Fredagen den 11 april 2003

EU-nämndens uppteckningar 2002/03:22

1 §  Allmänna frågor och yttre förbindelser

Kabinettssekreterare Hans Dahlgren

Rapport från ministerrådsmöte den 18 och 19 mars 2003

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 14 april 2003

Anf.  1  ORDFÖRANDEN:

Då förklarar jag sammanträdet med EU-nämnden den 11 april 2003 öppnat.

Innan vi går in på punkt 1 vill jag passa på tillfället att tacka kansliet väldigt mycket för den offentliga utfrågningen i går. Det är många som har kommit fram till mig och sagt att det var så trevligt och välorganiserat, och jag vill uttrycka vårt tack för att det fungerade så bra. Det var väldigt bra.

Då går vi in på punkt 1 på dagordningen, som handlar om allmänna frågor och yttre förbindelser. Jag vill hälsa kabinettssekreterare Hans Dahlgren med medarbetare välkomna till EU-nämnden för en rapport från ministerrådsmötet och för information och samråd. Varsågod, Hans Dahlgren!

Anf.  2  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Tack så mycket! Jag börjar, som sagt, med en kort återrapportering från rådsmötet den 18–19 mars. Nämnden ska ha fått en skriftlig rapport, och rapporteringen här blir mycket översiktlig. Flera dagordningspunkter som var uppe då kommer också igen vid rådsmötet på måndag, till exempel Wider Europe, västra Balkan och toppmötet EU–Ryssland, och jag återkommer till de punkterna.

Förutom att samtliga A-punkter godkändes vid mötet i mars ägnade utrikesministrarna middagsdiskussionen åt Irak, Mellanöstern och Libyen. Utrikesministern lade tonvikten på situationen i norra Irak, kurdernas situation just då – det är förvisso en fråga som fortfarande är aktuell. Men det handlade också om betydelsen av att Förenta nationerna ges en central roll när det gäller de humanitära insatserna och samordningen av dessa och återuppbyggnaden efter kriget i Irak. Hon presenterade också det svenska initiativet om massförstörelsevapen som vi återkommer till på dagordningen för det här mötet.

När det gäller Mellanöstern uttrycktes det vid middagsdiskussionen kritik mot att president Bush några dagar tidigare hade öppnat upp substansen i den så kallade färdplanen för kommentarer från parterna i konflikten israeler–palestinier. Det är ju meningen att den färdplanen ska läggas fram utan några justeringar så snart det finns en palestinsk regering.

Italien presenterade också vid den här middagsdiskussionen sitt förslag om undantag från sanktionsregler när det gäller Libyen, men det var ingen annan medlemsstat som stödde det förslaget. Vi återkommer till den punkten också.

Det fördes den 18–19 mars också en orienteringsdebatt om effektiviteten i EU:s yttre förbindelser. I den debatten berördes samarbetet med medlemsstaterna. I den tog man upp den långsamma utbetalningstakten framför allt när det gäller pengar från den europeiska utvecklingsfonden, EDF. Man tog upp kommissionens interna organisation och också vikten av att säkerställa tillräckliga marginaler inom budgeten för yttre förbindelser.

Inför det sammanträde som senare ägde rum med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antogs dels allmänna slutsatser, dels slutsatser om Kina. Kommissionens förslag till antidumpningsåtgärder mot Egypten, Slovakien och Turkiet när det gäller import av vissa stålprodukter vann inte tillräckligt stöd för att kunna genomföras.

Vid mötet i mars diskuterades också förberedelserna av vårtoppmötet. Det gällde bland annat försvarsmaterielsamarbete, högnivågruppen för sysselsättningsfrågor, tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och sjösäkerhet. Det var ett flertal medlemsstater, däribland Sverige, som gick emot den text som fanns om försvarsmaterielsamarbete, som vi fann alltför långtgående.

Kommissionens årliga politiska strategi och prioriteringar när det gäller utvidgning, stabilitet och hållbar tillväxt diskuterades också kortfattat.

Allra sist fördes det en diskussion kring en reform av tjänsteföreskrifterna. Kommissionen noterade den oro som medlemsstaterna har uttryckt när det gäller pensionssystemen och betydelsen av att tidtabellen för reformerna avspeglar Lissabonprocessens målsättningar.

Detta var vad jag hade att säga om föregående möte.

Anf.  3  MATS ODELL (kd):

Vi har ju frågan om försvarsmaterielsamarbete på dagordningen sedan, men det skulle vara intressant att höra vad det är i det här förslaget som Sverige framför allt vänder sig emot.

Anf.  4  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Jag har inte någon aktuell information i den frågan. Jag undrar om någon av mina medarbetare kan svara på det vid sittande bord. Anders, kan du?

Anf.  5  Utrikesrådet ANDERS LIDÉN:

Jag vet bara att vi inte har så otroligt stora problem med det ännu. Vi är väl lite oroliga för att vissa förslag ska komma fram, om kriterier på hur stor krigsmakt man ska ha och sådant. Det är vi naturligtvis emot. Sedan har vi också ett annat samarbete, det så kallade LOI-samarbetet. Vi vill naturligtvis också veta hur det påverkas av krigsmaterielsamarbete inom EU.

Anf.  6  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Då har jag ingen mer på talarlistan. Då får vi tacka för den här rapporten.

Vad gäller hanteringen av ärendelistan föreslår jag att vi går igenom hela listan men att vi lämnar punkt 11 och punkt 12, därför att statssekreterare Lotta Fogde kommer att ta dem. Sedan har vi ett antal tilläggspunkter som ni har fått med det senaste utskicket. Det handlar om Vitryssland, Turkiet, världskonferensen om rasism, Indien, Pakistan, Burma, Afghanistan och Indonesien. Det är det som jag har extra på min lista. Är det någonting mer, som kabinettssekreteraren har?

Anf.  7  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Det är två frågor som har tillkommit. Den ena är inte särskilt ny, men jag vill ge en information inför överläggningarna i EES-rådet den 15 april. Sedan har det kommit upp en ny övrig fråga på dagordningen som handlar om den svåra akuta lungsjukdomen, SAL, som jag också vill informera om.

Anf.  8  ORDFÖRANDEN:

Då föreslår jag att vi också tar de punkterna, och resten av A-punktslistan tar vi efter de här ärendena. Många av ärendena har ju varit uppe tidigare i EU-nämnden men vi kan gå igenom listan vartefter, och håller vi lite koll på det.

Då går vi in på punkt 3 Ett större Europa – Nya grannar. Varsågod, kabinettssekreteraren.

Anf.  9  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Tack! Det här är en diskussionspunkt på rådets dagordning vid det här tillfället. Ordförandeskapet har lagt fram ett förslag till en deklaration om vad vi kallar Wider Europe för den europeiska konferensen i Aten den 17 april. Det är det förslaget som ska diskuteras vid rådsmötet. Inga slutsatser förutses här.

Från svensk sida anser vi att Moldavien, Ukraina och Vitryssland bör stå överst på dagordningen för det fortsatta arbetet inom ramen för det här nya grannlandsinitiativet. Vi har också tyckt att ordförandeskapets utkast till deklaration något klarare bör betona målet att skapa ett frihandelsområde.

Vi tycker att kommissionens meddelande om Wider Europe är bra. Det sänder en viktig signal om att den europeiska unionen värdesätter väl fungerande relationer med alla sina grannar. Nu är det förstås viktigt att gå vidare och omsätta de här planerna i praktiken.

Anf.  10  PER BILL (m):

Ordförande! Det verkar som att statssekreteraren just understryker vikten av frihandel. När det gäller Ukraina, Vitryssland och Moldavien är det väl just på jordbrukssidan som Sverige måste ligga på ytterligare för att man ska få ett bättre fungerande system där och få bort de subventioner som finns inom EU. Det handlar om att öppna upp EU framför allt på jordbrukssidan.

En annan sak som inte berördes är problemen med trafficking, människohandel, människosmuggling. Finns det några konkreta åtgärder som har att göra med de nya grannländerna som kommer?

Anf.  11  CARL B HAMILTON (fp):

Jag läste meddelandet från kommissionen, och jag instämmer med Per Bill. Där står ingenting om trafficking, vilket ur svenskt perspektiv förefaller lite förvånande. Det går väl inte att vara nöjd med detta ur den synpunkten. Jag tror att det vore värdefullt om statssekreteraren sade någonting om vad Sverige kommer att säga om trafficking-frågan i samband med det här mötet.

Den andra frågan är mera en ordningsfråga om hur EU hanterar det här. Nu har vi det nya grannlandsinitiativet, och i den här EU-kommissionsrapporten talas det om att man ska utarbeta mer konkreta handlingsplaner, action plans. Men sedan har vi också de här bilaterala avtalen, PCA och annat. Hur många lager är det? Det förefaller vara väldigt många initiativ och action plans och annat. Vi måste väl ha lite ordning i alla de här initiativen och få ut lite konkret i form av frihandel och annat.

Anf.  12  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Jag ska snart be Håkan Emsgård reda ut det här med de olika avtalstyperna, men låt mig säga något om de två sakfrågorna.

Först gäller det jordbrukspolitiken. Det råder inget tvivel om var den svenska regeringen står när det gäller att få till stånd större frihandel när det gäller jordbruksprodukter och att också reformera EU:s jordbrukspolitik. Den inställningen gäller naturligtvis också i det här sammanhanget.

När det gäller trafficking tror jag också att det är välbekant var den svenska regeringen står och inte minst vilket engagemang vår utrikesminister har i det ärendet. Det saknas i det här meddelandet. Jag uppskattar påpekandet om att utrikesministern bör ta upp det. Jag tror att hon kommer att göra det.

Anf.  13  Departementsrådet HÅKAN EMSGÅRD:

De här associationsavtalen som finns med andra länder ligger på en rad olika nivåer och ser väldigt olika ut i dag. En av fördelarna med det här initiativet är ju att man får ett gemensamt ramverk för de här avtalen och enligt gemensamma riktlinjer kan utveckla förbindelserna med grannländerna. Man kommer då lite grann ifrån det ad hoc-betonade sätt som man tidigare har jobbat på när det gäller de här olika avtalen. Man utvecklar dem inom ett gemensamt ramverk. Det är det som är poängen.

Anf.  14  CARL B HAMILTON (fp):

Jo, jag var med på det som Håkan Emsgård sade så långt, men i det här meddelandet står det dessutom att det ska utvecklas action plans för varje land. Hur står dessa action plans i förhållande till de bilaterala avtal som du, så att säga, ville städa upp i, vilket jag kan förstå? Det är det som blir oklart, tycker jag.

Anf.  15  Departementsrådet HÅKAN EMSGÅRD:

Det är en process i flera steg. Diskussionen kring det här meddelandet är det första steget för att sätta det här ramverket. Nästa steg i den här processen blir att diskutera handlingsplanerna. Ramverket i sig gör ju inte att det är nödvändigt att relationerna med varje land ser exakt likadana ut, utan detta kan ligga på lite olika nivåer. Men det här är alltså första steget i en process.

Anf.  16  ORDFÖRANDEN:

Då har jag ingen mer på talarlistan. Då tackar vi för den informationen, för det var ju vad det var. Och så går vi vidare till nästa punkt som är punkt 4 på dagordningen, Västra Balkan. Varsågod, kabinettssekreteraren.

Anf.  17  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Tack! Det här är en beslutspunkt. Rådet förväntas anta slutsatser. Nämnden har fått en skriftlig sammanfattning av slutsatserna, och jag tänkte inte gå in på innehållet i dem. Därutöver kommer det två saker, dels beslut om riktade sanktioner mot efterlysta från Jugoslavientribunalen, dels hanteringen av Kroatiens EU-medlemskapsansökan.

När det gäller den första frågan kommer rådet, efter beslut i Coreper i förrgår, att anta en slutsats om att införa riktade sanktioner mot åtalade vid Jugoslavientribunalen och kretsen kring de här personerna. Det kommer enbart att vara visumsanktioner. Det är alltså inte fråga om att frysa tillgångar eller så, utan det gäller bara visumområdet. För detta finns det enligt allmän uppfattning en godtagbar juridisk grund.

Nu kommer det inte att bli möjligt tidsmässigt att vid rådsmötet just på måndag anta det utkast till gemensam ståndpunkt som föreligger, utan detta kommer att få tas genom en skriftlig procedur efteråt. Det här är en fråga som enligt vår grundlag kräver regeringsbeslut. Avsikten är att regeringen fattar ett sådant beslut vid nästa veckas sammanträde.

När det gäller Kroatien kommer rådet att fatta beslut om att överlämna den kroatiska ansökan om medlemskap i EU till kommissionen med en begäran om att den ska utarbeta ett yttrande, en så kallad avi.

För att understryka den betydelse som unionen fäster vid att Kroatien ska uppfylla alla de politiska krav som har ställts – där ingår inte minst samarbete med Jugoslavientribunalen, men det gäller också flyktingåtervändande och annat – kommer unionen att i ett separat brev till den kroatiske premiärministern hänvisa till de politiska Köpenhamnskriterierna, som är våra villkor för medlemskap i unionen. Vi tycker att det är bra och positivt att det sker en substansdiskussion på det här sättet när det gäller Kroatiens ansökan. Det blir också ett slags prejudikat för kommande diskussioner kring andra länder som ansöker om medlemskap i unionen.

