krishanteringen börjar jag med Lars Tobissons och Göran Lennmarkers kritik.

Lars Tobisson började med att säga att han tyckte att det var tråkigt att ministerrådspromemorian inleds med de förebyggande och civila insatserna. Ja, men Lars Tobisson, det är ju inte bara från svensk sida utan också från andra länders sida som man erkänner att detta kommer att vara den avgörande delen av krishanteringen. Det är ju det som vi oftast behöver och det som oftast efterfrågas.

Min brittiske kollega har en gång uttryckt att 99 % av krishanteringen kommer att vara civil. Då är det också naturligt att vi lägger en stor kraft på den förebyggande och civila verksamheten. Genom att vara tillräckligt duktiga på sådant arbete kan vi också undvika att den militära kapaciteten senare behöver användas.

Jag tycker också att det var rimligt att vi påpekade i vår promemoria att det här är ett svenskt initiativ som har bemötts väldigt positivt av andra länder. Däremot ska vi inte blunda för att det är ganska nytt i många länder att man verkligen diskuterar förebyggande insatser och civila insatser. Därför har detta i många fall varit ett svårare arbete att driva än att diskutera traditionella militära frågor där man har haft mer av traditionell debatt att luta sig tillbaka emot. Det är också skäl till att vi från svensk sida har drivit det här väldigt hårt, och jag tycker att det har varit en väldigt viktig uppgift. Nu kan vi se att frågan har lyfts fram på ett väldigt bra sätt.

Det är också skälet till att vi från början diskuterade en gemensam Petersbergskommitté – och det förstår jag inte heller hur Lars Tobisson kan förhåna – för att man vid en krishantering ska kunna samverka mellan civila och militära insatser. Det som vi ser i Kosovo är just att de civila och militära insatserna behöver samverka för att vara effektiva.

Man har sagt att det kanske blir svårt att ha olika experter i samma kommitté. Nu är det två olika kommittéer som gemensamt ska sköta Petersbergsuppgifterna, det civila och det militära. Jag tycker att det vore lite tragiskt om vi återigen skulle komma tillbaka till detta att det förebyggande och civila inte spelar någon roll. Alla erfarenheter som vi har dragit är väl just att vi har gjort för lite på det förebyggande och civila planet och hur oerhört viktigt det är.

Vi tycker att det är bra att ha en kommitté som hela tiden kan ha en ständig beredskap när det gäller krisfrågor. Men som litet land tycker vi att det är viktigt att inte släppa principen om att det ändå är ordföranden som ska leda kommittéer. Därför har vi inte bara sagt ja till en permanent ordförande, utan vi har sagt att man ska diskutera om det inte är ordförandelandet som ska inneha ordförandeposten i kommittén.

Jag minns inte vem av er som argumenterade för bindande konvergenskriterier, men det vore att föra in samarbetet på ett helt nytt område ifall vi skulle ha bindande konvergenskriterier som direkt kunde ha inverkan på våra nationella försvarsbeslut. Det är regeringen inte beredd att acceptera.

Det är också viktigt att man har gemensamma mål, både för civil krishantering och för militär krishantering. Men det är någonting annat att vi ser vad länderna har för resurser när det gäller civila och militära insatser och att de är beredda att ställa upp och anmäler vad man är beredd att ställa upp med i fråga om krishantering. Det är någonting annat än att EU ska ha konvergenskriterier som handlar om vårt försvar.

Yvonne Ruwaida frågade om FN. Ni har ju fått en del papper sent, det är jag väl medveten om. Men om du läser i 12 § ser du att det är precis samma skrivning som finns i principerna från Kölnmötet. Dessutom har vi strukit under att det är viktigt att man kan samarbeta och ställa krishanteringen till OSSE:s och FN:s förfogande. Detta är ju ett stort stöd till FN:s och OSSE:s arbete, att vi gemensamt i Europa kan ställa styrkor till förfogande när man beslutar om insatser.

När det gäller kopplingen mellan NATO och VEU är det viktigt att vi får formaliserade avtal så att vi ser på vilket sätt som Natos resurser ska användas. Det är en fråga som man får återkomma till, men vi vill ha en öppen och tydlig struktur för hur samarbetet med Nato ska se ut. Däremot är det viktigt att vi – precis som det är i dag i Partnerskap för fred i enskilt land – inom EU ska kunna ha ett samarbete kring krishantering. Men då är det viktigt att det blir en öppen struktur.

När det gäller att använda VEU:s resurser fanns det redan med i Amsterdamfördraget. Avgörande punkter är också att både vetot och rätten att själv ställa sig utanför finns kvar. Det är alltså inte bara så att man enbart har rätt att ställa sig utanför, utan man har både vetomöjligheten, om man anser att det är viktigt att ingripa mot hela EU:s agerande, och man har möjlighet att säga att andra får agera, men att man själv ställer sig utanför. Båda dessa optioner finns kvar.

Om jag har missat någon fråga, får ni väl återkomma och upprepa den.

