Fredagen den 11 februari 2000

EU-nämndens uppteckningar 1999/2000:16

1 §  Inför Sveriges ordförandeskap i Europeiska unionen
Information av statsminister Göran Persson

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Jag förklarar härmed EU-nämndens sammanträde öppnat. Först på dagordningen vill jag bara fråga om Thomas Belius från utrikesutskottet kan delta i sammanträdet. Svaret är ja.

Vi kommer då in på punkten 1. Det är information av statsministern inför Sveriges ordförandeskap i Europeiska unionen. Det gäller det första utkast som presenteras nu av det program som regeringen ska anta inför sitt ordförandeskap, och jag lämnar över ordet direkt till statsministern för en inledning. Varsågod!

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack! Låt mig först säga att jag värdesätter det här tillfället att få diskutera med nämnden våra förberedelser inför ordförandeskapet. Jag förutsätter att vi kommer att fortsätta att ha den här dialogen månaderna framöver, och successivt kommer väl dokument att skärpas och klarhet att vinnas också om den utveckling som pågår under innevarande ordförandeskap och det som ligger framför oss, det franska.

Det är min uppfattning att det är viktigt att komma ihåg att Sverige som ordförandeland har att verka i hela unionens intresse. Det är vi som håller i taktpinnen, det är rätt, men vi har inte alltid skrivit partituret. Vår uppgift och vår främsta ambition är att utöva ett effektivt, kompetent och resultatinriktat ordförandeskap som för EU:s gemensamma frågor framåt.

Dagordningen ärver vi i stor utsträckning av tidigare ordförandeskap. Prioriteringar sätts av närmast föregående toppmöten. Ordförandens arbete präglas också av det aktuella och många gånger oförutsedda händelseförloppet. Det är bara att reflektera ett kort ögonblick över den situation som min portugisiske kollega har hamnat i till följd av exempelvis utvecklingen i Österrike. Det var ingenting som kunde förutses, men som ju kom att dominera det portugisiska ordförandeskapets första månad i vilket fall.

I en krets av 15 medlemsländer, som alla har egna och inte så sällan motstridiga intressen och som alla berörs påtagligt av de beslut som fattas, kräver ett framgångsrikt ordförandeskap lyhördhet för andras intressen och behov och samtidigt fasthet och tydliga målsättningar. Vår roll är att söka konstruktiva lösningar och inspirera till hållbara kompromisser som gagnar gemenskapen. Det säger sig självt att de egna intressena då inte alltid kan sättas i främsta rummet.

Naturligtvis finns det ändå ett utrymme för att ge vår egen prägel åt ordförandeskapet och EU:s framtida dagordning. Det utrymmet ska vi ta, och jag menar att förutsättningarna är goda. En genomgång av dagordningen visar att mycket av det vi prioriterar i samarbetet redan finns där. Till det har vi själva bidragit genom ett aktivt och målmedvetet agerande.

Ni har fått del av ett utkast, en preliminär skiss, till det som så småningom ska bli vårt program och vår policyförklaring för ordförandeskapet. Det kommer naturligtvis att ändras många gånger och successivt anpassas efter utvecklingen ända in i sista minuten. Av tradition tar ordförandeskapen i sina program upp ett brett spektrum av frågor som ryms i EU-samarbetet. Programmet är alltså ingen prioriteringslista, snarare en indikation på färdriktningen inom olika områden. Det ska offentliggöras och presenteras bl.a. inför rådet och parlamentet i slutet av december i år.

Innehållet i utkastet baseras på en noggrann inventering och analys av de frågor som behandlas i EU-samarbetet.

För det första gäller det utvidgningen, som kommer att vara inne i ett intensivt skede under vårt ordförandeskap – hoppas vi. Toppmötet i Helsingfors bestämde inriktningen för den fortsatta förhandlingsprocessen, och vi kommer att föra stafettpinnen vidare. Det kommer att krävas stora insatser och skickliga förhandlare. Att bidra till att utvidgningen förverkligas har högsta prioritet.

För det andra kommer ansträngningar för att göra EU öppnare, modernare och mer effektiv som union att vara aktuella även under vårt ordförandeskap. Jordmånen för en utveckling i rätt riktning har glädjande nog förbättrats avsevärt under senare år, och mycket positivt har redan inletts – även om jag ska säga att det här pågår en ständig politisk dragkamp fram och tillbaka, och ingenting är så att säga givet. Vid varje toppmöte kommer sådana här frågor upp, och de måste vinnas på nytt och på nytt.

Beträffande den regeringskonferens om institutionella frågor som snart ska inledas gäller att om den inte är färdig så kommer vi att få ha en mycket hög beredskap för att slutföra förhandlingarna. Anna Lindh kommer sedan att prata mer om regeringskonferensen, men jag kan säga att fransmännen har en bestämd vilja att fullfölja den. Det är väl det som talar för att det blir gjort. Annars tycks det som ligger i korten i diskussionen i Europa vara av det slaget att många vill vidga dagordningen för regeringskonferensen. I takt med att det sker blir sannolikheten större för att det spiller över i vårt ordförandeskap. I takt med att vi kan hålla en begränsad dagordning blir sannolikheten större för att fransmännen kan fullfölja detta. Det här är just nu ganska svårbedömt.

Vår uppfattning där är ju gemensam för nämnden och regeringen, nämligen att vi ska ha en så begränsad dagordning som möjligt. Hittills har det också varit den uppfattningen som har dominerat, men jag känner mig inte så där alldeles säker på att det kommer att vara så när vi kommer framåt. Vi får se. Vi måste ha en mycket hög beredskap för att i så fall slutföra detta.

För det tredje är samarbete på områden som direkt berör medborgarna oerhört viktigt för oss, och det avspeglas också i det här programmet, liksom miljöfrågorna och frågorna om hållbar utveckling som återigen har bekräftats på toppmötet i Helsingfors. Det styr vi också mot vid Göteborgstoppmötet. Frågor som rör livsmedelssäkerhet och folkhälsa är i hög grad aktuella, och det förestående toppmötet i Lissabon om sysselsättning kommer sannolikt att leda till initiativ som ska följas upp på en rad områden. Arbetet för att öka jämställdheten och stärka konsumenternas intressen blir fortsatt viktigt. Det gäller alltså över huvud taget att ha en beredskap för att driva frågor som gör att medborgarna upplever att unionen kommer närmare dem.

Det kommer att finnas goda möjligheter att föra samarbetet i den fortsatta kampen mot brottsligheten i olika former framåt, och det gäller även asyl- och migrationspolitiken, som säkert växer i betydelse och i styrka som politikområde.

För det fjärde finns det också avsevärda möjligheter att driva förslag som bidrar till att stärka Europas konkurrenskraft och därmed till uthållig tillväxt och ökad sysselsättning. Här vill vi särskilt driva åtgärder som kan stimulera framsteg på IT-området.

För det femte kräver ordförandeskapet ett starkt engagemang på det utrikespolitiska området för en solidarisk och internationellt aktiv union. Vårt programutkast visar att detta innebär ett mycket brett ansvarsområde, där vi särskilt betonar att hanteringen av EU:s förhållande till Ryssland blir en grannlaga och ansvarsfull uppgift som vi kommer att lägga ned stor möda på, både inför och under ordförandeskapet. Här har vi också erfarenhet och goda möjligheter att bidra konstruktivt. Vi kommer också att fortsätta arbetet med att förbättra den europeiska kapaciteten för krishantering och konfliktförebyggande arbete.

Regeringen eller Regeringskansliet och många verk och myndigheter förbereder sig på olika sätt för den stora utmaning som ordförandeskapet innebär. Vi fördjupar och förstärker kontakterna med övriga medlemsländer – särskilt viktiga är då Frankrike och Belgien som föregår respektive efterträder oss i ordförandestolen – samt med kommissionen och med Europaparlamentet.

Dialogen med nämnden inför ordförandeskapet fortsätter jag givetvis gärna. Jag förutsätter också information i kammaren. Jag kan dock redan nu säga att vårt EU-arbete under året successivt allt tydligare kommer att präglas av vårt förestående ordförandeskap. Vi går in i en ny roll, helt enkelt. Vi ska inte bara företräda oss själva utan alla EU:s 15 medlemsländer.

Det är väl i korthet en introduktion till det utkast till program som ni väl alla förhoppningsvis har fått ta del av och som vi också har bett om synpunkter på. Jag har ju haft enskilda samtal med samtliga partiledare och bett dem under hand titta på materialet och lämna synpunkter. Jag tror att vi har kunnat arbeta in det mesta av de synpunkterna. Utestår någonting kan det ju bero på att vi faktiskt inte når varandra, inte så att säga har samma uppfattning, eller också att det går att skärpa skrivningarna ytterligare och göra dem bättre. Där är vi helt öppna, därför att inställningen är den att när vi väl närmar oss detta ordförandeskap bör vi försöka ha en så bred uppslutning som möjligt bakom ordförandeskapet för att lyckas. Vi har väldigt lite utrymme för så att säga nationella strider omkring hur ordförandeskapet hanteras. Det bör vara en samsyn i så stor utsträckning som möjligt. Vi lär oss också av andra små länder som har genomfört denna gigantiska uppgift att detta har varit en förutsättning för att de ska lyckas. Därför är vi angelägna att höra era synpunkter, och vi är beredda att justera om det är så att vi ser att det finns en bred uppslutning omkring bättre skrivningar och idéer.

Anf.  3  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Vi fick programmet i går. Det har distribuerats via elektronisk post till ledamöterna och ersättarna i nämnden, och det har även delats ut här på bordet i dag på morgonen.

Anf.  4  LARS TOBISSON (m):

Herr ordförande! Jag tackar statsministern för den här presentationen. Vad man kan säga är naturligtvis att det här utkastet är väldigt brett och innehåller det mesta som förekommer inom EU-området. Det är nu inte så konstigt. Jag uppfattar det, vilket också framgick av statsministerns föredragning, som ett första utkast till det som ska presenteras inför vårt ordförandeskap, och då hör det ju till att man ska ta ut svängarna ordentligt. Varje ministerrådsområde eller varje generaldirektorat – hur man nu ska dela upp det – ska på något sätt vara omnämnt. Det blir ju särskilt påtagligt när man redogör för de internationella förhållandena på slutet.

Men det medför lite grann att stort och smått blandas. Jag kommer inte att uppehålla mig vid allt utan vid det som jag tycker är väsentligt från vår synpunkt. Däri ligger ett slags prioritering.

Som statsministern sade har det här dokumentet förekommit tidigare i kontakt med partiledarna. Det som nu föreligger här tycker jag inte har ändrat sig så mycket. Det är mest redaktionella förändringar; man har flyttat på stycken och kanske bytt ut något resonemang någonstans. Vi har ju, därtill uppmanade av statsministern, sammanfattat och utvecklat våra synpunkter i en PM som jag överlämnade till utrikesministern i tisdags, och jag tänkte bara beröra några punkter i det.

Vi säger att det är naturligt och normalt inför ett ordförandeskap med nationell samling och samförstånd, och det tycker vi naturligtvis ska eftersträvas inför det svenska ordförandeskapet också.

Nu är det så att vi kunde ha bäddat lite mjukare i Sverige för att ta över den här uppgiften. Det är naturligtvis ägnat att försvaga våra möjligheter att vi inte deltar i ett av de viktiga områdena. Skulle man bara kunna skicka en sådan signal som att före ordförandeskapet åtminstone gå med i ERM 2, som ett tecken på att vi avser att fullfölja införandet av euron i Sverige, skulle det naturligtvis hjälpa vår position.

En annan sådan här svårighet är ju att regeringen lutar sig mot stödpartier som är motståndare till inte bara EMU utan hela EU-tanken. Det finns också företrädare för denna linje inne i regeringen, som alltså i egenskap av statsråd ska sitta ordförande vid ministerrådsmöten. Det är också ägnat att försvaga den auktoritet med vilken vi kan uppträda i ordförandestolen.

Men som sagt: Vi ska gärna hjälpa till så gott det går med hänsyn till de handikapp som regeringen på grund av sitt eget agerande har förskaffat sig här.

När det gäller vilka ämnen som vi ska prioritera ligger det naturligtvis mycket i att vi där är händelsernas fånge. Ändå går det ju på marginalen att åstadkomma något. Där skulle jag vilja understryka detta: Det är viktigt att man satsar på ämnen som ligger i EU-arbetets huvudfåra. Där är det ju helt enkelt lättast att komma fram. Det är också viktigt att man tillägnar sig det synsätt som präglar EU-arbetet och inte försöker föra in någon vinkel någon annanstans ifrån, som gör att man bara möter missförstånd och svårigheter att begripa vad vi är ute efter.

Utvidgningen är enligt vår uppfattning det viktigaste vi har att göra, och då är det också naturligtvis så att de institutionella frågorna måste klaras ut. Om de inte blir klara under det franska ordförandeskapet får vi slutföra detta. Om de skulle vara klara är det ju vår uppgift att driva på ratifikationen av det nya fördraget, Nicefördraget eller vad det kommer att heta. Det är också en mycket väsentlig uppgift med hänsyn till de fördröjningar vi vet kan uppträda här. Det i sin tur sinkar ju beredskapen att ta emot nya medlemmar.

Det därnäst viktigaste tycker jag ändå är att man ska stärka och vidareutveckla den inre marknaden, inklusive naturligtvis då användningen av euron. Här ser jag en skillnad i synsätt mellan regeringens sätt att lägga upp det och hur vi skulle vilja göra. Vi betonar alltså, och återkommer till det här, att man tar upp det från EU-synpunkt, att man driver och förbättrar den inre marknadens funktionssätt. Det är det bästa sättet att befrämja konsumenternas intresse. Det är den bästa konsumentpolitiken att införa euron och att få den inre marknaden att fungera smidigt.

Det bästa sättet att skapa sysselsättning och välstånd via åtgärder som ligger inom EU-arbetets ram är inte så mycket det som framhålls här, där man har stora avsnitt om konsumenter och om sysselsättningspolitik och lägger upp det som om det, åtminstone i det senare fallet, är arbetsmarknadspolitik och benchmarking och sådant som gör susen. Här är det i stället som sagt den inre marknadens funktionssätt som kommer att vara avgörande för hur jobben kommer till i medlemsländerna.

På samma sätt som jag kan säga att den inre marknaden och euron är den bästa konsumentpolitiken är en satsning på fri handel externt utanför EU den bästa biståndspolitiken. Det finns nu med här att vi bör ta på oss en uppgift när det gäller att få i gång om det behövs, eller i alla fall driva på, arbetet på ett nytt frihandelsavtal inom WTO. Det hade gärna kunnat få en mer framträdande plats än vad det har fått så här långt.

När det gäller synpunkter på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, den nordliga dimensionen och sådant har vi framfört dem direkt till utrikesministern. Jag skulle vilja understryka att kampen mot internationell brottslighet, inte minst narkotikahandel, också kanske kunde ha getts en större tyngd här. Här har ju Sverige genom att inta en fast hållning, inte minst i Europaparlamentet, förmått att driva igenom en mera restriktiv syn på knarkhantering och sådana saker, och det tycker jag är en tradition som vi ska försöka fullfölja. Där finns det förutsättningar för att sätta prägel på arbetet under ordförandeåret.

Miljöfrågorna är ju viktiga, och de blir särskilt viktiga eftersom de av andra skäl kommer upp vid toppmötet i Göteborg. Vad vi har framhållit i vårt papper är att man ska särskilt prioritera klimatpolitiken. Det är ju helt enkelt så att för att Kyotoavtalets villkor ska kunna efterlevas måste man ta det mycket försiktigt med, för att inte säga helt avstå från, avveckling av kärnkraft.

Statsministern var på slutet inne på frågan om fortsatta kontakter. Där har vi den uppfattningen att det inte räcker med sporadiska redovisningar i kammaren eller inför EU-nämnden. Vi är ju här i riksdagen – även oppositionsföreträdarna – inte bara rådgivare i de här frågorna utan också aktörer. Vi kommer i många sammanhang att få så att säga uppträda på det svenska ordförandeskapets vägnar, inte bara, vilket är viktigt nog, vid den stora COSAC-konferensen, utan vi kommer att ha ett besöksutbyte här i riksdagen och kommer att på olika sätt bli berörda av den här uppgiften. Därför har vi föreslagit att man ska gå så långt att man tillsätter någon form av referensgrupp för samordning av arbetet. Det behöver inte vara så stor offentlig uppmärksamhet ikring det, men det är ändå ett sätt för oss att på ömse håll hålla oss underrättade om vad vi planerar och vad som pågår. Vi har ju haft den traditionen att vi i anslutning till EU-nämnden har haft grupper där riksdagspartierna varit företrädda, och jag skulle vilja höra hur statsministern ser på möjligheten att organisera en sådan grupp för att kontinuerligt följa arbetet i fortsättningen.

