Ekofin, Återrapport informella ministermötet 1-2 oktober
Bilaga till dokument från EU-nämnden 2009/10:23508D
Promemoria
2009-10-08
Sveriges ordförandeskap
i Europeiska unionen
Finansdepartementet
TILL Riksdagen
Informella Ekofin i Göteborg 1-2 oktober 2009: Mötesrapport
Mötet leddes av finansminister Anders Borg. Sverige representerades av Mats Odell, Per Jansson, Finansdepartementet och Stefan Ingves, Riksbanken.
Sammanfattning
Ministrarna enades om att en finanspolitisk exitstrategi bör innehålla fyra delar i) återtagande av de extraordinära finanspolitiska stimulanserna, ii) en strukturell konsolidering på mer än 0,5 % av BNP per år, iii) omfattande strukturreformer som syftar till att stärka strukturell sysselsättning och potentiell tillväxt samt iv) stärkta nationella budgetramverk. Ministrarna underströk att exitstrategierna bör utformas och genomföras inom ramen för Stabilitets- och tillväxtpakten.
Man var överens om att G20-toppmötet i Pittsburgh var framgångsrikt. Där hade man enats om bl.a. faran i att alltför tidigt dra tillbaka stimulansåtgärder, att tillbakadragandet ska vara internationellt koordinerat samt om reformer för ersättningsnivåer och bonusar. Det lyftes också fram att samordningen av EU-positioner inför mötet varit bra och att nära koordinering även bör ske framöver.
Den ekonomiska och finansiella oron har börjat lägga sig och en försiktig återhämtning har inletts. Men det globala finansiella systemet är fortfarande bräckligt och den ekonomiska aktiviteten är fortsatt svag.
Ministrarna och centralbankscheferna välkomnade att bankerna i EU i allt väsentligt klarar krisen enligt det stresstest som presenterades. Man betonade att bankerna måste fortsätta att stärka sin finansiella ställning och man enades om ett gemensamt uttalande om resultatet av testet.
Ministrar och centralbankschefer välkomnade arbetet i den arbetsgrupp för krishantering som letts av Lars Nyberg och gav sitt allmänna stöd till en rad åtgärder som ska vidtas under de närmaste 6-12 månaderna i enlighet med en färdplan. Detta arbete kommer att fortsätta längs två nära sammankopplade spår. Ett är att förbättra samordningen mellan myndigheter och andra berörda parter. Det andra är att verka för effektivare reglering, särskilt när det gäller tidiga insatser och rekonstruktion eller upplösning av banker. Ekofin återkommer till frågan vid sitt möte i den 20 oktober med rådsslutsatser.
Ordförandeskapet fick brett stöd för att snabbt behandla en ny struktur för den finansiella tillsynen inom EU i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet (ER) i juni. Ordförandeskapet har som målsättning att nå en allmän inriktning mellan medlemsstaterna, vad gäller makrodelen inför ER i oktober, och vad gäller mikrodelen inför ER i december. Båda överenskommelserna ska därefter rapporteras till ER i december. Även om delarna förhandlas separat så är tanken ändå att det är ett samlat paket.
Avseende klimat konstaterades att EU har satt upp ambitiösa klimatmål till 2020.
För att nå dessa mål måste utsläppen av växthusgaser även minska i sektorer utanför EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS). Detta sker bäst genom att EU ETS kompletteras med en koldioxidskatt för den icke handlande sektorn. Koldioxidskatter, som bland annat Sverige har stora erfarenheter av, är kostnadseffektiva verktyg som fungerar och genom att skapa ett EU-ramverk undviks konkurrenssnedvridningar på den inre marknaden.
På frågan om finansiering av åtgärder för klimatförändringar upprepade ministrarna EU:s åtagande att nå ett övergripande, ambitiöst och omfattande avtal i Köpenhamn i december. Man bekräftade att EU är redo att ta sin beskärda del av den internationella klimatfinansieringen och att särskilt viktigt är det fortsatta arbetet inom G20 och nästa finansministermöte i St. Andrews den 6-7 november.
Ministrarna diskuterade situationen på arbetsmarknaden och vad som bör göras för att motverka att den ökande arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå. Det konstaterades att särskilt viktigt är att behålla arbetskraftens anknytning till arbetsmarknaden genom en aktiv arbetsmarknadspolitik och fortsatt expansiv finanspolitik. Vidare är strukturella reformer nödvändiga för att främja långsiktigt högt arbetskraftutbud. En hög sysselsättningsnivå är central för att uppnå hållbara offentliga finanser.
Arbetslunchen - Exitstrategier
Giavazzis och Pisani-Ferrys presentationer
Giavazzi underströk att återtagandet av den penningpolitiska stimulansen inte fick leda till en (alltför) snabb uppgång i långräntorna, vilket skulle kunna leda till fortsatta och förnyade förluster för banksektorn. Det var därför avgörande att förankra förväntningarna. På samma sätt menade han att det var avgörande också för finanspolitiken att förankra förväntningarna. Han konstaterade också att en finanspolitisk exitstrategi också kan underlättas av strukturella reformer. Han exemplifierade med att t.ex. en höjning av pensionsåldern inte nödvändigtvis behöver vara negativt för efterfrågan.
Giavazzi avlutade med att referera till IMF:s senaste WEO som bl.a. behandlade ett antal goda exempel på finanspolitisk exit och här pekade han särskilt på erfarenheterna från Sverige.
Pisani-Ferry konstaterade att exit diskuterades inom flera olika områden: banksektorn, penningpolitiken och finanspolitiken. Det stod klart att det är viktigt att återgå till normalläge, men problemet är att det efter krisen inte är uppenbart vad som kommer att vara en normal situation.
En annan viktig fråga är ordningsföljden för exitstrategierna. Pisani-Ferry menade att det fanns anledning att inleda med att återta de exceptionella stödåtgärderna för banksektorn, för att därefter återta de finanspolitisk stimulanserna och att det först därefter var aktuellt med en penningpolitisk exit.
Delvis som ett svar på Giavazzi menade Pisani-Ferry att pensionsreformer kan vara bra, men menade att sådana reformer inte var ett tillräckligt ”substitut” i nuvarande läge. Han menade att en strukturell förbättring på 0,5 % av BNP per år sannolikt inte är tillräckligt och efterlyste en mer ambitiös konsolideringsbana. Kostnaderna är enorma om man väntar för länge med att konsolidera.
Efter presentationerna ställde Borg frågan om vad som bör vara ”key features” i en finanspolitisk exitstrategi.
Giavazzi menade att det är avgörande med att trovärdigt kommunicera en strategi. Detta kan bidra till att hålla tillbaka långräntor och därmed ha en stabiliserande effekt.
Pisani-Ferry menade att det var rätt tid att lägga fast en plan för finanspolitisk exit och att en sådan plan för varje land bör innehålla tydliga steg för en medelfristig budgetkonsolidering.
Diskussionen om finanspolitiska exitstrategier (fiscal exit strategies)
Juncker (Eurogruppens ordf.) redogjorde för Eurogruppens diskussioner tidigare på morgonen. Krisen har påverkat Euroområdets tillväxtförutsättningar. Den potentiella tillväxttakten har nedreviderats från tidigare 2,5 % till mellan 1 – 1,5 %. Det är nu viktigt att vidta åtgärder för att höja den långsiktiga tillväxten.
Eurogruppens diskussion om exitstrategier hade klargjort att det inte nu var läge att återta de ekonomisk-politiska stimulanserna, men samtidigt hade enighet funnits om att det var rimligt att påbörja en finanspolitisk exit år 2011. KOM:s höstprognos (som offentliggörs 3/11) är en viktig input för att bedöma återhämtningens styrka och om 2011 är en lämplig tidpunkt. Eurogruppen hade också enats om att det var rimligt att konsolideringen borde uppgå till mer än 0,5 % av BNP per år för att bl.a. komma tillrätta med de höga skuldkvoterna.
Almunia (KOM) menade Giavazzis och Pisani-Ferrys introduktioner gav tydliga utgångspunkter för vad som måste göras. En svår avvägning var frågan om behovet av att påbörja budgetkonsolideringen samtidigt som det fortfarande var viktigt att säkra ”financial repair”. Klart var att frågan om finanspolitisk hållbarhet inte var en ny fråga, men att den nu blivit än mer akut. Almunia konstaterade att det var mycket svårt att definiera när det är lämpligt att återta stimulanserna. 2011 kan vara en rimlig tidpunkt, men samtidigt måste vi vara flexibla. Han konstaterade också att formuleringen av en exitstrategi inte är detsamma som implementering.
Vid Ekofinrådet i december finns ett antal aspekter som måste diskuteras samtidigt som underskottsförfarandet EDP för ett antal länder inleds (vilket innebär att totalt 20 länder kommer att bli föremål för EDP). Det är också då vi måste bedöma vad de länder, som redan är föremål för EDP, har gjort.
Wieser (EFK-ordf.) konstaterade att det var rätt tidpunkt att inleda diskussionerna om exitstrategier. Koordinering var inte bara en finanspolitisk övning, utan hade också konsekvenser för t.ex. den finansiella sektorn. En strategi var också viktig för att skapa rätt förväntningar på de finansiella marknaderna.
