RIF, radspm - koplagen, dp. 15
Bilaga till dokument från EU-nämnden 2013/14:2C3A71
Rådspromemoria
2013-11-20
Justitiedepartementet
Enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt, L2
Rådets möte för rättsliga och inrikes frågor (RIF) den 5-6 december 2013 i Bryssel
Dagordningspunkt 15
Kommissionens förslag till förordning om en gemensam europeisk köplag
Dokument: Något dokument har ännu inte presenterats.
Tidigare dokument:
Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag, KOM (2011) 635 slutlig 2011/0284 (COD).
Grönbok från kommissionen om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag, KOM (2010) 348, Fakta-PM Justitiedepartementet 2011/12:FPM29, Civilutskottets protokoll 2011/12:17 inklusive dess bilaga 2 avseende överläggningar den 14 februari 2012 med regeringen om svensk ståndpunkt.
Tidigare behandlad vid samråd med EU-nämnden: 21 oktober 2011, 9 december 2011 samt 1 juni 2012.
Tidigare behandlad vid överläggning med eller information till riksdagsutskott: Information till civilutskottet har skett den 9 november 2010, den 24 november 2011 samt den 24 oktober 2013. Överläggning med civilutskottet ägde rum den 14 februari 2012.
Bakgrund
Förslaget ska ses i ljuset av det omfattande arbete rörande europeisk kontraktsrätt som pågått under flera års tid. År 2008 och 2009 presenterades ett omfattande utkast till en referensram för europeisk kontraktsrätt, Draft Common Frame of Reference (DCFR), som kommissionen låtit en grupp akademiker utarbeta. DCFR innehåller bl.a. modellregler och komparativa analyser. Kommissionen följde upp detta genom att den 1 juli 2010 presentera en Grönbok om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag, KOM (2010) 348. För en närmare beskrivning av förslagets bakgrund hänvisas till faktapromemorian (2011/12:FPM29).
Kommissionens förslag presenterades den 11 oktober 2011. Vid rådsmötet väntas ordförandeskapet lämna information om läget i förhandlingarna.
Rättslig grund och beslutsförfarande
Kommissionen har åberopat artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Beslut fattas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, artikel 294 FEUF. Förfarandet innebär att både rådets och Europaparlamentets godkännande krävs för att förslaget till förordning ska antas. Rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet.
Det bör noteras att det i rådsarbetsgruppen råder delade meningar om den föreslagna rättsgrunden är korrekt eller om förslaget snarare borde vila på flexibilitetsklausulen i artikel 352 och därmed antas med enhällighet. Frågetecken finns även för om rättsakten – det frivilliga instrumentet – snarare borde ges formen av ett direktiv. Rådets rättstjänst har avgett ett skriftligt yttrande i dessa frågor.
Svensk ståndpunkt
Regeringen ställer sig tveksam till att skillnaderna i civilrättslig lagstiftning har en så stor betydelse som kommissionen gör gällande.
Det är snarare andra förhållanden som utgör hinder mot en inre marknad, såsom förekomsten av olika skatteregler, administrativa krav, leveranssvårigheter, möjlighet till tvistlösning och effektiv verkställighet samt språk- och kulturbarriärer. Olikheterna i medlemsstaternas lagstiftning på dessa områden kan dock ha viss betydelse. Olikheterna kan exempelvis medföra att näringsidkare – ofta genom att inhämta juridisk rådgivning – måste skaffa sig kunskap om vad som gäller enligt tillämplig utländsk rätt samt i transaktioner med konsumenter anpassa såväl sina avtal som sin marknadsföring och information till tvingande krav i konsumentens hemland. För konsumenter kan olikheterna bl.a. leda till ett mer begränsat produktutbud än vad som annars kunde tänkas vara fallet.
Regeringen välkomnar att den föreslagna förordningens tillämpningsområde begränsats till gränsöverskridande försäljning av varor, tillhandahållande av digitalt innehåll och vissa anknutna tjänster, eftersom det är inom dessa områden som skillnader i nationell kontraktsrätt skulle kunna innebära visst hinder för den inre marknaden.
