Vissa frågor om arbetslöshetsförsäkringen

Betänkande 1992/93:AU17

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1992/93:AU17

Vissa frågor om arbetslöshetsförsäkringen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1992/93
AU17

Sammanfattning

Utskottet föreslår i detta betänkande att den s.k.
150-dagarsregeln vid deltidsarbetslöshet upphävs. Vidare
behandlas frågan om arbetslöshetsersättning i samband med
studier. Utskottet är inte berett att förorda en liberalisering
av nuvarande regler. Även egenföretagares rätt till
arbetslöshetsersättning behandlas. Utskottet förordar ett mindre
vidsträckt företagarbegrepp, varför regeringen snarast bör
återkomma med lagförslag i ämnet. I fråga om samordningen mellan
vissa pensionsförmåner och arbetslöshetsförsäkringen anser
utskottet att de nuvarande reglerna kan få orimliga effekter.
Regeringen bör därför även i detta hänseende återkomma med
lagförslag.

Motionerna

1992/93:A201 av Sigge Godin och Britta Bjelle (fp) vari yrkas
att riksdagen ger regeringen bemyndigande att under
lågkonjunktur upphäva 150-dagarsregeln i
arbetslöshetsförsäkringen.

1992/93:A203 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av de
samordningsregler som gäller änkepension och utbildningsbidrag.

1992/93:A204 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den deltidsarbetslöse skall kunna ta
erbjudet arbete även under kort tid utan att förlora ersättning
de närmast följande dagarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de deltidsarbetslösas
fyllnadsstämplingsdagar utökas från 150 dagar till 300 dagar.

1992/93:A206 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av ändrade regler för Småföretagarnas
arbetslöshetskassa.

1992/93:A207 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förlängd tid för arbetslöshetsersättningar
åt deltidssysselsatta.

1992/93:A208 av Hans Nyhage och Lars Björkman (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten att under viss tid kombinera
deltidsarbete och arbetslöshetsersättning.

1992/93:A210 av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
som förbättrar småföretagarnas sociala situation vid bl.a.
personlig konkurs och arbetslöshet.

1992/93:A222 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillförsäkra anställda familjemedlemmar
samma rätt till A-kasseersättning som enligt nuvarande regler
tillkommer övriga anställa.

1992/93:A224 av Anita Persson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att,
under förutsättning att den arbetslöse står till
arbetsmarknadens förfogande och kontinuerligt håller kontakt med
den lokala arbetsförmedlingen samt är beredd att avbryta sina
studier om han får arbete, rätten att studera med bibehållen
A-kasseersättning alltid bör finnas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att,
under de i yrkande 1 angivna förutsättningarna, denna rätt också
bör kunna utvidgas till att omfatta heltidsstudier.

1992/93:A230 av Britt Bohlin och Barbro Evermo Palmerlund (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att 150-dagarsregeln för
deltidsarbetslösa bör upphävas och samordnas med villkoren för
heltidsarbetslösa.

1992/93:A231 av Anita Persson och Ingrid Andersson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att slopa den speciella tidsbegränsningen
för deltidsarbetslösa att uppbära arbetslöshetsförsäkring.

1992/93:A233 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen ger
Arbetslöshetsförsäkringsutredningen tilläggsdirektiv om
utredning av den s.k. 150-dagarsregeln,

2. att riksdagen begär att regeringen utarbetar förslag till
ändring i förordningen om arbetslöshetsförsäkring så att den
arbetstagare som berättigats till full A-kasseersättning inte
skall kunna få sin ersättning sänkt till 150 dagar på grund av
tillfälligt, konjunkturberoende deltidsarbete,

3. att riksdagen begär att regeringen ger den sittande
Arbetslöshetsförsäkringsutredningen tilläggsdirektiv om
utredning av lag om rätt till heltidsarbete.

1992/93:A237 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att en a-kassa för egenföretagare bör inrättas från den 1
juli 1993.

1992/93:A241 av Olle Schmidt och Margitta Edgren (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts avseende förändrade regler för KAS.

1992/93:A242 av Doris Håvik och Sten Östlund (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den oacceptabla samordningen mellan
pensions- och arbetslöshetsförsäkringarna.

1992/93:A248 av Maja Bäckström och Martin Nilsson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om villkoren för deltidsarbetslösa.

1992/93:A250 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om möjlighet att läsa på folkhögskola med bibehållen
A-kasseersättning även vid heltidsstudier.

1992/93:A261 av Hans Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av ändrade regler i lagen om arbetslöshetsförsäkring
beträffande överhoppningsbar tid vid studier.

1992/93:A265 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om rätten till arbetslöshetsersättning för delägare i
handelsbolag.

1992/93:A267 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätten för deltidsarbetslösa till
arbetslöshetsersättning.

1992/93:A272 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av samordningsreglerna för
dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning.

1992/93:A277 av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förändring i regelsystemet för A-kasseersättning i enlighet med
vad som anförs i motionen.

1992/93:A278 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att snarast ge egenföretagarna
och deras närstående ett fullgott skydd vid arbetslöshet.

1992/93:A279 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar om ändrade regler för ersättning från
arbetslöshetskassa enligt vad som anförts i motionen.

1992/93:A280 av Stina Gustavsson och Birger Andersson (c) vari
yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om A-kasseersättning för studier vid
folkhögskola.

1992/93:A282 av Karin Israelsson och Birgitta Carlsson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om lantbrukarhustrurs rätt till
arbetslöshetsersättning.

1992/93:A458 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär ett förtydligande av SFS
1992:1334 enligt vad i motionen anförts om att deltidsstudier är
tillåtna med bibehållen A-kassa vid planlagda
folkhögskolekurser.

1992/93:A810 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för deltidsarbetslösa i lagen om
arbetslöshetsförsäkring.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som
väckts under den allmänna motionstiden i år och som avser olika
frågor med anknytning till arbetslöshetsförsäkringen. Frågorna
rör enskilda bestämmelser i regelsystemet, bl.a. den s.k.
150-dagarsregeln, arbetslöshetsersättning i samband med studier,
företagare och arbetslöshetsförsäkringen samt samordningen
mellan arbetslöshetsersättningen och vissa andra förmåner.

I utskottets betänkande om arbetsmarknadspolitiken, AU11,
behandlas regeringens förslag i årets budgetproposition om nya
riktlinjer i fråga om ersättningsnivåer och karensdagar samt
motioner som väckts med anledning av detta. I AU11 behandlas
också motioner som innehåller mera övergripande synpunkter på
arbetslöshetsförsäkringen liksom finansieringsfrågor.

Utskottet hänvisar till redovisningen i AU11 (s. 42) när det
gäller den pågående utredningen (A 1992:03) om en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Som anges där avser utredaren att lägga
fram sina förslag inom kort.

