Fredagen den 11 februari 2005

EU-nämndens uppteckningar 2004/05:21

1 §  Ekofin

Finansminister Pär Nuder

Återrapport från ministerrådsmöte den 18 januari 2005

Information och samråd inför ministerrådsmöte

den 17 februari 2005

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Godmorgon. Mötet är öppnat.

Vi börjar med närvarofrågor. Föredragande Olof Åkerrén från skatteutskottet och Terése Kärras från Folkpartiets kansli är här. Kan vi bevilja att de närvarar under mötet? Svar: Ja.

Då ber vi finansministern att komma in.

Jag säger ingenting om prognosen för dagens sammanträde, eftersom det blev så fel förra gången – över någon timmes fel prognos.

Godmorgon och välkomna. Vi gör som vanligt att vi börjar med en återrapport från tidigare ministerrådsmöte.

Anf.  2  Finansminister PÄR NUDER (s):

Ni har fått en skriftlig rapport från mötet den 18 januari. Det var ett ganska kort möte i Ekofingruppen i motsats till Eurogruppen som ägnade sju timmar åt att diskutera reformeringen av pakten. Jag har offentligt uttryckt mitt missnöje med det förhållandet. Jag har också möjlighet att i anslutning till det här rådsmötet framföra den åsikten direkt till ordförandeskapet, eftersom jag efter mötet nästa torsdag kommer att ha en bilateral överläggning med Jean-Claude Juncker.

I övrigt har jag inget att tillägga till det skriftliga som har utsänts.

Anf.  3  MATS ODELL (kd):

När man läser protokollet ser man vad finansministern sade. Jag stöder de fem punkterna – men jag ser bara fyra. Men jag har en fråga. Detta med att hänsyn ska tas till pensionsreformen återkommer ju även inför dagens möte. Det vore intressant att höra vad slutsatserna blev av detta, om man kunde avläsa någon tendens i rådet.

Anf.  4  Finansminister PÄR NUDER (s):

Nej, det fanns det inte. Det här är någonting som drivs av framför allt några länder som vill in Eurogruppen, Polen och Ungern. Det här var inget konklusivt sammanträde. Detta är en av de heta potatisar som ligger i knäet på rådet, men någon slutsats drogs inte.

Jag har väldigt svårt att bedöma frågan framgent. Men så mycket tror jag mig våga gissa att det nog finns ett starkt motstånd från euroländerna mot att släppa efter. Man anser att det skulle innebära att de länder som i dag står utanför eurosamarbetet kommer in på felaktiga premisser i motsats till ursprungstanken. Men det är en kvalificerad gissning.

Anf.  5  ORDFÖRANDEN:

Då godkänner vi den rapporten.

Sedan går vi in på kommande ministerrådsmöte. Den första punkten är Genomförande av stabilitets- och tillväxtpakten. Om det finns några A-punkter tar vi dem sist.

Anf.  6  Finansminister PÄR NUDER (s):

Det finns inga.

När det gäller genomförande av stabilitetspakten påbörjades ju granskningen av medlemmarnas stabilitets- och konvergensprogram vid föregående Ekofinmöte, och det fortsätter nästa vecka.

Vid kommande möte kommer programmet för ytterligare tio länder att behandlas: Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Irland, Finland, Danmark, Estland, Polen, Slovakien och Malta.

Rådets ställningstagande görs i form av ett yttrande, som ni väl känner till, om respektive lands program. Samtliga program har varit föremål för behandling i Ekonomiska och finansiella kommittén.

Flera av de länder vars program nu har behandlats är föremål för förfarandet vid alltför stora underskott. När det gäller de stora länderna Tyskland och Frankrike gav Ekofinrådet vid sitt förra möte sitt stöd till kommissionens beslut att för närvarande inte gå vidare med underskottsförfarandet eftersom båda länderna förväntas korrigera sina alltför stora underskott under innevarande år.

Värt att notera är emellertid att budgetmarginalerna är små, och båda länderna behöver fortsätta med konsolideringsåtgärder och reformer under det kommande året, vilket också framgår av förslaget till rådsslutsatser.

Även Polen, Malta och Slovakien har ett budgetunderskott som överskrider 3 %. Dessa tre länder har uppmanats att höja ambitionsnivån fram till 2007 för att på så sätt säkert nå 3-procentsmålet för budgetunderskottet vid den tidpunkten. Speciellt gäller detta Polen där man bedömer att det finns risk för att budgetsaneringen inte är tillräcklig beroende på offentliga reformer.

Italiens budgetunderskott har ännu inte överskridit 3 % av BNP, men det ligger förhållandevis nära referensvärdet. Italien har dessutom en mycket stor offentlig skuld, och även Italien bör rekommenderas till högre ambitionsnivå för de offentliga finanserna.

När det gäller övriga aktuella länder – det vill säga Belgien, Danmark, Finland, Estland och Irland – kan jag konstatera att de väl uppfyller sina åtaganden inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten. Det finns inga starka skäl för invändningar mot deras program, vilket också återspeglas i rådets förslag till yttrande över dessa länder.

Sammanfattningsvis är det min uppfattning att vi kan ställa oss bakom förslaget till yttrande och de rekommendationer som föreslås ges till samtliga medlemsländer som nu ska behandlas.

Anf.  7  KARIN THORBORG (v):

Man släpper efter på Frankrike och Tyskland eftersom de kommer att klara sina underskott. Bygger det på realistiska bedömningar, eller är man lite mera släpphänt när det gäller de stora länderna? Finns det verkligen underlag som gör att man tror att de kommer att klara av sina underskott? Vad anser regeringen?

Anf.  8  BJÖRN HAMILTON (m):

Jag har en fråga som är kanske mera en kuriositet. Malta är ju inte så stort, men man har redan svårt att hänga med ekonomiskt. Det är lite förvånande att man hänger ut Malta. Invånarantalet motsvarar ju invånarna i en svensk stad. Vad är skälet till att just Malta utpekas i detta sammanhang?

Anf.  9  Finansminister PÄR NUDER (s):

Jag börjar med frågan om Malta. Redan när Malta blev medlem hade man betydande obalanser i sin offentliga ekonomi, och det följer med nu. Utvecklingen har tyvärr inte varit bättre sedan dess.

När det gäller frågan om huruvida Tyskland och Frankrike kommer att nå ambitionerna under innevarande år är detta naturligtvis förknippat med stor osäkerhet. Till att börja med bör man inte tala om Tyskland och Frankrike i samma andetag. Förklaringarna är olika till varför man befinner sig i den situation som man gör. Tyskland är nu i färd med att genomföra betydande strukturreformer, och jag tror att vi kommer att se resultat av dem under det kommande året. Den franska situationen är delvis annorlunda. Den är betingad av att man har gjort ganska stora skattesänkningar som har underminerat de offentliga finanserna.

Men vi har inte skäl att göra någon annan bedömning än den som kommissionen har gjort, nämligen att man kommer att klara det här under innevarande år.

Anf.  10  ORDFÖRANDEN:

Då konstaterar jag att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt.

Nästa punkt handlar om budgetstatistik.

Anf.  11  Finansminister PÄR NUDER (s):

Den här diskussionen skulle ha ägt rum vid förra Ekofin, men det blir ett nytt tillfälle den här gången. Bakgrunden till det är att kommissionen har presenterat ett meddelande om hur man tänker sig den framtida produktionen och rapporteringen av statistik över offentliga finanser. Frågan aktualiserades under förra hösten som en följd av bristerna hos de grekiska ansvariga myndigheterna.

Det är inget tvivel om att man har problem med att få fram tillförlitlig och jämförbar statistik på det ekonomisk-politiska området. Det behövs således åtgärder för att säkra en effektivare statistikinsamling.

I kommissionens meddelande finns det emellertid element som jag tycker verkar vara tillkomna enbart för att komma till rätta med de grekiska problemen. Jag tänker då på planerna på att kunna göra razzialiknande besök hos ländernas statistikmyndigheter. Jag tänker ta upp detta på torsdag, och jag hoppas att kommissionen tar hänsyn till det när man presenterar sitt formella förslag som rådet avser att behandla i slutet av våren.

Anf.  12  CARL B HAMILTON (fp):

Min fråga gäller det här med Grekland. Jag är inte säker på att man ska vara så kategorisk i motstånd. Det finns ett antal nya medlemsländer som sannolikt har ganska ofullkomliga statistiska myndigheter. Man får väl utgå ifrån att dessa gryningsräder görs utifrån starka misstankar så att de inte nödvändigtvis drabbar dem som redan från början kan antas ha rent mjöl i påsen.

Anf.  13  LARS LINDBLAD (m):

Jag har en fråga på samma tema som Carl B Hamilton. Om detta nu har drabbat ett ganska så gammalt EU-land är det ju risk för att detta missförhållande finns, förutom i de nya medlemsländerna, även i andra äldre EU-länder med samma typ av traditioner som man har i Grekland.

Jag är lite förvånad, för jag tycker att regeringen verkar ha en lite väl negativ hållning till detta. För oss som värnar stabilitetspakten och euron är det väldigt viktigt att man genomlyser de olika regeringarnas redovisningar av offentliga finanser. Jag tycker att den svenska positionen är lite väl negativ till detta.

Anf.  14  KARIN THORBORG (v):

Det är väldigt viktigt att arbetet med att samla in tillförlitlig statistik kan förbättras, det har vi absolut ingenting emot. Men jag reagerar verkligen mot det här förslaget med razzialiknande besök hos medlemsstaternas statistikmyndigheter. Jag tycker att det är ett hårresande förslag. Diskuteras det verkligen på allvar att man ska kunna göra sådana besök? Är det över huvud taget lagligt?

Anf.  15  Finansminister PÄR NUDER (s):

Till att börja med är det här en initial diskussion. Det finns inget förslag på bordet att ta ställning till. Men om jag uttryckte mig på ett sådant sätt att Sverige inte skulle tycka det vara av intresse att ha väl fungerande statistikmyndigheter ska jag naturligtvis skärpa upp den argumentationen ytterligare. Det ligger verkligen i vårt intresse att den europeiska statistiken i sin helhet och i enskilda länder är så tillförlitlig som det någonsin bara går.

Däremot sätter jag ett frågetecken inför förslaget om razzialiknande räder. Carl B Hamilton har helt rätt. Jag tror att det finns en betydande oro, inte bara i euroländerna utan också hos oss som står utanför eurosamarbetet. De länder som knackar på dörren till eurosamarbetet har ju inte särskilt lång tradition av transparens och tillförlitlighet i de offentliga förvaltningarna över huvud taget, så det finns nog skäl till att följa utvecklingen väldigt noggrant.

Anf.  16  MATS ODELL (kd):

Jag vill bara stödja finansministern i den svenska positionen. Skulle man till äventyrs göra en razzialiknande räd hos den här riksdagens finansutskotts kansli kommer man att hitta ett tiotal promemorior som behandlar den svenska regeringens budgettricksande för att klara utgiftstaket, så det finns grader i detta.

Anf.  17  ORDFÖRANDEN:

Då konstaterar jag att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Nästa punkt gäller förfarandena vid alltför stora underskott.

Anf.  18  Finansminister PÄR NUDER (s):

Det gäller Grekland. Förfarandet fortsätter när det gäller det alltför stora grekiska underskottet. Som ni kommer ihåg fälldes för första gången ett euroland enligt artikel 104.8 vid Ekofinmötet i januari.

Kommissionens förslag till rekommendation innebär att Grekland ska komma till rätta med det alltför stora underskottet senast 2006. Man ska öka ansträngningarna för att kontrollera skuldkvotens utveckling och reducera det cykliskt justerade underskottet med motsvarande 0,5 procentenheter av BNP per år efter 2006. En rapport som redogör för åtgärder enligt rådets beslut ska presenteras före den 21 mars 2005. Därefter ska ytterligare fler rapporter läggas fram med sex månaders mellanrum för att utvärdera huruvida rådets beslut efterlevs.

Jag har inför nämnden tidigare redogjort för vår ståndpunkt, att en förlängning av tidsfristen till 2006 är rimlig. Även kravet på regelbunden rapportering är rimligt både mot bakgrund av paktens regelverk och i ljuset av tidigare inslag av betydande revideringar av den grekiska statistiken.

Som ni väl känner till har inte Sverige rösträtt i ärendet.

Anf.  19  ORDFÖRANDEN:

Just det. Och eftersom vi inte har rösträtt finns det inte någon position att ta ställning till. Men vi godkänner informationen.

Så går vi in på nästa punkt om mjuk finansiering av tsunamikatastrofen.

Anf.  20  Finansminister PÄR NUDER (s):

Där har kommissionen tillsammans med Europeiska investeringsbanken EIB aviserat ett förslag om att en utlåningsfacilitet ska inrättas inom EIB för utlåning till de länder som har drabbats av tsunamikatastrofen. Något formellt förslag om hur denna facilitet ska se ut har ännu inte kommit. Det som förväntas på mötet i den här frågan är information från kommissionen.

Anf.  21  CARL B HAMILTON (fp):

Eftersom Sverige har varit så aktiv i den här frågan undrar jag om finansministern angående informationen och i diskussionen kommer att framföra några idéer om kriterier för vilka som ska få sådana lån och vilka mottagare man möjligen kan öronmärka dem för i mottagarländerna. Vilka delar av EIB:s verksamhet får då mindre pengar när nu tsunamiländerna får mer?

Anf.  22  Finansminister PÄR NUDER (s):

Eftersom vi inte har sett något förslag blir jag svaret skyldig. Det är svårt att veta vilken ställning som man ska ta till ett förslag som man ännu inte har sett. Jag räknar inte med att det blir något formellt beslut av rådet nästa torsdag. I den mån det kommer upp formella förslag kommer jag naturligtvis att förankra en svensk position vid nästa nämndsammanträde inklusive de frågor som Carl B Hamilton har ställt.

