Vissa stiftelse- och associationsrättsliga frågor, m.m.

Betänkande 1997/98:LU19

Lagutskottets betänkande 1997/98:LU19

Vissa stiftelse- och associationsrättsliga frågor, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1997/98
LU19

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner vari föreslås åtgärder för att
hindra att stiftelser används som redskap vid ekonomisk brottslighet. Vidare
behandlas fem motioner med associationsrättslig anknytning. Dessa
motionsspörsmål rör näringsförbud, särskilda företagsformer för löntagarägande
och social verksamhet, regler om kassaregister samt internationella fullmakter.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Motionerna

1997/98:L202 av Catarina Rönnung och Margareta Sandgren (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en översyn av stiftelselagen för att förhindra ekonomisk
brottslighet.
1997/98:L203 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av
regelverket för stiftelser.
1997/98:L205 av Ulla Wester-Rudin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av möjligheterna
för löntagarägande.
1997/98:L206 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om en
kooperativ företagsform enligt vad i motionen anförts om sociala hänsyn i en
alternativ företagsform.
1997/98:L207 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten genom skärpta regler för näringsförbud.
1997/98:L208 av Lars Lilja (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på kassaregister.
1997/98:L910 av Mats Odell och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
harmonisering av internationella fullmakter.
1997/98:L911 av Göran Magnusson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av snabb ändring av
lagen vid registrering av stiftelsers styrelser och revisorer.
1997/98:L912 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändringar av stiftelselagen i linje med vad som anförts i
motionen.

Utskottet

Stiftelser
Stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft den 1 januari 1996, innehåller
en civilrättslig reglering av stiftelseinstitutet samt bestämmelser om tillsyn.
Lagen gäller såväl för stiftelser som har bildats av enskilda som för
stiftelser som har bildats av staten eller andra offentliga organ.
I den civilrättsliga regleringen, som i stora delar anknyter till äldre rätt,
återfinns en definition av begreppet stiftelse. Enligt denna bildas en
stiftelse genom att egendom enligt ett förordnande av en eller flera stiftare
avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett
bestämt ändamål. Egendomen skall anses avskild när den tagits om hand av någon
som åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet.
Stiftelsen är en juridisk person och för dess förpliktelser svarar bara
stiftelsens tillgångar.
När det gäller förvaltningen skall föreskrifterna i stiftelseförordnandet
följas, såvida dessa inte strider mot någon bestämmelse i stiftelselagen. Lagen
innehåller bestämmelser om två olika förvaltningsformer, nämligen egen
förvaltning respektive anknuten förvaltning. Stiftaren får välja vilken
förvaltningsform som skall tillämpas. Egen förvaltning innebär att
förvaltningsåtagandet har lämnats av en eller flera fysiska personer. Dessa
bildar stiftelsens styrelse. Vid anknuten förvaltning har förvaltningsåtagandet
lämnats av en juridisk person. En sådan juridisk person betecknas som
stiftelsens förvaltare. Om staten har lämnat ett förvaltningsåtagande är dock
stiftelsens förvaltare den myndighet som har lämnat åtagandet för statens
räkning. Styrelsen respektive förvaltaren svarar för att föreskrifterna i
stiftelseförordnandet följs.
Om inte annat följer av stiftelseförordnandet är det styrelsen som utser och
entledigar ledamöterna i styrelsen. Stiftaren kan föreskriva i
stiftelseförordnandet att han själv skall utse eller entlediga styrelsens
ledamöter eller utse ordföranden i styrelsen. Stiftaren kan vidare förbehålla
sig rätt att utse eller entlediga revisor och bestämma arvode åt styrelsens
ledamöter eller revisorerna. När egen förvaltning föreligger skall styrelsen
därför inte svara för någon åtgärd som i enlighet med stiftelseförordnandet
vidtagits av någon annan än styrelsen i fråga om att utse eller entlediga
ledamöter i styrelsen eller att utse eller entlediga revisorer. Styrelsen eller
förvaltaren skall inte heller svara för åtgärd som i enlighet med förordnandet
vidtagits av någon annan i fråga om att bestämma arvode åt styrelseledamöterna,
förvaltaren eller revisorerna.
Det finns inget hinder mot att stiftaren genom stiftelseförordnandet
förbehåller sig rätten att fortlöpande bestämma vilka personer som skall ingå i
stiftelsens styrelse. Inte heller i övrigt innehåller stiftelselagen några
bestämmelser som generellt begränsar stiftarens inflytande över förvaltningen
av stiftelsen. Stiftelselagen innehåller emellertid i några särskilt angivna
fall spärrar när det gäller vilket inflytande stiftaren kan förbehålla sig.