Beträffande alliansfriheten, Lars Ohly, är det väldigt tydligt att detta inte handlar om alliansfrihet, territorialförsvar, försvarsgarantier eller säkerhetsgarantier. Det som är skillnaden är att man blir mer precis när det gäller målen både på den civila sidan och på militära sidan. Det är också en lärdom från Kosovo när man diskuterar hur stora fredsbevarande styrkor man kommer att behöva. Då har man lärdomarna från Kosovo, och det är nytt efter Kölnmötet. I Kosovo var man inte på plats i tid. Det fanns stora säkerhetsproblem för serber och romer efter det att kriget avslutats i Kosovo på grund av att de fredsbevarande styrkorna inte kom dit i tid och kunde bygga upp egna strukturer. Där måste man ha en beredskap för att kunna ha större styrkor som kan sättas in snabbt. Men fortfarande finns det en kristallklar gräns mot territorialförsvar, försvarsgarantier och allt sådant som kan hota alliansfriheten.

Anf.  148  LARS OHLY (v):

Jag tycker att tydligheten i frågan om en ny regeringskonferens är bra. Men jag noterar också i det telegram som jag har sett, vilket behandlar kommissionens ståndpunkt, att ett av Prodis argument för att ta in de stora frågorna – ett fördjupat försvarssamarbete, en författning osv. – är att vi inte får skjuta viktiga frågor framför oss än en gång. Det riskerar att tvinga fram en ny konferens som kan försena utvidgningen, menar Prodi.

Man ska alltså inte använda enbart argumentet utvidgningen, utan det är också så att tankarna på ett fördjupat försvarssamarbete, en författning och en övrig lagstiftning, som ska ske utan att riksdagen eller övriga parlament får uttala sig, är emot de svenska uppfattningarna om hur EU-samarbetet ska utvecklas. Det är alltså inte bara på grund av att vi vill se en snabb utvidgning av den europeiska unionen. Det gäller att vara väldigt tydlig så att man inte går kommissionens ärende, eftersom de har en annan argumentation.

Det var en freudiansk felsägning av utrikesministern, som sade att detta inte handlar om alliansfrihet och inte om territorialförsvar. Jag tror inte att vi hinner föra den diskussionen nu, men jag är ytterst oroad över att varje steg som i sig kan verka litet leder i en riktning bort från den svenska neutralitets- och alliansfrihetspolitiken.

Jag har en direkt fråga, och det är frågan om vetorätten. Jag hittar nämligen inte någon garanti någonstans för att Sverige faktiskt kan lägga in sitt veto mot alla EU:s operationer och inte bara stå utanför dem. Men finns det en sådan, vill jag gärna ha en upplysning om var den finns.

Anf.  149  GÖRAN LENNMARKER (m):

Det är några detaljer i utrikesministerns svar som jag faktiskt vill polemisera mot.

Just erfarenheten att vi inte kom tillräckligt tidigt till Kosovo är ett exempel på att vi inte hade kriterier för att se till att vi tillsammans kunde vara där i tid. Det finns andra sådana kriterier som man skulle behöva bygga upp. Då ska vi väl inte motsätta oss att man bygger upp definitioner på hur vi tillsammans ska klara det hela, för ska vi jobba ihop måste vi ha någon form av arbetsfördelning. Vi måste faktiskt bära ett ansvar för varandra att vi klarar detta. Det gör vi i Nordpolbrigaden, och det gjorde vi i Bosnien. Det är ju en bindning som ligger i att man tillsammans ska göra ett jobb. Då måste man också ha kriterier för hur man ska göra jobbet på ett bra sätt. Detta är så oerhört självklart.

Sedan kan vi naturligtvis diskutera om det ska vara en EMU-typ av kriterier. Det tror inte jag heller att man ska ha. Men detta att sätta upp spelregler för att klara av ett gemensamt jobb tycker jag är alldeles självklart. Perspektivet måste hela tiden vara: Tänk om vi hade haft det här på plats 1990. Då kanske det inte hade sett ut på samma sätt på Balkan som det gjorde under 1990-talet. Priset för att vi misslyckas är ju högt. Priset betalar vi framför allt inte själva, utan det är andra som får betala priset om vi inte klarar av krishanteringen. Vi måste ständigt ha i minnet att det är en förfärlig skam att vi inte haft möjligheten att på ett klokt sätt hantera det här.

Nästa punkt är trots allt den politiska delen av det hela. När det gäller Kosovokrisen visste vi två år efter Dayton att det skulle bli kris i Kosovo. Det visste vi allihop, det behövde man inte vara särskilt begåvad för att räkna ut. Men vi klarade inte av att hantera situationen på den politiska sidan. Därför är det viktigt att stärka EU:s möjlighet att faktiskt ha någon som med kraft driver den utrikespolitiska delen, så att vi kan klara av att initiera en process i stället för att, som man ofta gör, lurpassa på varandra i de nationella utrikesdepartementen och sedan ha en koordineringsprocess som ju erfarenhetsmässigt visat sig bli alldeles sen. Det gör att det blir svårt att få den kraft som behövs.

Vi har också erfarenheten från FN:s oförmåga till en ordentlig politisk ledning av fredsbevarande operationer, som ju var förödande i fallet Unprofor.

Sammantaget tycker jag att det talar för att vi ska göra allt vad vi kan från Sveriges sida för att få en kraftfull politisk kompetens inom EU vad gäller krishanteringen och även övriga delar för övrigt.

