TTE dp 8 RådsPM
Bilaga till dokument från EU-nämnden 2008/09:77B01
Rådspromemoria | ||
2008-09-26 | ||
Justitiedepartementet |
Rådets möte (transportministrarna) den 9 oktober 2008
Dagordningspunkt 8
Rubrik:
Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om redares skadeståndsansvar och finansiella säkerheter.
Dokument:
13232/08 LIMITE MAR 133 ENV 571 CODEC 1145
Tidigare dokument:
5907/06 MAR 10 CODEC 94 ENV 51
Fakta-PM Ju-dep 2005/06:FPM66
Tidigare behandlad vid samråd med EU-nämnden:
Förslaget behandlades senast i EU-nämnden den 4 april 2008.
Bakgrund
Förslaget till direktiv om redares skadeståndsansvar och finansiella säkerheter ingår i det tredje sjösäkerhetspaketet. Syftet med förslaget är i första hand att genomföra förbättringar i det ersättningsrättsliga skyddet för dem som drabbas av skador till följd av olyckor till sjöss. För att förverkliga detta syfte föreskriver direktivförslaget bland annat att MS i nationell rätt ska införa regler om redares skadeståndsansvar som står i överensstämmelse med bestämmelserna i 1976 års IMO-konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar i den lydelse konventionen har genom 1996 års ändringsprotokoll (1996 års ansvarsbegränsningskonvention). Vidare ska MS säkerställa att redare genom försäkring eller på annat sätt har tillfredsställande säkerhet för sitt skadeståndsansvar.
Förslaget från KOM har starkt kritiserats av en stor majoritet av medlemsstaterna. Staterna ser inget behov av en reglering på området då ansvar och försäkring i stor utsträckning regleras genom särskilda IMO-konventioner rörande oljeskadeansvar och ansvar för utsläpp av farliga ämnen. I praktiken skulle den obligatoriska ansvarsförsäkringen endast komma att täcka försäkring av skador på gods, vilket får betraktas som en rent kommersiell fråga mellan transportören och transportkunden.
KOM och EP ser emellertid ett stort värde i rättsakten. Enligt KOM är en ratifikation av 1996 års ansvarsbegränsningskonvention från MS sida ägnad att driva på den internationella utvecklingen på området. EP menar att ansvarsdirektivet är ägnat att höja standarden inom den internationella rederinäringen.
I syfte att bryta dödläget i förhandlingarna mellan rådet, KOM och EP söker ORDF begränsa innehållet i direktivet till att endast omfatta en försäkringsplikt. En sådan lösning skulle kunna framstå som acceptabel för både MS och EP. Vid mötet kommer ORDF att lägga fram ett förslag till överenskommelse för det framtida arbetet med rättsakten i syfte att driva frågan framåt och kunna nå en informell överenskommelse med EP om hela det tredje sjösäkerhetspaketet.
Rättslig grund och beslutsförfarande
KOM har som rättslig grund åberopat artikel 80.2 i fördraget. EP deltar i förfarandet i enlighet med artikel 251 (medbeslutande). Rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet.
Svensk ståndpunkt
För svensk del gäller att SE inte har några problem med förslaget i sak. Sverige har redan ratificerat 1996 års ansvarsbegränsningskonvention och att svenska redare i mycket stor utsträckning redan har försäkrat sitt sjörättsliga ansvar.
SE bör sträva efter att få de rättsakter i sjösäkerhetspaketet som i princip förhandlats färdigt att träda ikraft så snart som möjligt. SE bör vid mötet hålla fast vid att en ”soft law-lösning” i form av en deklaration om att MS ska arbeta för att ratificera 1996 års ansvarsbegränsningskonvention är att föredra framför ett direktiv. Visar det sig att ett direktiv om obligatorisk ansvarsförsäkring kan underlätta en uppgörelse med EP rörande övriga rättsakter i paketet bör emellertid SE inte motsätta sig bestämmelser av det här slaget. Det är dock viktigt att bestämmelserna i ett eventuellt direktiv anpassas till de rådande internationella konventionerna på området.