Vid diskussionen på EFK hade det funnits enighet om att det inte var aktuellt att återta stimulansåtgärderna under 2010, men att det kan vara rimligt att påbörja en exit 2011 givet att prognosen visar en tillräcklig tillväxttakt. Konsolideringsbehovet kan samtidigt behöva vara klart större än 0,5 % av BNP i en del länder (här nämnde Wieser explicit ES vars konsolidering skulle behöva vara klart mer än 1 % av BNP). Bedömningar av vad varje land kan behöva göra bör samtidigt inkludera andra aspekter än ”how far away you are”. [Sannolikt avsåg han här ”avståndet” till 3 %-gränsen.] Klart är i alla fall att frågan om finanspolitisk exit måste diskuteras omedelbart, inte minst i ljuset av EDP-processen. Vi behöver således besluta om generella principer, men med hänsyn tagit till länderspecifika aspekter.
Borg (ORDF) konstaterade att stats- och regeringscheferna givit finansministrarna ett tydligt uppdrag att ta i itu med frågan om finanspolitisk exit – och här refererade han till vad som sagts på G20-toppmötet i Pittsburgh. Han konstaterade samtidigt att det var avgörande att återgå till normaltillstånd innan nästa lågkonjunktur, då vi måste ha återställt ordningen i de offentliga finanserna. Trovärdigheten är avgörande.
Borg klargjorde vidare att (denna) lunchdiskussion inte ska hantera frågan om (ev.) koordinering med penningpolitiken. Borg övergick därefter till att redogöra för ”byggstenarna” i en finanspolitisk exitstrategi: i) återtagande av de finanspolitiska stimulanserna, ii) en strukturell konsolidering på mer än 0,5 % av BNP per år, iii) en fortsatt diskussion om stabilitets- och konvergensprogrammen. Därefter klargjorde han att dessa byggstenar samt de förslag till strategi som finns i det förslag till extern kommunikation som skickats ut innan mötet skulle utgöra grunden för vad han avsåg kommunicera till media m.m. efter mötet.
Borg redogjorde därefter för de budskap han avsåg kommunicera externt efter mötet:
i) att fortsatt finanspolitisk stimulans är nödvändig, ii) behovet av en budgetkonsolidering på mer än 0,5 % av BNP per år, iii) behov av att reformera nationella finanspolitiska ramverk, samt iv) fortsatta strukturella reformer.
”Verktyget” ska vara stabilitets- och konvergensprogrammen. Angående den fortsatta processen ville han se rådsslutsatser från Ekofin 20 oktober som sedan kunde födas in till Europeiska rådet 29-30 oktober. Borg undrade om övriga var överens om budskapen och den föreslagna handlingsplanen.
Almunia menade å sin sida att mätmetoderna redan var överenskomna mellan alla 27 medlemsländer. Borg klargjorde att det var fel tillfälle att diskutera frågan om mätmetod och att det i kommunikationen var begreppet som var det avgörande.
fter några kortare kommentarer avslutade Borg diskussionen med att än en gång summera de tidigare budskapen han avsåg kommunicera till media, inkl. tilläggen om arbetsmarknaden och behovet av långsiktiga investeringsprojekt.
Arbetssession 1 – Finansiella frågor
1. G20-rapportering
Darling återrapporterade från G20 finansministermötet i London och G20-toppmötet i Pittsburgh. Han menade att båda dessa möten varit väldigt framgångsrika. Det fanns enighet både i London och Pittsburgh om att det är farligt att dra tillbaka finanspolitisk stimulans alltför tidigt samt att tillbakadragandet ska vara koordinerat samt tidsmässigt avvägt. I framtiden kommer man inte längre att kunna förlita sig på den amerikanska konsumtionen att dra världsekonomin framåt. Istället måste vi arbeta tillsammans för att nå en stark, uthållig och balanserad tillväxt.
Vidare enades man om att skapa ett ramverk som uppmärksammar problem innan en kris uppstår och som ger möjligheter till policysvar. Avseende klimatfinansiering enades man om att finansministrarna vid mötet i St. Andrews den 6-7 november ska bereda vägen inför Köpenhamnsmötet. Man enades också om behovet att se över de internationella finansiella institutionernas (IFI:s) roll i den internationella arkitekturen och deras styrning och inflytande. Gällande reformer för ersättningsnivåer och bonusar är slutsatserna från Pittsburgh starka. Banker i UK och FR har redan godkänt principerna, något som är en viktigt steg. Implementering kommer att diskuteras i St. Andrews vad gäller exit, tillväxt och klimat.
Borg underströk att den samordning som skedde inom EU var väldigt viktig inför Pittsburgh. Det Terms of reference (ToR) som togs fram var en stor hjälp och alla EU-länder som deltog i toppmötet höll sig till detta. Han stödde starkt att klimat diskuteras i St. Andrews.
Almunia framhöll att EU, också framgent behöver genomarbetade ToR att använda sig av i G20-sammanhang, bland annat avseende Framework for strong, sustainable and balanced growth samt avseende styrning och inflytande över IFI:s.
Han betonade att det svenska ordförandeskapet har varit bra i detta avseende, särskilt med betoning på avstämning på informellt ER strax före Pittsburgh.
Draghi (IT och Financial Stability Board, FSB) menade att det för tillfället viktigaste för FSB att få på plats är Basel II. I detta måste exempelvis procyklikalitet och ersättningsnivåer ingå samtidigt som det är viktigt med jämförbarhet mellan länder. Vad gäller principer för ersättningsnivåer är det viktigt att slå fast att ersättningen ska vara i) varierande i förhållande till individuell och företagets prestation, ii) eftersläpande (minst tre år), iii) icke-kontanta samt iv) möjliga att återta om utvecklingen blir sämre än förväntat.
Trichet (ECB) menade att det var viktigt att man i Pittsburgh uppnådde konsensus utan att bråka över detaljer. Frågan är hur vi på bästa sätt ska övervaka G20-ländernas ekonomier. Han framhöll att Pittsburgh var tydligt gällande protektionism och level playing fields, något som är väldigt positivt. De betydande skillnaderna mellan USA:s och Europas regelverk måste ses över.
2. EU:s IMFC-tal
Godkändes utan diskussion.
3. Den ekonomiska och finansiella situationen
Almunia inledde med att konstatera att vi ser positiva signaler, men vi måste hålla kvar stimulanser under hela 2010. (I vart fall i alla länder som har råd.) Arbetslösheten stiger i alla länder. Inflationen fortsätter att vara negativ i eurozonen och beräknas av Eurostat uppgå till -0,3 %, men väntas bli positiv till slutet av detta år. Kommissionens höstprognos kommer den 3 november. IMF har nyligen publicerat en prognos inför Istanbul som visar på låg men positiv tillväxt inför nästa år.
Trichet höll med Almunia. ECB hade räknat upp tillväxten med 0,5 % för både 2009 och 2010 vilket skulle ge positiv tillväxt nästa år. Han betonade att det fanns starka nedåtrisker, men förutsåg positiva siffror på inflation mot slutet av året utan någon större risk för deflation. Den minskade efterfrågan av åtgärder för likviditet visar tillsammans med sjunkande spreadar på förbättringar på marknaden. Ännu är det dock inte tid för exit strategier, vi måste se på marknadssituationen tillsammans med inflationsrisker. Förtroende är nyckeln till återhämtning.
Borg konstaterade att många av de prognoser som nu presenteras stämmer överens när det gäller synen på framtiden. Han konstaterade att en låg tillväxt kopplat med växande outputgap kommer att medföra en stigande arbetslöshet.
Wieser (ORDF EFK) konstaterade att förtroendet har stärkts inom den finansiella sektorn och realekonomin. Uthålligheten är fortfarande tveksam, t.ex.
finns frågetecken avseende arbetslöshet och offentlig skuldsättning med inverkan på långa räntor. Problem med dåliga tillgångar kvarstår även om kapitalsituationen förbättras av den starka intjäningen. Vi ser samtidigt en snabb ökning av kreditförluster. Försäkringssektorn ska också genomföra ett stresstest där tidsplanen snabbas på. Stresstester är bra och bör ske årligen.
Efter vissa tillägg på förslag av Trichet och UK kunde man även enas om en gemensam pressrelease om stresstesterna.
4. Crisis management
Nyberg (SE, cb och High Level Working Group, HLWG) presenterade HLWG:s rapport om krishantering som färdigställts i juni. Han betonade att rapporten bygger på den praktiska erfarenheten av krishantering från alla typer av myndigheter, tillsyn, centralbank och departement.
Rapporten har tio rekommendationer, och i synnerhet finns behov att i) förbättra policykoordineringen, ii) klargöra ansvaret och uppdraget mellan värd- och hemländer, iii) utveckla bördefördelningsprinciper för att vi ska vara bättre förberedda, iv) fördjupa tillsynssamarbetet i s.k. ”core supervisory colleges”, v) se över insättningsgarantin och vi) utveckla metoder för att ta hand om banker som fallerar. Han betonade dessutom att centralbankerna också har anledning att fundera över krisen, även om de naturligtvis är oberoende.
Han föreslog att det fortsatta arbetet i gruppen skulle fokusera på bördefördelning i enlighet med den färdplan som tagits fram. Ett arbete som kan göras för att föra diskussionen vidare är att ta fram ett ”reflection paper”, med praktiska detaljer.