150-dagarsregeln

Den s.k. 150-dagarsregeln vid deltidsarbetslöshet och med den
sammanhängande bestämmelser har tagits upp i ett stort antal
motioner. I elva av motionerna föreslås att regeln tas bort
eller i vart fall mjukas upp. Dessa motioner har väckts av
företrädare för Socialdemokraterna, Moderata samlingspartiet,
Folkpartiet liberalerna, Centern resp. Vänsterpartiet.
Motionerna redovisas längre fram i betänkandet.

Bakgrund

Ersättningsrätten i samband med deltidsarbete var från början
restriktiv. Fram till 1984 fanns i såväl
arbetslöshetsförsäkringen som KAS regler som begränsade
ersättningsrätten till 50 dagar för den som regelbundet utförde
deltidsarbete under tid då han eller hon i övrigt var arbetslös.
Antalet ersättningsdagar kunde höjas till 150, men först efter
prövning i varje enskilt fall. Om det förelåg särskilda skäl
kunde i vissa fall ytterligare förlängning medges efter prövning
av AMS.

Bakgrunden till de restriktiva reglerna var främst farhågorna
för att arbetstagarna vid en vikande konjunktur skulle stanna
kvar i företaget på deltid och uppbära arbetslöshetsersättning
som en löneutfyllnad i avvaktan på att arbetstiden utökades till
heltid igen. Den största risken med att en sådan situation pågår
under en längre tid ansågs vara att såväl den
ersättningsberättigade som arbetsgivaren skulle sakna intresse
av att förhållandet ändras. Detta skulle kunna hindra den
nödvändiga rörligheten under en period av strukturomvandling i
näringslivet då det finns efterfrågan på arbetskraft inom nya
sektorer.

De av den dåvarande arbetsmarknadsministern (Anna-Greta
Leijon) anförda skälen till att 50-dagarsregeln upphävdes 1984
(prop. 1983/84:126, AU18, rskr. 323) var i korthet följande.

Lagen om anställningsskydd och begränsningar i fråga om rätten
att permittera
Deltidsarbete i kombination med arbetslöshetsersättning
förekommer inte främst i företag som inskränker arbetstiden utan
inom den offentliga sektorn, och där finns en tendens mot ökning
av arbetstiden
Administrativt merarbete
Svårförståeliga regler för den enskilde: Vederbörande kan
tvingas sluta deltidsarbetet för att bli helt arbetslös och
därmed berättigad till full ersättning. Den som söker
heltidsarbete och i väntan på sådant arbete accepterar
deltidsarbete kan drabbas av begränsningsregeln.

I stället för en begränsningsregel med generell utformning
borde det enligt propositionen fortsättningsvis ankomma på AMS
att begränsa ersättningsrätten i de fall där det kan anses att
arbetslöshetsförsäkringen och KAS missbrukas.

I propositionen (s. 16) anfördes vidare: "Det kan nämligen i
vissa fall finnas behov av att kunna förhindra att en
undersysselsättning normaliseras med arbetslöshetsersättning som
utfyllnad av arbetsinkomsten. Det fall som jag då främst tänker
på är när någon frivilligt slutar en heltidsanställning för att
börja arbete på deltid."

De föreslagna regeländringarna antogs av riksdagen. De hade
inte föranlett några motionsyrkanden.

Reglerna, som alltjämt är gällande lag, återfinns i 24 § lagen
om arbetslöshetsförsäkring resp. 15 § tredje stycket lagen om
kontant arbetsmarknadsstöd.

Den förstnämnda paragrafen har följande lydelse.

För en försäkrad som regelbundet utför deltidsarbete under
veckor då han i övrigt är arbetslös får, om det finns särskilda
skäl, regeringen eller, efter regeringens bestämmande,
arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva begränsningar i
ersättningsrätten. (SFS 1984:513)

I budgetpropositionen våren 1987 togs frågan åter upp om de
deltidsarbetslösa. Arbetsmarknadsministern (Leijon) konstaterade
att det skett en snabb ökning av de s.k. deltidsmarkerarna
samtidigt som personer som enligt arbetskraftsundersökningarna
arbetade deltid av arbetsmarknadsskäl minskade. Utvecklingen
ansågs innebära att arbetslöshetsersättningen för den enskilde
därigenom mer och mer fått karaktären av permanent sidoinkomst.
Kostnaden hade ökat kraftigt och utvecklingen bedömdes som helt
oacceptabel (prop. 1986/87:100 bil. 12, s. 17).

Arbetsmarknadsministern återkom i ämnet i
kompletteringspropositionen (prop. 1986/87:150 bil. 6, s. 7).
Inte bara kostnadsutvecklingen bedömdes som allvarlig utan också
utvecklingen mot allt fler arbeten med korta arbetstider som
inte överensstämmer med de sökandes önskemål. Utvecklingen var
särskilt framträdande inom den offentliga sektorn men även inom
t.ex. handeln, vilket innebar en kraftig överrepresentation
bland kvinnorna. Mot denna bakgrund aviserades
verkställighetsföreskrifter av innebörd att ersättning skulle
få utgå i högst 150 ersättningsdagar till den som regelbundet
utför deltidsarbete och i övrigt är arbetslös.

Även med en på det sättet utformad regel skulle en
deltidsarbetande kunna få fyllnadsersättning under mycket lång
tid, maximalt ca 35 månader för den som får ersättning för en
dag per vecka. Mot den bakgrunden förordades i propositionen att
en särskild prövning skulle göras av ersättningsrätten var
sjätte månad. Normalt borde inte fortsatt ersättning komma i
fråga. Undantag kunde ske bl.a. om deltidsmarkeraren trots
intensiva insatser inte kunnat erbjudas arbete på hemorten eller
annan ort med en arbetstid motsvarande sökandens arbetsutbud och
inte heller kunnat erbjudas lämplig arbetsmarknadspolitisk
åtgärd.

Samtidigt betonades att problemet med otillfredsställande
arbetstider inte kan lösas enbart genom begränsningar i
ersättningsrätten. Det måste enligt propositionen angripas på
bred front och genom medverkan av alla som berörs.

För att öka arbetsmarknadsmyndigheternas möjligheter att
stödja deltidsarbetslösa utan att det sker på bekostnad av andra
angelägna sökandegrupper föreslogs i propositionen att dessa
myndigheter under det påföljande budgetåret skulle få disponera
60 miljoner kronor på ett särskilt anslag.

Arbetsmarknadsministerns anmälan om att föreskrifter skulle
utfärdas föranledde ställningstaganden i motioner.
Representanter för Centerpartiet resp. Vänsterpartiet
kommunisterna motsatte sig den föreslagna begränsningen medan
Moderata samlingspartiet förordade en lösning som gick ut på att
den anpassningstid som tillämpas vid vanlig arbetslöshet,
ungefär ett år, borde gälla också beträffande de
deltidsarbetslösa.

