Vissa frågor rörande fastigheter

Betänkande 2002/03:LU13

Lagutskottets betänkande2002/03:LU13

Vissa frågor rörande fastigheter

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet elva
motionsyrkanden från allmänna motionstiden år 2002.
Motionsyrkandena rör jordabalkens felregler,
historiska arrenden, fastighetsmäklare m.m. och
herrelösa fastigheter. I ärendet har inkommit en
skrivelse från Willands Arrendatorförening rörande
historiska arrenden.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga
motionsyrkanden, i huvudsak med hänvisning till
pågående och aviserat arbete.
I betänkandet finns två reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Jordabalkens felregler

Riksdagen avslår motion 2002/03:L225.

2. Historiska arrenden

Riksdagen avslår motion 2002/03:L261.

3. Fastighetsmäklare m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L213,
2002/03:L214, 2002/03: L244 och 2002/03:L342.
Reservation 1 (m, fp, kd, c)

4. Herrelösa fastigheter

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L202 och
2002/03:L203.
Reservation 2 (m, fp, kd, c)

Stockholm den 27 mars 2003

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger
René (m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen
(s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi
Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis
(v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene
Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Anneli
Särnblad Stoors (s), Henrik von Sydow (m), Niclas
Lindberg (s), Johan Löfstrand (s) och Annika
Qarlsson (c).

2002/03

LU13

Utskottets överväganden

Jordabalkens felregler

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion med begäran om
en översyn av jordabalkens felregler.
Utskottet anser att någon sådan översyn för
närvarande inte är påkallad.

Bakgrund

Bestämmelser om säljarens och köparens rättigheter
och förpliktelser vid köp av fast egendom finns i 4
kap. jordabalken. Av 19 § första stycket följer att
köparen har rätt att göra prisavdrag eller häva
köpet om fastigheten inte stämmer överens med vad
som följer av avtalet eller om den annars avviker
från vad köparen med fog kunnat förutsätta vid
köpet. Köparen har dessutom rätt till ersättning för
skada, om felet eller förlusten beror på försummelse
på säljarens sida eller om fastigheten vid köpet
avvek från vad säljaren får anses ha utfäst.

Som fel får enligt 19 § andra stycket inte
åberopas en avvikelse som köparen borde ha upptäckt
vid en sådan undersökning av fastigheten som varit
påkallad med hänsyn till fastighetens skick, den
normala beskaffenheten hos jämförliga fastigheter
samt omständigheterna vid köpet.

Motionen

Karin Enström (m) erinrar i motion L225 om
innehållet i jordabalkens regler för köp av fast
egendom och om bestämmelserna som reglerar
förhållandet mellan säljare och köpare vid fel i
fastighet. Köparen åläggs, enligt motionärens
mening, en omfattande undersökningsplikt medan
säljaren, som i många fall känner till sin
fastighets fel och brister, inte åläggs en
motsvarande upplysningsplikt. Enligt motionären
upplevs lagens avvägning mellan säljarens och
köparens intressen i många fall som alltför
förmånlig för säljaren. Motionären anser att
regeringen bör tillsätta en utredning för att göra
en översyn av jordabalkens felregler i syfte att
skapa en bättre balans mellan säljarens och köparens
ålägganden. I motionen begärs ett tillkännagivande
med detta innehåll.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan inte utesluta att den avvägning som
görs i de aktuella bestämmelserna mellan säljarens
och köparens intressen i enstaka fall kan uppfattas
som förmånligare för säljaren än för köparen. Enligt
utskottets mening utgör emellertid nuvarande regler
en rimlig avvägning, och utskottet kan inte finna
att någon översyn av jordabalkens felregler för
närvarande kan anses påkallad.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte
finns skäl att föreslå någon riksdagens åtgärd med
anledning av motion L225, varför den bör avslås.

Historiska arrenden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion som rör friköp
av historiska arrenden. Utskottet hänvisar
till pågående beredningsarbete.

Bakgrund

Med historiska arrenden brukar avses sådana arrenden
som innehafts av medlemmar i en och samma familj
under flera generationer, och när det är sannolikt
att den helt övervägande delen av arrendestället
inte sedan år 1900 varaktigt brukats av fastighetens
ägare. Någon i lag fastställd definition av
begreppet historiska arrenden finns inte.