Anf.  5  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Herr ordförande! Det är naturligtvis ett oerhört viktigt dokument som vi har framför oss. Jag kan säga att vi är positiva till de överläggningar som har varit med regeringen hittills och utgår ifrån att vi kan fortsätta också när det närmar sig.

Dokumentet som det ser ut i dag är naturligtvis en uppsamling av ganska mycket, och det kanske finns en risk i detta, att man så att säga försöker få med allt. Jag förmodar att det kanske också kommer en tid framöver då man måste koncentrera och något prioritera vissa frågor mer än andra.

Vi är glada över att känna igen en del skrivningar här, och det underlättar naturligtvis det jag ska säga här i dag, vilket inte är särskilt mycket. Jag ska säga att vi står bakom detta. Den viktigaste frågan är också för oss utvidgningen av unionen, och det är vi överens om från EU-nämnden i övrigt; det har vi sagt många gånger.

På s. 4, längst upp, tar också regeringen upp den ekonomiska brottsligheten och kampen mot den, det brottsförebyggande arbetet, erkännandet av domar och annat. Det här skulle jag vilja trycka ännu lite mer på, om det finns möjlighet att göra det. Jag tror att Stockholmsmötet som ska hållas med justitie- och inrikesministrarna skulle kunna bli en viktig del i det arbete som regeringen har påbörjat kring de här frågorna. Jag tänker mig en förlängning av Förintelseinformationen och de här konferenserna för att angripa de här områdena. Jag tror att vi är en bit på väg. När det gäller sexhandeln med kvinnor och barn tycker jag att det är en av de allra största jämställdhetsfrågorna som vi kan ge oss på, och jag skulle gärna vilja fokusera på den här frågan lite extra, även om de andra också är viktiga.

Min fråga kanske möjligen till slut, när jag har tryckt på utvidgningen och den här frågan särskilt, är: Hur kommer detta att ske i fortsättningen? Jag förmodar att vi kanske måste koncentrera och prioritera ytterligare innan vi är framme. Kommer vi att få vara med i den diskussionen? Jag tycker att det är angeläget att vi får vara det, men det är en fråga till statsministern.

Anf.  6  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Jag vill först tacka för den öppenhet som regeringen visar här genom de kontakter som har förekommit både på partiledarnivå och med utrikesministern, som vi har haft tillfälle från partierna att presentera synpunkter för. Vi har också från Folkpartiet lämnat in en PM om hur vi ser på de här frågorna. Jag tror att det är viktigt att vi när vi är framme i slutet av året har ett gemensamt agerande, så gott det går, från svensk sida för att ge eftertryck åt att Sverige är ordförandeland. Jag tycker att det är ett bra anslag om vi kan hamna där, och det bör vi kunna klara av på de månader som ligger framför oss.

När det gäller de här synpunkterna vill jag bara lyfta fram ett par saker. Utvidgningen är naturligtvis en. Där är vi helt överens. Det som vi sedan från vårt håll ändå vill lyfta upp lite mer i det papper vi nu har fått från regeringen är asyl- och immigrationspolitiken. Det kommer att bli en växande fråga, och jag tror att vi från svensk sida bör lyfta fram den mer.

Det har varit lite oroväckande signaler i massmedier på grund av statsministerns uttalanden om hur Sverige har agerat, och det har kanske blivit lite konfunderingar kring de uttalandena. Jag hoppas att inte det ska vara det som är trendsättande i arbetet nu när vi ska ha ordförandeskapet. Det finns kanske en speciell anledning att lyfta fram Genèvekonventionen, eftersom Genèvekonventionen har femtioårsjubileum 2001. Det skulle vi ju kunna från svensk sida försöka poängtera. Det skulle kunna ge oss lite extra draghjälp.

När det sedan gäller EU och resten av världen klaras EU:s biståndspolitik av på två rader. Det hoppas jag inte ska bli resultatet när vi är framme i slutändan. Sverige har en annan tradition på det här området än många EU-länder, och vi bör kunna ge en annan inriktning på hela arbetet utanför EU med den tradition och det upplägg vi har i biståndspolitiken till skillnad från kolonialländerna. Vi skulle från vår sida önska att detta lyftes fram på ett annat sätt än vad som görs i det dokument som finns i dag. Men det är ju som sagt ett arbetsdokument, så det har vi tillfälle att återkomma till.

Slutligen skulle jag vilja ta upp en sak som vi också tar upp i vår PM, och det är förankringen av hela EU-tanken bland medborgarna. Det gäller både här i Sverige och i kandidatländerna. Sverige bör under ordförandeskapet här hemma på olika sätt förankra EU-tanken bland våra egna medborgare. Där hade vi också naturligtvis sett att det hade varit bra om det tredje steget i EMU hade varit på plats. Nu kommer det inte att bli så, men detta bör ändå lyftas fram. Sedan bör man försöka öka tempot i de kontakter vi har med kandidatländerna på olika sätt redan i dag genom olika kontaktorgan. Det pågår ett arbete via både Sida och olika NGO:er osv. – Östersjösamarbetet är ett exempel – men det bör kunna intensifieras. Vi vet ju inte hur lång tid detta kommer att ta när det gäller kandidatländerna. Det kan ju gå olika konjunkturer i viljan så att säga från medborgarnas sida i kandidatländerna, och då bör vi kunna vara med och stötta på olika sätt.

Det är de frågorna vi i dagens läge vill lyfta fram. Sedan får vi se den fortsatta kontaktverksamheten mellan riksdagen och regeringen. Avslutningsvis tycker jag att det har börjat bra, och tempot kommer väl att öka under årets lopp.

Anf.  7  MAGGI MIKAELSSON (v):

Det är en enorm uppgift som ligger framför regeringen och alla andra. Man förstår när man läser vad ordförandeskapet innebär.

Jag tänker inte gå in i detalj i utkastet vi har fått framför oss. Vi har lämnat en PM om våra synpunkter. Våra ståndpunkter är ju kända.

Till skillnad från Lars Tobisson tycker jag att det är en styrka att vi har en regeringspolitik och en regering som samarbetar med partier som speglar väljarunderlaget. Det stärker den bild av öppenhet och demokrati som vi faktiskt vill lyfta fram.

Samtidigt finns det ett problem, nämligen det EU-motstånd som de facto finns i landet. Jag kommer från Västerbotten, och där finns en väl känd stark EU-kritik – sann eller osann, den finns och den måste man ta hänsyn till.

Hur har statsministern och regeringen tänkt att agera? Det finns en risk att det slår snett. Det kan vara en av de saker som inte går att förutse på förhand. Det är viktigt att diskutera detta. Ingen har någon glädje av en olycklig utveckling av ordförandeskapet.

Den andra frågan ligger i samma linje, den gäller synen på EU på väg att bli en federativ statsbildning. Sättet att prata om EU är helt annorlunda när man kommer ut i andra EU-länder än den diskussion som förs i Sverige. Det är något som kan lyftas fram i andra forum. Hur funderar statsministern kring de frågorna?

Anf.  8  AGNE HANSSON (c):

Vi tycker också att det är bra att regeringen vill att det ska bli en så bred uppslutning som möjligt kring arbetet med ordförandeskapet. Vi har lagt fram våra synpunkter, och vi kan se att de har kommit med i utkastet. Centerpartiet står i stort sett bakom punkterna.

I fråga om öppenheten hade vi gärna sett den utnyttjas så att dynamiken i den svenska demokratin tas till vara för att öka engagemanget för EU inte minst inom landet. Det är alltid en kamp med tiden, och det krävs lång tid i förväg för att lyfta upp frågor på agendan för att få ett agerande när ordförandeskapet inträffar. Där har vi kanske förlorat lite tid – och vi är kritiska där. Det är också en balansgång, det är fråga om att balansera förväntningar mot resultat. Man måste ta hänsyn till det för att inte misslyckas i en sådan ambition.

Detta är med nödvändighet ett brett dokument. Synpunkter har tagits till vara från olika håll, och det är fråga om prioriteringar. Jag ska inte närmare deklarera synpunkter som vi tidigare har lagt fram. Det finns vissa prioriteringar i signalord som vi tycker är viktiga. Under punkten 1 är det alleuropeisk riktning och brobyggare. Onödig byråkrati och närhetsprincip är andra ord vi fäster stor vikt vid. Vidare är kretsloppsstrategi, handlingsplan för förnybar energi, ökad sysselsättning, jämställdhetsbegreppet, tillgång till IT för alla i Europa – jag noterar att IT är ett av de senare tillskotten i dokumentet som statsministern också lade betoning vid – viktiga i samarbetet.

Anf.  9  GUN HELLSVIK (m):

Jag vill föra fram funderingar i anledning av den promemoria som vi fick inför det här sammanträdet när det gäller ordförandeskapets problematik och möjligheter. Statsministern inledde med att påpeka att vi ärver dagordning från föregående ordförandeskap. Det går som en röd tråd genom promemorian.

Jag saknar ett resonemang om hur vi utnyttjar de möjligheter som finns för oss att agera för att se till att föregående ordförandeland har punkter på sin dagordning som vi vill arbeta med under vårt ordförandeskap.

Finland har nu i över ett år funnits i trojkan och kommer att finnas i trojkan fram till halvårsskiftet. Sedan kommer vi in som inkommande ordförandeland. Här finns över huvud taget inget resonemang om hur vi kan utnyttja de möjligheter som vi har genom vår nordiske granne och oss själva. Jag skulle gärna se att det resonemanget och aktiviteten tas med.

Anf.  10  YVONNE RUWAIDA (mp):

Att vara ordförandeland i EU är ett oerhört viktigt och ansvarsfullt uppdrag, oavsett vilken grundinställning man har till EU. Det är oerhört viktigt att vi hittar en bred förankring i riksdagen inför detta arbete, så att vi kan agera samlat för att få igenom frågor som är viktiga för Sverige.

Jag vill anknyta till det Maggi Mikaelsson sade. Det finns i andra EU-länder en diskussion kring vad man vill med EU som många i Sverige inte kommer att känna igen. Det kan i framtiden skapa reaktioner. Vi måste se över detta inför ordförandeskapet, så att många inte ska reagera med att de inte känner igen diskussionen.
En debatt där många inte känner igen sig kan tyvärr innebära att den roll Sverige kan spela som ordförandeland kan minska.

Jag vill gå in på innehållet i ramprogrammet. Vi tycker att det är oerhört viktigt att prioritera. Ska man få igenom någonting från svensk sida måste man välja sina frågor. Vi anser att Sverige har ett bra tillfälle att under ordförandeskapet – tack vare bl.a. Cardiffprocessen – prioritera miljöfrågorna. Vi skulle vilja att de lyftes upp i inledningen, där man tydliggör att miljöfrågorna ska bli en profilfråga inom ramen för det svenska ordförandeskapet. Vi har skrivit en PM med ett antal olika frågor som vi tycker är viktiga att lyfta fram. Vi kommer att lämna in denna PM under dagen.

Vi tycker att det är oerhört angeläget att bl.a. lyfta fram frågan om en miniminivå på en koldioxidskatt på EU-nivå. Det är en fråga som i dag ligger ganska stilla. Man diskuterar i dag en miniminivå på en energiskatt. En energiskatt har inte alls samma miljöstyrande effekt som en koldioxidskatt. Det är en direkt miljöskatt. Där ligger tyvärr arbetet ganska stilla. Det är en fråga man måste jobba med för att kunna uppnå bl.a. klimatmålet. Det är en fråga som inte lyfts fram i utkastet i dag.

En annan miljöfråga vi tycker är oerhört viktig är att stärka miljögarantin. Vi kommer att se till att under dagen lämna in alla de förslag vi har på miljösidan. Det är viktigt att även i inledningen visa att man vill lyfta miljöfrågorna under ordförandeskapet.

Jag vill kommentera en del av de saker som står i programmet. Det gäller bl.a. en öppen, modern och effektiv union. Det är en fråga där Sverige kan ge EU mycket. Vi har öppna, moderna och effektiva offentliga institutioner i Sverige. När det gäller en öppenhetsreform ska man lyfta fram att detta enbart ska gälla EU-institutionerna, inte nationellt. Det ska gå att ha starkare krav nationellt. Det är något som ska framgå i ett sådant dokument.

En annan fråga som borde lyftas fram är subsidiaritetsprincipen. Det är en av unionens huvudprinciper. I dag lever man inte riktigt upp till subsidiaritetsprincipen.

När det gäller asyl- och migrationspolitiken står det tyvärr inte vilken inriktning Sverige vill ha på asyl- och migrationspolitiken. Det är oerhört viktigt att tydligt skriva att vi vill hävda de humanistiska idealen och ha en generös flyktingpolitik. Man ska lyfta fram att i tider då rasistiska och främlingsfientliga grupper ökar runt om i Europa är det ännu viktigare att EU inte begränsar möjligheterna att bevilja asyl eller ökar kraven på visum för inresa. I det avseendet ska det mer framgå vilken inriktning av politiken man vill föra. I dag står det bara att det ska vara ett samarbete men inte hur.

Vi kommer under dagen att lämna in vår PM till regeringen och till EU-nämnden. Vi undrar hur arbetet kommer att gå vidare och hur man från regeringens sida planerar att fortsätta att samarbeta med de olika partierna i riksdagen.

Anf.  11  MATS ODELL (kd):

Ordförandeskapet är en period när omvärldens ögon, strålkastarljuset, riktas kraftfullt mot Sverige. Hur klarar vi ordförandeskapet, hur har vi klarat förberedelserna, hur kommer vi att klara hantverket, kriserna, det oförutsedda? Regeringen har föreslagit och riksdagen har anslagit 735 miljoner kronor extra för att Regeringskansliet ska klara av detta.

Men den mest känsliga frågan under den perioden kommer ändå att vara EMU-frågan. Jag har med glädje noterat att regeringen har insett att vi arbetar för helheten. Alla har tagit fram kraftfulla skrivningar.

Jag har också noterat att i dag runt bordet har icke något av partierna invänt mot skrivningarna. Jag får gratulera statsministern. Om de signaler som har getts i dag är representativa för den fortsatta inrikespolitiska debatten kommer de att underlätta.

Anf.  12  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Just nu är det så!

Anf.  13  MATS ODELL (kd):

Det är viktigt att om man har något att invända bör man göra det här och nu, annars får man förvänta sig att det är så.

Jag vill dock ställa en konkret fråga som kan ha viss relevans i sammanhanget. Lars Tobisson snuddade vid den också. Den handlar om ERM 2. Anser statsministern att tvåårskriteriet för Sverige att ha deltagit i ERM 2 är både legalt och politiskt nödvändigt för Sverige att hålla? Kan Sverige, liksom Finland, påräkna att den dag vi ger en tydlig politisk signal att Sverige ska gå med i ERM kommer man att skapa ett lämpligt politiskt arrangemang för att Sverige inte ska förhindras i den delen?

Anf.  14  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag kan lugna Mats Odell med att säga att vår PM är det underlag vi anser man ska rätta sig efter, annars skulle vi vara tvungna att prata i en timme.

I stycket om EMU skriver man att trots att den politiska processen ännu inte lett fram till svenskt deltagande i valutaunionen är Sveriges inställning att det är av vitalt intresse bla bla bla … Vi tycker att denna mening bör omformuleras. Den kan tolkas som att Sverige kommer att delta i EMU, något som ännu inte är bestämt – helst ska vi inte delta i EMU. Vi har en annan formulering, nämligen att trots att den politiska processen i Sverige inte är avslutad är Sveriges inställning bl.a. …

Det är lite synd att försöka få in varenda synpunkt här på EU-nämnden. Mats Odell inser själv att den tiden inte finns i EU-nämnden. Det är därför som regeringen har begärt in skriftliga synpunkter.

Anf.  15  MAGGI MIKAELSSON (v):

Jag vill förtydliga vad jag sade i mitt inlägg, nämligen att våra ståndpunkter vad gäller EU-frågorna är kända. De har inte ändrats av detta dokument.

Anf.  16  ORDFÖRANDEN:

Innan jag låter statsministern kommentera och besvara frågorna vill jag själv göra en kommentar.

Vi har haft en redovisning för ett år sedan. Vice statsministern redovisade i kammaren för de första utkasten till ett program för det svenska ordförandeskapet. Det var en diskussion i kammaren. Vi har haft redovisningar i nämnden. Det är tillfredsställande att vi tidigt får ta del av det mer utarbetade utkastet. Diskussionen har väckts om hur ett vidare samråd ska gå till. Jag vet att talmannen tillsammans med gruppledarna funderar över om det ska vara en särskild EU-debatt under våren. Jag tycker att det skulle vara bra med en debatt i kammaren tidigt på våren så att just frågan om ordförandeskapet kan diskuteras igenom. Vi ska därefter ägna oss åt samråd kring de utkast som ska komma framöver. Då är EU-nämnden en naturlig samrådspartner enligt riksdagsordningen.