Styrelsen för en stiftelse får inte bestå av enbart stiftaren eller stiftarna.
Stiftaren får inte heller vara förvaltare. Av 7 § lagen (1994:1221) om
införande av stiftelselagen (1994:1220), införandelagen, följer dock att dessa
bestämmelser inte gäller i fall då stiftaren eller stiftarna vid
stiftelselagens ikraftträdande ensamma är styrelse eller stiftaren är
förvaltare för stiftelsen. Vidare innehåller stiftelselagen bestämmelser om jäv
för styrelseledamöter och förvaltare. Dessa bestämmelser gäller även för
stiftaren om han deltar i den direkta förvaltningen. I lagen finns även ett
direkt förbud för stiftaren att vara revisor. Stiftelselagens låneförbud
träffar också stiftaren. Sålunda får en stiftelse inte lämna penninglån till
eller ställa säkerhet till förmån för bl.a. stiftaren.
En stiftelse utgör en självständig förmögenhet. Även ett aktiebolag kan i och
för sig betecknas som en självständig förmögenhet. Stiftelsen har emellertid
ytterligare ett specifikt drag som skiljer den från aktiebolaget. Detta särdrag
består i att varken den som har tillskjutit egendom till en stiftelse eller
någon annan har någon rätt till andel i stiftelsens förmögenhetsmassa. En
stiftelse har således inte några ägare. Till skillnad från aktiebolaget kan en
stiftelse därför karakteriseras inte bara som en självständig utan även som en
självägande förmögenhet.
Av det förhållandet att stiftelsen är en självägande förmögenhet följer att
den som önskar gynna sig själv i ekonomiskt hänseende är hänvisad till andra
juridiska former än stiftelsen. Ett förordnande som innebär att ?stiftaren? för
egen del skall åtnjuta den löpande avkastningen av den egendom som ?stiftarens?
förmögenhetsdisposition omfattar, är nämligen rättsligt sett att se som ett
rent uppdragsförhållande mellan ?stiftaren? och egendomens mottagare.
Grundsatsen om att stiftaren inte kan använda stiftelseformen för att främja
sig själv i ekonomiskt hänseende begränsar också stiftarens möjligheter att
påverka förvaltningen av stiftelsen. Inte heller den personkrets till vars
förmån stiftelsen skall verka - destinatärerna - har något inflytande över
förvaltningen. Denna kontrolleras i stället bl.a. genom den offentliga tillsyn
som stiftelselagen föreskriver.
I fyra motioner ställs krav på åtgärder för att förhindra att stiftelseformen
utnyttjas som ett medel i ekonomisk brottslighet.
Catarina Rönnung och Margareta Sandgren (båda s) framhåller i motion L202 att
stiftelseformen, trots de skärpningar som har skett genom den nya
lagstiftningen, fortfarande är attraktiv för den som ägnar sig åt ekonomisk
brottslighet och vill förhindra insyn i verksamheten. I motionen påstås att
bedrägerier utförs av handelsbolag med stiftelser som bolagsmän varvid saknas
personligt ansvar. Insamlingsbedrägerier av stiftelser är, enligt motionärerna,
vanliga och stiftelser används också för att undandra egendom från utmätning
och konkurs. Motionärerna pekar vidare på att det inte finns något hinder mot
att personer med näringsförbud bildar stiftelser och inte heller mot att den
som inte har möjlighet att få F-skattsedel ändå driver verksamhet i
stiftelseform. Motionärerna anser att det är svårt för myndigheterna att
kontrollera om en stiftelse är en giltig juridisk person eller ej, och det kan
även vara svårt att identifiera den person som företräder en stiftelse,
eftersom personnummer inte behöver uppges. Det senare betyder att fiktiva
personer kan anmälas. Enligt motionärerna bildas stiftelser med mycket allmänna
mål och begränsat kapital för att kunna användas som täckmantel för ljusskygg
verksamhet. Avslutningsvis sägs i motionen att det inte finns något krav på att
det av en enda handling framgår hur stiftelseförordnandet är utformat. Detta
har lett till att företrädare för stiftelser har åberopat olika versioner av
stiftelsehandlingarna. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts om behovet av en översyn av
stiftelselagen för att förhindra ekonomisk brottslighet.