Arbetsmarknadsutskottet anslöt sig till uppfattningen att
problemet med arbetstiderna måste angripas på bred front. Man
kom därvid inte ifrån ersättningsreglerna, med tanke dels på den
allvarliga kostnadsutvecklingen för staten, dels på det
förhållandet att reglerna tydligen gav arbetsgivare incitament
att inrätta deltidsanställningar med beaktande av att de
anställda kan kompenseras ekonomiskt via
arbetslöshetsersättningarna. Utskottet ansåg att det låg en
rimlig intresseavvägning bakom de nya begränsningsreglerna och
avstyrkte motionerna i fråga (AU 1986/87:19 s. 11 f.).

De verkställighetsföreskrifter som sedan antogs under våren
1987 och trädde i kraft den 1 juli samma år återfinns numera i
19--21 §§ förordningen (1988:1400) om arbetslöshetsförsäkring.

Den s.k. 150-dagarsregeln i 19 § förordningen har följande
lydelse:

Till en försäkrad som regelbundet utför deltidsarbete under
veckor då den försäkrade i övrigt är arbetslös får ersättning
lämnas under högst 150 dagar. -- -- --

Länsarbetsnämnden skall under den tid ersättning lämnas, i
samarbete med den enskilde, arbetsgivare och fackliga
organisationer, aktivt verka för att den försäkrade får en
sammanlagd arbetstid som motsvarar dennes önskemål. Kan detta
inte åstadkommas, skall den försäkrade om möjligt i stället
erbjudas en lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Motionerna

Socialdemokraterna anser i sin partimotion A267 att
150-dagarsregeln bör tas bort, vilket kan ske genom ett
regeringsbeslut. Partiet framhåller att regeln medför att
tusentals deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor, står inför det
omöjliga valet att antingen säga upp sig helt från sin
anställning och stämpla på heltid eller försöka leva på en
alltför låg inkomst. Begränsningsregeln medför också en indirekt
diskriminering av kvinnor och strider därigenom mot EG:s regler,
sägs det i motionen.

Krav på att regeln skall tas bort framförs vidare i
s-motionerna A204 av Maud Björnemalm m.fl., A207 av Lars Ulander
m.fl., A230 av Britt Bohlin och Barbro Evermo Palmerlund, A231
av Anita Persson och Ingrid Andersson, A248 av Maja Bäckström
och Martin Nilsson samt i A810 av Inger Hestvik m.fl.

I motion A208 av Hans Nyhage och Lars Björkman (m) anförs att
det måste finnas möjlighet att ytterligare förlänga
ersättningstiden så att deltidsarbete kan kombineras med
arbetslöshetsersättning. Samtidigt måste missbruk kunna
förhindras. Motionärerna tänker sig att dispens skall kunna
beviljas efter noggrann prövning i det enskilda fallet.
Utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring bör enligt
motionen få tilläggsdirektiv att lägga fram förslag till lösning
på problemet.

Folkpartisterna Sigge Godin och Britta Bjelle framhåller i
motion A201 att reglerna kommit till för att förhindra missbruk.
Eftersom denna risk är liten i en lågkonjunktur bör regeln kunna
upphävas tillfälligt under en sådan period. Regeringen bör få
sådant bemyndigande.

Elving Andersson (c) anser i motion A279 att samma tidsregler
för utförsäkring bör gälla för både del- och heltidsarbetslösa.

150-dagarsregeln tas också upp i motion A233 av Hans Andersson
m.fl. (v). Motionärerna anser att regeln, som framför allt slår
mot kvinnor, måste ses över av den nyssnämnda utredningen. De
begär också en omedelbar ändring av regeln av innebörd att den
som utför tillfälligt, konjunkturberoende arbete inte skall
drabbas av 150-dagarsbegränsningen. Motionärerna begär slutligen
tilläggsdirektiv till utredningen även när det gäller rätten
till heltidsarbete. Om en begränsningsregel skall ha åsyftad
verkan måste den kompletteras med en lag om rätt till
heltidsarbete, anför motionärerna.

Utskottets överväganden

Utskottet anser det högst otillfredsställande att en
deltidsarbetslös efter en viss period skall behöva gå över i hel
arbetslöshet för att vara bibehållen rätten till ersättning ur
försäkringen. Detta måste anses stå i strid med arbetslinjen som
är en grundläggande princip i svensk arbetsmarknadspolitik.

Det skapar också en situation som är tvivelaktig från allmänna
försäkringsrättsliga synpunkter. Utskottet noterar därvid vad
som föreskrivs i AMS författningssamling. Enligt dessa regler
(AMSFS 1991:15) skall en medlem som slutat ett deltidsarbete på
grund av att ersättningsrätten avbrutits enligt 19--21 §§
förordningen om arbetslöshetsförsäkring anses ha haft giltig
anledning att lämna sitt arbete. Om en sådan medlem erbjuds nya
deltidsarbeten, som inte helt häver arbetslösheten, anses sådana
arbeten som olämpliga.

Bakom slopandet 1984 av den tidigare 50-dagarsregeln låg bl.a.
överväganden av detta slag. Samtidigt insåg lagstiftaren risken
för missbruk. Det gällde därför att i lagen öppna en möjlighet
att förhindra sådant.

Lagen bör enligt utskottets mening alltså tolkas så att den
framför allt ger utrymme för att begränsa ersättningsrätten i
missbruksfall. När frågan om inskränkningar några år senare togs
upp av arbetsmarknadsministern pekade hon bl.a. på att
ersättningen kommit att utnyttjas som komplement till
deltidsarbete. Frågan aktualiserades i en högkonjunktur med
stark efterfrågan på arbetskraft, hög sysselsättning och låg
arbetslöshet. Även om det inte direkt utsägs i någon av de
propositioner där reglerna tas upp kan man ändå anta att dessa
förhållanden bidrog till att en begränsning ansågs nödvändig.
När efterfrågan på arbetskraft är stor finns också typiskt sett
större anledning att misstänka missbruk.

Situationen på den svenska arbetsmarknaden är i dag en helt
annan. Efterfrågan på arbetskraft är ytterst svag. Ett
ofrivilligt deltidsarbete måste vara bättre än inget arbete
alls. Möjligheten att öka arbetstiden hos den egna arbetsgivaren
eller att få ett nytt arbete med en arbetstid som svarar mot de
egna önskemålen kan antas vara kraftigt begränsad. I ett sådant
läge måste det vara svårt att förklara för arbetstagaren att han
eller hon måste lämna sitt arbete. Samtidigt ter det sig
främmande att betrakta en undersysselsättning med
utfyllnadsersättning som ett missbruk av reglerna enbart därför
att den får en viss varaktighet.

Med hänvisning till det anförda finns det enligt utskottets
mening starka skäl att åtminstone tillfälligt upphäva den
generellt utformade regeln i 19 § ALF-förordningen.

Risken för missbruk får dock inte nonchaleras. Misstanke om
sådant kan finnas särskilt i de fall då den försäkrade under
längre tid deltidsarbetar hos samme arbetsgivare, antingen
permanent eller under upprepade tidsbegränsade anställningar,
och uppbär ersättning som utfyllnad. Som påpekas i den
proposition som låg till grund för borttagandet av den tidigare
50-dagarsregeln är den största risken med att en sådan situation
får pågå under längre tid att både arbetsgivaren och den
försäkrade saknar intresse av att förhållandena ändras.