Om det sedan behövs en grupp, som vice ordföranden efterlyser, för att göra djupare studier har vi en vana inom nämnden att hantera sådant. Vi har redan tillsatt en sådan grupp för IGC-arbetet. Då tror jag att det går att hantera frågan på ett bra sätt – en allmän debatt i kammaren under våren, sedan under hösten ett fördjupat samråd kring programmet. Det är viktigt att understryka vad många har sagt här och de erfarenheter som finns från kolleger i andra länder, att när landet närmar sig ordförandeskapet blir det en nationell uppslutning.

Med det lämnar jag över ordet till statsministern för att besvara och kommentera frågorna. Varsågod.

Anf.  17  Statsminister GÖRAN PERSSON (s):

Tack, herr ordförande! Det är kanske inte så mycket att besvara men dock att kommentera.

Jag tycker först att ordförandens idé om en debatt under våren i kammaren är bra. Det finns många skäl att ha den. Den typ av uppslutning som kommer att finnas kring uppgiften ska inte dölja att vi av och till har olika bedömningar av i vilken riktning unionen ska gå. Det får inte bli något slags jättelik omfamning där allt normalt politiskt arbete trängs undan. Det skulle vara friskt och fräscht med en EU-debatt i kammaren under våren. Den hälsar jag med tillfredsställelse, men det är upp till riksdagen att ta den typen av initiativ.

Det förslag som Moderaterna har lagt fram om en särskild referensgrupp är bra. Det är en så pass stor uppgift att det är klart att regeringen är intresserad av den typen av samarbete i ett sådant konstruktivt förslag från det ledande oppositionspartiet – smidigt, obyråkratiskt och löpande inför och under ordförandeskapet. Det är också någonting som rimligen den grupp som sitter framför mig kan diskutera vidare. Från regeringens sida tycker vi att det är alldeles utmärkt med den möjligheten.

Jag följer mina anteckningar såsom inläggen har gjorts – fast i omvänd ordning.

EMU-frågan och ERM 2, Mats Odell. Du gav egentligen själv svaret i frågan. Jag har hela tiden sagt att man kan ha två synsätt på den processen – ett legalistiskt, oerhört uppstyrt, och det andra synsättet, nämligen ytterst ett politiskt beslut. Det är i slutändan Europeiska rådet som gör bedömningen. Vid rätt tidpunkt och rätt förutsättningar behöver inte alla bokstavskrav vara uppfyllda – det har vi sett tidigare. Den bedömningen gör jag säkert också nu vad gäller ERM 2-frågan. Vi har inga planer från regeringens sida att nu aktualisera den frågan.

Jag ser fram emot PM:en, Yvonne Ruwaida. Jag ska titta på den i konstruktiv anda. Det är inget tvivel om att miljöfrågorna kommer att stå i centrum för vårt ordförandeskap på många sätt. Miljöfrågorna har många aspekter. Det är en del av utvidgningsdiskussionen. Låt oss titta på de senaste dagarnas ganska intressanta TV-inslag omkring miljöstörande, miljöförstörande och miljöfördärvande produktion av energi och andra förnödenheter som sker i Öst- och Centraleuropa. Utan ekonomisk utveckling, utan integration i europeiska strukturer kommer vi aldrig att komma åt den typen av bekymmer, åtminstone kommer det att ta mycket lång tid. EU:s utvidgning kan vara ett av de absolut största miljöbesluten som kommer att fattas med enorma konsekvenser i positiv mening för oss som i vår närhet har några av de verkligt stora föroreningskällorna. Sedan går det kanske inte så fort som vi skulle önska, men utvidgningen kommer att driva processen fortare åt rätt håll än vad som annars skulle ha skett.

Yvonne Ruwaida tar upp frågan om skatten på koldioxid. Det är inga svårigheter att hantera den i EU, om vi är överens om att det är enhällighet som är beslutsformen. Men om ett kvalificerat majoritetsbeslut ska introduceras omkring skatten på koldioxid – vilket många vill, jag utesluter inte att det blir en sådan lösning så småningom – måste man se komplikationen med en sådan uppfattning. Man vill åstadkomma någonting gott, nämligen att förbättra den europeiska miljön, men man gör det med hjälp av ett majoritetsbeslut på ett område som för vissa länder i Europa kommer att betyda kraftigt höjda miljöskatter. Det är skatter som då inte höjs av de egna parlamenten utan i praktiken av ett europeiskt organ. För den som är lite konstitutionellt intresserad ser man direkt att här finns embryot till ett federativt uttryck. På så sätt hamnar man ganska tydligt i en målkonflikt, å ena sidan motståndare till det federativa, å andra sidan en utveckling där miljöskatterna höjs. Jag underskattar på inget sätt målkonflikten – den finns där, vi måste se den och förstå den, annars blir diskussionen för enkel att föra.

Jag delar helt Yvonne Ruwaidas uppfattning att det är olika opinioner i olika delar av unionen. Det kan vara en gemensam arbetsuppgift att förbereda människor på detta. Opinionen följer inte partigränserna. Här har vi alla partivänner i Europa som spretar åt olika håll. Moderaterna har sina goda vänner i Storbritannien som har en mycket bestämd uppfattning om hur unionen ska se ut. Yvonne Ruwaida har sina kamrater i Tyskland som har en helt annan uppfattning om unionens utveckling än vad de svenska miljöpartisterna har. Maggi Mikaelsson har väl partivänner i Frankrike som tycker att unionen inte alla gånger är exakt den man önskar den ska vara. Jag tror t.o.m. att de önskar sig ut ur den.

Detta speglar inte bara en ideologisk grundinställning, detta speglar också nationell politisk kultur. Det är viktigt för oss att tala med våra partivänner om detta. Det är inte alltid som våra motsvarigheter i Europa driver exakt samma uppfattningar som vi själva står för. Det kan skapa förvirring och en och annan misstämning om vi inte hanterar det klokt.

Sedan en tid tillbaka, Gun Hellsvik, är trojkaresonemanget lite ändrat. Finnarna är inte kvar i trojkan längre. Man är inne i den före sitt ordförandeskap och under ordförandeskapet. Finnarna är inte längre kvar i trojkan. I och med Helsingforsmötet går de ur. Nu är det portugiserna och fransmännen. Sedan blir det fransmännen och vi, och sedan blir det vi och belgarna. Vi etablerar strukturer med Belgien och Frankrike. Naturligtvis blir det informellt med finnarna. Vi har haft finnar i olika konstellationer här hela januari månad som har berättat för oss hur de har lagt upp, förberett, vilka metoder som har använts, vad saker och ting har kostat och vilka misslyckanden de har råkat ut för. Där är vi öppna för förslag och för synpunkter. Det kanske inte ska vara någonting vi ska ta med i ordförandeprogrammet, men det kan finnas anledning att samråda kring metoderna.

Jag brukar vara noga med, Agne Hansson, att i dokument som presteras från Regeringskansliet se till att begreppet kretslopp skrivs in. Jag ser att vi inte har gjort det här. Det är en vana jag har sedan några år tillbaka efter ett visst samarbete. Ordet brukar finnas med i regeringsförklaringar och i andra sammanhang, t.ex. i propositioner. Jag kan försäkra Agne Hansson att vi ska skriva in det här också.

Agne Hansson för samma diskussion om förväntningar och resultat – som vi naturligtvis ska vara lyhörda för. Vi ser fram emot ett samarbete.

Jag har delvis berört Maggi Mikaelssons inlägg. Det är den federativa debatten i Europa och det svenska motståndet. Vi ska inte underskatta det. Det är naivt av oss alla om vi tror att EU är någonting som älskas av svenska folket. Så är det inte.

Successivt kan det bli så att kärleken mognar och växer. Det kan vara som i vilket annat förhållande som helst. Efter en första stormande förälskelse övergår den till någon slags vardaglig djupnad som så småningom på ålderns höst kommer att blomma ut i sin fulla styrka. Det kan bli så! Då får man hålla sig till den gamla goda regeln, Maggi Mikaelsson, att om man inte får det man älskar, får man älska det man får. Det är naturligtvis likadant med EU. Jag underskattar inte detta på något sätt.

Vi ska skärpa skrivningarna om asyl- och migrationspolitiken, Karl-Göran Biörsmark. Det är naturligtvis också ett svar till Yvonne Ruwaida. Vi tycker att vi här har en svensk politik som ligger framför och före många andra europeiska länder. Vi skulle gärna se att man i Europa hade en generösare och öppnare attityd. Maj-Inger Klingvall har sagt att om Europa i övrigt hade samma lagstiftning och regelverk som Sverige skulle många av de bekymmer vi har sett de senaste 10–15 åren inte ha varit ett bekymmer. Unionen har inte gemensamt burit ansvaret för den massflyktssituation som vi har sett. Det är några länder som har tagit det ansvaret. Vi bör se till att det inte upprepas om den situationen inträffar igen. Vi får hoppas att den inte gör det. Vi ska ge mer riktning åt de skrivningarna. Det har jag ingenting som helst emot.

Holger Gustafsson pekade på skrivningarna kring lag och rätt. Det ska vi också ta till oss. Trafficking och frågor i anslutning därtill är frågor som är angelägna för oss med den tradition vi har med en restriktiv politik på området. Jag noterar den synpunkten.

Det är ett bra förslag med referensgruppen, Lars Tobisson. Sedan var det andra synpunkter från Tobissons sida. En del är gamla konflikter oss emellan, t.ex. hur vi ser på energipolitiken, EMU- och ERM-frågan. Jag har redan svarat på den frågeställning som Mats Odell reste. Vi har ingen anledning att dölja våra motsättningar, men vi har heller ingen anledning att förstora dem som finns. Så långt som möjligt tänker vi försöka skriva ihop oss och hitta en plattform som gör att vi kan agera dugligt utifrån den. Samtalet har så här långt visat en betydande vilja att gå i den riktningen. Det sätter vi från regeringens sida värde på.

Anf.  18  ORDFÖRANDEN:

Tack för det. Detta är den första redovisningen vi har fått, och vi kommer att få fler. Det är väl ganska meningslöst att vi fortsätter diskussionen nu. Vi tackar för den genomgripande informationen. Vi kommer tillbaka under hela året för att behandla detta program. Därmed kan vi tacka statsministern för hans medverkan denna gång. Vi ser fram emot nästa möte så småningom. Vi kan därmed avsluta denna punkt på dagordningen.

2 §  Allmänna frågor
Utrikesminister Anna Lindh
Rapport från ministerrådsmöte den 24 och 25 januari 2000
Information och samråd inför ministerrådsmöte den 14 och 15 februari 2000

Anf.  19  ORDFÖRANDEN:

Efter denna korta paus återupptar vi förhandlingarna. Vi hälsar utrikesministern och hennes medarbetare välkomna hit för information och samråd inför ministerrådsmötet om allmänna frågor den 14 och 15 februari. Men först ska vi ha den sedvanliga muntliga återrapporten från det förra ministerrådsmötet. Varsågod!

Anf.  20  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Tack så mycket! De punkter som återkommer på dagens dagordning gör jag ingen särskild rapport av i återrapporten, utan dem kommer jag tillbaka till senare.

Till de andra stora punkter som diskuterades den 24 och 25 januari hörde framför allt ordförandeskapets arbetsprogram. Man hade bett att debatten skulle koncentreras till europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Vad man genomgående kunde se i debatten var att många, fler än tidigare, lyfte fram den civila krishanteringen och vikten av att också ha tydliga mål när det gäller vad man ska klara med civil krishantering. Det tyckte vi var mycket positivt. Annars var det inte direkt några nyheter i debatten.

Från svensk sida framhöll vi vikten av konfliktförebyggande, vikten av att kapacitetsfrågorna – dvs. de militära och civila målen – bygger på frivillighet samt säkerhetsrådets centrala roll. I enlighet med nämndens önskemål tryckte vi också speciellt på vikten av de nationella parlamentens roll när det gäller beslutsprocesser.

En annan punkt på dagordningen var uppföljningen av Europeiska rådet i Helsingfors. Där blev det framför allt en diskussion om utvidgningen. Från svensk sida strök vi under vikten av att man börjar förhandla så snart som möjligt, att det är en öppen process och att de nya grupperna av kandidatländer ges en möjlighet att förhandla snabbt och i sin egen takt och faktiskt komma i fatt första gruppen.

Turkiet var en informationspunkt. Där redogjorde kommissionen för att man kommer att presentera ett partnerskap i oktober där man också slår fast kortsiktiga och medellångsiktiga prioriteringar för hur Turkiet ska kunna uppfylla Köpenhamnskriterierna. Sedan ska Turkiet presentera ett nationellt program där man talar om hur man ska uppfylla dessa målsättningar och krav. Man kommer att bilda underkommittéer för att börja göra en första granskning av akin. Den närmaste månaden påbörjas också en fördjupad politisk dialog mellan EU och Turkiet.

För nämndens kännedom kan jag också säga att jag åker till Turkiet i nästa vecka. Vi kommer då också att fortsätta diskussionen kring mänskliga rättigheter.

Det var en återrapport från förra gången.

Anf.  21  GÖRAN LENNMARKER (m):

Ett av bekymren ibland med allmänna rådet är de frågor som inte diskuteras. Det har genom åren funnits frågor som borde ha diskuterats och tagits upp men som aldrig gjorde det. Vid det här sammanträdet är naturligtvis det anmärkningsvärda att den österrikiska parlamentariska situationen inte diskuterades. Jag vill fråga: Vilket motiv hade utrikesministern att inte ta upp den frågan? Med tanke på vad som sedan har skett borde det ha gjorts.

Anf.  22  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Skälet är väldigt enkelt. Först och främst var det ingen av oss som då förutsåg att det skulle ingås en koalition mellan Schüssel och Haider. Det var över huvud taget inte offentligt känt att förhandlingarna mellan Schüssel och Haider hade börjat. När mötet var slut talade jag med den österrikiska statssekreteraren. Då sade hon, till mångas förvåning, att Schüssel och Haider satt i överläggningar. Eftersom det inte var offentligt känt var det flera som inte trodde på de uppgifterna. Jag reagerade väldigt starkt på dessa uppgifter, men det var som sagt inte officiellt bekräftat. Det gav tyvärr intrycket att de rykten som spritts, att de i själva verket hade fört förhandlingar under en betydligt längre tid än vad som hade framkommit officiellt och i medierna, var riktiga.

Anf.  23  GÖRAN LENNMARKER (m):

Det är svårt att förstå detta. Det var ju alldeles uppenbart i Österrike, och det var offentligt känt, att det socialdemokratiska partiet inte hade godkänt den regeringsöverenskommelse som var undertecknad. Därmed var det alldeles uppenbart att det måste bli någon annan lösning på regeringsfrågan i Österrike. Utan att nu gå in på de olika detaljerna hade det väl ändå varit rimligt att man inom unionen diskuterat detta. Detta var ju klart för envar som följde frågan, och det borde då ha tagits upp till diskussion i allmänna rådet. Är det någonstans det ska diskuteras är det väl just där. Det låg dessutom exakt på rätt tidpunkt. Det kunde inte ha legat mer exakt rätt i tiden att ta upp frågan.

Det är väl återigen bara att konstatera att allmänna rådet inte har förmått att ta upp en riktigt viktig europeisk fråga till diskussion. Det kommer nog i historien att framstå som en av de stora tabbarna i allmänna rådet – det finns även andra – att inte ta upp en sådan fråga, diskutera den och belysa den. Framför allt hade det varit fördelaktigt eftersom Österrike också var där.

Anf.  24  LARS TOBISSON (m):

Det kan finnas skäl att här ta upp hela frågan om hur Sverige ska förhålla sig till Österrike inom det europeiska samarbetet.

Jag har några frågor till utrikesministern: Kommer utrikesministern att hälsa på sin österrikiska kollega Benita Ferrero-Waldner, som utrikesministern tidigare har träffat eftersom hon var biträdande utrikesminister i den föregående regeringen? Kommer utrikesministern att lyssna på vad hon har att säga och kommentera vad hon har sagt, eller är det som luft? Kan utrikesministern tänka sig att ha en bilateral kontakt för att samråda i ett ärende där vi har likartad syn och likartade intressen, alliansfria länder som vi båda är, eller är detta en väg som är stängd?

Jag hörde att utrikesministern ska åka till Turkiet och, förmodar jag, träffa sin kollega den turkiske utrikesministern. Vi har ju diskuterat Turkiet en del och då varit på olika kanter, men det är tydligt att utrikesministern tycker att det går att tala med den turkiske utrikesministern men inte med den österrikiska. Jag förstår bara inte hur man kan komma till en sådan orimlig ståndpunkt.

