RIF, dp 10
Bilaga till dokument från EU-nämnden 2009/10:23509B
Rådspromemoria
2009-10-12
Justitiedepartementet
Enheten för brottmålsärenden och
internationellt rättsligt samarbete (BIRS)
Rådets möte för rättsliga och inrikes frågor (RIF) den 23 oktober 2009 i Luxemburg
Dagordningspunkt 10
Rubrik: Förslag till rådets rambeslut om överföring av straffrättsliga förfaranden (R) (offentlig överläggning enligt artikel 8.3)
Dokument:
doc. 13878/09 COPEN 186 (bifogas)
doc. 13504/09 COPEN 173 (senaste versionen av rambeslutet) (bifogas)
Tidigare dokument:
doc. 11119/09 COPEN 115 (ursprungliga förslaget till rambeslut)
Tidigare behandlad vid samråd med EU-nämnden:
-
Tidigare behandlad i Justitieutskottet:
Information i Justitieutskottet den 14 maj 2009
Bakgrund
Med överförande av lagföring avses när en pågående brottsutredning flyttas från en stat till en annan för fortsatt utredning och eventuellt åtal. Den ökade gränsöverskridande brottsligheten och utvecklingen av den internationella straffrätten leder alltmer till konkurrerande jurisdiktioner, dvs. att flera stater kan lagföra en person för samma gärning. Den fria rörligheten kan vidare innebära att en person som begår brott i en stat återvänder till sin hemviststat och det är inte alltid möjligt, eller rimligt, att använda sig av t.ex. den europeiska arresteringsordern för att lagföra personen i den stat brottet begåtts. Lagföring bör i stället ske i det land som är bäst lämpat för det. Idag tillämpas olika regelverk mellan medlemsstaterna, vilket motverkar EU:s mål om ett gemensamt område för frihet, säkerhet och rättvisa.
Ett utvecklat samarbete kring överförande av lagföring ska ses som ett komplement till det nuvarande straffrättsliga samarbetet. Åtgärden kan vara ett alternativ till mer repressiva åtgärder, t.ex. användning av den europeiska arresteringsordern, och kan leda till en sammanförd och effektivare lagföring av brott som utreds i olika medlemsstater. En politisk överenskommelse träffades i april 2009 angående förslaget till rambeslut om förebyggande och lösning av jurisdiktionskonflikter. Rambeslutet reglerar informationsutbyte och samråd mellan medlemsstaterna när flera medlemsstater är behöriga att lagföra samma person för samma gärning. Rambeslutet berör dock endast en del av det samarbete som faller under området överförande av lagföring. Den svenska målsättningen är att ta fram en rättsakt som reglerar resterande del av samarbetsområdet för att skapa ett heltäckande regelverk för hur och när ett överförande av lagföring kan ske mellan medlemsstaterna. Ett gemensamt regelverk inom EU leder till effektivare brottsbekämpning, ökad förutsebarhet och stärkt rättssäkerhet.
I juni 2009 lade Sverige fram ett förslag till rambeslut om överförande av lagföring tillsammans med 15 andra medlemsstater. Förhandlingar i rådsarbetsgrupp påbörjades i juli.
Kommissionen, Eurojust och en majoritet av medlemsstaterna är positiva till att samarbetet utvidgas till detta område.
Syftet med behandlingen i rådet är dels att fastställa att medlemsstaterna anser att det finns behov av ett instrument på området och dels att få bekräftelse på den enighet som uppnåtts beträffande själva formerna för samarbetet.
Rättslig grund och beslutsförfarande
Artikel 31.1 a och c i fördraget. Rambeslutet antas med enhällighet.
Svensk ståndpunkt
Målsättningen bör vara att skapa ett praktiskt tillämpbart samarbetsinstrument som skapar mervärde i det straffrättsliga samarbetet genom att leda till en sammanförd och effektivare lagföring av brott.