I motion L203 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (båda s) pekas på samma
förhållanden som tas upp i motion L202. Motionärerna anser att det är uppenbart
att den nya stiftelselagen är behäftad med så stora brister att en översyn är
ytterst påkallad. Under alla omständigheter måste det, enligt motionärerna,
ställas samma krav på dokumentation och redovisning i en stiftelse som i
aktiebolagen. Kraven på registrering måste också skärpas. För att kunna
fastställa vem eller vilka som står bakom en stiftelse måste grundare,
företrädare och förvaltare registreras med personnummer. Förbud för bildande av
näringsdrivande stiftelse bör, enligt motionärernas mening, införas för den som
ålagts näringsförbud. I motionen begärs tillkännagivande om vad som anförts i
motionen om en skärpning av regelverket för stiftelser.
Göran Magnusson (s) anför i motion L911 att det redan kan konstateras att
reglerna om registrering av styrelse och revisorer inte är ändamålsenliga.
Personnummer behöver nämligen inte anges vare sig för styrelseledamöter eller
suppleanter och vidare anges inte revisorer på registreringsbeviset trots att
lagen föreskriver att en stiftelse skall ha en godkänd eller auktoriserad
revisor. Motionären anser att det är oacceptabelt med dessa kryphål, samtidigt
som kampen mot ekonomisk brottslighet är högt prioriterad. Stiftelselagen bör
därför snarast ändras på nämnda punkter. I sammanhanget bör enligt motionären
också övervägas om inte ett centralt stiftelseregister skulle öka
tillgängligheten för alla som behöver kontrollera uppgifterna kring stiftelser.
I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts.
Även i motion L912 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs lagstiftningsåtgärder i
olika hänseenden för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet med
utnyttjande av stiftelseinstitutet. Enligt motionärerna är det inte försvarligt
att stiftelselagen används i kriminellt syfte. En översyn bör ske för att täppa
till de luckor som gör den ekonomiska brottsligheten möjlig, och motionärerna
föreslår att flera åtgärder övervägs. För att underlätta kontroll och
registrering bör, enligt motionärernas mening, stiftelsens rättskapacitet
knytas till registreringen på samma sätt som gäller för handelsbolag och
aktiebolag och för att underlätta identifiering bör personnummer på stiftelsens
företrädare registreras. Vidare bör personer med näringsförbud inte tillåtas
att bilda stiftelser, och för att förbättra insynen bör det för bolagsmän i
handelsbolag gälla krav på registrering med fullständigt namn, personnummer och
adress. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed.
Utskottet konstaterar att de problem som tas upp i motionerna har fått stor
uppmärksamhet under senare tid. Bl.a. har Riksenheten mot ekonomisk
brottslighet (REKO), som har till uppgift att verka för samordning, utveckling
och analys i frågor som rör bekämpning av ekonomisk brottslighet, drivit ett
projekt med syfte att klarlägga frågor som har samband med att stiftelser allt
oftare förekommer i anslutning till misstankar om ekonomisk brottslighet.
Enheten, som består av företrädare för polisen, åklagarväsendet,
skatteförvaltningen och exekutionsväsendet, redovisade projektet sommaren 1997.
Redovisningen återfinns i Åklagarväsendets rapport 1997:4, Stiftelser - Ett
redskap i ekonomisk brottslighet?
I rapporten pekas på att det förekommer att stiftelser agerar i olika
sammanhang trots att de inte är bildade och inte är några juridiska personer.
Ofta är det svårt för myndigheter, borgenärer och andra avtalsparter att bedöma
om det har bildats en giltig stiftelse eller inte. När en stiftelse
registrerats behöver de personer som skall företräda stiftelsen inte uppge sitt
personnummer. I rapporten framhålls att det därför ofta är svårt att fastställa
identiteten på de personer som företräder stiftelser. Enligt rapporten finns
exempel på fall där företrädare för en stiftelse visat sig bestå av personer
som inte existerar. Vidare förekommer stiftelser med samma namn eller firma
vilket medför förväxlingsrisker. Därutöver förekommer, sägs det i rapporten,
att stiftelser åberopat olika versioner av stiftelsehandlingarna, vilket med de
begränsade formkraven för bildande av stiftelser ger utrymme för missbruk.
Reglerna om personligt betalningsansvar för bolagsmännen i handelsbolag
kringgås genom att stiftelser bildar handelsbolag. Den nuvarande lagstiftningen
innebär inget hinder mot att personer med näringsförbud bildar stiftelser.
Stiftelser har också, enligt vad som anförts i rapporten, används för
bedrägerier av olika slag, bl.a. insamlingsbedrägerier, kreditbedrägerier och
mervärdesskattebedrägerier, varvid svårigheterna att identifiera den som
företräder stiftelsen utnyttjats. Därutöver framhålls i rapporten att det finns
flera exempel på att stiftelser används för att undandra egendom från utmätning
och konkurs.