Låt mig slutligen säga att vi inte får göra en motsättning, utrikesministern, mellan civil och militär krishantering. Militär krishantering kan också vara förebyggande. Jag vill erinra om att det beslut som vi fattade om Makedonienoperationen är det bästa beslut som vi någonsin har fattat vad gäller att förebygga med militär personal. Man ska inte säga att den civila verksamheten är förebyggande och att den militära kommer in i ett sent stadium. Militär förebyggande verksamhet kan vara nog så viktig.

Anf.  150  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Som kommentar till det senaste vill jag bara säga att det inte var jag som gjorde motsättningen. Det var faktiskt Lars Tobisson som ställde upp motsättningen mellan det civila och det militära och gav ett lite förlöjligande intryck av det civila.

När det gäller målen för fredsbevarande insatser är det naturligtvis viktigt att vi ska kunna ha som mål att sätta in fredsbevarande styrkor och kunna ha en militär kapacitet. Det finns ju också med här. Men jag tycker att det är något är helt annat att ha mål för fredsbevarande insatser gemensamt i Europa och för vad vi ska kunna åstadkomma på den militära sidan. Det är trots allt något helt annat än att säga att vi ställer upp nationella konvergenskriterier som direkt påverkar den egna försvarspolitiken. Här har vi definitivt olika uppfattningar.

Däremot är det viktigt att vi både på den civila och den militära sidan kan sätta upp mål och sedan göra en översyn för att se vad vi från de olika ländernas sida är beredda att ställa upp med för att vi ska vara säkra på att det finns både civila och militära insatser den dag som det behövs.

Lars Ohly, jag brukar väldigt ofta göra freudianska felsägningar, men i just detta fall handlar det faktiskt inte om alliansfrihet. Det berör inte vår alliansfrihet. Det påverkar inte vår alliansfrihet. Detta tycker jag är viktigt att slå fast. Vetot finns i artikel 17 i fördraget och gäller den här typen av insatser, så vi har en vetorätt.

Anf.  151  ORDFÖRANDEN:

Jag kan då sammanfatta det som gäller säkerhetspolitiken. Det ska ju bli en fortsatt förhandlingsomgång. Tydligen kommer beslut att fattas den 6 december.

Anf.  152  YVONNE RUWAIDA (mp):

Den här rapporten skrivs ju för att man vill ha en fördjupning av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Jag har verkligen noggrant läst det stycke som heter Decision making in crisis management. Det är väldigt detaljerat skrivet hur man vill att beslutsfattandet ska ske, men man tar inte upp de enskilda ländernas vetorätt mot en EU-ledd operation. Däremot tar man upp allt kring att ”opta out sig” och allt möjligt annat i detalj. Det här är en inriktning, och det finns EU-länder som inte vill att man ska ha en vetorätt för att man ska kunna ha EU-ledda operationer. Visst, det finns i fördraget. Men det här är ändå något som kommer att kunna diskuteras för att man ska komma vidare. Det är en svår diskussion, men det står ingenting i Finlands rapport om att vetorätten ska finnas framöver.

Anf.  153  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Amsterdamfördraget ligger ju till grund för allt vad vi gör. Det är som en grundlag. Amsterdamfördraget gäller ju även detta. Så länge man inte ändrar artikel 17 i Amsterdamfördraget ändrar man inte heller vetorätten. Sedan är det klart att länder inte uppskattar om man använder vetorätten, men vi har enligt Amsterdamfördraget rätt till veto enligt 17 §. Det är väldigt viktigt att komma ihåg att den rätten finns kvar. Skulle man göra någon ändring skulle det krävas enhällighet. Då skulle det krävas att vi själva gick med på att avskaffa vetorätten, vilket inte har varit aktuellt.

Anf.  154  ORDFÖRANDEN:

Jag kan konstatera att det finns stöd för regeringens här redovisade upplägg inför de fortsatta förhandlingarna i detta ärende.

Anf.  155  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det finns fler frågor inför mötet i Helsingfors. Det slår mig att jag inte heller nu svarade på frågan som jag fick om IGC. IGC-frågan kommer att tas upp på mötet. Vid förra toppmötet fanns det, som jag sade, en väldigt tydlig inriktning på att man ska ha en smal regeringskonferens. Men vi kan också se att det finns starka intressen för att ha en bredare regeringskonferens. Även om vi t.ex. tar definitivt avstånd från förslagen till författning, vill vi ju inte se det som en del av en regeringskonferens. Detta kommer säkert att fortsätta att diskuteras, men vi känner att det fortfarande finns en bred majoritet för att ha en smal konferens, även ifall det är en diskussion som också kommer tillbaka i Helsingfors.

Vidare kommer punkterna om gemensamma strategier upp i Helsingfors. Detta är ett instrument som man införde i Amsterdamfördraget för att kunna ta ett helhetsgrepp över olika länder och teman. Det första exemplet var ju Ryssland. Det är väldigt bra att man antog en Rysslandstrategi. Nu är tanken att man i Helsingfors ska anta strategier om Ukraina och om Medelhavet och att man senare under det portugisiska ordförandeskapet ska anta en strategi om västra Balkan. Från svensk sida skulle vi vilja se att man sedan lägger in tanken på att också få en tematisk strategi. Vi har då tänkt oss konfliktförebyggande som ett lämpligt ämne.