Jordägare till historiska arrenden är främst
institutioner av publikt slag (staten, kyrkan,
akademier) samt fideikommiss, avvecklade
fideikommiss och vissa stiftelser. Någon heltäckande
bild av antalet historiska arrenden i Sverige har
visat sig svår att få fram. Under alla förhållanden
rör det sig emellertid om ett begränsat antal.

Motionen

I motion L261 anför Ronny Olander och Christer
Adelsbo (båda s) att såväl sociala som
medborgarrättsliga och politiska skäl starkt talar
för införande av en laglig rätt till friköp av
historiska arrenden. Enligt motionärerna bör
riksdagen genom ett uttalande påskynda det
utredningsarbete som riksdagen tidigare beslutat om.
I motionen begärs ett tillkännagivande med detta
innehåll.

Tidigare behandling

Med anledning av en begäran från riksdagens sida
(bet. LU 1982/83:27, rskr. 266) tillkallades år 1984
Friköpsutredningen, vars huvudsakliga uppgift var
att förutsättningslöst utreda frågan om införande av
en friköpsrätt för innehavare av historiska
arrenden. I betänkandet (SOU 1986:52) Friköp vid
historiskt arrende avstyrkte utredningens majoritet
införandet av en lag om friköpsrätt. Vid
remissbehandlingen av betänkandet förklarade sig det
övervägande antalet remissinstanser dela
utredningsmajoritetens uppfattning att en
lagstiftning om friköpsrätt inte borde införas.

Frågan har därefter aktualiserats i riksdagen vid
ett flertal tillfällen med anledning av motioner i
ämnet. Hösten 1989 framhöll utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU6 att de
krav på en friköpsrätt vid historiska arrenden som
framförts under årens lopp måste ses mot bakgrund av
att det saknades generella regler som gav en
jordbruksarrendator rätt till ersättning för de
investeringar som gjorts på arrendestället.
Utskottet ansåg - med hänvisning till bl.a. tidigare
översyn av spörsmålet som inte lett till
lagstiftningsåtgärder - att frågan om ett
lagreglerat skydd för jordbruksarrendatorernas
investeringar borde bli föremål för en förnyad
utredning. Det fick enligt utskottet ankomma på
regeringen att bestämma de närmare formerna för
utredningsarbetets bedrivande samt att därefter
återkomma med ett lagförslag till riksdagen. I
frågan om friköpsrätt vid historiska arrenden pekade
utskottet på ett antal omständigheter som enligt
utskottet utgjorde starka skäl för en sådan rätt och
framhöll att en friköpsrätt vid historiska arrenden
således borde införas. Det fick enligt utskottet
ankomma på regeringen att utforma förslag till
lagstiftning och därefter återkomma till
riksdagen.Vad utskottet anfört om skydd för
jordbruksarrendatorers investeringar och om
friköpsrätt gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna (rskr. 1989/90:39).
Som en följd av riksdagens beslut tillkallade
regeringen 1990 års Arrendekommitté (Ju 1990:06) med
uppgift att se över vissa regler i
arrendelagstiftningen. Kommittén hade som
huvuduppgift att utforma förslag till regler som
dels skyddar en jordbruksarrendators investeringar
på arrendestället, dels ger arrendatorn vid
historiskt arrende rätt att friköpa arrendestället.
Arrendekommittén behandlade friköpsfrågan med
förtur och föreslog i betänkandet (SOU 1991:85)
Historiska arrenden en särskild lag om friköpsrätt
vid historiska arrenden. Lagförslaget innebar att en
arrendator till jord som omfattas av begreppet
historiskt arrende under vissa särskilda
förutsättningar har rätt att lösa in den fasta
egendom som omfattas av arrendet även om jordägaren
motsätter sig det. Arrendatorn skulle när som helst
kunna påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot
jordägaren vid fastighetsdomstol. Enligt förslaget
skulle historiskt arrende anses föreligga när det är
sannolikt att den helt övervägande delen av ett
arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900
varaktigt brukats av fastighetens ägare.
Friköpsrätten begränsades dock till att avse vissa
jordbruksarrenden och bostadsarrenden. Friköp skulle
enligt förslaget få ske, om huvuddelen av
arrendestället sedan minst 40 år före den dag då
talan om friköp väckts innehafts och stadigvarande
bebotts av arrendatorn eller någon honom närstående.
I Arrendekommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109)
Investeringar i arrendejordbruket och andra
arrenderättsliga frågor lämnades förslag till bl.a.
regler om skydd för jordbruksarrendatorers
investeringar på arrendestället.
Våren 1995 behandlade riksdagen regeringens
proposition 1994/95:155 om investeringar i
arrendejordbruket m.m. I propositionen föreslogs, på
grundval av Arrendekommitténs utredningsarbete,
generella regler till skydd för
jordbruksarrendatorers investeringar på
arrendeställen. Riksdagen antog regeringens
lagförslag och de nya reglerna trädde i kraft den 1
juli 1995 (bet. 1994/95:LU26, rskr. 361).