Anf.  23  CARL B HAMILTON (fp):

Jag vill bara skicka med att jag tror att det är viktigt att EIB:s verksamhet med utlåning till afrikanska länder – jag tror inte att den är så stor – inte får stryka på foten. Detta är någonting som finansministern kan ta med sig och möjligen säga i korridoren redan nu.

Anf.  24  ORDFÖRANDEN:

Då godkänner vi informationen.

Då går vi över på punkt 5, Förberedelse inför Europeiska rådet.

Anf.  25  Finansminister PÄR NUDER (s):

Med ordförandens tillåtelse skulle vilja ta upp punkterna a och b i ett sammanhang.

För det första förväntas rådet anta slutsatser om kommissionens genomföranderapport om allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken. Genomföranderapporten är en del av ett årligt uppföljningspaket som också omfattar sysselsättning och den inre marknaden.

Kommissionen konstaterar att EU inte har lyckats att minska inkomstklyftan gentemot USA. Problem föreligger i såväl sysselsättning som produktivitetsutveckling.

Kommissionen är också kritisk till den finanspolitiska inriktningen i många länder. Vid mötet avser jag att stödja utkastet till rådsslutsatser som i sin tur stöder kommissionens analys.

För det andra kommer kommissionen att presentera sin vårrapport i vilken prioriterade åtgärder för Lissabonstrategin identifieras. Det är kommissionens centrala bidrag till vårtoppmötet. Kommissionen föreslår i vårrapporten en ökad fokus på åtgärder som skapar tillväxt och sysselsättning, ett förnyat partnerskap och en förenkling av Lissabonprocessen.

Från svensk sida anser vi att Lissabonstrategin också fortsättningsvis bör innefatta tre dimensioner: den ekonomiska, den sociala och miljödimensionen. Samverkan mellan dessa politikområden skapar förutsättningar för en långsiktig uthållig tillväxt och sysselsättning. Jag vet att ni i ert samtal med statssekreterare Danielsson kommer att återkomma till de här frågorna.

När det gäller den ekonomisk-politiska dimensionen, som jag som finansminister har ansvaret för, kan vi i stort stödja kommissionens förslag såsom fokus på sunda offentliga finanser, ökat arbetsutbud, investeringar i forskning och innovation, en öppen handelspolitik, regelförbättringar och integrerade finansmarknader.

För det tredje: Mot bakgrund av dessa underlag ska rådet ha en orienteringsdebatt om prioriterade ekonomisk-politiska åtgärder för det närmaste året på basis av ett diskussionsmaterial från ordförandeskapet. Debatten kommer att utgöra grunden för det så kallade key issues paper som är rådets centrala bidrag till vårtoppmötet. En slutlig behandling av detta papper sker i Ekofinrådet den 8 mars. I diskussionen kommer jag – förutom att poängtera de tre dimensionerna i Lissabonstrategin – att särskilt lyfta fram behovet av en öppen handelspolitik och åtgärder för ett ökat arbetsutbud.

Anf.  26  CHRISTINA AXELSSON (s):

Jag vill bara tillägga att det är viktigt att vi inte glömmer det som man kom överens om i Göteborg. Då är det viktigt att också finansministern lyfter fram dimensionen om miljön. Det handlar om både den yttre och inre miljön. Det är viktigt att vi skapar jobb, men det är också viktigt med jobb där folk håller sig friska, alltså att det är en god arbetsmiljö, och med jobb som inte förorsakar ännu mera påfrestningar, exempelvis på klimatet. Det är bra att också finansministrar diskuterar sådant.

Anf.  27  KARIN PILSÄTER (fp):

Reformeringen av Lissabonprocessen och halvtidsöversynen är ju väldigt många och stora frågor. Jag hade efterlyst en något tydligare och mer konkret redovisning av den svenska ståndpunkten än bara detta att man vill ha med alla tre dimensioner. Det rör sig ju om rätt så centrala frågor om hur man ska arbeta under de närmaste åren med tillväxtfrågorna inom EU.

Vi från Folkpartiet stöder i allt väsentligt omorienteringen och att den blir tydligare inriktad på tillväxt och jobb. Ur det perspektivet ska man begränsa sig till de gränsöverskridande sociala och miljömässiga frågor som är mer relevanta i sammanhanget. De är mer gränsöverskridande och har en tydlig koppling till jobb- och tillväxtfrågorna.

De andra frågorna är viktiga i sig, men de bör behandlas efter subsidiaritetsprincipen eller närhetsprincipen, som jag tycker är ett mer rättvisande uttryck. Om de gäller helt andra dimensioner kan de vara viktiga, men de ska kanske inte nödvändigtvis blandas in i den här processen.

Sedan anser vi att man i Lissabonprocessen tydligare bör lyfta fram att den bör koncentreras på sådant som verkligen är gemensamma beslutsfrågor, så att de blir genomförda också i EU-samarbetet. Det gäller inremarknadsfrågor, tjänstehandelsdirektivet, och det som nämns av kommissionen om gemensam hantering av skattebas, gemenskapspatent, kemikaliedirektiv och så vidare. Det får inte drunkna i de nationella frågorna.

Vi har satt många frågetecken för detta med öppna samordningsmetoden genom åren. Det är ganska uppenbart att den inte biter. De åtaganden som man gör i Bryssel, eller var man nu har möten någonstans, följs inte upp på hemmaplan så bra som man hade lovat på mötet. Jag vet inte hur det är för andra regeringars del, men för den svenska regeringens del är det till och med så att man i många fall uttryckligen säger att man inte har för avsikt att följa upp det som man kom överens om på mötet. Då blir processen rätt så meningslös. Min partikamrat i Europaparlamentet uttrycker det som att det är som en studiecirkel.

När det gäller uppstramningen av de nationella handlingsplanerna och att det ska vara en än tydligare rapportering är det bra. Däremot anser vi att de inte bara ska diskuteras i de nationella parlamenten, utan att de ska också fastställas. Ska det var en nationell fråga ska den också hanteras enligt de nationella beslutsreglerna och inte vara en fråga för regeringen att rapportera. Hittills har regeringen rapporterat om Lissabonprocessen och uppföljningarna i finansutskottet, men det har varit en fråga som har beslutats eller hanterats på något annat sätt än som information.

Ska det vara en bättre nationell handlingsplan där man också kan ställa regeringen till svars för genomförandet bör det beslutas tydligare i riksdagen.

Detta var ett antal exempel på frågeställningar som man bör förhålla sig till redan på det här stadiet. Annars finns det risk för att processen bara löper på, och sedan är det för sent att komma med ändringsförslag.

Det lyfts också fram att det ska finnas en herr eller fru Lissabon i regeringen. Vi tror att det är viktigt att det är finansministern som är huvudansvarig, men även övriga statsråd som är ansvariga för sakfrågor måste ju ha ett genuint åtagande. Man kan inte lägga det på en speciell person vid sidan av de andra.

Anf.  28  KARIN THORBORG (v):

Jag vill också uppehålla mig vid Lissabonstrategin. Den är enligt många inne på fel spår nu och har fått mycket kritik. Därför känns det bra att regeringen uttalar att man inte riktigt delar kommissionens syn och fokusering på den här ensidiga tillväxten och nedtoningen av de sociala och miljömässiga målen. Jag ser gärna att regeringen blir ännu tydligare på den punkten nere i Bryssel också. I den nya agendan pratas det om flexibilitet på arbetsmarknaden, krav på avregleringar och konkurrensutsättning. Det är ju inte någonting som vi vill se som den enda vägen till tillväxt i framtiden.

Just nu föreligger det också farhågor om vad som kommer att hända med tjänstedirektivet och Reach för att de ska passa in och inte bli till så kallade hinder i konkurrensen i det här sammanhanget.

Skulden till att strategin inte har lyckats har medlemsländerna fått ta på sig. För att råda bot på det har man tagit fram ett förslag om att man ska utse en mr eller mrs Lissabon i varje land som jag förstår ska bli antingen någon sorts vakthund eller påpiskare för att få igenom det här. Jag undrar vad regeringen säger om förslaget om en mr eller mrs Lissabon.

Anf.  29  LARS LINDBLAD (m):

Karin Pilsäter har sagt väldigt mycket som jag kan instämma i, men jag vill också passa på att uttala ett stöd för kommissionens prioritering. Jag tycker att man till en del kan jämföra med hur Sveriges offentliga finanser hanterades under 1990-talet. Det var en tydlig fokusering på tillväxtfrämjande politik. Jag tror att man i mångt och mycket kan likna EU:s position kontra omvärlden med hur Sveriges situation var då jämfört med omvärlden.

Det är extremt viktigt att vi tar tag i en hel del saker för att öka vår konkurrenskraft och våra möjligheter att få en förbättrad tillväxt. Lissabonstrategin som sådan är ju en mer offensiv hållning än den situation vi kan hamna i sedan för att klara tillväxten, med hårda nedskärningar och sådant framöver.

Samtidigt är det ju viktigt att vi fortsätter att arbeta med en harmoniserad miljöpolitik. Det kan man göra även om man har en övergripande strategi. Vi har ju fortfarande ett arbete som Reach, tematiska strategier inom miljöområdet och så vidare som det är väldigt viktigt att fortsätta med. Men kommissionens prioritering av Lissabonstrategin som en övergripande strategi med fokus på konkurrenskraft, regelförändringar och sådana saker är en klok idé som jag tycker att regeringen borde anamma.

Anf.  30  MATS ODELL (kd):

Problemet är att Europas välfärdsutveckling fortsätter att halka efter i en globaliserad värld, med en demografisk utmaning som är formidabel. Vi måste göra någonting. Patienten måste läggas på operationsbordet innan det närmast är dags för obduktionsbordet. Det är faktiskt ganska bråttom.

Jean-Claude Juncker har ju sammanfattat detta väldigt bra när han säger: Alla vet vad som måste göras, men vi vet inte hur vi ska bli omvalda när vi har gjort det. Det är åtgärder som genomförs, sedan tar det tid innan de ger effekt. Men utmaningen är så pass allvarlig att det är hög tid att verkligen göra det.

Kort sammanfattat stöder vi både det som ordförandeskapet för fram i sitt diskussionsunderlag och det fokus som ligger i detta, även den ståndpunkt som regeringen hittills har intagit. Dock vill jag gärna säga att det viktiga här ju är tillväxtfrämjande åtgärder och att det naturligtvis också är fokus på miljö. Dock tror jag inte att vi kan sitta och vänta på riktlinjer från EU för att exempelvis komma till rätta med vår egen ohälsoproblematik. Det är i första hand saker som vi måste ta tag i själva. Det är de gränsöverskridande frågorna och subsidiaritetsprincipen som ska vara vägledande.

Anf.  31  ULF HOLM (mp):

Herr ordförande! Vi från Miljöpartiet stöder inte kommissionens ensidiga fokusering på de ekonomiska tillväxtfrågorna utan är mycket mer inne på regeringens linje, att vi måste lyfta fram även den sociala, miljömässiga och ekologiska utvecklingen för att få balans. Regeringens utgångspunkt är bra, även om jag också skulle önska lite bättre fokusering på det miljömässiga området. Sveriges utgångspunkt är bra men kan göras bättre.

Man blir lite förskräckt när man läser underlagen från kommissionen och kan sätta frågetecken för vad de egentligen menar med texten om fullföljande av inre marknaden för tjänster, energi och kemikalier. Där vet vi att kommissionen traditionellt inte står på den gröna sidan. Kommissionens ursprungliga kemikalieförslag var bra, men det håller på att urvattnas mer och mer. Där gäller det att vi från Sverige inte ligger på latsidan utan agerar kraftfullt framöver.

Sedan tycker jag att regeringen bör lyfta fram just fokuseringen på globala och regionala miljöfrågor som till exempel klimatfrågan. Men det finns också väldigt många frågor där vi borde agera själva i Sverige och inte invänta att EU-ministrarna ska komma med något litet papper. Medlemsstaterna har än så länge någorlunda bra subsidiaritet att kunna agera själva. Det bör vi utnyttja.

Anf.  32  HILLEVI LARSSON (s):

Det finns två sätt att se det här på. Det är prioriteringssättet, där man i första hand ser tillväxt, i andra hand kanske miljö och i tredje hand social utveckling. Men det finns också ett annat sätt. Det är synergieffekter. Satsar man på det ena får man positiva effekter som kanske inte ens är väntade på andra områden, ringar-på-vattnet-effekten.

Som jag har uppfattat det var grundtanken med Lissabonprojektet just synergieffekterna och de långsiktiga vinsterna. Jag upplever att regeringens linje ligger närmare den ursprungliga tanken med Lissabonprocessen än kommissionens. Nu har man plötsligt övergett det långsiktiga tänkandet och ringar-på-vattnet-effekterna som var tanken med det hela.

Då tror jag att det är väldigt viktigt att man pekar på att synergieffekter inte bara kommer från tillväxt till de andra områdena, det vill säga satsar vi på tillväxt har vi också råd med en social och miljömässig dimension, utan det går också åt andra hållet.

Ett konkret exempel på det är satsningen på barnomsorg som redan har gett ökad sysselsättning bland kvinnor. Då har man ändå inte fullt ut följt målen i Lissabonprocessen att 90 % av alla barn mellan tre år och skolåldern har en plats inom barnomsorgen. Jag tror att det är väldigt bra att peka på sådana konkreta exempel. Synergieffekter är inte bara att tillväxt gynnar andra områden, utan en social dimension och en miljömässig dimension gynnar även tillväxt och sysselsättning.

Jag tycker att det är en väldigt bra inriktning regeringen har och hoppas att man håller fast vid den.