Anf.  156  ORDFÖRANDEN:

Detta kommer upp den 6 december. Det är alltså inte moget för att nästa vecka göra några ställningstaganden kring de gemensamma strategierna, utan det är en diskussion som pågår?

Anf.  157  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

I praktiken kommer vi inte att diskutera dem förrän senare.

Anf.  158  ORDFÖRANDEN:

Men de ska sedan beslutas av Europeiska rådet?

Anf.  159  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Ja, just det.

Strategierna kommer alltså inte tillbaka till GAC den 6 december. Däremot kommer jag att ha en föredragning i EU-nämnden inför mötet i Helsingfors, så frågan om strategierna kan vi ta upp då.

När det gäller utvidgningen kan jag allmänt säga att vi tycker att det är väldigt positivt att kommissionen inför mötet i Helsingfors kommer att låta de fortsatta, förhoppningsvis, kandidatländerna få påbörja medlemskapsförhandlingar och att det finns en bred vilja att låta dem föra förhandlingarna i sin egen takt utifrån hur stora framsteg de gör. Det verkar finnas en positiv inställning till att ha ett s.k. måldatum, dvs. ett mål för när EU ska ha avslutat sina institutionella förändringar och har pengar i budgeten så att utvidgningen kan påbörjas. Det verkar som att år 2002, som vi också sagt från svensk sida, kommer att kunna bli något slags mål för EU själv att vara klar med sina förändringar och ha möjlighet att ta emot nya medlemmar.

Därefter kommer Leif Pagrotskys fråga om försvarsmaterielpolitik.

Anf.  160  Departementsrådet PAUL BEIJER:

Det har alltså kommit upp en fråga om en gemensam ståndpunkt om europeisk försvarsmaterielpolitik. Den behandlades i Coreper häromdagen. Britterna lade då in ett veto mot den, kan man säga. Det övervägdes att helt enkelt ta bort den från listan. Men det var några länder som ville ha tillfälle att diskutera frågan vid det kommande GAC-mötet. Därför återfinns den nu som en egen punkt på dagordningen.

Den svenska ståndpunkten i frågan om den gemensamma positionen grundas på senare års försvarsbeslut, som förutser och anvisar ett ökat industriellt mellanstatligt samarbete i Europa för att bygga upp ömsesidiga beroenden på försvarsmaterielområdet.

Att åtgärder på detta område bör vidtas även på EU-nivå fastslogs i slutsatserna från Europeiska rådet i Köln. Det förslag till gemensam ståndpunkt som nu har behandlats har sitt ursprung i ett meddelande från kommissionen redan 1997, som heter Att genomföra unionens strategi för försvarsindustrin.

Det förslag till gemensam ståndpunkt som ligger är ett mycket försiktigt steg i riktning mot åtgärder på EU-nivå för att underlätta europeiskt försvarsmaterielsamarbete. Texten fastslår att åtgärder ska läggas fram i sinom tid. Det finns inga färdiga förslag. Man exemplifierar med regler för att öka insynen och undvika diskriminering vid anskaffning av krigsmateriel. Andra exempel som nämns är att man ska upprätta en förteckning över produkter som kan befrias från tillämpning av den gemensamma tulltaxan och att man ska söka att uppnå ett system med förenklad överföring inom gemenskapen av produkter på detta område.

Regeringen anser att antagandet av en sådan här gemensam ståndpunkt är ett viktigt första steg som kan tjäna till grund för fortsatt arbete på EU-nivå i dessa frågor. Texten ligger i linje med Sveriges politik och senare års regeringsarbete och riksdagsbeslut på detta område.

Anf.  161  LARS OHLY (v):

Vi hade en föredragning om det s.k. sexnationersinitiativet för försvarsutskottet och utrikesutskottet. Det förekom då en uppgift om att en av delarna i initiativet vad gäller det gemensamma försvarsmateriella samarbetet var ömsesidiga leveransgarantier i krig och fred. Den uppgiften fanns i alla fall där. Min fråga är om det finns något liknande med i diskussionen nu och om denna skrivning i så fall verkligen är förenlig med den svenska hållningen till krigsmaterielexport.

Anf.  162  Departementsrådet PAUL BEIJER:

Det finns inget sådant inslag i den gemensamma ståndpunkten, som i princip går ut på att man ska vara överens om att fortsättningsvis diskutera sådana frågor som jag redovisade och att man i sinom tid ska komma fram till förslag som ska underlätta ett större samarbete inom europeisk försvarsindustri. De förslag som jag nämnde är de som mer konkret uttrycks i det här papperet.

Anf.  163  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf.  164  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Nästa punkt är förhandlingarna om ett framtida partnerskap med AVS-länderna. Det är Lomékonventionen som löper ut den sista februari år 2000. Sedan ska man diskutera den nionde europeiska utvecklingsfonden.

Det här handlar ofta om de allra fattigaste länderna. Problemet som vi har sett är att pengarna inte har använts på bästa sätt hittills. Därför finns det skäl att se över hur vi verkligen kan se till att använda pengarna på bästa sätt, hur vi kan se till att använda dem effektivt så att de kommer de fattiga till del och, om vi ska tala i klartext, att inte lika mycket reservationer samlas på hög som i dag. Nu föreslår man ökade anslag, men samtidigt har man ännu inga förslag. Man har bara påbörjat arbetet med att se till att få ett bättre biståndsarbete och att de stora reservationerna används.