Det här visar hur olyckligt regeringens ställningstagande i den här frågan har varit, dvs. att man har beslutat att frysa, om man kan kalla det för det, de diplomatiska förbindelserna. Detta är ändå en medlemsstat i ett för Sverige viktigt internationellt samarbete. Skulle man över huvud taget överväga den kurs som regeringen har slagit in på måste man i så fall grunda det på en behandling i behöriga organ i Sverige. Det här gäller alldeles avgjort ett viktigt ärende av utrikes karaktär som handlar om förhållandet till en annan stat och skulle därmed ha behandlats i Utrikesnämnden. Det får vi tillfälle att diskutera senare i dag vid sammanträdet med Utrikesnämnden. Men eftersom det berör arbetet inom EU och förhållandet till en annan medlemsstat i EU måste det väl också rimligen vara ett ärende som skulle behandlas i EU-nämnden. Så har inte blivit fallet.

Nu finns det formella brister också i EU:s beslut. Jag skulle vilja höra hur man har resonerat från regeringens sida när man har ställt upp på den här uppläggningen: att man via bilaterala telefonkontakter, om jag förstått saken rätt, med den som utövar ordförandeskapet tillika ordföranden i Socialistinternationalen på något sätt har sanktionerat att denne å 14 länders vägnar framför att man ska förhålla sig på ett visst sätt till Österrike. Det är inte grundat på något beslut i allmänna rådet. Göran Lennmarker har ju rätt. Skulle man fatta ett sådant samordnat beslut inom EU – vilket jag egentligen betvivlar att man har rätt att göra, men i alla fall – skulle det ha varit föremål för en överläggning i allmänna rådet och därmed också föregåtts av en prövning här i EU-nämnden.

Syftet med detta har av allt att döma varit att påverka regeringsbildningen i Österrike. Det är ju ett farligt prejudikat att man på detta sätt lägger sig i interna angelägenheter av det slaget.

Nu kan man konstatera att den nya regeringen inte har förbrutit sig i något avseende. Hur länge ska den isolering som man har påbjudit vara? Det är ju alltid farligt i utrikespolitiken att ge sig in på en linje utan att ha klart för sig vilken väg man ska ta ut. Här kan det mycket väl inträffa att den österrikiska regeringen sitter kvar till nästa val i Österrike, jag tror att det är 2003 eller något sådant, utan att farhågorna kommer på skam. Jag vill gärna understryka att mitt anförande här till ingen del är något försvar för Haider, som jag tycker är en ovanligt otrevlig populist. Men han sitter inte ens i regeringen. Man kan inte utesluta att det inte kommer att hända någonting som motiverar de åtgärder som redan i förväg har vidtagits. Ska då Sverige fortsätta den här isoleringen, och hur kommer det att påverka samarbetsklimatet över huvud taget i EU? Ska alltså den här isoleringen bestå så länge som den nuvarande regeringskoalitionen sitter i Österrike, eller hur har utrikesministern tänkt sig att ta sig ur detta om nu inte de orsaker som man redan på förhand föregrep skulle utkristalliseras i verkligheten?

Anf.  25  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag tror nog att moderaterna behöver ha bättre ordning både på historieskrivningen och på det juridiska och folkrättsliga läget. På punkt efter punkt brister det resonemang som Göran Lennmarker och Lars Tobisson för fullständigt.

Om vi först tar historieskrivningen tror jag att Göran Lennmarker får titta i almanackan lite noggrannare. När vi hade GAC hade Klima fortfarande i uppdrag att bilda regering. De konservativa hade sagt nej till regeringsbildning därför att de inte fick finansministerposten. Därför hade regeringsförhandlingarna just då ett stort problem. Men fortfarande fanns möjligheten att komma överens och bilda en gemensam regering. Ett annat alternativ var att göra som i Norge, där man ju valde att bilda en minoritetsregering för att hålla det främlingsfientliga partiet utanför.

Det fanns som sagt många skäl för oss som var på GAC att ta för givet att det inte skulle bli en regering mellan Haider och Schüssel. Om Göran Lennmarker redan då hade information om att förhandlingar mellan Schüssel och Haider förekom hade Göran Lennmarker kunnat ta upp det på det EU-nämndsmöte som föregick GAC-mötet.

Sedan är det viktigt att komma ihåg att det inte är den svenska regeringen som gör detta utan 14 regeringar, däribland liberala partier och era partivänner runtom i Europa. Och det är era partivänner från Spanien och Frankrike som har drivit detta allra hårdast.

Vi vet alla varför man gör det. Jag tycker inte att vi ska behöva upprepa den diskussionen. EU är också en värdegemenskap. EU bygger i dag på gemensamma värderingar, inte bara på gemensam handel. Man måste kunna göra gemensamma markeringar som politiker: Vi accepterar Österrike i EU, Österrike kan fortsätta att agera på samma sätt som tidigare i EU, Österrike har samma rätt i EU – men jag och andra politiker behöver inte och kan inte ha samma förtroende för en regering som är beroende av Haider. Det spelar ingen roll om Haider ingår i regeringen eller inte; det är Haiders parti som har det avgörande inflytandet, och det är Haider som styr sitt parti. Vi har inte samma förtroende för politiska representanter som kommer från en sådan regering, och därför behöver vi inte heller ha samma kontakter med dem som vi har med andra politiska representanter.

Detta är inte komplicerat enligt folkrätten. Detta är inga sanktioner. Detta är ingenting som man därmed heller behöver förankra på olika nivåer. Som politisk representant för en regering har man faktiskt rätt att bestämma på vilken nivå man vill ha kontakter med en annan regering. Jag är inte tvingad att träffa och ha bilaterala kontakter med andra politiker. Därmed kommer vi inte heller att ha direkta bilaterala överläggningar med Österrike i olika sammanhang, precis som de andra 13 regeringarna inte kommer att ha det.

Vad har då detta fått för konsekvenser? Bl.a. har vi kunnat se att den nya regeringen i Österrike har skrivit under försäkringar när det gäller mänskliga rättigheter som det inte alls är säkert att man hade skrivit under om man inte hade haft omvärldens ögon på sig. Vi har sett att man skrivit ett regeringsprogram som kanske hade sett annorlunda ut om man inte hade haft omvärldens ögon på sig.

Vi har sett reaktionen i Turkiet. Ni tar upp Turkiet, men Turkiet är ännu inte medlem av de 15. När Turkiet är det – fast i det läget är de fler än 15 – räknar vi med att Turkiet ska uppfylla kraven på mänskliga rättigheter. Reaktionen i Turkiet på detta var att det blev ännu ett argument för att Turkiet måste bättra sig när det gäller mänskliga rättigheter. Man såg inte längre EU:s krav på mänskliga rättigheter i Turkiet som pekpinnar mot en stat med merparten muslimer, utan man såg plötsligt att dessa krav på mänskliga rättigheter också ställs internt i EU. Det blev ännu tydligare för Turkiet att detta är krav som vi ställer på grund av mänskliga rättigheter och inte på grund av några kulturella eller andra reaktioner i Europa. För såväl EU:s relation till Turkiet som diskussionen med kandidatländerna om mänskliga rättigheter tror jag att detta var ett mycket viktigt steg.

När det gäller fortsättningen får vi naturligtvis avgöra den utifrån vad som sker. Det kommer också att föras en diskussion mellan de 14 medlemsstaterna om hur detta ska hanteras fortsättningsvis, och era partivänner kommer att fortsätta att delta väldigt aktivt i den diskussionen.

Anf.  26  GÖRAN LENNMARKER (m):

För det första vill jag skarpt protestera mot den beskrivning utrikesministern gör av händelseförloppet. Den är inte korrekt. Det är kanske fel att nu sitta här och mala om detta. För att göra det måste man vara ganska väl påläst. Dock var det så, och det är det alldeles centrala, att när allmänna rådet sammanträdde var det en ganska tydlig situation i Österrike eftersom det var klart att den regeringsbildning som hade diskuterats i tre och en halv månad inte kunde fullföljas. Då hade det varit rimligt, om EU ska diskutera frågan, att allmänna rådet tagit upp detta. Det är bara att konstatera att utrikesministern och andra utrikesministrar inte ansåg frågan vara så viktig att man tog upp den, och det tror jag är beklagligt.

Anf.  27  LARS TOBISSON (m):

Utrikesministern hänvisar till att det är 14 regeringschefer, däribland även sådana som inte är socialdemokrater, som har intagit den här ståndpunkten. Det är alldeles riktigt, men det gör inte saken bättre. Vi har ju inte möjlighet att kontrollera och diskutera vad andra regeringschefer gör. Vad vi diskuterar är vad den svenska regeringen gör.

Utrikesministern far ut här av någon anledning och säger att vi inte förstår folkrätten och att det inte är något folkrättsligt förgripligt man har gjort. Det senare håller jag helt med om. Jag har aldrig påstått att detta har med folkrätten att göra. Däremot har det med den svenska författningen att göra. Den svenska författningen säger att inför avgörande av viktiga utrikesfrågor ska Utrikesnämnden höras – det får vi tillfälle att diskutera i eftermiddag – men när det gäller viktiga ärenden som har med EU att göra ska de föregås av en diskussion i EU-nämnden. Detta måste ju vara en väldigt viktig EU-fråga: om man ska ge sig in i denna mobbning av en 15:e medlemsstat i EU från de 14 andra ländernas sida, om Sverige ska delta i den här aktionen. Det är där jag tycker att det har brustit, och jag måste protestera mot att så har skett.

Det anmärkningsvärda är att utrikesministern säger att hon talar med turkar och alla möjliga som hon själv hävdar har begått och begår förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna osv. men vägrar att ha motsvarande kontakter med en medlemsstat i EU, med sin kollega som är österrikisk utrikesminister, där man ännu inte har förbrutit sig och där inte på något sätt kan utgås ifrån att man ska göra det. Jag hade förstått reaktionen mot en medlemsstat i EU om det verkligen hade skett ett grovt övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Men att göra detta i förhand i något slags förebyggande syfte tror jag inte att man kan göra. Där har man verkligen kommit snett ut. Det kommer också att leda till att man får oändliga svårigheter i fortsättningen med att dra sig ur en omöjlig position man har intagit.

Anf.  28  YVONNE RUWAIDA (mp):

Jag vill bara betona en fråga här, nämligen att de åtgärder man vidtar på EU-nivå inte får blir kontraproduktiva. EU-länderna gör det här var för sig, men det är ändå någon sorts samordning på EU-nivå. Jag tror att det är väldigt farligt.

Det har ju talats väldigt mycket om att motverka rasism och nazism och att få ut rasister och nazister ur de organisationer de deltar i. I det arbetet finns det ett motto: Alla vi som jobbar med de här frågorna måste möta människan men säga ifrån mot handlingen eller yttringen. Det blir lite absurt i den här frågan. Det EU-politiken sägs bygga på, speciellt av de flesta EU-entusiaster, är samarbete för fred. När man jobbar med att få ut människor ur åsikter som kränker mänskligheten måste man ändå möta de människorna, annars beter man sig likadant mot dem som de beter sig mot andra: fördömer, vill inte ha kontakt, vill inte möta. Jag tror att det kan bli väldigt farligt.

Jag har också studerat en hel del hur länder reagerar när man säger ifrån utan att det finns en orsak. I den här frågan är orsaken att Haider har gjort uttalanden som inte är bra. Jag har läst hans partiprogram, och jag kan tyvärr inte säga att det skiljer sig så otroligt mycket från Chiracs i Frankrike. Jag skulle inte vilja ha det som partiprogram, och jag tycker att det är ett partiprogram som är dåligt, men det finns andra partier i EU som har liknande partiprogram och som uttrycker sig liknande om asyl- och flyktingpolitik, integrationsfrågor och diskrimineringsfrågor.

Haider har gjort uttalanden som är förfärliga och som man tydligt måste markera emot. Men vad jag vet har han och hans parti inte, under den senaste mandatperioden eller i den nya regeringen, gjort någonting som man kan visa för det österrikiska folket: Det här har man gjort, och därför måste vi reagera. Jag tror att man tyvärr kan stärka Haiders position i Österrike, speciellt när han inte ingår i någon regering och behöver ta något ansvar för den regeringspolitik som förs.

Sedan tror jag också att de här sanktionerna blir lite bisarra. När jag var nere i Bryssel i början av veckan pratade jag med några diplomater som sade: Multilaterala relationer ska vi ha men inte bilaterala. Vi kommer alltså att prata med de här människorna ändå eftersom vi känner dem. Var ska vi dra gränsen? De bilaterala relationerna kanske utgör 5–10 % av den tid vi pratar med österrikiska diplomater. I Brysselarbetet, sade de flesta till mig, blir det ingen egentlig skillnad. Det är en markering på en högre nivå. Men då kan folk också uppfatta att det kanske låter mer än vad det egentligen är. Det är väldigt hårda ord i medierna och utåt, men i realiteten har man fortfarande diskussioner och samarbete med Österrike. Då kan man skapa en väldigt skev bild gentemot allmänheten som jag tror kan vara farlig.

Sedan tycker jag att man glömmer en sak. Man glömmer anledningen till att ett populistiskt och främlingsfientligt parti som FPÖ kunde få genomslag i Österrike. Den skulden bär både socialdemokraterna och de konservativa i Österrike själva. Jag tycker inte att man från de partierna har tagit tag i att motverka den korruption och det maktmissbruk som fanns inte hos alla politiker i Österrike men hos en del. Man har inte heller, varken från socialdemokraterna eller från de konservativa, stått för en humanistisk syn på asylpolitiken eller invandrarna i det egna landet. Man har inte tillräckligt försvarat mänskliga värden på det sätt man borde. Jag tycker att man därigenom, både socialdemokraterna och de konservativa, har bidragit till den grogrund som gjorde att FPÖ kunde få så många mandat som man fick. Det är på något sätt som om man vill glömma bort det nu.

Det är lite farligt att peka på en person och säga: Du är orsaken. Vi har i dag nazister i Sverige. Vi ska inte peka på dem. Vi måste motverka den grogrund som gör att människor och ungdomar blir nazister, inte bara peka ut dem och tro att om vi säger att de är inte farliga löser vi alla problem. Så enkel är inte världen.

Anf.  29  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Jag håller inte riktigt med om det som sades i Yvonne Ruwaidas inlägg. Jag tror att det är viktigt att just peka ut. Det löser inte hela problemet, men de som officiellt företräder de här åsikterna, antingen de förs fram av nazister i Sverige eller av företrädare för partier i Österrike, får förstås ta emot kritiken eftersom de talar å mångas vägnar. Jag tror att det är viktigt att man i de här sammanhangen förr stämmer i bäcken än i ån, för det är lättare att stämma i bäcken. Därför menar jag att det var viktigt med de markeringar som har gjorts.

Det går inte heller att säga att man inte ska tro på vad folk säger. Om man för fram de här åsikterna klart och tydligt är det ju ändå det man står för och också det man har fått mandat för av väljarna. Att man skulle gå förbi dem som är de första företrädarna för åsikten förstår jag inte riktigt. Jag säger inte att det löser hela problemet, men detta är en viktig signal från sådana som tycker annorlunda, i det här fallet de länder som har reagerat inom EU.

Sedan kan man naturligtvis som moderaterna ha synpunkter på procedurfrågan – kontakter som skulle ha tagits, att Utrikesnämnden skulle ha samlats osv. Den kritiken kan jag dela. Det hade nog varit bra om regeringen tagit de här kontakterna, snabbt samlat in en utrikesnämnd och diskuterat detta. Då hade vi kanske inte behövt sitta och diskutera detta historiskt. Det är lite olyckligt att en procedurfråga tar över själva budskapet, nämligen markeringen. Då tappar man liksom fokus på något sätt.

Anf.  30  MATS ODELL (kd):

Jag hade i går tillfälle att i Bryssel följa debatten omkring de här frågorna i EPP:s politiska byrå, där Österrikes representanter uttalade sig på olika sätt. Vi har olika uppfattningar runt det här bordet om hur man bäst hanterar den uppkomna situationen. Jag skulle bara vilja fråga utrikesministern hur hon vill kommentera det faktum att resultatet av vad som nu har skett – vad som har lett till det vet inte jag – är att FPÖ nu är Österrikes största politiska parti, enligt de senaste opinionsmätningarna. Hur hanterar man detta? Vad är ändamålsenligt?

Anf.  31  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det här blir egentligen en väldigt intressant debatt. När vi nu kommer till väldigt grundläggande EU-frågor ser vi också nya mönster utkristalliseras här runt bordet.

Vi ser på något sätt också lite nya koalitioner, och jag vet och tar för givet att det inte finns något parti här runt bordet som har sympati för Haiders parti. Det vet jag. Men då kan vi se att här möts på något sätt moderater, som vill se samarbetet koncentrerat på framför allt de ekonomiska frågorna, och miljöpartister, som är väldigt EU-negativa, i att ingen av dem riktigt vill se hur viktigt det är att EU bygger på gemensamma värderingar och att EU faktiskt handlar om gemensamma värderingar. Det måste man också kunna låta komma till politiskt uttryck. Jag tror att det t.o.m. är väldigt viktigt att man låter det komma till politiskt uttryck.