Anf.  33  KARIN PILSÄTER (fp):

Jag pratade så länge men glömde faktiskt en rätt viktig sak. Det är när man sedan utformar indikatorer. Nu säger kommissionen att den vill prioritera ett fullföljande bland annat när det gäller tjänster, energi och så vidare, men också förenkla regelverken och nå 3 % i FoU-utgifter. Det här är någonting som återkommer. Jag tycker att det är ett typexempel just på att man måste fundera på hur man formulerar sina mål och vad det är man vill uppnå. Målet kan inte vara att göra av med så mycket pengar som möjligt. Målet måste vara att få valuta för pengarna.

Här kan vi se exempelvis att Sverige i den tidigare guldmedaljutdelningen ligger i topp på det här området. Men vi får också guldmedalj i grenen ”inte få valuta för satsningarna”. Vi får minst valuta för de satsningar vi gör på det här området. Därför är det väldigt viktigt att man när det gäller den här frågan, som så många andra frågor, tydligt tänker igenom vad det egentligen är man vill uppnå så att man mäter rätt saker.

Anf.  34  Finansminister PÄR NUDER (s):

Herr ordförande! Jag uppfattar att nämnden har uttryckt sitt gillande över de förslag till positioner som jag tänker framföra på Ekofinrådet. För att vara lite formell i kanten är det inte Ekofin som äger Lissabonstrategin. Många värdefulla synpunkter har kommit fram. Jag får dessvärre be er återupprepa dem när statssekreterare Danielsson kommer, för det är Gaerc som äger detta.

Karin Pilsäters ansats att det kanske skulle vara finansministrarna som hade huvudansvaret kan jag personligen hysa sympati för, men det är bäst att ni frågar Lars Danielsson vad som gäller på den punkten, så att det inte blir några missförstånd.

Anf.  35  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt.

Vi går över till punkt c.

Anf.  36  Finansminister PÄR NUDER (s):

Det är översyn av stabilitets- och tillväxtpakten. Nu fortsätter diskussionerna och det tornar upp sig till en ordentlig förhandling inför toppmötet i mars. Ni är ju väl bekanta med att ordförandeskapet har som ambition att föra den här diskussionen i mål vid vårtoppmötet. Min bedömning så här långt är att det kan vara möjligt att nå en uppgörelse i Ekofin i tid till det europeiska vårtoppmötet i mars. Men väldigt många diskussioner återstår.

Alltjämt är det så att olika länder har vitt skilda utgångspunkter. Det har inneburit att det har blivit ett givande och tagande i diskussionen. Diskussionen förs framför allt i informella sammanhang, vilket gör att det inte alla gånger är särskilt lätt att urskilja positionerna.

Ni är väl bekanta med de svenska positionerna. Vi har betonat vikten av att skulden och den långsiktiga hållbarheten ges större tyngd. Vi vill att man sätter större press på medlemsländerna också i goda tider. I gengäld kan man ta större hänsyn till hur till exempel lågkonjunkturer påverkar underskotten. På vissa av dessa områden, som till exempel att finanspolitiken bör vara mer symmetrisk över konjunkturcykeln, finns en betydande samsyn, medan den svenska linjen har haft svårare att vinna gehör på andra områden. Exempelvis förefaller det svårt att få stöd för att skuldkriteriet ska göras riktigt operativt.

En kärnfråga under det kommande mötet torde bli vilka faktorer som ska tas i beaktande vid bedömningen av huruvida underskottsförfarandet ska initieras eller inte. Här går som ni vet åsikterna starkt isär mellan medlemsländerna. Från svensk sida menar jag att det är viktigt att begränsa antalet faktorer att ta in i bedömningen. Risken är annars att det blir för mycket godtycke i behandlingen av olika länder. Dessutom bör det när underskottet ska bedömas vara rimligt att se till hur ett land skött sig i goda tider.

Min utgångspunkt är fortsatt att försöka bidra på ett konstruktivt sätt till diskussionen, även om det står helt klart att det primära forumet för den här diskussionen är Eurogruppen, något som jag, som jag tidigare sade, har uttryckt mitt missnöje med eftersom det sist och slutligen är i Ekofin som beslutet ska fattas.

Anf.  37  ULF HOLM (mp):

Jag kan instämma i det senare finansministern säger. Jag tycker att det är olyckligt att Sverige för fram i alla papper och alla sammanhang att vårt inflytande nog är lite begränsat, men vi måste ju framhålla att beslutet ska tas gemensamt av alla länderna vid slutpunkten. Det där blir ju till sanning till sist, att man har litet inflytande. Jag tycker att det är synd att man upprepar det omigen.

Faktum är att enligt fördraget är det alla länderna som ska ta beslutet tillsammans till sist. Då måste ju Sverige ha hävdat sin åsikt tillräckligt mycket. Är man inte nöjd får man dra frågan vidare ett varv till.

Anf.  38  KARIN PILSÄTER (fp):

Ulf Holm vill ju inte ha något inflytande alls, så det är väl bra om vi har ett litet inflytande.

Jag tycker att det är bra att finansministern öppet redovisar hur det fungerar så att man har bollarna klara för sig och inte har felaktiga förväntningar. Nog kan vi andra ha synpunkter ibland på att ni inte gör tillräckligt, men man måste också se till vilka förutsättningarna är i olika situationer. Det är vår uppgift att säga att ni gör för lite, men ibland har ni det lättare och ibland har ni det svårare.

I övrigt ska jag bara säga att vi stöder hållningen i de olika punkter som Pär Nuder lyfter fram.

Anf.  39  MATS ODELL (kd):

För ordningens skull ska jag också säga att vi stöder regeringens hållning, även om verktygen nu skiftar från ”byggstenar” till ”förhandlingsboxar” och annat. Det är en intressant terminologi. Men jag hoppas att detta ändå leder fram till att man kan enas.

Det skulle vara intressant att höra, kanske helt kort, hur landet ligger rent topografiskt, om det har skett några positionsförändringar som är skönjbara.

Anf.  40  ULF HOLM (mp):

Jag ska inte förlänga debatten om den svenska inrikespolitiken, men till syvende och sist är det ändå så att de beslut som gäller stabilitets- och tillväxtpakten även gäller Sverige. Då måste man ha inflytande över dem.

Anf.  41  Finansminister PÄR NUDER (s):

Som svar på Mats Odells fråga om en bedömning av läget i förhandlingarna kan jag först och främst säga att man inte kan sticka under stol med att det finns starka nationella intressen som kommer till uttryck i den här diskussionen och som återspeglar en dagsaktuell ekonomisk och politisk situation i respektive Euroland å ena sidan. Å andra sidan tror jag att alla, inte minst Euroländerna själva, någonstans i slutet av dagen har ett mycket starkt intresse av en väl fungerande pakt. Någonstans däremellan kommer kompromissen att ligga.

Man får läsa det här i den offentliga debatten. Man får läsa det i de slutna förhandlingsrummen. En hel del utspel görs för inhemsk publik – konsumtion. Ni kanske känner igen det. Annat görs i förhandlingsrummet, där det liksom är ett givande och tagande. Men min bedömning är ändå att det blir en uppgörelse.

När det så gäller frågan huruvida vi har anledning att bry oss, ute eller inne, bra eller dåligt med EMU, kan jag säga

att det är väldigt viktigt för Sverige att vi har en väl fungerande stabilitetspakt. Därför finns det all anledning för oss att försöka utöva inflytande på de olika vägar vi kan utöva inflytande.

Det är rådet som i slutändan ska fatta beslutet. Därför tycker jag att det är i rådet som diskussionerna ska föras. Det är därför jag har gett uttryck för missnöje med att diskussionen så mycket förs i Eurogruppen. Men det ligger i hela Europas intresse att vi får en väl fungerande stabilitets- och tillväxtpakt.

Anf.  42  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Sedan har vi det finansiella perspektivet.

Anf.  43  Finansminister PÄR NUDER (s):

Det är nästa stora förhandling, med ett delvis annat tidsperspektiv. Nu fortsätter förhandlingarna om nästa finansiella perspektiv som gäller perioden 2007–2013. Här är ordförandeskapets ambition att nå en uppgörelse vid junitoppmötet. Vi räknar med att förhandlingarna går in i en skarpare fas efter vårtoppmötet, alltså någon gång från och med mars.

Syftet nästa vecka är att ge finansministrarna en muntlig lägesredovisning av de nu pågående förhandlingarna. Vi har inte fått något skriftligt underlag av ordförandeskapet, så diskussionen förväntas föras på en övergripande nivå.

Regeringens position i de här förhandlingarna är, som ni vet, väl bekanta. Vi vill ha ett utgiftstak på 1 % av EU:s BNI, vilket motsvarar 815 miljarder euro för perioden 2007–2013. Vi menar att detta är förenligt med en solidarisk EU-politik, liksom ökade ambitioner på prioriterade områden.

Vi fortsätter att driva enprocentslinjen tillsammans med fem nettobetalande länder. Samtidigt som det är viktigt att upprätthålla sammanhållning inom denna grupp måste vi värna våra egna nationella intressen, framför allt när det gäller den orimliga svenska nettoavgiften till EU-budgeten. En förhandlingslösning måste innebära att den orättvisa fördelningen av finansieringsbördan mellan medlemsländerna korrigeras.

Vid mötet bör vi framföra vårt stöd till ordförandeskapets förhandlingsupplägg. Vi bör även uppmana ordförandeskapet att bygga vidare på de framsteg som gjordes under det nederländska ordförandeskapet. Vi bör också betona att för oss är resultatet av förhandlingarna långt viktigare än att hålla tidtabellen.

Anf.  44  LARS LINDBLAD (m):

Bara en liten fråga som baserar sig på en del spekulationer som finns: Hur stark är denna enprocentsgrupp nu? Som jag har förstått finns det en del som funderar över kopplingen till den tidigare frågan om stabilitetspakt och sådant. Det skulle vara intressant att höra finansministerns bedömning av om den kommer att hålla hela vägen fram till förhandlingarna eller kommer det eventuellt att kunna blandas in andra hänsyn som gör att den spricker?

Anf.  45  Finansminister PÄR NUDER (s):

De är väldigt svårt att bedöma. Hittills håller koalitionen samman. Man ska ha klart för sig att det finns starka motsättningar, kanske inte vad gäller utgifterna, däremot på inkomstsidan.

Vi har ju våra brittiska kamrater med oss i den här klubben. De har ett mycket speciellt förhållande. Och de kommer säkert att ta väldigt starka nationella hänsyn. Det blir ett givande och ett tagande. Men vi gör allt för att hålla samman den här gruppen. Det ligger i vårt intresse.

Anf.  46  CARL B HAMILTON (fp):

Finansministern har varit ute och använt ordet rabatt, vilket ju är ett förgiftat ord i de här sammanhangen. Jag undrar vad den internationella reaktionen har varit efter att detta publicerats i Financial Times till exempel.

Sedan undrar jag också om Sverige gör några mer aktiva inspel. Ordet rabatt kanske man kan använda, men man kan också använda ordet tak och man kan gå ned på olika politikområden, regionalpolitik, jordbrukspolitik och så vidare. Där finns många idéer och hur många kombinationer som helst som är möjliga.

Min fråga är hur Sverige kommer att försöka värka fram en lösning på det här området. Är det sektorsvisa tak eller är det någon annan konstruktion? Hur tänker ni?

Anf.  47  Finansminister PÄR NUDER (s):

Det är för tidigt att säga. Det är ett formativt skede just nu, där vi jobbar väldigt brett. Jag träffade min brittiske kollega för fjorton dagar sedan. Jag träffar min franske kollega om tio dagar och Jean-Claude Juncker nästa vecka. Det lilla landet måste ha väldigt många tentakler ute för att försöka hävda sina nationella intressen.

Anledningen till att jag sade det jag gjorde i Financial Times var att göra tydligt och klart för alla och envar att vi har en nettobidragssituation som är tämligen extrem. Det är inte alla gånger som alla är varse den. Om det i slutändan innebär att vi ska kräva en särskild rabatt eller inte får vi återkomma till nämnden om när vi är i ett skarpt läge. Men det gäller både att utåt bilda opinion för sin sak och att samtidigt i bilaterala diskussioner tala om vilken utsatthet vi har.

Anf.  48  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Därmed har vi klarat av alla punkter och tackar finansministern och hans medarbetare.

2 §  Allmänna frågor

Statssekreterare Lars Danielsson

Återrapport från ministerrådsmöte den 31 januari 2005

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 21 februari 2005

Anf.  49  ORDFÖRANDEN:

Vi hälsar statssekreterare Lars Danielsson med medarbetare välkomna.

Som vanligt börjar vi med en återrapport från tidigare ministerrådsmöte, om det finns något speciellt att säga om det.

Anf.  50  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Vi har på sedvanligt sätt lämnat en skriftlig rapport. Men om nämnden så önskar är jag givetvis beredd att komplettera den med en muntlig rapport. Men jag ställer först frågan om nämnden vill ha en kompletterande muntlig föredragning.

Anf.  51  ULF HOLM (mp):

Jag vill kommentera att bilagorna 6, 7 och 8 är på franska, och jag förstår inte dem.

Anf.  52  ORDFÖRANDEN:

Jag tror att det finns ett önskemål om en muntlig föredragning åtminstone när det gäller de viktigare punkterna. Jag ser att Lars Lindblad nickade.

Anf.  53  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Vid mötet med allmänna rådet den 31 januari gjorde kommissionens ordförande José Manuel Barroso en offentlig presentation och inledde en debatt om kommissionens ettåriga arbetsprogram. José Manuel Barroso pekade i sin redovisning särskilt på genomförandet av Haagprogrammet. Han pekade på vikten av att understryka EU:s roll som global partner. Han lyfte fram uppföljningen av millenniedeklarationen. Men framför allt tyckte han att den viktigaste uppgiften nu var att kommissionen skulle bidra till att försöka slutföra förhandlingarna om det finansiella perspektivet före juni månads utgång år 2005.