Anf.  18  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Då vill jag bara tillägga att det material som kabinettssekreteraren pratar om finns utdelat på bordet. Det har ni fått.

Anf.  19  MATS ODELL (kd):

Det gäller situationen i Serbien och Montenegro och i Kroatien. Kroatien är ju det land som har lämnat in en medlemsansökan, men jag skulle vilja ställa en fråga vad gäller Serbien: Finns det någonting från svensk sida i dag som utgör grund för kritik när det gäller den nuvarande regeringskoalitionens agerande i de här frågorna, som har att göra med relationerna till Jugoslavientribunalen och allt det som är uppe i samband med Kroatiens medlemsansökan?

Anf.  20  AGNE HANSSON (c):

En fråga av intresse är ju vad som händer efter mordet på premiärminister Zoran Djindjić. Det här kräver väl en viss uppmärksamhet. En annan fråga är: Vad innehåller Kroatiens medlemsansökan? Jag har inte sett någonting om det.

Anf.  21  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Jag ska först be utrikesrådet för politiska frågor, Anders Lidén, säga någonting om situationen i Serbien. Sedan ber jag att Håkan Emsgård kommenterar Kroatiens medlemskapsansökan.

Anf.  22  Utrikesrådet ANDERS LIDÉN:

När det gäller Serbien och Montenegros efterlevnad av ICTY:s begäran är vi fortfarande mycket kritiska. Det är klart att det finns stora figurer där, som Mladic och Karadžić, som vi fortfarande menar att de måste leverera på något sätt. Den kritiken kvarstår oförändrad.

Anf.  23  Departementsrådet HÅKAN EMSGÅRD:

Syftet är ganska självklart: de vill bli medlemmar. Det som framförs från Kroatien hela tiden är att man vill bli det så snabbt som möjligt och att man gärna vill göra en catch up med Rumänien och Bulgarien i så fall.

Den här ansökan kommer att processas på sedvanligt sätt och skickas över till kommissionen för yttrande. Det är först när vi får det yttrandet som den rejäla behandlingen av substansen i det här börjar. Processen i kommissionen brukar ta ungefär ett år eller lite drygt ett år.

Anf.  24  PER BILL (m):

Ordförande! Mordet på Zoran Djindjić visar väl också hur oerhört viktigt det är att snabbt bygga upp demokratiska institutioner som ser till att stärka landet, så att det går mot rättssäkerhet och demokrati. Där har jag möjligen en liten fråga: Finns det någonting som är gjort nyligen? Hur långt har man hunnit? Eller är mordet och dessutom det faktum att man hittade liket av den förre presidenten så att säga bevis på att det fortfarande är stor oordning i landet? Vilka positiva bitar finns det att ta fram?

Anf.  25  MATS ODELL (kd):

Svaret är naturligtvis självklart, att man fortfarande har krigsförbrytare som ska lämnas ut. Men finns det en aktiv kritik av den nuvarande regeringskonstellationens sätt att hantera de här frågorna? Är det ett rimligt sätt att försöka hålla ihop det här och inte få motreaktioner från det gamla gardets politiska konstellationer, eller ser man positivt på den process som nu pågår, eller finns det en stark kritik mot detta?

Anf.  26  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Det är klart att det var en väldigt besvärlig situation som ledningen i Belgrad ställdes inför efter mordet på premiärministern. Vi har ju själva i det här landet upplevt ett statsministermord och kommer ihåg hur det lamslog många vitala samhällsfunktioner som borde ha fungerat på ett annat sätt än vad de gjorde 1986.

Jag tror att man kan säga att mycket trots allt fungerade väl när det gäller själva ansträngningarna att få tag på förövarna. Sedan gäller det frågan om man kan säga att man är nöjd eller att man har skarp kritik i fråga om den bredare bilden när det gäller samarbetet. Jag tror att det ligger ungefär mittemellan.

Anf.  27  Utrikesrådet ANDERS LIDÉN:

Jag vill bara tillägga att vi naturligtvis fortsatt är kritiska, men man har ju också förståelse för den svåra situation Serbien och Montenegro befinner sig i just nu, men kritiken kommer att fortsätta. Serbien och Montenegro tilläts ju komma med i Europarådet, men det hindrade inte att kritiken vad gäller ICTY framstod och också yttrades i samband med det.

Anf.  28  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Då har jag ingen mer på talarlistan. Då kan jag sammanfattningsvis konstatera att det finns en majoritet för regeringens ståndpunkt i det här ärendet. Vi går vidare till punkt 5, Förbindelserna mellan EU och Ryssland, som är en information. Varsågod, kabinettssekreteraren!

Anf.  29  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Tack! Det här är alltså en diskussionspunkt där man förväntas diskutera förbindelserna mellan EU och Ryssland inför det toppmöte som ska äga rum i S:t Petersburg den 31 maj. Även anslutningsländerna, de nya medlemsländerna, inbjuds nu till det här toppmötet.

Vi har förstått att man från rysk sida vill fokusera diskussionen vid toppmötet kring att fördjupa samarbetsformerna mellan EU och Ryssland. Det finns ett så kallat partnerskaps- och samarbetsavtal, PSA. Det vill man från rysk sida gärna göra till ett ”PSA plus”, som de säger, med sikte på att få till stånd mera långtgående åtaganden, förmodligen från EU:s sida, när det gäller viseringsfrihet, energisamarbete och kanske lån och garantier för mera handel och ökade investeringar och så vidare.

Från svensk sida menar vi att vidareutvecklingen av det här partnerskaps- och samarbetsavtalet bör behandlas med försiktighet. Anledningen till det är att de nuvarande åtagandena inom olika områden faktiskt ännu inte är uppfyllda. Det är åtaganden när det gäller vissa juridiska frågor som immaterialrätt och sådant. Det gäller tvistlösningsfunktion i handelsrelaterade ärenden och så vidare. Det vore bättre, menar vi, att förbättra funktionen av det nuvarande avtalet innan man börjar tala om att skapa nya avtal. Innehållet i den här dialogen bör alltså utvecklas snarare än att vi skapar nya forum och institutioner för detta.

Vi har också föreslagit att samarbetsrådet, som är en del av det här, ska kunna mötas mera regelbundet, kanske två tre gånger per år i stället för bara en gång per år. Det skulle ge möjlighet till en mer specifik inriktning för varje enskilt möte på politisk dialog, på miljöfrågor, på handel eller vad det kan vara. Det skulle också ge möjlighet till mer utrymme just för dialogen i stället för att det bara blir deklarationer som man lyssnar på från vardera sida.

Det är viktigt, tycker vi, att verka för en relation med ryssarna som handlar om att ge och ta, så att man verkligen har ett genuint utbyte. Därför ska dagordningen för toppmötet också inkludera svårare frågor i våra relationer som till exempel situationen i Tjetjenien. Den frågan måste upp här också.

Andra prioriterade frågor handlar om säkra sjötransporter och miljöfrågor, inte minst mot bakgrund av det så kallade MNEPR-avtalet, som vi hoppas snart ska kunna undertecknas.

En annan viktig sak är naturligtvis att ryssarna ratificerar Kyotoprotokollet. Det är en sak som vi driver.

Det var en diskussion i Coreper i onsdags om ett rekommendationspapper som Coreper kunde enas om. Vi tycker att det är bra och väl förberett och att det utgör en bra grund för den fortsatta diskussionen mellan EU och Ryssland.

Anf.  30  AGNE HANSSON (c):

Fru ordförande! Det är naturligtvis viktigt att man uppfyller avtalen efter hand, men det är också viktigt att man hela tiden har tryck i processen och fyller på.

Min fråga gäller egentligen vad det här partnerskapsavtalet innehåller. Är till exempel det här PSA-avtalet för Östersjön med? Det gäller alltså miljön, och i det ingår klassificeringen av Östersjön. Finns det med här? Den ansökan, från regeringen, skulle ju ha varit inlämnad till EU i dag. Det innebär väl att vi missar ett år, men det är en annan fråga. Men finns den här diskussionen om Östersjöns miljö och klassificering med här? Vi menar att det är nödvändigt att ha med den också.

Anf.  31  CARL B HAMILTON (fp):

Jag tycker att det är utmärkt att man fokuserar på det praktiska genomförandet och på att man faktiskt ska uppfylla det som redan är påskrivet. Jag kan egentligen inte se att man kan gå vidare utan att Ryssland först får en avslutad WTO-anslutning.

När det gäller ”PSA plus” innebär det här pluset just sådant som i allmänhet torde falla inom WTO-området. Det är inte jag som ska styra förhandlingarna, men om jag hade gjort det hade jag på något sätt bringat upp frågan om man i så fall inte skulle ställa i utsikt en närmare relation till EU. Men först skulle villkoret vara att man har WTO-avtalet i hamn. Jag tror för övrigt att det redan ligger i korten att man har gjort något sådant.

Men vad jag egentligen vill säga är att de två frågorna hänger intimt ihop.

Sedan undrar jag om man vet någonting om vad anslutningsländerna vill aktualisera för frågor nu när de faktiskt få vara med. Har de någonting att säga?

Anf.  32  HILLEVI LARSSON (s):

Jag tycker att det är en bra inriktning att inte ha ett kravlöst förhållande till Ryssland. De måste självklart uppfylla det som man har kommit överens om innan man går vidare.

Det ser ut lite som att Ryssland nu är på väg i riktning från PSA till ”PSA plus”. Är nästa steg EU-medlemskap? Finns det någon sådan inriktning och vilja? Man skulle ju kunna diskutera att det kanske ligger geografiskt så att det skulle kunna räknas till Europa. Frågan är: Finns det någon sådan viljeinriktning, och hur går diskussionerna i så fall på det området?

Anf.  33  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Jag tror inte att det på någon hand finns något riktigt medlemskapsperspektiv i det här samarbetet mellan Ryssland och den europeiska unionen, men osvuret är väl bäst för all framtid.

Carl B Hamilton gav väl ytterligare ett argument för att man inte ska gå vidare i ett ”PSA plus”-steg nu. Man ska i stället peka på framgång på WTO-sidan som en möjlighet att utvidga på de områdena, och man ska fokusera på det som vi har sagt, innehållet för närvarande.

Jag vet faktiskt inte vad anslutningsländerna kommer att säga vid det här toppmötet. Jag har egentligen inte hört någonting från dem när det gäller det här, så jag är svaret skyldig på den punkten.

Agne Hanssons fråga om Östersjöns miljö och klassificering har jag inte heller kunnat hitta någonting om i mina papper, så jag får återkomma till Agne Hansson i annan form med svaret på den frågan, om det går bra.

Anf.  34  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Då har jag ingen mer på talarlistan. Då tackar vi för den här informationen, och vi går vidare till punkt 6, Mellanöstern. Varsågod, kabinettssekreteraren!

Anf.  35  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Det här är en punkt som kommer upp vid utrikesministrarnas lunchdiskussion. Förväntningarna är väl att man kommer att diskutera det fortsatta arbetet inom den så kallade kvartetten, alltså EU, FN, USA och Ryssland, med den så kallade färdplanen, men man ska också diskutera framstegen i den palestinska reformprocessen.

I den delen har Sverige välkomnat, och välkomnar, att en palestinsk premiärminister har utsetts. Vi menar att de förändringar som nu har genomförts kommer att kunna leda till ökad demokrati och maktfördelning inom den palestinska myndigheten, och de kan också leda till öppningar i fredsansträngningarna.

Vi välkomnar också att amerikanarna har sagt att de är beredda att acceptera att kvartettens färdplan ska föreläggas parterna så snart som premiärminister Abu Mazen och dennes regering har godkänts av den lagstiftande församlingen, vilket väl bara är fråga om veckor, så vitt vi kan se nu. Däremot fanns det tidigare en diskussion om det skulle vara öppet för diskussion för parterna, och det kritiserades, som jag sade, redan vid det föregående rådsmötet.

Anf.  36  LARS OHLY (v):

Jag förutsätter att vi väntar med Irak och tar frågan om Israel och Palestina nu.

Jag har några frågor. För det första har Israel på många punkter argumenterat mot den färdplan som finns. De har kommit med ändringsförslag. Här står att Sverige anser att färdplanen inte ska förhandlas utan genomföras. Även George Bushs uttalande i Nordirland gick väl i den riktningen, vilket naturligtvis är positivt. Men frågan är: Hur sätter man press på Israel för att förhindra att de fördröjer processen genom att hela tiden komma med ändringsförslag? Jag hörde en siffra, att det fanns över hundra ändringsförslag till färdplanen från den israeliska sidan.

Det andra är Göran Perssons eventuella besök. Kommer han att åka ner? Vad kommer i så fall syftet med resan att vara i skenet av färdplanen och den process som pågår? Finns det en risk att han åker ner om det inte går att ordna möten med till exempel Arafat? Jag vet att israelerna motsätter sig stenhårt att någon träffar Arafat som representant för palestinierna i dagsläget. Däremot kan de säkert acceptera att Abu Mazen får träffa olika dignitärer från andra länder.

Det tredje är att jag tycker att den kortfattade texten genomsyras lite grann av att problemen finns på den palestinska sidan. Det sägs att det är viktigt att EU fortsätter att stödja reformarbetet, fortsätter ställa krav på reformåtgärder i Palestina. Men det är faktiskt så att Palestina är ockuperat territorium. Grundproblemet i konflikten är att vi har en stat som aggressivt ockuperar en annan. Därför måste framför allt, även om jag håller med om att reformåtgärder på den palestinska sidan är helt nödvändiga, kraven ställas på Israel. Det är där som nyckeln till en tvåstatslösning av konflikten finns.

