Dp 03 PM - bevisupptagning
Bilaga till dokument från EU-nämnden 2005/06:1327 Till p. 5-6
Rådspromemoria | ||
2006-05-22 | ||
Justitiedepartementet |
Enheten för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete (BIRS) |
Rådets möte för rättsliga och inrikes frågor (RIF) den 1-2 juni 2006
Dagordningspunkt 3
Rambeslut om ett europeiskt bevisupptagningsbeslut
Dokument: 9516/06 COPEN 57 (bifogas)
Tidigare dokument:
KOM (2003) 688 slutlig (15221/03 COPEN 119 (förslaget))
Fakta-PM Ju-dep 2003/04:FPM73
Tidigare behandlad vid samråd med EU-nämnden: Inför RIF den 2-3 december 2004, den 24 februari, den 6 juni, den 1-2 december 2005, den 16 februari och den 27-28 april 2006.
Syftet med behandlingen vid ministermötet: Nå en politisk överenskommelse om rambeslutet.
Bakgrund
Kommissionen presenterade i november 2003 ett förslag till rambeslut om ett europeiskt bevisupptagningsbeslut avseende föremål, handlingar eller uppgifter som ska företes i brottmål. Förslaget går ut på att en myndighet i en medlemsstat ska kunna utfärda ett europeiskt bevisupptagningsbeslut, varefter myndigheterna i en annan medlemsstat ska verkställa beslutet genom att inhämta och överlämna de bevis som begärs. Härigenom ska möjligheten att i ett brottmålsförfarande få tag i bevis som finns i en annan medlemsstat förbättras. Förslaget har förhandlats sedan sommaren 2004. I rådsdeklarationen efter Madridattentaten i mars 2005 föresattes att rambeslutet skulle förhandlas färdigt före årets utgång. Vid rådsmötet i december 2005 lyckades man emellertid inte nå någon överenskommelse; inte heller vid mötena i februari och april 2006 nåddes en överenskommelse.
Rättslig grund och beslutsförfarande
Avdelning VI, artikel 31.1 (a) och (c) och 31.2 samt 34.2 (b) i Fördraget om Europeiska unionen. Beslut fattas med enhällighet efter att ha konsulterat EP.
Svensk ståndpunkt
Allmänt om förslaget till rambeslut
Sverige är positivt inställt till utgångspunkten för förslaget – att påbörja arbetet med att ersätta traditionell rättslig hjälp med motsvarande förfaranden baserade på principen om ömsesidigt erkännande. Förslaget har många fördelar, t.ex. tidsfrister, avskaffande av krav på dubbel straffbarhet och ett minimum av avslagsgrunder.
Ang. frågor som ska behandlas vid RIF
1. Territorialitet: Den första frågan gäller en s.k. territorialitetsregel som finns i rambeslutet. Regeln innebär att en MS kan vägra hjälpa till om brottet som saken gäller har begåtts – helt eller delvis – på den statens territorium.
Nackdelen med en sådan regel är att den, om den tillämpas strikt, kan innebära att hjälp vägras i orimligt hög utsträckning. Det kan vara så att endast en obetydlig del av brottet har begåtts i den verkställande staten. Den verkställande staten kan då ändå vägra att hjälpa till.
ORDF förslag bygger på att man försöker begränsa territorialitetsregeln så att stater inte regelmässigt åberopar regeln bl.a. genom att stater som inför regeln skall meddela detta till rådets generalsekretariat och till kommissionen.
Sverige, som helst ser en så begränsad territorialitetsregel som möjligt, kan stödja ORDF förslag.
2. Definition av listbrotten: Det är främst en MS som har efterlyst att sex av brottstyperna i ”listan” i artikel 16.2 i rambeslutet definieras (brotten är: terrorism, IT-brottslighet, rasism och främlingsfientlighet, sabotage, beskyddarverksamhet och utpressning och svindleri). Listan är densamma som i tidigare rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om frysning och tar upp brottstyper där det inte får uppställas krav på dubbel straffbarhet för att hjälpa till.
Sverige och det stora flertalet övriga MS motsätter sig att dessa brott nu definieras. Ett skäl till det är att syftet med listan är att MS för dessa brott ska acceptera att man i andra stater kan ha valt en lite annorlunda kriminalisering än i det egna landet – detta är ett uttryck för principen om ömsesidigt erkännande. Om vi nu börjar definiera brotten tar vi ett steg tillbaka i utvecklingen av det ömsesidiga erkännandet.
ORDF förslår nu tre alternativs
Alternativ 1: Listan står som den gör och någon definition tas inte in. Däremot uttalar rådet i anslutning till rambeslutet att frågan om listan och brotten i listan bör övervägas närmare i ett övergripande sammanhang (eftersom samma lista finns i flera andra rambeslut).
Alternativ 2: Listan står som den gör och någon definition tas inte in i rambeslutet, men väl i formuläret till listan. Därigenom vägleds tillämparen om hur brotten i listan ska bedömas.