Han talade om behovet av en för EU:s institutioner gemensam plattform. Och han föreslog att kommissionen, rådet och parlamentet senare i år skulle enas om vad han kallade för en gemensam politisk deklaration. Han lyfte då också fram de prioriteringar som han såg för kommissionens arbete som har sammanfattats i orden välstånd, solidaritet och säkerhet.

Redovisningen föranledde egentligen inte någon diskussion bland allmänna rådets medlemmar.

Därefter ägnades förmiddagens möte åt att diskutera det finansiella perspektivet med inriktning på sammanhållningspolitiken. Samtliga medlemsländer deltog, men man kan väl säga att debatten var tämligen förutsägbar. Det handlade mest om att medlemsländernas företrädare förtydligade sina positioner på de områden som man tyckte var särskilt viktiga. Men man kan inte säga att det på något sätt var någon förhandling.

Flertalet av de nya medlemsländerna uttryckte starkt stöd för kommissionens förslag. Och tillsammans med Grekland, Portugal och Spanien underströk man betydelsen av sammanhållningspolitiken för förverkligandet av Lissabonstrategin.

De budgetrestriktiva länderna, som i första hand är den grupp av sex länder som också Sverige tillhör, gjorde vad jag skulle vilja kalla för väl koordinerade inlägg med stöd för ett antal principer som jag redovisade här inför själva mötet, bland annat givetvis behovet av ett utgiftstak på högst 1 % av BNI och också behovet av att man fokuserar sammanhållningspolitiken på de nya medlemsländernas behov. Dessa länder framhöll också att innehållet i en framtida lösning av förhandlingarna om det finansiella perspektivet är viktigare än tidtabellen.

Detta är, herr ordförande, i korta men ändå koncentrerade ordalag huvudpunkterna i diskussionerna i allmänna rådet den 31 januari.

Anf.  54  CARL B HAMILTON (fp):

Jag hoppas att jag är på rätt punkt. Var inte frågan om effektiv multilateralism uppe på detta rådsmöte?

Anf.  55  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Den fanns under avsnittet Yttre förbindelser, och utrikesministern redovisar den diskussionen vid nästa samråd nästa fredag.

Anf.  56  ORDFÖRANDEN:

Det gäller även de bilagor som Ulf Holm talade om. Det gäller Yttre förbindelser som kommer upp nästa fredag.

Då godkänner vi rapporten.

Vi går in på kommande ministerrådsmöte. Det handlar väl egentligen om budgetplanen. Resolutioner finns det väl ingenting att säga om?

Anf.  57  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag har inga kommentarer.

Anf.  58  ORDFÖRANDEN:

Då går vi in på budgetplanen.

Anf.  59  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Vid mötet den 21 februari är avsikten att allmänna rådet ska diskutera budgetens kategori 1 A, det som kallas för tillväxtpolitiken. Detta blir enligt planen den sista sektorsvisa genomgången, eller utgiftsområdesvisa genomgången, av flerårsbudgeten. Enligt det förslag som ordförandeskapet tidigare redovisade ska man från och med mars månad diskutera helheten i detta finansiella perspektiv.

Jag tänkte först kortfattat bara redovisa sakinnehållet i kommissionens förslag till tillväxtpolitik.

Kommissionen föreslår en ökning av de tillväxtfrämjande åtgärderna från 46 miljarder euro i dagens finansiella perspektiv till 133 miljarder euro i åtaganden under nästa finansiella perspektiv. Det är alltså nära nog en tredubbling av de pengar som man vill lägga på detta område.

Kommissionen föreslår en indelning i fem olika målsättningar som dessa pengar ska gå till. Den första handlar om konkurrenskraft och innovation på den inre marknaden. Man vill att ungefär 3 % av resurserna ska avsättas till detta ändamål. Det handlar om projekt som syftar till att förbättra företagsklimatet. Det handlar om säkerställandet av att innovationer som främjar konkurrenskraft genomförs av företag i praktiken. Och det handlar också om stöd till en europeisk politik för konkurrenskraft och innovation för små och medelstora företag.

Den största delen av dessa pengar, 55 %, föreslås avsättas för förstärkning av forskning och teknisk utveckling. Styrande för hur dessa pengar ska fördelas vill kommissionen att det så kallade sjunde ramprogrammet för forskning ska vara. Där finns ännu inte något förslag, utan så småningom kommer forskningsministern att samråda med nämnden om detta sjunde ramprogram som vi förväntar oss en presentation av någon gång under våren 2005. Exakt vad det kommer att innehålla föreslår jag att vi får återkomma till. Men kommissionen har öronmärkt 55 % av tillgängliga pengar på tillväxtpolitikens utgiftsområde just för detta ändamål.

Den tredje målsättningen som man vill avsätta 19 % av resurserna för är främjande av transporter, energi och EU-nätverk som är hållbara. Detta handlar om att för det första färdigställa de transeuropeiska nätverken och energinätverken som jag tror att nämnden är väl förtrogen med och som ju har identifierats av rådet och Europaparlamentet tidigare. Det handlar också om att finansiera någonting som bygger på det som i dag kallas för Marco Polo-programmet och som handlar om att hjälpa den privata sektorn att hitta lösningar som innebär att mindre frakt transporteras på vägarna. Det handlar om att finansiera nästa fas i satellitsystemet Galileo. Och det handlar till sist också om att stödja avvecklingen av vissa kärnkraftverk.

Den fjärde målsättningen, 11 % av resurserna, handlar om förbättrad utbildningskvalitet. Det handlar om ett program för livslångt lärande där tyngdpunkten ligger på utbytesstipendier i första hand. Det är resurser som i första hand hanteras av de nationella myndigheterna. Ni vet kanske att vi har ett särskilt programkontor i Sverige för denna verksamhet i dag.

Den femte målsättningen som är ganska liten, ½ % av resurserna, handlar om att genomföra en socialpolitisk dagordning för att hjälpa det europeiska samhället att förutse och hantera förändringar. Där finns det ett program som Progress.

Sedan föreslår man också, jag återkommer till det, att 6 % av resurserna ska avsättas till något som man kallar tillväxtjusteringsfonden. Detta beskriver kommissionen lite nebulöst med att den ska vara ett instrument som snabbt kan reagera på ekonomiska förändringar i syfte att skapa tillväxt och arbetstillfällen. Jag återkommer till det alldeles strax.

Det som regeringen vill framföra vid detta möte är följande:

Vi ser tillväxtpolitiken som ett prioriterat område. EU har en roll att fylla när det gäller att främja tillväxt, miljö och sysselsättning enligt Lissabondagordningen. Detta är en viktig fråga för EU:s utveckling under de närmaste åren. Inom ramen för ett finansiellt perspektiv på högst 1 % av BNI kan vi tänka oss ökningar på detta område men inte så stora som kommissionen föreslår. Jag erinrar om att kommissionen föreslår en tredubbling.

De åtgärder som vi i första hand tycker känns angelägna är sådana som främjar forskning och utveckling. Det handlar om att stärka kopplingarna mellan forskning och näringsliv. Och vi vill också ställa oss positiva till kommissionens förslag att inrätta ett europeiskt forskningsråd. Vi menar att det på detta område finns ett tydligt europeiskt mervärde och att det därför är motiverat med finansiering över EU-budgeten.

På forsknings- och utvecklingsområdet menar vi att det är väldigt viktigt att de kriterier som ska gälla när man fördelar medel är det som kallas excellence, det vill säga: Må bästa kvinna vinna. Det finns ju en förkärlek i Europa att satsa på prestigeprojekt av olika slag. Vi menar att i detta forskningssamarbete, som i mycket kan inriktas på grundforskning, är det otroligt viktigt att kriteriet excellence är det som är vägledande. Det finns ett relativt, för att inte säga ett mycket brett, stöd för denna tanke.

De europeiska transportnätverken har varit en följetong nästan så länge som Sverige har varit medlem i Europeiska unionen, kanske till och med ännu längre. Vi menar att det finns förutsättningar för att säga ja till projekt som är gränsöverskridande och som korsar naturliga barriärer. Men vår tveksamhet kvarstår när det gäller att ha gemensam finansiering av sådana projekt som i huvudsak är rent nationella. Och den minnesgode nämndledamoten kan erinra sig att om man tittar på den här listan över transeuropeiska nätverk finns det ett antal projekt som faktiskt är nationella till sin karaktär snarare än gränsöverskridande och korsande av naturliga barriärer.

När det gäller diskussionen om dessa transportnätverk kommer vi att ha som vägledning budgetrestriktivitet, europeiskt mervärde och nyttoeffekter för hela Europa, inte bara för de länder som mottar stöd.

Det är också viktigt att i detta sammanhang peka på, precis som när det gäller sammanhållningspolitiken, att de nya medlemsländerna kan ha särskilda behov som behöver tillgodoses.

När det gäller energinätverk har vi en förståelse för att det kan krävas insatser för att anpassa energitekniken, framför allt i de nya medlemsländerna. Men vi menar att det är viktigt att de åtgärder som kan vidtas på europeisk nivå inte undergräver vare sig marknadsaktörers eller medlemsstaters motivation att själva svara för genomförandet och finansieringen av dessa åtgärder.

Det är också viktigt att man beaktar frågan om den europeiska investeringsbanken och näringslivets roll när det gäller utvecklingen av energisektorn.

När det gäller fördelningen av pengarna på dessa fem kategorier som jag redovisade inledningsvis menar vi att vi i huvudsak kan stödja den fördelning som kommissionen har föreslagit, men vi gör det med ett lägre tak för totalen än vad kommissionen föreslår.

Men vi har en stor tveksamhet, för att inte säga motstånd, till förslaget om att inrätta en särskild tillväxtanpassningsfond. Man föreslår att den ska kosta 1 miljard euro om året. Och man ska i denna fond också kunna ta i anspråk outnyttjade medel inom sammanhållningspolitiken. Men vi menar, tillsammans med en rad andra länder, att den här fonden har alldeles för otydliga målsättningar för att vi ska kunna tillstyrka att man avsätter så mycket pengar.

Detta, herr ordförande, är de huvudpunkter som regeringen avser att föra fram i den fortfarande, tror jag, ganska principiella och allmänna diskussion om tillväxtpolitiken som vi räknar med ska äga rum den 21 februari.

Anf.  60  CARL B HAMILTON (fp):

Jag har några synpunkter. När det gäller det som Lars Danielsson sade om forskning och inriktning på excellence är det många av oss som har betonat detta länge. Men det har i EU-sammanhang alltid kolliderat med att alla forskningsinstitut och forskare ska samarbeta med andra institut och universitet i andra EU-länder. Och då har det fastnat och blivit omöjligt att komma framåt. Dessa två kriterier står ju helt emot varandra erfarenhetsmässigt. Man kan ägna sig åt sköna berättelser om att om man slår ihop två eller tre universitets forskning blir det ännu bättre, synergieffekter och så vidare. Men erfarenhetsmässigt har det bara lett till byråkrati och fördröjning.

Vi stöder naturligtvis inriktningen på excellence men att man då också tar avstånd från dessa ambitioner att ständigt tvinga olika forskarlag och universitet att samarbeta med ett annat EU-land och så vidare.

Det andra som jag skulle vilja ta upp gäller tillväxtanpassningsfonden. Där instämmer jag också med statssekreterare Lars Danielsson. Vi har ju banker som, enligt vissa kriterier, ägnar sig åt att försöka säkerställa att deras utlåning går till lönsamma verksamheter. Och det är väl den modell som man måste ha. Om man ska ha tillväxt måste det vara lönsamma investeringar. Man kan ju ha andra kriterier också än privatekonomisk lönsamhet, och då får man väl gå till den europeiska investeringsbanken eller liknande. Men jag tror att det är helt rätt att avstyra en sådan nebulöst utformad fond.

Anf.  61  MATS ODELL (kd):

Jag vill också säga, vilket vi sagt vid tidigare tillfällen, att vi stöder den inriktning som regeringen har, att hålla på utgiftstaket på 1 % men också kanske göra ännu tydligare än vad som görs här vad det är som ska prioriteras bort när taket sänks, alltså att man också i den offentliga debatten lyfter fram detta mer. Det talas i ganska allmänna termer om det.

Sedan är jag lite missnöjd med att vi inte har en bättre skriftlig dokumentation om dessa olika byggstenar i materialet till i dag. Vi har i och för sig diskuterat olika delkomponenter vid tidigare tillfällen. Men det hade kanske varit bra om det hade funnits lite mer tydligt. Nu drog statssekreteraren muntligt ganska väl vad detta handlar om. Och jag kan kortfattat inskränka mig till att stödja regeringens ståndpunkt.

Anf.  62  ORDFÖRANDEN:

Vad gäller material och annat beror det väl framför allt på att vi är tidigt ute. Det skulle egentligen ha varit samråd om detta om en vecka. Men det gick inte att ordna.

Vill Lars Danielsson kommentera detta direkt?

Anf.  63  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Även om vi hade haft samråd en vecka senare tror jag inte att vi hade haft något nytt skriftligt material. Det som jag grundade min redovisning på var det förslag som ligger på bordet. Där finns denna redovisning. Det kom redan förra året. Det enda nya material som kan komma är på samma sätt som förra gången ett så kalla frågebatteri, ett sätt att strukturera diskussionen som vi hade senast. Det innehåller inte i sak några faktauppgifter utan är egentligen bara ett sätt att styra diskussionen. Något annat nytt kommer inte. Det var av den anledningen som vi bad om nämndens förståelse och accept att ha samrådet i dag. Vi tror inte att nämnden sitter i ett sämre informationsläge i dag än vad nämnden skulle ha gjort i nästa vecka.

Anf.  64  ORDFÖRANDEN:

Sedan finns också möjligheten att komplettera med den så kallade beredningsgruppen som vi har gjort tidigare.