Medlemsstaternas divergerande kontraktsrätt kan i första hand verka hindrande för den inre marknadens funktion i konsumentförhållanden. I näringsidkarförhållanden råder i princip avtalsfrihet och parterna kan därmed fritt bestämma vad som ska gälla. Flertalet av de remissinstanser som företräder näringsidkarintressen ser inte heller något påtagligt behov av förslaget för avtal mellan näringsidkare. Mot denna bakgrund kan regeringen inte ställa sig bakom förslaget i den del det avser avtal mellan näringsidkare.
På konsumentområdet är det en allmän utgångspunkt för regeringen att verka för fullharmoniserade regler där så är möjligt. Det är tveksamt om det inom den närmaste tiden går att genomföra ytterligare harmonisering inom de områden som den nu föreslagna köplagen omfattar. Den i förslaget valda optionsmodellen kan därför vara ett gångbart alternativ. Det är dock angeläget att förslaget inte får till konsekvens att det nödvändiga arbetet med att ytterligare fullharmonisera regler inom konsumentskyddsområdet avstannar.
Det kan mot denna bakgrund finnas skäl att arbeta vidare med förslaget i konsumentförhållanden under förutsättning att fyra grundkrav uppfylls.
Ett första grundkrav, för att regeringen ska kunna ställa sig bakom en europeisk köplag i den del det rör konsumentförhållanden, är att köplagen ger ett mellan parterna väl avvägt konsumentskydd på en nivå som sammantaget är lika hög eller högre än det konsumentskydd som gäller enligt svensk rätt. Köplagen måste dessutom vara enkel, tydlig och teknikneutral så att den kan hålla under lång tid.
Det kan redan idag vara komplicerat att avgöra vilket lands lag som är tillämplig på ett gränsöverskridande konsumentavtal. Ett andra grundkrav bör därför vara att den gemensamma europeiska köplagen utformas tydligt så att parter som valt den ges förutsättningar att förstå konsekvenserna av valet. I kravet ligger även att formerna för parternas val, standardinformationen till konsumenten och näringsidkarens bekräftelse av att köplagen ska tillämpas utformas tydligt och enkelt.
Ett tredje grundkrav är att en köplag inte innehåller andra bestämmelser än vad som är nödvändigt i den praktiska tillämpningen av ett gränsöverskridande konsumentavtal. I förhållande till kommissionens förslag måste köplagen alltså begränsas väsentligt och rikta in sig på det som är viktigt.
Som ett fjärde grundkrav bör den gemensamma europeiska köplagen vila på en solid rättslig grund, dvs. vara rättsligt hållbart. Dess materiella innehåll bör inte heller skilja sig från svensk rätt på ett sätt som i förlängningen riskerar medföra negativa konsekvenser för den nationella lagstiftningen i övrigt. Regeringen verkar i denna del även för att förtydliga förslagets reglering om vilka frågor som uteslutande ska avgöras av den gemensamma köplagens regler och vilka frågor som istället ska avgöras enligt den annars tillämpliga nationella rätten.
Europaparlamentets inställning
Den 8 juni 2011 antog Europaparlamentet, som ett svar på kommissionens grönbok, en resolution i vilken parlamentet uttryckte starkt stöd för ett instrument som skulle främja den inre marknadens utveckling och funktion och skapa fördelar för näringsidkare och konsumenter samt medlemsstaternas rättssystem. Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor antog i början av hösten 2013 ett betänkande som i likhet med kommissionsförslaget innebär att den gemensamma europeiska köplagen ska vara ett för parterna valbart instrument. Utskottet vill dock begränsa köplagens tillämpningsområde till gränsöverskridande avtal som ingås på distans.
Förslaget
Det övergripande syftet med förordningsförslaget är att förbättra villkoren för etablerandet av den inre marknaden och dess funktionssätt. Bakgrunden är att kommissionen menar att det finns hinder för den inre marknaden och att många av dessa beror på olikheter i medlemsstaternas nationella kontraktsrätt.
