Verksamheten inom Europarådet under 1998

Betänkande 1998/99:UU8

Utrikesutskottets betänkande 1998/99:UU08

Verksamheten inom Europarådet under 1998

---

Innehåll

• 1 Sammanfattning
• 4 Utskottet
• Hemställan

1998/99

UU8

1 Sammanfattning

Europarådets stadga undertecknades för 50 år sedan,
den 5 maj 1949, av tio stater, däribland Sverige. I
betänkandet beskrivs bakgrunden till organisationens
bildande och dess utveckling fram till i dag.
Särskild vikt fästs därvid vid den unika MR-mekanism
som Europarådet infört i den internationella rätten.

Enligt utskottets uppfattning utgör Europarådet,
vid sidan om bl.a. FN, OSSE, EU och Nato/PFF, en
oundgänglig del av det i bred mening
säkerhetsbefrämjande arbetet. Genom stärkandet av
demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna
och rättsstatens principer konsolideras den
värdegemenskap som utgör Europarådets främsta
kännetecken. Utskottet framhåller vidare att
Europarådet, med sin omfattande erfarenhet, med sina
normer och med sin demokratiska värdegemenskap, har
alla förutsättningar att även i framtiden spela en
central roll för en fredlig utveckling på vår
kontinent samtidigt som organisationen kan tjäna som
inspirationskälla för uppbyggnad och fördjupning av
demokratin och de mänskliga rättigheterna på andra
håll i världen.

Utskottet föreslår att regeringens
skrivelse 1998/99:55 med
redogörelse för verksamheten inom
Europarådets ministerkommitté under
år 1998 samt redogörelse
1998/99:ER1 från Sveriges
delegation vid Europarådets
parlamentariska församling läggs
till handlingarna.

2 Skrivelsen

Regeringen yrkar i skrivelse 1998/99:55 att
riksdagen tar del av redogörelsen för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté under år 1998.

3 Redogörelsen

Riksdagens Europarådsdelegation överlämnar
redogörelse 1998/99:ER1 från Sveriges delegation vid
Europarådets parlamentariska församling för
riksdagens kännedom.

4 Utskottet

4.1 Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté år
1998 omfattande bl.a. de 102:a och 103:e
ministerkommittémötena, översynen av Europarådets
verksamhet, övervakningen inom ministerkommittén av
medlemsstaternas efterlevnad av åtaganden,
samarbetet med andra organisationer och budgeten. De
svenska förberedelserna inför femtioårsdagen av
Europarådets tillkomst (den 5 maj 1999)
uppmärksammas särskilt.

Utöver ministerkommitténs verksamhet
redovisas också frågor rörande den
europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna och dess
övervakningsorgan (bl.a. tillkomsten av den
nya domstolen), arbetet inom ramen för
verksamhetsprogrammen och arbetet inom
ramen för partsavtalen.

4.2 Redogörelsens huvudsakliga innehåll

I redogörelsen redovisas bl.a. Europarådets
roll i det europeiska samarbetet, den
parlamentariska församlingens verksamhet
under 1998 och huvudområdena för
församlingens verksamhet, vilka är
granskning av hur medlemsstaterna uppfyller
sina åtaganden; politiska frågor; juridiska
frågor och mänskliga rättigheter; ekonomi
och utveckling; sociala frågor, hälsofrågor
och familjefrågor; kultur och utbildning;
naturvetenskap och teknik; miljö,
regionalplanering och lokal förvaltning;
befolknings- och flyktingfrågor; jordbruk
och landsbygdsutveckling, kontakter med de
nationella parlamenten och med allmänheten
samt jämställdhet mellan kvinnor och män.
Till redogörelsen finns fogad en
förteckning över församlingens beslut.

4.3 Utskottets överväganden

Europarådet växte fram ur kravet på ökat europeiskt
samarbete efter det andra världskrigets slut. Dess
stadga undertecknades i dagarna för 50 år sedan -
den 5 maj 1949 - av tio stater, däribland Sverige.

Efter krigsslutet fanns det i Europa, inte minst
inom de krigsdrabbade staterna, en utbredd
uppfattning om att nationalstatssystemet för andra
gången under detta sekel hade brustit i sin förmåga
att säkerställa frihet, fred och ekonomiska
framsteg. Grupperingar med mer eller mindre
federalistiska program växte efter hand fram i det
kontinentala Västeuropa, vilka propagerade för en
alternativ organisationsform för Europa.
Tillskapandet av Europarådet, som delvis kan ses som
ett resultat av dessa strömningar, kan sägas ha
utgått från ett förslag om en union med tämligen
långtgående befogenheter, som de franska och
belgiska regeringarna lade fram i juli 1948.
Utformningen av den nya organisationen kom dock,
framför allt på tillskyndan av de skandinaviska
staterna och Storbritannien, att få en mer
traditionell, mellanstatlig prägel. Mot bakgrund av
då aktuella händelser, bl.a. Pragkuppen, kom
nödvändigheten av att värna om det gemensamma
demokratiska frihetsidealet att få en framskjuten
roll. Av symboliska skäl fick den nya organisationen
sitt säte i Strasbourg, en stad som genom historien
ömsom varit fransk, ömsom tysk.