Europaparlamentets inställning
Förslaget till rambeslut har överlämnats till Europaparlamentet, som ännu inte har yttrat sig över det.
Förslaget
Under vissa närmare angivna förutsättningar ska en brottsbekämpande myndighet i en medlemsstat kunna begära att en myndighet i en annan medlemsstat tar över lagföringen av en viss gärning. För att ett överförande ska kunna ske krävs att ett överförande medför effektivare förfarande och en förbättrad rättskipning samt att t.ex. brottet har begåtts på den andra statens territorium, den misstänkte gärningsmannen bor i den staten eller det redan pågår straffrättsliga förfaranden mot den misstänkte i den andra staten. Ett överförande förutsätter att det finns en misstänkt gärningsman och att gärningen är straffbar i båda staterna.
I de fall den medlemsstat som ska ta över lagföringen inte redan från början har jurisdiktion över gärningen, dvs. behörighet att döma över gärningen vid domstol, tillskapas jurisdiktion om ett överförande sker.
Innan en ansökan om överförande av lagföring görs ska den misstänkte, liksom brottsoffret, som regel informeras om det tänkta överförandet. Myndigheterna i medlemsstaterna ska ha direktkontakt med varandra och kan samråda på informell basis innan ett formellt förfarande tar vid. Ansökan görs genom ett särskilt upprättat formulär, som översätts innan det översänds.
Den mottagande myndigheten har vissa möjligheter att vägra ta emot lagföringen, dels om det saknas förutsättningar att åtala gärningen på grund av att gärningen t.ex. är preskriberad eller den misstänkte är minderårig, och dels om den mottagande myndigheten bedömer att ett överförande inte skulle leda till ett effektivare förfarande och en förbättrad rättskipning. Möjlighet att konsultera Eurojust och det rättsliga nätverket i ett enskilt ärende finns.
Gällande svenska regler och förslagets effekter på dessa
Bestämmelser om överförande av lagföring finns i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.
Lagen gäller endast i förhållande till de stater som har tillträtt 1972 års europeiska lagföringskonvention. Denna konvention används relativt sällan eftersom endast ett fåtal stater har ratificerat den. Den anses också vara komplicerad. Totalt har 13 EU-stater tillträtt konventionen, inklusive Sverige.
Inom Norden sker ett mer formlöst samarbete i dessa frågor, baserat på ett nordiskt samarbetsavtal.
Ett överförande av lagföring kan också komma till stånd utan att det finns en konvention. En förutsättning för detta är att den berörda statens nationella lagstiftning möjliggör det. För att lagföring ska kunna ske i Sverige i dessa fall krävs att svensk domstol är behörig enligt bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken. I sådana fall tillämpas endast de vanliga straffprocessuella reglerna. Det är alltså inte möjligt att överföra jurisdiktion till en annan stat i dessa fall.
Genomförandet av rambeslutet kommer att kräva ny lagstiftning. Det finns visserligen redan förfaranderegler för överförande av lagföring, men bestämmelserna är särskilt utformade för tillämpning av lagföringskonventionen, och lagen gäller endast i förhållande till de medlemsstater som tillträtt konventionen. Dessutom innebär rambeslutet även ett visst utvidgat samarbete, avseende t.ex. tillskapande av jurisdiktion, för vilket särskilda bestämmelser kommer att behöva utarbetas. Det nordiska samarbetet kommer inte att påverkas av förslaget då rambeslutet anger att medlemsstaterna även fortsatt kan tillämpa de bilaterala eller multilaterala avtal som gäller vid antagandet av rambeslutet, förutsatt att de ytterligare förenklar och underlättar samarbetet på detta område.
Ekonomiska konsekvenser
Det är i dagsläget inte möjligt att närmare bedöma vilka budgetära konsekvenser förslaget kan få. Sverige ska verka för budgetrestriktiva lösningar. Eventuella budgetära konsekvenser, såväl nationella som inom EU, ska finansieras inom befintlig budgetram.