Anf.  165  LARS OHLY (v):

Jag skulle vilja veta lite mer om ett EU-initiativ som jag har hört talas om. Det handlar om att skapa någon form av regionala handelscentrum som en sorts ersättning för Lomé. Utan att det på något sätt är någon markering, måste såväl Willy Söderdahl som jag avvika, så jag hinner knappt avlyssna svaret. Men jag tänkte att det kanske finns något skriftligt. Jag har hört talas om detta, bl.a. i samband med den Bahamaskonferens till vilken EU sammankallade alla Loméländer för att diskutera fortsättningen och ett framtida avtal. Där diskuterade man att upprätta regionala handelscentrum. Jag är helt enkelt nyfiken på vad det innebär. Jag vet att motståndet var ganska stort från Loméländerna, vilket gör min nyfikenhet ännu större.

Anf.  166  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Vi kan återkomma till det, om det går bra.

När det gäller Tjetjenien kommer vi bl.a. att diskutera ordförande Halonens besök i Tjetjenien och Tjetjeniens grannland Ingusjien. Hon var ju där den 30 oktober för att se på flyktingsituationen och den humanitära situationen. Vi kommer att diskutera vad vi vidare kan göra för att underlätta situationen för flyktingarna.

Vi kan också se att EU efter hand väldigt kraftigt har markerat allt tydligare mot Ryssland att den militära aktionen måste avslutas genast. Man måste i stället föra en politisk dialog med de moderata ledarna och Maschadov i Tjetjenien. Man måste se till att man kan ta hand om de stora flyktingströmmarna och ge organisationerna UNHCR och Röda korset möjlighet att bistå flyktingarna.

Anf.  167  GÖRAN LENNMARKER (m):

Det är väl inte tid nu för att ta en lång Tjetjeniendiskussion. Jag vill bara göra ett påpekande. Man skulle kunna förvänta sig att den nya höge representanten och hans stab skulle kunna utarbeta ett underlag för EU för att ta ställning i en sådan här knivig fråga. Det vore väl lämpligt att sätta spaden i jorden genom att göra det, så att man kunde få en ordentlig analys av läget men framför allt av hur EU ska agera.

Anf.  168  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det sker både av höge representanten och av EU:s ordförande, som samarbetar i den här frågan. Däremot har vi kanske kunnat se lite rester från gamla tider igen. Några länder, t.ex. de stora länderna, har gjort gemensamma uttalanden om Tjetjenien samma dag som EU har gjort uttalanden om Tjetjenien. Det är ju inte bra, utan det gäller att se till att vi ger ett tydligt samlat budskap nu.

Nästa punkt är Pakistan. Vi antog en deklaration i Tammerfors i oktober, och nu antar vi rådsslutsatser. Det handlar om att vi fullföljer kraven på en övergång till demokrati i Pakistan.

När det gäller västra Balkan har EU-trojkan haft ett möte igen med den serbiska oppositionen. Den här gången ägde det rum i Budapest i början på november. Man räknar med att projektet Energi för demokrati ska komma i gång inom de kommande två veckorna. Man planerar också ett möte mellan EU-trojkan och regeringen i Montenegro nästa vecka. Här kommer naturligtvis också diskussionen om sanktioner m.m. att fortsätta. Stabilitetspakten spelar ju en viktig roll också för diskussionen om situationen på västra Balkan.

När det gäller Indonesien gör vi positiva markeringar från EU:s sida för den nya indonesiska demokratin. Vi vill däremot inte stödja det franska förslaget om att redan nu häva vapenembargot, utan vi tycker att det är viktigt att vapenembargot kvarstår som tidigare beslutats.

Östra Timor har ju stark anknytning till detta. Vi har gett ett ordentligt stöd till både den akuta och den humanitära situationen. Vi räknar med att också få vara med och bidra till återuppbyggnaden. Här blir det bara en allmän uppmaning till motsvarande engagemang också från andra länder.

Nästa punkt är bananfrågan.

Anf.  169  ORDFÖRANDEN:

Bananfrågan behandlade vi tidigare i dag med statssekreteraren på Jordbruksdepartementet.

Anf.  170  LARS TOBISSON (m):

Det är på sätt och vis föredraget redan, men jag skulle vilja höra med företrädaren från handelssidan hur man bedömer de förslag som nu verkar vara på väg. Vi har fått ett pressmeddelande som inte infriar förhoppningarna om att man skulle hålla sig till en ren tullösning, utan man bygger vidare på kvotsystem i ytterligare sex år för att sedan lova att gå över till en renodlad tullösning. Men även i denna talar man om att höga tullar i allmänhet och preferenser för ACP-länderna.

Jag satte detta i relation till en artikel i Financial Times i förra veckan där jag konstaterade att även en ren tullösning kan vara snedvridande och kostsam för konsumenterna om man gör på det sätt som det ryktas om, att man beviljar de ineffektiva producenterna stora eftergifter.

Jag skulle vilja fråga de som kan detta rent handelstekniskt om detta verkligen är något steg som kan anses vara ett uppfyllande av WTO-kriterierna.