Alternativ 3: Listan står som den gör och någon definition tas inte in. Varje MS ges dock möjlighet att i en reservation förklara att det, för att verkställa ett bevisupptagningsbeslut som avser något av de sex ovan angivna brotten, krävs att brotten uppfyller vissa kriterier som anges i rambeslutet. En sådan reservation gäller i högst fem år.
Sverige stödjer i första hand alternativ 1. Alternativ 3 är inte en bra lösning, eftersom det ger varje MS möjlighet att avge en reservation. När tanken på en reservationsmöjlighet väcktes gällde den bara en sådan möjlighet för den stat som nu med sådan emfas har förklarat sig ha problem med dubbel straffbarhet för de sex brottstyperna - inte för alla MS. Sverige kommer därför så långt det är möjligt hålla emot så att reservationsmöjligheten inte blir generell utan att den bara skall gälla denna enda MS – först då kan Sverige stödja detta alternativ. Alternativ 2 är bara ett annat sätt att definiera brotten i listan och Sverige, liksom flertalet övriga MS, motsätter sig därför detta alternativ.
3. Övriga frågor: Vid mötet kommer ORDF att söka en överenskommelse i tre frågor som tidigare varit föremål för diskussioner, men där det nu närmast föreligger samförstånd. Därutöver uppmanas MS som har utestående granskningsreservationer att lyfta dessa. Sverige har ingen sådan reservation.
Den första frågan gäller frågan om rambeslutet skall omfatta även telekommunikation och elektronisk data. I den frågan finns nu i princip en samsyn i uppfattningen att inhämtande av sådan bevis inte skall hanteras i detta rambeslut utan i ett kommande instrument. ORDF föreslår också detta.
Den andra frågan gäller rättsmedel. En MS anser att alla MS skall vara skyldiga att införa överklagandemöjligheter för beslut att utfärda bevisupptagningsbeslut. Denna skyldighet skall i första hand omfatta överklaganden som sker i den utfärdande staten men också – i vissa fall – överklaganden som sker i den verkställande staten. Förslaget har inte vunnit stöd bland övriga MS. ORDF förslag går ut på att beslut att utfärda ett bevisupptagningsbeslut bara skall kunna överklagas i den utfärdande staten. En stat får själv avgöra i vilka fall och i vilken utsträckning överklagande skall få ske när den staten är utfärdande stat. Detta är den modell som tillämpats i tidigare rambeslut, t.ex arresteringsorderrambeslutet och frysningsrambeslutet.
Den tredje frågan gäller avslagsgrunden ”nationella säkerhetsintressen”, där det föreslås att avslagsgrunden begränsas till fall där sådana intressen hade hindrat ett inhämtande av bevis även i ett nationellt ärende. Även här finns i princip en samsyn bland medlemsstaterna, vilket framgår av ORDF förslag.
Sverige ställer sig bakom ORDF:s förslag i dessa tre frågor.
Gällande svenska regler och förslagets effekter på dessa
Bestämmelser om bevisupptagning i brottmål på begäran av en annan stat finns i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. I den lagen finns även bestämmelser om rättslig hjälp utomlands, t.ex. när en svensk åklagare eller domstol begär bevisupptagning i en annan stat. Bestämmelserna bygger i stor utsträckning på konventioner om internationell rättslig hjälp från Europarådet och EU. Vid bevisupptagning på begäran av en annan stat gäller som utgångspunkt att åtgärder kan vidtas i Sverige under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång. I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål anges formkrav och andra förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en begäran om rättslig hjälp i Sverige ska kunna bifallas. Verkställighet i Sverige av ett europeiskt bevisupptagningsbeslut torde främst kräva åtgärder som motsvarar husrannsakan och beslag. Det finns dock i dag inte några bestämmelser som reglerar erkännande och verkställighet av denna typ av beslut i syfte att uppta bevisning. Det bör under det fortsatta arbetet övervägas om en reglering kan bygga vidare på den som finns i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål eller om det krävs en särskild, ny lagstiftning för erkännande och verkställighet av europeiska bevisupptagningsbeslut.
Europaparlamentets inställning
Europarlamentet (LIBE-utskottet) har den 22 mars 2004 yttrat sig över kommissionens förslag till rambeslut (A5-0214/2004). Utskottet godkände, med vissa ändringsförslag, kommissionens förslag och ställde sig i allt väsentligt positivt till detta.
Ekonomiska konsekvenser
Då det nya förfarandet syftar till att ersätta nuvarande ärenden om rättslig hjälp i brottmål, torde detta innebära att en typ av ärenden ersätts av en annan liknande ärendetyp. Såvitt kan bedömas kommer ett genomförande av rambeslutet således inte att medföra några extra kostnader. Eventuella budgetära konsekvenser av förslaget ska finansieras inom myndigheternas befintliga anslag.
Övrigt
-------