Europaparlamentets inställning
EP är angeläget om att rådet att rådet antar en gemensam ståndpunkt rörande ansvarsdirektivet. EP godtar inte en ”soft law-lösning” i form av en deklaration från MS:s sida att dessa ska arbeta för att ratificera vissa konventioner, bland annat 1996 års konvention.
Förslaget
Förslaget till direktiv om redares skadeståndsansvar och finansiella säkerheter utgör ett led i det europeiska arbetet med att höja kvaliteten inom den civila handelssjöfarten. Förslaget ingår i det tredje sjösäkerhetspaketet. Syftet med förslaget till direktiv är i huvudsak att genomföra förbättringar i det ersättningsrättsliga skyddet för dem som drabbas av skador till följd av olyckor till sjöss. För att förverkliga dessa syften föreskriver direktivförslaget att MS ska
1) uttrycka sin vilja att tillträda 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar i den lydelse konventionen har genom 1996 års ändringsprotokoll,
2) införa regler om redares skadeståndsansvar som står i överensstämmelse med bestämmelserna om rätt till ansvarsbegränsning i 1996 års ansvarsbegränsningskonvention,
3) säkerställa att redare genom försäkring eller på annat sätt har tillfredsställande säkerhet för sitt skadeståndsansvar, samt
4) hålla sig med en ordning för att utfärda och erkänna intyg rörande förekomsten av sådana säkerheter som avses med de båda föregående punkterna. Intygen ska medföras ombord på fartyget.
Ett nedbantat direktiv kommer endast att innehålla bestämmelser om försäkringsplikt och kontroll av att försäkringsplikten uppfylls.
Gällande svenska regler och förslagets effekter på dessa
Kravet att medlemsstaterna snarast ska införa ett ansvarssystem på grundval av 1996 års ansvarsbegränsningskonvention föranleder i sig inte någon lagstiftningsåtgärd. Sverige har redan tillträtt konventionen och genomfört de ändringar i sjölagen (1994:1009) som påkallades därav (se prop. 2003/04:79, bet. 2003/04:LU28, rskr. 2003/04:249). De nya bestämmelserna trädde i kraft den 20 oktober 2004 (SFS 2004:651 och 2004:722).
Kravet på försäkring föranleder däremot vissa lagstiftningsåtgärder. I huvudsak medför kravet att redaren ska ha finansiell säkerhet att svenska redare och utländska redare vars fartyg anlöper svenska farvatten i lag måste åläggas att hålla sig med ansvarsförsäkring. I dag finns det inte något generellt krav att redaren ska ha finansiell säkerhet för det ansvar som kan komma att åläggas honom för skador orsakade i samband med sjöolyckor. Det är endast i fråga om ansvar för oljeskador som det ställs krav på obligatorisk ansvarsförsäkring (se 10 kap. 12 § sjölagen).
Det bör dock i sammanhanget påpekas att försäkringsplikten i nationell rätt i framtiden kan komma att utvidgas väsentligt oberoende av förslaget till ansvarsdirektiv. Såväl 1996 års internationella konvention om ansvar och ersättning i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen (HNS-konventionen) som 1974 års Atenkonvention om ansvar för passagerare och deras resgods vid sjötransporter i den lydelse denna konvention har genom tilläggsprotokollet av den 1 november 2002 (2002 års Atenkonvention) innehåller i sig krav på obligatorisk försäkring. Vid en ratifikation från svensk sida måste således den obligatoriska försäkringsplikten i nationell rätt utvidgas väsentligt.
SE måste också införa en ordning för kontroll av att fartyg som anlöper svenska hamnar är försäkrade.
Ekonomiska konsekvenser
Förslaget kan väntas medföra vissa marginella kostnader för tillsyn av att svenska fartyg samt utländska fartyg som anlöper svenska farvatten uppfyller försäkringsplikten. Dessa kostnader kan finansieras inom befintliga anslag.
Övrigt
Den Internationella sjöfartsorganisationen (International Maritime Organisation, IMO) är ett organ inom FN. IMO har till uppgift att på global nivå verka för ökad sjösäkerhet. IMO har säte i London.