Det är klart, Mats Odell, att för Österrikes del innebär det säkert att Haiders popularitet ökar kortsiktigt. Men på lite längre sikt tror jag att detta är viktigt för Österrike dels därför att man faktiskt ska diskutera både sin lite äldre historia och också få en självkritisk debatt inom de partier som kanske alltför länge gemensamt har suttit vid makten, dels att man får en ordentlig diskussion om de här frågorna i Österrike.

Det är dessutom en viktig signal till alla de andra länder som har stora främlingsfientliga partier. Som min belgiska kollega, liberalen Michel, sade måste vi ge budskapet att en röst på ett främlingsfientligt parti i Europa är en bortkastad röst. Skälet till att han sade det är just att han och bl.a. Chirac annars ser för sig hur de i sina länder kommer att få en kraftig ökning av främlingsfientliga partier. De legitimerade främlingsfientliga partierna kommer att kunna se en ökning av främlingsfientliga partier i Europa. Det är just den insikten och den känslan från de länder som har närmast till de här problemen som gör att det har varit en så väldigt stor uppslutning av alla regeringschefer i Europa och av partier samt Europaparlamentet. Det är en väldigt, väldigt bred enighet kring dessa gemensamma värderingar.

Sedan kan man naturligtvis diskutera hanteringen. Då är det viktigt att komma ihåg att det inte är en formell EU-fråga. Man har inte på något sätt uteslutit Österrike från dess rättigheter som EU-medlem. För det krävs naturligtvis att Österrike först bryter mot EU:s fördrag, och sedan får man diskutera det formellt. Men det har man inte gjort. Vi har bara sagt att vi som politiker inte kan ha samma förtroende för politiker som kommer från Haiders parti, är beroende av och styrs av Haider och hans parti som vi har för andra politiker och att vi därför kommer att behandla Österrike på ett annat sätt och inte ha bilaterala kontakter med Österrike.

Återigen, Lars Tobisson: Detta har ju faktiskt stärkt EU i diskussionen med t.ex. Turkiet om mänskliga rättigheter. Den reaktion som man ser i Turkiet, på nyhetssidor och på ledarplats, är att det har stärkt diskussionen i Turkiet om mänskliga rättigheter. Det ger EU en betydligt större trovärdighet också gentemot kandidatländerna.

Jag tycker att det är viktigt att vi ska kunna vara tydliga i EU om att vi måste göra politiska markeringar, då EU också bygger på ett värderingssamarbete.

Frågan om man skulle ha sammankallat Utrikesnämnden angående den formella del som återstod får vi återkomma till. Eftersom det var så stor internationell enighet tog vi faktiskt för givet att det också var en bred enighet i Sverige om detta. Annars hade vi fått sammankalla Utrikesnämnden inom sex timmar. Men jag håller för uteslutet att någon av oss hade velat att Sverige som enda land skulle ha sagt att vi, tvärt emot alla andra regeringar i Europa, föredrar att stödja Haiderregeringen i Österrike.

Anf.  32  ORDFÖRANDEN:

Vi lämnar den här punkten och återrapporten och går över till den ordinarie dagordningen inför kommande möte med allmänna rådet. Jag lämnar över till utrikesministern att föredra de punkter som hon tycker är de viktiga på dagordningen.

Anf.  33  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det gäller utvidgningen kommer de bilaterala regeringskonferenserna att börja med de sex kandidatländerna Rumänien, Slovakien, Lettland, Litauen, Bulgarien och Malta. Det blir nog inte så mycket substansdiskussion men en formell ceremoni där EU redovisar den förhandlingsplattform som har antagits och den fortsatta proceduren. Man räknar med att ordförandeskapet ska presentera individuella arbetsprogram för de nya länderna i början på mars, men det här är naturligtvis ett historiskt tillfälle när man nu börjar förhandlingarna med de återstående kandidatländerna.

När det gäller regeringskonferensen förutser vi inte heller någon substansdiskussion. Även här är det mer fråga om att ha en mer formell öppning av regeringskonferensen. Rådet ska höra Europaparlamentet och kommissionen och sedan uttala sig för att sammankalla en regeringskonferens om institutionella reformer.

Det fortsatta arbetet kommer att ske i form av att chefsförhandlarna träffas den 15 februari. De kommer sedan att ha sin första substansdiskussion den 25 februari. Vi kommer i allmänna rådet att ha vår första substansdiskussion den 20 mars.

Om nämnden vill tänkte jag att Gunnar Lund, som är svensk chefsförhandlare, på fem minuter kunde föredra IGC-läget. Nämnden avgör.

Anf.  34  ORDFÖRANDEN:

Eftersom Gunnar Lund finns på plats kan det vara bra att han får den möjligheten.

Anf.  35  Ambassadör GUNNAR LUND:

Jag konstaterar att nämnden så sent som i går fått en promemoria i ämnet. Där framgår vilka ståndpunkter som Sverige kommer att ge uttryck för i inledningsfasen av regeringskonferensen, så jag hänvisar framför allt till den och nöjer mig med att betona några, som jag tycker, särskilt viktiga aspekter.

Den första är, som utrikesministern redan har nämnt, att den drar i gång på måndag. På tisdag inleds regeringskonferenserna med de ytterligare sex länder som nu aktivt ska förhandla om medlemskap, alltså utvidgningen. Jag vill peka på den starka koppling som finns mellan regeringskonferensen och utvidgningsprocessen. I själva verket är syftet med regeringskonferensen att genomföra och bli överens om de institutionella reformer som alla kan enas om är oundgängliga för att utvidgningen ska kunna äga rum. Det har varit vår syn och många andras att det är den uppgiften som man helt och hållet ska koncentrera sig på.

Det leder mig till den andra aspekten som jag vill betona, nämligen att konferensen är tänkt att bli en kort konferens, att den ska avslutas under detta år och resultera i överenskomna fördragsändringar vid det toppmöte som fransmännen håller i slutet av sitt ordförandeskap. Det är alla nu inställda på. Inte minst vi själva värnar om det, för det är bara på det viset som vi kan förvissa oss om att dessa reformer genomförs på ett sådant sätt att utvidgningen inte fördröjs.

Jag ska inte göra någon hemlighet av att det finns en risk, som alltid i sådana här förhandlingar, att det inte helt lyckas. Då får vi komma ihåg att det blir vår uppgift under det svenska ordförandeskapet, vilket statsministern också var inne på tidigare i dag, att föra detta i hamn, vilket sannolikt inte kommer att bli någon helt avundsvärd eller lätt uppgift. Men den får vi i så fall ta på oss, och det måste vi ha i åtanke medan vi själva under det här året deltar i regeringskonferensen.

Sakfrågorna, ytterst kort, finns i promemorian. Man kan säga att det är tre kategorier av frågor som kan bli aktuella.

Den första och viktigaste är de tre stora frågor som nämnden är väl förtrogen med sedan förra regeringskonferensen. Det var de frågor som vi inte lyckades föra i hamn i Amsterdamfördraget. Detta är huvuduppgiften.

Men i tillägg till detta finns det ett antal frågor som man sedan Helsingforstoppmötet är överens om också bör avhandlas på den här regeringskonferensen.

Den tredje kategorien är sådana frågor som kan komma att tillföras vid portugisernas toppmöte i juni i Feira. Detta förutses i Helsingforsslutsatserna. Det var nämligen en del oenighet kring hur bred dagordningen skulle vara. Portugiserna kan alltså vid sitt toppmöte i juni föreslå ytterligare frågor att föra upp på dagordningen.

Jag ska säga något ytterst kort om de tre huvudfrågorna. Jag vill understryka att vi i början av regeringskonferensen går in med ståndpunkter som i allt väsentligt är desamma som de som vi förde till torgs vid förra regeringskonferensen och som då förankrades utförligt och fick fullt stöd i riksdagen.

När det gäller kommissionens sammansättning vill jag bara erinra om att det är vår ståndpunkt att varje medlemsland även fortsättningsvis bör ha rätt till sin egen kommissionär. Det kommer vi att driva hårt och i gott sällskap.

Den andra punkten är röstviktningen i ministerrådet. Vid förra regeringskonferensen drev vi tesen, efter utförliga diskussioner här, att vi får ställa oss beredda att genomföra en förändring av det röstviktningssystem som nu tillämpas men att vi i så fall vill se ett sådant helt baserat på objektiva, tydliga och klara kriterier. Vi godkänner inte resonemanget att det är en obalans som har uppstått mellan de stora och de små länderna och att vi måste maka åt oss av det skälet. Vi erkänner däremot att det har blivit allt lättare att genom röstningen i rådet etablera kvalificerade majoriteter men med en allt mindre del av den samlade befolkningen i EU bakom sig. Den utvecklingen kommer att accentueras genom utvidgningen, och det är vi beredda att försöka göra något åt genom ändrad röstviktning.

Den sista frågan, kvalificerad majoritet, är nämnden väl förtrogen med. Vi gick många omgångar med den förra gången med metoden att från område till område bedöma huruvida det var möjligt att överge enhällighet och gå över till majoritetsröstning. Vi skönjer väl en del områden där det borde vara möjligt för Sverige att röra sig, men det handlar också om förhandlingstaktik under det här året.

Det är fyra tilläggsfrågor som alldeles uppenbart kommer att avhandlas. Det handlar om Europaparlamentet, som har fått ett tak på 700 ledamöter, vilket skedde i Amsterdamfördraget. Därigenom måste en omfördelning ske inför utvidgningen. Det problemet bör lösas i regeringskonferensen. Vi är beredda att diskutera domstolen och Revisionsrätten, där det kan krävas fördragsändringar för att göra deras arbete rimligare och mer effektivt.

Slutligen är vi beredda, om andra insisterar på det, att diskutera en reglering i fördraget av kommissionsledamöternas individuella ansvar – det som Prodi har förverkligat i praktiken genom en överenskommelse med de kommissionärer som ingår i hans kommission om att de ska vara beredda att avgå om han finner det önskvärt.

Allra sist vill jag bara peka på en fråga som har tilldragit sig stor uppmärksamhet i de diskussioner som föregått regeringskonferensen. Det är den flexibla integrationen, som jag hade många tillfällen att diskutera under förra regeringskonferensen. Det finns ett starkt tryck från ett antal länder på att ta upp även detta ämne på regeringskonferensen. Vi är återhållsamma på den punkten, men får nog börja vänja oss vid tanken på att den diskussionen aktualiseras igen, om inte förr så vid toppmötet i slutet av det portugisiska ordförandeskapet.

En process som ligger helt vid sidan av regeringskonferensen men som kan ha bäring på regeringskonferensen är de diskussioner som nu förs om en stadga om grundläggande rättigheter i särskild ordning. Vi vill inte se någon koppling till regeringskonferensen, men andra kan komma att vilja göra det och försöka att övertyga andra om att man ska föra in den stadgan i fördraget. Den tanken är vi inte förtjusta i.

När det slutligen gäller krishanteringen pågår under det här året fortsatta förhandlingar. Det är en öppen fråga huruvida det i slutändan kommer att krävas några fördragsändringar. Vi tror inte det. Kommer det att krävas, kommer de att vara ytterst marginella. I så fall skulle det kunna bli aktuellt att föra in denna fråga alldeles i slutfasen av regeringskonferensen.

Anf.  36  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag har bara två frågor.

Jag tror att jag uppfattade det rätt att regeringens position är att man ska hålla borta flexibiliteten. Gunnar Lund uttryckte sig möjligen lite tveksamt, men det är väl ändå klart att vi är ense om en flexibel integration.

Det andra är bara en kontrollfråga. Har positionerna förändrats i något avseende? Jag kunde inte uppfatta av föredragningen att positionerna har förändrats jämfört med de som vi hade tidigare i Amsterdamförhandlingarna. Är det någon detalj som bör komma till nämndens kännedom? Jag ställer frågan mest som en kontrollfråga för att inte missa något.

Anf.  37  ORDFÖRANDEN:

Jag vill påpeka att den s.k. lilla nämnden kommer att sammanträda den 9 mars. Vi räknar med att vi då får en ingående genomlysning av frågan och helst också får redovisat de förhandlingsboxar som kan bli aktuella igen. Vi räknar också med att det ska kunna vara samma öppenhet den här gången som det var under förra IGC-processen. Sedan blir det ju, som utrikesministern sade, en generaldebatt i allmänna rådet den 20 mars, och innan dess har vi nämndsammanträde den 17 mars, så vi kommer säkerligen att återkomma till frågorna.

Anf.  38  AGNE HANSSON (c):

Jag ska försöka fatta mig kort. Det här är tidigare känt och vi får fler tillfällen att diskutera det. Vi står bakom regeringens anfallslinje i den här frågan. Jag tycker att den är bra.

Jag har ett par frågor. När det gäller detta med att gå vidare med antalet kommissionärer, blir det ju ett väldigt stort antal. Det har förts en diskussion om tak och om graderingar. Självfallet är det viktigt att varje land har en kommissionär. Om det blir nödvändigt att diskutera förändringar är det ju oerhört viktigt att man inte väljer takkonstruktionen, utan att man i så fall diskuterar juniorkommissionärer eller något sådant för att varje land ska vara representerat. Jag vill höra lite hur läget är, för nu går vi ju vidare från en position som är lite annorlunda än vad den var förra gången vi diskuterade detta i och med att det kommer in så många fler länder.

När det gäller röstreglerna tycker jag att det är oerhört viktigt att en gång för alla få till stånd en linje enligt röstviktningsprincipen och att undvika varje form av dubbel majoritet som bygger på befolkningstal.

När man diskuterar kvalificerad majoritet är det viktigt att man är aktsam om enhällighet på sådana områden som berör ländernas egen suveränitet.

Anf.  39  MAGGI MIKAELSSON (v):

Jag kan haka på direkt där, för vi är ju också principiellt kritiska till att man vill föra över alltfler områden i en riktning som leder till ökad överstatlighet. Ett av dem är t.ex. artikel 13 i fördraget, som handlar om diskriminering. Vi tycker att det är rimligt att det ska vara en nationell angelägenhet. Men frågan ligger ju i påsen med artiklar som eventuellt ska överföras till kvalificerade majoritetsbeslut. Jag skulle vilja höra regeringens uppfattning. Kan det riskera att leda till en försämring och att Sveriges hållning, som ändå är offensiv och bra när det gäller synen på diskriminering, kan försvagas?

Den andra frågan gäller röstviktningen. I PM:en finns de två alternativ som kommissionen diskuterar. Det är väl lite som att välja mellan pest och kolera ur svensk synpunkt. Vilket av alternativen lutar regeringen mest åt?

Anf.  40  ORDFÖRANDEN:

Jag tror att det är kansliets promemoria som Maggi Mikaelsson hänvisar till, och den kanske utrikesministern inte har hunnit se.

Anf.  41  Ambassadör GUNNAR LUND:

På Göran Lennmarkers fråga om det är någon position som har ändrats är mitt huvudsakliga svar nej. Jag vill då bara flagga för den fråga som andra varit inne på, hur vi ska ställa oss till kvalificerad majoritetsröstning. Vi hade en omfattande beredning vid förra regeringskonferensen som resulterade i ståndpunkter som vi nu ärver eller som förblir desamma. Men sedan måste vi under regeringskonferensens gång bedöma de förslag som kommer upp och göra löpande bedömningar av vad som är acceptabelt och inte acceptabelt. Det kommer naturligtvis att redovisas för nämnden.

När det gäller flexibel integration har vi, som jag nämnde, varit och förblir skeptiska till att avhandla detta ämne på den nuvarande regeringskonferensen. Dock vill jag säga att vi hela tiden har erkänt att detta är ett frågekomplex som kräver fortsatt diskussion i unionen. Många insisterar på den, och vi inser att den är viktig för framtiden. Vi måste vara på det klara med att genom de diskussioner som ägde rum i Helsingfors har det portugisiska ordförandeskapet möjlighet, om man finner att det finns tillräckligt gehör för detta i unionen, att föra upp frågan under regeringskonferensens gång. Det kan alltså inte uteslutas att frågan kommer upp.

Till Agne Hansson vill jag säga när det gäller kommissionärerna att det är riktigt att det kan komma att bli många kommissionärer. Men det är väsentligt att erinra om den principiella uppgörelse som träffades i Amsterdamfördraget, nämligen att de stora länderna är beredda att släppa sina andrakommissionärer – de har ju två kommissionärer nu. Därmed skapas ju ett ökat utrymme för de nya medlemsländernas kommissionärer att ta plats. Men detta bygger på att de stora länderna – och så är det skrivet i Amsterdamfördraget – får tillfredsställande lösningar på röstviktningsfrågan. De har alltså kopplat dessa två frågor, och det är det som förhandlingen i rätt stor utsträckning kommer att handla om.

