Dp 04 PM - överförande dömda
Bilaga till dokument från EU-nämnden 2005/06:1330 Till p. 5-6
Rådspromemoria | ||
2006-05-22 | ||
Justitiedepartementet |
Enheten för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete (BIRS) |
Rådets möte (rättsliga och inrikes frågor) den 1-2 juni 2006
Dagordningspunkt 4
Förslag till rambeslut om överförande av dömda personer mellan EU:s medlemsstater
Dokument: 9220/1/06 REV 1 COPEN 54 (ang. frågan om den verkställande statens och den dömdes samtycke till överförande) (bifogas)
Tidigare dokument: 8626/06 COPEN 44 (senaste lydelse av hela rambeslutet) (bifogas), Fakta-PM 2004/05 FPM58
Denna fråga har inte tidigare behandlats i EU-nämnden. Däremot har frågan om dubbel straffbarhet varit föremål för behandling vid EU-nämndens möte den 21 april 2006. Rambeslutet har därutöver berörts vid möten med justitieutskottets EU-grupp vid ett flertal tillfällen då gruppen kontinuerligt följer förhandlingarna om detta rambeslut.
Syftet med behandlingen vid ministermötet: Endast en fråga är uppe för diskussion på ministermötet; den om den verkställande statens och den dömdes samtycke till ett överförande av straffverkställighet. ORDF har som målsättning att nå en överenskommelse beträffande de principiella frågorna angående samtycket och har ej för avsikt att nå enighet kring några textförslag. Övriga delar av rambeslutet skall fortsätta att diskuteras i rådsarbetsgruppen.
Bakgrund och beredningsläge
Österrike, Finland och Sverige presenterade i januari 2005 ett förslag till rambeslut om överförande av dömda personer mellan EU:s medlemsstater. Förslaget syftar till att underlätta och effektivisera dagens samarbete enligt 1983 års Europarådskonvention när det gäller överförande av dömda personer. Rambeslutet bygger på principen om ömsesidigt erkännande och innebär att en dom med ett frihetsberövande straff (för svensk del fängelse, rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård) skall erkännas och verkställas i den dömdes hemland.
Om förslaget genomförs kan det förväntas effektivisera handläggningen av överförandeärenden avsevärt. I förslaget finns bestämmelser om bl.a. ett begränsat antal vägransgrunder, införande av tidsfrister för beslut om överförande och själva transporten av den dömde samt begränsad möjlighet för den verkställande staten att ändra den utdömda påföljdens natur eller längd.
Den enda fråga som skall diskuteras vid ministermötet är den om den verkställande statens och den dömdes samtycke till överförandet. Enligt det ursprungliga förslaget skulle den verkställande statens samtycke endast krävas i mycket begränsad omfattning (t.ex. i ömmande fall där ingen formell anknytning förelåg), medan den dömdes samtycke helt skulle tas bort som ett villkor för överförandet. Den dömde skulle dock alltid höras innan en begäran sänds iväg (artikel 5.2).
Frågan om den verkställande statens och den dömdes samtycke har varit uppe för diskussion vid flera arbetsgruppsmöten under 2005 och 2006. Rådets rättstjänst har även kommenterat förslagets förenlighet med gemenskapsrätten och olika direktiv om fri rörlighet som enligt rättstjänsten har ett genomslag även på överförandefrågor (Dir. 2004/38/EG och Dir. 2003/109/EG).
Majoriteten av medlemsstaterna stödjer ett borttagande av kravet på samtycke från den verkställande staten i flertalet fall (dvs. att systemet blir obligatoriskt såvida inte en vägransgrund föreligger), medan ett inte obetydligt motstånd föreligger mot borttagande av den dömdes samtycke.
Den verkställande statens samtycke till överförande
ORDF föreslår att den verkställande statens samtycke inte skall krävas;
- om den verkställande staten är den dömde personens medborgarstat och personen bor där,
- om den verkställande staten är den dömde personens medborgarstat eller hemviststat och den dömde skall utvisas dit som en konsekvens av domen,
- om den verkställande staten är den dömdes hemviststat och den dömde inte förlorar sitt lagliga tillstånd att vistas där som en konsekvens av domen.