Wieser behandlade processen framöver. Han menade att det finns stor uppslutning kring att man behöver arbeta mer med krishantering i samband med tillsynsarbetet. Det behövs reglering av verktyg för ”early intervention” och hantering av banker i kris. Förutom regleringen krävs en närmare policykoordinering. Det ”Memorandum of Understanding” (MoU) om krishantering som finns har inte använts under krisen och vi behöver klargöra rollen för EFK och Ekofin. ESRB (European Systematic Risk Board) måste komma in i systemet. Bördefördelning har många betydelser och det finns ett behov av breda principer. Vare sig vi är för eller emot så behöver vi veta varför. Färdplanen ger god grund för att fortsätta arbetet.
McCreevy (KOM) förklarade att man vill gå vidare med detta område och kommer med sitt meddelande snart som innehåller skrivningar om i) gemensamma verktyg för tidigt ingripande, ii) bolags- och konkursrätt, iii) hur gränsöverskridande bankproblem ska finansieras, vilket kommer in på bördefördelning. KOM vill ha bindande regler om detta för att få ett ökat förtroende. Det är viktigt att få de rätta incitamenten för framtidens finansmarknad. Han hoppades på goda svar under den kommande konsultationen.
Trichet (ECB) betonade att det finns en spänning mellan EU:s politiska struktur och den inre marknaden. Bördefördelning är viktigt. Samtidigt kan man fråga sig hur det går ihop att vi jobbar med frågan om hur vi ska dela utgifter när vi samtidigt säger att vi bör se till att inte skattebetalarnas medel ska användas för att rädda banker? Living wills, insättningsgaranti, katastrofscenarier gör dock att statliga medel aldrig kan uteslutas. Vi bör arbeta vidare, men inte komma fram ex-ante med en plan för att rädda ett visst institut. Att arbeta med principer tycker ECB är bra och vi bör fortsätta med detta spår.
Borg höll med om att vi inte bör ta fram en ex-ante formel för bördefördelning som slår fast stora åtaganden för medlemsländerna, men vi bör titta på frågan vidare.
Ingves (SE, cb) förklarade att de är nöjda med regleringsdelarna i färdplanen och det behövs också mer policy koordinering. Att implementera MoU är väldigt viktigt, vi håller nu på med att bilda en Nordic-Baltic Cross Border Stability Group. Det är också viktigt att fortsätta arbeta med bördefördelning - vad är det och hur ska vi närma oss frågan? Det handlar om principer m.m., men inte matematiska formler i förväg. När vi sitter där kl. tre på morgonen och krishanterar vill vi i alla fall prata samma språk.
Borg betonade att man ska se syftet med arbetet med bördefördelning som att det kan förbättra utgångspunkten för arbetet i en kris, men vi inser att en förhandling kvarstår.
Borg sammanfattar diskussionen med att ministrar och centralbanker välkomnar rapporten och färdplanen och ordförandeskapet kommer ta upp det till Ekofin den 20 oktober med rådsslutsatser.
5. Tillsyn
Almunia och McCreevy inledde med att presentera KOM:s förslag till ny tillsynsstruktur inom EU, som publicerades den 23 september.
Borg höll därefter ett anförande där han pekade på behovet av att så snart som möjligt nå en överenskommelse när det gäller tillsynen. Slutsatserna från (ER) i juni måste vara en utgångspunkt för de fortsatta förhand-lingarna. Diskussionerna i rådsarbetsgruppen har gått mycket bra hittills. Han framhöll att ordförandeskapet har som målsättning att nå en allmän inriktning mellan MS, vad gäller makrodelen inför ER i oktober, och vad gäller mikrodelen inför ER i december. Båda överenskommelserna ska därefter rapporteras till ER i december. Även om delarna förhandlas separat så är tanken ändå att det är ett samlat paket.
Trichet (ECB) stod bakom förslaget i makrodelen.
Han framförde att Steering committee i makroorganet ESRB (European Systematic Risk Board) bör ha fem medlemmar från centralbankerna och inte bara två.
Lagarde (FR) stödde ordförandeskapets tidtabell.
Fernandez Ordonez (ES, cb) och Bernstein (DK, cb) stödde KOM:s förslag.
Janota (CZ) och Nummikoski (FI) stödde en snabb process. De underströk även att det är viktigt att hålla sig till de principer som slogs fast vid ER i juni. Det nuvarande förslaget går utanför de principerna.
Borg framhöll återigen att det är viktigt att arbetet ligger i linje med det mandat som ER gav i juni. Han sammanfattade diskussionen med att återigen upprepa tidsplanen för förhandlingarna.
Arbetssession 2 – Klimat
1. Kostnadseffektiva ekonomiska styrmedel
Professor Don Fullerton (University of Illinois) höll en kort presentation om kostnadseffektiva ekonomiska styrmedel för att minska CO2-utsläppen i sektorer som inte omfattas av utsläppshandel, dvs. den icke handlande sektorn.
Fullertons slutsats var att en CO2-skatt i den icke handlande sektorn är mer kostnadseffektivt för att minska CO2-utsläppen än traditionella regleringar och direkta subventioner. En CO2-skatt skapar incitament för hushåll och företag att minska utsläppen. Med en CO2-skatt behövs ingen information om kostnader, utsläppen behöver inte mätas och företag kan välja ut de produktionsmetoder som har den lägsta kostnaden. Handel med utsläppsrätter har å andra sidan fördelen att det minskar osäkerheten om att nå ett visst uppsatt reduktionsmål.
Kovács (KOM) påminde om att EU har satt upp ambitiösa mål till 2020 och för att nå målen måste även utsläppen utanför EU-ETS minska. Kovács höll med Fullerton om att EU-ETS bör kompletteras med en CO2-skatt eftersom det är ett kostnadseffektivt instrument (utan kryphål). Hushåll med låga inkomster kan om MS så önskar kompenseras via subventioner men detta bör varje MS bestämma nationellt. Vidare framförde Kovács att det inte handlar om att öka skatteintäkterna utan att påverka beteendet. Det är viktigt att man skapar ett EU-ramverk (genom ändringar i det nuvarande energiskattedirektivet) för att undvika konkurrenssnedvridningar på den inre marknaden. Kovács påtalade också vikten av att nå en överenskommelse i Köpenhamn och att EU ska kunna ”lägga pengar på bordet”.
Borg inledde med att påtala behovet av fiskala förändringar för att möta både den nuvarande ekonomiska krisen och klimathotet. En CO2-skatt är en ”extremt kostnadseffektiv åtgärd”. Skatteväxling kan vara en väg. Han nämnde att SE har haft en CO2-skatt sedan 1990-talets början. Det är bättre att beskatta sådant som är skadligt och istället sänka skatter på arbete. CO2-skatten är inte kontroversiell i SE.
En CO2-skatt ska inom EU ska vara på en ganska låg nivå som indexeras.
2. Klimatfinansiering
Bos (NL) höll med Fullerton om att en CO2-skatt fungerar på såväl global som nationell nivå men menade att det behövs en global CO2-skatt. KOM har visat att ekonomisk tillväxt och CO2-skatt går hand i hand. Professor Stern har visat att ”cost of action” är lägre än ”cost of inaction”. Han höll med Fullerton att bästa sättet att göra detta är genom sätta pris på CO2.
Det finns en risk associerad med vänta för länge med att agera– risk för tröskeleffekter, om vi passerar trösklarna kan effekten bli irreversibel. Skillnaden mellan finanskris och klimatkris är att ekonomin återhämtar sig efter en krasch, vilket kanske inte klimatet gör - klimatkrisen är inte cyklisk. Klimatkrisen har stora fördelningseffekter; ca 85 procent av kostnaderna drabbar utvecklingsländerna som har bidragit minst till klimatförändringarna.
EU har visat ledarskap och finansministrarna har en viktig roll i det fortsatta arbetet. Vi måste vara mycket tydliga med vad vi är beredda att bidra med och vad vi då måste få tillbaka (konditionalitet). EU bör ha en position avseende siffror som vi kommunicerar tydligt. Fast start: två miljarder euro per år. EU:s fair share av internationellt offentligt bidrag bör vara 20 -30 procent av de 30 miljarder euro som KOM uppskattar motsvarar behovet av offentligt finansiering. Han såg en roll för EU-budgeten av fler skäl, det kräver dock nya prioriteringar.
Almunia (KOM) ansåg att mötena i New York respektive Pittsburgh inte gav de resultat man hoppats på. Nästa möte som EU har måste skicka ett klart meddelande. ER har redan erkänt KOM:s uppskattningar på behov av internationellt bidrag om 100 miljarder euro per år 2020. Viktigt är att estimaten inte bör anses som formellt förslag utan snarare som en indikation på behov. KOM uppskattar EU andel till mellan 10 och 30 procent betingat på olika kriterier, vilket medför 2 till 15 miljarder euro per år.
Utvecklingsländerna behöver medel för kapacitetsuppbyggnad. Betalning kommer att bero av utvecklingsändernas villighet att vidta åtgärder. Angående EU-budgeten ser KOM tre alternativ 1) EU budget, 2) bilateralt bidrag till en EU fond, 3) bidragen baseras på bilaterala bidrag som sker till IFI:s – KOM anser dock att EU budget är bästa alternativ.
Hjort Fredriksen (DK) påminde om att COP15 i Köpenhamn nu är två månader bort och i förhandlingarna sker inga stora framsteg just nu. Positivt är dock att Kina, Indien och Japan har tagit steg framåt - å andra sidan har USA svårigheter internt och vet ej om de når hela vägen fram med sitt förslag till december.