Anf.  65  ULF HOLM (mp):

Det är svårt att nu sitta här och säga om man tycker att det ska vara 55 % eller 50 % forskning. Det blir lite principiellt. Jag kan ge mitt stöd när det gäller att vi tycker att själva totalsumman måste minska. Däremot kan det vara intressant att höra vilka nivåer som regeringen själv har funderat på. Ska det vara en dubblering av de tidigare 46 miljarderna upp mot 100 miljarder? Och hur fördelar man det och på vilka områden? 55 % på forskning låter jättebra. Men sedan måste man titta på detaljer. Vad är det som man ska forska om? Egentligen gör man lite fel här när man först bestämmer en summa och sedan bestämmer inriktningen. Men det är en svår fråga.

Jag tycker principiellt att det är bra att regeringen är tidigt ute och lyfter fram denna debatt så att vi inte kommer i sista sekunden.

Jag skulle också vilja fråga om stämningarna bland de andra medlemsländerna, om deras principiella åsikter. Åt vilket håll går det? Lutar majoriteten mot kommissionens förslag, eller har man kanske samma invändningar som Sverige?

När det gäller tillväxtanpassningsfonden delar jag helt regeringens åsikt att den borde skrotas ganska snart.

Anf.  66  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Tack för en bra föredragning. Jag vill ansluta lite till det som Mats Odell sade. Vi har diskuterat detta och vikten av att vi får ta del av byggstenen och vikten av att se mer i detalj vad regeringen faktiskt föreslår. Nu har vi fått en föredragning om allmänna principer. Och alla håller med om att det är jättefint och trevligt. Men vi behöver få mer kött på benen för att få veta med exempel utifrån svenska förslag. Vi har ju nationella diskussioner om vilka bidragsflöden och annat som vi ska återkräva. Då menar jag att vi framöver behöver en mycket mer detaljerad och tydlig skriftlig dokumentation.

Saken är väl att Luxemburg nu trots allt har bestämt sig för att fortsätta med byggstenarna. Men det finns också rykten om att man skjuter på allt detta tills det konstitutionella fördraget är klart. Är det detta som nu också indikeras med att vi är först ute på plan, det vill säga att ingen annan håller på att diskutera detta i substans så mycket än? Det är en fråga som jag har.

Jag tror att det är väldigt viktigt att riksdagen tillser att dessa diskussioner förs i utskotten så fort som möjligt. Jag vet inte hur det ser ut i de olika berörda utskotten.

Slutligen vill jag säga att det är mycket föredömliga föredragningar som vi får av statssekreteraren. De är väldigt innehållsrika. Men jag noterar att det är andra gången som ansvarig minister inte är här och föredrar ärendet.

Anf.  67  KARIN THORBORG (v):

Vi stöder också den restriktiva budgetpolitiken som regeringen ger uttryck för och huvudprinciperna för fördelningen.

Jag har en kort fråga. Den största delen av pengarna, 55 %, skulle gå till forskning. Jag vet inte om jag lyssnade tillräckligt uppmärksamt, men kriterierna för vart pengarna ska gå är i enlighet med sjunde ramprogrammet. Det säger mig ingenting. Vad går pengarna till då?

Anf.  68  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag ska ge en kortfattat svar till Carl B Hamilton. Jag kan bara instämma i det som du säger i alla delar, både vad gäller excellence-kriteriets tillämpning och tillväxtanpassningsfonden.

Mats Odell frågade vad som ska prioriteras bort. Det är en särskilt relevant fråga. Tillväxtanpassningsfonden är en del. Sedan menar vi nog att det går så att säga att trycka ned stödet till transportnätverken ytterligare något. Det är klart att det är en politisk uppförsbacke. Jag tror att våra italienska vänner blir otroligt ledsna om man tar bort stödet till bron över Messinasundet trots att det faktiskt inte finns något som helst europeiskt mervärde i detta. Jag säger detta med all respekt för italienarna. Men det svarar inte mot de kriterier som vi egentligen har satt upp för de transeuropeiska nätverken. Där finns nog en del att ta. Sedan finns det nog också en del att ta på forskningsprogrammet.

Men låt oss återkomma till det i senare diskussioner. Jag vill då genast ge ett svar till Gunilla Carlsson som vill se detaljerna i byggstenarna. Min avsikt är att vi när vi får den första riktiga förhandlingsomgången i allmänna rådet får möjlighet att mer i detalj, med siffror och diagram, redovisa våra positioner. Det måste vi göra på ett sådant sätt att vi behåller vår förhandlingskraft, det vill säga att vi får göra det i en session som inte är öppen för allmänheten. Men det är vår avsikt att inför den första riktiga förhandlingen om helheten göra en sådan redovisning. Jag hoppas att man kan vara till freds med det.

>>> Hemlig enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen <<<

Ulf Holm frågade om stämningarna. Jag kan säga att vi är nog dem bland G 6-länderna som är mest spendersamma på detta utgiftsområde. Vi anser givetvis att vi är mer moderna. De andra vill nämligen satsa på sammanhållningspolitik och jordbrukspolitik som vi i detta avseende tycker är omodernt. Men vi ligger så att säga lite grann i framkant i G 6-gruppen.

I övrigt kan jag också konstatera att för de flesta medlemsländer tror jag att det är viktigare att säkra framför allt sammanhållningspolitiken snarare än detta. Men vi hoppas att genom enträget arbete vinna stöd för vår, som jag tycker, moderna linje.

Gunilla Carlsson frågade också om tidtabellen. Vi är fortfarande av den uppfattningen att det förmodligen är mindre sannolikt att man lyckas i målsättningen att gå i mål med dessa förhandlingar under juni månad 2005. Väldigt lite av realförhandlingarna har börjat – i stort sett inga alls. Men samtidigt är det så att vi måste vara beredda på att det kan gå fort. Det är därför som vi är tidigt ute och redovisar dessa olika nivåer och idéer som vi har på de olika utgiftsområdena. Då kanske vi är lite före andra, men det tror vi är klokt.

Från regeringens och Regeringskansliets sida välkomnar vi givetvis alla möjligheter att också i utskotten redovisa detta. Jag vet att utrikesutskottet har begärt en redovisning. Och i den mån som andra utskott vill ha detsamma står vi till förfogande om det finns intresse för det.

Karin Thorborg frågade vad ramprogrammet är för något. EU arbetar med forskningssamarbete i form av ramprogram som löper över flera år. Just nu är vi alltså inne i det sjätte ramprogrammet. Det sjunde ska presenteras till våren. Jag hörde någon som klokt sade att det innefattar allt. Och det tror jag är en riktig beskrivning av vad det handlar om.

Det breda forskningssamarbetet som EU sysslar med handlar om att koppla ihop institutioner av olika slag, förbättra samordning mellan nationella program av olika slag, främja kreativitet i grundforskning och så vidare. Men det är svårt att på ett koncentrerat sätt redovisa det. Men, som sagt var, när kommissionens förslag till sjunde ramprogram föreligger kommer forskningsministern, om nämnden så önskar, att i detalj redovisa inriktningen på det.

Anf.  69  LARS LINDBLAD (m):

Jag ställde en fråga till finansministern, men jag blev inte så klok över svaret. Jag gör därför ett nytt försök med statssekreterare Lars Danielsson.

Enprocentsgruppen, hur pass stabil är den i nuläget? Den här hållningen är givetvis en förhandlingsposition och kopplas till andra frågor och så vidare. Det flyter runt en del rykten om en viss instabilitet.

Anf.  70  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Jag måste säga att jag blev förvånad över vilken samstämmighet som vi kunde ha vid det senaste mötet i allmänna rådet. Den var betydligt större än vad jag hade trott. Och det är glädjande, och jag tror att det är viktigt för möjligheten att få gehör för svenska positioner.

Det fanns en viss egen skridskoåkning, kanske man kan kalla det, från de franska företrädarna som har lite andra ingångsvärden, inte minst när det gäller jordbrukspolitiken. Men det var ändå på marginalen. När det gäller huvudpunkterna i G 6, enprocentsklubbens budskap, var de gemensamma inläggen förberedda, och de hölls också, vilket inte alltid är fallet. Jag måste därför säga att jag blev lite mer optimistisk efter det mötet än vad jag har varit tidigare. Samtidigt ska jag inte på något sätt sticka under stol med att vi vet att det finns punkter där vi skiljer oss åt. Jag tror att vi har stora förutsättningar att hålla samman tätt med Nederländerna. Jag tror också att vi har stora förutsättningar att hålla samman tätt med Tyskland. Det kommer att bli svårt med Frankrike. Det kommer att bli svårare och svårare. Och så fort vi talar om budgetens inkomstsida blir det stora problem med Storbritannien. Men på utgiftssidan ligger vi nu nära britterna.

Jag är sammanfattningsvis mer optimistisk nu om möjligheterna att hålla ihop den här gruppen ett tag till. Jag är också optimistisk om möjligheterna att åtminstone till vissa delar knyta an ytterligare några länder. Jag tycker att det är glädjande att ett land som Estland, som visserligen är ett litet land men som har en bra och framsynt politik på EU-området, säger sig vara mycket intresserat av att delta i de här diskussionerna. Och det kanske kan bli ytterligare länder. Det är optimism snarare än pessimism.

Anf.  71  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Vi återkommer lämpligtvis med en beredningsgrupp när det finns något att informera om.

Då går vi över till nästa punkt, Förberedelser för Europeiska rådet i mars.

Anf.  72  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Det här är den första av vad jag förutser är flera omgångar av samråd med nämnden inför Europeiska rådet den 22–23 mars. Än så länge är vi inne i ett ganska preliminärt skede. Vi har dock haft överläggningar med det luxemburgska ordförandeskapet för att framför allt kunna få indikationer om hur man avser att behandla den så kallade Lissabondagordningen. Det är också Lisabondagordningen som är huvudpunkten som vanligt på vårtoppmöten.

Övriga punkter som kan komma att behandlas, för att ta det väldigt kort, kan möjligen vara reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten. Den tror jag att finansministern har diskuterat alldeles nyss. Där är det väldigt beroende på vad som sker i Ekofin huruvida detta sedan blir en fråga för toppmötet. Det blir som vanligt också de aktuella utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Dessa kommer utrikesministern att ta upp så småningom. Jag tror inte att det finansiella perspektivet blir en direkt förhandlingsfråga på toppmötet. Sedan kan det givetvis hända andra saker. Men den övervägande delen av toppmötet kommer att ägnas åt Lissabondagordningen.

Halvtidsöversynen av Lissabonstrategin är det som ska diskuteras. Vid rådets möte den 21 februari kommer man att ha en första preliminärdiskussion om inriktningen på den diskussionen. Sedan kommer diskussionen tillbaka i allmänna rådet den 16–17 mars. Parallellt med detta sker diskussioner i några av de andra berörda rådskonstellationerna: Ekofin, konkurrenskraftsrådet och kanske ytterligare något råd.

Som bekant har nu fem år gått sedan Lissabondagordningen sattes i sjön. Ni känner alla väl de ambitiösa mål som sattes upp. Viktiga framsteg har nåtts, men samtidigt är det klart för alla och envar att genomförandet av de åtgärder som medlemsstaterna har kommit överens om går för långsamt. Därför menar regeringen att det är viktigt och angeläget att halvtidsöversynen resulterar i åtgärder som stärker genomförandet.

Kommissionen har i det som kallas syntesrapporten bland annat föreslagit att så kallade Lissabonhandlingsprogram ska göras på EU-nivå och sedan också på nationell nivå. Det ligger väl i linje med vad vi från svensk sida har drivit under lång tid. Vi tror att nationella handlingsprogram för Lissabonstrategin kan bli ett viktigt instrument för att öka trycket på genomförandet av gjorda åtaganden, inte minst genom att de nationella parlamenten kan bli mer involverade. Det ger också möjlighet för arbetsmarknadens parter att få sitt ord med i laget.

Vi delar också, och det är den uppfattning vi redan nu vill framföra i denna första diskussion, kommissionens uppfattning att halvtidsöversynen bör leda till en ökad fokusering och koncentration i Lissabonarbetet. Vår tydliga utgångspunkt för den koncentrationen bör vara att de prioriterade mål och åtgärder som man väljer ut ska reflektera ansatsen som vi tycker är så viktig i Lissabonstrategin, nämligen att alla tre dimensionerna i strategin ska finnas med, såväl den ekonomiska som den sociala och miljömässiga. Det finns många bra förslag i kommissionens intresserapport i den här riktningen. Men det är regeringens uppfattning att man på ett olyckligt sätt har tonat ned miljödimensionen i kommissionens rapport för mycket.

Vi är övertygade om att vägen framåt för Europa är att finna i synergier mellan väl fungerande marknader, generell välfärdspolitik och progressiv miljöpolitik. Alla dessa politikområden bidrar till tillväxt och fler jobb. I vårt arbete kommer vi att inrikta oss på att hela tiden predika detta samband. Vi tycker oss märka ett växande gehör hos ordförandeskapet för detta synsätt.

När det gäller vilka frågor som bör prioriteras och lyftas fram i halvtidsöversynen har nämnden tidigare erhållit ett reflexionspapper som redovisar regeringens tänkande på området. Låt mig bara peka på några punkter som vi tycker är särskilt väsentliga.

För det första är det den inre marknadens betydelse och behovet av att genomföra beslutad lagstiftning och regelförbättring. Det är viktigt. Målen för att öka investeringar i forskning och utveckling liksom arbetet med att utveckla livslångt lärande tycker vi också är centralt och bör lyftas fram.

För det andra är det åtgärder för att öka arbetskraftsutbudet, inte minst bland kvinnor. Det är helt nödvändigt för att klara den demografiska utmaningen. Målet om barnomsorg är angeläget. Ungdomars situation bör uppmärksammas, inte minst som ett resultat av det initiativ till en så kallad ungdomspakt som Frankrike, Tyskland, Spanien och Sverige lanserat.