Anf.  37  PÄR AXEL SAHLBERG (s):

Jag är i huvudsak inne på samma linje. Jag tror inte heller att man ska tro att den här färdplanen är ett färdigt material. Nu hörde jag att israelerna bantat sina hundra krav till 15 krav. Men det är förmodligen illa nog. Palestinierna har ju också en del synpunkter. Framför allt vill man veta om detta nu rymmer en tidsplan som har ett slut i mer bestämd mening än till exempel Osloavtalet hade.

En annan aspekt på det här, som jag hade tänkt ta upp om vi hade talat om hela paketet, men jag kan väl ta upp den nu när det gäller situationen för palestinierna, var den rädsla som fanns att israelerna i skuggan av Irakkriget skulle passa på att göra hårdare angrepp mot palestinierna. Det har nog varit ganska tufft på Gazaremsan, men möjligen inte så mycket värre än det har varit under två år tidigare. Det är ändå viktigt att man håller en oerhört hög gard och bevakning, för tendenser har ju funnits. Den etniska rensningen har inte tagit fart, och vi hoppas att vi slipper se den.

Anf.  38  CARL B HAMILTON (fp):

Min fråga är helt enkelt: Vilka är planerna med Göran Perssons resa, och vad är syftet med Göran Perssons resa?

Anf.  39  MATS ODELL (kd):

Min fråga var nästan ordagrant identisk med Carl B Hamiltons.

Till detta vill jag gärna lägga en fråga som inte finns med här, men kabinettssekreteraren kanske i något sammanhang kan svara på den. Den aktualiserades när Pär Axel Sahlberg tog upp att man i skuggan av Irakkriget passar på att göra det ena och det andra. Jag tänker på det som händer på Kuba. Kommer det att aktualiseras under den här konferensen? Det finns ingenting i handlingarna om att Fidel Castro passar på att massarrestera alla som finns i demokratins ledande skikt.

Anf.  40  AGNE HANSSON (c):

Min fråga är också vilken strategin med statsministerns resa är.

Jag vill återkomma om vi ska ta upp Irakfrågan särskilt. Men jag vill passa på att säga att vi också stöder välkomnandet av en premiärminister i Palestina och att man sätter press på Israel för att få fram en tidsplan som inte fördröjer detta ytterligare.

Anf.  41  PER BILL (m):

Ordförande! Min fråga knyter också delvis an till Per Axels fråga. Vad händer med färdplanen i ljuset av utvecklingen i Irak och det återuppbyggnadsarbete som förhoppningsvis kommer i gång snart och på bred front. Det finns ju de som hävdar att det här kan sätta Palestinafrågan i skuggan, och det finns de som tvärtom hävdar att det här är en unik chans att verkligen ta ett större grepp i hela Mellanösternfrågan. Vad är UD:s syn på detta?

Anf.  42  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

UD:s syn är naturligtvis att detta på intet sätt får hamna i skuggan av det som händer i Irak. Tvärtom är det ytterst angeläget, särskilt nu när den akuta konflikten i Irak kanske går mot sitt slut, att man gör ökade ansträngningar för att få till stånd en slutlig lösning av konflikten mellan israeler och palestinier. Jag ska inte tala för statsministern om de ambitioner han har med sitt besök, men så mycket kan jag sluta mig till att det just är för att manifestera ett svenskt engagemang för en lösning av konflikten mellan israeler och palestinier i enlighet med den färdplan som kanske redan är framlagd när statsministern gör sitt besök.

Det var tänkt att det skulle äga rum just de kommande dagarna, på måndag och tisdag, men har blivit uppskjutet i avvaktan på ett slutligt godkännande av den palestinska regeringen. Jag tror inte att det handlar om många veckor innan besöket verkligen blir av. Det kommer också att inkludera ett besök hos Arafat. Sådan är planeringen, såvitt jag förstår.

Det är första gången på länge som det är en europeisk statsminister på plats och visar det engagemanget. Vi välkomnar naturligtvis denna möjlighet.

Hur sätter man press på israelerna för att färdplanen verkligen ska kunna genomföras? frågar Lars Ohly. Det är en fråga som jag vet att vi har diskuterat kring det här bordet många gånger tidigare. Den har naturligtvis följt oss genom åren. Hur får man israelerna att göra som de bör göra? Anders Lidén har varit ambassadör i Tel Aviv under flera år och kan utveckla detta i detalj.

Men det är klart att det amerikanska agerandet är centralt här. Det man kan få den amerikanska regeringen, som ju är en del av kvartetten, att göra som en manifestation också av sitt intresse av att få den här konflikten bilagd är oerhört viktigt. Vi har hört hur pass tydligt den brittiske utrikesministern har talat om hur västvärlden har svikit sitt ansvar under senare tid. Kan han i det partnerskap som uppenbarligen finns mellan London och Washington också utöva inflytande i den delen vore det väldigt välkommet.

Anf.  43  Utrikesrådet ANDERS LIDÉN:

Jag kan bara understryka att européerna hittills har haft väldigt liten möjlighet att påverka Israel. Det verkar inte som om man i Israel lyssnar särskilt mycket på den europeiska rösten. Däremot gör man det på den amerikanska. Så självfallet är det amerikanska engagemanget absolut nödvändigt.

Det som nu händer på palestinsk sida, där man håller på att skapa en palestinsk regering under Abu Mazen, är väldigt viktigt i det här sammanhanget, inte minst den diskussion som handlar om huruvida han kan få kontroll över säkerhetsapparaten och den juridiska apparaten.

Vi vet att Abu Mazen vill få ett slut på våldet från den palestinska sidan. Lyckas man skapa en sådan trovärdig struktur tror jag personligen att Amerika är redo att verka starkare. Det kommer också att påverka opinionen i Israel på ett positivt sätt. Då finns det bättre möjlighet att påverka Israel än det kanske har funnits hittills.

Anf.  44  CARL B HAMILTON (fp):

Med tanke på att du har varit ambassadör i Israel i många år är frågan lite mer vad du tror kan bli effekten på Palestinafrågan av den massiva och snabba amerikanska och brittiska inmarschen i Irak, även av de jublande arabiska massorna som nu hälsar soldaterna välkomna och av att demokratidiskussionen kommer upp till ytan. Vad tror du det kan ha för mer långsiktiga effekter på Israel–Palestina-konflikten, om några? Har du några kloka synpunkter?

Anf.  45  Utrikesrådet ANDERS LIDÉN:

Jag tror att det är mycket svårt att svara på. Jag tror inte att det kommer att ha så väldigt stor effekt på den israeliska sidan. Det kan ha effekter på den palestinska sidan. Jag misstänker att det kanske har två parallella effekter.

Å ena sidan kan det leda till ett större hat mot väst och en känsla av att man är förödmjukad. Det kan leda till en radikalisering. Å andra sidan kommer det säkert att finnas andra krafter som tänker annorlunda också, att de själva måste utveckla sig i riktning mot demokrati.

Jag tror att det är alldeles för tidigt att säga vilken tendens som tar överhanden. Det kan nog gå båda vägarna.

Anf.  46  ORDFÖRANDEN:

Vi får tacka för den informationen.

Vi går vidare.

Anf.  47  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Nästa lunchpunkt är en diskussion kring situationen i Irak. Det är alltid svårt att veta vad som kommer att diskuteras om tre dagar när det gäller Irak. Förmodligen blir det delvis ett fokus på det humanitära läget, men också på vilken ansvarsfördelning och vilken rollfördelning som ska gälla vid den framtida uppbyggnaden av Irak efter det här kriget.

Vi försöker följa det humanitära läget så gott vi kan. Det finns såvitt vi förstår en stor humanitär beredskap hos berörda givare, inklusive inom Europeiska unionen. Men det är just nu ett svårt säkerhetsläge. Det finns rapporter om plundringar – som har setts i medierna också här i Sverige – som gör att flera aktörer bland hjälporganisationerna inte vågar sig fram riktigt dit de skulle vilja på grund av att det är ett akut säkerhetsunderskott.

Vi vet att kommissionen senare i dag kommer att presentera ett dokument som innehåller olika slags erfarenheter eller lärdomar, lessons learned, från andra postkonfliktsituationer som Kosovo, Afghanistan och Östtimor som möjligen i vissa delar kan appliceras på Irakfallet. Men jag tror inte att vi kan kopiera någon av de tre föregångarna för just Irak. Irak är ett unikt fall som kräver sina särskilda arrangemang.

När det gäller ansvaret för uppbyggnaden av Irak är det den svenska regeringens uppfattning att Förenta nationerna så tidigt som möjligt ska ges en ledande roll. Vi kommer att driva den uppfattningen också i Luxemburg på måndag i resonemangen med de andra utrikesministrarna.

Det är självklart det irakiska folket, som till syvende och sist har att bestämma över sitt lands framtid, och vi tror att formerna för det bäst kan arrangeras genom att FN får ett övergripande ansvar för att utveckla de institutioner och de mekanismer varigenom det irakiska folket ska kunna välja sina framtida ledare, organisera sig, förbereda val och utveckla sin demokrati. Det finns flera goda skäl för denna inställning och för denna tilltro till att Förenta nationerna och FN:s säkerhetsråd ska fatta sådana beslut.

Alternativen är att den koalition som har genomfört kriget, med amerikanarna i spetsen, övergår i något slags ockupationsmakt som tar på sig ett eget ansvar för att driva Irak under kort eller lång tid framöver. Det tror vi inte kommer att kunna få det förtroende från omvärlden eller från det irakiska folket självt som behövs för att det här ska bli en hållbar, genuin demokratisk utveckling. Vi ser helst fram emot ett ställningstagande i FN:s säkerhetsråd i form av en resolution som anger hur mekanismerna för utvecklandet och uppbyggandet av Irak ska ske.

Vilka förutsättningarna är just nu för att fatta ett snabbt beslut i säkerhetsrådet i en sådan fråga är ännu för tidigt att säga. Men det är den linje vi kommer att driva inom EU-kretsen.

Anf.  48  PER BILL (m):

Ordförande! När jag kom hem till Uppsala i går var det trafikkaos därför att människor åkte omkring i bilar, viftade med irakiska flaggor och sjöng. ”Den akuta konflikten är löst” är kanske det bästa sättet att uttrycka det, men de uttryckte det så att Iraks diktatur har fallit och att 25 år av ockupationsmakt är över. Det är nu frihet.

Så hade det inte sett ut om den svenska linjen, alltså regeringens linje, hade varit den som blivit världsordningen. Det tycker jag ändå att vi ska komma ihåg. Då blir frågan, tycker jag: Hur ska vi nu se till att EU och FN spelar en viktig roll och att Sverige bidrar till att vi får en typ av enighet så att både EU och FN kan ta det ansvar som vi tycker att de ska ta? Annars finns det en uppenbar risk, eller möjlighet, beroende på vem man är, att det i stället blir krigets segrare som kommer att administrera det hela under kortare eller längre tid.

Det första jag tror att man måste göra är att EU varmt välkomnar att diktaturen har fallit och att Sverige ska bidra aktivt till att det kommer ett sådant klarläggande. Sedan gäller det för FN att samla de demokratiska krafter som finns både i och utanför Irak. Det är svårt för mig här att se vad FN har gjort hittills, vad de allierade har gjort hittills och vilket arbete som eventuellt görs tillsammans.

Sedan får det naturligtvis bli någon typ av säkerhet så att de humanitära förhållandena kan förbättras så snart som möjligt. Men jag tror att det är väldigt viktigt att man nu funderar också över EU:s roll. Kommer EU att sjunga i 15 olika tonarter, i 10 olika tonarter eller kommer man i nästa skede, när det blir uppbyggnadsarbete och förbättringar av det demokratiska och humanitära läget, att kunna enas så att man sjunger med en röst och blir en aktiv och bidragande del i återuppbyggnadsarbetet?

Anf.  49  LARS OHLY (v):

Jag tycker att den svenska regeringen har haft en bra inställning i konflikten, framför allt ur den folkrättsliga aspekten, och att man har varit tydlig också efter kriget med att detta inte är acceptabelt. Det är säkert en majoritet av världens stater som lever under icke-demokratiska förhållanden. Vi kan inte bomba bort alla dessa diktaturer. Vi kan framför allt inte överlåta åt USA att bestämma vilka som ska sitta kvar och vilka som ska bombas bort.

Nu har vi ett läge i Irak där strider fortfarande pågår, men framför allt kommer kanske effekterna av de strider som har varit att vara mycket långvariga. Det har använts utarmat uran i striderna. Vi vet inte exakt hur mycket, och vi vet inte exakt vilka effekter det kan få för framtiden. Vi vet från tidigare konflikter att ökad dödlighet i cancer är en sådan långsiktig effekt av utarmat uran. Vi vet också att man har slagit ut vatten- och elförsörjningen på många håll. Vi vet att sjukdomar därmed grasserar, att det humanitära behovet är stort.

Samtidigt som vi naturligtvis gläds åt att diktaturen Saddam Hussein har fallit, en av de värsta och blodigaste diktaturer som världen har sett, ställer detta till oerhörda problem för världssamfundet. Nu har vi en situation där USA, som man så riktigt påpekar här, vill ge FN en roll som inte inkräktar på den kontroll över utvecklingen som man själv eftersträvar. Det är naturligtvis oacceptabelt, därför att vad man egentligen vill är att tillsätta någon sorts lydstatsregering, en amerikansk pensionerad general, som ska styra Irak under en övergångsperiod. Paul Wolfowitz pratade om att det handlade om sex månader minst, sannolikt mycket längre. Det finns lite olika signaler från den amerikanska administrationen.