Av de förslag som i övrigt finns om röstregler, röstviktning respektive dubbel majoritet tycker vi inte om något. Dubbel majoritet tycker vi definitivt är ett otympligt och föga lämpligt system som vi vill hålla borta. Röstviktningen är vi som sagt beredda att öppna oss för, men vi kommer naturligtvis i den förhandlingen att ge så lite som det över huvud taget är möjligt.

Anf.  42  ORDFÖRANDEN:

Det behöver ju inte tas några ståndpunkter i dag. De är tagna tidigare. Det handlar om s.k. left-overs från Amsterdam som är ståndpunkterna och som det ska handla om.

Med detta kan vi lämna den här punkten och gå vidare på dagordningen.

Anf.  43  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag har inget särskilt att ta upp vad gäller A-punkterna, och jag har inget särskilt att säga vad gäller Europaparlamentets resolutioner. Stadgan för parlamentsledamöterna har strukits från dagordningen.

Vi tycker att det är bra att mötet i Lissabon kommer till stånd. Från svensk sida kommer vi bl.a. att föreslå nationella sysselsättningsmål. Vi kommer att stryka under sambandet mellan goda arbetsvillkor och god arbetsmiljö och hur man också kan använda informationstekniken för detta. Eftersom vi är bra på IT är det viktigt att från svensk sida stryka under detta med IT-frågorna.

Vi tycker att det är bra att man har tagit upp frågan om småföretagen. Men man tar bara upp de företag som har mindre än tio anställda. Vi tror att det är viktigt att också ta upp de företag som är större än så. Vi menar också att toppmötet i Lissabon bör göra väldigt tydligt att detta är EU:s viktigaste sociala fråga och att målet är full sysselsättning.

Anf.  44  MATS ODELL (kd):

Jag fick svar på en del av mina frågor, nämligen vad Sverige kommer att driva på mötet. Rubrikerna är ju klara, men detta med nationella sysselsättningsmål och att stryka under IT-frågorna är knappast några handlingsprogram. De liknar mycket av det som kommer ut ur det svenska superdepartementet.

Kommer ni att driva kvantifierade mål på dessa områden? Hur gör man när man stryker under IT-frågorna?

Anf.  45  LARS TOBISSON (m):

Jag har läst utkastet – det kanske är färdigt som dokument nu – från ordförandeskapet och som angetts tillhörigt dagordningspunkt 5. Det är väldigt ordrikt, och man har tydligen förälskat sig i uttrycket innovation och kunskap. Det körs som ett mantra fram och tillbaka. Men slutsatsen blir ju att det inte är särskilt operativt. Det går ju inte att se hur man ska bära sig åt, utan det är mer vackra ordbubblor och målsättningar. Annars är det ju en riktig tanke att man ska samordna Köln-, Cardiff- och Luxemburgprocesserna.

Vad som nu ska göras och som borde komma tydligare till uttryck, och det tycker jag att den svenska regeringen bör arbeta för, är att utnyttja den goda konjunkturen till att genomföra nödvändiga strukturella reformer i medlemsstaterna. Det är då framför allt skattesänkningar på produktionen och avregleringar av olika marknader.

Vad som gäller för EU:s del – det är på det som man bör koncentrera sig, vilket sammanhänger med vad jag tidigare sade om programmet för det svenska ordförandeskapet – är att man ska förverkliga den inre marknaden och konsolidera eurons ställning. Därmed blir det Cardiff- och Kölnprocesserna som framstår som viktigast jämfört med Luxemburgprocessens ord om att man ska ha målsättningar för den inhemska sysselsättningspolitiken.

Vad EU kan göra är att faktiskt se till att den gemensamma inre marknaden fungerar så smidigt som möjligt. Det är det bästa stöd man kan ge till sysselsättningsutvecklingen i medlemsländerna. Att satsa på ett förverkligande av den gemensamma marknaden och en konsolidering av euron tillsammans med frihandeln, även externt, är de bästa metoder vi kan ha för att skapa förutsättningar för mer sysselsättning och ökat välstånd. Det betyder att man borde ha en mer operativ inriktning i det här dokumentet på det som faktiskt går att åstadkomma inom EU:s beslutsram.

Anf.  46  WILLY SÖDERDAHL (v):

I den kommenterade dagordning som vi har fått står det att det finns förslag om stadga om grundläggande kunskaper respektive stadga för stimulans för mikroföretag och att Sverige är positivt till förslagen. Jag undrar vad ordet stadga betyder när det gäller grundläggande kunskaper.

I dokumentet från ordförandeskapet på s. 19 står det att det politiska byggandet av Europa är en unik erfarenhet. Sedan fortsätter man på s. 20: Den monetära politiken är en enda gemensam politik inom euroområdet. Första punkten är att den nationella budgetpolitiken samordnas på europeisk nivå enligt på förhand noggrant fastställda kriterier. Jag tolkar det som att det ligger långt över det som finns i stabilitetspakten och undrar om jag kan få en kommentar till det.

Anf.  47  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

När det gäller det sista vill jag bara säga att det är Portugals papper och inget gemensamt papper. Jag förmodar att de med den skrivning som jag nu lyssnade hastigt på när Willy Söderdahl läste upp den helt enkelt inte avser något mer dramatiskt än konvergenskriterierna, som ju ligger till grund för mycket av den ekonomiska diskussionen.

Varför man har använt just begreppet stadga vet jag inte. Innehållet motsvarar inte en stadga i den mening som vi avser med en stadga.

I övrigt är det viktigt att framhålla att beredningen inför Lissabonmötet pågår. Vi kommer också tillbaka senare och redovisar förslagen hos nämnden. Men om ni i nämnden har förslag som ni vill föra med tillbaka till beredningsarbetet tar vi naturligtvis gärna emot dem.

Jag ska kort besvara frågan från Mats Odell. Kommissionen har bl.a. lagt fram tio förslag om ett Electronic Europe, som vi menar ska vidareutvecklas. I beredningen tittar vi närmare på hur man ska kunna vidareutveckla detta.

Vi arbetar också för att få ett IT-institut till Sverige. En av de saker som vi tittar på är kopplingen mellan IT-frågorna och det livslånga lärandet, för det livslånga lärandet är också en sådan punkt som tas upp när det gäller kunskap och sysselsättning.

Det är den typen av frågor som finns med i den fortsatta beredningen och som ger något mer kött på benen kring detta än vad jag gjorde på en mycket kort föredragning.

Anf.  48  MATS ODELL (kd):

De som analyserar sysselsättningsproblemen i Europa – EU-kommissionen, OECD där Sverige har en egen ambassadör som har ett arbete som inte är avundsvärt med tanke på hur den svenska regeringen behandlar de rapporter som han skickar från sitt arbete – är överens om att det behövs ganska väl specificerade strukturella reformer. De nämndes inte alls här. Tycker den svenska regeringen att det är angeläget att följa upp förslagen även utanför det här med Electronic Europe, den hårda kärnan som är lite svår och som är politiskt tuff att ta tag i? Har Sverige för avsikt att följa upp rekommendationerna, eller gör man som med OECD-rapporterna och sätter dem i bokhyllan och tar tag i de lite mera glättiga och lättsamma sakerna?

Anf.  49  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Allmänt är det klart att vi även i detta arbete vill se helheten med bl.a. bra statsfinanser och ekonomiska reformer. Sedan finns det ett antal politiska oenigheter mellan oss. Det är kanske det som delvis döljer sig bakom diskussionen om strukturreformer. Dem tror jag inte att vi löser vid det här sammanträdet.

Jag föreslår att vi kommer tillbaka till den mer allmänpolitiska debatten, ifall nämnden vill ha det, när vi har diskussionen om substansfrågorna inför Lissabontoppmötet.

Anf.  50  ORDFÖRANDEN:

Det här är ett förberedelsearbete, men jag kan konstatera att det finns en majoritet för regeringen att arbeta på det sätt man har redovisat här.

Anf.  51  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Vi kommer att diskutera den europeiska säkerhetspolitiken. Där ska allmänna rådet fatta det formella beslutet att inrätta en interimistisk kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik, ett interimistiskt militärt organ och en interimistisk militär stab. Nämnden har fått en promemoria där vi beskriver de områden som i huvudsak kommer att diskuteras under våren. Det handlar också om de militära kapacitetsmålen, medverkan av länder utanför EU, EU:s krishantering och relationen mellan EU och Nato. De här frågorna kommer framför allt att diskuteras vid nämnden den 17 mars. Då hoppas jag att vi kan komma tillbaka till en mer tydlig diskussion.

Det vi gör vid det här mötet är att vi beslutar att inrätta de här tre tillfälliga organen i enlighet med det vi bestämde i Helsingfors. Tanken är att det ska träda i kraft den 1 mars.

Anf.  52  GÖRAN LENNMARKER (m):

På s. 2 finns avsnittet Regeringens utgångspunkter. Det är två punkter där som jag vill påtala. Det är tredje svartpunkten: EU:s krishantering ska utformas i enlighet med FN-stadgan. Jag tror att det är klokt att regeringen här använder den formel som finns och som först formulerades i Köln – den finns för övrigt i fördragen – så att man har en korrekt formulering.

Det här har ju varit en stridspunkt, inte minst efter Köln. Det har varit en pinsam diskussion efter det. Jag tror att det är viktigt att regeringen håller i den korrekta formuleringen, för det står under punkten innan att det gäller alltjämt. Det får inte råda någon tvekan på den punkten.

Punkten 7 gäller frågan om bidrag till krishantering. Här menar vi att man skulle ställa upp krav på varandra för att se till att vi får det. Det ska diskuteras utförligare nästa gång, så det är kanske onödigt att nu närmare gå in på det. Jag vill dock erinra om att USA nästintill skällt ut EU och säger att vi nu är på väg att bygga nya papperstigrar med kommittéer, organisationer och allt sådant, men resurserna finns inte där. Ska det här bli någonting och inte bli någon ny skamfläck på Europa där vi pratar stort och levererar lite, måste det ändå finnas någon form av krav på varandra att vi ska uppfylla också det materiella innehållet. Annars riskerar allt det här att bli mera pinsamt än en framgång för Europa. Vi har det pinsamma på Balkan och misslyckandena där i färskt minne.

Jag ska inte gå vidare på det här nu, men jag tycker att det är angeläget till nästa gång när vi diskuterar detta faktiskt tar upp det reella problemet. Stadgorna och kommittéerna i all ära, men det är förmågan att faktiskt göra någonting som är det alldeles avgörande.

Anf.  53  MATS ODELL (kd):

Nu kommer alltså de här kommittéerna att tillsättas. Göran Lennmarker var inne lite på den fråga som jag tänkte ställa.

I den här rapporten På den säkra sidan tas upp att resurserna måste förstärkas, att det behövs flera initiativ om de här målsättningarna ska realiseras. Inför den substansdiskussion som vi kommer att ha längre fram, är den svenska regeringen beredd att ta upp resursfrågorna?

Anf.  54  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Jag ska börja med att kommentera detta med frivilliga mål eller inte. Till skillnad från moderaterna tycker regeringen inte, som jag konstaterat tidigare, att detta ska vara en överstatlig fråga. Det tycker inte heller andra länder.

När det sedan gäller hur man ska se till att det finns tillräckliga resurser kan vi se att Sverige redan i väldigt stor utsträckning bidrar till krishanteringen i Europa. Vi behöver nog egentligen inte av EU-solidaritet känna att vi av det skälet skulle behöva ytterligare öka våra insatser. Däremot har vi i den nationella debatten i Sverige sagt att vi tycker att det är viktigt att fortsätta omställningen av försvaret till att i allt större utsträckning kunna fortsätta att delta i fredsbevarande insatser och i krishanteringsinsatser. Därför får vi återkomma till det i den vanliga diskussionen kring våra nationella mål och vår egen budget.

Anf.  55  ORDFÖRANDEN:

Då kan jag konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i detta ärende.

Anf.  56  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Sedan har vi stadgan om de grundläggande rättigheterna. Den har vi diskuterat tidigare i nämnden. Vi har samma uppfattning i nämnden och regeringen om att detta bör vara ett politiskt dokument, icke ett juridiskt bindande dokument och att det inte får underminera t.ex. Europarådet. Daniel Tarschys är ju statsministerns personliga representant där.

Anf.  57  GÖRAN MAGNUSSON (s):

Jag tillhör tillsammans med Lars Tobisson det konvent som inte företer många likheter med en traditionell regerings- och diplomatkonferens. Det kan lätt konstateras att det här är en ganska egenartad grupp som formats för att bereda frågan. Icke desto mindre är det väldigt intressant, och det finns många spännande diskussioner som förs i detta forum, som nu planerar att ha ungefär 15 sammanträden, om jag har räknat rätt, fram till den 18 oktober. 15 sammanträden innebär ungefär 30–35 sammanträdesdagar. Det är tänkt att det ska vara ett omfattande arbete som ska läggas ned på detta.

Jag har ingen annan uppfattning än den beskrivning som här finns av det som hittills har skett i konventet. Det är inte därför jag begärde ordet, utan jag ville snarare ta upp frågan om EU:s anslutning till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det är egentligen en fråga som lever ett eget liv alldeles oberoende av frågan om en grundläggande stadga för EU.

Det som brister är att EU:s institutioner inte omfattas av de rättigheter som finns i Europakonventionen. Det kan rättas till på lite olika sätt. Frågan om att EU ska kunna ansluta sig till denna konvention har diskuterats tidigare. Den lämnades över till framtiden från den regeringskonferens som var 1996 i Amsterdam. Den var uppe, och man försökte faktiskt hitta någon lösning. Nu tycker jag att den aktualiseras i hög grad av EU:s nu påbörjade stadgearbete kring den grundläggande stadgan.

Jag vill vid det här tillfället markera att jag tror att det är väldigt angeläget, för att man ska undvika det utrikesministern sade, nämligen en dubblering eller olika översättningar och innehåll i de grundläggande mänskliga rättigheterna genom att de figurerar på två ställen och i två domstolar. Den enda lösning som man riktigt kan se för närvarande är att det möjliggörs för EU, ur EU:s egen synpunkt men också ur Europarådets synpunkt, att ansluta sig till Europakonventionen. Då löser man i varje fall en del av de problem som här kan vara aktuella.

Därför är det, sett ur det perspektivet, inte alldeles bra, som jag ser det, när regeringen på slutet av promemorian markerar att det inte är regeringens avsikt att föra fram frågan om att möjliggöra för EU att ansluta sig till Europakonventionen vid den här regeringskonferensen. Jag tycker att man bör fundera och se om det inte vore angeläget att ur många andra synpunkter försöka lösa den frågan.

Jag vill gärna, herr ordförande, en gång till säga att frågan om EU:s anslutning till Europakonventionen och förhållandena kring domstolarna egentligen lever ett liv även utanför det stadgearbete som nu dragits i gång. I EU har det redan uppstått konflikter och svårigheter på den punkten. Så den borde lösas utifrån de resonemang som fördes vid regeringskonferensen i Amsterdam.

Anf.  58  WILLY SÖDERDAHL (v):

Jag tycker att man kan göra den reflexionen att vi här runt bordet är mot det. Jag lyssnade tillsammans med några andra i går på den regionala och sociala kommittén och hörde att de tyckte samma sak. Men vi lyckades ändå inte hålla mot. Det här arbetet bara rullar på. Vad lär vi av det här? När kan vi sätta stopp? Det här blir de små stegens tyranni. Är inte risken stor att det, rätt som det är, kommer som en fördragsändring? Kan vi klara av att säga stopp då? När ska vi säga stopp? Vi ska inte göra det nu. När ska vi göra det?

Anf.  59  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Med anledning av den senaste frågan får jag säga att man ändå får förutsätta att alla de länder som har varit eniga om att det här inte ska vara ett juridiskt dokument som ställer oss inför konflikten med Europarådet blir segrare, att det är den linjen som segrar. Det är trots allt 14 länder som hävdat det hittills.

Jag kan känna en stor sympati för det som Göran Magnusson säger, att man skulle ansluta EU till Europarådets stadga. Men problemet är ju att om man skulle ta in det i dagens IGC så krockar det med att vi har sagt att vi vill behålla IGC-dagordningen så begränsad som möjligt. Eftersom vi hittills från den svenska regeringen har hållit emot när det gäller att vidga dagordningen för IGC har vi inte heller velat ta upp den här frågan. Det är möjligt att dagordningen för IGC ändå kommer att bli bredare. Det är möjligt att den här frågan då kommer upp, och då stöder vi detta i princip. Det är bara det att vi har sagt att det här är en svår och komplicerad fråga, och det riskerar att fördröja IGC ytterligare.

