Vissa associations- och avtalsrättsliga frågor

Betänkande 2000/01:LU9

Lagutskottets betänkande 2000/01:LU09

Vissa associations- och avtalsrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

2000/01

LU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet åtta
motionsyrkanden från allmänna motionstiden år 2000 i
olika associations- och avtalsrättsliga frågor. De
associationsrättsliga motionsspörsmålen gäller nya
associationsformer för vissa företag,
könsfördelningen på ledande poster i företagen och
redovisning av anställningsförmåner. De
avtalsrättsliga frågorna gäller jämkning av avtal
mellan näringsidkare och internationella fullmakter.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga
motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats tre reservationer och
två särskilda yttranden.

Motionerna

2000/01:L201 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till lagstiftning innebärande att minst 40 % av
vartdera könet skall vara representerat i
styrelserna för medieföretag med fler än 25
anställda.

2000/01:L202 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en dialog
initieras med tidningsbranschen om den bristande
jämställdheten i branschen.

2000/01:L204 av Ewa Thalén Finné och Cristina
Husmark Pehrsson (m) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ny juridisk form
för företagande.

2000/01:L206 av Leif Jakobsson (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
allmännyttig associationsform.

2000/01:L901 av Mats Odell och Rolf Åbjörnsson (kd)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
harmonisering av internationella fullmakter.

2000/01:L907 av Rolf Åbjörnsson och Inger Strömbom
(kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över
domstolarnas möjligheter att jämka oskäliga avtal
mellan näringsidkare.

2000/01:Fi907 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av aktiebolagslagen som innebär
att minst 40 % av vartdera könet skall vara
representerat i börsnoterade aktiebolags styrelser
samt i statligt och kommunalt ägda aktiebolags
styrelser.

2000/01:A226 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att även onoterade
börsföretag i sin årsberättelse skall redovisa
förmåner för verkställande direktörer.

Utskottet

Nya associationsformer

Aktiebolagsrätten har sedan början av 1990-talet
varit föremål för ett fortlöpande reformarbete. År
1990 tillkallade regeringen en kommitté,
Aktiebolagskommittén, med uppdrag att göra en
översyn av aktiebolagslagen (dir. 1990:08).
Regeringens uppdrag till Aktiebolagskommittén
omfattade två delar. Kommittén hade först att lägga
fram förslag till de ändringar i aktiebolagslagen
(1975:1385) som var föranledda av den europeiska
integrationen och Sveriges närmande till EU. I den
delen har kommitténs uppdrag resulterat i bl.a. att
aktiebolagslagens bestämmelser om bundna aktier
upphävts och att aktiebolagen delats in i två
kategorier, publika och privata aktiebolag (prop.
1992/93:68, bet. LU14 och prop. 1993/94:196, bet.
LU32).

Den andra delen av Aktiebolagskommitténs arbete
avsåg att överväga frågor som främst rör
aktiebolagets kapital och finansiella instrument,
aktiebolagets organisation och aktieägarnas
minoritetsskydd. Våren 1995 överlämnade kommittén
delbetänkandet (SOU 1995:44) Aktiebolagets
organisation, som behandlade bolagsorganens roller
och ansvar samt därmed sammanhängande frågor.
Betänkandet låg till grund för de av riksdagen våren
1998 beslutade ändringarna i aktiebolagslagens
regler om styrelse, bolagsstämma, revision och
skadestånd (prop. 1997/98:99, bet. LU26).
Ändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1999,
syftar bl.a. till en förstärkning av ägarfunktionen
och ett effektivare resursutnyttjande i företagen.
Kommitténs delbetänkanden (SOU 1997:22)
Aktiebolagets kapital och (SOU 1997:196) Vinst-
utdelning i aktiebolag bereds för närvarande i
Regeringskansliet, och närmast pågår arbete med en
lagrådsremiss på grundval av kommitténs förslag om
vinstutdelning, nedsättning av aktiekapitalet och
likvidation.

Nyligen har Aktiebolagskommittén avlämnat sitt
slutbetänkande (SOU 2001:1) Ny aktiebolagslag. I
betänkandet föreslås en helt ny aktiebolagslag.
Mycket av innehållet i slutbetänkandet är genom
tidigare delbetänkanden och genomförda delreformer
redan känt, och kommitténs arbete har till stora
delar gått ut på att göra lagen begriplig och så
långt det är möjligt lättläst. Slutbetänkandet
behandlar också en rad nya frågor. Hit hör bl.a.
förslagen att avskaffa systemet med ett nominellt
belopp på aktierna och ersätta det med ett
kvotaktiesystem, förbättra möjligheterna att
utnyttja elektroniska hjälpmedel och modern
kommunikationsteknik vid bolagsstämma, mildra
förbudet för bolag att lämna lån till aktieägare
samt förslaget att införa nya regler om delning av
bolag (fission). Slutbetänkandet innehåller också
ett förslag till införande av ett aktieägarregister.
Förslaget innebär att samtliga aktieägare i alla
aktiebolag skall finnas antecknade i ett
avstämningsregister som förs antingen av Patent- och
registreringsverket eller av någon central
värdepappersförvaltare som bolaget självt väljer.

Även på det redovisningsrättsliga området har
omfattande lagändringar skett under senare år. På
grundval av Redovisningskommitténs första betänkande
(SOU 1994:17) Års- och koncernredovisning enligt EG-
direktiv genomfördes hösten 1995 de ändringar i
redovisningslagstiftningen för aktiebolag, vissa
handelsbolag, kreditinstitut, värdepappersbolag och
försäkringsföretag som betingades av EG:s
bolagsrättsliga och redovisningsrättsliga direktiv
(prop. 1995/96:10, bet. LU4).