Men det här leder ju till ett perspektiv där man inte bara destabiliserar i själva Irak, därför att jag är övertygad om att det finns starka stämningar mot en ockupationsmakt, utan också i hela regionen. Det här påverkar naturligtvis hela Mellanöstern. Därför bör den svenska linjen framföras med viss styrka, att det faktiskt måste vara världssamfundet, det måste vara FN som spelar den allra viktigaste rollen i återuppbyggnadsarbetet och i demokratiseringsarbetet.

Här står i papperen att det gäller att hitta en realistisk balans i genomförandet av det viktiga uppbyggnadsarbetet. Det är väl sant så till vida att man måste ta hänsyn till militärmaktens överlägsenhet. Men den balansen får aldrig innebära att FN underordnas USA:s ockupation, utan det ska vara ett övergripande ansvar som FN ska ha.

Tidigare under konflikten har krav framförts på att generalförsamlingen skulle inkallas. Sverige välkomnar att FN:s medlemsländer har getts möjlighet att klargöra sina ståndpunkter vid tre öppna möten i säkerhetsrådet, har man skrivit. Sverige begagnade dock aldrig möjligheten att själv torgföra en uppfattning utan lät Grekland göra det som ordförandeland i EU.

Nu kommer sannolikt kraven att öka på att generalförsamlingen inkallas därför att nu har man ett annat läge. Nu handlar det inte längre enbart om att fördöma det folkrättsbrott som har begåtts. Nu handlar det framför allt om att diskutera återuppbyggnaden och framtiden för regionen. Kommer Sverige att stödja sådana krav? Kommer Sverige att agera på något sätt i FN för att generalförsamlingen inkallas? Eller kommer man att kräva att länderna även den här gången får möjlighet att i öppna möten med säkerhetsrådet ge luft åt sina synpunkter, och kommer Sverige i så fall att begagna sig av rätten att uttala sig?

Vi hade en debatt för en dryg vecka sedan här i riksdagen om folkrättsaspekter på Irakkriget. Vår utskottsordförande öppnade åtminstone för att Sverige skulle kunna agera i FN både vad gäller folkrättsbrottet och vad gäller framtiden för Irak och återuppbyggnaden efter kriget.

Anf.  50  AGNE HANSSON (c):

Det första är naturligtvis att försöka få slut på kriget, som ännu inte är slut. Det andra är att få kontroll över den normlöshet som nu breder ut sig. Det tredje är att få i gång det civila samhället med humanitär hjälp, vatten och el. Det fjärde är att börja bygga upp en demokratisk administration som kan bygga vidare på en demokrati utifrån Iraks eget folk. Det är den handlingslinje som regeringen borde driva. Jag kan inte se att det står i strid med det jag nu har sagt.

Jag vill också välkomna regeringens linje och ge stöd för den när det gäller att ansvaret för återuppbyggnaden läggs på FN. Vi ser gärna också att en resolution i säkerhetsrådet kan tas fram för detta. Skulle inte det vara möjligt tycker jag att man ska gå vidare och använda även generalförsamlingen i diskussionen om återuppbyggnaden. Tidigare diskuterade vi bara folkrättsaspekten. Jag tycker att det nu är viktigare att fokusera framåt på återuppbyggnaden. Ju tidigare och snabbare FN kan komma in och få ansvaret, desto viktigare är det. Annars är det risk att den amerikanska administrationen växer fast i det här området.

Jag skulle dessutom önska att regeringen kraftigt driver linjen att EU kan ta på sig ett ansvar för att bygga upp det civila samhället genom att använda den civila krishanteringsstyrka som håller på att byggas upp. Det är ett lämpligt tillfälle att erbjuda den styrkan i det här sammanhanget, även om den inte är färdiguppbyggd. Det skulle vara en möjlighet för EU att samla sig till ett gemensamt kraftfullt och enigt agerande i Irakfrågan.

Jag skulle också vilja framhålla att det är viktigt att man fokuserar på det som var motivet för det mot folkrätten stridande ingrepp man ändå gjorde, nämligen att man var ute efter massförstörelsevapen, och att man nu fortsätter det arbetet så fort som möjligt och ger möjlighet för vapeninspektörerna att fortsätta sitt arbete. Det tycker jag är en rimlig linje.

Slutligen vill jag säga att om den gamla regimledningen fortfarande lever är det viktigt att de, om man får tag i dem, ställs inför folkrättsdomstol.

Anf.  51  MATS ODELL (kd):

Jag tycker inte att det behövs särskilt mångordiga deklarationer i det här sammanhanget utan jag kan kort och gott säga att vi stöder den svenska linjen som den framställs i de utdelade dokumenten.

Självklart är det nu viktigt att fokusera på att det civila samhällets demokratiska institutioner så snabbt som möjligt kommer på plats. Jag tycker också att det är en intressant tanke som Agne Hansson för fram, att EU faktiskt borde kunna utvärdera möjligheten att spela en aktiv roll med sin nya krishanteringsförmåga.

Det som jag tänkte gå lite vidare med är frågan om FN:s roll och FN:s förutsättningar att kunna spela en roll i framtiden. Vi har ju sett den nuvarande beslutsmekanismens tillkortakommande. Vetoreglerna i säkerhetsrådet innebär att många av de stora folkrika länderna inte är representerade. Då vill jag komma till frågan huruvida Sverige inte borde ta ett initiativ, nu när detta har demonstrerats så tydligt inför världen, till att börja arbeta med en reform av FN-systemet som ökar FN:s långsiktiga legitimitet genom att man börjar se över de brister som finns i säkerhetsrådet.

Säkerhetsrådet kan till exempel aldrig pröva en resolution om huruvida det här är någonting som har stridit mot folkrätten mot bakgrund av att USA omedelbart lägger in sitt veto mot detta. Jag menar att det är ett moment 22. Jag tror att nu kunde vara ett tillfälle att börja studera förutsättningarna för en reform av hela FN:s demokratiska uppbyggnad.

Sedan tänkte jag höra efter: Sverige vill ju att FN ska spela en ökad roll. Det innebär rimligtvis att USA:s inte bara inflytande utan också finansiella insatser kommer att minska på motsvarande sätt. Vilken finansiell beredskap finns från svensk sida för att gå med och stödja finansieringen av återuppbyggnaden? Vad finns avsatt? Vad finns det, kort och gott, för pengar för Sverige att medverka i den delen?

Anf.  52  CARL B HAMILTON (fp):

I folkrättsfrågan vill jag ändå från mitt partis sida markera att vi inte tycker som statsministern när han i går talade om att det här är ett folkrättsbrott och på något sätt förde frågan vidare till vem man nu kunde attackera, andra diktatorer och så vidare. Irak är unikt. Det är inte prejudicerande. Det fanns tio–tolv resolutioner som tidigare hade brutits av Irak. Det går inte att föra det som har skett vidare till andra länder utan vidare.

Jag tycker att regeringen har en oklar hållning om man ser till verkligheten. Å ena sidan säger man att FN ska ta över. Ja, det håller jag med om. Å andra sidan är det den som betalar och finansierar insatser som också i slutändan bestämmer. Världen fungerar på det sättet. Man kan se på frågan från motsatt håll: Okej, USA och Storbritannien betalar, sedan ska Tyskland, Ryssland och Frankrike bestämma hur pengarna ska användas. Så kommer det bara inte att bli.

Då är frågan hur regeringen egentligen kommer att hantera dilemmat att den som betalar bestämmer. Om inte USA vill att FN ska involveras, kommer Sverige då att vägra delta på något sätt i humanitär och annan mer långsiktig återupprustning? Kan regeringen tänka sig, som står i Financial Times i dag, att säkerhetsrådet delegerar uppgiften till Nato? Har ni några synpunkter på det? Har regeringen några konkreta erbjudanden och initiativ att föra fram nu, till exempel erfarenheterna från Balkan med polisbistånd. Det förefaller vara en god idé utifrån det man ser på TV-bilderna.

Britterna har uppenbarligen, som statssekreteraren sade tidigare, ett inflytande hos Förenta staterna. Hur tänker sig Sverige att agera gentemot Storbritannien för att få Förenta staterna med på EU-linjen? Hur tänker ni stödja britterna? Tänker ni fortsätta att gräla om folkrätten med dem eller kommer ni att lägga den frågan åt sidan och nu försöka helhjärtat stödja britterna?

Till sist finns också en annan mycket konkret fråga. Ska man skriva av de lån från Frankrike, Ryssland och andra länder som har givits till Irak och ge Irak en fresh start utan några betungande skulder från historien?

Anf.  53  PÄR AXEL SAHLBERG (s):

Jag förstår inte riktigt klagandet på folkrättsresonemanget. Det torde vara ganska självklart såsom strukturen ser ut att det bara är en institution som kan tolka folkrätten och det är ju säkerhetsrådet. Om vi hittar på några andra system är vi ute och kanar fullständigt.

Jag vill inte argumentera så mycket mer om det här, även om jag tror att inte alla irakier är lika positiva till utvecklingen som Per Bill är. Det är ju rätt många som har fått betala med sitt liv, med alla de effekter det får. För mig är den lilla killen som var tolv år och som de hade amputerat armarna på bilden av Irakkriget. Han säger: Och jag som ville bli läkare.

Men jag har en annan liten fundering. Den militära ockupationen är naturligtvis en sak med allt vad den innebär, men den här frågan handlar inte bara om vem som ska betala eller vem som ska bestämma. Frågan är ju om amerikanarna är redo att göra Irak till föremål för en marknadsockupation. Det är den stora faran, att man etablerar sig långsiktigt i ekonomiska system där man nu har skapat sig en marknad. Där tycker jag kanske att den verkligt känsliga frågan framöver blir hur EU kan hålla emot.

I utkanten av den här frågan finns möjligen Turkiet, hela den sida som gäller Turkiets agerande och kurderna. Den har vi ju utrett rätt väl, tror jag, även om oron finns där. Men det finns en motsvarande situation på andra sidan, mot Iran. Man har varit rädd för att Iran skulle passa på och ge sig på sina motståndsfickor. Det är en dimension av det här. Än har det inte skett, och vi hoppas att vi slipper se det. Men där måste EU nu också ha en bevakning.

Det finns i dag signaler om att EU har sänkt garden när det gäller handelsavtal och relationer med Iran och krav kopplade till dem som gäller mänskliga rättigheter.

Jag har i och för sig i allmänhet varit mer rädd för att amerikanerna skulle gå vidare till Syrien och Iran, men det finns hos det iranska folket en väldig oro för att det blir så tyst om övergreppen på mänskliga rättigheter i Iran. Jag är medveten om att det ligger lite i utkanten, men det är trots allt ett grannland.

Anf.  54  ULF HOLM (mp):

Jag ska försöka sammanfatta lite av det som jag tänkt säga från början. Jag ska inte gå in på folkrättsliga uppfattningar, men jag måste säga att jag reagerar när Carl B Hamilton säger att det har funnits tolv resolutioner mot Irak. Jag har för mig att det mot Israel finns över 30 resolutioner. Betyder det att vi nu ska börja arbeta i Israel? Detta kan inte vara något argument.

Argumentet från USA var bland annat att man skulle hitta massförstörelsevapen, men man har inte hittat sådana. Nu hoppas jag att Hans Blix kommer dit, fortsätter att leta och slutför sitt arbete. Hans mandat går, om jag inte minns fel, ut den 1 juni, och det är jättebra.

Jag vill mer betona de stämningar som finns. Jag är väldigt rädd för det USA-hat som finns inte bara i vissa delar av Irak utan också i stora delar av de övriga arabländerna. Vi får nu höra att man i Syrien är rädd för att USA ska börja vända blicken dit. Har ni några kommentarer till det? Det oroar mig väldigt mycket om den här stämningen sprids runtom i andra muslimska länder.

Jag har vidare reagerat på det uttalande som finns i texten om att Sverige välkomnar att FN:s medlemsländer ges möjlighet att klargöra sina ståndpunkter i FN:s generalförsamling. Frågan är: Varför har Sverige då inte sagt någonting tidigare? Det har funnits tre klara chanser att ta upp en diskussion och klargöra de svenska åsikterna, men där har Sverige tigit.

Jag tycker att det är viktigt att man faktiskt poängterar att alla länder i FN:s generalförsamling får vara där och prata. Det står också längre ned i texten. Jag tycker att det är viktigt för demokrati och öppenhet att man för en öppen dialog. Då borde Sverige kunna öppna munnen någon gång i den viktiga frågan om vad som händer nu.

Uppbyggnaden av det civila samhället är jätteviktigt. Jag stöder regeringens uppfattning att FN ska ges en central roll, men kriget är tyvärr inte riktigt över. Det finns flera ledare som man inte har hittat. Det viktiga är väl att de ställs inför något slags internationell domstol, och Sverige bör också driva den linjen, så att inte USA även i den frågan gör som de själva vill.

Till sist vill jag ta upp den mycket intressanta frågan om oljan. Det är väl många som misstänker att USA bara är ute efter oljan. Nu finns det knappast något civilt samhälle i Irak. Jag tycker att det är viktigt att få klarhet i vad som nu händer med den olja som pumpas upp, framför allt för att dämpa de USA-fientliga stämningar som finns i området.