Övrigt
-
2009-10-12
Justitiedepartementet
Enheten för brottmålsärenden och
internationellt rättsligt samarbete (BIRS)
Rådets möte för rättsliga och inrikes frågor (RIF) den 23 oktober 2009 i Luxemburg
Dagordningspunkt 10
Rubrik: Förslag till rådets rambeslut om överföring av straffrättsliga förfaranden (R) (offentlig överläggning enligt artikel 8.3)
Dokument:
doc. 13878/09 COPEN 186 (bifogas)
doc. 13504/09 COPEN 173 (senaste versionen av rambeslutet) (bifogas)
Tidigare dokument:
doc. 11119/09 COPEN 115 (ursprungliga förslaget till rambeslut)
Tidigare behandlad vid samråd med EU-nämnden:
-
Tidigare behandlad i Justitieutskottet:
Information i Justitieutskottet den 14 maj 2009
Bakgrund
Med överförande av lagföring avses när en pågående brottsutredning flyttas från en stat till en annan för fortsatt utredning och eventuellt åtal. Den ökade gränsöverskridande brottsligheten och utvecklingen av den internationella straffrätten leder alltmer till konkurrerande jurisdiktioner, dvs. att flera stater kan lagföra en person för samma gärning. Den fria rörligheten kan vidare innebära att en person som begår brott i en stat återvänder till sin hemviststat och det är inte alltid möjligt, eller rimligt, att använda sig av t.ex. den europeiska arresteringsordern för att lagföra personen i den stat brottet begåtts. Lagföring bör i stället ske i det land som är bäst lämpat för det. Idag tillämpas olika regelverk mellan medlemsstaterna, vilket motverkar EU:s mål om ett gemensamt område för frihet, säkerhet och rättvisa.
Ett utvecklat samarbete kring överförande av lagföring ska ses som ett komplement till det nuvarande straffrättsliga samarbetet. Åtgärden kan vara ett alternativ till mer repressiva åtgärder, t.ex. användning av den europeiska arresteringsordern, och kan leda till en sammanförd och effektivare lagföring av brott som utreds i olika medlemsstater. En politisk överenskommelse träffades i april 2009 angående förslaget till rambeslut om förebyggande och lösning av jurisdiktionskonflikter. Rambeslutet reglerar informationsutbyte och samråd mellan medlemsstaterna när flera medlemsstater är behöriga att lagföra samma person för samma gärning. Rambeslutet berör dock endast en del av det samarbete som faller under området överförande av lagföring. Den svenska målsättningen är att ta fram en rättsakt som reglerar resterande del av samarbetsområdet för att skapa ett heltäckande regelverk för hur och när ett överförande av lagföring kan ske mellan medlemsstaterna. Ett gemensamt regelverk inom EU leder till effektivare brottsbekämpning, ökad förutsebarhet och stärkt rättssäkerhet.
I juni 2009 lade Sverige fram ett förslag till rambeslut om överförande av lagföring tillsammans med 15 andra medlemsstater. Förhandlingar i rådsarbetsgrupp påbörjades i juli.
Kommissionen, Eurojust och en majoritet av medlemsstaterna är positiva till att samarbetet utvidgas till detta område.
Syftet med behandlingen i rådet är dels att fastställa att medlemsstaterna anser att det finns behov av ett instrument på området och dels att få bekräftelse på den enighet som uppnåtts beträffande själva formerna för samarbetet.
Rättslig grund och beslutsförfarande
Artikel 31.1 a och c i fördraget. Rambeslutet antas med enhällighet.
Svensk ståndpunkt
Målsättningen bör vara att skapa ett praktiskt tillämpbart samarbetsinstrument som skapar mervärde i det straffrättsliga samarbetet genom att leda till en sammanförd och effektivare lagföring av brott.
Europaparlamentets inställning
Förslaget till rambeslut har överlämnats till Europaparlamentet, som ännu inte har yttrat sig över det.