Ett sätt att avancera kan vara en politisk överenskommelse i Köpenhamn som sedan fylls med mer konkret innehåll.
Han stödde Bos angående konkreta siffror och konditionalitet. Viktiga finansieringsfrågor är 1) fast-start 2) belopp för bidrag, 3) fördelningsnyckel. Vi behöver tydliga budskap på dessa frågor som stark signal till andra parter. Nästa Ekofin bör gå från estimat till förslag.
Callesen (DK, ordf i den arbetsgrupp under Ekofin som behandlar klimatfinansiering, JWG (Joint Working Group)) informerade med utgångspunkt från det brev som han skickat till KEP och EFK om arbetet i JWG samt förberedelserna av slutsatser inför Ekofin 20 oktober. Han konstaterade att gruppens arbete även har attraherat intresse från länder utanför EU och att de slutsatser vi tar fram även ska ses som kommunikation till andra parter.
Borg summerade och betonade att det övergripande målet måste vara att minska utsläppen. Efter att ha deltagit i G20 är intrycket att EU har mycket politiska åtaganden jämfört med övriga parter – den stora frågan är inte intern bördefördelning om små belopp – den stora frågan är att få i gång USA och Kina så att vi kan börja göra framsteg i de internationella förhandlingarna. Vi bör genom alla kanaler kommunicera att vi behöver USA:s hjälp i de internationella klimatförhandlingarna. Vi behöver tydliga signaler från Ekofin i oktober som även blir en referens inför G20-finansministermötet i St. Andrews.
Rostowski höll ett långt anförande om fördelningsnycklar. Han ansåg att vi i klimatpolitiken bör stödja substitutionseffekter men minimera inkomsteffekter, vilket bör beaktas i valet av fördelningsnyckel. BNP är en bra proxy för konsumenters ansvar eftersom den visar på konsumenters aktiviteter. UK har utlokaliserat mycket av sin smutsiga produktion, och därmed sina utsläpp medan konsumtionen fortfarande är koldioxidintensiv.
Han menade att så länge principen om ”universal contribution” gäller så är PL indifferent till huruvida fördelningsnyckeln baseras på utsläpp eller BNP. Han hade dock tre invändningar: 1) om man lägger för mycket vikt på utsläpp så kommer Kina och Indien ej med i ett globalt avtal – om vi då beskär mängden länder som bidrar enligt den nyckeln så kommer speciellt nya medlemsstater få betala mer än annars 2) En fördelningsnyckel bara med BNP/BNI är dåligt för oss och bra för andra parter i nuläget. Men på lång sikt är BNP inte nödvändigtvis dåligt för oss i och med att de andra ländernas BNP växer fort, 3) Att använda samma nyckel kanske inte är så viktigt – inom EUETS är det redan så att en del länder bidrar mer än andra.
Darling höll med tidigare talare om att Indien och Kina har kommunicerat att de inte ska göra så mycket innan vi har gjort vårt – så kan vi inte fortsätta förhandlingarna. Han menade att vi måste vara mer specifika för att nå fram i förhandlingarna, dels beträffande siffror och bud, dels om hur den finansiella strukturen ska se ut (governance). I Köpenhamn bör vi åtminstone ha en tydlig politisk överenskommelse som även tydliggör våra intentioner.
Lagarde var tydlig med att klimatfinansiering är för viktigt för att lämnas i miljöministrarnas händer. FR kommer att införa en CO2-skatt och Lagarde vill involvera så många finansministrar som möjligt. KOM bör uppmuntras i arbetet med ett reviderat energiskattedirektiv. Det är trots politiska utmaningar nödvändigt för EU att införa en CO2-skatt.
Fullerton framhöll att alternativet till en CO2-skatt eller utsläppshandel är traditionell reglering eller direktiva subventioner vilket är betydligt mer kostsamt. Eftersom intäkterna från en CO2-skatt kan omfördelas till hushåll med lägre inkomster är ökade kostnader för hushåll med låga inkomster inte är ett argument emot införande av en CO2-skatt.
Borg summerade sessionen och konstaterade att det hade varit en mycket engagerad och givande diskussion där finansministrarna var eniga om att klimatfrågan och finansiering av klimatåtgärder är en mycket viktiga frågor. Arbetet fortsätter med förberedelserna inför Europeiska rådet i oktober. Nu även viktigt att fortsätta arbetet inom G20 och nästa finansministermöte i St. Andrews. Där kommer vi behöva ett stort engagemang från framförallt USA.
Arbetssession 3 - Sysselsättning
Borg inledde med en referens till IMF:s World Economic Outlook som publicerades den 1 oktober. Arbetslösheten i USA väntas stiga nästa år och sedan gå tillbaka till samma nivå som före krisen, runt 5 procent på medellång sikt. I Europa väntas däremot arbetslösheten fastna på högre nivåer än före krisen, nära 10 procent de närmsta åren. Den politiska uppgiften för MS är att nu motbevisa IMF:s prognos.
Professor Nickell (Nutfield College) kommenterade kort variationen mellan situationen på arbetsmarknaderna i MS och redogjorde därefter för vilka lärdomar man kan dra av tidigare konjunkturnedgångar och arbetsmarknadspolitikens betydelse. Han konstaterade att det är viktigt att undvika förtidspensionering och sjukbidragsberoende som leder till permanent utanförskap. Istället är det centralt att aktivera de som blir arbetslösa för att behålla anknytningen till arbetsmarknaden; matchning, utbildning, praktik och jobbgarantier framhölls som exempel på bra åtgärder. Nickell avslutade med att konstatera att alla åtgärder bör verka för ökat arbetskraftsutbud på lång sikt.
Hjort Fredriksen poängterade vikten av att inte göra om tidigare misstag som sänker arbetskraftsutbudet. Det är ekonomiskt och socialt ansvarslöst att vidta åtgärder som leder till sänkt arbetskraftsutbud och permanent utanförskap. De åtgärder som vidtagits verkar vara ”timely, targeted, temporary” men bör fasas ut så snart som möjligt. Han nämnde ungdomsarbetslösheten som särskilt problematisk då unga saknar anknytning till arbetsmarknaden.
Han menade att sunda makroekonomiska ramverk är grunden för att kunna bedriva bra arbetsmarknadspolitik; sunda offentliga finanser är nödvändiga för att kunna skydda individen vid arbetslöshet, i detta sammanhang är exitstrategier viktiga. Givet de konsolideringskrav som väntar MS är det viktigt att skapa incitament för arbete. Att beskatta annat än arbete kan dessutom bidra till arbetet att nå andra politiska mål, såsom minskad koldioxidanvändning.
Almunia poängterade att arbetsmarknadspolitiken är ett viktigt led i arbetet med att höja den potentiella tillväxten på medellång sikt. Arbetslösheten kommer att öka ytterligare då vissa kortsiktiga åtgärder som tillfällig arbetstidsförkortning har verkat genom att förhindra massuppsägningar. Åtgärder måste verka för att öka anställningsbarheten så att den cykliska uppgången i arbetslösheten inte blir strukturell. Praktik och incitament för att underlätta mobiliteten är viktigt. Arbetsmarknadens funktionssätt och lönebildningsprocessen bör förbättras. Almunia avslutade med att betona vikten av att genomföra strukturella reformer och reformer av pensionssystemen.
Borg påminde om att formella slutsatser inte skulle tas vid mötet, men nämnde vad han ville kommunicera externt som utfall av mötet.
Anledningen till att man bedriver expansiv finanspolitik är att en hög arbetslöshet kostar samhället mycket. Med referens till samtalen om exitstrategier under mötets första dag, påpekade han vikten av hög sysselsättningsnivå för att uppnå hållbara offentliga finanser. Aktiv arbetsmarknadspolitik är nödvändig för att behålla arbetskraftens anknytning till arbetsmarknaden och för ett långsiktigt högt arbetskraftsutbud. Detta är viktigt inte minst givet en åldrande befolkning.
Trichet uppmärksammande variationen i ungdomsarbetslöshet i MS och menade att systemens olika utformning var en förklarande faktor. Han tyckte att det skulle vara värdefullt att ta fram benchmarks på området. Han nämnde även flexibiliteten i lönebildningsprocessen som förklaring.
Därefter följde en diskussion om bland annat insider/outsider-problematiken. Nickell följde upp Trichets kommentar och menade att ett system, där lönebildningen styrs främst av de som är sysselsatta leder till högre arbetslöshet och det blir svårare för arbetslösa att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden när ekonomin återhämtar sig.
Almunia gjorde ett inlägg där han meddelade att KOM avser lägga fram en rapport inför det spanska ordförandeskapet hur arbetsmarknaderna ska orienteras till att bli mer konkurrenskraftiga. Det underströks även att denna fråga inte enbart ligger hos arbetsmarknadsministrarna - vi måste snarare koppla ett bredare grepp om frågan för att möjliggöra hållbar tillväxt. Det har tidigare förelegat problem med att sammankoppla arbetsmarknadsanalyser med andra ekonomiska problem, i utformandet av en ny Lissabonstrategi har vi nu möjlighet att integrera dessa med varandra
Borg redogjorde för den svenska regeringens agerande, att man genomfört åtgärder för att göra det mer lönsamt att arbeta. Borg summerade därefter de två dagarnas möten och tackade alla deltagande.