Till kretsen av grundarstater - Belgien, Danmark,
Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg,
Nederländerna, Norge, Storbritannien och Sverige -
slöts tämligen omgående Grekland. År 1950 blev också
Island, Turkiet och Förbundsrepubliken Tyskland
upptagna i Europarådet, och efter införandet av
demokrati blev Portugal (1976) och Spanien (1977)
medlemmar. Till följd av VSB-pakten ansåg sig
Finland länge förhindrat att ansluta sig. Man följde
dock aktivt arbetet i Europarådet och blev så
småningom medlem 1989. Ungern blev 1990 det första
land från Central- och Östeuropa att tas upp i
medlemskretsen. Europarådet har i dag 40
medlemsländer. Därtill kommer att de transkaukasiska
staterna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien sökt
inträde i organisationen. Ytterligare fyra stater
önskar bli medlemmar. Medlemskretsen och
kandidatländerna täcker nu tillsammans så gott som
hela Europa (se karta i bilagan till detta
betänkande).

Redan under 1970-talet utvecklades inom Europarådet
ett visst samarbete mellan Väst- och Östeuropa inom
områden som utbildning, kultur, idrott, och miljö.
Med glasnostpolitiken på 1980-talet förstärktes
detta samarbete, men det var först efter
Berlinmurens fall 1989 och de efterföljande
politiska omvälvningarna som Europarådet på allvar
kunde ta emot de framväxande demokratierna i
Central- och Östeuropa. Genom sin struktur sågs
Europarådet som den västeuropeiska organisation som
hade den största möjligheten att inledningsvis
fördjupa samarbetet med de forna
Warszawapaktsstaterna och främja deras demokratiska
utveckling. Huvudinriktningen har därvidlag varit
uppbyggnad av ett fungerande rättssamhälle med
förankring av de mänskliga rättigheterna i det
rättsliga och politiska systemet.

Europarådet utgör i dag, vid sidan om bl.a. FN,
OSSE, EU och Nato/PFF, en oundgänglig del av det i
bred mening säkerhetsbefrämjande arbetet. Genom
stärkandet av demokrati, respekt för de mänskliga
rättigheterna och rättsstatens principer
konsolideras den värdegemenskap som utgör
Europarådets främsta kännetecken.

Upprättandet av Europarådet tog som en av sina
utgångspunkter den allmänna förklaringen om de
mänskliga rättigheterna som FN:s generalförsamling
antog 1948. En av grundtankarna bakom Europarådet
var att skapa ett rättsligt system som på ett
praktiskt plan skulle värna dessa rättigheter.

Det första steget i denna process var att utarbeta
en europeisk konvention om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen), vilken numera är införlivad
med svensk rätt. Vidare upprättades ett
kontrollsystem för mänskliga rättigheter i form av
en kommission och en särskild domstol. Denna ordning
har numera reviderats, och den nya Europadomstolen
för mänskliga rättigheter invigdes under 1998.
Möjligheten för enskilda medborgare att få sin sak
prövad mot den egna staten innebar att ett nytt
element - genom Europarådet - infördes i den
internationella rätten (1950). Denna nyordning har,
förutom att radikalt stärka individens rättsskydd,
visat sig få betydande politiska konsekvenser i det
att fällande domar normalt också lett till att
berörd stat ansett sig tvungen att anpassa sitt
system till den standard som Europakonventionen
sätter.

Frågan om medlemsstaters rätt att behålla sitt
medlemskap i rådet om de inte lever upp till ställda
krav har aktualiserats vid några tillfällen.

Sedan en militärjunta 1967 tagit makten i Grekland
och upplöst parlamentet, ifrågasatte Europarådets
parlamentariska församling det grekiska
medlemskapet. Samtidigt hade den europeiska
kommissionen för mänskliga rättigheter konstaterat
att flera fall av tortyr av politiska motståndare
förekommit, för vilka den grekiska staten hölls
ansvarig. Detta ledde till att Grekland, för att
undvika uteslutning, sade upp sitt medlemskap 1969.
Efter återgången till demokrati blev Grekland åter
medlem 1974.

Efter det att militärregimen upplöst det turkiska
parlamentet 1980 uteslöts Turkiet ur Europarådets
parlamentariska församling. När parlamentsval
hållits 1984 kunde landet åter delta i församlingens
arbete.

Varje höst presenterar Europarådets
generalsekreterare, som f.n. är en svensk, förslag
till verksamhetsprogram och budget för det kommande
kalenderåret, om vilka ministerkommittén sedan
beslutar. I de senaste årens verksamhetsprogram
delas arbetet in i tre stora block: mänskliga
rättigheter och demokratifrågor, sociala frågor och
livskvalitet samt kultur och kulturell mångfald.