Enligt utskottets mening bör därför systemet bygga på en
återkommande kontroll av den deltidsarbetslöses förhållanden i
detta hänseende. Ett villkor för fortsatt ersättning efter en
viss period, förslagsvis sex månader, bör normalt vara ett intyg
från arbetsgivaren att han saknar möjlighet att erbjuda den
anställde arbetstid i enlighet med av denne framfört önskemål.
Finner kassan vid en sådan kontroll att det finns anledning att
misstänka att den anställde i praktiken inte är intresserad av
att utöka sin arbetstid får det prövas om den allmänna
förutsättningen föreligger för rätt till fortsatt ersättning.

De ekonomiska konsekvenserna av ett borttagande av
150-dagarsregeln bör på kort sikt vara att belastningen på
försäkringen minskar, eftersom erfarenheten visar att en stor
del av de deltidsarbetslösa föredrar att hellre uppbära hel
ersättning än att fortsätta deltidsarbeta utan utfyllnad från
försäkringen. Erfarenheten visar också att den person som väljer
att vara helt arbetslös ofta ersätts av en annan
deltidsmarkerare på det arbete som lämnats. På längre sikt kan
kostnaderna öka. Slopas begränsningen, ökas nämligen också
möjligheten att kvalificera sig för ny ersättningsperiod.

I det längre perspektivet finns det enligt utskottets mening
skäl att överväga en tidsmässig begränsning av ersättningsrätten
vid deltidsarbetslöshet. Försäkringen har karaktären av en
omställningsförsäkring; skyddet är även vid hel arbetslöshet
begränsat i tiden. Som reglerna fungerar i dag kan en person med
ett lågt antal ersättningsdagar under beräkningsveckan uppbära
arbetslöshetsersättning under tidsperioder som är betydligt
längre än den normalt maximala ersättningsperioden om 300 dagar.
Det kan enligt utskottets mening ifrågasättas om detta verkligen
överensstämmer med försäkringens karaktär och syfte. Utskottet
utgår från att frågor om tidsmässig begränsning kommer att
övervägas i anslutning till beredningen av det kommande
förslaget från utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Det finns enligt utskottets mening också skäl att anta att
frågan om möjlighet att kvalificera sig för en ny
ersättningsperiod kommer att övervägas i det sammanhanget.

Utskottet vill avslutningsvis betona att 150-dagarsregeln bara
är en del i det betydligt vidare problem som
deltidsarbetslösheten innebär. Problemet med arbetstiderna
måste, som betonades redan i samband med införandet av regeln,
angripas på bred front och med olika åtgärder. Att
arbetsmarknadsutskottet nu föreslår ett borttagande av regeln
innebär alltså inte att ambitionsnivån skall sänkas när det
gäller den försäkrades möjligheter att få en arbetstid som
motsvarar hans eller hennes önskemål. Den regel som för
närvarande återfinns i 19 § andra stycket förordningen om
arbetslöshetsförsäkring och som innebär att länsarbetsnämnden i
samarbete med den enskilde, arbetsgivare och fackliga
organisationer aktivt skall verka för detta, bör således finnas
kvar.

Vad utskottet anfört med anledning av de nu behandlade
motionerna A201, A204, A207, A208, A230, A231, A233, A248, A267,
A279 och A810, i förekommande fall i berörda delar, bör ges
regeringen till känna.

Övriga frågor

Utskottet tar i detta avsnitt slutligen upp några
motionsyrkanden som har beröring med 150-dagarsregeln.

Motion A204 yrkande 1 avser den särskilda kvalifikationsregeln
i 21§ förordningen om arbetslöshetsförsäkring för den som
förbrukat en ersättningsperiod. Enligt denna bestämmelse medges
en ny ersättningsperiod på högst 150 dagar till en försäkrad som
under en sammanhängande tid av minst fem månader har haft arbete
med en arbetstid som motsvarar dennes önskemål eller deltagit i
arbetsmarknadsutbildning.

Om 150-dagarsregeln upphävs, vilket utskottet förordat i det
föregående, uppkommer inte det särskilda problem som motionen
tar upp. Motionen får därigenom anses tillgodosedd i nu berörd
del.

Motion A277 av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c)
gäller frågan om möjligheten att under en arbetslöshetsperiod
åta sig kortare uppdrag liksom att ta korttidsvikariat och
avbryta ersättningsperioden under motsvarande tid. Motionärerna
vill ha en översyn av reglerna i detta hänseende.

Utskottet förutsätter att denna frågeställning kommer att ingå
i beredningsarbetet med anledning av de kommande förslagen från
utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Någon åtgärd
kan därför inte anses påkallad från riksdagens sida.
Motionsyrkandet avstyrks.

I Hans Anderssons m.fl. (v) motion A233 som gäller
arbetslöshetsersättning vid deltidsarbete begärs att den
nyssnämnda utredningen skall få tilläggsdirektiv avseende
lagstiftning om rätt till heltidsarbete. Motionärerna anser
att en begränsning av ersättningsrätten vid deltidsarbete inte
kan få åsyftad verkan så länge som en arbetsgivare har möjlighet
att inrätta deltidstjänster.

Som utskottet anfört i det föregående måste problemet med
deltidsarbetslösheten lösas på bred front tillsammans med alla
berörda. Utskottet tar däremot helt avstånd från tanken om ett
lagstiftat förbud mot deltidstjänster. En sådan lag skulle stå i
strid med grundläggande principer i svensk rätt. Motion A233
avstyrks således i den nu berörda delen.

Arbetslöshetsersättning vid studier m.m.

Enligt huvudregeln i 4 § andra stycket lagen om
arbetslöshetsförsäkring (motsvarande § i KAS-lagen) får
ersättning inte lämnas till den som deltar i utbildning om det
inte finns särskilda skäl. Regeln vilar på den grundläggande
principen för rätt till ersättning, nämligen att den arbetslöse
skall stå till arbetsmarknadens förfogande. Regeln i 4 §
infördes 1988 (prop. 1987/88:114, AU18) i syfte att hindra den
alltmer generösa bedömningen vid tillämpningen av lagen.
Arbetsmarknadsministern (Ingela Thalén) ansåg utvecklingen i
praxis otillfredsställande genom att arbetslöshetsersättningen
kommit att utnyttjas i stället för de finansieringsformer som
samhället erbjuder vid studier. Den användes därigenom på ett
sätt som den inte var avsedd för. Ersättningen riskerade att
förlora sin karaktär av arbetsmarknadspolitiskt medel.

I propositionen betonades att det naturligtvis inte är fel att
den arbetssökande tar tillvara tiden som arbetslös för att
förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden, men detta får
inte innebära att den sökandes möjligheter att söka och snabbt
anta ett ledigt arbete försämras. Studier som förbättrar den
sökandes möjligheter att få arbete skall mötas positivt, men
finansiering skall normalt vara skild från
arbetslöshetsersättningen.

