Bilaga 3 till prot 15
Bilaga
Socialdemokraternas och Miljöpartiet de grönas avvikande mening Bilaga 3
Vi anser att det är positivt att EU arbetar med den sociala agendan och att EU sätter fokus på huvudproblemet i Europa: den alltför låga sysselsättningsgraden som särskilt drabbar kvinnor, ungdomar, äldre och personer med funktionsnedsättning. Vi välkomnar också att en översyn görs av den sociala agendan.
Den svenska regeringens ståndpunkter inför denna översyn redovisas endast i allmänna ordalag och är därför mycket svåra att ta ställning till. Inriktningen mot att öka sysselsättningen, bekämpa arbetslösheten och främja jämställdheten är målsättningar som alla kan ställa sig bakom. Den springande punkten är givetvis på vilket sätt och med vilka medel dessa målsättningar ska uppnås.
Frågor som lyser med sin frånvaro i regeringens ståndpunkter är diskrimineringsfrågorna, utvecklandet av den sociala ekonomin och kopplingarna mellan de tre huvuddelarna i Lissabonstrategin: tillväxt och sysselsättning, miljö- och klimatfrågorna och den sociala agendan, det vill säga utmaningar som är viktiga för framtiden.
Med tanke på att regeringens nationella politik innebär att den aktiva arbetsmarknadspolitiken inklusive jämställdhetsinsatser och insatser på arbetslivsområdet har bantats kraftigt och försämrats finns all anledning att ifrågasätta regeringens avsikter. Exempelvis kan nämnas att regeringen på kort tid dragit ned resurserna till Arbetsmiljöverket så att den viktiga inspektionsverksamheten har svårigheter att utföra sitt uppdrag. Regeringen har också föreslagit en uppluckring av kraven på jämställdhetsplaner och lönekartläggning, vilket kommer att försvaga jämställdhetsarbetet och verktygen för att uppnå jämställda löner och villkor i arbetslivet.
Anslagen till forskning, utbildningsinsatser och arbetsmarknadsutbildningen har dragits ned eller till och med halverats. Regeringens åtstramningar av arbetslöshetsförsäkringen och de sociala trygghetssystemen har lett till att många människor ställts utan omställningsförsäkring och en aktiv arbetsmarknadspolitik vid ofrivillig arbetslöshet samt att de fackliga organisationerna tappat medlemmar. I förlängningen kommer detta att bidra till att den fackliga organisationsgraden försvagas, vilket i sin tur underminerar hela modellen med kollektivavtal och starka parter på arbetsmarknaden. På sikt innebär det att arbetstagarnas förmåga till omställning försvagas. Därför är regeringens politik ytterst riskabel. Regeringens sätt att uttrycka sitt ställningstagande är synnerligen vagt. Det gör att det är svårt att utröna vilken inställning regeringen egentligen har vad gäller översynen av den sociala agendan.
Vi anser att det är positivt att EU arbetar med den sociala agendan och att EU sätter fokus på huvudproblemet i Europa: den alltför låga sysselsättningsgraden som särskilt drabbar kvinnor, ungdomar, äldre och personer med funktionsnedsättning. Vi välkomnar också att en översyn görs av den sociala agendan.
Den svenska regeringens ståndpunkter inför denna översyn redovisas endast i allmänna ordalag och är därför mycket svåra att ta ställning till. Inriktningen mot att öka sysselsättningen, bekämpa arbetslösheten och främja jämställdheten är målsättningar som alla kan ställa sig bakom. Den springande punkten är givetvis på vilket sätt och med vilka medel dessa målsättningar ska uppnås.
Frågor som lyser med sin frånvaro i regeringens ståndpunkter är diskrimineringsfrågorna, utvecklandet av den sociala ekonomin och kopplingarna mellan de tre huvuddelarna i Lissabonstrategin: tillväxt och sysselsättning, miljö- och klimatfrågorna och den sociala agendan, det vill säga utmaningar som är viktiga för framtiden.
Med tanke på att regeringens nationella politik innebär att den aktiva arbetsmarknadspolitiken inklusive jämställdhetsinsatser och insatser på arbetslivsområdet har bantats kraftigt och försämrats finns all anledning att ifrågasätta regeringens avsikter. Exempelvis kan nämnas att regeringen på kort tid dragit ned resurserna till Arbetsmiljöverket så att den viktiga inspektionsverksamheten har svårigheter att utföra sitt uppdrag. Regeringen har också föreslagit en uppluckring av kraven på jämställdhetsplaner och lönekartläggning, vilket kommer att försvaga jämställdhetsarbetet och verktygen för att uppnå jämställda löner och villkor i arbetslivet.
Anslagen till forskning, utbildningsinsatser och arbetsmarknadsutbildningen har dragits ned eller till och med halverats. Regeringens åtstramningar av arbetslöshetsförsäkringen och de sociala trygghetssystemen har lett till att många människor ställts utan omställningsförsäkring och en aktiv arbetsmarknadspolitik vid ofrivillig arbetslöshet samt att de fackliga organisationerna tappat medlemmar. I förlängningen kommer detta att bidra till att den fackliga organisationsgraden försvagas, vilket i sin tur underminerar hela modellen med kollektivavtal och starka parter på arbetsmarknaden. På sikt innebär det att arbetstagarnas förmåga till omställning försvagas. Därför är regeringens politik ytterst riskabel. Regeringens sätt att uttrycka sitt ställningstagande är synnerligen vagt. Det gör att det är svårt att utröna vilken inställning regeringen egentligen har vad gäller översynen av den sociala agendan.