___________________
2009-10-08
Sveriges ordförandeskap
i Europeiska unionen
Finansdepartementet
TILL Riksdagen
Informella Ekofin i Göteborg 1-2 oktober 2009: Mötesrapport
Mötet leddes av finansminister Anders Borg. Sverige representerades av Mats Odell, Per Jansson, Finansdepartementet och Stefan Ingves, Riksbanken.
Sammanfattning
Ministrarna enades om att en finanspolitisk exitstrategi bör innehålla fyra delar i) återtagande av de extraordinära finanspolitiska stimulanserna, ii) en strukturell konsolidering på mer än 0,5 % av BNP per år, iii) omfattande strukturreformer som syftar till att stärka strukturell sysselsättning och potentiell tillväxt samt iv) stärkta nationella budgetramverk. Ministrarna underströk att exitstrategierna bör utformas och genomföras inom ramen för Stabilitets- och tillväxtpakten.
Man var överens om att G20-toppmötet i Pittsburgh var framgångsrikt. Där hade man enats om bl.a. faran i att alltför tidigt dra tillbaka stimulansåtgärder, att tillbakadragandet ska vara internationellt koordinerat samt om reformer för ersättningsnivåer och bonusar. Det lyftes också fram att samordningen av EU-positioner inför mötet varit bra och att nära koordinering även bör ske framöver.
Den ekonomiska och finansiella oron har börjat lägga sig och en försiktig återhämtning har inletts. Men det globala finansiella systemet är fortfarande bräckligt och den ekonomiska aktiviteten är fortsatt svag.
Ministrarna och centralbankscheferna välkomnade att bankerna i EU i allt väsentligt klarar krisen enligt det stresstest som presenterades. Man betonade att bankerna måste fortsätta att stärka sin finansiella ställning och man enades om ett gemensamt uttalande om resultatet av testet.
Ministrar och centralbankschefer välkomnade arbetet i den arbetsgrupp för krishantering som letts av Lars Nyberg och gav sitt allmänna stöd till en rad åtgärder som ska vidtas under de närmaste 6-12 månaderna i enlighet med en färdplan. Detta arbete kommer att fortsätta längs två nära sammankopplade spår. Ett är att förbättra samordningen mellan myndigheter och andra berörda parter. Det andra är att verka för effektivare reglering, särskilt när det gäller tidiga insatser och rekonstruktion eller upplösning av banker. Ekofin återkommer till frågan vid sitt möte i den 20 oktober med rådsslutsatser.
Ordförandeskapet fick brett stöd för att snabbt behandla en ny struktur för den finansiella tillsynen inom EU i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet (ER) i juni. Ordförandeskapet har som målsättning att nå en allmän inriktning mellan medlemsstaterna, vad gäller makrodelen inför ER i oktober, och vad gäller mikrodelen inför ER i december. Båda överenskommelserna ska därefter rapporteras till ER i december. Även om delarna förhandlas separat så är tanken ändå att det är ett samlat paket.
Avseende klimat konstaterades att EU har satt upp ambitiösa klimatmål till 2020.
För att nå dessa mål måste utsläppen av växthusgaser även minska i sektorer utanför EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS). Detta sker bäst genom att EU ETS kompletteras med en koldioxidskatt för den icke handlande sektorn. Koldioxidskatter, som bland annat Sverige har stora erfarenheter av, är kostnadseffektiva verktyg som fungerar och genom att skapa ett EU-ramverk undviks konkurrenssnedvridningar på den inre marknaden.
På frågan om finansiering av åtgärder för klimatförändringar upprepade ministrarna EU:s åtagande att nå ett övergripande, ambitiöst och omfattande avtal i Köpenhamn i december. Man bekräftade att EU är redo att ta sin beskärda del av den internationella klimatfinansieringen och att särskilt viktigt är det fortsatta arbetet inom G20 och nästa finansministermöte i St. Andrews den 6-7 november.
Ministrarna diskuterade situationen på arbetsmarknaden och vad som bör göras för att motverka att den ökande arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå. Det konstaterades att särskilt viktigt är att behålla arbetskraftens anknytning till arbetsmarknaden genom en aktiv arbetsmarknadspolitik och fortsatt expansiv finanspolitik. Vidare är strukturella reformer nödvändiga för att främja långsiktigt högt arbetskraftutbud. En hög sysselsättningsnivå är central för att uppnå hållbara offentliga finanser.
Arbetslunchen - Exitstrategier
Giavazzis och Pisani-Ferrys presentationer
Giavazzi underströk att återtagandet av den penningpolitiska stimulansen inte fick leda till en (alltför) snabb uppgång i långräntorna, vilket skulle kunna leda till fortsatta och förnyade förluster för banksektorn. Det var därför avgörande att förankra förväntningarna. På samma sätt menade han att det var avgörande också för finanspolitiken att förankra förväntningarna. Han konstaterade också att en finanspolitisk exitstrategi också kan underlättas av strukturella reformer. Han exemplifierade med att t.ex. en höjning av pensionsåldern inte nödvändigtvis behöver vara negativt för efterfrågan.
Giavazzi avlutade med att referera till IMF:s senaste WEO som bl.a. behandlade ett antal goda exempel på finanspolitisk exit och här pekade han särskilt på erfarenheterna från Sverige.
Pisani-Ferry konstaterade att exit diskuterades inom flera olika områden: banksektorn, penningpolitiken och finanspolitiken. Det stod klart att det är viktigt att återgå till normalläge, men problemet är att det efter krisen inte är uppenbart vad som kommer att vara en normal situation.
En annan viktig fråga är ordningsföljden för exitstrategierna. Pisani-Ferry menade att det fanns anledning att inleda med att återta de exceptionella stödåtgärderna för banksektorn, för att därefter återta de finanspolitisk stimulanserna och att det först därefter var aktuellt med en penningpolitisk exit.
Delvis som ett svar på Giavazzi menade Pisani-Ferry att pensionsreformer kan vara bra, men menade att sådana reformer inte var ett tillräckligt ”substitut” i nuvarande läge. Han menade att en strukturell förbättring på 0,5 % av BNP per år sannolikt inte är tillräckligt och efterlyste en mer ambitiös konsolideringsbana. Kostnaderna är enorma om man väntar för länge med att konsolidera.
Efter presentationerna ställde Borg frågan om vad som bör vara ”key features” i en finanspolitisk exitstrategi.
Giavazzi menade att det är avgörande med att trovärdigt kommunicera en strategi. Detta kan bidra till att hålla tillbaka långräntor och därmed ha en stabiliserande effekt.
Pisani-Ferry menade att det var rätt tid att lägga fast en plan för finanspolitisk exit och att en sådan plan för varje land bör innehålla tydliga steg för en medelfristig budgetkonsolidering.
Diskussionen om finanspolitiska exitstrategier (fiscal exit strategies)
Juncker (Eurogruppens ordf.) redogjorde för Eurogruppens diskussioner tidigare på morgonen. Krisen har påverkat Euroområdets tillväxtförutsättningar. Den potentiella tillväxttakten har nedreviderats från tidigare 2,5 % till mellan 1 – 1,5 %. Det är nu viktigt att vidta åtgärder för att höja den långsiktiga tillväxten.
Eurogruppens diskussion om exitstrategier hade klargjort att det inte nu var läge att återta de ekonomisk-politiska stimulanserna, men samtidigt hade enighet funnits om att det var rimligt att påbörja en finanspolitisk exit år 2011. KOM:s höstprognos (som offentliggörs 3/11) är en viktig input för att bedöma återhämtningens styrka och om 2011 är en lämplig tidpunkt. Eurogruppen hade också enats om att det var rimligt att konsolideringen borde uppgå till mer än 0,5 % av BNP per år för att bl.a. komma tillrätta med de höga skuldkvoterna.
Almunia (KOM) menade Giavazzis och Pisani-Ferrys introduktioner gav tydliga utgångspunkter för vad som måste göras. En svår avvägning var frågan om behovet av att påbörja budgetkonsolideringen samtidigt som det fortfarande var viktigt att säkra ”financial repair”. Klart var att frågan om finanspolitisk hållbarhet inte var en ny fråga, men att den nu blivit än mer akut. Almunia konstaterade att det var mycket svårt att definiera när det är lämpligt att återta stimulanserna. 2011 kan vara en rimlig tidpunkt, men samtidigt måste vi vara flexibla. Han konstaterade också att formuleringen av en exitstrategi inte är detsamma som implementering.
Vid Ekofinrådet i december finns ett antal aspekter som måste diskuteras samtidigt som underskottsförfarandet EDP för ett antal länder inleds (vilket innebär att totalt 20 länder kommer att bli föremål för EDP). Det är också då vi måste bedöma vad de länder, som redan är föremål för EDP, har gjort.
Wieser (EFK-ordf.) konstaterade att det var rätt tidpunkt att inleda diskussionerna om exitstrategier. Koordinering var inte bara en finanspolitisk övning, utan hade också konsekvenser för t.ex. den finansiella sektorn. En strategi var också viktig för att skapa rätt förväntningar på de finansiella marknaderna.