Som huvudregel borde därför enligt propositionen (s. 34) gälla
att det inte skall vara tillåtet att uppbära
arbetslöshetsersättning samtidigt med studier. Undantag borde
kunna göras vid särskilda skäl, exempelvis för en
heltidsarbetande som bedriver heltidsstudier vid sidan av
arbetet. Skulle en sådan person bli arbetslös, bör studierna
kunna fortsättas samtidigt som ersättning uppbärs, förutsatt att
personen i fråga söker heltidsarbete och arbetet inte upphört på
grund av studierna. Enligt propositionen borde även mycket korta
kurser på heltid som påbörjas under arbetslösheten och som t.ex.
syftar till att ge orientering om olika yrken eller
utbildningsvägar kunna tillåtas. I fråga om deltidsstudier
anfördes i propositionen att särskilda skäl kunde anses
föreligga om studierna inte hindrar den arbetslöse från att söka
och anta heltidsarbete. Enligt propositionen borde det ankomma
på regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att
närmare föreskriva vilka särskilda skäl som skall gälla för att
arbetslöshetsersättning skall få utgå i samband med studier.

Arbetsmarknadsutskottet tillstyrkte regeringens förslag.
Utskottet anförde att den utbildningsform man i första hand
tänker på när det gäller arbetslösa är
arbetsmarknadsutbildningen, och vid den utgår utbildningsbidrag
som är lika stora eller i vissa fall bättre än ersättningarna
vid arbetslöshet. Det underströks att regeln inte innebär ett
totalstopp (AU 1987/88:18 s. 19).

I 22 a § förordningen (1988:1400) om arbetslöshetsförsäkring
anges när särskilda skäl enligt lagens 4 § andra stycke skall
anses föreligga. Förordningen överensstämmer med de exempel som
anges i propositionen. Genom ett tillägg från den 1 januari 1993
anses särskilda skäl att lämna ersättning till en arbetslös som
deltar i utbildning föreligga även när den arbetslöse deltar i
verksamhet för arbetslivsutveckling. Motsvarande reglering finns
i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.

Motionerna

Fyra motioner rör frågan om rätten till ersättning vid studier
på folkhögskola.

I motion A224 vänder sig Anita Persson (s) mot gällande
praxis. Enligt motionen vägras en arbetslös ersättning om han
eller hon önskar delta i en planlagd folkhögskolekurs, som trots
att den är på deltid ger vidgad behörighet och kompetens i flera
ämnen. Den som på deltid studerar ett ämne i taget på komvux
skulle däremot kunna få ersättning enligt motionären. Det har
enligt motionen också visat sig att många har tagit tillbaka
sina ansökningar till de särskilda kurserna för arbetslösa vid
folkhögskolorna inför risken att förlora sin
arbetslöshetsersättning. Detta ger negativa effekter för både
samhället och de arbetslösa. Det vore bättre om de arbetslösa
kunde förbättra sin kompetens, anser motionären. Under
förutsättning att den arbetslöse står till arbetsmarknadens
förfogande och håller kontinuerlig kontakt med den lokala
arbetsförmedlingen samt är beredd att avbryta sina studier om
han får arbete borde rätten att studera med bibehållen
arbetslöshetsersättning alltid finnas. Under samma
förutsättningar borde detta vara möjligt även vid
heltidsstudier, anför motionären.

Motsvarande synpunkter framförs i motionerna A250 av Tuve
Skånberg (kds), A280 av Stina Gustavsson och Birger Andersson
(c) och A458 av Elisabeth Persson m.fl. (v). Den sistnämnda
motionen tar dock enbart sikte på deltidsstudier.

I motion A241 av Olle Schmidt och Margitta Edgren (fp) begärs
en uppmjukning av reglerna när det gäller KAS i samband med
studier. Motiveringen är av likartat slag som i de nyssnämnda
motionerna.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att de skäl som låg bakom införandet av
begränsningsregeln i fråga om arbetslöshetsersättning vid
studier alltjämt har giltighet. Ett genomförande av
motionernas förslag skulle med nuvarande arbetsmarknadsläge i
realiteten kunna medföra att stora grupper av arbetslösa under
en ganska lång period kunde bedriva studier under andra
ekonomiska villkor än vad som normalt gäller vid
vuxenutbildning. Kravet på att stå till arbetsmarknadens
förfogande måste enligt utskottets mening ha ett reellt innehåll
och innebära mer än att hålla kontinuerlig kontakt med
arbetsförmedlingen och att vara beredd att avbryta sina studier.
Att den som bedriver studier inte kan vara lika aktiv i sitt
arbetssökande som andra arbetslösa är för utskottet närmast en
självklarhet. Därför måste man enligt utskottets mening hålla
fast vid att det skall föreligga särskilda skäl för att få
kombinera studier med arbetslöshetsersättning. De hel- eller
deltidsstudier eller korta kurser som enligt gällande regler kan
kombineras med ersättning utmärks av att de inte påtagligt
hindrar ett aktivt arbetssökande; utskottet bortser då från den
speciella regeln vid arbetslivsutveckling.

I sammanhanget vill utskottet erinra om sitt ställningstagande
med anledning av motionskrav om utökade möjligheter till
arbetsmarknadsutbildning inom högskolan. Utskottet har ansett
att generellt utökade sådana möjligheter skulle ge felaktiga
signaler till alla de ungdomar som söker sig till högskolan och
får finansiera sina studier genom studielån. Utskottet vill
också erinra om att socialförsäkringsutskottet inom kort kommer
att behandla frågor om studiestöd, däribland studiestöd till
vuxna.

Av det anförda följer att utskottet inte kan ansluta sig till
motionernas förslag om en liberalisering av ersättningsreglerna.

Utskottet vill tillägga att utredningen (U 1992:02) om
effektivare vuxenutbildning enligt sina direktiv skall avsluta
sitt arbete i dagarna. Uppdraget innefattar bl.a. att göra
noggranna kostnadsjämförelser mellan olika typer av utbildning
för vuxna. Det kan således förutses att frågor som har
beröringspunkter med dem som aktualiserats i motionerna kommer
att beredas inom regeringskansliet inom en snar framtid.

Motionerna A224, A241, A250, A280 och A458 avstyrks, i
förekommande fall i berörd del.