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål har överlämnat rapporten till
Riksåklagaren och därvid framhållit bl.a. att rapporten väcker frågan om
lagstiftningen på området fyller sin funktion när det gäller att avhålla
presumtiva ekobrottslingar från att utnyttja stiftelser i sin verksamhet.
Statsåklagarmyndigheten har också förordat att en översyn av stiftelselagen
kommer till stånd i syfte att förebygga brott och begränsa möjligheterna att
använda stiftelseformen som ett redskap i ekonomisk brottslighet. Bland de
förslag som Statsåklagarmyndigheten lagt fram till Riksåklagaren kan nämnas
följande. Rättskapaciteten för en stiftelse bör knytas till registreringen, i
vart fall när det gäller näringsdrivande stiftelser. För att kunna identifiera
de som står bakom en stiftelse och för att förhindra förväxlingar bör det
krävas vid registreringen att uppgift lämnas om personnummer eller
organisationsnummer för dem som företräder en stiftelse. När det gäller
stiftelser som företräds av personer som är bosatta utomlands bör någon form av
identifiering göras för att undvika att fiktiva personer anmäls.
Identifieringen kan t.ex. göras med hjälp av kopia på pass eller
legitimationshandling på samma sätt som när det gäller registrering av
aktiebolag. På samma sätt som för aktiebolag bör krävas att stiftelser vars
företrädare är bosatta utomlands har en mottagare i Sverige, med viken
delgivning kan ske. För att undvika att myndigheterna kommer till motstridiga
bedömningar bör det övervägas om inte samma myndighet borde svara för både
registrering och tilldelning av organisationsnummer. Vidare bör övervägas om
skyddet för registreringen skall utsträckas till hela landet, både när det
gäller handelsbolag och stiftelser. För att i efterhand kunna utreda och
rekonstruera vad som förekommit i en stiftelse bör kraven på protokollering och
dokumentation skärpas så att man ställer samma krav på näringsdrivande
stiftelser som på aktiebolag. Även för andra stiftelser än de näringsdrivande
bör kraven skärpas. Eftersom handelsregistret inte innehåller några
personuppgifter på styrelseledamöter i stiftelser som är bolagsmän innebär
detta en möjlighet att missbruka den insynsskyddade stiftelseformen. Sådana
personuppgifter bör krävas. Åtgärder bör också vidtas för att hindra att
lagstiftningen om näringsförbud kringgås. Det bör inte heller vara möjligt att
den som inte kan få F-skattsedel för att driva näringsverksamhet i annan form
kan kringgå bestämmelserna genom att driva verksamheten i en stiftelse.
Riksåklagaren har i augusti 1997 överlämnat rapporten jämte
Statsåklagarmyndighetens ovan redovisade skrivelse till regeringen och därvid
anfört att han delar synpunkterna angående en översyn av stiftelselagen.
Enligt uppgift avser Justitiedepartementet att behandla de frågor som tas upp
i REKO-rapporten och i Statsåklarmyndighetens skrivelse i en
departementspromemoria som kan bli föremål för remissbehandling redan under
innevarande vår. Ett par av förslagen har också lagts fram i den nyligen till
riksdagen avlämnade propositionen 1997/98:98 Vissa stiftelserättsliga frågor
m.m. I propositionen föreslås dels att stiftelseregistret skall innehålla
uppgift om stiftelseföreträdarnas personnummer eller organisationsnummer, dels
att det vid registrering av handelsbolag i vilka en stiftelse med egen
förvaltning är bolagsman antecknas personuppgifter för dem som är
styrelseledamöter i stiftelsen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
juli 1998.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet konstatera att de
frågor som tas upp i motionerna är under beredning i Regeringskansliet och i
något fall redan blivit föremål för lagförslag. Utskottet utgår från att
regeringen vid den vidare beredningen av REKO-rapporten beaktar de synpunkter
som förs fram i motionerna. Någon åtgärd från riksdagens sida är därför för
närvarande inte aktuell. Utskottet avstyrker bifall till motionerna L202, L203,
L911 och L912.

Näringsförbud
Lagen (1986:436) om näringsförbud har till ändamål att förhindra att personer
som orsakar stora skador genom sin näringsverksamhet skall kunna fortsätta med
detta. Lagen innebär också en möjlighet att ingripa med förbud i ett fall då
det skulle framstå som stötande om en person som har begått allvarliga
oegentligheter i näringsverksamhet trots detta skulle få fortsätta att ägna sig
åt sådan verksamhet. Vid lagens tillämpning skall allmänpreventiva hänsyn tas
samtidigt som det är viktigt att rättssäkerheten för den enskilde blir
tillfredsställande.