Anf.  171  Departementsrådet ARNE RODIN:

Som nämnden säkert känner till har vi från svensk sida länge drivit tanken på en ren tullösning som det egentligen enda WTO-förenliga alternativet. Därför välkomnar vi i och för sig det faktum att man ändå har detta som det långsiktigare målet. Vi tycker att det faktum att vi tar detta i två steg och går vidare med en kvotlösning är mindre önskvärt. Vi vill gå betydligt snabbare fram och vill egentligen att kommissionen ska börja att definiera nivån på den tullösning som sedermera ska bli det slutgiltiga systemet och också börja inleda förhandlingar så fort som möjligt med de berörda klagande parterna.

Den bedömning som man kan göra i dag utan att ha sett utkastet till rådsförordning – fortfarande stöder vi oss bara på pressmaterialet – är att det kommer att vara en fortsatt stark kritik, tror vi, internt inom EU från länder som framför allt Spanien men även Frankrike och Portugal. Skulle eventuellt också Grekland sälla sig till denna kritik, alltså länder som föredrar en fortsatt kvotering av bananimporten, riskerar vi faktiskt att få en blockerande minoritet. Men det får vi se. Det är möjligt att det kommer att klargöras på måndag.

Vi har också anledning att tro att det här upplägget möts med misstro från amerikansk sida och också från vissa latinamerikanska länder och länder i Karibien.

Framtiden för det här förslaget är lite osäker minst sagt, men vi tycker ändå att det finns ett positivt inslag, nämligen att det är tullösningen som är den långsiktiga lösningen. Faktum är att förslaget är upplagt på ett sådant sätt att om man inte kommer överens med de klagande parterna om utformningen av övergångskvoterna, infaller tullösningen med omedelbar verkan. Vi har, som sagt var, anledning att vara klentrogna när det gäller möjligheten att lösa detta med samtliga klagande parter.

När det sedan gäller tullnivån finns det risker för att vi hamnar på en alldeles för hög tullnivå. Men vi måste kunna kompensera de länder som vi nu måste omförhandla den nuvarande tullen med. Det tror vi kommer att utgöra en sådan motvikt att vi ändå har hyggliga förhoppningar om att den slutgiltiga tullnivån kommer att hållas inom hanterbara nivåer. Men det återstår förvisso att se.

Anf.  172  Departementsrådet ARNE RODIN:

Jag var visserligen inte här, men jag har informerats om att Leif Pagrotsky själv hade en relativt ingående genomgång av de utkast till våra egna rådsslutsatser som förelåg inför det förra allmänna rådsmötet den 11 oktober.

Vi lyckades som bekant inte enas vid det mötet, men däremot kom vi efter ytterligare omgångar fram till kompromisser i de utestående frågorna om handel och arbetsvillkor och de franska synpunkterna, särskilt på en reservation om den kulturella mångfalden i tjänstehandeln. Slutgiltigen antogs rådsslutsatserna den 26 oktober. Nämnden ska få del av slutversionen av dessa.

Slutsatserna ligger till grund för kommissionens förhandlingar, som nu pågår mycket intensivt i Genève, om den deklaration som är tänkt att antas i Seattle och som ska definiera dagordning för kommande förhandlingar.

Vi räknar med att kommissionen vid rådsmötet på måndag kommer att avrapportera förhandingsläget i Genève.

I det finska ordförandeskapets förslag till ganska korta slutsatser från mötet nu på mötet betonas allvaret i situationen. Man hänvisar till rådsslutsatserna från den 26 oktober och trycker på behovet av att EU nu visar öppenhet och flexibilitet och tar hänsyn till andra länders förhandlingspositioner och intressen i det fortsatta förhandlingsarbetet. Detta är naturligtvis någonting som vi från svensk sida vill välkomna och ge kommissionen stöd för.

Vi tycker, i alla fall av vad vi själva ser av agerandet i Genève framför allt, att kommissionen driver en linje som mycket väl är i linje med svenska mål.

Vi har också med tillfredsställelse noterat att man, om än något sent, lagt fram ett förslag om just handel och arbetsvillkor, som i alla detaljer speglar de rådsslutsatser som vi har antagit.

Vi kommer dock, vad jag har förstått, att ha tillfälle till en förmiddagshearing i EU-nämndens regi den 25 november, då också Leif Pagrotsky kommer att närvara. Då får vi tillfälle till en ny genomgång av läget. Detta förändras i och för sig dag från dag, men det är fortsatt mycket allvarligt.

Tyvärr får man nog konstatera att motsättningarna är djupa och bestående i egentligen alla de tunga förhandlingsfrågorna. Det gäller målsättningarna kring jordbruksförhandlingarna, som fortsatt är en av de absolut viktigaste nyckelfrågorna. Det gäller möjligheterna att gå utvecklingsländerna till mötes vad gäller genomförandet och olika åtgärder för att hjälpa till med genomförandet av befintliga avtal. Det gäller synen på huruvida vi ska börja förhandla om investeringar och konkurrensregler, som vi från europeisk sida vill. Där är stödet måttligt, för att uttrycka sig milt, från övriga deltagare. Sist men inte minst gäller det synen på huruvida vi ska eller inte ska förhandla om miljöregler i WTO, och naturligtvis också handel och arbetsvillkor som fortsatt framstår som en ytterligt kontroversiell fråga.