Hösten 1999 beslutade riksdagen en reform av
reglerna om bokföring och offentlig redovisning som
syftar till en samlad och modern lagstiftning (prop.
1998/99:130, bet. LU2). Reformen, som byggde på
bl.a. Redovisningskommitténs slutbetänkande (SOU
1996:157) Översyn av redovisningslagstiftningen,
innebär att bestämmelserna om vem som är
bokföringsskyldig, om räkenskapsår, löpande
bokföring och arkivering samlats i en ny bokförings-
lag (1999:1078). Vidare har tillämpningsområdet för
årsredovisningslagen (1995:1554) utsträckts så att
lagen omfattar samtliga företag som är skyldiga att
avsluta den löpande bokföringen med en
årsredovisning. Den nya lagstiftningen har trätt i
kraft den 1 januari 2000.

I motion L204 av Ewa Thalén Finné och Cristina
Husmark Pehrsson (båda m) anförs att småföretagare
många gånger befinner sig i ett gränsland mellan
reglerna för företagare och reglerna för anställda.
Enligt motionärerna bottnar problematiken i att en
egenföretagare inte har funktionerna skilda åt,
medan i ett aktiebolag ägarfunktionen och ansvaret
att driva företaget är åtskilda. För att komma till
rätta med problemen bör det, enligt motionärernas
mening, i svensk rätt införas en ny juridisk
företagsform, där kravet på satsat eget kapital
ligger på ett minimum samtidigt som det ekonomiska
ansvaret för ägaren finns kvar. Motionärerna
framhåller att företagsformen måste vara enkel att
starta, administrera och driva, och många av de
formella krav som gäller för aktiebolag skall inte
krävas. En sådan företagsform skulle, anförs det i
motionen, möjliggöra för fler att driva företag som
juridisk person. I motionen yrkas att frågan om en
ny företagsform, såsom den skisserats i motionen,
utreds.

Som utskottet tidigare konstaterat, då liknande
motionsspörsmål behandlats våren 1997 (bet.
1996/97:LU15) och våren 2000 (bet. 1999/2000:LU10),
har frågan om införandet av en särskild bolagsform
för mindre företag under 1990-talet kommit i ett
delvis nytt läge till följd av de ändringar som
genomförts i aktiebolagslagen med anledning av att
EG:s bolagsrättsliga direktiv införlivats i svensk
rätt. Sålunda erbjuder den svenska aktiebolagslagen
fr.o.m. den 1 januari 1995 två alternativa
bolagstyper utan personligt ansvar för delägarna,
nämligen publika respektive privata aktiebolag.
Aktiekapitalet i ett publikt aktiebolag skall uppgå
till minst 500 000 kr, medan det i ett privat
aktiebolag räcker med ett aktiekapital om 100 000
kr. Regelsystemet är utformat på så sätt att den ena
bolagskategorin, publika aktiebolag, typiskt sett
omfattar större bolag med stor spridning på
aktierna, medan den andra kategorin, privata
aktiebolag, företrädesvis omfattar små bolag med ett
mindre antal ägare. Den svenska
aktiebolagslagstiftningen har därmed fått en
struktur som i sina huvuddrag överensstämmer med vad
som gäller i övriga EU-länder (prop. 1993/94:196,
bet. LU32).

Ett av syftena med införandet av en uppdelning
mellan publika och privata aktiebolag har varit att
i kommande lagstiftningsarbete kunna lägga
kategoriindelningen till grund för ytterligare
ändringar i aktiebolagslagen. I linje härmed
beslutade riksdagen våren 1998 ändringar i
aktiebolagslagen, med ikraftträdande den 1 januari
1999, som bl.a. innebär en differentiering mellan
publika respektive privata aktiebolag i fråga om
vissa lednings- och organisationsfrågor. För publika
aktiebolag gäller att en tudelad
ledningsorganisation med styrelse och verkställande
direktör är obligatorisk medan lagstiftaren i fråga
om privata aktiebolag i större utsträckning har
överlämnat till delägarna själva att besluta om
ledningsorganisationens utformning. I privata
aktiebolag är således endast ett ledningsorgan, dvs.
styrelsen, obligatorisk. Styrelsen skall i publika
aktiebolag bestå av minst tre ledamöter, medan det i
privata aktiebolag räcker med en styrelseledamot
under förutsättning att det finns minst en
suppleant. Också i frågor som styrelsens utseende,
arbetsordning för styrelsen och kallelse till
bolagsstämma innebär 1998 års lagändringar en
differentiering mellan publika och privata
aktiebolag där bestämmelserna för de privata
aktiebolagen generellt sett är något enklare och mer
flexibla (prop. 1997/98:99, bet. LU26).

När det gäller redovisningsreglerna bör framhållas
att årsredovisningslagen numera tillåter mindre och
medelstora företag att upprätta s.k. resultaträkning
i förkortad form samt möjliggör att mindre företag
undantas från vissa krav på tilläggsupplysningar.
Vidare beslutade riksdagen i samband med
behandlingen hösten 1999 av regeringens förslag till
ny bokföringslag om viss uppmjukning för mindre
företag av kravet på att bokföringen skall avslutas
med en årsredovisning och viss förenkling av
möjligheterna att upprätta resultaträkning i
förkortad form (prop. 1998/99:130, bet. LU2).