Näringsförbud skall, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas den
som i egenskap av enskild näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat
honom i näringsverksamheten och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som
inte är ringa. Har näringsidkaren i näringsverksamhet gjort sig skyldig till
brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader,
skall ett näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt, såvida inte
särskilda skäl talar mot det. Vidare får näringsförbud meddelas den som i
egenskap av enskild näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat honom och
därvid i avsevärd omfattning underlåtit att betala skatt, tull eller avgift som
omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter. Även i detta fall krävs att åtgärden skall vara påkallad från allmän
synpunkt. Vid bedömningen av om näringsidkaren, i de fall hans verksamhet
försatts i konkurs, grovt har åsidosatt sina åligganden får hänsyn tas endast
till sådana oegentligheter som förekommit i den verksamhet som försatts i
konkurs. Har näringsverksamheten bedrivits av en juridisk person får, under de
förutsättningar som enligt vad nu nämnts gäller för en enskild näringsidkare,
näringsförbud meddelas den som företräder den juridiska personen. Ett
näringsförbud skall vara tidsbegränsat och gälla under lägst tre och högst fem
år.
Den som är underkastad näringsförbud får i princip inte driva
näringsverksamhet. Han får inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha
vissa närmare angivna befattningar, såsom exempelvis styrelseledamot i
aktiebolag. Inte heller får han faktiskt utöva ledningen av en
näringsverksamhet eller äga så många aktier i ett aktiebolag att hans andel av
röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger 50 %. För att förhindra att
ett näringsförbud kringgås har den som är underkastad ett sådant förbud inte
rätt att vara anställd i en näringsverksamhet som drivs av en närstående eller
i den näringsverksamhet där han åsidosatt sina skyldigheter.
Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare.
Om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger kan domstolen, i
avvaktan på slutligt beslut, meddela tillfälligt näringsförbud. Tillsynen över
efterlevnaden av meddelade näringsförbud utövas av kronofogdemyndigheterna, som
är tillsynsmyndigheter i konkurs. Överträdelse av ett meddelat näringsförbud är
straffbart. Om ett näringsförbud överträds, skall det förlängas med högst fem
år, såvida det inte finns särskilda skäl för att underlåta en förlängning.
I motion L207 av Ingemar Josefsson (s) anförs att den ekonomiska
brottsligheten varje år orsakar samhället miljardförluster. Det är ofta samma
personer som gång på gång figurerar i skalbolagshärvor och i andra typer av
ekonomisk brottslighet. Enligt motionären finns exempel på att personer dömda
för ekonomiska brott kunnat fortsätta att driva sin brottsliga verksamhet
inifrån fängelserna. I motionen yrkas ett tillkännagivande om åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten genom skärpta regler om näringsförbud.
Utskottet, som inte har någon annan uppfattning än motionären när det gäller
behovet av effektiva regler om näringsförbud, kan konstatera att
Näringsförbudskommittén i september 1997 lade fram betänkandet (SOU 1997:123)
Ett effektivare näringsförbud. Utredningen föreslår en helt ny lag om
näringsförbud. Förslaget syftar till att både förenkla och effektivisera
näringsförbudsinstitutet och innebär att möjligheterna att meddela
näringsförbud ökar. Utredningsbetänkandet har varit föremål för remissbehand-
ling och ärendet bereds nu vidare inom Regeringskansliet.
Med hänsyn till pågående beredningsarbete saknas det enligt utskottets mening
för närvarande skäl till något initiativ från riksdagens sida.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L207.

Kassaregister
Några regler som innebär skyldighet för affärsinnehavare eller andra
näringsidkare inom kontanthandeln att stämpla in försäljning på kassaapparater
finns inte. Att så ändå sker i mycket stor omfattning beror naturligtvis på att
detta är ett praktiskt sätt att kontrollera försäljningen och att ta fram
verifikationer. Användningen av kassaregister underlättar också i regel
myndigheternas kontroll av en verksamhet.
I motion L208 av Lars Lilja (s) efterlyses lagstiftning som innebär att
kassaregister skall vara utformade så att det är lätt att se vilka program och
kommandon som finns. Kassaregister bör dessutom, enligt motionärens mening, ha
en modern elektronisk plombering för att förhindra fusk. Därutöver bör finnas
ett fiskalt minne, för exempelvis skattemyndigheternas kontroll. Vidare bör det
finnas ett kontrollorgan som ansvarar för kontrollen av kassaregistren.
