Ekofin, RådsPM AIFM-direktivet, dp 3
Bilaga till dokument från EU-nämnden 2009/10:23A5D3
Promemoria | ||
2010-03-04 | ||
Finansdepartementet |
Finansmarknadsavdelningen |
Henrik Lennefeldt |
Telefon 08-405 15 56 |
E-post henrik.lennefeldt@finance.ministry.se |
Samråd med EU-nämnden den 12 mars 2010 kl. 09.30
Förslag till direktiv om förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIFM) – allmän inriktning vid Ekofinrådets möte den 16 mars
Bakgrund
Kommissionen presenterade den 29 april 2009 ett förslag till direktiv om reglering av förvaltare av alternativa investeringsfonder (Alternative Investment Fund Managers – AIFM). Regeringen överlämnade i juni 2009 en faktapromemoria till riksdagen om förslaget (2008/09:FPM130). Överläggningar med finansutskottet om arbetet i rådet med direktivförslaget har skett i juni och november 2009 (statsrådet Mats Odell den 8 juni och statssekreteraren Urban Karlström den 3 november).
Direktivförslaget ingår som en del i arbetet med reformeringen av EU:s finansiella arkitektur och en utvidgad makrotillsyn samt för att tillgodose önskemål från G20, Europeiska rådet och Europaparlamentet. Det syftar till att 1) förbättra tillsynsmyndigheternas möjlighet att bedriva tillsyn på makronivå för att bedöma systemrisker, 2) förbättra systemen för att hantera mikronivårisker i fonderna, och 3) öka investerarskyddet genom att ange en miniminivå för information som ska lämnas till investerare.
I förslaget regleras förvaltare av alternativa investeringsfonder (Alternative Investment Funds – AIF). Med sådana fonder avses t.ex. hedgefonder, riskkapitalfonder (private equity) och fastighetsfonder. Dessa fonder är i dag inte reglerade på EU-nivå (de omfattas inte av det s.k. UCITS-direktivet) och marknadsförs ofta främst till professionella investerare (t.ex. finansiella företag och institutionella investerare). Det är dock vanligt att medlemsstaterna i dag har nationell reglering på området och ett exempel på det är den svenska regleringen av specialfonder i lagen (2004:46) om investeringsfonder.
Kommissionen tog fram direktivförslaget på mycket kort tid och det skedde utan sedvanliga konsultationer och konsekvensanalyser. Under behandlingen i rådet har det gjorts omfattande ändringar i förslaget.
Förhandlingarna i rådet har varit intensiva och har främst skett under det svenska ordförandeskapet. I förhandlingarna lyckades ordförandeskapet finna lösningar på många frågor och flera kompromissförslag lades fram. I anslutning till att det svenska ordförandeskapet lämnade sitt sista kompromissförslag den 15 december 2009 gjordes bedömningen att det fanns endast fyra centrala utestående frågor: 1) värdering, 2) förvaringsinstitut, 3) tredjeland, och 4) ersättningar. Det spanska ordförandeskapet har arbetat vidare med utgångspunkt i det svenska ordförandeskapets sista kompromissförslag och har under våren lämnat några egna kompromissförslag. Behandlingen av förslaget är ännu inte avslutad i rådet (möte i Coreper den 4 och 10 mars).
I Europaparlamentet pågår för närvarande också behandling av direktivförslaget och utskottet för ekonomi och valutafrågor (ECON) planerar att rösta om ett förslag till betänkande den 12 april, varefter omröstning i plenum preliminärt kommer att ske i juni eller juli. I utskottet behandlas för närvarande ett stort antal ändringsförslag (1 669 stycken).
Kompromissförslaget som Ekofinrådet ska ta ställning till den 16 mars
Förslaget, som det föreligger inför mötet i Coreper den 4 mars, innebär i korthet följande:
Krav på tillstånd ska gälla för förvaltare av alternativa investeringsfonder och de ska stå under finansiell tillsyn. Medlemsstaterna får dock undanta förvaltare av små fonder (förvaltare där tillgångarna i deras fonder inte överstiger tröskelvärdena 100 miljoner [om hävstång – leverage – används] respektive 500 miljoner euro [om hävstång inte används och fonderna är slutna i minst fem år]). Sådana förvaltare måste dock vara registrerade och lämna information till tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där de hör hemma.