Därutöver vill utskottet peka på att rent allmänt
frågor kring regelförenkling för mindre företag
kommit alltmer i blickpunkten under senare år.
Sålunda tillkallade regeringen hösten 1996 en
särskild delegation för att identifiera problem och
föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder
för etablering och tillväxt i småföretag, den s.k.
Småföretagsdelegationen (dir. 1996:7). Delegationen
har slutredovisat sitt arbete i betänkandet (SOU
1998:94) Förslagskatalog. Småföretagsdelegationen
har bl.a. föreslagit en rad åtgärder för att
förstärka det systematiska arbetet med
regelreformering.

I budgetpropositionen för år 2001 redovisar
regeringen arbetet med regelförenkling (prop.
2000/01:1 utg.omr. 24 s. 23). Av redogörelsen
framgår att regeringen, i linje med vad
Småföretagsdelegationen föreslagit, introducerat ett
system för effektivare problem- och
konsekvensanalyser av reglers effekter för små
företags villkor. Sålunda har regeringen den 22
december 1998 inrättat en statssekreterargrupp med
särskilt ansvar för arbetet med regelförenkling.
Gruppen, som består av statssekreterare från
Justitie-, Finans- och Näringsdepartementen,
utfärdade i mars 1999 riktlinjer för
Regeringskansliet avseende arbetet med särskild
konsekvensanalys av reglers effekter för små
företags villkor. Sedan den 1 maj 2000 samordnas
regelförenklingsarbetet med särskild inriktning på
små företag inom en särskild enhet inom
Näringsdepartementet - SimpLex-enheten. Enhetens
verksamhet syftar bl.a. till att ge stöd och råd
till övriga delar av Regeringskansliet, myndigheter
och verk samt utredningsväsendet. Myndigheternas
grundläggande ansvar för att reglers effekter för
små företags villkor analyseras när nya eller
ändrade regler övervägs regleras i förordningen
(1998:1820) om särskild konsekvensanalys av reglers
effekter för små företags villkor, den s.k. SimpLex-
förordningen. För utredningsväsendet finns kravet
särskilt reglerat i Kommittéförordningen
(1998:1474).

Enligt vad regeringen vidare redovisar i
budgetpropositionen för år 2001 kommer, med hjälp av
den s.k. SimpLex-gruppen, som består av
representanter för små företag samt
småföretagsexperter, regelförenkling av befintliga
regelverk att övervägas. Till SimpLex-gruppen har
knutits en referensgrupp som består av ett antal
företagare - Nybyggarna. Inom Regeringskansliet
pågår, framgår det av redovisningen, en översyn av
olika s.k. gränsvärden i bl.a. bokförings- och
redovisningslagstiftningen. Syftet är att samordna
och nedbringa antalet gränsvärden. Vidare redovisas
att det förbereds ett system för elektronisk
ingivning av ansökningar om patent. Vad gäller
varumärken och mönsterskydd utreds frågan för
närvarande av Varumärkeskommittén och
Mönsterskyddsutredningen.

Mot bakgrund av vad sålunda redovisats anser
utskottet att motion L204 inte bör föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker
bifall till motionen.

Leif Jakobsson (s) framhåller i motion L206 att de
existerande associationsformerna alla har det
gemensamt att regelverken syftar till maximal
ekonomisk avkastning till ägarna. Samtidigt pågår,
anförs det, mycket utvecklingsarbete inom den
gemensamma sektorn i syfte att åstadkomma mindre och
mer överblickbara organisationsformer. Drivkraften
bakom de flesta försök med fristående skolor,
vårdinrättningar m.m. är enligt motionären att
framhålla en pedagogisk idé, en vårdideologi eller
en arbetsorganisation som inte finns inom den
offentliga sektorn. I motionen anförs att
aktiebolagsformen, genom sin inriktning på
vinstmaximering, många gånger inte är lämplig för
denna typ av verksamhet. Inte heller
stiftelseinstitutet passar i sammanhanget. Som
exempel på områden där en ny associationsform behövs
nämns i motionen bostadssektorn och elitidrotten.
Trots att verksamheten är samhällsnyttig och
drivkraften oegennyttig hänvisas, anförs det, dessa
verksamheter till att välja aktiebolagsformen,
eftersom det i Sverige saknas associationsformer för
icke vinstdrivande företag. Mot denna bakgrund
skulle, enligt motionärens mening, införandet av en
ny associationsform fylla en viktig funktion för att
utveckla verksamhetsformer inom den offentliga
sektorn, för det ideella föreningslivet och för
utvecklandet av den allmännyttiga bostadssektorn. I
motionen yrkas ett tillkännagivande om vad som
sålunda anförts.

Utskottet vill först erinra om den diskussion som
förevarit om behovet av att införa en ny
associationsform för anslagsberoende verksamhet.
Spörsmålet övervägdes ingående av utskottet i
samband med riksdagens behandling våren 1994 av
regeringens förslag till en stiftelselag (prop.
1993/94:9, bet. LU12). Övervägandena ledde till att
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
förordade att regeringen skulle återkomma till
riksdagen med förslag till rättslig reglering av
sådan anslagsberoende verksamhet som till följd av
definitionen av stiftelsebegreppet i stiftelselagen
inte kommer att kunna anordnas i stiftelseform.
Hösten 1995 återkom regeringen i frågan och föreslog
i proposition 1995/96:61 att riksdagen skulle
godkänna ett förslag om former för verksamhet som är
beroende av statligt stöd. Förslaget innebar att,
när staten tillsammans med en annan part engagerar
sig i verksamhet som är beroende av statligt stöd,
detta skall ske genom att ett aktiebolag eller en
ideell förening bildas. Dessa verksamhetsformer
skulle, enligt regeringens uppfattning, tillgodose
även de behov som kommuner och landsting har av
privaträttsliga former för denna typ av verksamhet.