Vid diskussionen på EFK hade det funnits enighet om att det inte var aktuellt att återta stimulansåtgärderna under 2010, men att det kan vara rimligt att påbörja en exit 2011 givet att prognosen visar en tillräcklig tillväxttakt. Konsolideringsbehovet kan samtidigt behöva vara klart större än 0,5 % av BNP i en del länder (här nämnde Wieser explicit ES vars konsolidering skulle behöva vara klart mer än 1 % av BNP). Bedömningar av vad varje land kan behöva göra bör samtidigt inkludera andra aspekter än ”how far away you are”. [Sannolikt avsåg han här ”avståndet” till 3 %-gränsen.] Klart är i alla fall att frågan om finanspolitisk exit måste diskuteras omedelbart, inte minst i ljuset av EDP-processen. Vi behöver således besluta om generella principer, men med hänsyn tagit till länderspecifika aspekter.
Borg (ORDF) konstaterade att stats- och regeringscheferna givit finansministrarna ett tydligt uppdrag att ta i itu med frågan om finanspolitisk exit – och här refererade han till vad som sagts på G20-toppmötet i Pittsburgh. Han konstaterade samtidigt att det var avgörande att återgå till normaltillstånd innan nästa lågkonjunktur, då vi måste ha återställt ordningen i de offentliga finanserna. Trovärdigheten är avgörande.
Borg klargjorde vidare att (denna) lunchdiskussion inte ska hantera frågan om (ev.) koordinering med penningpolitiken. Borg övergick därefter till att redogöra för ”byggstenarna” i en finanspolitisk exitstrategi: i) återtagande av de finanspolitiska stimulanserna, ii) en strukturell konsolidering på mer än 0,5 % av BNP per år, iii) en fortsatt diskussion om stabilitets- och konvergensprogrammen. Därefter klargjorde han att dessa byggstenar samt de förslag till strategi som finns i det förslag till extern kommunikation som skickats ut innan mötet skulle utgöra grunden för vad han avsåg kommunicera till media m.m. efter mötet.
Borg redogjorde därefter för de budskap han avsåg kommunicera externt efter mötet:
i) att fortsatt finanspolitisk stimulans är nödvändig, ii) behovet av en budgetkonsolidering på mer än 0,5 % av BNP per år, iii) behov av att reformera nationella finanspolitiska ramverk, samt iv) fortsatta strukturella reformer.
”Verktyget” ska vara stabilitets- och konvergensprogrammen. Angående den fortsatta processen ville han se rådsslutsatser från Ekofin 20 oktober som sedan kunde födas in till Europeiska rådet 29-30 oktober. Borg undrade om övriga var överens om budskapen och den föreslagna handlingsplanen.
Almunia menade å sin sida att mätmetoderna redan var överenskomna mellan alla 27 medlemsländer. Borg klargjorde att det var fel tillfälle att diskutera frågan om mätmetod och att det i kommunikationen var begreppet som var det avgörande.
fter några kortare kommentarer avslutade Borg diskussionen med att än en gång summera de tidigare budskapen han avsåg kommunicera till media, inkl. tilläggen om arbetsmarknaden och behovet av långsiktiga investeringsprojekt.
Arbetssession 1 – Finansiella frågor
1. G20-rapportering
Darling återrapporterade från G20 finansministermötet i London och G20-toppmötet i Pittsburgh. Han menade att båda dessa möten varit väldigt framgångsrika. Det fanns enighet både i London och Pittsburgh om att det är farligt att dra tillbaka finanspolitisk stimulans alltför tidigt samt att tillbakadragandet ska vara koordinerat samt tidsmässigt avvägt. I framtiden kommer man inte längre att kunna förlita sig på den amerikanska konsumtionen att dra världsekonomin framåt. Istället måste vi arbeta tillsammans för att nå en stark, uthållig och balanserad tillväxt.
Vidare enades man om att skapa ett ramverk som uppmärksammar problem innan en kris uppstår och som ger möjligheter till policysvar. Avseende klimatfinansiering enades man om att finansministrarna vid mötet i St. Andrews den 6-7 november ska bereda vägen inför Köpenhamnsmötet. Man enades också om behovet att se över de internationella finansiella institutionernas (IFI:s) roll i den internationella arkitekturen och deras styrning och inflytande. Gällande reformer för ersättningsnivåer och bonusar är slutsatserna från Pittsburgh starka. Banker i UK och FR har redan godkänt principerna, något som är en viktigt steg. Implementering kommer att diskuteras i St. Andrews vad gäller exit, tillväxt och klimat.
Borg underströk att den samordning som skedde inom EU var väldigt viktig inför Pittsburgh. Det Terms of reference (ToR) som togs fram var en stor hjälp och alla EU-länder som deltog i toppmötet höll sig till detta. Han stödde starkt att klimat diskuteras i St. Andrews.
Almunia framhöll att EU, också framgent behöver genomarbetade ToR att använda sig av i G20-sammanhang, bland annat avseende Framework for strong, sustainable and balanced growth samt avseende styrning och inflytande över IFI:s.
Han betonade att det svenska ordförandeskapet har varit bra i detta avseende, särskilt med betoning på avstämning på informellt ER strax före Pittsburgh.
Draghi (IT och Financial Stability Board, FSB) menade att det för tillfället viktigaste för FSB att få på plats är Basel II. I detta måste exempelvis procyklikalitet och ersättningsnivåer ingå samtidigt som det är viktigt med jämförbarhet mellan länder. Vad gäller principer för ersättningsnivåer är det viktigt att slå fast att ersättningen ska vara i) varierande i förhållande till individuell och företagets prestation, ii) eftersläpande (minst tre år), iii) icke-kontanta samt iv) möjliga att återta om utvecklingen blir sämre än förväntat.
Trichet (ECB) menade att det var viktigt att man i Pittsburgh uppnådde konsensus utan att bråka över detaljer. Frågan är hur vi på bästa sätt ska övervaka G20-ländernas ekonomier. Han framhöll att Pittsburgh var tydligt gällande protektionism och level playing fields, något som är väldigt positivt. De betydande skillnaderna mellan USA:s och Europas regelverk måste ses över.
2. EU:s IMFC-tal
Godkändes utan diskussion.
3. Den ekonomiska och finansiella situationen
Almunia inledde med att konstatera att vi ser positiva signaler, men vi måste hålla kvar stimulanser under hela 2010. (I vart fall i alla länder som har råd.) Arbetslösheten stiger i alla länder. Inflationen fortsätter att vara negativ i eurozonen och beräknas av Eurostat uppgå till -0,3 %, men väntas bli positiv till slutet av detta år. Kommissionens höstprognos kommer den 3 november. IMF har nyligen publicerat en prognos inför Istanbul som visar på låg men positiv tillväxt inför nästa år.
Trichet höll med Almunia. ECB hade räknat upp tillväxten med 0,5 % för både 2009 och 2010 vilket skulle ge positiv tillväxt nästa år. Han betonade att det fanns starka nedåtrisker, men förutsåg positiva siffror på inflation mot slutet av året utan någon större risk för deflation. Den minskade efterfrågan av åtgärder för likviditet visar tillsammans med sjunkande spreadar på förbättringar på marknaden. Ännu är det dock inte tid för exit strategier, vi måste se på marknadssituationen tillsammans med inflationsrisker. Förtroende är nyckeln till återhämtning.
Borg konstaterade att många av de prognoser som nu presenteras stämmer överens när det gäller synen på framtiden. Han konstaterade att en låg tillväxt kopplat med växande outputgap kommer att medföra en stigande arbetslöshet.
Wieser (ORDF EFK) konstaterade att förtroendet har stärkts inom den finansiella sektorn och realekonomin. Uthålligheten är fortfarande tveksam, t.ex.
finns frågetecken avseende arbetslöshet och offentlig skuldsättning med inverkan på långa räntor. Problem med dåliga tillgångar kvarstår även om kapitalsituationen förbättras av den starka intjäningen. Vi ser samtidigt en snabb ökning av kreditförluster. Försäkringssektorn ska också genomföra ett stresstest där tidsplanen snabbas på. Stresstester är bra och bör ske årligen.
Efter vissa tillägg på förslag av Trichet och UK kunde man även enas om en gemensam pressrelease om stresstesterna.
4. Crisis management
Nyberg (SE, cb och High Level Working Group, HLWG) presenterade HLWG:s rapport om krishantering som färdigställts i juni. Han betonade att rapporten bygger på den praktiska erfarenheten av krishantering från alla typer av myndigheter, tillsyn, centralbank och departement.
Rapporten har tio rekommendationer, och i synnerhet finns behov att i) förbättra policykoordineringen, ii) klargöra ansvaret och uppdraget mellan värd- och hemländer, iii) utveckla bördefördelningsprinciper för att vi ska vara bättre förberedda, iv) fördjupa tillsynssamarbetet i s.k. ”core supervisory colleges”, v) se över insättningsgarantin och vi) utveckla metoder för att ta hand om banker som fallerar. Han betonade dessutom att centralbankerna också har anledning att fundera över krisen, även om de naturligtvis är oberoende.
Han föreslog att det fortsatta arbetet i gruppen skulle fokusera på bördefördelning i enlighet med den färdplan som tagits fram. Ett arbete som kan göras för att föra diskussionen vidare är att ta fram ett ”reflection paper”, med praktiska detaljer.