Vi jobbar med ett utkast som fortfarande är i storleksordningen 32–33 sidor, vilket är en omöjlighet att presentera till Seattle. Vi har förhoppningar om att få se en reviderad version av ett sekretariatsutkast nu på måndag. Det kommer att bli en första fingervisning om i vilken utsträckning man faktiskt har lyckats att åtminstone textmässigt komprimera motsättningarna. Men det är alltså ett oerhört oroväckande läge som det ser ut i dag.

Vi får som sagt anledning att återkomma, om inte dessförinnan så vid den hearing som EU-nämnden kommer att arrangera.

Anf.  173  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Det vi nu har fått se är ett förslag till rådsslutsats i tre punkter som ordförandeskapet har lämnat över. Vad jag förstår är regeringens ståndpunkt att man stöder detta. Jag konstaterar också att det finns en majoritet här i nämnden för regeringens ståndpunkt. Sedan återkommer vi med den offentliga utfrågningen inför WTO så småningom.

Finns det ytterligare på dagordningen, utrikesministern?

Anf.  174  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det finns övriga frågor: humanitärt stöd kring Nordkorea och aktioner kring dödsstraffet. Jag tror inte att det är så stora frågor.

Jag vill bara avslutningsvis åter be nämnden om ursäkt för att vi trasslade till fredagen för er med den här konferensen om den nordliga dimensionen.

Anf.  175  ORDFÖRANDEN:

Med det, om ingen annan har någon fråga, avslutar vi samrådet med utrikesministern för den här gången och önskar alla här en trevlig helg.

Innehållsförteckning

1 §  Rapport från ministerrådsmöte (hälsofrågor) den 8 juni 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (hälsofrågor) den 18 november 1999 (socialminister Lars Engqvist) 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 1

Anf.  3  LARS TOBISSON (m) 1

Anf.  4  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 2

Anf.  5  REYNOLDH FURUSTRAND (s) 2

Anf.  6  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 2

Anf.  7  REYNOLDH FURUSTRAND (s) 2

Anf.  8  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 2

Anf.  9  ORDFÖRANDEN 3

Anf.  10  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 3

Anf.  11  GUDRUN LINDVALL (mp) 3

Anf.  12  WILLY SÖDERDAHL (v) 4

Anf.  13  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 4

Anf.  14  GUDRUN LINDVALL (mp) 4

Anf.  15  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 4

Anf.  16  ORDFÖRANDEN 5

Anf.  17  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 5

Anf.  18  GUN HELLSVIK (m) 5

Anf.  19  WILLY SÖDERDAHL (v) 5

Anf.  20  ORDFÖRANDEN 6

Anf.  21  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 6

Anf.  22  PER WESTERBERG (m) 6

Anf.  23  ORDFÖRANDEN 6

Anf.  24  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 7

Anf.  25  GUN HELLSVIK (m) 7

Anf.  26  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 7

Anf.  27  ORDFÖRANDEN 7

Anf.  28  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 7

Anf.  29  LARS TOBISSON (m) 8

Anf.  30  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 8

Anf.  31  ORDFÖRANDEN 9

Anf.  32  Socialminister LARS ENGQVIST (s) 9

Anf.  33  ORDFÖRANDEN 9

2 §  Rapport från ministerrådsmöte (ungdomsfrågor) den 27 maj 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (ungdomsfrågor) den 23 november 1999 10

Anf.  34  ORDFÖRANDEN 10

Anf.  35  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG 10

Anf.  36  Departementssekreterare ASTRID UTTERSTRÖM-MACE 10

Anf.  37  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG 11

Anf.  38  INGVAR SVENSSON (kd) 11

Anf.  39  PER BILL (m) 11

Anf.  40  GUDRUN LINDVALL (mp) 12

Anf.  41  WILLY SÖDERDAHL (v) 12

Anf.  42  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG 12

Anf.  43  Departementssekreterare ASTRID UTTERSTRÖM-MACE 12

Anf.  44  INGVAR SVENSSON (kd) 13

Anf.  45  ORDFÖRANDEN 13

Anf.  46  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG 14

Anf.  47  Departementssekreterare ASTRID UTTERSTRÖM-MACE 14

Anf.  48  GUDRUN LINDVALL (mp) 14

Anf.  49  Departementssekreterare ASTRID UTTERSTRÖM-MACE 14

Anf.  50  ORDFÖRANDEN 14

Anf.  51  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG 14

Anf.  52  Departementssekreterare PER-OLOF ÅNGMAN 14

Anf.  53  ORDFÖRANDEN 15

Anf.  54  Politiskt sakkunniga MALIN DAHLBERG 15

Anf.  55  Departementssekreterare PER-OLOF ÅNGMAN 15

Anf.  56  ORDFÖRANDEN 15

3 §  Rapport från ministerrådsmöte (jordbruksfrågor) den 27 och 28 september 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (jordbruksfrågor) den 15 och 16 november 1999 (statssekreterare Per-Göran Öjeheim) 16