Den föreslagna förordningen består av 16 artiklar och två bilagor. Den ena bilagan, som består av det för parterna valfria instrumentet ”Gemensam Europeisk köplag”, består av 186 artiklar som utgör ett enhetligt regelverk för kontrakt som avser försäljning av varor, leverans av digitalt innehåll och anknytande tjänster.
En förutsättning för en sådan valmöjlighet är att säljaren av varan eller tillhandahållaren av det digitala innehållet är en näringsidkare och att köparen är en konsument. Valmöjligheten finns även när båda parter är näringsidkare, men under förutsättning att åtminstone en av dem hör till kategorin små och medelstora företag (s.k. SME, small or medium-sized enterprise). I förordningen finns en definition på vad som avses med ett företag i kategorin små och medelstora företag. Om parterna på ett giltigt sätt har kommit överens om att använda köplagen, ska frågor som omfattas av dess bestämmelser uteslutande regleras av den. I ett sådant fall blir inte längre den annars gällande dispositiva eller tvingande nationella kontraktsrätten tillämplig. Förordningen innebär således inte någon sedvanlig harmonisering av nationell lagstiftning. Medlemsstaterna ges genom förordningen en möjlighet att genomföra förordningen så att även två näringsidkare som inte hör till kategorin små och medelstora företag (SME) ska kunna välja den gemensamma europeiska köplagen. Medlemsstaterna ska bereda parterna i ett gränsöverskridande köp möjlighet att välja den gemensamma europeiska köplagen. Men medlemsstaterna ges i förordningen dessutom möjlighet att låta den gälla även för inhemska avtal.
För en närmare beskrivning av innehållet i förslaget hänvisas till faktapromemorian (2011/12:FPM29).
Gällande svenska regler och förslagets effekter på dessa
Den föreslagna förordningen med bilagor består av drygt 200 artiklar.
Klart är att den föreslagna förordningen inte innebär en sedvanlig harmonisering i den meningen att medlemsstaternas nationella, materiella kontraktsrätt på området ersätts av förordningens bestämmelser. På ett övergripande plan påverkas den svenska regleringen i stället huvudsakligen på två sätt.
För det första måste förordningens möjlighet för parterna att välja den gemensamma europeiska köplagen tillskapas genom att komma till uttryck i svensk rätt. För det andra måste av svensk rätt framgå att parternas giltiga val av den gemensamma europeiska köplagen innebär att den uteslutande reglerar frågor som den omfattar. Det måste därför av svensk rätt tydligt framgå att den av parterna valda gemensamma europeiska köplagen inom sitt område gäller istället för svenska bestämmelser, oavsett om dessa är dispositiva eller tvingande.
En annan sak är att det materiella innehållet i den gemensamma europeiska köplagen inte till sitt innehåll helt överensstämmer med motsvarande reglering av frågorna i svensk rätt.
Det bör i sammanhanget dock noteras att flera bestämmelser i den gemensamma europeiska köplagen, främst i de delar som avser bestämmelser mellan näringsidkare och konsument om förhandsinformation och om ångerrätt vid distansavtal och avtal som ingås utanför säljarens fasta affärslokaler, i allt väsentligt motsvaras av Europaparlamentets och rådets nyligen antagna konsumenträttighetsdirektiv.
För en närmare beskrivning av hur de materiella reglerna i den gemensamma europeiska köplagen förhåller sig till motsvarande svenska bestämmelser hänvisas till faktapromemorian (2011/12:FPM29).
Ekonomiska konsekvenser
De slutliga ekonomiska effekterna av förslaget kan i detta skede inte bedömas med säkerhet. Eventuella budgetära konsekvenser bör dock kunna finansieras inom befintliga ramar (också för EU-budgeten).
Övrigt
På begäran av riksdagen lämnade regeringen i början av november 2011 information till riksdagen om regeringens bedömning av tillämpningen av subsidiaritetsprincipen i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag.
Kommissionens förslag har remitterats till berörda svenska myndigheter, organisationer och enskilda. Remisstiden utgick den 16 januari 2012. Remissinstansernas övergripande synpunkter finns redovisade i bilaga 2 till Civilutskottets protokoll 2011/12:17 (se ovan).
Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG.
2013-11-20
Justitiedepartementet
Enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt, L2
Rådets möte för rättsliga och inrikes frågor (RIF) den 5-6 december 2013 i Bryssel
Dagordningspunkt 15
Kommissionens förslag till förordning om en gemensam europeisk köplag
Dokument: Något dokument har ännu inte presenterats.
Tidigare dokument:
Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag, KOM (2011) 635 slutlig 2011/0284 (COD).
Grönbok från kommissionen om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag, KOM (2010) 348, Fakta-PM Justitiedepartementet 2011/12:FPM29, Civilutskottets protokoll 2011/12:17 inklusive dess bilaga 2 avseende överläggningar den 14 februari 2012 med regeringen om svensk ståndpunkt.
Tidigare behandlad vid samråd med EU-nämnden: 21 oktober 2011, 9 december 2011 samt 1 juni 2012.
Tidigare behandlad vid överläggning med eller information till riksdagsutskott: Information till civilutskottet har skett den 9 november 2010, den 24 november 2011 samt den 24 oktober 2013. Överläggning med civilutskottet ägde rum den 14 februari 2012.
Bakgrund
Förslaget ska ses i ljuset av det omfattande arbete rörande europeisk kontraktsrätt som pågått under flera års tid. År 2008 och 2009 presenterades ett omfattande utkast till en referensram för europeisk kontraktsrätt, Draft Common Frame of Reference (DCFR), som kommissionen låtit en grupp akademiker utarbeta. DCFR innehåller bl.a. modellregler och komparativa analyser. Kommissionen följde upp detta genom att den 1 juli 2010 presentera en Grönbok om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag, KOM (2010) 348. För en närmare beskrivning av förslagets bakgrund hänvisas till faktapromemorian (2011/12:FPM29).
Kommissionens förslag presenterades den 11 oktober 2011. Vid rådsmötet väntas ordförandeskapet lämna information om läget i förhandlingarna.
Rättslig grund och beslutsförfarande
Kommissionen har åberopat artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Beslut fattas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, artikel 294 FEUF. Förfarandet innebär att både rådets och Europaparlamentets godkännande krävs för att förslaget till förordning ska antas. Rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet.
Det bör noteras att det i rådsarbetsgruppen råder delade meningar om den föreslagna rättsgrunden är korrekt eller om förslaget snarare borde vila på flexibilitetsklausulen i artikel 352 och därmed antas med enhällighet. Frågetecken finns även för om rättsakten – det frivilliga instrumentet – snarare borde ges formen av ett direktiv. Rådets rättstjänst har avgett ett skriftligt yttrande i dessa frågor.
Svensk ståndpunkt
Regeringen ställer sig tveksam till att skillnaderna i civilrättslig lagstiftning har en så stor betydelse som kommissionen gör gällande.
Det är snarare andra förhållanden som utgör hinder mot en inre marknad, såsom förekomsten av olika skatteregler, administrativa krav, leveranssvårigheter, möjlighet till tvistlösning och effektiv verkställighet samt språk- och kulturbarriärer. Olikheterna i medlemsstaternas lagstiftning på dessa områden kan dock ha viss betydelse. Olikheterna kan exempelvis medföra att näringsidkare – ofta genom att inhämta juridisk rådgivning – måste skaffa sig kunskap om vad som gäller enligt tillämplig utländsk rätt samt i transaktioner med konsumenter anpassa såväl sina avtal som sin marknadsföring och information till tvingande krav i konsumentens hemland. För konsumenter kan olikheterna bl.a. leda till ett mer begränsat produktutbud än vad som annars kunde tänkas vara fallet.
Regeringen välkomnar att den föreslagna förordningens tillämpningsområde begränsats till gränsöverskridande försäljning av varor, tillhandahållande av digitalt innehåll och vissa anknutna tjänster, eftersom det är inom dessa områden som skillnader i nationell kontraktsrätt skulle kunna innebära visst hinder för den inre marknaden.