Förvaltarna måste uppfylla krav beträffande lämpligheten hos ledning och större ägare, kapital, hantering av intressekonflikter och risker samt värdering av fondtillgångarna. De måste även utse ett förvaringsinstitut för varje fond. De ska också lämna information och rapportera både till investerarna och tillsynsmyndigheterna. Särskilda krav på information och rapportering gäller om en förvaltare genom aktieinnehaven i de förvaltade fonderna förfogar över mer än 50 procent av rösterna i ett bolag.
Förvaltarna får rätt att marknadsföra de fonder som de förvaltar inom EU till professionella investerare i hela EU. Medlemsstaterna får tillåta marknadsföring på det egna territoriet även till konsumenter och andra som inte är professionella investerare, och i så fall får medlemsstaterna ställa upp högre krav än dem som gäller för marknadsföring till professionella investerare. Medlemsstaterna får även tillåta att förvaltare får förvalta fonder i tredjeland och marknadsföra dem på det egna territoriet. I sådana fall måste i stort sett samma krav vara uppfyllda som i fråga om fonder som hör hemma inom EU. Dessutom måste det finnas tillsynssamarbete på plats mellan tillsynsmyndigheterna i berörd medlemsstat och tredjeland. Medlemsstaterna får också tillåta att förvaltare från tredjeland får marknadsföra och sälja andelar i fonder på medlemsstatens territorium. Även i sådana fall krävs att tillsynsmyndigheterna i berörd medlemsstat och tredjeland har ett samarbete på plats. Dessutom måste förvaltare från tredjeland i så fall följa samma regler om bl.a. information till tillsynsmyndigheter och investerare som förvaltare från EU måste följa.
Tillsynsmyndigheternas ansvar, befogenheter och skyldighet att samarbeta med varandra regleras. De är t.ex. skyldiga att göra en bedömning av den risk som skuldsättning (leverage) i fonderna kan innebära och de ska besluta om gränser för skuldsättning som en enskild förvaltare får använda sig av, om det är nödvändigt med hänsyn till den finansiella stabiliteten.
Under behandlingen i rådet har det i förslaget tagits in principer för ersättningar – motsvarande de principer på bankområdet som antogs av Ekofinrådet hösten 2009 – till personer i förvaltarnas personalstyrka som har en betydande inverkan på riskprofilen i de förvaltade fonderna.
Svensk ståndpunkt
Sverige är positivt inställt till att det införs en harmoniserad reglering av förvaltare av alternativa investeringsfonder eftersom den verksamhet som dessa förvaltare driver ofta är global.
I rådet har Sverige verkat för en balanserad, principbaserad och ändamålsenlig reglering. Utgångspunkter för det arbetet har bl.a. varit att det är viktigt att reglerna så långt möjligt anpassas till de olika slags fonder som berörs och att reglerna inte begränsar kapitalförsörjningen till nya företag inom Sverige och övriga EU eller möjligheten för professionella investerare att investera globalt. Det är också viktigt att en reglering av förvaltare av alternativa investeringsfonder inte snedvrider konkurrensen på marknaden genom att det ställs upp krav på förvaltarna som inte ställs upp på andra marknadsaktörer som driver liknande verksamhet eller att regleringen innehåller omotiverade avvikelser från annan lagstiftning som har antagits av EU på finansmarknadsområdet.
Ekofinrådet ska den 16 mars ta ställning till om ett kompromissförslag från det spanska ordförandeskapet ska kunna antas som en allmän inriktning. Det spanska kompromissförslaget, som det föreligger inför mötet i Coreper den 4 mars, ligger – sett i dess helhet – nära det sista kompromissförslag som det svenska ordförandeskapet lämnade. För att det ska vara möjligt att nå en kompromiss om en reglering av förvaltare av alternativa investeringsfonder är alla medlemsstater tvungna att vara konstruktiva och försöka finna lösningar som de flesta kan acceptera i de stora frågor där det finns olika ståndpunkter. Sverige skulle i och för sig helst se en reglering som i än högre grad är anpassad till de olika slags fonder som berörs och som ger större utrymme för förvaltare och fonder från tredjeland att verka inom EU. Om det i de återstående diskussionerna i rådet inte görs några avgörande ändringar i förslaget till det sämre bör Sverige vara berett att ge sitt stöd till att anta kompromissförslaget som allmän inriktning.