Anf.  60  GÖRAN MAGNUSSON (s):

Jag tycker att det som utrikesministern nu säger låter bra, att det finns ändå en viss öppenhet för att, om det visar sig vara lämpligt, vidga på något sätt. Man kan se den här frågan som left-over från Amsterdam. Det var faktiskt så att man där gjorde rätt stora ansträngningar för att då försöka lösa detta. Det markerar också att problemet med EU:s förhållande till Europakonventionen egentligen inte bara uppstår genom det nya charter-arbetet utan problemet och angelägenheten fanns redan tidigare i det sammanhanget.

Sedan skulle jag vilja säga att jag tror att det är väldigt viktigt att man inte ser charter-arbetet i konventet på det sättet att huvudfrågan är om det blir en politisk deklaration eller en fördragsändring, alltså bindande. Även om det bara blir en politisk deklaration kommer det att komplicera och ha implikationer på hela människorättssystemet.

Anf.  61  GÖRAN LENNMARKER (m):

Jag vill bara säga att vi också tyckt att tidsfrågan var aktuell. Som utrikesministern just sade är det angeläget att slutföra denna regeringskonferens så att vi håller tempot i utvidgningen. När detta är sagt tycker vi från vårt håll att det är viktigt att ta itu med det som Göran Magnusson säger och som är en viktig fråga. Det lämpliga vore att så småningom, när man har inne även östeuropéer, i alla fall några, ta itu med dessa frågor. Det gäller hela frågan om konstitutionen över huvud taget och hanteringen av detta på europeisk nivå. Jag tror att det är klokt att också ha med några östeuropéer. Ska det vara för hela Europa är det lämpligt att inte bara västeuropéer, de starka traditionella demokratierna, utan även de nya finns med i det sammanhanget.

Anf.  62  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Det verkar som att vi är överens om att det är en sympatisk tanke att man ansluter EU till Europarådet men att vi tillsvidare har den begränsade dagordningen. Sedan får vi återkomma till frågorna när de blir aktuella.

När det sedan gäller kommissionens reformer kommer Neil Kinnock att presentera sitt moderniseringsprogram. Han är i Sverige just nu. Jag träffade honom i går. Göran Persson går igenom moderniseringsfrågorna med honom i dag och diskuterar dem. Det är naturligtvis bra att man lägger fram ett reformpaket. I huvudsak är det ett bra reformpaket. Vi hade gärna velat att man hade kunnat gå ännu längre när det gäller yttrandefrihet och öppenhet. Men vi tycker att det är viktigt att man nu inför bättre administrativa resurser för arbetet med verksamhetsplanering, delegerat ansvar, satsningar på jämställdhetens område, att lika behandling för registrerade partnerskap ses över, satsningar görs på att förbättra ledarskapet och att öka kostnadsmedvetandet.

Frilanstolkar är en beslutspunkt. Där menar vi att frilanstolkarna ska betala nationell skatt eftersom de inte är fast anställda i EU. Sedan får vi se vad som sker på måndagen.

Anf.  63  LARS TOBISSON (m):

Jag har inte uppmärksammat denna fråga så noga. Jag undrar vad det står här egentligen. Det förslag som föreligger är att frilanstolkarna ska EU-beskattas. Sverige har motsatt sig detta och menar att de ska beskattas nationellt, antar jag. ”Nödvändig kvalificerad majoritet för förslaget bedöms nu föreligga.” Det innebär för förslaget att de ska EU-beskattas. ”Omröstning kan komma att begäras.”

Är det Sverige som kommer att begära det?

Anf.  64  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Sverige kommer inte att begära det. Ifall det blir en omröstning är det förmodligen så att vi är en väldigt klar minoritet.

Anf.  65  ORDFÖRANDEN:

Regeringens ståndpunkt är att motsätta sig detta. Jag finner att det finns en majoritet i nämnden bakom det.

Anf.  66  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Vad gäller västra Balkan har vi tidigare varit inne på sanktionerna i nämnden. Där börjar det nu finnas en konsensus i rådet för att vi ska ta bort flygförbudet. Tanken är att man ska upphöra med flygförbudet under sex månader och samtidigt eventuellt skärpa visumtvånget och de finansiella sanktionerna. Det tycker vi är bra. Sedan finns det tyvärr ännu inte någon samsyn när det gäller oljeembargot. Vi hade gärna velat lyfta fram också oljeembargot som en gest för oppositionen och deras gemensamma strategi. Men det finns det ännu inte en majoritet för. Däremot har vi någon slags kompromiss att kommissionen har utvidgat oljeprogrammet till städer, så att man nu har oljeleveranser till fem städer som oppositionen har prioriterat i Serbien.

Anf.  67  GÖRAN LENNMARKER (m):

Det är synd om man inte kommer fram på detta, men det behöver jag inte orda mer om. Däremot tänker jag ställa en fråga om Montenegro. Det kan bli nästa konfliktpunkt på Balkan. Då kommer frågan vad nu sker för förberedelsearbete för att se till att EU är väl förberett för en utveckling som kan komma där. Jag tänker på att man underkände D-marken som valuta enligt författningsdomstolen i Jugoslavien. Det här kan över huvud taget bli stegen på väg mot nästa konfrontationspunkt.

Vi kanske inte behöver ta upp det nu, men det är angeläget att EU, naturligtvis tillsammans med USA och andra, förbereder sig för situationen. Vad är det för medel som ska användas vid olika tänkbara scenarier?

Anf.  68  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

EU finns i Montenegro. EU går igenom vad man ska kunna göra när det gäller stöd till ekonomiska reformer, återuppbyggnad och riktade stödprogram. Problemet är samtidigt att det är väldigt svårt för internationella finansiella institutioner att ge ett stöd till Montenegro när det inte är ett självständigt land. Man tittar fortfarande på vilka möjligheter man har att ha riktade åtgärder som stöd för Montenegro. Men man fortsätter att försöka hitta vägar att ge ett mer direkt och riktat stöd till Montenegro.

Jag skulle vilja ta upp en annan sak som jag tycker är viktig. Vi har sett fortsatta problem med våldsutveckling och övergrepp mot minoriteterna, serber och romer, i Kosovo. Här har vi i dagarna fått ett brev av Solana, som stryker under FN:s önskan att få fler poliser till Kosovo. Man klarar inte bevakningen med de poliser som finns.

Sverige är redan ett av de länder som bidrar med allra flest poliser, och till skillnad från militärstyrkan var våra poliser de som kom först. Vi har 50 poliser där. Det kan jämföras med att de andra nordiska länderna gemensamt har 22. Vi räknar med att vi ska kunna bidra med ytterligare tiotal poliser snabbt, som svar på EU:s och FN:s begäran och därmed förhoppningsvis sätta ytterligare press på andra medlemsländer i EU att också bidra med polisinsatser.

Anf.  69  ORDFÖRANDEN:

När det gäller ärende 10 konstaterar jag att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt. Därmed kan vi gå vidare.

Anf.  70  Utrikesminister ANNA LINDH (s):

Fredsprocessen i Mellanöstern är uppe, eftersom man nu haft ett nytt styrgruppsmöte i Moskva. Arbetet inom fyra av fem multilaterala arbetsgrupper har satts i gång igen. Där kommer ordföranden och Solana att gå igenom läget i förhandlingarna för närvarande. Vi förväntar också att Solana och ordföranden kommer att skriva ett brev till Arafat och Barak med tanke på att slutuppgörelsen skulle ha varit klar den 13 februari och påminna om vikten av fortsatt prioritet och snabb takt i förhandlingarna.

När det gäller Ryssland följs rådslutsatserna från förra mötet upp. Man redogör för de besök och den diskussion som varit med Ryssland på svenskt initiativ som också gjorde en démarche angående det utbyte som skedde med en rysk journalist.

Vad gäller Mexico har vi arbetat för ett frihandelsavtal. Vi tycker att det i stort sett är ett tillfredsställande resultat. Det hade kunnat vara ännu mer liberalt när det gäller jordbruksprodukter, men det är ändå acceptabelt.

När det gäller Sydafrika däremot är det pinsamt och genant därför att det fortsätter att krångla. Nu har Italien och Grekland sagt att de inte tänker ratificera avtalet därför att man inte ger ouzo och grappa tillräckligt starkt skydd. I något slags anslutning till detta har Tyskland och Österrike kommit in och sagt att Kornbrand och Jägertee också ska få en sådan behandling. Nu verkar det som att Tyskland och Österrike ger sig, men Italien är benhårt om sitt grappa. Det är så pinsamt och genant för EU att det inte finns ord för det! Ursäkta denna något känslosamma beskrivning av ärendet.

I fråga om Indonesien har kommissionen tagit fram ett förslag till diskussion om vi ska kunna fortsätta att stödja den demokratiska utvecklingen i Indonesien. Jag tror att det framför allt kommer att diskuteras nästa gång. Vid förra mötet tog vi från svensk sida upp att vi hade velat se ett fortsatt vapenembargo, men vi hade inget stöd för det bland övriga länder.

När det gäller övriga frågor kommer vi från svensk sida att informera om Stockholmskonferensen om Förintelsen och informera om att vi även fortsättningsvis kommer att ha konferenser i Stockholm men att det också är viktigt att vi initierar debatt om rasism och främlingsfientlighet i Europa.

Slutligen är det två A-punkter. Den ena är att man nu går vidare med det man sade om Turkiet när det gäller tullunionen i samband med att de grekiska reservationerna upphävdes vid Helsingforsmötet.

Den andra är att man eventuellt tar en ny A-punkt om rådskonstellationerna för att försöka minska antalet råd. Den senare punkten är fortfarande osäker, men det kan bli en ny A-punkt.

Anf.  71  ORDFÖRANDEN:

Ingen har begärt ordet. Då konstaterar jag att det finns stöd för regeringens ståndpunkt i dessa ärenden. Därmed kan vi anse samrådet avslutat för i dag. Vi tackar utrikesministern och hennes medarbetare för närvaron i dag.

3 §  Jordbruksfrågor
Jordbruksminister Margareta Winberg
Rapport från ministerrådsmöte den 24 januari 2000
Information och samråd inför ministerrådsmöte den 21 och 22 februari 2000

Anf.  72  ORDFÖRANDEN:

Vi hälsar jordbruksminister Margareta Winberg och hennes medarbetare välkomna hit, dels för att ge en återrapport från tidigare ministerrådsmöte om jordbruksfrågor, dels för information och samråd inför ministerrådsmötet den 21 och 22 februari.

För att spara tid lämnar jag direkt över ordet till jordbruksministern för återrapporten.

Anf.  73  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Förra jordbruksrådet diskuterade obligatorisk märkning av nötkött, som är redovisat här, och det fanns olika synpunkter på det. En klar majoritet ansåg att köttets ursprung kunde definieras om man kände till var det var fött, uppfött och slaktat. Det fanns också en klar majoritet för att märka köttet med ursprungsmedlemsstat, om samtliga led i produktionskedjan ägt rum i en och samma medlemsstat. Vi kunde dock inte ta ställning till hur det skulle se ut om det var fött i en stat, uppfött i en annan och slaktat i en tredje. Det fanns ett alternativ att det skulle märkas med EU, men bl.a. Sverige motsatte sig det. Den punkten är oklar, och den kommer att diskuteras i den särskilda jordbrukskommittén i slutet av månaden.

Den stora frågan handlade om vitboken som kommissionär Byrne hade lagt fram. Den fick ett mycket positivt mottagande. Ni som var med för ett år sedan minns kanske att det var ett svenskt initiativ, och det har gått väldigt fort att få genomslag för den tanken. Vi betonade själva vikten av kedjetänkande, alltså att hela kedjan måste finnas med.

Finland uttalade att man var beredd att vara värd för ett livsmedelsinstitut, och det var en idé som Sverige stödde. Man kanske kan räkna med att det blir så till slut, eftersom fler länder i efterhand har gått in och stött lokaliseringen till Finland.

Ordförandeskapet informerade om ett kommande möte i New York om mellanstatliga skogsforum. Det var bara en information.

Det fanns en kvalificerad majoritet för förslaget att uppskjuta ikraftträdandet av svindatabasen, som vi diskuterade väldigt mycket förra gången här.

Under Övriga frågor diskuterades bl.a. stöd till sockersektorn, som Italien ville ha, och situationen på marknaden för etylalkohol, där man vill införa en viss lätt reglering, vilket fick en del länder att tycka att det var positivt. Vi diskuterade också ovädret i Frankrike, som hade kostat många människoliv, och vi diskuterade import av tomater från Marocko liksom utbrott av fjäderfäinfluensa i Italien, dock utan att fatta några beslut.

Det var en kort redogörelse för det förra mötet.

Anf.  74  SINIKKA BOHLIN (s):

Jag skulle vilja fråga om konferensen om säkra livsmedel i Lissabon den 19 april: Vad är det för status på den? Är det en expertkonferens, eller är det någonting som politikerna har intresse av? Jag förstår att den här frågan kanske kommer att vara en av frågorna under vårt ordförandeskap.

Anf.  75  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Ja, det är en expertkonferens. Vi håller just nu på att se över vilka som ska åka dit. Det är ett led i diskussionen om vitboken. Som jag kanske sade förra gången också kommer många av de ca 80 förändringsförslag, som är lagda i vitboken att behandlas alternativt fattas beslut om under det svenska ordförandeskapet. Det är därför viktigt att vi är närvarande i den trojka som nu är Portugal, Frankrike och Finland och som senare blir Frankrike, Sverige och Belgien.

Anf.  76  ORDFÖRANDEN:

Vi går då in på dagens beslutsärenden.

Anf.  77  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Eftersom jag är här en vecka för tidigt – jag skulle egentligen ha kommit nästa fredag – är det inte så mycket som jag kan säga då det inte har kommit så mycket underlag. Det gör att vi inte vet någonting om A-punktslistan. Det finns inget material om priserna på jordbruksprodukter, utan det är en information som ska komma från kommissionen. De två punkterna finns det ingenting att säga om.

Punkten 4, som handlar om skolmjölken, är ju en känd fråga för EU-nämnden. Ni vet också vilken den svenska inställningen är, och jag kommer att driva den. Jag kommer också att se om vi kan hitta ett alternativ. Det finns ju andra typer av stöd som man skulle kunna ta i stället om man ska spara pengar, och det vill Sverige. För mig är valet ganska lätt mellan att ta skolmjölken och att ta glass, socker, bagerinäringen eller något annat. Men vi är självfallet med på att budgeten ska hållas.

Anf.  78  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Den svenska ståndpunkten är att man stöder det här skolmjölksprogrammet, och vi tycker att det är bra. Om jag förstår det rätt, föreslår kommissionen nu att man ska övergå till ett nytt system, där man har en medfinansiering från medlemsländerna på 50 %. Det står här i en mening att det skulle kunna leda till att det krävs omprioriteringar inom budgeten. Det är det jag vill ställa en fråga om.

Det har tydligen riktats en fråga till Svensk Mjölk, dvs. industrin, om de är beredda att ta den svenska andelen, men det är de inte. Då tycker vi att det är naturligt att om Sverige säger att vi ska ha det här kvar ska vi betala över statsbudgeten. I annat fall säger vi att vi ska ha det kvar men att bönderna får betala: vi fattar beslutet, men ni får betala. Vi tycker att det är en märklig hållning för så lite pengar. Jag tror att landsbygden behöver det här stödet.

Uppfattar jag det rätt, att när det står att det kan bli omprioriteringar i budgeten betyder det att bönderna får betala det genom andra, lägre intäkter?

Anf.  79  LARS TOBISSON (m):

Av olika skäl får jag fungera som ställföreträdande jordgubbe i dag.

Det är en bra presentation av den här frågan, och när man försöker tränga in i vad som står där börjar man bli lite fundersam. Vi hade innan vi var medlemmar i EU ett tillstånd att ha gratis mjölk i skolorna. Subventionen togs fram inom landet. Man kan diskutera om det var nödvändigt att lägga upp det på det viset. Men nu har vi fått en ordning där vi skickar pengar till EU, som skickar pengarna tillbaka. Det fungerar så väldigt bra, men för samma syfte, dvs. att det ska serveras gratis skolmjölk.

När jag läser redovisningen ser jag att man från kommissionens sida konstaterar att det här stödet fungerar dåligt, att det inte är kostnadseffektivt. Därför ville man först halvera det år 2000 från 106 till 53 miljoner euro och därefter avveckla det efter den 1 juli 2000. Detta har stött på patrull i rådet. Där har man enhälligt uttryckt sitt stöd när det gäller att stimulera konsumtionen av mjölk till ungdomar. Det måste då Sverige ha ställt upp på.

När jag läser vidare förstår jag att Sverige tycker att det här är bra. Det må vara att det inte är kostnadseffektivt, men det ger Sverige ett stort återflöde, till skillnad från många andra sådana här subventionsprogram. Därför vill man egentligen ha det oförändrat jämfört med tidigare.