Det tredje som vi vill lyfta fram är på miljö- och energiområdet, alltså frågan om ett mål för energieffektivitet. Vikten av att använda förnybara energikällor och öka användningen av miljövänlig teknik är andra saker som vi vill se prioriterade.

Vi tror än så länge att diskussionen på allmänna rådet den 21 februari blir av den ganska principiella och generella karaktär som jag nyss har redovisat. Det finns alltså anledning att återkomma lite mer i detalj vid de kommande samråden inför de olika rådsmötena i mars.

Anf.  73  SIW WITTGREN-AHL (s):

Jag vill tacka för den informativa föredragningen och speciellt för den predikan som regeringen tänker hålla.

Jag har en fråga som gäller inomhusmiljön och miljöarbetet kopplat till den. För oss i Sverige är arbetet med en bra inomhusmiljö väldigt viktigt. För att komma till rätta med inomhusmiljön är det många som har krävt att det ska vara miljödeklarationer i boendet. Vi avvaktar bland annat det kemikaliearbete som bedrivs i Reacharbetet.

Jobbar Sverige för hårdare krav? Byggindustrin tycker att vi har för låga krav i det arbetet. Det finns 30 000 kemikalier, och många av dem är sådana som ska återvinnas. När man i dag återvinner byggmaterial till boende är det väldigt farligt ur arbetsmiljösynpunkt. Min hållning är att man måste bygga friska hus, men man måste också vara frisk medan man bygger dem. Det är väldigt viktig.

Jag undrar hur man följer upp det här. Kan man få hårdare krav när det gäller Reach? Vilka åtgärder tänker regeringen vidta? Även om vi nu bedriver detta arbete inom EU, kommer det inte att finnas sådana miljödeklarationer på det som kommer från tredjeland i Europa. Hur kommer man att jobba med det?

Anf.  74  CARL B HAMILTON (fp):

Låt mig börja med en ordningsfråga. Jag tror att några av oss på den här sidan av bordet var förvånade över att finansministern egentligen inte ville gå in i en diskussion om Lissabonprocessen. Kan statssekreteraren bara förklara hur Regeringskansliet har organiserat sin verksamhet med denna process så att vi vet vilka vi ska rikta våra frågor till?

Det är intressant att läsa både reflexionspapperet från i höstas och ställningstagandet inför nämnden i dag på s. 3 och att jämföra det med den nya versionen av Lissabonprocessen. Som Lars Danielsson sade har målet missats, och processen har i praktiken mer eller mindre havererat i sin ambition att Europa ska komma ifatt Nordamerika och ha en högre tillväxt.

Karin Pilsäter har i och för sig sagt det tidigare, men vi i Folkpartiet tycker att det är naturligt och viktigt att fokusera på de ekonomiska frågorna och på konkurrenskraftsfrågorna som kommissionen gör. Det innebär inte att de andra frågorna är mindre viktiga. Det finns två skäl för att frågorna om inomhusmiljön eller barnomsorgen inte bör ingå i Lissabonprocessen på det sätt som de gjorde tidigare. Det ena är att processen med sin utformning faktiskt har misslyckats. Då måste man göra något åt det för att få den att lyckas. Det andra är att vi har med andra demokratier att göra. De andra EU-länderna är ju demokratier, och vi får väl anta att de inom sina demokratiska system kan göra de prioriteringar som de finner vara bäst för sina länder. Det är ju inte säkert att en missionerande inställning från svensk sida nödvändigtvis är det som är mest viktigt för att få Lissabonprocessens globala målsättning att fungera.

Jag tror att det är bra att man fokuserar på sysselsättning, tillväxt, ökat arbetsutbud och de dimensioner som statssekreteraren var inne på. Jag tror också att omsorgen om den inre marknaden är viktig, som statssekreteraren sade.

Sedan återkommer jag till en ståndpunkt som jag många gånger har redovisat. Det är jättebra att man har nationella handlingsprogram. Men jag tror att det är farligt att säga som statssekreteraren, att då får arbetsmarknadens parter ett ord med i laget. Ja, men konsumenterna då?

Det är viktigt att inte säga: Ja, ett starkt inflytande för producentintressena. Det gäller inte bara arbetsmarknadens parter. Det gäller ju också företagen. Regering och riksdag har att ha ett helhetsperspektiv – konsumenternas, skattebetalarnas perspektiv.

I den ursprungliga höstversionen av regeringens reflexionspapper står det att ett systematiskt användande av så kallade scoreboards är mycket bra och en viktig del i den öppna samordningsmetoden. Men är det inte i själva verket så att kommissionen nu delvis frångår detta? Jag blev lite oklar över vilken regeringens hållning är där. Jag tror i och för sig att det är bättre att fokusera på det nationella perspektivet. För att få tryck i detta, Lars Danielsson, tror jag faktiskt att regeringen ska lämna en skrivelse till riksdagen där det finns motionsrätt, så att man inte bara får en rapport. Nu talar jag om de årliga rapporterna från Lissabonprocessen. Men det kan vi möjligen återkomma till i något annat sammanhang.

Vi stöder alltså i huvudsak den nya orienteringen av Lissabonprocessen.

Anf.  75  KARIN THORBORG (v):

Jag får försöka att upprepa vad jag sade till finansministern tidigare i dag, eftersom han inte ville kommentera det.

När José Manuel Barosso presenterade förslaget till Lissabonstrategi förra veckan fick han väldigt mycket kritik, som jag tycker var berättigad kritik. Därför känns det bra att regeringen nu så tydligt, och jag tycker att Lars Danielsson uttryckte det tydligare än finansministern, uttalar att man inte instämmer i kommissionens ensidiga fokusering på tillväxt. Den stora kritiken riktas framför allt mot att man tonar ned de miljömässiga målen. Jag hoppas att den svenska regeringen gör ett lika tydligt eller ännu tydligare uttalande om det nere i Bryssel.

Det jag funderar på är vilka effekter anpassningen av tjänstedirektivet och Reach till flexibiliteten på arbetsmarknaden och ökad konkurrens kan få.

Jag ställde också en fråga till finansministern om förslaget att inrätta någon mr eller mrs Lissabon för att försöka kontrollera att alla medlemsländer sköter sina ålägganden. Jag skulle gärna vilja veta regeringens syn på just den frågan.

Anf.  76  LARS LINDBLAD (m):

Jag vill passa på att tacka för ytterligare en bra föredragning. Jag tycker att statssekreteraren i stort väger orden ganska väl. Det är bra att man vill vara med och driva på för en tydligare fokusering. Svagheten i Lissabonstrategin är just att den är alltför spretig till sin karaktär. Men om man säger sig tro på en fokusering är det viktigt att man också väljer att fokusera. Där är jag lite orolig för regeringens ståndpunkt när det gäller den tredelade fokuseringen, som jag tror inte leder till det vi pratar om.

En ökad fokus på konkurrenskraft och tillväxt behöver inte med automatik innebära att regeringens andra två prioriteringar behöver stryka på foten. Jag uppfattar att man lite grann konstruerar en motsättning här. Det handlar ju ändå om en övergripande målsättning. Parallellt med detta kommer vi att ha ett gemensamt lagstiftningsarbete om Reach, tematiska strategier, miljön och även på det sociala området. Jag menar att det inte vore fel att anamma kommissionens syn att konkurrenskraften bör vara i fokus. Det innebär till exempel att man utformar Reach på ett sätt som inte står i strid med konkurrenskraften. Det innebär inte att man inte genomför Reach, enligt min mening.

Moderaterna skulle föredra en tydligare fokusering på konkurrenskraften och tillväxten som den övergripande målsättningen i Lissabonstrategin, därför att det är just det som är Europas stora problem kontra andra delar av världen.

Anf.  77  ULF HOLM (mp):

Det är många vackra ord här.

Man måste konstatera att Lissabonstrategin har kollapsat fullständigt, och det tycks vi vara ganska överens om. Då är frågan hur man ska komma till rätta med det.

Jag tycker att det är synd att behöva lyssna på åsikten att man inte kan ha de här tre målen tillsammans. Det finns ju ingen motsättning mellan tillväxt, en miljövänlig utveckling och ett socialt hållbart samhälle. Det kan faktiskt fungera tillsammans. Vi kan satsa på miljövänlig teknik på ett sätt som ökar tillväxten. Men att bara fokusera, som jag hör från den borgerliga sidan, på ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft och inte ens vilja belysa andra punkter är en klar nackdel. Nu låter jag nästan som en regeringsrepresentant, hör jag. Men jag är rätt mycket inne på statssekreterarens linje att Sverige måste lyfta upp alla tre målen. Och vi vill från Miljöpartiets sida ännu mer lyfta upp miljöfrågorna. Klimatfrågan är en typisk sådan fråga som man bör lyfta upp och diskutera på EU-nivå eftersom det är ett globalt och regionalt problem. Men vi behöver också nationella åtgärder. Det får inte vara så att Lissabonstrategin lever sitt eget liv, utan medlemsstaterna måste göra egna prioriteringar och satsa längre fram.

Jag skulle också vilja instämma i Carl B Hamiltons fråga: Vem i regeringen ska vi prata med när det gäller Lissabonstrategin?

Anf.  78  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Först en allmän reflexion: Jag tycker att ett av värdena med Lissabonstrategin är att den utgör en bas för en genuin europeisk diskussion om hur vi vill att våra samhällen ska utvecklas, en diskussion där det faktiskt går att visa att det finns olika alternativ i politiken. Det kan vara höger- eller vänsterpolitik eller annat. Det tycker jag är ett klart mervärde med Lissabonstrategin och en möjlighet. Vi saknar väldigt ofta, trots att vi nu har varit medlemmar av Europeiska unionen i mer än tio år, den naturliga basen för sådan gemensam diskussion. En demokratisk fördel med Lissabonprocessen är att den utgör en sådan bas där vi faktiskt kan diskutera och visa på alternativen i politiken. Det tycker jag är en stor fördel som vi inte på något sätt ska negligera.

Det var flera olika saker som togs upp, och jag ska försöka att kommentera dem allihop.

Siw Wittgren-Ahl tar upp frågan om Reach och ett antal frågor om inomhusmiljön. Problemet med Reach är att den frågan inte har kommit så långt i systemet att den kommer att bli föremål för en detaljerad diskussion just vid vårtoppmötet. Här finns motsättningar, inte minst inom kommissionen, om hur man ska hantera Reach. Lite förenklat kan man väl säga att industriintressen står mot miljöintressen. Den dragkampen behöver nog föras lite mer inom kommissionen men också i rådet och säkerligen också i parlamentet innan den blir föremål för en ordentlig diskussion på toppmötesnivå. Jag tror att vi får återkomma till de viktiga frågor som Siw Wittgren-Ahl tar upp både vad gäller inomhusmiljö och en del andra saker. De kommer inte att bli föremål, som jag ser det, för en detaljerad diskussion nu på vårtoppmötet.

Flera här pratar, tycker jag, i lite onödigt pessimistiska termer om att Lissabonprocessen har havererat och misslyckats. Det finns en del i genomförandet som brister. Därom är vi nog alla överens. Men att på basis av detta förklara alltihop som ett stort fiasko tycker jag är att gå för långt. Det finns många element där EU och dess medlemsländer lever upp till eller är på väg att leva upp till de åtaganden som har gjorts. Jag tillåter mig att fortfarande vara optimistisk. Kan vi skapa tillräcklig samsyn vid denna halvtidsöversyn, finns det all anledning att tro att en hel del positivt ska kunna åstadkommas inom ramen för Lissabonstrategin.

Mycket fokusering har handlat om en mätning gentemot Förenta staterna. Det är väl inte dåligt att ha en sådan måttstock, även om vi kanske inte vill ha exakt samma utveckling som Förenta staterna på olika områden. Men jag tycker ändå att det är att gå lite för långt att säga att det hela har havererat.

Det har frågats om hur vi är organiserade i Regeringskansliet i arbetet med Lissabonprocessen. Låt mig försöka förklara detta. Därmed tror jag också att jag svarar lite grann på Karin Thorborgs fråga om huruvida vi vill ha en fru eller herr Lissabon i regeringen.

Lissabonprocessen är i stor utsträckning en horisontell fråga som i huvudsak behandlas på vårtoppmötet. Det innebär att ansvaret i regeringen för att hålla samman denna är detsamma som ansvarsfördelningen vad gäller övriga horisontella frågor, det vill säga att det sedan den 1 januari ligger på Statsrådsberedningen och på ministernivå på vice statsministern. Sedan är det ju så att de olika delarna av Lissabonprocessen behandlas i olika rådskonstellationer, i Ekofin, i Konkurrenskraftsrådet, och så vidare. Det är klart att då är det respektive statsråd som företräder regeringen i råden som är ansvariga för diskussionen. Men det sammanhållande ansvaret ligger nu på Statsrådsberedningens axlar, om jag får uttrycka mig på det sättet.

Om Allmänna rådet fungerar som det är tänkt är det naturligt att herr eller fru Lissabon i varje regering är den person som sitter i allmänna rådet. Nu är det så, och bör väl vara så också, att det inte är EU:s sak att peka ut hur medlemsregeringarna bör organisera sitt arbete. Det tror jag att de flesta medlemsländer vill att den egna nationella regeringen bestämmer. Det har varit en synpunkt som vi har fört fram. Men jag tror att om det nya fördraget träder i kraft och vi får en uppdelning mellan allmänna rådet och rådet för externa relationer, kommer det så småningom att bli naturligt att den minister som är företrädare i allmänna rådet för respektive medlemslands regering också blir herr eller fru Lissabon, i den mån man vill använda den etiketten.