Förslaget
Under vissa närmare angivna förutsättningar ska en brottsbekämpande myndighet i en medlemsstat kunna begära att en myndighet i en annan medlemsstat tar över lagföringen av en viss gärning. För att ett överförande ska kunna ske krävs att ett överförande medför effektivare förfarande och en förbättrad rättskipning samt att t.ex. brottet har begåtts på den andra statens territorium, den misstänkte gärningsmannen bor i den staten eller det redan pågår straffrättsliga förfaranden mot den misstänkte i den andra staten. Ett överförande förutsätter att det finns en misstänkt gärningsman och att gärningen är straffbar i båda staterna.
I de fall den medlemsstat som ska ta över lagföringen inte redan från början har jurisdiktion över gärningen, dvs. behörighet att döma över gärningen vid domstol, tillskapas jurisdiktion om ett överförande sker.
Innan en ansökan om överförande av lagföring görs ska den misstänkte, liksom brottsoffret, som regel informeras om det tänkta överförandet. Myndigheterna i medlemsstaterna ska ha direktkontakt med varandra och kan samråda på informell basis innan ett formellt förfarande tar vid. Ansökan görs genom ett särskilt upprättat formulär, som översätts innan det översänds.
Den mottagande myndigheten har vissa möjligheter att vägra ta emot lagföringen, dels om det saknas förutsättningar att åtala gärningen på grund av att gärningen t.ex. är preskriberad eller den misstänkte är minderårig, och dels om den mottagande myndigheten bedömer att ett överförande inte skulle leda till ett effektivare förfarande och en förbättrad rättskipning. Möjlighet att konsultera Eurojust och det rättsliga nätverket i ett enskilt ärende finns.
Gällande svenska regler och förslagets effekter på dessa
Bestämmelser om överförande av lagföring finns i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott.
Lagen gäller endast i förhållande till de stater som har tillträtt 1972 års europeiska lagföringskonvention. Denna konvention används relativt sällan eftersom endast ett fåtal stater har ratificerat den. Den anses också vara komplicerad. Totalt har 13 EU-stater tillträtt konventionen, inklusive Sverige.
Inom Norden sker ett mer formlöst samarbete i dessa frågor, baserat på ett nordiskt samarbetsavtal.
Ett överförande av lagföring kan också komma till stånd utan att det finns en konvention. En förutsättning för detta är att den berörda statens nationella lagstiftning möjliggör det. För att lagföring ska kunna ske i Sverige i dessa fall krävs att svensk domstol är behörig enligt bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken. I sådana fall tillämpas endast de vanliga straffprocessuella reglerna. Det är alltså inte möjligt att överföra jurisdiktion till en annan stat i dessa fall.
Genomförandet av rambeslutet kommer att kräva ny lagstiftning. Det finns visserligen redan förfaranderegler för överförande av lagföring, men bestämmelserna är särskilt utformade för tillämpning av lagföringskonventionen, och lagen gäller endast i förhållande till de medlemsstater som tillträtt konventionen. Dessutom innebär rambeslutet även ett visst utvidgat samarbete, avseende t.ex. tillskapande av jurisdiktion, för vilket särskilda bestämmelser kommer att behöva utarbetas. Det nordiska samarbetet kommer inte att påverkas av förslaget då rambeslutet anger att medlemsstaterna även fortsatt kan tillämpa de bilaterala eller multilaterala avtal som gäller vid antagandet av rambeslutet, förutsatt att de ytterligare förenklar och underlättar samarbetet på detta område.
Ekonomiska konsekvenser
Det är i dagsläget inte möjligt att närmare bedöma vilka budgetära konsekvenser förslaget kan få. Sverige ska verka för budgetrestriktiva lösningar. Eventuella budgetära konsekvenser, såväl nationella som inom EU, ska finansieras inom befintlig budgetram.
Övrigt
-