Nu diskuteras här i alla fall plötsligt en uppräkning från ursprungligen föreslagna 53 till 84 miljoner euro. Det förutsätts också viss medfinansiering.

Jag måste säga att jag tycker att den ursprungliga ståndpunkten från kommissionens sida föreföll vara befogad. Den borde Sverige ha försvarat. Sedan kunde man på hemmaplan ha diskuterat hur man skulle förfara med mjölkserveringen i skolbespisningen. Det är inte nödvändigt att betrakta det som en jordbruksfråga, utan det har en annan karaktär.

Som det nu är så hamnar ju Sverige, trots våra strävanden att avreglera och marknadsanpassa jordbrukspolitiken, i det här och försvarar den politik som har bedrivits och som vi - trodde jag - var överens om var någonting som vi skulle på lång sikt försöka avhjälpa. När nu kommissionen lägger fram ett förslag vågar vi inte stå för det, utan hävdar att det blir bra att få hem pengar igen till skolmjölken, och så faller vi ifrån våra principer.

Jag beklagar att detta har skett. Jag tycker att man till att börja med skulle ha försvarat den avreglering och neddragning av subventionerna som låg i förslaget. När det nu inte har skett måste man väl ändå arbeta för att hålla nere kostnaderna. Talet om att man skulle kunna gå från 53 till 84 miljoner euro genom något slags omprövning av tidigare anslag låter på mig som att man hoppas att någon hittar något ändamål som man kan dra ned på, men att man kommer att acceptera att det blir ett överdrag på det här området. Det stämmer definitivt inte med Sveriges inställning till hur EU-budgeten ska skötas.

Anf.  80  AGNE HANSSON (c):

Jag kan instämma i vad jordbruksministern sade om de prioriteringar som har gjorts tidigare. Jag vill deklarera att vi står bakom regeringens synsätt att mjölken ska subventioneras på det här sättet.

Jag vill med anledning av den fråga som ställdes här framhålla att det är viktigt att vi behandlar producenterna på samma sätt som andra producenter i andra länder, eftersom det här är en mellanstatlig konkurrensfråga i produktionsledet, så att medfinansieringen inte blir annorlunda i Sverige än i de andra EU-länderna.

Anf.  81  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Den svenska generella uppfattningen när det gäller jordbrukspolitiken är ju att den ska avregleras. Därom råder inget som helst tvivel. Frågan är i vilken takt och var man ska börja. Då menar jag och regeringen att i valet mellan att ta mjölken från barnen alternativt att minska stödet till glassindustrin, bagerinäringen eller för den delen exportstöden, som gör att maten dumpas i tredje världen, är prioriteringen klar: vi ska inte börja med skolmjölken, utan vi ska börja någon annanstans. I slutändan kommer också skolmjölken att omfattas av detta. Men varför skulle vi börja där? Jo, skolbarnen har ingen stark lobbygrupp som talar för sig, om jag ska vara uppriktig. Jag tycker då att vi politiker får vara deras ombud.

Vi tittar nu på det här. Vi ska inte spräcka någon budget med vår hållning, utan jag ska nu titta på vilka alternativ som finns för att få in de här pengarna: Kan vi börja någon annanstans i stället? Jag ska se om det finns ett stöd för det i andra medlemsländer.

Skulle det inte bli så att Sverige vinner stöd för det här, utan det blir det förslag som nu ligger från kommissionen, betyder det att vi går miste om en del pengar, och det ska då medfinansieras. Som Lars Tobisson påpekade, hade vi redan före medlemskapet på i stort sett alla skolor en diskussion om att ersätta mjölken med vatten vissa dagar i veckan. Det kan sannolikt bli så.

Det har gjorts en undersökning från Mjölkfrämjandet som visar att man kommer att dra ned på skolmjölken i händelse av en minskad subvention. Men den medfinansieringen kan inte tas av direktstödet eller av miljöstödet, utan det blir de pengar som kommunerna har. Om de nu är öronmärkta, är det antingen skattepengar eller de pengar som man får från staten. Konstigare än så är det inte.

I Sverige – det vill jag säga till Lars Tobisson – har det här stödet fungerat väl. Det har inte varit någon byråkrati. Det har det varit i andra länder, hävdar kommissionen, och det är också ett motiv för att avskaffa det eller dra ned på det. Kan vi visa att det fungerar väl i Sverige borde det också kunna fungera väl i andra länder, med viss justering. Jag tycker därför inte att kommissionens och Lars Tobissons argumentering riktigt håller.

Anf.  82  LARS TOBISSON (m):

Jag hoppas att jordbruksministern hörde hur hon själv argumenterade, dvs. att i princip ska vi avreglera och marknadsanpassa, men när det kommer konkreta förslag på punkter där det visar sig att det inte har fungerat bra säger vi att det ska ske någon annanstans. Till slut är risken påfallande att det blir ett kostnadsöverdrag, helt enkelt därför att man inte hittar den alternativa finansiering som skulle behövas men vidhåller ändå att eftersom det är gott återflöde på skolmjölkspengarna vill vi ha ut så mycket som möjligt av detta. Det är inte konsekvent mot den ståndpunkt som regeringen har intagit när det gäller hur den gemensamma jordbrukspolitiken ska utformas inom EU.

Anf.  83  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Jag tycker nog att det är en klok politik. Det handlar också om att välja var vi ska börja. Jag menar då att det är fel att börja med detta.

Anf.  84  ORDFÖRANDEN:

Sammanfattningsvis konstaterar jag att det finns stöd för regeringens här redovisade upplägg inför de fortsatta förhandlingarna i detta ärende.

Anf.  85  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Punkten 5 handlar om ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor, lin och hampa, som odlas för fiberproduktion. Ni har läst om det, och ni har också läst den svenska ståndpunkten. Vi säger där att vi välkomnar en reform av marknadsordningen. Det är en ganska drastisk reform; den betyder en väldigt stor neddragning. Vi har sagt att vi är positiva till att arealersättning för fiberväxter likställs med övriga jordbruksgrödor, vilket betyder att stödet går ned. Det stämmer väl överens med grundsynen att odlarens val av gröda ska styra marknaden, inte stödsystemet. Vi menar att det ska lämnas under en övergångsperiod. Vi menar också att båda formerna av lin, dvs. långfiberlin och kortfiberlin, bör jämställas. Det är någonting som är viktigt för vårt land och viss industri hos oss.

Anf.  86  HOLGER GUSTAFSSON (kd):

Jag tycker att det är bra att det blir en förändring på den här punkten. Jag kan inte tekniken riktigt, men om jag förstår det rätt har det tidigare varit så att bara man har sått den här grödan kan man hämta in sina stöd. Det har i många fall varit så att det aldrig har blivit skördat, och det är naturligtvis någonting som svenska folket ser och inte tycker om. Kan vi få till stånd en förändring på den punkten är det mycket bra. Vi stöder den linjen.

Anf.  87  MAGGI MIKAELSSON (v):

Jag delar den svenska regeringens ståndpunkter, men jag har några frågor.

Varför måste man öka basarealen för att klara av problemet? Det är ju de stora producentländerna återigen, Frankrike och Spanien, som är de stora linproducerande länderna. Om jag förstår det rätt borde de ta ut varandra, så att det man vinner på det ena förlorar man på det andra. Ökad basareal måste ju innebära ökade kostnader, som kanske äter upp de besparingar man gör.

Den andra funderingen jag har gäller om någon del av stödet går till industrin i dag. Rent principiellt tycker jag att jordbruksstöden i första hand ska gå till producenter, alltså primärproduktionen.

Den tredje frågan gäller hampa. Det har varit mycket diskussion om hampa, om man får odla det eller inte. Har man klarat ut de diskussionerna?

Anf.  88  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Till Holger Gustafsson har jag ingen kommentar – jag uppfattade det han sade inte som en fråga utan som ett stöd för regeringens ståndpunkt.

Varför ska man öka basarealen? Jo, det får inte plats annars. Vi har en basareal som är stor, och där odlar vi redan. Om man inte ökar basarealen får man inte in det här i systemet. Det är skälet.

75 % av pengarna går till industrin.

För hampa har vi en nationell lagstiftning som inte tillåter hampaodling. Det betecknas i Sverige inte som en jordbruksfråga utan som en socialpolitisk fråga. Det är vår ståndpunkt. Vi har det inte alls i Sverige.

Anf.  89  MAGGI MIKAELSSON (v):

Jag har en följdfråga. Självklart förstår jag att man ökar basarealen för att produktionen annars inte ryms, men man kan också argumentera att det finns ett stort överskott på en massa spannmålsprodukter som odlas i dag och att den lilla mängden får rymmas inom den givna basarealen i Sverige. Det kravet borde man kunna hävda också när det gäller de stora producentländerna. Man skulle också vinna att en del av överskotten vad beträffar andra produkter kanske minskar. Jag tycker egentligen att Sverige borde driva en sådan linje.

Anf.  90  Departementsrådet CHRISTER WRETBORN:

När det gäller basarealsresonemanget kan jag säga att denna produktion tidigare låg utanför basarealen. Den var kvoterad. Nu ska den inte kvoteras längre. Nu ska produktionen in i basarealen. Om vi då tänker oss att vi ska producera lika mycket som vi har gjort tidigare får denna produktion inte plats inom basarealen. Om vi ska producera samma mängd lin får det inte plats inom basarealen.

I och med att vi har fått igenom ensilagestödet räknar vi med att basarealen i Sverige kommer att utnyttjas fullt ut. Då blir det en konkurrens som vi tycker att vi borde kunna få en större basareal för att klara.

Anf.  91  MAGGI MIKAELSSON (v):

Det blev ett missförstånd. Jag pratar inte om den svenska basarealen. Jag tycker som princip att den nya linproduktionen borde rymmas inom hela EU-systemet. Jag tänker på hela EU. Produktionen borde rymmas inom den samlade basarealen för EU. Man borde inte få ett tillägg, eftersom vi har en överproduktion av andra spannmålsprodukter. Det är det som är min synpunkt.

Anf.  92  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Jag kan förstå den synpunkten, särskilt utifrån ett svenskt perspektiv, eftersom vi har drivit den frågan. Problemet med det är att vi just har beslutat om Agenda 2000, om hur vi ska hantera i detta fall spannmålsproduktionen och om hur vi ska dra ned på interventionspriset på spannmål och ersätta det med direktstöd. Även om jag kan känna en viss sympati för vad Maggi Mikaelsson säger tror jag att det är fullständigt politiskt uteslutet att föra fram ett sådant resonemang nu, bara några månader efter det att vi har fattat det andra beslutet.

Anf.  93  ORDFÖRANDEN:

Då kanske vi är mogna för att fatta ett beslut. Jag finner att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt. Då kan vi gå vidare.

Anf.  94  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Då är det en punkt som handlar om ett institut som ska ha ansvar för att fastställa kriterier som behövs för att standardisera serologiska tester för kontroll av rabiesvaccins effektivitet. Detta kan eventuellt bli en A-punkt. Det handlar om att använda ett institut som redan finns i Frankrike. Det ska kunna vara ett s.k. referenslaboratorium, innebärande att de olika länderna kan vända sig dit och få olika råd i denna fråga.

Anf.  95  ORDFÖRANDEN:

Regeringens ståndpunkt är att man ska acceptera det förslaget. Ingen har begärt ordet. Jag konstaterar då att det finns en majoritet bakom regeringens ståndpunkt.

Anf.  96  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s):

Vi vet inte vilka övriga frågor som kommer upp eftersom det är lite tidigt.

Anf.  97  ORDFÖRANDEN:

Är det någon som har någon fråga i övrigt till jordbruksministern? Om inte kan vi anse att samrådet är avslutat för denna gång och hälsa välkommen till kommande samråd så småningom.

Innehållsförteckning

1 §  Inför Sveriges ordförandeskap i Europeiska unionen Information av statsminister Göran Persson 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN 1

Anf.  2  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 1

Anf.  3  ORDFÖRANDEN 4

Anf.  4  LARS TOBISSON (m) 4

Anf.  5  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 6

Anf.  6  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 7

Anf.  7  MAGGI MIKAELSSON (v) 8

Anf.  8  AGNE HANSSON (c) 8

Anf.  9  GUN HELLSVIK (m) 9

Anf.  10  YVONNE RUWAIDA (mp) 9

Anf.  11  MATS ODELL (kd) 10

Anf.  12  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 10

Anf.  13  MATS ODELL (kd) 10

Anf.  14  YVONNE RUWAIDA (mp) 11

Anf.  15  MAGGI MIKAELSSON (v) 11

Anf.  16  ORDFÖRANDEN 11

Anf.  17  Statsminister GÖRAN PERSSON (s) 11

Anf.  18  ORDFÖRANDEN 14

2 §  Allmänna frågor Utrikesminister Anna Lindh Rapport från ministerrådsmöte den 24 och 25 januari 2000 Information och samråd inför ministerrådsmöte den 14 och 15 februari 2000 15

Anf.  19  ORDFÖRANDEN 15

Anf.  20  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 15

Anf.  21  GÖRAN LENNMARKER (m) 16

Anf.  22  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 16

Anf.  23  GÖRAN LENNMARKER (m) 16

Anf.  24  LARS TOBISSON (m) 16

Anf.  25  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 18

Anf.  26  GÖRAN LENNMARKER (m) 19

Anf.  27  LARS TOBISSON (m) 19

Anf.  28  YVONNE RUWAIDA (mp) 20

Anf.  29  KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) 21

Anf.  30  MATS ODELL (kd) 21

Anf.  31  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 22

Anf.  32  ORDFÖRANDEN 23

Anf.  33  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 23

Anf.  34  ORDFÖRANDEN 23

Anf.  35  Ambassadör GUNNAR LUND 23

Anf.  36  GÖRAN LENNMARKER (m) 25

Anf.  37  ORDFÖRANDEN 26

Anf.  38  AGNE HANSSON (c) 26

Anf.  39  MAGGI MIKAELSSON (v) 26

Anf.  40  ORDFÖRANDEN 27

Anf.  41  Ambassadör GUNNAR LUND 27

Anf.  42  ORDFÖRANDEN 27

Anf.  43  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 28

Anf.  44  MATS ODELL (kd) 28

Anf.  45  LARS TOBISSON (m) 28

Anf.  46  WILLY SÖDERDAHL (v) 29

Anf.  47  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 29

Anf.  48  MATS ODELL (kd) 29

Anf.  49  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 30

Anf.  50  ORDFÖRANDEN 30

Anf.  51  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 30

Anf.  52  GÖRAN LENNMARKER (m) 30

Anf.  53  MATS ODELL (kd) 31

Anf.  54  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 31

Anf.  55  ORDFÖRANDEN 31

Anf.  56  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 31

Anf.  57  GÖRAN MAGNUSSON (s) 31

Anf.  58  WILLY SÖDERDAHL (v) 32

Anf.  59  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 32

Anf.  60  GÖRAN MAGNUSSON (s) 33

Anf.  61  GÖRAN LENNMARKER (m) 33

Anf.  62  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 33

Anf.  63  LARS TOBISSON (m) 34

Anf.  64  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 34

Anf.  65  ORDFÖRANDEN 34

Anf.  66  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 34

Anf.  67  GÖRAN LENNMARKER (m) 34

Anf.  68  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 35

Anf.  69  ORDFÖRANDEN 35

Anf.  70  Utrikesminister ANNA LINDH (s) 35

Anf.  71  ORDFÖRANDEN 35

3 §  Jordbruksfrågor Jordbruksminister Margareta Winberg Rapport från ministerrådsmöte den 24 januari 2000 Information och samråd inför ministerrådsmöte den 21 och 22 februari 2000 35

Anf.  72  ORDFÖRANDEN 35

Anf.  73  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 35

Anf.  74  SINIKKA BOHLIN (s) 35

Anf.  75  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 35

Anf.  76  ORDFÖRANDEN 35

Anf.  77  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 35

Anf.  78  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 35

Anf.  79  LARS TOBISSON (m) 35

Anf.  80  AGNE HANSSON (c) 35

Anf.  81  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 35

Anf.  82  LARS TOBISSON (m) 35

Anf.  83  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 35

Anf.  84  ORDFÖRANDEN 35

Anf.  85  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 35

Anf.  86  HOLGER GUSTAFSSON (kd) 35

Anf.  87  MAGGI MIKAELSSON (v) 35

Anf.  88  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 35

Anf.  89  MAGGI MIKAELSSON (v) 35

Anf.  90  Departementsrådet CHRISTER WRETBORN 35

Anf.  91  MAGGI MIKAELSSON (v) 35

Anf.  92  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 35

Anf.  93  ORDFÖRANDEN 35

Anf.  94  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 35

Anf.  95  ORDFÖRANDEN 35

Anf.  96  Jordbruksminister MARGARETA WINBERG (s) 35

Anf.  97  ORDFÖRANDEN 35