När det gäller frågan om nationella program och nationella handlingsplaner får vi se var diskussionen vid vårtoppmötet landar någonstans. Men jag tycker att det vore önskvärt att komma ifrån den ordning vi har haft hittills. Om medlemsländerna har talat om sina prestationer inom ramen för Lissabonprocessen, har det mera varit något slags verksamhetsberättelser snarare än handlingsplaner, det vill säga att man framför allt har talat om hur duktig man har varit på olika områden. Vi har försökt att vara lite självkritiska också, även om en del kanske inte tycker att vi har varit tillräckligt självkritiska.

Får vi en ordning med handlingsplaner bör det vara någonting som är värt namnet. Som jag ser det är det då naturligt, givet önskvärdheten av parlamentens mer intima involvering i processen, att man gör det i form av en regeringsskrivelse som då blir möjlig att, på det sätt man behandlar regeringsskrivelser, diskutera också i riksdagen. Då hoppas jag också att riksdagens olika partier ser till att konsumentintressena företräds på lämpligaste sätt.

Jag vill peka på att det klart uttrycks i Lissabonprocessen att man bör ha ett nära samråd med arbetsmarknadens parter. Det är en viktig del i Lissabonprocessen att både på nationell nivå och på europeisk nivå ha detta samråd. Det känns angeläget att vi bevarar den dimensionen.

Carl B Hamilton manar till lite mindre missionerande. Jag vill bara stillsamt påpeka att när det gäller exempelvis missionerande om vikten av utbyggd barnomsorg är det den här gången kommissionen som står för missionerandet. De uttalar sig kraftfullt för detta i sin syntesrapport, vilket vi tycker är bra.

Det är riktigt att vi har varit för tanken med scoreboards – måltavlor – på svenska, som Carl B Hamilton tar upp, och kommissionen tonar ned det här i sin syntesrapport. Vi tycker att det är lite olyckligt. Det är en av de saker där vi tycker att kommissionen har trampat lite fel.

Karin Thorborg riktar kritik mot José Manuel Barosso, och jag kan i många delar instämma i den kritiken. Det är klart att frågorna om både Reach och om tjänstedirektivet är höger–vänster-frågor på många sätt och bör väl också, tycker jag, diskuteras i de termerna. Nu får vi se vad som händer. Nämnden har säkerligen under de senaste dagarna och veckorna noterat de signaler som finns från kommissionens sida. Man vill inte dra tillbaka tjänstedirektivet, som en del medier har beskrivit det, men åtminstone se över det förslag man har lagt på bordet rejält för att anpassa det bättre till det man kallar för den diskussion som har ägt rum hittills. Vi får se vad en sådan översyn betyder. Men det här är exempel på frågor som är kontroversiella också i ett höger–vänster-perspektiv, och det är kanske på ett sätt, tycker jag, ganska bra för den allmändemokratiska diskussionen.

Lars Lindblad talar om den tredelade fokuseringen och risken för att man sprider sig på för många händer. Jag delar inte den uppfattningen. Målet med ekonomiska reformer och ekonomisk tillväxt är på många sätt centralt. Men, och där kanske vi skiljer oss åt lite, vi menar att en generell välfärdspolitik och en progressiv miljöpolitik bidrar till det övergripande målet ekonomisk tillväxt, ekonomisk modernisering och reformering.

Samtidigt är det viktigt att understryka att vi inte menar att all miljöpolitik ska ingå i Lissabonstrategin. För några möten sedan föreslog den spanska regeringen, mycket vällovligt, att man skulle diskutera frågan om biologisk mångfald inom ramen för Lissabonstrategin. Vi är för biologisk mångfald, men vi sade nej till det. Vi tycker att det är fel. Det gäller att inte blanda in allt i den här kökkenmöddingen, utan det gäller att koncentrera sig på sådana saker som verkligen bidrar till ekonomisk tillväxt. Vi menar att en progressiv miljöpolitik och en satsning på ekologisk modern teknik faktiskt kan bidra till tillväxten. I så måtto delar jag Ulf Holms reflexioner i det här avseendet.

Klimatfrågan är också en del av detta. Det mål som vi har satt upp om energieffektivitet är ett av många element i vår strävan att se till att de åtaganden vi gör på klimatområdet också återspeglas i Lissabonstrategin.

Ulf Holm kanske tycker att vi inte går tillräckligt långt. Vi är i varje fall fulla av ambitioner att försöka se till att också de här sakerna tas om hand.

Jag är inte säker på att jag har svarat nöjaktigt, men jag har i alla fall försökt att svara nöjaktigt på de frågor och kommentarer som har ställts.

Anf.  79  CARL B HAMILTON (fp):

Tack för det försöket.

Utan att citera Carl Bildt och säga att ett misslyckande är ett misslyckande, måste man ändå säga att målet var att man skulle närma sig Nordamerika. Man har kommit längre ifrån Nordamerika. Det var ju en ganska enkel målsättning. Den är naturligtvis lite trubbig. Men man är faktiskt längre ifrån målet i dag, efter halva perioden, än man var när perioden började. Det är, enligt min mening, ett misslyckande.

Man kan inte gå vidare om man inte accepterar en sådan beskrivning, då är man ju inte riktigt beredd att vidta de lite mer kraftfulla åtgärder som jag tror krävs för att det hela ska lyckas så småningom.

Jag vill nästan säga att det är lite vulgärt av statssekreteraren att säga: Vi vill inte ha det som i USA.

Det är ingen som har sagt att Sverige och Europa ska ha det som USA, utom att vi vill att våra medborgare ska ha, om möjligt, samma resurser till förfogande som man har i USA. Jag kommer inte ihåg siffrorna, men det är tiotals procent högre BNP per capita i USA än i Europa.

Den svenska regeringens upplägg är lite more of the same, det vill säga att vi ska ha tre ben. Det hade vi förut. Det ska vi ha nu också. Mitt bestämda intryck är att regeringen inte orkar och är oförmögen att göra en prioritering för att faktiskt bryta det eftersläpande mönster som Europa har, och prioritera vad som är viktigast i just Lissabonprocessen – inte i livet i allmänhet. Vad är viktigast för de europeiska länderna att fokusera på just i Lissabonprocessen?

Vi menar att det är ekonomi och konkurrenskraft. Det innebär inte att de sociala frågorna eller miljöfrågorna är mindre viktiga. När det gäller miljöfrågorna håller jag med Ulf Holm. Men man ska fokusera på de delar av miljöpolitiken som är gränsöverskridande. Handeln med utsläppsrätter är ett jättebra exempel på detta. I övrigt kan man väl just i detta sammanhang överlämna detta åt de europeiska demokratierna.

Jag tror att de här tre dimensionerna mycket väl kan fungera utomordentligt bra. Ulf Holm och statssekreteraren tar det från fel håll. Om man har en högre tillväxt, en högre BNP per capita, har man råd med sociala utgifter. Man har råd med insatser för en bättre miljö. Om det är några länder som har det dåligt socialt och en dålig miljö så är det fattiga länder. Vi behöver inte gå till u-länder. Man kan gå till övriga europeiska länder för att se detta.

Jag har inte riktigt förstått den teori som ligger bakom regeringens synergital och betoningen av detta. Det finns inga erfarenheter från den ekonomiska historien i närtid om att just balanserad tillväxt ger en snabbare eller bättre välfärdsutveckling än någon annan. Detta är en gammal diskussion.

Balanserad tillväxt sade en del, big push, sade andra. Sanningen är väl, efter ett antal tiotal år, att det är exportledd tillväxt eller konkurrenskraftiga företag och marknadsekonomi som leder till en snabbare BNP per capita. Det innebär inte att det är socialt lysande länder som har drivit denna politik.

Det finns inget stöd från de ekonomiska erfarenheterna att just den synergi-approach som regeringen företräder skulle vara överlägsen på något sätt.

Statssekreteraren kallade detta för kökkenmödding. Om jag inte minns fel betyder det köksavfall. Det är en ovanlig karakterisering av Lissabonprocessen.

I missionerandet ligger det som den svenska regeringen i höstas kallade a generally shared perception of fairness, alltså att man ska komma fram till att ha något slags gemensamma värden. Det var det som Lars Danielsson tyckte var bra. Det är jättebra om det blir resultat, men jag tror inte att det är Lissabonprocessens uppgift att skaka fram det.

Frågan om arbetsmarknadens parter och producentintressena kommer fram ändå. Företag och arbetsmarknadens parter är extremt effektiva lobbyister och opinionsbildare. Läs Dagens Industri eller fackföreningspressen. Där ser man varje dag dessa företrädare. Det är konsumentintressen och vanliga enkla skattebetalares intressen som alltid kommer i kläm.

Jag tycker att det är lite fånigt av statssekreteraren att gömma sig bakom en tidigare text i Lissabonprocessen. Det är väl bättre att Sverige säger att för oss är konsument- och skattebetalarintresset viktigare än vad som stod i den texten.

Anf.  80  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

När det gäller konsumentintresset kan man konstatera att regeringen har svängt väsentligt. Tidigare skulle vi hålla oss till gemenskaplig arbetsmarknad i EU och ha en öppenhet mot nya länder. Jag konstaterar att i Vaxholmsaffären har konsumentintresset fått stå tillbaka för snöda särintressen tillsammans med många andra värden som har präglat våra relationer inom EU.

Man ska nog akta sig för att generellt säga att man från regeringens sida alltid står upp för konsumentintresset.

Jag håller med om mycket av det som Carl B Hamilton och Lars Lindblad har sagt. Jag vill varna statssekreteraren. Problemet med Lissabonprocessen är väl inte att den håller på att haverera, utan att man från början satte upp måttstocken. Att man ska ha goda ambitioner är väl bra, men uppriktigheten och hur man jämför sig tror jag att vi ska vara tydliga med. Det är en helt annan ekonomisk politik som förs i USA med en helt annan tillväxt, en helt annan investeringstakt, en helt annan produktivitet och en helt annan konsumtion.

Jag tror att man vid halvtidsöversynen borde titta på detta. Det börjar bli pinsamt, även om de övergripande målen var lättförstådda och lättkommunicerade.

I det här surfandet försöker statssekreteraren på ett bra sätt få med alla runt bordet, vilket är behjärtansvärt. Jag gillar bättre inledningen på svaret, nämligen att Lissabonprocessen är en process för att se vad vi kan åstadkomma tillsammans för att få tillväxt i Europa. Det är en av möjligheterna för oss att lösa många av de andra uppgifter som vi ser framför oss.

Jag konstaterar att när syntesrapporterna presenteras och när man nu ska diskutera José Manuel Barosso och annat börjar man från regeringens sida föra in höger och vänster. Man pratar om att EU blir blåare och därmed svårare att ha att göra med.

Jag kan bara beklaga detta. Samtidigt minskar Sveriges förmåga att påverka. Vi ser att det finns risk att Reach – det finns en risk men också stora fördelar – i sin nuvarande utformning innebär stora pålagor för SME och att man låter de stora bolagen klara sig lättare i alla fall.

När vi träffades för två år sedan när tjänstedirektivet började fungera tyckte jag att jag och Lars Danielsson var rörande överens om hur bra det var. Nu är det något som snarare ska strykas. Vi har varit väldigt positiva till detta. Vi har sett att det är det som behövs för att få fart på EU. Nu måste det förändras. Det måste mer eller mindre tas bort. Jag skulle vilja få en konsekvensanalys av vilken risk detta innebär för tappade nya jobb i EU.

Är det något land som borde försöka rädda kvar tjänstedirektivet, så som det står nu, borde det väl vara Sverige.

Jag konstaterar att det tydligen nu är Bosse Ringholm som vi ska diskutera med när man ska diskutera förändringar i stabilitetspakt och en mängd annat. Vi får beskedet att den övergripande diskussionen ska skötas från Statsrådsberedningen. Då är det ju Bosse Ringholm och inte Pär Nuder. Jag tror att det är oerhört viktigt att finansministern är med och håller i de här processerna – de kommer uteslutande att vara av ekonomisk karaktär – om vi vill fokusera på tillväxten.

Slutligen något om scoreboard. Jag har inte varit negativ till Lissabonprocessen, men jag har ifrågasatt möjligheten till måluppfyllelse. Jag tyckte att allt var bättre 2001 när Sverige var ordförandeland. Då hade det inte gått lika illa jämfört med USA. Då lyckades vi använda lagstiftning på EU-nivå för att genomföra konkurrensförbättringar för EU. Vi kom med en ny lagstiftning på teleområdet, om jag minns rätt, som hade betydelse.

Jag tror att man från regeringens sida skulle kunna få lite mer input genom att diskutera det grundläggande. Den öppna samordningsmetoden öppnar för många möjligheter att smita undan. Om man nu ger upp tjänstedirektivet också, som en lagstiftning, och bara överlåter detta till en slapphänt hantering där regeringarna har ansvar utan att vara beredda att ta ansvar är det stor risk att det har gått ännu sämre när vi sitter här om några år. Gå tillbaka till att det är EU som stiftar lag och att vi ser till att göra det för att få en ökad konkurrenskraft.

Det såg mycket bättre ut i Lissabonprocessen 2001 än vad det gör nu. Jag tycker att det är olyckligt om man ska försöka vinna in Karin Thorborg genom att tycka illa om Barosso.

Anf.  81  ULF HOLM (mp):

Det blev en väldigt livlig diskussion. Det är ju trevligt, men det tyder också på att vi behöver en bättre diskussion i riksdagen om detta för att förankra det. Jag tror att vi ska fortsätta den diskussionen. Vi kan inte fortsätta särskilt länge för det ska snart beslutas.

Jag gillar inte EU. Det vet ni mycket väl. Det vet statssekreteraren också. Men nu ska det fattas ett formellt beslut om Lissabonstrategin på vårtoppmötet. Det är väldigt viktigt att man står upp och säger att den sociala och miljömässiga biten måste lyftas fram i det beslut som ska fattas.