I propositionen togs också upp frågan om rätt till
friköp vid historiska arrenden. Regeringen ansåg att
någon sådan rätt inte borde införas, och något
förslag till lagstiftning i ämnet lades sålunda inte
fram. Till grund för regeringens ställningstagande
låg slutsatsen att det i fråga om friköp av
historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett
sådant angeläget allmänt intresse att en
lagstiftning om detta skulle vara förenlig med
regeringsformens egendomsskydd.

Regeringens ställningstagande föranledde ett antal
motioner, vari begärdes att en rätt till friköp vid
historiska arrenden skulle införas. Utskottet delade
emellertid regeringens uppfattning att en
lagstiftning om detta inte skulle vara förenlig med
regeringsformens egendomsskydd och avstyrkte de då
aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet.
Vid frågans behandling i riksdagen och därefter
med anledning av motioner har utskottet i sina av
riksdagen godkända betänkanden inte funnit skäl att
frångå tidigare ställningstagande att en
lagstiftning på området inte bör införas (se bet.
1996/97:LU10 och 1997/98:LU8).
När frågan om införande av en friköpsrätt
behandlades av riksdagen våren 1999 med anledning av
motionsyrkanden erinrade utskottet om att det snart
gått tio år sedan 1990 års Arrendekommitté lagt fram
sitt förslag till lag om friköpsrätt vid historiska
arrenden. Enligt utskottet fanns det behov av en
kartläggning av i vilken utsträckning frivilliga
överenskommelser om friköp ägt rum och om det
generellt sett alltjämt kan anses föreligga intresse
av lagstiftning om friköp av historiska arrenden. Om
kartläggningen visar att det föreligger behov av
lagstiftning ansåg utskottet att lagstiftningsfrågan
förutsättningslöst bör utredas på nytt. Detta gav
riksdagen regeringen till känna (bet. 1998/99:LU12.)

Utskottets ställningstagande

Den av utskottet beställda kartläggningen har
nyligen redovisats i departementspromemorian (Ds
2003:11) Historiska arrenden - en kartläggning. I
promemorian påvisas att antalet historiska arrenden
har minskat och sannolikt kommer att fortsätta att
minska. Kartläggningen visar också att de problem
som finns vid historiska arrenden ofta kan förklaras
av att det är fråga om gårdsarrenden. De tvister som
förekommer hade således kunnat uppkomma även om
arrendestället inte innehafts av samma släkt under
lång tid. I promemorian framhålls att de problem som
identifierats synes förekomma väsentligen vid
arrenden hos vissa större privata jordägare medan
arrendatorer hos kyrka, stat och vid Uppsala
universitet inte förespråkar någon friköpsrätt. I
takt med att brukningsenheterna blir allt större
anförs i promemorian att det kan befaras att en
friköpsrätt i många fall skulle bli ett slag i
luften eftersom köpeskillingen många gånger skulle
bli så hög att det skulle vara svårt för arrendatorn
att utnyttja en friköpsrätt. I promemorian
konstateras att det endast är ett begränsat antal
personer som är intresserade av en möjlighet till
friköp. Några nya skäl som talar för en friköpsrätt
har, enligt promemorian, inte framkommit under
kartläggningen. - Departementspromemorian är nu
föremål för remissbehandling.