Stickprovskontroller bör kunna göras hos näringsidkare, och personer som
sysslar med installation och service av kassaapparater bör ha någon form av
auktorisation. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om krav på kassaregister.
Utskottet vill erinra om att Branschsaneringsutredningen i sitt
huvudbetänkande (SOU 1997:111) Branschsanering föreslagit att det i
kontanthandeln införs ett krav på registrering i typgodkända kassaregister av
all försäljning samt en skyldighet att lämna kunderna kvitton som har
framställts av kassaregistret. För att en skyldighet att registrera försäljning
i kassaregister skall försvåra möjligheten till fusk och underlätta kontroll
fordras, enligt utredningen, att kassaregistret är svårt att manipulera, och
utredningen anvisar också vilken typ av krav som i det hänseendet bör komma i
fråga. Utredningen föreslår att det skall ankomma på Bokföringsnämnden att,
efter samråd med teknisk expertis, närmare bestämma och formulera de krav som
bör ställas.
Såvitt utskottet kan bedöma ligger utredningsförslaget helt i linje med vad
motionären efterlyser. Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet, och
enligt utskottets mening saknas det anledning för riksdagen att föregripa
regeringens ställningstagande.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L208.

Särskilda företagsformer
I detta avsnitt behandlar utskottet två motioner som gäller särskilda
företagsformer. Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen vill utskottet
peka på vissa skillnader mellan begreppen företagsform och associationsform.
Företagsformen är den organisatoriska konstruktion av en ekonomisk verksamhet
medan associationsformen är den juridiska ramen inom vilken olika företag kan
arbeta. Exempel på en företagsform är kooperativa företag och exempel på
associationsformer är ekonomiska föreningar, aktiebolag och handelsbolag. Ett
kooperativt företag är en företagsform där de som nyttjar organisationen också
äger och finansierar den samt tillgodogör sig resultatet av organisationens
verksamhet i förhållande till vars och ens deltagande. Mellan begreppen
kooperativa företag och associationsformer finns ingen entydig koppling, och
ett kooperativt företag kan arbeta som en ekonomisk förening, ett aktiebolag
eller ett handelsbolag. En ekonomisk förening kan nämligen ha en sådan
organisation där ägandet ligger i olika juridiska personer utan att föreningen
förlorar sin rättsliga status som ekonomisk förening.
Kooperativa rådet är regeringens rådgivande organ i kooperativa frågor, och
rådet skall medverka vid genomförande av olika insatser i syfte att stärka
utvecklingen av kooperativa företag. En av rådets uppgifter är att bevaka den
kooperativa företagsformens ställning i förhållande till andra företagsformer,
bl.a. när det gäller finansieringsfrågor och utvecklingen av företagsformen.
De ekonomiska föreningarna regleras i den sedan år 1988 gällande lagen
(1987:667) om ekonomiska föreningar (föreningslagen). En ekonomisk förening
skall ha till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan
ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar som konsumenter eller andra
förbrukare, som leverantörer eller med egen arbetsinsats eller genom att
begagna föreningens tjänster eller på annat liknande sätt (samhandel).
Föreningslagen ställer således som en förutsättning för registrering upp ett
krav på att verksamheten skall vara av kooperativ natur.
De mest betydelsefulla bolagsformerna är aktiebolaget och handelsbolaget.
Aktiebolagsformen regleras i aktiebolagslagen (1975:1385). Det utmärkande för
aktiebolaget är att delägarna inte svarar personligen för bolagets åtaganden
och förpliktelser utan borgenärerna är hänvisade till att kräva betalning ur
bolagets tillgångar. Regler om handelsbolag finns i lagen (1980:1102) om
handelsbolag och enskilda bolag. Till skillnad från aktiebolaget kännetecknas
handelsbolaget av att delägarna (bolagsmännen) är personligen
betalningsansvariga för bolagets förbindelser.
Stig Sandström m.fl. (v) anför i motion L206 att den kooperativa
företagsformen röner allt större intresse inom det sociala området. Det är
framför allt de kooperativa daghemmen och personalkooperativ som bildas genom
s.k. avknoppningar från tidigare reguljära verksamheter inom landsting och
kommuner som nått en viss omfattning. I Sydeuropa finns gott om s.k. sociala
kooperativ, företag som arbetar med människor som har svårt att komma ut på den
reguljära arbetsmarknaden. Det är fråga om arbetskooperativ som säljer varor
och tjänster på marknaden. Ett stort antal av kooperatörerna i ett sådant
socialt kooperativ har någon form av fysiskt, psykiskt eller socialt handikapp.