Jag vill fråga statssekreteraren: Hur är Sveriges möjlighet att påverka innehållet när det gäller att lyfta fram miljöfrågorna? Vi hade diskussionen uppe förra året och konstaterade att det är svårare och svårare att driva miljöfrågorna i EU nu på grund av maktförhållandena i medlemsländerna.

Frågan är hur mycket vi kan påverka. En följdfråga är: Kommer regeringen att backa i frågan? Vilka konsekvenser får det i så fall – inte bara för EU som helhet utan också för den svenska inrikespolitiken när det gäller att genomföra en del av de åtgärder som behöver genomföras?

Konsumentfrågor är jätteviktiga. Jag förstår inte hur Gunilla Carlsson kunde få Vaxholmskonflikten till en konsumentfråga. Jag tycker att det handlar om att arbetsmarknadens parter inte kommer överens. Jag är också tveksam till att man ska lyfta in för många frågor i detta. Man ska inte blanda ihop korten alltför mycket.

Jag förutsätter att vi får en fortsatt diskussion kring de här frågorna.

Anf.  82  CHRISTINA AXELSSON (s):

Det är glädjande att nämndens ledamöter är så engagerade i konsumentfrågor. Det bådar gott när vi i framtiden ska diskutera konsumentpolitik. Jag vill påminna er alla om att konsumenter också är arbetstagare. Det som är bra för arbetstagarna är många gånger också bra för konsumenterna.

Eftersom det har tagits upp på olika sätt vill jag nu ställa en fråga. Det är väl viktigt att vi, när vi pratar om konsumenträttigheter, också diskuterar att det är viktigt att regler och avtal som vi har kommit överens om följs för att man ska kunna ha en sjyst konkurrens mellan de olika entreprenörerna? Det är precis det man har eftersträvat när vi har haft utstationeringsdirektivet. Jag hoppas att det är det som den fortsatta diskussionen om tjänstedirektiven också kommer att innehålla.

Statssekreteraren sade att man ser över tjänstedirektivet. Är det i den andan som vi så länge eftersträvat – det vill säga att det ska bli sjysta och lika villkor – som man nu ser över tjänstedirektivet?

Anf.  83  Statssekreterare LARS DANIELSSON:

Herr ordförande! Jag ska försöka vara kortfattad.

Till Carl B Hamilton vill jag säga att det ju är riskfyllt att ge sig in i en diskussion om olika ekonomiska utvecklingskriterier med en professor i nationalekonomi. Jag vill bara peka på att om man jämför Europa och USA under de fem år som har gått har produktivitetsökningen i Europa varit större än den i USA. Om man jämför BNP per capita är det visserligen fortfarande skillnad, men skillnaden har inte blivit större. Det finns element som jag – och det tror jag gäller även Carl B Hamilton – gärna hade sett utvecklas ännu mer positivt till EU:s fördel. Jag tycker ändå inte att det finns anledning att måla bilden alltför nattsvart.

Carl B Hamilton pekar på att det inte finns något ordentligt bevis för att synergieffekterna verkligen finns. Jag trodde att vi var helt överens om att en absolut nödvändig förutsättning för fortsatt ekonomisk tillväxt i Europa är att vi kan klara ut hur vi ska öka arbetskraftsutbudet, det vill säga hur vi klarar den sociala dimensionen i Lissabonstrategin. Det ser jag som helt avgörande. Det är jag övertygad om att vi är överens om.

En annan sak är att besluten att genomföra detta i stor utsträckning ligger och, enligt min mening, ska ligga på nationell nivå. Jag ser det som helt naturligt att man utnyttjar tätheten i EU-samarbetet till att diskutera de här frågorna intimt och se om man kan lära av varandra.

Det är bra att beslutskraften ligger kvar nationellt, men nog finns det, tycker jag, väldigt tydliga samband mellan ökat arbetskraftsutbud och ekonomisk tillväxt.

Carl B Hamilton pekar på att vi utan ekonomisk tillväxt inte har råd med sociala avgifter. Vi har inte råd med miljötänkande. Där tror jag att vi skiljer oss åt i tänkandet. Det är det som är problemet. Jag ser inte vare sig sociala utgifter eller modern miljö som något som vi ska ha råd med. Jag ser det som en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Där skiljer vi oss kanske åt i grundsyn.

Vi tänker fortsätta att samordna med arbetsmarknadens parter i den här processen. Vi tycker att det tillför mycket, både vad Svenskt Näringsliv säger och vad LO, TCO och Saco säger. Vi tycker att det är värdefulla synpunkter som hjälper till i utvecklandet av Lissabonprocessen. Dessa synpunkter ska givetvis sedan vägas av mot bland annat konsumentintressen. Det är självklart. Nog ger det, tycker vi, en styrka för oss i processen att vi har det nära samrådet. Jag har uppfattat att näringslivsorganisationerna och arbetsmarknadens parter tycker likadant – alla de fyra stora organisationerna.

Jag kan inte annat än instämma i det Gunilla Carlsson säger om behovet av uppriktighet i den här processen. Det är självklart att vi vill ha en sådan. Detta ska vara ett tillfälle för EU kollektivt och för varje enskilt medlemsland att rannsaka sig självt. Det är precis vad vi också tycker.

Jag tror inte att jag har sagt att tjänstedirektivet ska strykas. I så fall har jag uttryckt mig förfärligt otydligt. Regeringens grundhållning är att det är bra. Det vore mycket värdefullt om vi kunde få till stånd ett direktiv som reglerar den viktiga tjänstehandeln i EU, men vi har stora problem med det förslag som ligger på bordet. Det behöver justeras på olika sätt.

I vilken riktning kommer det här att ses över, frågar Christina Axelsson. Förhoppningsvis delvis i den riktning som vi vill, nämligen bland annat respekt för principen om kollektivavtal och respekt för det särskilda sätt som vi i vårt land har valt för att organisera tillhandahållandet av offentliga tjänster. Jag ska ärligt säga att jag tror att det kommer att finnas delar i översynen som är mindre bra och som snarare kommer att bidra till att stärka skråtänkandet på vissa områden där man mycket väl skulle kunna se en öppnare tjänstehandel. Låt oss hoppas att jag har fel i det avseendet.

Jag tror att det är ömsom vin ömsom vatten i översynen.

Jag vet inte om jag förstod Gunilla Carlssons fråga om stabilitetspakten. Stabilitetspakten diskuteras ju i Ekofin. Det är där diskussionen ska ske. Jag utgår ifrån att finansministern har varit villig att diskutera stabilitetspakten. Jag vet att det är finansminister och statsminister – han är ju bägge delarna – Jean-Claude Junckers avsikt att stabilitetspaktens eventuella reformering helst ska diskuteras mer eller mindre färdigt i finansministerkretsen. Sedan ska den i bästa fall bekräftas på toppmötet.

Det är finansministern som för diskussionen. Den redovisning jag har fått är att han också förde den diskussionen. Det är möjligt att jag har missförstått det.

Ulf Holm frågar om möjligheten att påverka innehållet. Jag ska villigt erkänna att jag tycker att det känns mer motigt nu än för några år sedan. Jag ska inte gå in i någon allmän politisk polemik om vad det beror på. Det är lite tyngre just nu. Vi kände oss mer tillfreds med ordningen när vi hade en miljökommissionär som vi tyckte drev detta på ett progressivt och framåtsyftande sätt. Samtidigt måste man givetvis också i miljöfrågor tänka på vilka effekter det får för industrin. Jag tycker att det känns lite tyngre nu.

Vi kommer att fortsätta tillsammans med likasinnade – det finns några stycken – och se om vi åtminstone kan bevara, helst utveckla, miljödimensionen i Lissabonstrategin. Den är helt central för strategins framgång, menar jag.

Anf.  84  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m):

Jag vill förtydliga mig. Som jag har fattat att diskussionen om Lissabonprocessen förs är en del att man nu på mycket hög nivå diskuterar stabilitetspakten och hur den ska se ut. Med tanke på att statssekreteraren sade att det nu är Statsrådsberedningen som håller i det så blir det snarare Bosse Ringholm än Pär Nuder. Jag förstår att ni jobbar väldigt bra tillsammans, så det kanske inte är några bekymmer.

Eftersom jag fick ordet vill jag passa på att påminna om att den europeiska konsumentorganisationen Beuc var starkt för tjänstedirektivet i den form det hade innan vi började med översynerna. Det finns ett stort konsumentintresse kring att vi får bättre, öppnare och mer konkurrenskraftiga marknader i Europa.

Anf.  85  CARL B HAMILTON (fp):

I länder som har dålig ekonomisk utveckling är det ju väldigt vanligt att utgifter för sociala ändamål, skola och sådana saker trängs ut av andra som av regeringarna uppfattas som mer angelägna i det korta perspektivet.

Jag kan påminna om att i Förenta staterna är utgiften för skola och sjukvård per capita i de flesta delstater högre än i Sverige.

Anf.  86  ORDFÖRANDEN:

Jag konstaterar att det finns ett stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta förhandlingarna.

Vi tackar Lars Danielsson och medarbetare.

Innehållsförteckning

1 §  Ekofin 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Finansminister PÄR NUDER (s) 1

Anf.  3  MATS ODELL (kd) 1

Anf.  4  Finansminister PÄR NUDER (s) 1

Anf.  5  ORDFÖRANDEN 2

Anf.  6  Finansminister PÄR NUDER (s) 2

Anf.  7  KARIN THORBORG (v) 3

Anf.  8  BJÖRN HAMILTON (m) 3

Anf.  9  Finansminister PÄR NUDER (s) 3

Anf.  10  ORDFÖRANDEN 3

Anf.  11  Finansminister PÄR NUDER (s) 3

Anf.  12  CARL B HAMILTON (fp) 4

Anf.  13  LARS LINDBLAD (m) 4

Anf.  14  KARIN THORBORG (v) 4

Anf.  15  Finansminister PÄR NUDER (s) 4

Anf.  16  MATS ODELL (kd) 5

Anf.  17  ORDFÖRANDEN 5

Anf.  18  Finansminister PÄR NUDER (s) 5

Anf.  19  ORDFÖRANDEN 5

Anf.  20  Finansminister PÄR NUDER (s) 5

Anf.  21  CARL B HAMILTON (fp) 5

Anf.  22  Finansminister PÄR NUDER (s) 6

Anf.  23  CARL B HAMILTON (fp) 6

Anf.  24  ORDFÖRANDEN 6

Anf.  25  Finansminister PÄR NUDER (s) 6

Anf.  26  CHRISTINA AXELSSON (s) 7

Anf.  27  KARIN PILSÄTER (fp) 7

Anf.  28  KARIN THORBORG (v) 8

Anf.  29  LARS LINDBLAD (m) 8

Anf.  30  MATS ODELL (kd) 9

Anf.  31  ULF HOLM (mp) 9

Anf.  32  HILLEVI LARSSON (s) 10

Anf.  33  KARIN PILSÄTER (fp) 10

Anf.  34  Finansminister PÄR NUDER (s) 11

Anf.  35  ORDFÖRANDEN 11

Anf.  36  Finansminister PÄR NUDER (s) 11

Anf.  37  ULF HOLM (mp) 12

Anf.  38  KARIN PILSÄTER (fp) 12

Anf.  39  MATS ODELL (kd) 12

Anf.  40  ULF HOLM (mp) 12

Anf.  41  Finansminister PÄR NUDER (s) 12

Anf.  42  ORDFÖRANDEN 13

Anf.  43  Finansminister PÄR NUDER (s) 13

Anf.  44  LARS LINDBLAD (m) 13

Anf.  45  Finansminister PÄR NUDER (s) 14

Anf.  46  CARL B HAMILTON (fp) 14

Anf.  47  Finansminister PÄR NUDER (s) 14

Anf.  48  ORDFÖRANDEN 14

2 §  Allmänna frågor 15

Anf.  49  ORDFÖRANDEN 15

Anf.  50  Statssekreterare LARS DANIELSSON 15

Anf.  51  ULF HOLM (mp) 15

Anf.  52  ORDFÖRANDEN 15

Anf.  53  Statssekreterare LARS DANIELSSON 15

Anf.  54  CARL B HAMILTON (fp) 16

Anf.  55  Statssekreterare LARS DANIELSSON 16

Anf.  56  ORDFÖRANDEN 16

Anf.  57  Statssekreterare LARS DANIELSSON 16

Anf.  58  ORDFÖRANDEN 16

Anf.  59  Statssekreterare LARS DANIELSSON 16

Anf.  60  CARL B HAMILTON (fp) 19

Anf.  61  MATS ODELL (kd) 19

Anf.  62  ORDFÖRANDEN 20

Anf.  63  Statssekreterare LARS DANIELSSON 20

Anf.  64  ORDFÖRANDEN 20

Anf.  65  ULF HOLM (mp) 20

Anf.  66  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 20

Anf.  67  KARIN THORBORG (v) 21

Anf.  68  Statssekreterare LARS DANIELSSON 21

Anf.  69  LARS LINDBLAD (m) 22

Anf.  70  Statssekreterare LARS DANIELSSON 23

Anf.  71  ORDFÖRANDEN 23

Anf.  72  Statssekreterare LARS DANIELSSON 23

Anf.  73  SIW WITTGREN-AHL (s) 25

Anf.  74  CARL B HAMILTON (fp) 25

Anf.  75  KARIN THORBORG (v) 26

Anf.  76  LARS LINDBLAD (m) 27

Anf.  77  ULF HOLM (mp) 27

Anf.  78  Statssekreterare LARS DANIELSSON 28

Anf.  79  CARL B HAMILTON (fp) 30

Anf.  80  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 32

Anf.  81  ULF HOLM (mp) 33

Anf.  82  CHRISTINA AXELSSON (s) 33

Anf.  83  Statssekreterare LARS DANIELSSON 34

Anf.  84  GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m) 35

Anf.  85  CARL B HAMILTON (fp) 36

Anf.  86  ORDFÖRANDEN 36