Utskottet tar i detta sammanhang också upp en motion som rör
överhoppningsbar tid vid studier. Det gäller motion A261 av
Hans Karlsson (s). Han anser att reglerna bör ändras när det
gäller vilken typ av studier som skall betraktas som s.k.
överhoppningsbar tid enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Enligt 8 § i den nyssnämnda lagen medför två slag av
utbildningar s.k. överhoppningsbar tid. Att tiden är
överhoppningsbar kan vara till förmån för den försäkrade vid
prövningen av rätten till arbetslöshetsersättning. Det gäller
dels heltidsutbildning som den försäkrade avslutat efter fyllda
25 år eller som föregåtts av sammanhängande förvärvsarbete på
heltid i minst fem månader, dels arbetsmarknadsutbildning i
visst fall. Arbetsmarknadsutbildning är normalt s.k. jämställd
tid, vilket är mer förmånligt vid bedömningen av rätten till
ersättning, eftersom tiden som den försäkrade deltar i
utbildningen då jämställs med förvärvsarbete. Förutsättningen
för att tiden i arbetsmarknadsutbildning skall vara jämställd är
dock i princip att utbildningen fullföljts; i annat fall är
tiden enbart överhoppningsbar.

Enkelt uttryckt är lagens innebörd att ju angelägnare
studierna bedöms vara, desto mer förmånligt betraktas de vid
prövningen av rätten till arbetslöshetsersättning.

Som utskottet uppfattar det ser motionären en orättvisa i att
den som anvisas arbetsmarknadsutbildning inte bara får
utbildningsbidrag under studierna, utan också blir bättre ställd
när det gäller fortsatt rätt till ersättning än den som själv
finansierar sina studier under arbetslösheten. Motionen syftar
alltså längre än bara till det förhållandet att man gjort
åtskillnad mellan olika slag av studier i
försäkringsersättningshänseende.

Utskottet, som hänvisar till vad som sagts i det föregående om
arbetslöshetsersättning vid studier, utgår från att den
frågeställning som aktualiserats kommer att belysas inte bara i
samband med beredningen av det kommande förslaget från den
nyssnämnda utredningen om effektivare vuxenutbildning utan också
när förslagen från utredningen om en allmän
arbetslöshetsförsäkring övervägs.

Vad utskottet anfört med anledning av motion A261 bör ges
regeringen till känna.

Egenföretagare och arbetslöshetsförsäkring

Sju motioner rör frågan om företagares skydd vid arbetslöshet.
I några av motionerna riktas stark kritik mot gällande regler,
som beskrivs som alltför restriktiva, osolidaridariska och
diskriminerande.

I Ny demokratis motion A222 anförs att den som är anställd i
ett familjeföretag, i vilket han själv eller hans familj äger
huvudparten av aktierna, betraktas som företagare. När företaget
inte längre kan erbjuda arbete åt familjemedlemmarna kan dessa
inte få kassaersättning, trots att de uppfyller de allmänna
kvalifikationerna. Eftersom de bedöms som företagare, måste
företaget avvecklas helt för att de skall få ersättning, sägs
det i motionen.

Motion A206 av Gullan Lindblad (m) tar också upp frågan om vad
som gäller för delägare. Enligt motionen kan ingen delägare få
någon ersättning vid arbetslöshet, t.o.m. giftorätt skulle
diskvalificera för arbetslöshetsersättning.

Kritik mot de begränsade möjligheterna för familjemedlemmar
att få ersättning framförs även i motion A278 av Marianne
Andersson m.fl. (c, m, fp) samt i motion A282 av Karin
Israelsson och Birgitta Carlsson (c), som avser
lantbrukarhustrur.

Gullan Lindblad vänder sig i motion A206 också mot att
företagaren måste avveckla sitt företag helt för att få rätt
till ersättning. Det borde vara möjligt att i en lågkonjunktur
"lägga företaget i malpåse" för att starta det igen när
konjunkturen vänder. Det framhålls att inte minst kvinnor i
glesbygden drabbas av de nuvarande reglerna.

Liknande synpunkter framförs av Marianne Andersson m.fl. (c,
m, fp) i den nyssnämnda motionen A278 liksom av Kjell Ericsson
och Karin Starrin (c) i motion A210. Egenföretagarna bör enligt
motionerna få ett bättre skydd vid arbetslöshet.

Roland Larsson (c) anför i motion A265 att en yrkesverksam
person som vid sidan av sitt förvärvsarbete är delägare i ett
handelsbolag inte kan få någon ersättning vid arbetslöshet från
sitt ordinarie arbete. Regeln bör ändras eller tas bort, anser
motionären.

Slutligen efterlyses i motion A237 av Kenth Skårvik (fp) en
arbetslöshetskassa för egenföretagare.

Utskottets överväganden

Med anledning av vad som anförts i de nu redovisade motionerna
och mot bakgrund av vad utskottet erfarit om den praktiska
tillämpningen finner utskottet det påkallat att kort redogöra
för gällande lagstiftning vad avser arbetslöshetsersättning till
företagare. Saken inrymmer två frågeställningar, nämligen dels
vem som skall anses som företagare i lagens mening, dels när
förutsättningarna föreligger för att bedöma en företagare som
arbetslös. För företagare gäller ett särskilt
arbetslöshetsbegrepp, och det är därför nödvändigt att ta
ställning till om en person är företagare eller arbetstagare när
man skall pröva rätten till arbetslöshetsersättning. Enligt 4 §
tredje stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring skall en
företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i
rörelsen har upphört annat än tillfälligt. Enligt bestämmelsen
kan AMS av särskilda skäl föreskriva annat. Den sistnämnda
regeln berörs inte vidare i denna framställning.

Företagarbegreppet

I förarbetena (prop. 1973:56 s. 185 f.) behandlas den första
frågeställningen i anslutning till de föreningsrättsliga
bestämmelserna om arbetslöshetskassor. Kassorna har möjlighet
att begränsa sin verksamhet till att avse förvärvsarbete
antingen som företagare eller som löntagare. Det sägs särskilt i
motiven att den som arbetar åt sin make eller annan
familjemedlem inte på grund av detta förhållande skall kunna
vägras inträde i arbetslöshetskassa. Förutsättning för rätt till
medlemskap är emellertid att det klart framgår att ett
anställningsförhållande föreligger. Det är enligt propositionen
även av vikt att det klarläggs att den försäkrade tidigare
verkligen haft inkomst av anställningen som tyder på att ett
ordinärt anställningsförhållande förelegat. En omständighet att
beakta i sammanhanget kan vara att arbetsgivaren betalt avgifter
till sjukförsäkringen, ATP m.m., sägs det i propositionen.

I propositionen togs en fråga upp särskilt. Departementschefen
anförde följande:

Jag vill i detta sammanhang även beröra det problem som de
allt vanligare förekommande s.k. enmansbolagen kan medföra. Jag
syftar då på sådana bolag där den anställde eller hans familj
äger huvudparten av aktierna. I praktiken är en sådan anställd
oftast att jämställa med en egen företagare fastän han formellt
står i ett arbetstagarförhållande gentemot bolaget. De regler,
som jag förordar skall gälla i fråga om företagare, bör därför
normalt tillämpas även när det gäller innehavare av enmansbolag.
Dessutom bör arbetslöshetskassa för arbetstagare kunna vägra
sådan anställd medlemskap i kassan. (a.a. s. 188)

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till vad utskottet
erfarit om den praktiska tillämpningen anser utskottet att det
bör klargöras i lag att enbart den som i praktiken har ett
väsentligt inflytande över verksamheten bör betraktas som
företagare och därmed omfattas av det särskilda
arbetslöshetsbegreppet för företagare. En grundläggande
förutsättning för att anses som företagare bör vara att personen
själv äger någon del av företaget.