Med hänvisning till den pågående beredningen anser
utskottet att det inte finns skäl för riksdagen att
nu vidta någon ytterligare åtgärd i frågan om friköp
av historiska arrenden. Motion L261 bör därför
avslås.

Fastighetsmäklare m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör
fastighetsmäklare m.m. Utskottet hänvisar
till ett aviserat utredningsarbete. Jämför
reservation nr 1 (m, fp, kd, c).

Bakgrund

Den 1 oktober 1995 trädde en ny fastighetsmäklarlag
(1995:400) i kraft. Lagen syftar i första hand till
att förstärka skyddet för enskilda som anlitar
fastighetsmäklare och är tvingande till förmån för
konsumenter. Fastighetsmäklarlagen innehåller flera
civilrättsliga regler som tar sikte på hur en
mäklare skall utföra sina förmedlingsuppdrag. Lagen
innehåller också en näringsrättslig reglering i
syfte att effektivisera registrerings- och
tillsynsfunktionerna.

Med fastighetsmäklare avses enligt
fastighetsmäklarlagen fysiska personer som
yrkesmässigt förmedlar fastigheter, delar av
fastigheter, byggnader på annans mark, tomträtter,
bostadsrätter, andelsrätter avseende lägenhet,
arrenderätter eller hyresrätter. Varje
fastighetsmäklare skall vara registrerad hos
Fastighetsmäklarnämnden.
En fastighetsmäklare får inte bedriva handel med
fastigheter. Mäklaren får inte heller ägna sig åt
annan verksamhet som är ägnad att rubba förtroendet
för honom som mäklare.
Hösten 1996 tog Fastighetsmäklarnämnden ställning
till ett gränsdragningsproblem mellan
fastighetsförmedling och annan mäklarverksamhet.
Nämnden intog därvid ståndpunkten att en förmedling
av juridiska personer som är ägare av fastighet
eller förmedling av andelar i sådana personer inte
är att betrakta som fastighetsförmedling.
Yrkesförmedling av andra rörelser där fastighet
ingår bland tillgångarna är däremot enligt nämnden
att betrakta som fastighetsförmedling
(Fastighetsmäklarnämndens protokoll nr 12/96, fört
vid sammanträde den 25 september 1996).

Tidigare behandling

Våren 1998 behandlade utskottet en motion som
kritiserade den ståndpunkt som
Fastighetsmäklarnämnden tagit år 1996 om
gränsdragningen mellan fastighetsförmedling och
annan mäklarverksamhet (bet. 1997/98:LU15). Ut-
skottet delade därvid motionärernas uppfattning att
det inte är rimligt att den som står i begrepp att
överlåta ett företag, där en fastighet ingår i
överlåtelsen och som vill ha hjälp med förmedlingen,
i vissa fall skall vara tvingad att utöver en
företagsmäklare även anlita en fastighetsmäklare för
förmedlingsuppdraget. Till detta kommer, anförde
utskottet vidare, att det in i det sista kan vara en
öppen fråga huruvida företaget slutligen kommer att
överlåtas genom att ett bolag byter ägare eller
överlåtelsen sker genom en försäljning av bolagets
s.k. inkråm. I det senare fallet krävs medverkan av
en fastighetsmäklare, men inte i det förra.
Förutsättningarna vid förmedlingen av en
företagsöverlåtelse som inkluderar en fastighet
avviker, framhöll utskottet vidare, i så många
väsentliga hänseenden från förmedlingen av en
renodlad fastighetsöverlåtelse att det saknas skäl
att upprätthålla en lagregel som i vissa fall
innebär krav på en fastighetsmäklares medverkan vid
en företagsöverlåtelse. Regeringen bör därför,
anförde utskottet, i lämpligt sammanhang återkomma
till riksdagen med förslag till ändring i
fastighetsmäklarlagen i enlighet med det sagda. Vad
utskottet sålunda anfört gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna (rskr. 1997/98:158).