Motionärerna pekar på att det i Italien finns en speciell kooperativ
lagstiftning som reglerar de sociala kooperativens verksamheter. Ett socialt
kooperativ måste ha minst 40 % arbetshandikappade som kooperatörer och lagen
innehåller regler om hur eventuella överskott skall fördelas mellan
investeringar och löner och hur stort kapital som måste finnas fonderat. Om ett
företag uppfyller de krav som ställs för att det skall klassas som ett socialt
kooperativ finns möjligheter till skattelättnader. Enligt motionärerna vore det
intressant att pröva om denna modell kunde fungera i Sverige. Riksdagen bör
därför begära förslag till lagstiftning om en kooperativ företagsform i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1).
I motion L205 av Ulla Wester-Rudin (s) sägs att de nya jobben förväntas komma
till stånd i det privata näringslivet och att regelverket med gott resultat har
förändrats för att stimulera och underlätta nyinvesteringar i små och
medelstora företag. En företagsform som enligt motionären ytterligare bör ses
över är löntagarägandet. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av
en sådan översyn.
Vad först gäller motion L206 kan utskottet inte finna att den nuvarande
associationsrättsliga lagstiftningen utgör något hinder mot att sådan
verksamhet som beskrivs i motionen kommer till stånd. Genom ändringar i bl.a.
lagen om ekonomiska föreningar som riksdagen beslutade om hösten 1997 har de
kooperativa företagens ställning stärkts och de kooperativa företagen har fått
likvärdiga arbetsvillkor med andra företag (prop. 1996/97:163, bet. LU3). Det
slags effekter som motionärerna efterlyser kan, enligt utskottets bedömning,
knappast åstadkommas genom ytterligare civilrättsliga lagstiftningsåtgärder.
Som framgår av motionen bygger nämligen den italienska modell som är förebilden
för motionsyrkandet på att vissa skattelättnader medges de sociala
kooperativen. I sammanhanget bör vidare nämnas att socialutskottet behandlat
likalydande motionsyrkanden, senast i april 1995, och då i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1994/95:SoU26 avstyrkt yrkandet under erinran om att olika
insatser görs för att utveckla alternativa driftsformer för arbetshandikappade
personer och att ett arbetskooperativ för missbrukare då redan hade kommit i
gång.
Det anförda innebär inte att lagutskottet avvisar de tankegångar som förts
fram i motionen. Enligt utskottets mening kan det finnas skäl för att frågorna
får en närmare genomlysning i lämpligt sammanhang. Något särskilt initiativ
från riksdagens sida därom kan emellertid inte anses påkallat.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L206 yrkande 1.
När det sedan gäller motion L205 kan utskottet inte finna någon grund för att
anse att de befintliga associationsformerna inte skulle vara ändamålsenliga
även för sådana företag som ägs av sina anställda. Den svenska
aktiebolagsrätten erbjuder numera två alternativa bolagstyper utan personligt
betalningsansvar för delägarna. Regelsystemet har utformats så att den ena
bolagskategorin, publika bolag, omfattar större bolag med stor spridning på
aktierna, medan den andra kategorin omfattar företrädesvis små bolag med ett
begränsat antal aktieägare. Genom kategoriindelningen har en differentiering av
aktiekapitalets storlek möjliggjorts liksom att reglerna om ledning och
organisation, aktiers överlåtbarhet m.m. kan skilja sig åt.
I sammanhanget vill utskottet vidare peka på att Aktiebolagskommitténs
delbetänkande (SOU 1997:22) Aktiebolagets kapital innehåller ett förslag som är
ägnat att bl.a. underlätta ägarförändringar i företag ägda av de anställda.
Kommittén föreslår att det gällande förbudet för svenska aktiebolag att
återköpa eller på annat sätt förvärva egna aktier inte skall bibehållas. När
det gäller det stora antalet mindre, fåmansägda aktiebolagen anser kommittén
att en möjlighet att återköpa egna aktier skulle kunna underlätta ägarskiften i
situationer där de ägare som avser att stanna kvar i bolaget saknar egna
resurser att förvärva aktierna från den eller dem som önskar lämna bolaget. På
motsvarande sätt skulle en möjlighet till återköp av egna aktier enligt
kommittén kunna underlätta ägarförändringar i företag ägda av de anställda.