Anf.  55  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Det var en lång rad synpunkter som man kan kommentera. Jag ska inte hålla på alltför länge. Det här är förvisso en diskussionspunkt på måndagens lunchmöte.

Först några ord om FN:s säkerhetsråds möjligheter att fatta de viktiga besluten. Det finns såvitt jag förstår i New York nu en diskussion efter två olika spår. Det ena är att man skulle anta en stor ”omnibusresolution”, som reglerar hela förhållandet mellan FN och Irak för framtiden och som också skulle ge förutsättningarna för att reglera vem som ska behärska naturtillgångarna, hur det demokratiska samhället ska utvecklas och så vidare.

Jag ser att det skulle vara en stor fördel om man på ett tidigt stadium kunde få till stånd en sådan omnibusresolution, som visar vem som anger färdvägen. Det innebär inte att resolutionen ska reglera allting i detalj. Det är de mekanismer som uppstår i Irak som ska göra detta, men det ska ändå ske efter ett beslut i säkerhetsrådet.

Det andra spåret är kanske lite lättare och enklare att få gehör för. Det är att ta det hela steg för steg med den ena resolutionen efter den andra och att allteftersom utvecklingen går framåt beta av olika områden. Man kan exempelvis ta upp frågan om olja för mat och vad de resurserna kan och får användas till framöver. Man kan också påminna om det mandat som FN:s vapeninspektörer fortfarande har och som gör det möjligt för dem att återvända till Irak när förutsättningarna finns.

Problemet med den här diskussionen i säkerhetsrådet är att åtminstone en permanent medlem, nämligen Ryssland, inte vill fatta ett beslut som kan ses som att man legitimerar den insats som har gjorts från den så kallade koalitionens sida. Det gör att vi har den något paradoxala situationen att både USA på ena sidan och Ryssland på den andra sidan är ganska ovilliga att engagera säkerhetsrådet, medan EU och vi från svensk sida tycker att det vore mycket bra om säkerhetsrådet gjorde att snabbt ställningstagande.

Det är det dilemma som vi står inför med hanteringen inom FN, och det kommer nog att följa oss under dagarna framöver.

När det gäller de andra frågor som har diskuterats om EU:s roll är det klart att EU:s civila krishanteringsinsats som gjordes i Bosnien och Hercegovina är ett exempel på sådant som skulle kunna användas också i Irak.

Vi anser att det här är ett intressant uppslag, som har diskuterats. Vi har ännu inte kommit fram till någon färdig slutsats, men det prövas förvisso. Det kräver också ett FN-mandat. Vi kan inte bara skicka dit några aktörer utan säkerhetsrådet måste först fatta ett beslut.

Detta för också över till den diskussion som flera ledamöter här tagit upp om debatt i säkerhetsrådet kontra i generalförsamlingen. Jag menar att det är väldigt viktigt att den här frågan blir kvar i säkerhetsrådet, att det är säkerhetsrådets ansvar för upprätthållande av internationell fred och säkerhet som står i centrum och att man inte får en situation där generalförsamlingen så att säga tar över från säkerhetsrådet det ansvar som rådet har för de här frågorna. Därför är det som sagt angeläget att det är i säkerhetsrådet som diskussionerna förs. De kan gärna föras i form av öppna debatter. Det har skett vid flera tillfällen, som också framgår av underlaget här.

Det frågas då: Varför har inte Sverige deltagit i de här öppna debatterna? Det beror ju på att vi talar genom ordförandeskapet i den europeiska unionen. EU:s politik som den har utformats i de här anförandena sammanfaller med den svenska politiken, och då finns det ingen anledning för Sverige lika litet som för något annat EU-land att bryta den enighet och den manifestation av en europeisk linje som ordförandeskapet har fört fram vid de här säkerhetsrådsdebatterna. Den har förvisso inte innehållit så många detaljer på vissa områden där den svenska regeringen ju varit utförlig i andra kommentarer.

Sverige har förvisso öppnat munnen också i de här diskussionerna. Det har alltså inte varit tyst från den svenska regeringens sida. Det är ett led i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att det är ordförandeskapet som talar när man har kunnat komma fram till ett gemensamt anförande, och det är också den regel som vi har följt i säkerhetsrådet.

Per Bill sade alldeles i början att om det hade gått som den svenska regeringen tyckte, hade vi inte fått se de här scenerna i Bagdad. Jag vill inte hålla med om den slutsatsen. Den svenska regeringen menar att det var både orätt och oriktigt att börja kriget – orätt därför att det inte stämmer med folkrätten, oriktigt därför att vapeninspektörerna inte hade fått slutföra sitt uppdrag. Men den svenska regeringen hade inte uteslutit att det för den händelse att det inte gick att få till stånd ett samarbete fullt ut om avrustning av Irak, kunde bli tal om en militär insats just för att åstadkomma ett slut på produktionen av massförstörelsevapen.

Det är också möjligt att ett sådant slut hade förutsatt att Saddam Hussein hade lämnat. Jag håller inte alls detta för uteslutet. Men det ska ske på det sätt som FN-stadgan förespråkar, nämligen genom att säkerhetsrådet fattar beslut härom. Jag tror att också den svenska linjen hade kunnat ge det resultatet.

Men det råder inget tvivel om att man också ska glädjas nu med de människor som gläds på Bagdads gator över att man har blivit av med regimen Saddam Hussein. Det råder inte heller något tvivel om att man också bör glädjas över att kriget är slut. Det är dock även viktigt att upprepa det som statsministern såvitt jag förstår sade i går, att detta var ett krig som bröt mot folkrätten – inte för att köra ned det i halsen på människor som man ändå vill samarbeta med och diskutera med framöver utan för att det inte ska bli folkrätt av det som har skett. Är det inte så att Sverige och andra länder som håller på den internationella rätten verkligen markerar att det här var ett avsteg från internationell rätt, skulle den här rätten utvecklas på ett sådant sätt som skulle kunna bli folkrätt och att det blir tillåtet med så kallade föregripande anfall. Det är inte acceptabelt i varje fall utifrån det synsätt som den svenska regeringen företräder.

Skuldavskrivningar är en fråga som hanteras av Världsbanken, Parisklubben och så vidare. Det är något som det tar tid att sy ihop, och det är många olika hänsyn som ska tas, inte minst till vilka egna tillgångar som Irak har. Det är ju jämfört med många andra länder där det har förekommit besvärliga konflikter inte fråga om ett fattigt land. Det har tillgång till rikedomar som på relativt kort tid kan utnyttjas. Men det är också klart att det nya Irak måste få en skuldsituation som är hanterlig på kort och lång sikt. Hur detta ska ske i detalj är omöjligt att säga.

Jag tror att jag därmed har kommenterat de flesta av de synpunkter som framförts här vid bordet.

Anf.  56  PER BILL (m):

Ordförande! Vi kan diskutera huruvida det hade blivit sång på gatorna i Uppsala. Det hade inte blivit det i går om den svenska linjen hade följts. Jag tror att vi ändå kan vara överens om det. Det hade kanske blivit till midsommar, till kräftorna eller till nästa vinter – det är svårt att säga. Men det är inte det som i dag är det allra viktigaste. Jag tolkade kabinettssekreteraren positivt så att vi ska glädjas över diktaturens fall, att vi ska föra fram detta i EU och att EU också ska tydliggöra detta.

Jag ska inte fördjupa mig i folkrättsdiskussionen. Där ligger ju Moderata samlingspartiet mycket närmare Folkpartiet än regeringen. Men det allra viktigaste är väl egentligen – för vi är ju i stora delar överens kring det här bordet om att FN och EU ska ha en betydligt större roll i det arbete som ligger framför oss – hur mycket av detta som är fromma förhoppningar och hur mycket som är verklighet. Vilka resurser har EU och FN att ställa upp med redan i dag?

Jag vill lite grann återknyta till Carl G Hamiltons fråga. Det brukar vara de som betalar som sätter personer på poster som också blir de som bestämmer. Det blir väldigt viktigt att vi snabbt kan visa på att det finns ordentligt med resurser.

Anf.  57  ORDFÖRANDEN:

Följdfrågan, tack! Det gäller nu följdfrågor, inte diskussion.

Anf.  58  PER BILL (m):

Följdfrågan blir: Finns det någon möjlighet till en så kallad omnibusresolution? Är FN så kompetent i dag, eller kommer vi mer att hamna på en steg-för-steg-lösning, där man börjar med olja för mat, vapeninspektörer och så vidare?

Jag vill avslutningsvis bara understödja regeringen när det gäller att det är bra om vi kan behålla frågan i säkerhetsrådet.

Anf.  59  LARS OHLY (v):

Avsikten med att inkalla generalförsamlingen har ju aldrig varit att överta säkerhetsrådets befogenheter utan det är fråga om att generalförsamlingen vid särskilt viktiga tillfällen kan träffas för att därigenom ge en tolkning av vad som har skett enligt FN-stadgan, ifall det har varit i linje med de regler som finns internationellt men framför allt också ge infallsvinklar till säkerhetsrådets diskussion och beslut. Den möjligheten har naturligtvis generalförsamlingens medlemmar också, om säkerhetsrådet öppnar sina möten för alla generalförsamlingens medlemmar att uttala sin uppfattning.

Men Sverige har avstått från det och låtit Grekland föra talan. Senast Grekland förde talan sade man absolut ingenting i den viktiga frågan om kriget – inte ett ord. Anledningen till det var att man inte var överens med Frankrike, Storbritannien och Tyskland och därför inte kunde företräda en linje.

I det fallet underlät Sverige att föra en uppfattning till torgs i säkerhetsrådet. Man sade ingenting. Du säger nu att det beror på att EU:s linje överensstämde med Sveriges. Det gjorde den ju inte. Sverige uttalade sig mycket tydligt om det folkrättsbrott som kriget uttryckte, men i säkerhetsrådet sade Grekland ingenting i den frågan. Jag måste alltså invända mot den här synen på att Sveriges linje har företrätts av ordförandelandet. Så är inte fallet.

Slutligen vill jag däremot fullständigt ställa upp på synsättet att en omnibusresolution skulle vara bäst, alltså att ta ett helhetsgrepp där FN:s insatser skulle kunna sättas in i ett längre perspektiv. Men jag delar också uppfattningen att det sannolikt inte går att få igenom en sådan, i varje fall inte inom en snar framtid. Man får börja med trappstegsvarianten, och steg ett måste innebära att man ifrågasätter och definierar ut USA:s planer på en lydstatsregering.

Anf.  60  AGNE HANSSON (c):

Också jag tror att linje nr 2 är den realistiska, även om jag önskade en omnibusresolution. Det var där jag än en gång ville betona möjligheten att föra detta till FN:s säkerhetsråd genom att EU eventuellt kan erbjuda denna civila krishanteringsstyrka.

Det var det ena. Det andra är att vi visst ska jubla över att regimen har fallit, men det är också viktigt, som här sades, att man fortsätter att kritisera detta som ett folkrättsbrott.

Det tredje sade jag också inledningsvis. Jag vill tillägga att man också framhåller att det är för att hitta massförstörelsevapen som man gjorde detta för att ytterligare markera att det inte kan få bli folkrätt i framtiden att egna stater får ge sig på andra stater för att störta regimer.

Anf.  61  ULF HOLM (mp):

Kabinettssekreterarens linje om hur vi ska gå vidare kan jag tillstå att det gäller att ställa upp på, men jag reagerar mot att vi måste följa EU:s linje därför att den var densamma som Sveriges. Det var den väl ändå inte. Jag instämmer här i Lars Ohlys analys.

EU sade ingenting, och sedan gick ett av EU:s länder i krig tillsammans med USA. Då måste väl ändå Sverige för tusan kunna öppna munnen och säga någonting. Är det så farligt? Jag är helt främmande för det där och tycker att det är nästan skamligt att höra förklaringen att Sverige hade samma linje som EU i den viktiga frågan om inställningen till krig. Där hade vi minsann inte samma inställning. EU-länderna hade inte alls samma inställning till det.

Anf.  62  ORDFÖRANDEN:

Kan jag få följdfrågan?

Anf.  63  ULF HOLM (mp):

Följdfrågan gäller att jag inte är nöjd med kabinettssekreterarens svar på tidigare frågor. Jag tycker att det är viktigt att poängtera när det gäller vilken roll FN ska ha i framtiden.

Anf.  64  HILLEVI LARSSON (s):

Vi snuddade lite vid den frågan i den första omgången av frågor. Det gällde då vilka länder som eventuellt kan stå på tur. Nu har vi sett Afghanistan, och nu är det Irak. Det är inte omöjligt att det blir fler länder. Det är också intressant att USA:s argumentation i ett slutskede har handlat om massförstörelsevapen. I det första skedet handlade det om kopplingar till al-Qaida och kriget mot terrorismen.

USA har sagt att kriget mot terrorismen nu går vidare. Jag vill fråga om det finns några diskussioner kring vad som kan tänkas bli nästa steg. Jag tror att amerikanerna ser utgången av kriget i Irak som en framgång och att det kan bli en fortsättning i framtiden. Har ni någon diskussion om hur EU ska agera i framtiden? Vi har sett både hur FN har sidsteppats och hur EU har splittrats. Hur går diskussionerna kring framtiden?