Då frågan åter behandlades av riksdagen våren 2000
med anledning av en motion (bet. 1999/2000:LU7) hade
utskottet erfarit att den berörda frågan var föremål
för överväganden inom Justitiedepartementet.
Övervägandena borde, i enlighet med vad riksdagen
förordade våren 1998, leda fram till att regeringen
i lämpligt sammanhang återkommer till riksdagen med
ett lagförslag. Något förnyat tillkännagivande härom
från riksdagens sida kunde emellertid, enligt
utskottet, då inte anses erforderligt. Därmed
avstyrkte utskottet bifall till motionen.
Justitieministern har den 29 november 2000 i ett
skriftligt svar på en fråga uttalat att avsikten är
att det aktuella spörsmålet skall tas upp antingen
inom ramen för den utvärdering av
fastighetsmäklarlagen som planeras eller i något
annat lämpligt sammanhang. Arbetet bör, enligt vad
som anges i frågesvaret, kunna sättas i gång hösten
2001 (svar på fråga 2001/02:270).
När frågan senast behandlades av riksdagen våren
2002 med anledning av en motion redovisade utskottet
att något lagstiftningsarbete i frågan ännu inte
inletts trots vad som tidigare utlovats i ett
frågesvar från justitieministern. Enligt utskottets
mening borde regeringen snarast ta initiativ till
ett sådant arbete och därefter återkomma med
lagförslag till riksdagen. Utskottet förutsatte att
så skulle ske utan något formellt tillkännagivande
därom från riksdagen. Därmed avstyrkte utskottet
bifall till den då aktuella motionen (bet.
2001/02:LU15).

Motionerna

I motion L213 av Anders G Högmark och Elizabeth
Nyström (båda m) framförs kritik mot att det gått
drygt fyra år sedan ett riksdagens tillkännagivande
angående en ändring i fastighetsmäklarlagen utan att
något lagförslag presenterats. Enligt motionärerna
är det inte rimligt att en så förhållandevis enkel
lagändring skall behöva dröja så länge. Motionärerna
begär att ett lagstiftningsförslag bör vara
riksdagen tillhanda under innevarande år.

Lennart Hedquist och Nils Fredrik Aurelius (båda
m) anser i motion L214 att regeringen skall göra en
allmän översyn av fastighetsmäklarlagen och att
översynen särskilt skall se över lagens bestämmelse
om förtroenderubbande sidoverksamhet. Enligt
motionärerna har det visat sig att denna bestämmelse
bidrar till negativa effekter för kunden. I motion
L244 av Agne Hansson (c) begärs också att regeringen
bör göra en utvärdering av fastighetsmäklarlagen.
I motion L342 av Nikos Papadopoulos (s) begärs
tillkännagivanden dels om att enbart meriterade och
högskoleutbildade mäklare skall vara representerade
i Fastighetsmäklarnämnden (yrkande 1), dels att
akademiker med utredarkompetens (bl.a.
civilingenjörer, civilekonomer, jurister och
högskolejournalister) efter en fem poängs
kompletteringskurs i mäkleri skall bli berättigade
att få registrering som fastighetsmäklare (yrkande
2). Motionären begär också ett tillkännagivande om
att åtgärder bör vidtas för att uppnå en högre
kvalitet och trygghet för fastighetsmäklarnas kunder
(yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Fastighetsmäklarnämndens tillsyn över
fastighetsmäklare samt formen för nämndens
organisation och finansiering har behandlats i
betänkandet Fastighetsmäklarnämnden - effektivare
tillsyn (SOU 1999:35) som har remissbehandlats. Av
regeringens till riksdagen nyligen avlämnade
skrivelse 2002/03:75 Redogörelse för behandlingen av
riksdagens skrivelser till regeringen framgår att en
hearing skall hållas under den fortsatta beredningen
av frågor om fastighetsmäklarlagen. Vidare framgår
att utvärderingsarbetet därefter sannolikt kommer
att överlämnas till en utredning. Arbetet är
inriktat på att direktiv skall kunna beslutas senast
år 2004.