Betänkandet är för närvarande föremål för beredning inom Regeringskansliet.
Genom de ändringar i lagen om ekonomiska föreningar, som riksdagen beslutade
om hösten 1997, har, såsom tidigare nämnts, kooperativa företag fått likvärdiga
arbetsvillkor med andra företag och, enligt utskottets mening, torde
kooperativt företagande i många fall vara ett bra alternativ för anställda som
vill överta en viss verksamhet. Arbetskooperativ är en typ av företag som under
senare år rönt ökat intresse, och nya kooperativa företag har bildats framför
allt inom områden som traditionellt räknas till den offentliga sektorn. Exempel
på detta är kooperativ inom barnomsorg, äldreomsorg, tandvård, hälso- och
sjukvård samt grundskola. Också inom andra verksamheter har den kooperativa
företagsformen varit framgångsrik. Inom den privata sektorn har helt nya
branscher vuxit fram, som exempelvis tjänsteföretag, service och turism där den
kooperativa företagsformen blir alltmer vanlig.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet inte se något behov
av en sådan översyn som motionären begärt, och utskottet avstyrker bifall till
motion L205.

Fullmakter
Mats Odell och Rolf Åbjörnsson (båda kd) pekar i motion L910 på att Sverige är
ett extremt handelsberoende land och att olika rättstraditioner möts i
handelsutbytets olika faser. I samband med att en tvist uppkommer med någon
utländsk köpare, antingen det gäller reklamation, vägran att ta emot en
beställd vara eller utebliven betalning, måste den svenska exportören - eller
importören - anlita utländska ombud. Oftast anlitas advokater, men även svenska
företags lokala representanter eller någon god man kan komma i fråga. I alla
dessa fall måste det svenska företaget utställa en giltig fullmakt för att
ombuden skall kunna agera för deras räkning. I det sammanhanget finns ingen som
helst internationell samordning, utan fullmakterna är av helt skiftande slag.
Formuleringarna är ofta otidsenliga och onödigt omständliga. Enligt
motionärerna innebär detta att särskilt svenska handelshus ofta får lägga ned
en helt orimlig tid på att få fram giltiga fullmakter. Det kan bli nödvändigt
att göra omfattande översättningar av uråldriga lagtexter från främmande språk
och att kommunicera med befattningshavare både i Sverige och i det land det
gäller för att få fram någon form av enhetlighet och acceptans. Enligt
motionärerna torde det finnas många, inte minst småföretagare, som är
villrådiga i frågan om hur man skall gå till väga och vilket ansvar man tar på
sig om man mer eller mindre tvingas underteckna svepande formuleringar och
oklara definitioner i långtgående fullmakter till ombud i fjärran länder.
Motionärerna anser att regeringen bör agera, främst inom EU, för att även EU
inom WTO och andra relevanta internationella forum skall driva frågan om en
harmonisering för att skapa internationellt giltiga fullmakter. I motionen
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av harmonisering av internationella fullmakter.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller behovet
av en världsomfattande harmonisering i syfte att åstadkomma en smidig ordning
för utfärdande av fullmakter i internationella förhållanden. Som motionärerna
påpekar innebär den situation som råder särskilda risker för de mindre
företagen, som i regel inte har tillgång till juridisk kompetens inom den egna
organisationen. Enligt utskottet är det därför angeläget att frågan snarast får
en lösning och att ett arbete med den inriktningen tas upp i lämpligt
internationellt organ. Den organisation som torde ligga närmast till hands för
ett sådant arbete är Uncitral, FN:s organ för internationell handelsrätt, vars
uppgift är att bl.a. utarbeta konventioner och modellagar på handelsrättens
område.
Utskottet utgår från att regeringen kommer att verka för att frågan får en
lösning i ett lämpligt internationellt organ. Någon särskild åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionen är därför inte påkallad, varför
utskottet avstyrker bifall till motion L910.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande översyn av stiftelselagen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L202, 1997/98:L203 1997/98:L911 och
1997/98:L912,
2. beträffande näringsförbud
att riksdagen avslår motion 1997/98:L207,
3. beträffande kassaregister
att riksdagen avslår motion 1997/98:L208,
4. beträffande social verksamhet i kooperativ form
att riksdagen avslår motion 1997/98:L206,
5. beträffande företagsform för löntagarägande
att riksdagen avslår motion 1997/98:L205,
6. beträffande fullmakter
att riksdagen avslår motion 1997/98:L910.

Stockholm den 17 mars 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Rolf Dahlberg
(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson
(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger
Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m),
Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin Kristiansson (s).