Utskottet ställer sig således bakom uppfattningen att
företagarbegreppet har kommit att ges en alltför vidsträckt
tolkning. Det bör därför ankomma på regeringen att skyndsamt
återkomma med lagförslag i enlighet med det nyss anförda.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A206, A222,
A278 och A282, i förekommande fall i berörda delar, bör ges
regeringen till känna.

Arbetslöshetsbegreppet

Utskottet övergår nu till frågan när en företagare skall anses
som arbetslös. Arbetslöshetsbegreppet för företagare berörs
i proposition 1973:56 på s. 175 f. Där sägs beträffande
företagare, att det förhållandet att inkomst av förvärvsarbete
inte längre föreligger inte på samma sätt som för arbetstagare
kan vara utgångspunkt för bedömningen av frågan om arbetslöshet
föreligger. Det är enligt propositionen i stället nödvändigt att
skapa en garanti mot att kontant stöd vid arbetslöshet blir en
inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag. Därför bör den
principiella och grundläggande huvudregeln vara att en
företagares arbetslöshet börjar den dag då hans personliga
verksamhet i rörelsen har upphört.

Till ledning för bedömningen av frågan om sökandens personliga
verksamhet i rörelsen har upphört anges vissa riktlinjer i
propositionen. Rörelsen skall ha lämnats av giltig anledning.
Arbetslösheten får inte vara självförvållad. Motivet måste vara
att rörelsen inte ger rimlig försörjning. Kravet på att rörelsen
skall ha lämnats innebär i allmänhet att företagaren skall ha
sålt fast egendom och rörelsetillgångar.

Vissa omständigheter anges som kan utgöra skäl att ifrågasätta
om den personliga verksamheten verkligen upphört, t.ex. fortsatt
innehav av fastighet eller annan rörelsetillgång av betydande
värde. Ett annat exempel är att sökandens anhöriga uppges
fortsätta den tidigare verksamheten, trots att de i realiteten
har uppenbart begränsade möjligheter att faktiskt utöva
verksamheten, eller fall då sökanden trots att rörelsen, t.ex.
jordbruksdrift, överlåtits fortsätter med sina sysslor på
gården. Den personliga verksamheten skall ha upphört utan
reservationer. Det får inte röra sig om ett tillfälligt eller
tidsbegränsat avbrott. Undantagsvis, exempelvis i en force
majeure-situation, då avbrottet är en ren engångsföreteelse som
inte till någon del har säsongskaraktär, bör ersättning ändå
kunna utges, anförs det i propositionen.

Frågan om en utvidgning av möjligheterna till ersättning för
företagare har vid flera tillfällen behandlats av utskottet. I
det av riksdagen godkända betänkandet AU 1983/84:7 var utskottet
inte berett att förorda någon ändring i det gällande
arbetslöshetsbegreppet i nu berört hänseende. Det underströks
att man bör undvika att arbetslöshetsersättningarna blir en
inkomstutfyllnad i olönsamma företag. Senast har utskottet i det
likaledes godkända betänkandet 1991/92:AU11 hänvisat till den
pågående utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring (A
1992:03).

Enligt direktiven till denna utredning (dir. 1992:24) bör
utredaren särskilt uppmärksamma enskilda företagares behov av
ett försäkringsskydd som fungerar på ett konkurrensneutralt
sätt.

Enligt utskottets mening måste principen alltjämt
upprätthållas att arbetslöshetsersättningen till företagare inte
får bli en inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag. De
nyssnämnda direktiven ger uttryck för samma princip. Utskottet
är därför inte berett att ansluta sig till motionärernas tanke
att det skulle vara möjligt att "lägga företaget i malpåse" i en
lågkonjunktur. Utskottet utgår från att frågan hur ett skydd för
företagare bör konstrueras som å ena sidan är ekonomiskt och
socialt acceptabelt men å andra sidan inte snedvrider
konkurrensen kommer att övervägas i anslutning till denna
utredning.

Motionerna A206, A210 och A278, i den del de berör den nu
aktualiserade frågan, bör därför inte påkalla någon ytterligare
åtgärd från riksdagens sida.

Med anledning av Roland Larssons (c) motion A265 om den som
vid sidan av sitt förvärvsarbete är delägare i ett handelsbolag
är följande att säga. I det tidigare nämnda betänkandet
AU1983/84:7 tog arbetsmarknadsutskottet upp frågan om personer
som kombinerar en deltidsanställning med ett begränsat
engagemang i ett företag. Enligt utskottets mening förelåg ett
behov av regler som medgav en flexiblare tillämpning än som då
syntes vara möjlig. I proposition 1983/84:126 anslöt sig
arbetsmarknadsministern till det nyss återgivna uttalandet. De
personer som avsågs borde enligt propositionen ha rätt till
ersättning för det inkomstbortfall som uppstår när anställningen
upphör, detta naturligtvis under förutsättning att verksamheten
i företaget inte utökas i samband med arbetslösheten.
Uppmjukningen sågs som en tillämpningsfråga, som borde kunna
lösas inom ramen för det gällande regelsystemet.

Från den 1 juli 1989 föreskrivs i 23 § andra stycket
arbetslöshetsförsäkringslagen (prop. 1988/89:100 bil. 12, AU 11,
rskr. 138) att en bisyssla som en försäkrad har utfört
varaktigt före arbetslösheten vid sidan av heltidsarbete skall
minska arbetslöshetsersättningen endast om den utvidgas under
arbetslösheten och hindrar den försäkrade från att anta lämpligt
arbete.

Utskottet kan tillägga att det i AMS regelbok för
arbetslöshetskassor, i det avsnitt som avser grundvillkoren för
rätt till ersättning, i fråga om bisyssla anförs följande: "Vid
bedömning av om medlem är arbetslös tas inte hänsyn till
bisyssla, om denna inte hindrar medlemmen från att anta erbjudet
lämpligt arbete."

Utskottet kan med detta konstatera att ett delägarskap i ett
bolag inte i sig diskvalificerar för rätt till ersättning vid
arbetslöshet från en anställning, och detta oavsett om
anställningen avsett heltid eller deltid. Det avgörande för
rätten till ersättning är att verksamheten i företaget är
begränsad, att den inte utökas i samband med arbetslösheten och
att den inte hindrar personen från att söka och anta arbete.

Motionen får anses tillgodosedd med det anförda och avstyrks
således.

Vad slutligen gäller den i motion A237 av Kenth Skårvik (fp)
framförda uppfattningen att en A-kassa bör inrättas för
egenföretagare har utskottet den kommentaren att sådana
kassor redan existerar. I den mån motionären åsyftar en
företagarkassa i offentlig regi får utskottet hänvisa till den
tidigare nämnda utredningen och de överväganden som utredningens
förslag kommer att föranleda. Något ytterligare uttalande från
utskottets sida kan inte anses påkallat, varför motionen
avstyrks.