Som redovisats ovan har det nu gått mer än fem år
sedan riksdagens tillkännagivande angående en
ändring i fastighetsmäklarlagen. Utskottet beklagar
att något lagstiftningsarbete ännu inte inletts,
särskilt mot bakgrund av vad justitieministern
uppgav i det tidigare redovisade frågesvaret hösten
2000. Enligt utskottets mening är det nu hög tid att
regeringen utan dröjsmål beslutar direktiv till den
aviserade utredningen. Utskottet förutsätter att så
kommer att ske utan något formellt tillkännagivande
från riksdagens sida samt att motionsspörsmålen
kommer att aktualiseras inom ramen för detta arbete.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
L213, L214, L244 och L342 avslås.

Herrelösa fastigheter

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör
s.k. herrelösa fastigheter. Utskottet
hänvisar till pågående beredningsarbete.
Jämför reservation nr 2 (m, fp, kd, c).

Bakgrund

Under en konkurs omhändertas tillgångarna för
borgenärernas räkning av konkursboet. Till
konkursboet räknas i princip all egendom som
tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades
eller som tillfaller gäldenären under konkursen och
som är sådan att den kan utmätas. Konkursboets
egendom skall säljas av förvaltaren så snart det
lämpligen kan ske. Det förekommer att
konkursförvaltaren avstår från att omhänderta och
realisera viss egendom för att undvika kostnader
knutna till egendomen i fall då dessa överstiger vad
konkursboet kan tillgodogöra sig ur egendomen efter
en försäljning. Vidare kan det vara så att
offentligrättsliga förpliktelser är knutna till
innehavet av egendomen som gör att förvaltaren
väljer att avstå från denna. Egendomen kommer då
inte att ingå i konkursboet utan förblir under
gäldenärens rådighet, såvida den inte skall
tillfalla panthavare.

För detta tillvägagångssätt brukar man använda
begreppet abandonering. Exempel på egendom som kan
bli föremål för abandonering är sjunkna fartyg,
nedskräpade lokaler, fastigheter med
rivningsförelägganden, s.k. svartbyggen och
fastigheter som kräver miljösanering. Det kan också
vara fråga om tomma hyreshus, även om det hittills
torde vara relativt sällsynt.
Inom svensk konkursrätt finns inte någon allmän
reglering av abandonering. Enligt 3 kap. 9 § första
stycket konkurslagen får emellertid, om det vid
konkursutbrottet pågår en rättegång mellan
gäldenären och någon annan om egendom som hör till
konkursboet, boet överta gäldenärens talan. Skulle
konkursboet avstå från ett övertagande har
gäldenären rätt att fortsätta vara part i
rättegången. Konkursboet skall då anses ha uppgivit
den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären
och egendomen anses inte tillhöra boet. Om
konkursboet på detta sätt avstår från den omtvistade
egendomen slipper boet ansvaret för
rättegångskostnaderna i processen.
Under senare år har det förts en diskussion om de
rättsliga förutsättningarna för konkursboet att
avstå egendom till konkursgäldenären, dvs. att
abandonera egendomen (se bl.a. Håstad, Sakrätt
avseende lös egendom, 6:e uppl., s. 427 f. och
Insolvensrättsligt forum 22-23 januari 1997, s. 58,
Iustus förlag). En av de särskilda frågor som därvid
uppmärksammats är konsekvenserna vid abandonering då
konkursgäldenären är en juridisk person och
konkursen avslutats utan överskott. Ett aktiebolag,
ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, som är
försatt i konkurs, är nämligen upplöst om konkursen
avslutas utan överskott, se bl.a. 13 kap. 19 §
aktiebolagslagen (1975:1385). Härigenom kommer den
egendom som konkursboet avstått till förmån för
gäldenären att sakna ägare. Detta kan vålla
olägenheter, exempelvis om det är fråga om egendom
som behöver underhållas eller som kan orsaka
miljöskador.

Motionerna

Rigmor Stenmark (c) anför i motion L203 att det är
oacceptabelt att fastigheter rättsligt sett kan bli
herrelösa, vilket medför att de överges utan någon
tillsyn eller skötsel. I motionen nämns exempel på
sådana fastigheter som är direkt farliga att vistas
på, men som är tillhåll för lekande barn. Staten
måste ta sitt ansvar och reda ut ägandebegreppet. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
det anförda (yrkande 1). Vidare begärs att
regeringen skall föranstalta om en rättslig översyn
i syfte att komma till rätta med det beskrivna
problemet (yrkande 2).