Vid sidan om den verksamhet som finansieras över
den ordinarie budgeten har inom Europarådet
etablerats ett antal s.k. partsavtal. Dessa bygger
på principen om frivillig anslutning. De
medlemsländer som så önskar förbinder sig att delta
i aktiviteter inom ramen för respektive avtal liksom
att på för varje avtal föreskrivet sätt bidra till
finansieringen.

Samarbetet inom Europarådet inbegriper även andra
aktörer än medlemsstaternas regeringar. Den
parlamentariska församlingen, som omtalats ovan, har
genom åren utgjort ett viktigt forum för debatt och
kontakter mellan ledamöter från olika nationella
parlament. Den europeiska kongressen för lokala och
regionala myndigheter spelar motsvarande värdefulla
roll på de lokala och regionala planen.

Europarådet har haft förmågan att anpassa sin
verksamhet till den nya tidens krav. Organisationen
har under hela 1990-talet på ett framgångsrikt sätt
stött det stora antalet nya medlemsstater genom
utbildningsprogram och rådgivning, bl.a. vid
reformeringen av deras rättsväsenden. Under senare
år har också frågor som kamp mot rasism och sexuellt
utnyttjande av barn blivit centrala i rådets
verksamhet. Kampen mot dödsstraffet har förts med
stor framgång, och målet - en kontinent fri från
denna omänskliga strafform - ligger inom räckhåll.
Genom sitt engagemang fullföljer rådet sin
femtioåriga tradition som värn för de enskilda
medborgarna i Europa.

Europarådets engagemang för minoriteters
rättigheter har inte minst kommit till uttryck i
Europarådets konvention om regionala språk eller
minoritetsspråk ("språkstadgan") och i Europarådets
ramkonvention för skydd av nationella minoriteter.
Minoritetsspråkskommitténs betänkanden (SOU 1997:192
och 193), som rekommenderar en svensk ratifikation
av såväl språkstadgan som ramkonventionen,
remissbehandlades under 1998 och en proposition
förbereds för närvarande inom Kulturdepartementet.

En bidragande orsak till Europarådets framgångar
har varit det starka parlamentariska inflytande som
funnits i form av den rådgivande parlamentariska
församlingen och det engagemang rådets arbete väckt
i de nationella parlamenten. Utrikesutskottet har
över åren återkommande behandlat motionsyrkanden som
främst rört mänskliga rättigheter, skydd för utsatta
grupper, språk och kulturfrågor samt - under 1990-
talet - demokratiseringsprocessen efter det kalla
krigets slut. Ställningstaganden av Europarådet har
också ofta varit av betydelse då utskottet tagit
ställning i allmänna utrikespolitiska frågor.

Enligt utskottets uppfattning har Europarådet, med
sin omfattande erfarenhet, med sina normer och med
sin demokratiska värdegemenskap, alla
förutsättningar att även i framtiden spela en
central roll för en fredlig utveckling på vår
kontinent samtidigt som organisationen kan tjäna som
inspirationskälla för uppbyggnad och fördjupning av
demokratin och de mänskliga rättigheterna på andra
håll i världen.

Regeringen skrivelse (skr. 1998/99:55) om
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1998 och redogörelsen (red.1998/99:ER1)
från Sveriges delegation vid Europarådets
parlamentariska församling visar att Europarådet,
samtidigt som det är en organisation i ständig
förvandling, fortsätter att spela den roll för
centrala västerländska värderingar och för praktiskt
Europasamarbetet som var förhoppningen vid
grundandet för 50 år sedan.

Utskottet föreslår därmed att regeringens skrivelse
1998/99:55 och riksdagens Europarådsdelegations
redogörelse 1998/99:ER1 läggs till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens skrivelse
1998/99:55

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1998/99:55
Redogörelse för verksamheten inom Europarådets
ministerkommitté under år 1998 till
handlingarna,

2. beträffande Europarådsdelegationens
redogörelse 1998/99:ER1

att riksdagen lägger Redogörelse till riksdagen 1998/99:ER1
Från Sveriges delegation vid Europarådets
parlamentariska församling till handlingarna.

Stockholm den 27 april 1999

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola
Furubjelke (s), Göran Lennmarker
(m), Berndt Ekholm (s), Bertil
Persson (m), Urban Ahlin (s),
Liselotte Wågö (m), Carina Hägg
(s), Agneta Brendt (s), Murad Artin
(v), Jan Erik Ågren (kd), Sten
Tolgfors (m), Marianne Samuelsson
(mp), Marianne Andersson (c), Karl-
Göran Biörsmark (fp), Marianne
Jönsson (s), Fanny Rizell (kd) och
Eva Zetterberg (v).

Europarådets medlemsstater 1998

Albanien, Andorra, Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark,
Estland, Finland,
Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien,
Kroatien, Lettland, Liechtenstein, Litauen,
Luxemburg, Makedonien (FYROM), Malta, Moldova,
Nederländerna, Norge, Polen, Portugal Rumänien,
Ryssland, San Marino, Schweiz, Slovakien, Slovenien,
Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Turkiet,
Tyskland, Ukraina, Ungern och Österrike.