Samordning av förmåner m.m.

Två motioner tar upp frågan om samordningen av änkepension
och utbildningsbidrag. Det är motion A203 av Iréne Vestlund
m.fl. (s) och A272 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s).

Motionärerna anför att en kvinna som deltar i
arbetsmarknadsutbildning enligt 29 § förordningen om
arbetsmarknadsutbildning får sitt utbildningsbidrag reducerat om
hon uppbär änke- eller efterlevandepension enligt äldre regler.
Detta upplevs enligt motionärerna som djupt orättvist, då
kvinnan inte har motsvarande avdrag om hon uppbär lön av arbete.
Detta kan bli ett hinder för möjligheten att utnyttja
arbetsmarknadsutbildningen då i vissa fall den sammanlagda
inkomsten minskas drastiskt.

Den i motionerna aktualiserade frågan har uppmärksammats i en
översyn av reglerna för utbildningsbidrag vid
arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering m.m.
(Ds 1992:66). Översynen har remissbehandlats och bereds för
närvarande i regeringskansliet. Någon åtgärd med anledning av
motionerna kan därför inte anses påkallad. De avstyrks således.

Slutligen behandlar utskottet en motion om samordningen av
arbetslöshetsersättningen och pensionsförmåner. Det är motion
A242 av Doris Håvik och Sten Östlund (s). Den tar sikte på
reglerna i 20 och 21 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring.
Dagpenningen är för närvarande normalt 90 % av den försäkrades
dagsförtjänst. Till den som har tillerkänts ålderspension av
visst slag som utgår på grund av förvärvsarbete lämnas
dagpenning med 65 % av dagsförtjänsten (20 § första stycket).
Enligt 21 § skall dagpenningen sättas ned med 1/260 av
årspensionen.

Motionärerna anger som exempel en person som uppbär
sjömanspension från 55 års ålder. Pensionsbeloppet är lågt.
Ersättningen från arbetslöshetskassan kan med nuvarande regler
inte bli högre än 65 % av lönen reducerat med ersättningen från
pensionsanstalten. Motionens exempel visar att
arbetslöshetsersättningen blir lägre än om personen inte haft
någon pension alls. Motionärerna anför att syftet med reglerna,
som infördes 1989, inte varit att en enskild person som har en
tjänstepension skall hamna i en betydligt sämre ekonomisk
situation än någon utan pension. Orättvisan blir särskilt tydlig
vid pensionering före 60 års ålder eftersom det då inte finns
möjlighet att fylla ut pensionen med förtida uttag av allmän
pension. Man är i stället helt beroende av att kunna få ett nytt
arbete. Om de tankegångar som låg bakom lagändringarna skall
vidmakthållas finns en möjlighet att sätta in en åldersgräns i
systemet, förslagsvis 60 år, för att undvika orimliga effekter.
Sådana personer borde endast behöva vidkännas det pensionsavdrag
som följer av 21 §, anser motionärerna.

Utskottet instämmer med motionärerna i att regeln med sin
nuvarande utformning i vissa fall kan få orimliga effekter.
Tanken är att det skall vara möjligt att uppbära
arbetslöshetsersättning samtidigt med pension. För många
personer med små pensioner är den enda möjligheten att få en
dräglig inkomst att så länge som möjligt stå till
arbetsmarknadens förfogande. De år 1989 genomförda
förändringarna syftade bl.a. till att undvika fall av
överkompensation. Bestämmelserna skulle också utformas så att de
motverkade att ålderspensionärer anmäler sig på förmedlingen
endast för att dryga ut pensionen med arbetslöshetsersättning
utan att de är reellt arbetssökande (prop. 1987/88:114 s. 28
f.).
Utskottet anser att de nu berörda reglerna bör ses över så att
de får en utformning som bättre överensstämmer med det angivna
syftet att förhindra överkompensation. Regeringen bör återkomma
med förslag i enlighet med detta.

Vad utskottet anfört med anledning av motion A242 bör ges
regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande 150-dagarsregeln
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A201,
1992/93:A204 yrkande 2, 1992/93:A207, 1992/93:A208,
1992/93:A230, 1992/93:A231, 1992/93:A233 yrkandena 1 och 2,
1992/93:A248, 1992/93:A267 yrkande 12, 1992/93:A279 och
1992/93:A810 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

2. beträffande 21 § förordningen om
arbetslöshetsförsäkring
att riksdagen avslår motion 1992/93:A204 yrkande 1,

3. beträffande kortare uppdrag
att riksdagen avslår motion 1992/93:A277,

4. beträffande lagstiftning om rätt till heltidsarbete
att riksdagen avslår motion 1992/93:A233 yrkande 3,

men. (v)

5. beträffande arbetslöshetsersättning vid studier m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A224, 1992/93:A241,
1992/93:A250, 1992/93:A280 yrkande 2 och 1992/93:A458,

6. beträffande överhoppningsbar tid vid studier
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A261 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande företagarbegreppet
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A206 i
motsvarande del, 1992/93:A222, 1992/93:A278 i motsvarande del
och 1992/93:A282 hos regeringen begär förslag till lagändring i
enlighet med vad utskottet anfört,

8. beträffande arbetslöshetsbegreppet för företagare
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A206 i motsvarande
del, 1992/93:A210 och 1992/93:A278 i motsvarande del,

9. beträffande bisyssla
att riksdagen avslår motion 1992/93:A265,

10. beträffande A-kassa för egenföretagare
att riksdagen avslår motion 1992/93:A237,

11. beträffande samordningen av änkepension och
utbildningsbidrag
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A203 och 1992/93:A272,

12. beträffande samordningen av arbetslöshetsersättningen
och pensionsförmåner
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A242 hos
regeringen begär förslag till lagändring i enlighet med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 11 mars 1993

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson
(fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Georg Andersson
(s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte
Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds),
Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson
(fp), Johnny Ahlqvist (s) och Berit Andnor (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant för Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Hans Andersson (v) anför:

Jag ansluter mig till motion 233 (v) när det gäller de
deltidsarbetslösas rätt till heltidsarbete. För att verkligen
förhindra att arbetsgivaren utnyttjar arbetslöshetsersättningen
är det nödvändigt med lagstiftning. Arbetslöshetsutredningen bör
få tilläggsdirektiv att lägga fram förslag till lagstiftning
om rätt till heltidsarbete.

Med anledning av vad utskottet anfört om
arbetslöshetsersättning vid studier vill jag som min mening
framföra att arbetsmarknadsutbildning i högskolan bör
möjliggöras. Utbildningsbidrag för sådan utbildning skall kunna
ges om det är motiverat med hänsyn till individuella
förutsättningar och arbetsmarknadens behov.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
4 borde ha hemställt:

4. beträffande lagstiftning om rätt till heltidsarbete
att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A233 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i
denna del,