Samma motionär begär i motion L202 (c) ett
tillkännagivande om att staten måste bistå Tierps
kommun med medel för att kunna riva husen och sanera
marken på den herrelösa fastigheten Hästhagen i
Söderfors, Tierps kommun.

Tidigare behandling

Våren 1998 behandlade utskottet den aktuella
frågeställningen med anledning av en motion liknande
de nu aktuella (bet. 1997/98:LU14). Utskottet ansåg
att det var angeläget att få frågorna allmänt
belysta och att behovet av lagstiftning klargjordes.
Det fick ankomma på regeringen att i lämpligt
sammanhang föranstalta om erforderligt
utredningsarbete i syfte att klarlägga behovet av
lagstiftning i ämnet och att framlägga de lagförslag
som var erforderliga. Vad utskottet anfört gav
riksdagen regeringen till känna (rskr. 1997/98:157).

Då utskottet våren 2001 åter behandlade den
aktuella frågan med anledning av en motion kunde
utskottet konstatera att justitieministern i ett
svar den 27 oktober 2000 på en interpellation om
herrelösa fastigheter redovisat att det i
Justitiedepartementet sedan en tid pågår en
probleminventering. Den skall, enligt
interpellationssvaret, läggas till grund för de
överväganden som krävs, bl.a. när man tar ställning
till vilket ansvar staten bör ha. Justitieministern
anförde också att det i Justitiedepartementet
planeras en hearing om saken och att det är möjligt
att övervägandena leder till att en statlig
utredning tillsätts. Mot denna bakgrund fann
utskottet inte anledning att föreslå några särskilda
åtgärder från riksdagens sida med anledning av den
då aktuella motionen, och utskottet avstyrkte bifall
till denna (bet. 2000/01:LU10). Riksdagen följde
utskottet.
När utskottet senast våren 2002 i sitt av
riksdagen godkända betänkande 2001/02:LU19 avstyrkte
likartade motionsyrkanden förutsatte utskottet att
regeringen snarast skulle ta ställning till och
redovisa hur man avser att gå vidare med frågan.
En arbetsgrupp inom Regeringskansliet har övervägt
frågan om s.k. herrelösa fastigheter, vilket
resulterat i att det inom Justitiedepartementet
pågår ett lagstiftningsarbete i frågan.
Justitieministern har i ett frågesvar den 29 januari
2003 uppgett att arbetet främst är inriktat på att
lösa problemet med att det inte finns någon motpart
som t.ex. en kommun eller annan tillsynsmyndighet
kan vända sig till för att vidta åtgärder enligt
fastighetslagstiftningen och miljölagstiftningen.
Enligt justitieministern är tanken att låta utse en
representant - en god man - för det upplösta
bolaget. Därmed skulle man få en möjlighet att komma
till rätta med de svårigheter som herrelösa
fastigheter för med sig. Enligt frågesvaret kan ett
förslag sannolikt lämnas under hösten 2003 (svar på
fråga 2002/03:425).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att det nu gått fem år
sedan riksdagen beslutade ett tillkännagivande med
innebörd att det var angeläget att få den aktuella
frågeställningen belyst och behovet av lagstiftning
klarlagd. Liksom motionären anser utskottet alltjämt
att det är angeläget att en rättslig analys görs i
syfte att lösa problemet med herrelösa fastigheter.
Som redovisats ovan pågår nu ett lagstiftningsarbete
inom Justitiedepartementet och enligt
justitieministern skall ett förslag kunna lämnas
under hösten 2003. Utskottet förutsätter att
lagstiftningsarbetet bedrivs skyndsamt utan
ytterligare tidsutdräkt.

Mot den redovisade bakgrunden anser utskottet att
det inte finns skäl att nu föreslå någon riksdagens
åtgärd med anledning av motionerna L202 och L203,
varför de bör avslås.

Reservationer

1. Fastighetsmäklare m.m. (punkt 3)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Yvonne
Andersson (kd), Bertil Kjellberg (m), Martin
Andreasson (fp), Henrik von Sydow (m) och Annika
Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1.

Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2002/03:L213, 2002/03:L214 och 2002/03:L244
samt avslår motion 2002/03:L342.

Ställningstagande

Vi kan konstatera att det nu gått mer än fem år
sedan riksdagens tillkännagivande angående en
ändring i fastighetsmäklarlagen. Trots detta har
något lagstiftningsarbete ännu inte inletts. Enligt
vår uppfattning är detta anmärkningsvärt, särskilt
mot bakgrund av vad justitieministern uppgav i ett
frågesvar hösten 2000. Av regeringens skrivelse
2002/03:75 framgår att arbetet är inriktat på att
direktiv till den aviserade utredningen skall kunna
beslutas senast under år 2004. En sådan tidsutdräkt
är, enligt vår mening, helt oacceptabel. Det är nu
hög tid att regeringen, utan dröjsmål, beslutar om
direktiv till den aviserade utredningen och enligt
vår mening är ett ytterligare tillkännagivande till
regeringen därom påkallat.

Vad som anförts ovan bör riksdagen, med delvis
bifall till motionerna L213, L214 och L244 samt med
avslag på motion L342, som sin mening ge regeringen
till känna.

2. Herrelösa fastigheter (punkt 4)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Yvonne
Andersson (kd), Bertil Kjellberg (m), Martin
Andreasson (fp), Henrik von Sydow (m) och Annika
Qarlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2.
Därmed bifaller riksdagen motion 2002/03:L203
yrkande 2 och avslår motionerna 2002/03:L202 och
2002/03:L203 yrkande 1.

Ställningstagande

Det har nu gått fem år sedan riksdagen beslutade ett
tillkännagivande med innebörd att det var angeläget
att få frågeställningen kring herrelösa fastigheter
rättsligt belyst och behovet av lagstiftning
klarlagd. Trots detta har ingenting hänt. Enligt vår
mening är en tidsutdräkt på mer än fem år inte
rimlig. Liksom motionären bakom motion L203 yrkande
2 anser vi att det är helt oacceptabelt att
fastigheter kan bli totalt övergivna utan tillsyn
eller skötsel. Det finns exempel på övergivna
fastigheter som är direkt farliga att vistas på. Mot
denna bakgrund anser vi att riksdagen nu bör kräva
att regeringen omgående överlämnar ett lagförslag i
ämnet till riksdagen.

Vad som anförts ovan bör riksdagen, med bifall
till motion L203 yrkande 2 samt med avslag på
motionerna L202 och L203 yrkande 1, som sin mening
ge regeringen till känna.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden

2002/03:L202 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om medel för rivning av husen
och sanering av marken på den herrelösa fastigheten
Hästhagen, Söderfors, Tierps kommun.

2002/03:L203 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Hästhagens område,
Söderfors, Tierps kommun.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om översyn av
begreppet herrelös mark i lagstiftningen.

2002/03:L213 av Anders G Högmark och Elizabeth
Nyström (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändringar i fastighetsmäklarlagen vilka bör
vara riksdagen till handa under innevarande år.

2002/03:L214 av Lennart Hedquist och Nils Fredrik
Aurelius (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen gör en allmän översyn
av fastighetsmäklarlagen (1995:400) samt därvid
särskilt beaktar vad som anförs i motionen om
lagregeln om förtroenderubbande sidoverksamhet.

2002/03:L225 av Karin Enström (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
skyndsamt göra en översyn av ansvaret för fel vid
köp av fastigheter.

2002/03:L244 av Agne Hansson (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en utvärdering av
fastighetsmäklarlagen (1995:400).

2002/03:L261 av Ronny Olander och Christer Adelsbo
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om friköp av historiska
arrenden.

2002/03:L342 av Nikos Papadopoulos (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att enbart
meriterade och högskoleutbildade mäklare skall
vara representerade i Fastighetsmäklarnämnden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att samtliga
akademiker med utredarkompetens (bl.a. alla
civilingenjörer, civilekonomer, jurister och
högskolejournalister) efter en fem poängs
kompletteringskurs i mäkleri skall bli berättigade
att få registrering som fastighetsmäklare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om insatser för en
högre kvalitet och trygghet för
fastighetsmäklarbranschens kunder.