Wieser behandlade processen framöver. Han menade att det finns stor uppslutning kring att man behöver arbeta mer med krishantering i samband med tillsynsarbetet. Det behövs reglering av verktyg för ”early intervention” och hantering av banker i kris. Förutom regleringen krävs en närmare policykoordinering. Det ”Memorandum of Understanding” (MoU) om krishantering som finns har inte använts under krisen och vi behöver klargöra rollen för EFK och Ekofin. ESRB (European Systematic Risk Board) måste komma in i systemet. Bördefördelning har många betydelser och det finns ett behov av breda principer. Vare sig vi är för eller emot så behöver vi veta varför. Färdplanen ger god grund för att fortsätta arbetet.
McCreevy (KOM) förklarade att man vill gå vidare med detta område och kommer med sitt meddelande snart som innehåller skrivningar om i) gemensamma verktyg för tidigt ingripande, ii) bolags- och konkursrätt, iii) hur gränsöverskridande bankproblem ska finansieras, vilket kommer in på bördefördelning. KOM vill ha bindande regler om detta för att få ett ökat förtroende. Det är viktigt att få de rätta incitamenten för framtidens finansmarknad. Han hoppades på goda svar under den kommande konsultationen.
Trichet (ECB) betonade att det finns en spänning mellan EU:s politiska struktur och den inre marknaden. Bördefördelning är viktigt. Samtidigt kan man fråga sig hur det går ihop att vi jobbar med frågan om hur vi ska dela utgifter när vi samtidigt säger att vi bör se till att inte skattebetalarnas medel ska användas för att rädda banker? Living wills, insättningsgaranti, katastrofscenarier gör dock att statliga medel aldrig kan uteslutas. Vi bör arbeta vidare, men inte komma fram ex-ante med en plan för att rädda ett visst institut. Att arbeta med principer tycker ECB är bra och vi bör fortsätta med detta spår.
Borg höll med om att vi inte bör ta fram en ex-ante formel för bördefördelning som slår fast stora åtaganden för medlemsländerna, men vi bör titta på frågan vidare.
Ingves (SE, cb) förklarade att de är nöjda med regleringsdelarna i färdplanen och det behövs också mer policy koordinering. Att implementera MoU är väldigt viktigt, vi håller nu på med att bilda en Nordic-Baltic Cross Border Stability Group. Det är också viktigt att fortsätta arbeta med bördefördelning - vad är det och hur ska vi närma oss frågan? Det handlar om principer m.m., men inte matematiska formler i förväg. När vi sitter där kl. tre på morgonen och krishanterar vill vi i alla fall prata samma språk.
Borg betonade att man ska se syftet med arbetet med bördefördelning som att det kan förbättra utgångspunkten för arbetet i en kris, men vi inser att en förhandling kvarstår.
Borg sammanfattar diskussionen med att ministrar och centralbanker välkomnar rapporten och färdplanen och ordförandeskapet kommer ta upp det till Ekofin den 20 oktober med rådsslutsatser.
5. Tillsyn
Almunia och McCreevy inledde med att presentera KOM:s förslag till ny tillsynsstruktur inom EU, som publicerades den 23 september.
Borg höll därefter ett anförande där han pekade på behovet av att så snart som möjligt nå en överenskommelse när det gäller tillsynen. Slutsatserna från (ER) i juni måste vara en utgångspunkt för de fortsatta förhand-lingarna. Diskussionerna i rådsarbetsgruppen har gått mycket bra hittills. Han framhöll att ordförandeskapet har som målsättning att nå en allmän inriktning mellan MS, vad gäller makrodelen inför ER i oktober, och vad gäller mikrodelen inför ER i december. Båda överenskommelserna ska därefter rapporteras till ER i december. Även om delarna förhandlas separat så är tanken ändå att det är ett samlat paket.
Trichet (ECB) stod bakom förslaget i makrodelen.
Han framförde att Steering committee i makroorganet ESRB (European Systematic Risk Board) bör ha fem medlemmar från centralbankerna och inte bara två.
Lagarde (FR) stödde ordförandeskapets tidtabell.
Fernandez Ordonez (ES, cb) och Bernstein (DK, cb) stödde KOM:s förslag.
Janota (CZ) och Nummikoski (FI) stödde en snabb process. De underströk även att det är viktigt att hålla sig till de principer som slogs fast vid ER i juni. Det nuvarande förslaget går utanför de principerna.
Borg framhöll återigen att det är viktigt att arbetet ligger i linje med det mandat som ER gav i juni. Han sammanfattade diskussionen med att återigen upprepa tidsplanen för förhandlingarna.
Arbetssession 2 – Klimat
1. Kostnadseffektiva ekonomiska styrmedel
Professor Don Fullerton (University of Illinois) höll en kort presentation om kostnadseffektiva ekonomiska styrmedel för att minska CO2-utsläppen i sektorer som inte omfattas av utsläppshandel, dvs. den icke handlande sektorn.
Fullertons slutsats var att en CO2-skatt i den icke handlande sektorn är mer kostnadseffektivt för att minska CO2-utsläppen än traditionella regleringar och direkta subventioner. En CO2-skatt skapar incitament för hushåll och företag att minska utsläppen. Med en CO2-skatt behövs ingen information om kostnader, utsläppen behöver inte mätas och företag kan välja ut de produktionsmetoder som har den lägsta kostnaden. Handel med utsläppsrätter har å andra sidan fördelen att det minskar osäkerheten om att nå ett visst uppsatt reduktionsmål.
Kovács (KOM) påminde om att EU har satt upp ambitiösa mål till 2020 och för att nå målen måste även utsläppen utanför EU-ETS minska. Kovács höll med Fullerton om att EU-ETS bör kompletteras med en CO2-skatt eftersom det är ett kostnadseffektivt instrument (utan kryphål). Hushåll med låga inkomster kan om MS så önskar kompenseras via subventioner men detta bör varje MS bestämma nationellt. Vidare framförde Kovács att det inte handlar om att öka skatteintäkterna utan att påverka beteendet. Det är viktigt att man skapar ett EU-ramverk (genom ändringar i det nuvarande energiskattedirektivet) för att undvika konkurrenssnedvridningar på den inre marknaden. Kovács påtalade också vikten av att nå en överenskommelse i Köpenhamn och att EU ska kunna ”lägga pengar på bordet”.
Borg inledde med att påtala behovet av fiskala förändringar för att möta både den nuvarande ekonomiska krisen och klimathotet. En CO2-skatt är en ”extremt kostnadseffektiv åtgärd”. Skatteväxling kan vara en väg. Han nämnde att SE har haft en CO2-skatt sedan 1990-talets början. Det är bättre att beskatta sådant som är skadligt och istället sänka skatter på arbete. CO2-skatten är inte kontroversiell i SE.
En CO2-skatt ska inom EU ska vara på en ganska låg nivå som indexeras.
2. Klimatfinansiering
Bos (NL) höll med Fullerton om att en CO2-skatt fungerar på såväl global som nationell nivå men menade att det behövs en global CO2-skatt. KOM har visat att ekonomisk tillväxt och CO2-skatt går hand i hand. Professor Stern har visat att ”cost of action” är lägre än ”cost of inaction”. Han höll med Fullerton att bästa sättet att göra detta är genom sätta pris på CO2.
Det finns en risk associerad med vänta för länge med att agera– risk för tröskeleffekter, om vi passerar trösklarna kan effekten bli irreversibel. Skillnaden mellan finanskris och klimatkris är att ekonomin återhämtar sig efter en krasch, vilket kanske inte klimatet gör - klimatkrisen är inte cyklisk. Klimatkrisen har stora fördelningseffekter; ca 85 procent av kostnaderna drabbar utvecklingsländerna som har bidragit minst till klimatförändringarna.
EU har visat ledarskap och finansministrarna har en viktig roll i det fortsatta arbetet. Vi måste vara mycket tydliga med vad vi är beredda att bidra med och vad vi då måste få tillbaka (konditionalitet). EU bör ha en position avseende siffror som vi kommunicerar tydligt. Fast start: två miljarder euro per år. EU:s fair share av internationellt offentligt bidrag bör vara 20 -30 procent av de 30 miljarder euro som KOM uppskattar motsvarar behovet av offentligt finansiering. Han såg en roll för EU-budgeten av fler skäl, det kräver dock nya prioriteringar.
Almunia (KOM) ansåg att mötena i New York respektive Pittsburgh inte gav de resultat man hoppats på. Nästa möte som EU har måste skicka ett klart meddelande. ER har redan erkänt KOM:s uppskattningar på behov av internationellt bidrag om 100 miljarder euro per år 2020. Viktigt är att estimaten inte bör anses som formellt förslag utan snarare som en indikation på behov. KOM uppskattar EU andel till mellan 10 och 30 procent betingat på olika kriterier, vilket medför 2 till 15 miljarder euro per år.
Utvecklingsländerna behöver medel för kapacitetsuppbyggnad. Betalning kommer att bero av utvecklingsändernas villighet att vidta åtgärder. Angående EU-budgeten ser KOM tre alternativ 1) EU budget, 2) bilateralt bidrag till en EU fond, 3) bidragen baseras på bilaterala bidrag som sker till IFI:s – KOM anser dock att EU budget är bästa alternativ.
Hjort Fredriksen (DK) påminde om att COP15 i Köpenhamn nu är två månader bort och i förhandlingarna sker inga stora framsteg just nu. Positivt är dock att Kina, Indien och Japan har tagit steg framåt - å andra sidan har USA svårigheter internt och vet ej om de når hela vägen fram med sitt förslag till december.