Den dömde personens samtycke
Vidare föreslår ORDF att den dömdes samtycke inte skall krävas;
- när den verkställande staten är personens medborgarstat och vederbörande inte utövar sin rätt till hemvist i annan medlemsstat,
- när den dömde skall utvisas till den verkställande staten (oavsett om det är medborgarstaten eller hemviststaten),
- när den dömde har flytt eller på annat sätt (t.ex. lagligen efter avslutad brottmålsprocess) har återvänt till sin medborgarstat eller hemviststat och verkställigheten begärs överförd till någon av dessa stater.
Rättslig grund och beslutsförfarande
Som rättslig grund för förslaget till rambeslut har artikel 31.1 a och artikel 34.2 b i EU-fördraget angetts. Rambeslutet antas med enhällighet efter att ha konsulterat Europaparlamentet.
Svensk ståndpunkt
Sveriges inställning allmänt till förslaget till rambeslut
Såsom medinitiativtagare till rambeslutet, stödjer Sverige både innehåll och syfte med rambeslutet. Sverige verkar i förhandlingarna för ett så stort mervärde som möjligt i förhållande till dagens tämligen tungrodda system om överförande av dömda personer mellan EU:s medlemsstater (enligt 1983 års Europarådskonvention och dess tilläggsprotokoll från 1997). Mervärdet ligger i en förenkling och effektivisering i hanteringen av överförandeärendena.
Sveriges inställning till frågan om den verkställande statens samtycke
Sverige stödjer ORDF:s förslag när det gäller i vilka fall den verkställande statens samtycke inte skall krävas. En sådan lösning ligger i linje med principen att erkänna varandras domar och ger en bra balans för vilken anknytning som krävs för att en stat skall vara skyldig att överta straffverkställighet. Dock bör utformningen av den första strecksatsen övervägas ytterligare i de fortsatta förhandlingarna så att ordet ”bor” inte kan tolkas för snävt.
Sveriges inställning till frågan om den dömde personens samtycke
Sverige stödjer ORDF:s förslag beträffande borttagandet av den dömdes samtycke; vi får med samtliga utvisnings- och flykt-/återvändarfall och dessutom de fall där den dömde skall överföras till sitt medborgarland (= stort mervärde i jämförelse med dagens system). Den svenska grundinställningen, som bl.a. bygger på våra erfarenheter från det nordiska samarbetet på detta område, är att den dömdes samtycke inte skall krävas för att överförande skall kunna ske. Inte alla medlemsstater delar det synsättet och den nu föreslagna lösningen är en rimlig avvägning som Sverige bör kunna godta.
Europaparlamentets inställning
Europaparlamentet har ännu inte yttrat sig över förslaget.
Gällande svenska regler och förslagets effekter på dessa
Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) som implementerar bl.a. 1983 års Europakonvention om överförande av dömda personer och dess tilläggsprotokoll förutsätter samtycke från verkställighetslandet (dvs. ett frivilligt system). Enligt 1983 års konvention skall den dömdes samtycke alltid krävas emedan tilläggsprotokollet medger avsteg från denna huvudregel i två fall, utvisnings- och flyktfallet. Samtliga medlemsstater har tillträtt 1983 års konvention och 17 av dessa stater har dessutom anslutit sig till tilläggsprotokollet.
Ekonomiska konsekvenser
De ekonomiska konsekvenserna av förslaget till rambeslut är svåra att förutse, och beror naturligtvis på hur långtgående rambeslutet blir. En viss ökad arbetsbelastning för berörda myndigheter kan inte uteslutas. Emellertid innebär rambeslutet en (i bästa fall inte obetydlig) besparing genom att fler dömda personer kommer att kunna överföras från Sverige till sina hemländer, särskilt om samtycket från den verkställande staten och den dömde personen tas bort i flertalet fall. Likaså kommer handläggningstiderna att kortas - i bästa fall avsevärt och då med kortare verkställighetstider i Sverige som följd. Genomförandet av rambeslutet bör därför inte medföra några ökade kostnader för de berörda myndigheterna. Eventuella budgetära konsekvenser skall finansieras inom berörda myndigheters befintliga anslag.
Övrigt
-