Vid riksdagsbehandlingen påpekade utskottet att
aktiebolagsformen - även om den i och för sig kan
användas för den verksamhet som diskuterades och i
en del fall också är lämplig för det - är utformad
med utgångspunkt i näringslivets behov. Även
användningen av formen ideell förening kunde enligt
vad utskottet anförde bli problematisk. Mot bakgrund
av det anförda kunde det enligt utskottets mening
inte uteslutas att det kan krävas en ny rättslig
form vid sidan av aktiebolaget och den ideella
föreningen för att helt tillfredsställa behovet av
rättslig reglering för de skilda slags verksamheter
som är beroende av fortlöpande statligt stöd.
Utskottet utgick emellertid från att regeringen med
uppmärksamhet följer frågan och återkommer till
riksdagen med en redovisning härav samt förslag till
en ny rättslig reglering om ett sådant behov har
visats föreligga. Något tillkännagivande från
riksdagens sida var därför inte erforderligt. Med
det anförda avstyrkte utskottet bifall till en
motion med yrkande om tillkännagivande om en ny
associationsform för anslagsberoende verksamhet
(bet. 1995/96:LU7).

Frågan om ny associationsform för anslagsberoende
verksamhet behandlades åter av riksdagen våren 1997
med anledning av motioner, som efterlyste en ny
rättslig organisationsform bl.a. för
kulturinstitutioner där samverkan sker mellan
offentliga huvudmän, folkrörelser, ideella
föreningar, företag och enskilda. Enligt utskottets
mening fanns det då inte anledning att göra något
annat principiellt ställningstagande än det som
utskottet hade gjort hösten 1995 (bet.
1996/97:LU15).

Utskottet vill därutöver särskilt peka på att
Utredningen om allmännyttan och bruksvärdet i
betänkandet (SOU 1999:148) På de boendes villkor
föreslagit en lag om allmännyttiga bostadsbolag
innehållande regler om en särskild företagsform för
bolag som har till syfte att bedriva verksamhet utan
att dela ut vinst till ägarna. Kommittén om
allmännyttiga bostadsföretag och bostadssocial
utveckling, den s.k. ALLBO-kommittén, har till
uppgift att bl.a. värdera förslagen från nyssnämnda
utredning om olika verksamhetsformer för icke
vinstdrivande företag m.m. och bedöma behovet av ett
nytt regelverk för sådana företag (dir. 1999:110).
Om kommitténs överväganden leder till att det behövs
ett nytt regelverk för denna typ av företag skall,
enligt direktiven, kommittén utarbeta en komplett
lagreglering samt de författningsändringar i övrigt
som är nödvändiga. Utredningsuppdraget beräknas bli
redovisat under våren 2001.

Med hänsyn till vad nu har redovisats anser
utskottet att det inte finns någon anledning för
riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av
motion L206. Motionen bör därför lämnas utan bifall.

Könsfördelningen i företagens ledning, m.m.

Bestämmelser om aktiebolags ledning finns i 8 kap.
aktiebolagslagen (1975:1385). Av bestämmelserna
framgår att ett aktiebolag skall ha en styrelse med
minst tre ledamöter. I ett privat aktiebolag får
styrelsen dock bestå av en eller två ledamöter, om
det finns minst en suppleant. I 6 § föreskrivs att
styrelsen utses av bolagsstämman. I bolagsordningen
får det föreskrivas att en eller flera
styrelseledamöter, i publika aktiebolag dock mindre
än hälften av samtliga, skall utses på annat sätt.
Kapitlet innehåller vidare bestämmelser om bl.a.
styrelsens uppgifter, bosättningskrav,
obehörighetsgrunder, mandattid, ordförande,
sammanträden, beslutsförhet, jäv och protokoll.

Därutöver finns särskilda bestämmelser som gäller
verkställande direktör. I ett publikt aktiebolag
skall styrelsen utse en verkställande direktör. I
ett privat aktiebolag får styrelsen utse en
verkställande direktör. Av 8 kap. 9 § följer att den
som är underårig eller i konkurs eller som har en
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken inte
kan vara styrelseledamot. Att detsamma gäller för
den som har näringsförbud följer av 6 § lagen
(1986:436) om näringsförbud. Några särskilda regler
om könssammansättningen i ett aktiebolags styrelse
finns inte. Inte heller i annan associationsrättslig
lagstiftning finns några sådana föreskrifter.

I motion Fi907 av Gudrun Schyman m.fl. (v) pekas på
att Sverige internationellt sett ligger långt efter
när det gäller kvinnorepresentationen i företagens
styrelser. I de svenska börsnoterade bolagens
styrelser har, anförs det, andelen kvinnor under ett
flertal år legat runt 5 %, och någon förändring till
det bättre synes inte vara i sikte. Endast 29 % av
de börsnoterade bolagen har en kvinna i styrelsen
som valts på bolagsstämma. Av de 25 bolag som finns
på börsens A-lista med de mest omsatta aktierna
saknar enligt motionen 15 kvinnlig representation i
styrelsen. I fråga om de 500 största företagen med
dotterbolag uppgår andelen kvinnor som är
verkställande direktör till 3 %, och andelen kvinnor
som är styrelseordförande är 1,9 %. I motionen
refereras till en undersökning som publicerats i
Veckans Affärer i september 2000 enligt vilken
endast 13,5 % av storföretagens chefer är kvinnor.
Nästan 50 % av de 500 största företagen saknar helt
kvinna på relativt hög chefsnivå. I motionen
konstateras att en jämställd kvinnorepresentation i
de stora företagens styrelser inte tycks gå att
uppnå på frivillig väg. I det läget är, enligt
motionärerna, könskvotering ett demokrati- och
rättvisekrav. Riksdagen bör därför begära att
regeringen lägger fram förslag till ändring av
aktiebolagslagen som innebär att minst 40 % av
vartdera könet skall vara representerat i
börsnoterade aktiebolags styrelser samt i statligt
och kommunalt ägda aktiebolags styrelser (yrkande
2).

Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v) behandlar i
motion L201 frågan om könssammansättningen i
styrelser i medieföretag. Enligt motionen var under
år 2000 vid 15 större tidningsföretag, spridda jämnt
över landet, av sammanlagt 109 ordinarie
styrelseledamöter endast 15 kvinnor. Av de 15
chefredaktörerna vara bara tre kvinnor. I
etermediernas styrelser är, enligt motionen,
resultatet ännu mer nedslående. Bland 158 ordinarie
ledamöter i 36 bolag med fler än 25 anställda var
bara 19 kvinnor. I motionen konstateras att de
offentligt ägda företagen Sveriges Television AB,
Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB
har styrelser sammansatta enligt statlig policy;
förhållandet mellan män och kvinnor håller sig inom
spannet 40:60. Det är också, konstateras det i
motionen, i de statligt ägda medieföretagen som de
kvinnliga verkställande direktörerna finns, tre
stycken. Enligt motionen är troligen situationen
inte bättre på bok- och tidskriftsförlagen än i de
privata etermedieföretagen. Läget när det gäller
jämställdheten på medieföretagen är således enligt
motionärerna mycket oroande. En åtgärd som därför
bör övervägas är, anförs det, att genom lagstiftning
kvotera när det gäller könssammansättningen i
företagens styrelser. I motionen föreslås sålunda
att riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till lagstiftning innebärande att minst 40 %
av vartdera könet skall vara representerat i
styrelserna för medieföretag med fler än 25
anställda.

Även i motion L202 av Carina Hägg (s) behandlas
jämställdheten i medieföretags styrelser. Med tanke
på mediernas opinionsbildande roll är det, enligt
motionären, angeläget att medieföretagen visar upp
ett gott exempel när det gäller jämställdheten. I
första hand är det branschen själv som bör ta
ansvaret för jämställdheten. Det är emellertid,
enligt motionären, hög tid att regeringen tar
initiativ till en dialog med tidningsbranschen om
den bristande jämställdheten i branschen.

Inför ett ställningstagande till de aktuella
motionsyrkandena vill utskottet först peka på att
regeringen i skrivelsen till riksdagen om
jämställdhetspolitiken inför 2000-talet (skr.
1999/2000:24) presenterat huvuddragen i den
fortsatta inriktningen av jämställdhetspolitiken. I
skrivelsen anför regeringen att den kommer att
intensifiera ansträngningarna för att öka andelen
kvinnor vid tillsättningar i statliga
bolagsstyrelser i syfte att uppnå en jämn
könsfördelning. Ett delmål är att andelen kvinnor
skall vara minst 40 % år 2003. När det gäller
styrelser i börsnoterade aktiebolag avser regeringen
att noga följa utvecklingen de närmaste åren.
Arbetsmarknadsutskottet, som behandlat skrivelsen i
sitt betänkande 1999/2000:AU6, har förklarat att
utskottet stöder den inriktning på
jämställdhetspolitiken som regeringen redovisar i
skrivelsen.

Utskottet vill vidare peka på att
arbetsmarknadsutskottet, vid behandlingen hösten
2000 av en motion om att nya modeller av s.k.
roterande ledarskap bör prövas i syfte att
möjliggöra för fler kvinnor att nå
chefsbefattningar, uttalat att sådana modeller
bygger på lokala lösningar och därför, för att bästa
resultat skall nås, bör utformas från varje
verksamhets egna förutsättningar samt att
användandet av sådana lösningar får ankomma på
respektive företag eller organisation att avgöra
(bet. 2000/01:AU3).

Lagutskottet har från sina utgångspunkter ingen
annan uppfattning än den arbetsmarknadsutskottet
sålunda gett uttryck för. Lagutskottet har också
våren 2000, med anledning av en motion, uttalat att
tiden nu är mogen att överväga om en utvidgning av
den gällande skyldigheten att i årsredovisningen
ange könsfördelningen till en redovisning av
fördelningen mellan kvinnor och män i styrelser och
på andra ledande poster i företaget kan vara till
nytta för jämställdhetsarbetet (bet.
1999/2000:LU10). Det fick enligt utskottet ankomma
på regeringen att i lämpligt sammanhang ta initiativ
till sådana överväganden och återkomma till
riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motionen i fråga, gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna (rskr. 144).

Som utskottet uttalat tidigare, när liknande
motionsyrkanden som de nu aktuella behandlats av
riksdagen, ger förhållandena, som de redovisats i de
nu aktuella motionerna, anledning till eftertanke
(se bet. 1997/98:LU26 och 1999/2000:LU10). Även nu
anser utskottet emellertid att det trots allt inte
bör komma i fråga att genom ändringar i den
associationsrättsliga lagstiftningen tvinga fram en
ändring. Enligt utskottets mening skulle det
nämligen vara oacceptabelt att göra ingrepp i
ägarkollektivets, bolagsstämmans, rätt att
självständigt utse sina företrädare i
företagsledningen. En ökad jämställdhet i
bolagsstyrelserna och andra ledningsorgan måste
sålunda främjas med andra medel än genom tvingande
lagstiftning om styrelsernas könssammansättning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna Fi907 yrkande 2, L201 och L202.