Ett sätt att avancera kan vara en politisk överenskommelse i Köpenhamn som sedan fylls med mer konkret innehåll.
Han stödde Bos angående konkreta siffror och konditionalitet. Viktiga finansieringsfrågor är 1) fast-start 2) belopp för bidrag, 3) fördelningsnyckel. Vi behöver tydliga budskap på dessa frågor som stark signal till andra parter. Nästa Ekofin bör gå från estimat till förslag.
Callesen (DK, ordf i den arbetsgrupp under Ekofin som behandlar klimatfinansiering, JWG (Joint Working Group)) informerade med utgångspunkt från det brev som han skickat till KEP och EFK om arbetet i JWG samt förberedelserna av slutsatser inför Ekofin 20 oktober. Han konstaterade att gruppens arbete även har attraherat intresse från länder utanför EU och att de slutsatser vi tar fram även ska ses som kommunikation till andra parter.
Borg summerade och betonade att det övergripande målet måste vara att minska utsläppen. Efter att ha deltagit i G20 är intrycket att EU har mycket politiska åtaganden jämfört med övriga parter – den stora frågan är inte intern bördefördelning om små belopp – den stora frågan är att få i gång USA och Kina så att vi kan börja göra framsteg i de internationella förhandlingarna. Vi bör genom alla kanaler kommunicera att vi behöver USA:s hjälp i de internationella klimatförhandlingarna. Vi behöver tydliga signaler från Ekofin i oktober som även blir en referens inför G20-finansministermötet i St. Andrews.
Rostowski höll ett långt anförande om fördelningsnycklar. Han ansåg att vi i klimatpolitiken bör stödja substitutionseffekter men minimera inkomsteffekter, vilket bör beaktas i valet av fördelningsnyckel. BNP är en bra proxy för konsumenters ansvar eftersom den visar på konsumenters aktiviteter. UK har utlokaliserat mycket av sin smutsiga produktion, och därmed sina utsläpp medan konsumtionen fortfarande är koldioxidintensiv.
Han menade att så länge principen om ”universal contribution” gäller så är PL indifferent till huruvida fördelningsnyckeln baseras på utsläpp eller BNP. Han hade dock tre invändningar: 1) om man lägger för mycket vikt på utsläpp så kommer Kina och Indien ej med i ett globalt avtal – om vi då beskär mängden länder som bidrar enligt den nyckeln så kommer speciellt nya medlemsstater få betala mer än annars 2) En fördelningsnyckel bara med BNP/BNI är dåligt för oss och bra för andra parter i nuläget. Men på lång sikt är BNP inte nödvändigtvis dåligt för oss i och med att de andra ländernas BNP växer fort, 3) Att använda samma nyckel kanske inte är så viktigt – inom EUETS är det redan så att en del länder bidrar mer än andra.
Darling höll med tidigare talare om att Indien och Kina har kommunicerat att de inte ska göra så mycket innan vi har gjort vårt – så kan vi inte fortsätta förhandlingarna. Han menade att vi måste vara mer specifika för att nå fram i förhandlingarna, dels beträffande siffror och bud, dels om hur den finansiella strukturen ska se ut (governance). I Köpenhamn bör vi åtminstone ha en tydlig politisk överenskommelse som även tydliggör våra intentioner.
Lagarde var tydlig med att klimatfinansiering är för viktigt för att lämnas i miljöministrarnas händer. FR kommer att införa en CO2-skatt och Lagarde vill involvera så många finansministrar som möjligt. KOM bör uppmuntras i arbetet med ett reviderat energiskattedirektiv. Det är trots politiska utmaningar nödvändigt för EU att införa en CO2-skatt.
Fullerton framhöll att alternativet till en CO2-skatt eller utsläppshandel är traditionell reglering eller direktiva subventioner vilket är betydligt mer kostsamt. Eftersom intäkterna från en CO2-skatt kan omfördelas till hushåll med lägre inkomster är ökade kostnader för hushåll med låga inkomster inte är ett argument emot införande av en CO2-skatt.
Borg summerade sessionen och konstaterade att det hade varit en mycket engagerad och givande diskussion där finansministrarna var eniga om att klimatfrågan och finansiering av klimatåtgärder är en mycket viktiga frågor. Arbetet fortsätter med förberedelserna inför Europeiska rådet i oktober. Nu även viktigt att fortsätta arbetet inom G20 och nästa finansministermöte i St. Andrews. Där kommer vi behöva ett stort engagemang från framförallt USA.
Arbetssession 3 - Sysselsättning
Borg inledde med en referens till IMF:s World Economic Outlook som publicerades den 1 oktober. Arbetslösheten i USA väntas stiga nästa år och sedan gå tillbaka till samma nivå som före krisen, runt 5 procent på medellång sikt. I Europa väntas däremot arbetslösheten fastna på högre nivåer än före krisen, nära 10 procent de närmsta åren. Den politiska uppgiften för MS är att nu motbevisa IMF:s prognos.
Professor Nickell (Nutfield College) kommenterade kort variationen mellan situationen på arbetsmarknaderna i MS och redogjorde därefter för vilka lärdomar man kan dra av tidigare konjunkturnedgångar och arbetsmarknadspolitikens betydelse. Han konstaterade att det är viktigt att undvika förtidspensionering och sjukbidragsberoende som leder till permanent utanförskap. Istället är det centralt att aktivera de som blir arbetslösa för att behålla anknytningen till arbetsmarknaden; matchning, utbildning, praktik och jobbgarantier framhölls som exempel på bra åtgärder. Nickell avslutade med att konstatera att alla åtgärder bör verka för ökat arbetskraftsutbud på lång sikt.
Hjort Fredriksen poängterade vikten av att inte göra om tidigare misstag som sänker arbetskraftsutbudet. Det är ekonomiskt och socialt ansvarslöst att vidta åtgärder som leder till sänkt arbetskraftsutbud och permanent utanförskap. De åtgärder som vidtagits verkar vara ”timely, targeted, temporary” men bör fasas ut så snart som möjligt. Han nämnde ungdomsarbetslösheten som särskilt problematisk då unga saknar anknytning till arbetsmarknaden.
Han menade att sunda makroekonomiska ramverk är grunden för att kunna bedriva bra arbetsmarknadspolitik; sunda offentliga finanser är nödvändiga för att kunna skydda individen vid arbetslöshet, i detta sammanhang är exitstrategier viktiga. Givet de konsolideringskrav som väntar MS är det viktigt att skapa incitament för arbete. Att beskatta annat än arbete kan dessutom bidra till arbetet att nå andra politiska mål, såsom minskad koldioxidanvändning.
Almunia poängterade att arbetsmarknadspolitiken är ett viktigt led i arbetet med att höja den potentiella tillväxten på medellång sikt. Arbetslösheten kommer att öka ytterligare då vissa kortsiktiga åtgärder som tillfällig arbetstidsförkortning har verkat genom att förhindra massuppsägningar. Åtgärder måste verka för att öka anställningsbarheten så att den cykliska uppgången i arbetslösheten inte blir strukturell. Praktik och incitament för att underlätta mobiliteten är viktigt. Arbetsmarknadens funktionssätt och lönebildningsprocessen bör förbättras. Almunia avslutade med att betona vikten av att genomföra strukturella reformer och reformer av pensionssystemen.
Borg påminde om att formella slutsatser inte skulle tas vid mötet, men nämnde vad han ville kommunicera externt som utfall av mötet.
Anledningen till att man bedriver expansiv finanspolitik är att en hög arbetslöshet kostar samhället mycket. Med referens till samtalen om exitstrategier under mötets första dag, påpekade han vikten av hög sysselsättningsnivå för att uppnå hållbara offentliga finanser. Aktiv arbetsmarknadspolitik är nödvändig för att behålla arbetskraftens anknytning till arbetsmarknaden och för ett långsiktigt högt arbetskraftsutbud. Detta är viktigt inte minst givet en åldrande befolkning.
Trichet uppmärksammande variationen i ungdomsarbetslöshet i MS och menade att systemens olika utformning var en förklarande faktor. Han tyckte att det skulle vara värdefullt att ta fram benchmarks på området. Han nämnde även flexibiliteten i lönebildningsprocessen som förklaring.
Därefter följde en diskussion om bland annat insider/outsider-problematiken. Nickell följde upp Trichets kommentar och menade att ett system, där lönebildningen styrs främst av de som är sysselsatta leder till högre arbetslöshet och det blir svårare för arbetslösa att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden när ekonomin återhämtar sig.
Almunia gjorde ett inlägg där han meddelade att KOM avser lägga fram en rapport inför det spanska ordförandeskapet hur arbetsmarknaderna ska orienteras till att bli mer konkurrenskraftiga. Det underströks även att denna fråga inte enbart ligger hos arbetsmarknadsministrarna - vi måste snarare koppla ett bredare grepp om frågan för att möjliggöra hållbar tillväxt. Det har tidigare förelegat problem med att sammankoppla arbetsmarknadsanalyser med andra ekonomiska problem, i utformandet av en ny Lissabonstrategi har vi nu möjlighet att integrera dessa med varandra
Borg redogjorde för den svenska regeringens agerande, att man genomfört åtgärder för att göra det mer lönsamt att arbeta. Borg summerade därefter de två dagarnas möten och tackade alla deltagande.
___________________