Anf.  57  ORDFÖRANDEN 16

Anf.  58  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 16

Anf.  59  ORDFÖRANDEN 16

Anf.  60  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 16

Anf.  61  CARL G NILSSON (m) 17

Anf.  62  GUDRUN LINDVALL (mp) 17

Anf.  63  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 17

Anf.  64  Departementssekreterare INGRID SVEDINGER 17

Anf.  65  GUDRUN LINDVALL (mp) 17

Anf.  66  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 18

Anf.  67  ORDFÖRANDEN 18

Anf.  68  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 18

Anf.  69  LARS TOBISSON (m) 18

Anf.  70  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 19

Anf.  71  GUDRUN LINDVALL (mp) 19

Anf.  72  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM (s) 19

Anf.  73  ORDFÖRANDEN 20

Anf.  74  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 20

Anf.  75  LARS TOBISSON (m) 20

Anf.  76  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 21

Anf.  77  Departementsrådet ANDERS KLUM 21

Anf.  78  ORDFÖRANDEN 21

Anf.  79  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 21

Anf.  80  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  81  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 22

Anf.  82  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  83  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 22

Anf.  84  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  85  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 22

Anf.  86  ORDFÖRANDEN 22

Anf.  87  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 22

Anf.  88  CARL G NILSSON (m) 23

Anf.  89  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 23

Anf.  90  GUDRUN LINDVALL (mp) 23

Anf.  91  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 23

Anf.  92  ORDFÖRANDEN 23

Anf.  93  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 23

Anf.  94  ORDFÖRANDEN 24

Anf.  95  GUDRUN LINDVALL (mp) 24

Anf.  96  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 24

Anf.  97  ORDFÖRANDEN 24

Anf.  98  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 24

Anf.  99  CHRISTINA AXELSSON (s) 25

Anf.  100  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 25

Anf.  101  CARL G NILSSON (m) 25

Anf.  102  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 25

Anf.  103  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 25

Anf.  104  ORDFÖRANDEN 25

Anf.  105  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 26

Anf.  106  ORDFÖRANDEN 26

Anf.  107  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 26

Anf.  108  ORDFÖRANDEN 26

Anf.  109  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 26

Anf.  110  GUDRUN LINDVALL (mp) 26

Anf.  111  ÅSA TORSTENSSON (c) 27

Anf.  112  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 27

Anf.  113  ÅSA TORSTENSSON (c) 27

Anf.  114  GUDRUN LINDVALL (mp) 27

Anf.  115  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 28

Anf.  116  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 28

Anf.  117  GUDRUN LINDVALL (mp) 28

Anf.  118  ÅSA TORSTENSSON (c) 29

Anf.  119  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 29

Anf.  120  ORDFÖRANDEN 29

Anf.  121  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 29

Anf.  122  GUDRUN LINDVALL (mp) 30

Anf.  123  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 30

Anf.  124  GUDRUN LINDVALL (mp) 30

Anf.  125  ORDFÖRANDEN 30

Anf.  126  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 31

Anf.  127  GUDRUN LINDVALL (mp) 31

Anf.  128  ORDFÖRANDEN 31

Anf.  129  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 31

Anf.  130  ORDFÖRANDEN 31

Anf.  131  Statssekreterare PER-GÖRAN ÖJEHEIM 31

Anf.  132  ORDFÖRANDEN 32

4 §  Rapport från ministerrådsmöte (allmänna frågor) den 11 och 12 oktober 1999 samt information och samråd inför ministerrådsmöte (allmänna frågor) den 15 och 16 november 1999 (utrikesminister Anna Lindh) 33

Anf.  133  ORDFÖRANDEN 33

Anf.  134  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 33

Anf.  135  LARS OHLY (v) 34

Anf.  136  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 34

Anf.  137  GÖRAN LENNMARKER (m) 34

Anf.  138  LARS OHLY (v) 34

Anf.  139  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 35

Anf.  140  ORDFÖRANDEN 35

Anf.  141  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 35

Anf.  142  LARS OHLY (v) 36

Anf.  143  LARS TOBISSON (m) 37

Anf.  144  YVONNE RUWAIDA (mp) 37

Anf.  145  GÖRAN LENNMARKER (m) 38

Anf.  146  LARS OHLY (v) 40

Anf.  147  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 40

Anf.  148  LARS OHLY (v) 42

Anf.  149  GÖRAN LENNMARKER (m) 43

Anf.  150  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 44

Anf.  151  ORDFÖRANDEN 44

Anf.  152  YVONNE RUWAIDA (mp) 44

Anf.  153  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 44

Anf.  154  ORDFÖRANDEN 45

Anf.  155  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 45

Anf.  156  ORDFÖRANDEN 45

Anf.  157  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 45

Anf.  158  ORDFÖRANDEN 45

Anf.  159  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 45

Anf.  160  Departementsrådet PAUL BEIJER 46

Anf.  161  LARS OHLY (v) 46

Anf.  162  Departementsrådet PAUL BEIJER 47

Anf.  163  ORDFÖRANDEN 47

Anf.  164  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 47

Anf.  165  LARS OHLY (v) 47

Anf.  166  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 47

Anf.  167  GÖRAN LENNMARKER (m) 48

Anf.  168  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 48

Anf.  169  ORDFÖRANDEN 48

Anf.  170  LARS TOBISSON (m) 49

Anf.  171  Departementsrådet ARNE RODIN 49

Anf.  172  Departementsrådet ARNE RODIN 50

Anf.  173  ORDFÖRANDEN 51

Anf.  174  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 51

Anf.  175  ORDFÖRANDEN 51