Redovisning av anställningsförmåner

Av 5 kap. 19 § årsredovisningslagen (1995:1554)
framgår att förvaltningsberättelsen skall innehålla
uppgifter om hur stor del av lönerna och andra
ersättningar som under räkenskapsåret utgått till
styrelseledamöter, verkställande direktör eller
motsvarande befattningshavare. I 5 kap. 20 §
föreskrivs att uppgifter skall lämnas om det
sammanlagda beloppet av kostnader och förpliktelser
som avser pensioner eller liknande förmåner till
styrelseledamöter, verkställande direktör eller
motsvarande befattningshavare. Vad som gäller för
styrelseledamöter och verkställande direktör gäller
enligt 21 § i samma kapitel även tidigare
styrelseledamöter och tidigare verkställande
direktör. Enligt 5 kap. 23 § skall vidare, om
bolaget har träffat avtal om avgångsvederlag eller
liknande förmåner till styrelseledamöter,
verkställande direktören eller andra personer i
bolagets ledning, uppgift lämnas om avtalen och om
de väsentligaste villkoren i avtalen. Denna
reglering är bl.a. avsedd att tillmötesgå de krav
som ställts i olika sammanhang på att företagen
lämnar en mer detaljerad information om ledande
befattningshavares anställningsförmåner och
förekommande avtal om avgångsvederlag och
motsvarande.

I motion A226 av Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkas ett
tillkännagivande om att även "onoterade" börsföretag
i sina årsredovisningar skall redovisa förmåner för
verkställande direktörer (yrkande 6).

Utskottet kan inte se annat än att motionsyrkandet
är tillgodosett genom den lagstadgade skyldighet om
redovisning av aktuella förmåner som enligt vad ovan
anges finns i årsredovisningslagstiftningen.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion A226
yrkande 6.

Jämkning av avtal mellan näringsidkare

Enligt 36 § avtalslagen, som är en s.k.
generalklausul, får avtalsvillkor jämkas eller
lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med
hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid
avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i övrigt. Enligt andra stycket
i paragrafen skall vid prövningen särskild hänsyn
tas till behovet av skydd för den som i egenskap av
konsument eller annars intar en underlägsen
ställning i avtalsförhållandet.

Frågan om jämkning av skiljeklausuler och andra
villkor i avtal mellan näringsidkare har varit
föremål för behandling i den juridiska litteraturen.
Därvid har uppfattningen framförts att en
skiljeklausul i avtal mellan näringsidkare bör
jämkas endast i extrema fall (Grönfors, Avtalslagen,
tredje uppl., 1995, s. 242).

I motion L907 av Rolf Åbjörnsson och Inger Strömbom
(båda kd) pekas på det skydd som lagstiftningen i
många avseenden ger konsumenterna som den svagare
parten i avtalsförhållanden. Motsvarande skydd finns
inte för småföretagare som ofta kan befinna sig i en
underlägsen position i ett mellanhavande gentemot
ett större företag eller en koncern. För
småföretagaren är, framhålls det i motionen, en
kostsam juridisk process ett betydligt större
problem än för den stora koncernen med helt andra
ekonomiska förutsättningar. Det leder många gånger
till att småföretagaren tvingas avstå från att
processa om ett berättigat krav. I motionen
konstateras att avtal mellan näringsidkare ofta
innehåller ett avtalsvillkor om att tvister i
anledning av avtalet skall avgöras av skiljemän
(s.k. skiljeklausul) och inte av domstol. Till
nackdelarna med ett skiljemannaförfarande hör att
det är dyrt, vilket drabbar småföretagaren.
Motionärerna framhåller att skiljeklausuler allmänt
anses oskäliga i avtal mellan näringsidkare och
konsument. Däremot hör det till ovanligheterna att
domstol jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan
näringsidkare. Enligt motionärerna är sålunda den
mindre företagaren i det närmaste rättslös i en
tvist med en stor koncern. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om att domstolarnas möjligheter att
jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare bör ses
över.

Utskottet vill först peka på att generalklausulen i
36 § avtalslagen gäller också vid rena
affärsförhållanden. Även i sådana förhållanden intar
ofta den ena avtalsparten en ställning som är
underlägsen den andres. I förarbetena har emellertid
uttalats att det är klart att generalklausulen måste
tillämpas med betydligt större försiktighet på rena
affärsförhållanden än på avtal mellan näringsidkare
och konsumenter. Vidare har i förarbetena uttalats
att i fråga om skiljeklausuler i avtal mellan
näringsidkare som är jämställda jämkning som regel
inte bör komma i fråga (prop. 1975/76:81 s. 106 och
147).

Frågan om jämkning av avtal mellan näringsidkare
har varit föremål för avgöranden av Högsta domstolen
(se bl.a. rättsfallen NJA 1987 s. 639 och 1992 s.
290). Båda avgörandena gällde jämkning av
skiljeklausuler. I det förstnämnda rättsfallet
konstaterade domstolen att skiljeklausuler i avtal
mellan näringsidkare och konsument ofta kan väcka
betänkligheter. Detta beror, anfördes det, främst på
att kostnaderna för skiljeförfarandet, vilka inte
omfattas av rättshjälpssystemet, kan utgöra en tung
börda för konsumenten som i regel är den ekonomiskt
svagare parten. Med hänsyn till risken att åsamkas
stora kostnader kan konsumenten se sig mer eller
mindre nödsakad att avstå från att göra sin rätt
gällande. I fråga om skiljeklausuler i avtal mellan
näringsidkare som är jämställda bör, uttalade Högsta
domstolen vidare, enligt förarbetena till 36 §
avtalslagen jämkning som regel inte komma i fråga.
Beträffande det aktuella avtalet mellan parterna
(ett avtal om handelsagentur) konstaterade domstolen
att avtalet skiljer sig väsentligt från ett avtal
mellan jämställda näringsidkare; snarare framträdde
vissa likheter med ett anställningsförhållande. Den
underlägsne parten i förhållandet ansågs av Högsta
domstolen ha varit i behov av samma skydd som en
konsument mot ett skiljeavtal med åtföljande
kostnadsrisker, och skiljeklausulen borde därför
såsom oskälig lämnas utan avseende.