Medlemsstaternas divergerande kontraktsrätt kan i första hand verka hindrande för den inre marknadens funktion i konsumentförhållanden. I näringsidkarförhållanden råder i princip avtalsfrihet och parterna kan därmed fritt bestämma vad som ska gälla. Flertalet av de remissinstanser som företräder näringsidkarintressen ser inte heller något påtagligt behov av förslaget för avtal mellan näringsidkare. Mot denna bakgrund kan regeringen inte ställa sig bakom förslaget i den del det avser avtal mellan näringsidkare.
På konsumentområdet är det en allmän utgångspunkt för regeringen att verka för fullharmoniserade regler där så är möjligt. Det är tveksamt om det inom den närmaste tiden går att genomföra ytterligare harmonisering inom de områden som den nu föreslagna köplagen omfattar. Den i förslaget valda optionsmodellen kan därför vara ett gångbart alternativ. Det är dock angeläget att förslaget inte får till konsekvens att det nödvändiga arbetet med att ytterligare fullharmonisera regler inom konsumentskyddsområdet avstannar.
Det kan mot denna bakgrund finnas skäl att arbeta vidare med förslaget i konsumentförhållanden under förutsättning att fyra grundkrav uppfylls.
Ett första grundkrav, för att regeringen ska kunna ställa sig bakom en europeisk köplag i den del det rör konsumentförhållanden, är att köplagen ger ett mellan parterna väl avvägt konsumentskydd på en nivå som sammantaget är lika hög eller högre än det konsumentskydd som gäller enligt svensk rätt. Köplagen måste dessutom vara enkel, tydlig och teknikneutral så att den kan hålla under lång tid.
Det kan redan idag vara komplicerat att avgöra vilket lands lag som är tillämplig på ett gränsöverskridande konsumentavtal. Ett andra grundkrav bör därför vara att den gemensamma europeiska köplagen utformas tydligt så att parter som valt den ges förutsättningar att förstå konsekvenserna av valet. I kravet ligger även att formerna för parternas val, standardinformationen till konsumenten och näringsidkarens bekräftelse av att köplagen ska tillämpas utformas tydligt och enkelt.
Ett tredje grundkrav är att en köplag inte innehåller andra bestämmelser än vad som är nödvändigt i den praktiska tillämpningen av ett gränsöverskridande konsumentavtal. I förhållande till kommissionens förslag måste köplagen alltså begränsas väsentligt och rikta in sig på det som är viktigt.
Som ett fjärde grundkrav bör den gemensamma europeiska köplagen vila på en solid rättslig grund, dvs. vara rättsligt hållbart. Dess materiella innehåll bör inte heller skilja sig från svensk rätt på ett sätt som i förlängningen riskerar medföra negativa konsekvenser för den nationella lagstiftningen i övrigt. Regeringen verkar i denna del även för att förtydliga förslagets reglering om vilka frågor som uteslutande ska avgöras av den gemensamma köplagens regler och vilka frågor som istället ska avgöras enligt den annars tillämpliga nationella rätten.
Europaparlamentets inställning
Den 8 juni 2011 antog Europaparlamentet, som ett svar på kommissionens grönbok, en resolution i vilken parlamentet uttryckte starkt stöd för ett instrument som skulle främja den inre marknadens utveckling och funktion och skapa fördelar för näringsidkare och konsumenter samt medlemsstaternas rättssystem. Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor antog i början av hösten 2013 ett betänkande som i likhet med kommissionsförslaget innebär att den gemensamma europeiska köplagen ska vara ett för parterna valbart instrument. Utskottet vill dock begränsa köplagens tillämpningsområde till gränsöverskridande avtal som ingås på distans.
Förslaget
Det övergripande syftet med förordningsförslaget är att förbättra villkoren för etablerandet av den inre marknaden och dess funktionssätt. Bakgrunden är att kommissionen menar att det finns hinder för den inre marknaden och att många av dessa beror på olikheter i medlemsstaternas nationella kontraktsrätt.