Anf.  65  CARL B HAMILTON (fp):

Kabinettssekreteraren sade: Regeringen vill markera att det som skett inte får bli folkrätt. Regeringen vill alltså understryka att detta inte får bli ett prejudikat. Då kommer man tillbaka till frågan om flygförbudszonerna. Dessa var till att börja med ett folkrättsbrott, och sedan blev de legitimerade, först faktiskt av de svenska socialdemokraterna i utrikesutskottet och sedan genom resolution 1441. Det är inte så himla lätt att avgöra vad som nu är på gång i den här utvecklingen.

Mina två frågor är följande.

Jag frågade för det första kabinettssekreteraren: Om det skulle vara så att säkerhetsrådet delegerar till Nato eller till EU eller till en koalition under amerikansk ledning, har Sverige någon åsikt om vilket som är bättre eller sämre?

För det andra: Om nu USA skulle säga nej till att FN får någon viktigare roll i närtid, vad kommer Sverige att göra då? Kommer ni att vägra att delta i humanitärt hjälparbete?

Anf.  66  PÄR AXEL SAHLBERG (s):

Vill kabinettssekreteraren hoppa över min fråga om Iran igen är det okej.

Anf.  67  INGVAR SVENSSON (kd):

Jag har egentligen ingen följdfråga. Jag vill bara vädja till nämndens ledamöter att inte i diskussionerna bli en allmän utrikespolitisk klubb utan försöka hålla sig till nämndens kompetensområde.

Anf.  68  ORDFÖRANDEN:

Jag kunde inte formulera det bättre själv.

Anf.  69  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

När det gäller Iran vill jag bara säga att EU förvisso både har en diskussion om handelsavtal och en dialog om mänskliga rättigheter. Det finns en konditionalitet i det här som naturligtvis ställer vissa krav.

Vilket blir nästa land eller vad blir nästa steg, frågade Hillevi Larsson. Jag vill inte se det som en dominoeffekt. Jag gör inte heller jämförelsen mellan Afghanistan och Irak. Jag menar att det när det gällde Afghanistan fanns ett stöd i säkerhetsrådet för den aktion som genomfördes. Det fanns inte här, och därför vill jag inte heller se det som att det finns ett automatiskt ytterligare fall som vi kommer att få diskutera på det här sättet.

Till Carl B Hamilton vill jag säga när det gäller delegerandet till Nato, till EU eller till någon annan grupp att jag tror att det är för tidigt att säga vad som är rätt beslut att fatta.

Det är dock ingen tvekan om att oavsett vem som ska utföra det som behöver göras på marken måste det vara efter ett mandat från FN:s säkerhetsråd. Det är inte något som någon kan ta på sig själv, mer än möjligtvis den ockupationsmakt som finns och som också har agerat utan ett mandat. Den har vissa förpliktelser som ockupationsmakt enligt traditionella konventionella konventioner. Men den bör avlösas så snart som möjligt av ett beslut i säkerhetsrådet som reglerar hur framtiden ska vara.

Nej, Sverige ska inte vägra att delta i en humanitär insats, även om man från amerikansk sida inte accepterar att gå FN-vägen fullt ut såsom vi skulle vilja det. Det humanitära imperativet finns alltid där när människor lider nöd. Det är klart att vi ska utnyttja de möjligheter som vi har att bistå människor som annars skulle svälta ihjäl eller drabbas av fruktansvärda sjukdomar som inte går att motverka. Den utmaningen finns där, och den ska vi svara upp mot. Vi har gjort det och har ett ganska omfattande bistånd från svensk sida. Jag tror att det för det här året beräknas till över 100 miljoner kronor och för det kommande året är ytterligare några hundra miljoner redan avsatta för uppbyggnadsarbete i Irak.

När det gäller EU:s humanitära insatser har kommissionen föreslagit uppemot 80 miljoner euro i direkt humanitärt bistånd, och dessutom har ECHO anslagit ytterligare drygt 20 miljoner euro i katastrofbistånd.

Jag kan också säga att det inom EU finns en diskussion om att utse en särskild representant från den europeiska unionen för Irak, som blir en person som kan leda mycket av det här arbetet.

Per Bill frågade vilka resurser som EU har i dag. Han frågade också om det finns någon möjlighet att det verkligen blir en så kallad omnibusresolution eller om man får nöja sig med att gå fram steg för steg. Ja, det beror på vad vi vill. FN är inte bara några hus som ligger där borta på andra sidan Atlanten utan FN är ju vi allihopa. Det är vi, medlemsstaterna, som gör FN. Det är därför som det är så viktigt att vi inom EU får en gemensam hållning, som kan vara en verksam kraft i FN-diskussionerna.

Till sist vad gäller den diskussion som Ulf Holm och även Lars Ohly tog upp om att yttra sig i säkerhetsrådets debatter om den här frågan: Om jag sade att Sverige har samma uppfattning som alla EU-länder, är det naturligtvis fel eftersom EU-länderna inte hade samma uppfattning. Däremot kunde Sverige ansluta sig till det som EU:s ordförandeskap hade som en gemensam hållning. Den var förvisso så att säga smalare än den svenska hållningen. Sverige tyckte många fler saker, men Sverige kunde ansluta sig till det som ordförandeskapet sade vid olika tillfällen. Det var väl mera innehållsrikt ibland och mindre innehållsrikt ibland, får man säga.

Det är inget tvivel om att Sverige har öppnat munnen och sagt vad den svenska regeringen tycker vid upprepade tillfällen, men när det gäller framträdandet i säkerhetsrådet är det en norm inom den europeiska gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att det är ordförandeskapet som talar, och ordförandeskapet säger det som EU:s medlemsstater kan ena sig om och ingenting annat. Sedan kan vi nationellt på hemmaplan eller var det är göra våra uttalanden, och det är ingen tvekan om att den svenska regeringen har blivit uppmärksammad också utanför landets gränser för ett ganska tydligt ställningstagande, inte minst när det gäller den folkrättsliga bakgrunden.

Anf.  70  ORDFÖRANDEN:

Då tackar vi för den här informationen och för alla inlägg.

Vi går vidare till punkt 7 på dagordningen, som är Nordkorea. Den frågan har varit uppe i nämnden för information både den 24 januari och den 14 mars. Har kabinettssekreteraren något ytterligare att tillägga?

Anf.  71  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Nej, inte mer än att det blir en lunchdiskussion vid det här mötet, och den kommer att handla om möjligheterna att genomföra ett gemensamt utrikesministermöte med EU, Japan och Sydkorea. Det finns också nya idéer om att bjuda in även ryssar och amerikaner till det här mötet, för att vidga kretsen något. Det är ju en fortsatt mycket spänd situation på den koreanska halvön, och det är viktigt att använda alla möjligheter som finns för att försöka bryta dödläget. Nordkoreanerna vill ju bara förhandla direkt med amerikanerna, medan vi menar att det måste bli ett mer multilateralt engagemang. Vi kommer att försöka fortsätta att hävda den linjen.

Anf.  72  ORDFÖRANDEN:

Ingen begär ordet. Då kan vi godkänna den informationen och gå vidare till punkt 8, ESFP, som också är en diskussionspunkt.

Anf.  73  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Jag tror att det faktiskt också blir ett beslut, fru ordförande, som handlar om tredjelandsdeltagandet i insatsen i Makedonien.

I övrigt blir det en diskussion kring det belgiska initiativ som innebär att Belgiens premiärminister inbjudit till ett möte den 29 april, där man tillsammans med Tyskland, Frankrike och Luxemburg vill ha en informell diskussion om olika försvarsrelaterade frågor. Det har varit lite resonemang kring om också andra ska bjudas in till det här mötet. Det har aktualiserats om till exempel ordförandeskapet Grekland skulle vara med, men så blir det inte utan mötet kommer att hållas i den här begränsade kretsen den 29 april.

Det är den lunchdiskussionspunkten som jag vill informera om.

Anf.  74  CARL B HAMILTON (fp):

Vilken blir Sveriges position i den diskussion som Belgien har tagit initiativ till? Vad kommer Sverige att säga?

Anf.  75  PER BILL (m):

Ordförande! Jag har ungefär samma fråga till kabinettssekreteraren. Jag misstänker att det är någon typ av flexibel integration som man vill ägna sig åt på detta område. Tidigare har ju Sverige ställt sig negativt till en sådan. Min fråga blir då: Är Sveriges position fortfarande att vi är negativa till den flexibla integrationen när det gäller gemensam säkerhets- och försvarspolitik?

Anf.  76  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Det gäller ett informellt möte där några medlemsländer har bestämt sig för att träffas för att diskutera några ämnen som hör hemma inom det här området. Mötet är inte i sig ett uttryck för flexibel integration. Det är klart att det är dem obetaget att träffas och diskutera vad de vill. Det kommer Sverige inte att kunna ha några invändningar emot. Men det finns en risk med det här, nämligen att det förstärker intrycket av en splittrad europeisk union. Dessutom kommer man i konventet just i de dagar då det här mötet ska äga rum att titta på just de artiklar som handlar om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Antingen är det bra tajming eller dålig tajming – det är bara att välja.

Anf.  77  ORDFÖRANDEN:

Vi tackar för det. Vi går vidare till punkt 9, Massförstörelsevapen, som är en beslutspunkt.

Anf.  78  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Bakgrunden är den att den svenska utrikesministern vid det förra rådsmötet tog initiativ till en informell diskussion om hur EU skulle kunna stärka sin politik för att komma till rätta med hoten från massförstörelsevapen, bland annat mot bakgrund av händelserna i Irak. Det var lite grann på temat ”inte ett Irak till”, naturligtvis bland annat med hänvisning till Nordkorea, som vi också har talat om.

Det är meningen att det ska antas slutsatser vid det här mötet, där man refererar det svenska initiativet och de idéer som vi har överlämnat till de olika medlemsstaterna och som jag vet att också EU-nämnden har fått del av. Jag behöver kanske inte gå in mer i detalj på innehållet i detta. Det har också utvecklats i en tidningsartikel häromdagen av utrikesministern tillsammans med den grekiske kollegan.

Anf.  79  LARS OHLY (v):

Jag tycker att det är ett bra initiativ. Med hänvisning till vad som händer i Indien, Pakistan, Nordkorea och på andra håll i världen finns det all anledning att fokusera på att minska antalet massförstörelsevapen. Samtidigt vet vi att det pågår upprustning på många håll i världen, inte minst i USA. Man fördubblar militärutgifterna på ett antal år, och i det ingår även en förstärkning av kärnvapen. Massförstörelsevapen finns i allra största utsträckning just i USA. Det är där som den stora mängden av massförstörelsevapen finns. De finns dessutom i några av Europeiska unionens länder. Både Frankrike och Storbritannien har ju kärnvapen. Jag antar därför att det finns gränser för vad den europeiska unionen kan komma fram till. Jag undrar hur långt man tänker driva att det inte bara gäller massförstörelsevapen i tredje världen, vilket naturligtvis också måste bekämpas eftersom de kan utgöra ett stort hot, utan också massförstörelsevapen bland annat i EU:s egna medlemsländer men framför allt i USA, som måste nedrustas.

Anf.  80  HILLEVI LARSSON (s):

Jag instämmer i det senaste, att vi ska titta på alla vapen som finns i hela världen och som kan utgöra ett hot, även massförstörelsevapen i USA:s händer. Jag tänker då inte kanske i första hand på hotet att USA anfaller utan på att det är risk för att vi inte får den nedrustningsspiral som vi ett tag hade tidigare i historien, om inte USA är med på båten. Det är naturligtvis väldigt viktigt att EU självt talar om risken för att de här massförstörelsevapnen verkligen kommer till användning.

En kniv kan ju användas både till att skära bröd och till att skära halsen av folk. Det är ju inte vapnen i sig som är ett hot utan det är om det kommer i fel händer och om det verkligen används till mer än hot, alltså om hotet verkställs. Jag undrar om ni har några sådana diskussioner. Annars får man ju ett synsätt som liknar det som USA har nu: I förebyggande syfte ska man ta vapnen från olika länder. Det måste hela tiden finnas en diskussion om hur realistiskt det här hotet verkligen är, det vill säga att vapnen ska komma till användning.

Anf.  81  CARL B HAMILTON (fp):

I den handling som vi har fått ut, som heter Weapons of Mass Destruction – Further possible measures and policy issues står det på sista sidan: under questions for reflection and debate. Där tas upp möjliga invändningar och krav på ökad konkretion hur man ska göra detta. Jag behöver kanske inte gå igenom dem. Det handlar om till exempel handelssanktioner, men alla har ju fått materialet.

Det vore då intressant om kabinettssekreteraren kunde försöka besvara frågorna 1–4, om han har några svar att ge i dag.

Anf.  82  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Jag skulle kunna hålla ett ganska långt anförande om de här fyra punkterna. Jag är inte säker på att det är meningsfullt att jag gör det. Det här är ett projekt som nu kommer att gå vidare till den höga representanten, som kommer att få i uppdrag från rådet att utveckla det här initiativet. Det finns naturligtvis en svensk uppfattning i många av de här frågorna, inte minst vad gäller spridning av kärnvapen till andra länder, som jag skulle kunna redovisa, men jag tror jag gör det i ett annat sammanhang till Carl B Hamilton direkt.

Jag ska svara på Lars Ohlys fråga om hur pass mycket man kan förvänta sig av ett initiativ inom EU, där det ändå finns två kärnvapenstater i medlemskretsen. De kärnvapenstaterna, både Frankrike och Storbritannien, har förvisso skrivit under NPT-fördraget. De har också varit med om att anta de tretton steg som antogs vid översynskonferensen år 2000 som påminner – alltså påminner dem själva – om det åtagande de har gjort: I utbyte mot att vi andra inte skaffar oss kärnvapen ska de avveckla sina kärnvapen. Det är ett kategoriskt åtagande som det är bra att de blir påminda om den här vägen också. Jag förväntar mig att Frankrike och Storbritannien håller vad de har lovat och att de i god mening också kommer att delta i det här initiativet.

Anf.  83  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Då kan jag konstatera att det sammanfattningsvis finns en klar majoritet för regeringens ståndpunkt i den här frågan.

Vi går vidare till punkt 10 på dagordningen som handlar om Libyen. Den frågan var uppe senast i EU-nämnden den 14 mars.

Anf.  84  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Det är Italien som igen har bett att få diskutera ett undantag som man vill göra i EU:s vapensanktioner mot Libyen. Vi är inte med på det, och jag tror inte att något annat medlemsland är det heller. Att häva vapenembargot som Italien vill göra i migrationspolitiskt syfte kommer inte bara att ha den effekten utan kommer också att ha en bredare politisk betydelse. Vi ska inte ge en sådan viktig politisk signal till Libyen innan tiden är mogen för det och innan Libyen har levt upp till de krav som man rätteligen kan ställa. De problem man har med migration får man hantera på annat sätt i Italien.

Anf.  85  AGNE HANSSON (c):

Vi stöder regeringens linje. Jag har en fråga: Vilka är de oacceptabla villkor som Libyen ställer, och vilka möjligheter finns det att jobba runt dem?

Anf.  86  LARS OHLY (v):

Även vi står bakom regeringens uppfattning här. Det är fel skäl och fel tid att ändra på de här sanktionerna.

Jag skulle bara vilja höra en sak. Jag har en känsla av att det finns positiva tecken i Libyens politik gentemot omvärlden. Till exempel skadeståndet efter Lockerbie är väl ett sådant tecken, och det finns väl flera.

Jag skulle vilja höra om bedömningen från UD:s sida kanske är att det ändå finns tecken på att man i en framtid som inte är alltför avlägsen skulle kunna få mer normaliserade förbindelser med Libyen.

Anf.  87  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Det skulle man kunna – absolut. Om Libyen fortsätter på den vägen, och det finns sådana tecken, så finns alla förutsättningar att göra detta. Det vore klokt av dem att inse att det är genom samarbete och genom att vidta de åtgärder som EU har krävt som man kan gå framåt. Visst kan man ge en sådan positiv signal, men det är förvisso en lång väg dit.

Anf.  88  ORDFÖRANDEN:

Då kan jag konstatera att det finns ett stöd för regeringens upplägg i de fortsatta förhandlingarna.

Då hoppar vi över punkt 11 och punkt 12 och går till punkten om Vitryssland, om den kommer upp.

Anf.  89  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Vad det handlar om här är inte ett beslut egentligen, utan det är ett uttalande som ska göras, är det tänkt, i slutsatserna. Beslutet blir förstås om slutsatserna, men det beslutet innebär att man uttalar en notering av att medlemsländerna har hävt de tillfälliga restriktioner som infördes mot presidenten i Vitryssland och sju av hans ministrar i november sedan man hade skickat ut OSSE-missionen ur Vitryssland. Nu finns det en ny mission på plats, och samarbetet med myndigheterna har tydligen fungerat bra hittills. Därför kommer de 14 medlemsländer som införde dessa tillfälliga restriktioner att häva dem, och det är det som kommer att noteras.

Anf.  90  ORDFÖRANDEN:

Ingen begär ordet. Då kan jag konstatera att det finns ett stöd och en majoritet för ett sådant uttalande.

Då går vi vidare på punkten om uppföljning av världssamfundet om rasism.

Anf.  91  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Vi tror kanske inte att den här punkten kommer upp vid rådsmötet, men skulle belgarna ta upp den – det är i så fall de som gör det – är det sannolikt kopplat till att Belgien kommer att vara värd för den regionala uppföljningskonferens som ska äga rum som en uppföljning till den konferens som ni minns ägde rum i Durban i augusti 2001. Belgarna har ett intresse av att få fram ett slags konsensuslösning när det gäller uppföljningsmekanismerna till den här konferensen.

EU har enats i den här frågan under veckan, så det blir förmodligen ingen diskussion om det.

Anf.  92  JOE FRANS (s):

Jag har två frågor och en kommentar. Det står i papperet här att det finns en betydande oenighet beträffande uppföljningsmekanismen inom EU. Det skulle vara intressant att veta vari den består. Det står samtidigt att Belgien har något slags kompromissförslag, och då skulle man ju också vilja veta i konkreta ordalag vad det kompromissförslaget innebär.

Det är väl ändå så att FN:s konferens mot rasism ju i väldigt hög grad var kopplad till frågan om ursäkt för slaveriet. Det är heller ingen hemlighet att den frågan på sätt och vis är starkt kopplad till frågor om ersättning, men jag menar att frågorna inte behöver kopplas ihop på det sättet. Vi vet att Sverige självt inte kommer att få sådana anspråk, och därför borde Sverige kanske kunna driva en linje att man inom EU kan be om ursäkt utan att det behöver finnas en automatisk koppling till ett anspråk på ersättning.

Detta kan också leda till att vi mycket tydligare kan gå vidare i uppföljningsfrågorna, som ändå handlar om och kopplas till vårt gemensamma ansvar för mänskligheten och för att jobba mot dagens typ av slaveriliknande förhållanden, som finns i många länder i Afrika och på andra ställen och också mot trafficking, för mänskliga rättigheter och för demokratiutveckling. Där tror jag att Sverige har ett ansvar att driva på och försöka hitta kopplingar. Det var ett medskick, men det var också två konkreta frågor.

Anf.  93  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Den oenighet som fanns och som finns refererad i det här papperet är nu löst. Belgarna har lyckats få fram ett kompromissförslag om uppföljningsmekanismen, och det är allt som det handlar om här egentligen. Det blir därför förmodligen ingen diskussion, såvida man inte vill ta upp det för att just förankra det här kompromissförslaget. Men det finns där.

Det är tekniskt till sin natur förvisso: Det är fem oberoende eminenta experter som de kallas, och de tillsätts av generalsekreteraren och så vidare. Jag tror inte att jag behöver gå in i detalj på det. Frågan är löst.

Anf.  94  ORDFÖRANDEN:

Då tackar vi för den informationen.

Då har jag på min lista Indien och Pakistan. Kommer de frågorna upp?

Anf.  95  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Det kommer inte att bli någon diskussion, utan det här är vad som på det här språket kallas en falsk B-punkt. >>> Hemlig enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen <<<

>>> Hemlig enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen <<<

Anf.  96  ORDFÖRANDEN:

Då lämnar jag ordet fritt. Vad jag förstår finns det en enighet runt bordet kring den här ståndpunkten.

Då går vi vidare till nästa punkt, som jag förstår eventuellt ska vara Burma. Det visar sig vara en A-punkt. Afghanistan är också en A-punkt liksom Indonesien.

Då tar vi de två frågor som kabinettssekreteraren själv anmälde.

Anf.  97  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

När det gäller EES-rådet den 15 april är det en rad standardpunkter som finns på dagordningen, men den viktigaste rör EES-avtalets utvidgning till följd av att unionen utvidgas.

Det inleddes förhandlingar om villkoren för den här utvidgningen i januari. Målsättningen har varit att man skulle kunna underteckna det här avtalet den 16 april tillsammans med de andra kandidatländernas anslutningsfördrag till EU. Det man framför allt har förhandlat om är jordbrukskvoter, handel med fisk och marina produkter och också Eftaländernas finansiella bidrag.

Nu var det ett möte i går, torsdag, och då kunde man tyvärr inte komma överens om det förslag som låg på bordet, som bland annat innebär att Norge skulle ha öppnat tullfria kvoter för vissa jordbruksprodukter, att EU under en övergångstid skulle ha gett Norge och Island vissa tullfria kvoter för fisk och att Eftaländerna gett ett väsentligt höjt finansiellt bidrag. Det paketet kunde alltså inte godtas, och det beklagar vi.

Det viktiga är naturligtvis att EES-avtalet utvidgas samtidigt som EU utvidgas, och för detta är det fortfarande gott om tid. Vi utgår ifrån att förhandlingarna i alla fall så småningom ska kunna leda till ett godtagbart resultat. Men det blir ingenting den 16 april.

Anf.  98  ORDFÖRANDEN:

Vi kan då tacka för den här informationen och gå vidare till den andra extra punkten.

Anf.  99  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Den handlar om den svåra akuta luftvägssjukdomen, SAL. Det beslutades i Coreper den 9 april att den kort ska diskuteras på måndag. Det är Frankrike som har föreslagit att EU inom kort ska hålla ett möte med alla sina hälsoministrar eftersom EU-ambassadörerna i Beijing har sagt att det vore väldigt bra om man på politisk nivå kunde diskutera ett antal aktuella frågor mellan våra ministrar på det här området.

Vi har inga invändningar från svensk sida mot att man håller ett hälsoministermöte i den här frågan. I så fall skulle från vår sida också representanter från Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet delta.

Anf.  100  ORDFÖRANDEN:

Ingen begär ordet. Vi kan då tacka för den här informationen.

Jag föreslår att vi tar A-punktslistan i klump. Har kabinettssekreteraren någonting ytterligare att säga om A-punktslistan? Nej. Då lämnar jag ordet fritt. Ingen begär ordet. Vi kan då godkänna A-punktslistan.

Därmed går vi över på de allmänna frågorna. Vi har då punkt 2 först, som är en informationspunkt.

Anf.  101  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Det finns ingen anledning att gå in i detalj på de resolutionerna och inte heller på läget i andra rådsformationer. Jag föreslår att jag i stället går över direkt på den enda substanspunkten här, som är en lägesrapport om arbetet i konventet. Går det bra?

Anf.  102  ORDFÖRANDEN:

Jag vill bara fråga om det är någon som har några frågor på de ärenden som nämndes. Det är det inte. Vi kan då godkänna den skriftliga information som vi fått.

Vi går då in på arbetet i konventet.

Anf.  103  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Rubriken är alltså Arbetet i konventet – Lägesrapport. Det har varit oklart vad den här dagordningspunkten skulle handla om, men nu ser det ut som om något slags diskussion ändå kommer att äga rum den 14 april. I så fall kommer fokus att ligga på de institutionella frågorna, förmodligen utifrån de fem frågor som konventets ordförande, Valéry Giscard d'Estaing, har ställt till stats- och regeringscheferna. Något beslutstillfälle är det ju här inte tal om, utan det är ju en diskussion eftersom konventet förvisso fortfarande pågår. Det kommer också att vara en informell diskussion med konventets ordförande i samband med Europeiska rådets möte den 16 april.

Vad man skulle kunna säga nu är väl att det från svensk sida är viktigt att se till att tidtabellen för konventet hålls så väl som möjligt så att inte arbetet försenas ytterligare, och att det också ges tillräckligt med tid mellan konventets avslutande och starten på regeringskonferensen, tid som ska kunna användas både för nationell parlamentarisk förankring och allmän debatt om konventets slutresultat. Dessutom är det ju viktigt att de nya medlemsländerna också får möjligheter till ett fullt deltagande i regeringskonferensen när den väl äger rum.

Anf.  104  ORDFÖRANDEN:

Innan jag lämnar ordet fritt vill jag bara tacka för att vi får den här informationen. Annars hade vi varit tvungna att be statsministern komma hit.

Jag vill också få fört till protokollet att riksdagen i går enigt tog ett beslut om ett tillkännagivande just om att det är väldigt viktigt att tidsplanen hålls. Vi hoppas alltså att det blir så.

Anf.  105  LARS OHLY (v):

Ordföranden sade det jag skulle säga!

Anf.  106  CARL B HAMILTON (fp):

Jag vill bara fråga om det vid det här mötet kommer att antydas några positioner från svensk sida – några svar på dessa fem frågor – bortsett från det här med tidtabellen.

Jag vill också komplettera ordförandens konstaterande om vad som skedde vid omröstningen i går med att det också var en majoritet i kammaren som var emot tanken på en rådspresident.

Anf.  107  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Några slutliga svar kommer naturligtvis inte att lämnas från regeringens sida eftersom det inte är fråga om något beslutstillfälle. Det kommer att bli en informell diskussion, som jag sade, och statsministern kommer säkert att delta i den diskussionen. Jag har inte mandat att tala om vad han kommer att säga eller inte säga. Det är inte min sak att göra det vid det här sammanträdet.

Jag kan säga beträffande frågan om rådspresident och rådsordförande att jag har talat med utrikesministern om den saken. I den mån den saken kommer upp och hon yttrar sig i den frågan under måndagens möte kommer hon naturligtvis också att redovisa den uppfattning som riksdagen har gett tillkänna.

Anf.  108  ORDFÖRANDEN:

Då tackar vi för den här informationen.

Vi går vidare till punkt 5 på dagordningen om reform av tjänsteföreskrifterna.

Anf.  109  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Den dagordningspunkten har faktiskt flyttats till rådsmötet den 19–20 maj.

Anf.  110  ORDFÖRANDEN:

Utmärkt!

Anf.  111  LARS OHLY (v):

Jag har en följdfråga som handlar om stadgan för EU-parlamentarikerna. Jag vet att det finns ett utskott där man är klar med ett förslag som ska behandlas av EU-parlamentet som går stick i stäv med många av de svenska ståndpunkter som har funnits tidigare.

Jag undrar om ni vet något om tidtabellen för när detta kan komma tillbaka till ministerrådet för beslut och övervägande.

Anf.  112  ORDFÖRANDEN:

Innan jag släpper in kabinettssekreteraren vill jag kalla detta för en övrig fråga, så att vi får lite ordning och reda i protokollet.

Anf.  113  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN:

Jag har inte den informationen. Camilla Norström vet mer.

Anf.  114  Departementssekreterare CAMILLA NORSTRÖM:

Det är ännu oklart när den här frågan kan komma upp. Den har skjutits på framtiden och har inte kommit upp till diskussion vid de senaste konventsmötena som var planerat.

Vi väntar oss en rad underlag från konventet nu under april månad, och under de två första veckorna i maj kommer det förmodligen att bli diskussion.

Anf.  115  ORDFÖRANDEN:

Tack för det! Då tror jag att vi har kommit igenom den lista som kabinettssekreteraren ansvarar för. Vi tackar dig och dina medarbetare för att ni kom hit!

2 §  Allmänna frågor och yttre förbindelser (handelsfrågor)

Statssekreterare Lotta Fogde

Information och samråd inför ministerrådsmöte den 14 april 2003 (yttre förbindelser dp. 11 och 12)

Anf.  116  ORDFÖRANDEN:

Välkomna hit, statssekreterare Lotta Fogde med medarbetare!

Vi kastar oss direkt över de två punkter som vi har sparat på dagordningen. Den första är punkt 11, som vad vi har förstått blir en A-punkt. Har statssekreteraren någonting att tillägga, eller kan jag lämna ordet fritt för frågor?

Anf.  117  Statssekreterare LOTTA FOGDE:

Jag berättar gärna lite om punkten. Det är ju som sagt två punkter: en A-punkt och en informationspunkt på dagordningen.

Vad gäller den första punkten, A-punkten, vill jag bara tillägga att vi är glada att det har gått att få en uppgörelse om tillämpningen av GSP-systemet, EU:s tullpreferenssystem, som innebär att Argentina och Uruguay nu får behålla sina tullförmåner med EU. Det var ju det som var det stora problemet med kommissionens ursprungliga förslag. Vi har jobbat hårt och målmedvetet med det här, och vi är glada att det har gett resultat.

Anf.  118  CARL B HAMILTON (fp):

Hur går arbetet med det som står längst ned, som egentligen är viktigare, nämligen att reformera hela det här systemet?

Anf.  119  AGNE HANSSON (c):

Man flyttar också fram tidpunkten, datumet. Varför gör man det? Det går inte att se i handlingarna här.

Anf.  120  Statssekreterare LOTTA FOGDE:

När det gäller reformen av själva systemet, som ju är vårt långsiktiga mål, har den diskussion som har varit kring det här tillämpningsbeslutet gett oss tillfälle att betona vikten av att hela systemet reformeras och att det reformeras enligt den tidtabell som finns sedan tidigare. Det ska ske en reformomgång 2005 – det ska bli ett nytt system 2005. Det har rått lite oklarhet om huruvida det skulle bli av, men i och med den diskussion som nu har varit i det här fallet bedömer jag att sannolikheten för att det verkligen blir en översyn och en reform har ökat. En särskild deklaration har ju också antagits av medlemsstaterna i samband med beslutet om behovet av att se över just hur tillämpningen av förmånerna fungerar. Det här fallet har ju visat på hur absurda konsekvenser en alltför rigid tillämpning av framför allt gammal statistik kan ge.

När det gäller datum för det hela är det så här: Det ursprungliga förslaget som kom från kommissionen gick ut på att denna tillämpning skulle träda i kraft vid årsskiftet, alltså för flera månader sedan. Det skulle ge väldigt dålig framförhållning för importörer och exportörer i de berörda länderna. Vi har därför slagits för en framflyttning av införandedatum och hade egentligen föredragit om det hade gått så långt som till nästa årsskifte, men det gick att hitta en kompromiss, nämligen 1 november. Vi bedömde att detta var ett bra datum ur Costa Ricas och Colombias synvinkel, därför att det har att göra med säsongen för blommor.

Anf.  121  CARL B HAMILTON (fp):

Min fråga är en uppmaning att det vore intressant att vid tillfälle – inte i dag – få en diskussion om eller en presentation av de principiella utgångspunkter som regeringen har för det reformerade systemet.

Anf.  122  ORDFÖRANDEN:

Det är jag övertygad om att statssekreteraren säger ja till.

Anf.  123  Statssekreterare LOTTA FOGDE:

Så gärna!

Anf.  124  ORDFÖRANDEN:

Då kan jag konstatera att det finns en enighet i den här frågan.

Vi går vidare till punkt 12 på dagordningen, som handlar om utvecklingsagendan.

Anf.  125  Statssekreterare LOTTA FOGDE:

Det här är alltså en informationspunkt på dagordningen på måndag om läget i WTO-förhandlingarna. För närvarande är förhandlingarna inne i ett förhållandevis kritiskt skede, eftersom vi har missat flera överenskomna tidsgränser inom ramen för förhandlingen.

Senast handlade det om jordbruket och det beslut om ramar och målsättningar som ska gälla för de fortsatta förhandlingarna på det här centrala området. Det beslutet skulle ha fattats den sista mars, men WTO-länderna står alltför långt ifrån varandra på flera punkter.

Den sista mars skulle alla WTO-medlemmar också ha lämnat in sina första bud på tjänstehandelsområdet. Det har ett tiotal länder gjort, men EU har blivit försenat, liksom flera andra WTO-länder har behövt mer tid på sig. Att EU har blivit försenat beror på att det är vissa medlemsländer i EU som behöver mer tid på sig när det gäller frågan om tillfällig personrörlighet, som vi talade om i nämnden för en knapp månad sedan.

Från svensk sida anser vi oss dock vara klara med den här frågan, och kan konstatera att vi är beredda att gå betydligt längre än de flesta andra EU-medlemmar. Vid mötet på måndag kommer vi att fortsatt driva linjen att EU måste inta en flexiblare förhandlingsposition i jordbruksförhandlingen och försöka närma oss det kompromissförslag som ligger på bordet vad gäller jordbruk i WTO. Vi är rädda att om vi inte gör det riskerar vi att isolera oss och bidra till en alltför låg ambitionsnivå i förhandlingen som helhet, alltså hela rundan.

På tjänsteområdet stöder vi kommissionens ansträngningar att försöka få fler medlemsländer att lämna ambitiösare bud när det gäller personrörlighet.

Anf.  126  ORDFÖRANDEN:

Ingen begär ordet. Då får vi tacka för informationen.

Då är vi färdiga. Vi tackar statssekreteraren med medarbetare för att ni kom hit!

Innehållsförteckning

1 §  Allmänna frågor och yttre förbindelser 1

Anf.  1  ORDFÖRANDEN: 1

Anf.  2  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 1

Anf.  3  MATS ODELL (kd): 2

Anf.  4  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 2

Anf.  5  Utrikesrådet ANDERS LIDÉN: 2

Anf.  6  ORDFÖRANDEN: 3

Anf.  7  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 3

Anf.  8  ORDFÖRANDEN: 3

Anf.  9  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 3

Anf.  10  PER BILL (m): 3

Anf.  11  CARL B HAMILTON (fp): 4

Anf.  12  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 4

Anf.  13  Departementsrådet HÅKAN EMSGÅRD: 4

Anf.  14  CARL B HAMILTON (fp): 4

Anf.  15  Departementsrådet HÅKAN EMSGÅRD: 5

Anf.  16  ORDFÖRANDEN: 5

Anf.  17  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 5

Anf.  18  ORDFÖRANDEN: 5

Anf.  19  MATS ODELL (kd): 6

Anf.  20  AGNE HANSSON (c): 6

Anf.  21  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 6

Anf.  22  Utrikesrådet ANDERS LIDÉN: 6

Anf.  23  Departementsrådet HÅKAN EMSGÅRD: 6

Anf.  24  PER BILL (m): 6

Anf.  25  MATS ODELL (kd): 6

Anf.  26  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 7

Anf.  27  Utrikesrådet ANDERS LIDÉN: 7

Anf.  28  ORDFÖRANDEN: 7

Anf.  29  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 7

Anf.  30  AGNE HANSSON (c): 8

Anf.  31  CARL B HAMILTON (fp): 8

Anf.  32  HILLEVI LARSSON (s): 9

Anf.  33  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 9

Anf.  34  ORDFÖRANDEN: 9

Anf.  35  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 9

Anf.  36  LARS OHLY (v): 10

Anf.  37  PÄR AXEL SAHLBERG (s): 10

Anf.  38  CARL B HAMILTON (fp): 11

Anf.  39  MATS ODELL (kd): 11

Anf.  40  AGNE HANSSON (c): 11

Anf.  41  PER BILL (m): 11

Anf.  42  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 11

Anf.  43  Utrikesrådet ANDERS LIDÉN: 12

Anf.  44  CARL B HAMILTON (fp): 12

Anf.  45  Utrikesrådet ANDERS LIDÉN: 12

Anf.  46  ORDFÖRANDEN: 13

Anf.  47  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 13

Anf.  48  PER BILL (m): 13

Anf.  49  LARS OHLY (v): 14

Anf.  50  AGNE HANSSON (c): 15

Anf.  51  MATS ODELL (kd): 16

Anf.  52  CARL B HAMILTON (fp): 16

Anf.  53  PÄR AXEL SAHLBERG (s): 17

Anf.  54  ULF HOLM (mp): 18

Anf.  55  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 19

Anf.  56  PER BILL (m): 21

Anf.  57  ORDFÖRANDEN: 21

Anf.  58  PER BILL (m): 21

Anf.  59  LARS OHLY (v): 21

Anf.  60  AGNE HANSSON (c): 22

Anf.  61  ULF HOLM (mp): 22

Anf.  62  ORDFÖRANDEN: 22

Anf.  63  ULF HOLM (mp): 22

Anf.  64  HILLEVI LARSSON (s): 23

Anf.  65  CARL B HAMILTON (fp): 23

Anf.  66  PÄR AXEL SAHLBERG (s): 23

Anf.  67  INGVAR SVENSSON (kd): 23

Anf.  68  ORDFÖRANDEN: 23

Anf.  69  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 23

Anf.  70  ORDFÖRANDEN: 25

Anf.  71  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 25

Anf.  72  ORDFÖRANDEN: 25

Anf.  73  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 25

Anf.  74  CARL B HAMILTON (fp): 25

Anf.  75  PER BILL (m): 25

Anf.  76  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 26

Anf.  77  ORDFÖRANDEN: 26

Anf.  78  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 26

Anf.  79  LARS OHLY (v): 26

Anf.  80  HILLEVI LARSSON (s): 27

Anf.  81  CARL B HAMILTON (fp): 27

Anf.  82  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 27

Anf.  83  ORDFÖRANDEN: 27

Anf.  84  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 28

Anf.  85  AGNE HANSSON (c): 28

Anf.  86  LARS OHLY (v): 28

Anf.  87  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 28

Anf.  88  ORDFÖRANDEN: 28

Anf.  89  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 28

Anf.  90  ORDFÖRANDEN: 29

Anf.  91  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 29

Anf.  92  JOE FRANS (s): 29

Anf.  93  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 29

Anf.  94  ORDFÖRANDEN: 30

Anf.  95  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 30

Anf.  96  ORDFÖRANDEN: 30

Anf.  97  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 30

Anf.  98  ORDFÖRANDEN: 30

Anf.  99  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 31

Anf.  100  ORDFÖRANDEN: 31

Anf.  101  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 31

Anf.  102  ORDFÖRANDEN: 31

Anf.  103  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 31

Anf.  104  ORDFÖRANDEN: 32

Anf.  105  LARS OHLY (v): 32

Anf.  106  CARL B HAMILTON (fp): 32

Anf.  107  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 32

Anf.  108  ORDFÖRANDEN: 32

Anf.  109  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 32

Anf.  110  ORDFÖRANDEN: 32

Anf.  111  LARS OHLY (v): 32

Anf.  112  ORDFÖRANDEN: 33

Anf.  113  Kabinettssekreterare HANS DAHLGREN: 33

Anf.  114  Departementssekreterare CAMILLA NORSTRÖM: 33

Anf.  115  ORDFÖRANDEN: 33

2 §  Allmänna frågor och yttre förbindelser (handelsfrågor) 34

Anf.  116  ORDFÖRANDEN: 34

Anf.  117  Statssekreterare LOTTA FOGDE: 34

Anf.  118  CARL B HAMILTON (fp): 34

Anf.  119  AGNE HANSSON (c): 34

Anf.  120  Statssekreterare LOTTA FOGDE: 34

Anf.  121  CARL B HAMILTON (fp): 35

Anf.  122  ORDFÖRANDEN: 35

Anf.  123  Statssekreterare LOTTA FOGDE: 35

Anf.  124  ORDFÖRANDEN: 35

Anf.  125  Statssekreterare LOTTA FOGDE: 35

Anf.  126  ORDFÖRANDEN: 35