I 1992 års rättsfall, som gällde fråga om jämkning
av skiljeklausul i ett franchiseavtal, uttalade
Högsta domstolen att det inte föreligger skäl att
generellt lämna en skiljeklausul i franchiseavtal
utan avseende. Som regel bör därför en vanlig
skiljeklausul anses innebära rättegångshinder. Ett
annat ställningstagande kunde emellertid enligt
domstolen vara påkallat i vissa fall, t.ex. om
avtalet har likheter med ett anställningsförhållande
eller då en resurssvag franchisetagare behöver samma
skydd som en konsument mot kostnadsriskerna med ett
skiljeavtal. Vad som framkommit i målet om avtalets
tillkomst och innehåll eller vad som upplysts om
franchisetagarens förhållanden kunde emellertid
enligt Högsta domstolen inte anses utgöra
tillräckliga skäl att frångå regeln om
skiljeklausuls giltighet.

Utskottet har för sin del viss förståelse för de
synpunkter som förts fram i motion L907. Av vad som
redovisats ovan framgår emellertid att gällande rätt
innebär att en skiljeklausul i avtal mellan
näringsidkare kan jämkas under vissa
förutsättningar. Enligt utskottets mening finns det
för närvarande inte skäl för riksdagen till någon
vidare åtgärd med anledning av motionen, och
utskottet avstyrker bifall till denna.

Internationella fullmakter

I motion L901 av Mats Odell och Rolf Åbjörnsson
(båda kd) pekas på att Sverige är ett extremt
handelsberoende land och att olika rättstraditioner
möts i handelsutbytets olika faser. I samband med
att en tvist uppkommer med någon utländsk köpare
måste den svenska exportören - eller importören -
anlita utländska ombud. Oftast anlitas advokater,
men även svenska företags lokala representanter
eller någon god man kan komma i fråga. I alla dessa
fall måste det svenska företaget utställa en giltig
fullmakt för att ombuden skall kunna agera för deras
räkning. I det sammanhanget finns ingen som helst
internationell samordning, utan fullmakterna är av
helt skiftande slag. Enligt motionärerna innebär
detta att särskilt svenska handelshus ofta får lägga
ned helt orimlig tid på att få fram giltiga
fullmakter. Det torde enligt motionen finnas många,
inte minst småföretagare, som är villrådiga i frågan
om hur man skall gå till väga och vilket ansvar man
tar på sig om man mer eller mindre tvingas
underteckna svepande formuleringar och oklara
definitioner i långtgående fullmakter till ombud i
fjärran länder. Motionärerna anser att regeringen
bör agera, främst inom EU, för att även EU inom WTO
och andra relevanta internationella forum skall
driva frågan om en harmonisering för att skapa
internationellt giltiga fullmakter. I motionen yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av
harmonisering av internationella fullmakter.

Utskottet behandlade en likalydande motion våren
1998. Utskottet utgick då från att regeringen kommer
att verka för att frågan får en lösning i ett
lämpligt internationellt organ och ansåg att någon
särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning
av motionen inte var påkallad (bet. 1997/98: LU19).

Utskottet vidhåller nu sitt ställningstagande från
år 1998 och avstyrker bifall till motion L901.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ny associationsform för
mindre företag

att riksdagen avslår motion 2000/01:L204,

2. beträffande ny associationsform för
allmännyttig verksamhet

att riksdagen avslår motion 2000/01:L206,

3. beträffande könsfördelningen i
företagens ledning

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L201, 2000/01:L202
och 2000/01:Fi907 yrkande 2,

res. 1 (v)

4. beträffande redovisning av
anställningsförmåner

att riksdagen avslår motion 2000/01:A226 yrkande 6,

5. beträffande jämkning av avtal mellan
näringsidkare

att riksdagen avslår motion 2000/01:L907,

res. 2 (m, kd, c, fp)

6. beträffande internationella
fullmakter

att riksdagen avslår motion 2000/01:L901.

res. 3 (m, kd, fp)

Stockholm den 18 januari 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Rune
Berglund (s), Karin Olsson (s),
Henrik S Järrel (m), Nikos
Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström
(m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Viviann
Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp),
Christina Pettersson (s) och Anne-
Katrine Dunker (m).

Reservationer

1. Könsfördelningen i företagens ledning
(mom. 3)

Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar med "Inför ett" och på s. 9 slutar med "och
L202" bort ha följande lydelse:

Som framgår av bl.a. de uppgifter om
könsfördelningen i företagens ledande organ som
redovisas i motionerna är förhållandena nedslående,
inte minst vad gäller de största företagen. Trots
upprepade önskemål och krav på olika håll i den
allmänna debatten har näringslivet inte förmåtts att
på egen hand öka andelen kvinnlig representation på
ledande poster inom företagen. Utskottet kan
sålunda, i likhet med motionärerna, konstatera att
en jämställd kvinnorepresentation i de stora
företagen inte går att uppnå på frivillig väg. I det
läget är, som framhålls i motion Fi907,
könskvotering ett demokrati- och rättvisekrav.

Mot denna bakgrund bör riksdagen begära att
regeringen lägger fram förslag till lagstiftning som
innebär att minst 40 % av vartdera könet skall vara
representerat i börsnoterade aktiebolags styrelser
samt i statligt och kommunalt ägda aktiebolags
styrelser.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion Fi907 yrkande 2 samt med
anledning av motionerna L201 och L202, som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande könsfördelningen i företagens
ledning

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Fi907 yrkande 2
samt med anledning av motionerna 2000/01:L201
och 2000/01:L202 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

2. Jämkning av avtal mellan näringsidkare
(mom. 5)

Rolf Åbjörnsson (kd), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp) och
Anne-Katrine Dunker (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Utskottet har" och slutar med "till
denna" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att avtal mellan
näringsidkare ofta innehåller ett avtalsvillkor om
att tvister i anledning av avtalet skall avgöras av
skiljemän (s.k. skiljeklausul) och inte av domstol.
Till nackdelarna med ett skiljemannaförfarande hör
att det är dyrt och en småföretagare har inte alls
samma ekonomiska förutsättningar som den stora
koncernen att låta en avtalstvist gå till process.
Som påpekas i motion L907 leder det många gånger
till att småföretagaren tvingas avstå från att
processa om ett berättigat krav. Utskottet kan
vidare konstatera att det hör till ovanligheterna
att domstol jämkar en skiljeklausul i ett avtal
mellan näringsidkare. Däremot anses allmänt
skiljeklausuler oskäliga i avtal mellan
näringsidkare och konsument. Som framhålls i
motionen är sålunda den mindre företagaren i det
närmaste rättslös i en tvist med en stor koncern.
Utskottet delar därför uppfattningen i motionen att
domstolarnas möjligheter att jämka oskäliga avtal
mellan näringsidkare bör ses över.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L907, som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:

5. beträffande jämkning av avtal mellan
näringsidkare

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L907 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.

3. Internationella fullmakter (mom. 6)

Rolf Åbjörnsson (kd), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Ana Maria Narti (fp) och Anne-Katrine Dunker
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med
"motion L901" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill än en gång understryka behovet av en
världsomfattande harmonisering i syfte att
åstadkomma en smidig ordning för utfärdande av
fullmakter i internationella förhållanden. Som
motionärerna påpekar innebär den situation som råder
särskilda risker för de mindre företagen, som i
regel inte har tillgång till juridisk kompetens inom
den egna organisationen. Redan våren 1998, när
spörsmålet senast behandlades av riksdagen, uttalade
utskottet att det var angeläget att frågan snarast
fick en lösning och att ett arbete med den
inriktningen togs upp i lämpligt internationellt
organ. Utskottet utgick också från att regeringen
skulle komma att verka för detta.

Utskottet kan konstatera att det nu gått tre år
sedan dessa uttalanden gjordes utan att regeringen
synes ha tagit något initiativ i ämnet. Enligt
utskottets mening är det hög tid att regeringen, i
linje med vad som anförs i motion L901, verkar för
att frågan får en lösning i ett lämpligt
internationellt organ.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L901, som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:

6. beträffande internationella fullmakter

att riksdagen med bifall till motion
2000/01:L901 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Särskilda yttranden

1. Ny bolagsform för mindre företag

Rolf Åbjörnsson (kd), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Ana Maria Narti (fp) och Anne-Katrine Dunker
(m) anför:

Vi anser att en särskild företagsform bör etableras
för mindre företag. Detta bör ske utanför
aktiebolagslagens ram. Regeringen borde uppdra åt
någon sakkunnig att förutsättningslöst utreda om
man i Sverige bör införa en ny företagsform för
företag med begränsad omfattning. Aktiebolaget är
såsom juridisk form anpassat för att ett flertal
personer skall satsa visst begränsat kapital i en
verksamhet och därutöver inte ha något som helst
personligt ansvar. Denna juridiska form är
egentligen inte lämplig för ett mindre företag som
drivs av ett fåtal personer som själva är engagerade
i verksamheten genom såväl personliga insatser som
eget kapital. Förmodligen skulle en kombination av
regler från aktiebolagsrätten och
handelsbolagsrätten kunna utformas på ett sådant
sätt att en lämpligare företagsform för det mindre
företaget kunde komma till stånd. Till en sådan ny
företagsform skulle sedan enkla regler inom t.ex.
den arbets- och skatterättsliga lagstiftningen kunna
knytas utan att komma i kollision med de krav som
man kan ställa på större bolag som drivs i
aktiebolagets form.

Vi vill i första hand avvakta vad pågående arbete
inom Regeringskansliet leder till.
Småföretagsdelegationen har lagt fram en lång rad
förslag som ännu inte blivit verklighet och
regeringen måste nu omgående se till att förslagen
genomförs. Det är vidare av stor vikt att den s.k.
SimpLex-gruppen ges sådana förutsättningar att dess
arbete leder fram till snara och konkreta resultat.
Av intresse i sammanhanget är också, enligt vår
mening, den fortsatta beredningen av
Aktiebolagskommitténs slutbetänkande.

Mot denna bakgrund har vi slutligen stannat för att
inte avge någon reservation till förmån för motion
L204.

2. Jämställdheten i medieföretag

Viviann Gerdin (c) anför:

I många sammanhang pågår numera en dialog mellan
regeringen och näringslivet för att förmå företagen
att på egen hand, exempelvis genom sina
branschorganisationer, förbättra situationen när det
gäller jämställdheten i företagens ledningsorgan.
Jag vill särskilt understryka betydelsen av en sådan
dialog när det gäller medieföretag med hänsyn till
dessa företags mycket viktiga roll för
opinionsbildningen. Jag har dock valt att framhålla
min åsikt i ett särskilt yttrande och inte reservera
mig till förmån för motion L202.