Den föreslagna förordningen består av 16 artiklar och två bilagor. Den ena bilagan, som består av det för parterna valfria instrumentet ”Gemensam Europeisk köplag”, består av 186 artiklar som utgör ett enhetligt regelverk för kontrakt som avser försäljning av varor, leverans av digitalt innehåll och anknytande tjänster.
En förutsättning för en sådan valmöjlighet är att säljaren av varan eller tillhandahållaren av det digitala innehållet är en näringsidkare och att köparen är en konsument. Valmöjligheten finns även när båda parter är näringsidkare, men under förutsättning att åtminstone en av dem hör till kategorin små och medelstora företag (s.k. SME, small or medium-sized enterprise). I förordningen finns en definition på vad som avses med ett företag i kategorin små och medelstora företag. Om parterna på ett giltigt sätt har kommit överens om att använda köplagen, ska frågor som omfattas av dess bestämmelser uteslutande regleras av den. I ett sådant fall blir inte längre den annars gällande dispositiva eller tvingande nationella kontraktsrätten tillämplig. Förordningen innebär således inte någon sedvanlig harmonisering av nationell lagstiftning. Medlemsstaterna ges genom förordningen en möjlighet att genomföra förordningen så att även två näringsidkare som inte hör till kategorin små och medelstora företag (SME) ska kunna välja den gemensamma europeiska köplagen. Medlemsstaterna ska bereda parterna i ett gränsöverskridande köp möjlighet att välja den gemensamma europeiska köplagen. Men medlemsstaterna ges i förordningen dessutom möjlighet att låta den gälla även för inhemska avtal.
För en närmare beskrivning av innehållet i förslaget hänvisas till faktapromemorian (2011/12:FPM29).
Gällande svenska regler och förslagets effekter på dessa
Den föreslagna förordningen med bilagor består av drygt 200 artiklar.
Klart är att den föreslagna förordningen inte innebär en sedvanlig harmonisering i den meningen att medlemsstaternas nationella, materiella kontraktsrätt på området ersätts av förordningens bestämmelser. På ett övergripande plan påverkas den svenska regleringen i stället huvudsakligen på två sätt.
För det första måste förordningens möjlighet för parterna att välja den gemensamma europeiska köplagen tillskapas genom att komma till uttryck i svensk rätt. För det andra måste av svensk rätt framgå att parternas giltiga val av den gemensamma europeiska köplagen innebär att den uteslutande reglerar frågor som den omfattar. Det måste därför av svensk rätt tydligt framgå att den av parterna valda gemensamma europeiska köplagen inom sitt område gäller istället för svenska bestämmelser, oavsett om dessa är dispositiva eller tvingande.
En annan sak är att det materiella innehållet i den gemensamma europeiska köplagen inte till sitt innehåll helt överensstämmer med motsvarande reglering av frågorna i svensk rätt.
Det bör i sammanhanget dock noteras att flera bestämmelser i den gemensamma europeiska köplagen, främst i de delar som avser bestämmelser mellan näringsidkare och konsument om förhandsinformation och om ångerrätt vid distansavtal och avtal som ingås utanför säljarens fasta affärslokaler, i allt väsentligt motsvaras av Europaparlamentets och rådets nyligen antagna konsumenträttighetsdirektiv.
För en närmare beskrivning av hur de materiella reglerna i den gemensamma europeiska köplagen förhåller sig till motsvarande svenska bestämmelser hänvisas till faktapromemorian (2011/12:FPM29).
Ekonomiska konsekvenser
De slutliga ekonomiska effekterna av förslaget kan i detta skede inte bedömas med säkerhet. Eventuella budgetära konsekvenser bör dock kunna finansieras inom befintliga ramar (också för EU-budgeten).
Övrigt
På begäran av riksdagen lämnade regeringen i början av november 2011 information till riksdagen om regeringens bedömning av tillämpningen av subsidiaritetsprincipen i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag.
Kommissionens förslag har remitterats till berörda svenska myndigheter, organisationer och enskilda. Remisstiden utgick den 16 januari 2012. Remissinstansernas övergripande synpunkter finns redovisade i bilaga 2 till Civilutskottets protokoll 2011/12:17 (se ovan).
Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG.