Vårdnad och umgänge med barn

Betänkande 1990/91:LU29

Lagutskottets betänkande 1990/91:LU29

Vårdnad och umgänge med barn

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
LU29

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som rör olika
frågor om vårdnad och umgänge med barn. I två motioner (mp)
begärs att en parlamentarisk utredning om barnets rätt skall
tillsättas. En motion (mp) avser handläggningen av mål om
vårdnad och umgänge. I två motioner (s, c) begärs en översyn av
umgängesreglerna, och i den förstnämnda begärs även att reglerna
om underhållsbidrag jämte kostnaderna för umgängesresor utreds.
Krav på utredning av kostnaderna för umgängesresor framförs i
ytterligare en motion (v). Slutligen rör en motion (s) frågan om
sekretesskyddet för barn.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till
betänkandet har fogats fyra reservationer.

Motionerna

1990/91:L404 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari -- med
hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:So226 -- yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillsättandet av en parlamentarisk utredning
om barnets rätt.

1990/91:L405 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning
om barnets rätt.

1990/91:L407 av Anita Stenberg (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i
föräldrabalken att rätten åläggs en uttalad skyldighet att
utreda frågor om vårdnad och umgänge,

2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i
föräldrabalken att rätten under förberedelsen av målet skall
anstränga sig att uppnå en förhandlingslösning för barnets
bästa,

3. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i
föräldrabalken att motiveringen i interimistiska beslut blir
utförligare och klarare för parterna.

1990/91:L412 av Martin Olsson och Stina Eliasson (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en översyn av
ungängesreglerna företas och erforderliga förslag till
lagändringar framläggs.

1990/91:L413 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om sekretessskyddet för barn.

1990/91:L414 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av
att underhållsbidrag, de underhållsskyldigas situation och
umgängesrätten utreds.

1990/91:L420 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning
till vad som anförts i motion 1990/91:So622 -- yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning om fria kontaktresor
för barn och föräldrar som bor på skilda håll på grund av
skilsmässor.
Allmän bakgrund

Den svenska familjerätten har sedan början av 1970-talet varit
föremål för en fortlöpande reformering. Utvecklingen på området
har präglats av bl.a. strävanden att tillgodose barnets
intressen i relationen till föräldrarna. År 1973 ändrades
föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32,
bet. LU 20). Reformen innebar bl.a. att frågan om vem av makarna
som bär skulden till söndringen inte får tillmätas betydelse vid
avgörandet av vem av dem som efter skilsmässan skall få
vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes
bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjligheter att
få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta
med varandra. Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs
när det gäller rätten att efter särskild prövning få vårdnaden
om sina barn.

Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det
infördes en möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med
varandra eller som har skilt sig, att efter prövning av domstol
få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare utmönstrades termerna
barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur lagstiftningen som
ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för barn
till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta
lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av
lagutskottet att förslag till nya regler om underhållsbidrag
skulle läggas fram med förtur (prop. 1975/76:170, bet. LU 33).

Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en
genomgripande reform av underhållsreglerna i FB som bl.a.
innebar att dessa -- liksom bestämmelserna om bidragsförskott --
anpassades till de nya vårdnadsreglerna (prop. 1978/79:12, bet.
LU9).

I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i
bl.a. FBs bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop.
1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Ett av syftena med
lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning. Genom
lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan
särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva
vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades förfarandet i fall då
ogifta föräldrar som bor tillsammans med sina barn vill få
gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs
också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets
behov av umgänge med den andre föräldern tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FBs
bestämmelser om verkställighet av allmän domstols avgöranden om
vårdnad och umgänge (prop. 1982/83:165, bet. LU 41).

Ett ytterligare steg i reformarbetet togs hösten 1990 då
riksdagen fattade beslut om vissa ändringar i bl.a. FBs regler
om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13).
Lagändringarna, som trätt i kraft den 1 mars 1991, syftar
särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i
större utsträckning än hitintills skall ta ett gemensamt ansvar
för barnet och själva komma överens om hur vårdnads- och
umgängesfrågor skall lösas. De nya reglerna innebär att att s.k.
samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla kommuner. Vidare
kan domstolen i ett mål om vårdnad eller umgänge ta initiativ
till att samarbetssamtal kommer till stånd. Även FBs
bestämmelser om gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam vårdnad
skall numera kunna komma i fråga inte bara när föräldrarna är
ense om det utan också då ingen av dem utesluter denna
vårdnadsform. Ogifta föräldrar kan få gemensam vårdnad genom en
anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet
fastställs. Vidare har termen faderskapserkännande bytts ut mot
termen faderskapsbekräftelse. För sådana fall då gemensam
vårdnad inte är aktuell utan endera föräldern skall anförtros
vårdnaden skall domstolen liksom tidigare avgöra frågan om vem
som skall ha vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Genom
en ny bestämmelse har slagits fast att domstolen vid bedömningen
av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid
barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Reglerna om umgänge har kompletterats med en föreskrift om att
vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som
kan främja umgänget. Vidare har en erinran förts in i
socialtjänstlagen om att socialnämnden också efter det att en
tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det
behov av stöd och hjälp som kan föreligga. När det gäller
förfarandet i vårdnadsmål har den ändringen genomförts att
interimistiska beslut i stället för att avse vårdnaden skall
kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med. En annan
nyhet är att vårdnadsutredningar skall utföras av en
tjänsteman vid socialnämnden och att de skall överlämnas till
domstolen utan ställningstaganden från nämndens sida. Domstolen
kan ge vissa riktlinjer för vårdnadsutredningen och sätta ut en
tid inom vilken utredning bör vara slutförd. Domstolen har
skyldighet att vaka över att utredningen bedrivs skyndsamt.

År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt
med uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka barns
rättsliga ställning. Utredningen skulle enligt direktiven själv
kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen lagändringar
borde komma i fråga. Utredningens första delbetänkande (SOU
1978:10) Om förbud mot aga resulterade i att det i FB infördes
förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU 1979:63)
Om föräldraansvar m.m. lade utredningen fram förslag till bl.a.
regler om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av
förslagen kom att ligga till grund för de ändringar i FB som
genomfördes år 1983. Betänkandet innehöll också förslag om
talerätt och representation för barn i mål om vårdnad m.m. Åren
1982 och 1984 fick utredningen tilläggsdirektiv för sitt arbete.
Sålunda skulle utredningen bl.a. undersöka om -- och i så fall i
vilken utsträckning -- barn skall ha talerätt i mål om vårdnad
m.m. Utredningen skulle även utreda huruvida domstolarna vid
handläggningen av sådana mål bör tillföras barnpsykologisk
sakkunskap. Utredningen, vars återstående uppgifter överförts
till förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07), avgav i början av
år 1987 sitt tredje och sista delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets
rätt 3. Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn m.m.,
vari bl.a. de nyss angivna frågorna behandlas. Betänkandet har
remissbehandlats och övervägs inom justitiedepartementet, såvitt
avser vissa frågor som inte togs upp i samband med de under
hösten 1990 genomförda lagändringarna.

På begäran av riksdagen (bet. SoU 1985/86:29) tillkallade
regeringen under våren 1987 en kommitté (S 1986:05) med uppgift
att göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag och
bidragsförskott. Kommittén, som under våren 1990 har avslutat
sitt arbete, har avgivit betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48)
Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III.
Vad gäller frågor om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas
situation har kommittén inte ansett sig ha möjlighet att
behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. Kommittén har
därför i skrivelse den 19 december 1989 överlämnat frågorna till
statsrådet Lindqvist för övervägande i annat sammanhang.

Strävandena mot ett större hänsynstagande till barnets
intresse, som präglat det svenska lagstiftningsarbetet, har
också kommit till uttryck på det internationella planet. Sålunda
antog Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989
en konvention om barnets rättigheter. Konventionen godkändes av
riksdagen under våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28, rskr.
350). Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att
tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och att bereda barn
skydd mot övergrepp och utnyttjande och rör bl.a. frågor om
vårdnad och umgänge.

Motionsmotiveringar

I motionerna 1990/91:L404 av Inger Schörling m.fl. (mp) och
1990/91:L405 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs
tillkännagivande om tillsättande av en parlamentarisk utredning
om barnets rätt. I motionerna kritiseras det nuvarande
regelsystemet, och motionärerna menar att lagarna som rör barn
ger ett splittrat intryck. Reglerna är svåröverskådliga, och
risk föreligger för att olika reglers syften kan strida mot
varandra och att tillämpningen i det enskilda fallet kan bli
godtycklig. Motionärerna anser att det finns anledning att
utreda dessa frågor, vilket bör göras i form av en bred
parlamentarisk utredning med inriktningen att barnet skall
sättas i centrum. I motionerna anges ett stort antal områden som
utredningen bör behandla, bl.a. omsorg om barnet, barns
personliga integritet, barns talerätt i vid bemärkelse, barns
skadeståndsskyldighet, tillvaratagande av barns intressen i
allmänhet samt barn och miljö. En tanke som utredningen särskilt
bör uppmärksamma är enligt motionärerna om de grundläggande
reglerna som värnar barnens rätt kan samlas i en särskild
barnbalk.

Anita Stenberg (mp) kritiserar i motion 1990/91:L407 den
bestämmelse i FB, vari stadgas att rätten skall se till att
frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda.
Motionären menar att uttrycket tillbörligt utredda borgar för en
passiv domare. I motionen yrkas därför en sådan ändring av
bestämmelsen att rätten åläggs en uttalad skyldighet att utreda
frågor om vårdnad och umgänge (yrkande 1). Det bör vidare,
enligt motionären, införas en bestämmelse i FB av den innebörden
att rätten under förberedelsen av målet skall anstränga sig för
att uppnå en förhandlingslösning för barnets bästa (yrkande 2).
I motionen begärs också sådana ändringar i FB att motiveringen
av interimistiska beslut blir utförligare och klarare för
parterna (yrkande 3). Enligt motionären händer det alltför ofta
att interimistiska beslut om vårdnad och umgänge är synnerligen
knapphändiga.

I motion L412 av Martin Olsson och Stina Eliasson (c) tas upp
olika frågor om umgängesrätt. Motionärerna framhåller att de
ändringar som vidtogs hösten 1990 i syfte att stävja s.k.
umgängessabotage, dvs. när vårdnadshavare systematiskt och
synbarligen utan grundad anledning förhindrar kontakt mellan
barn och umgängesförälder, i och för sig var värdefulla
ändringar. Enligt motionärerna anser sig dock vårdnadshavaren
inte sällan ha goda skäl för sådant handlande, och de framhåller
att i vissa speciella fall bör umgängesrätten i större
utsträckning än i dag begränsas eller i vart fall omgärdas med
större förbehåll. Det gäller främst om umgängesföräldern
förgripit sig mot ett barn, och huvudregeln bör då vara att
umgänget avbryts. I motionen framhålls vidare att en annan form
-- och sannolikt den vanligaste -- av umgängessabotage är när
umgängesföräldern inte följer de överenskomna reglerna för
samvaro med barnet. Enligt motionärerna bör åtgärder vidtas så
att barnens möjligheter till umgänge med umgängesföräldern i
dessa fall bättre kan tillgodoses. Motionärerna kritiserar också
den schabloniserade bedömningen av umgängesfrågor och framhåller
att hänsynen till barns skilda förhållanden och behov talar för
en flexibel och individuell anpassning av umgängets omfattning
och formerna för detta. I motionen begärs att en översyn av
umgängesreglerna företas i enlighet med det anförda. Inom ramen
för denna översyn bör även de speciella problem beaktas som kan
uppkomma i förhållanden där föräldrarna har mycket olika
kulturella utgångspunkter.

Kaj Larsson m.fl. (s) tar i motion L413 upp frågan om
sekretesskyddet för barn. Enligt motionärerna är den hösten 1990
beslutade bestämmelsen om vårdnadshavarens uppgiftsskyldighet
till umgängesföräldern inte tillräcklig. I de vanligt
förekommande fallen då vårdnadshavaren och umgängesföräldern är
i konflikt med varandra kommer vårdnadshavaren enligt
motionärerna inte att lämna några upplysningar om barnet. Mot
denna bakgrund anser motionärerna att nuvarande sekretesskydd
för barn måste ändras. Gällande sekretesskydd får genom
anknytningen till vårdnadsinnehav till följd att den från
vårdnaden skilde föräldern drabbas på ett orättfärdigt sätt.
Exempelvis är vid barns sjukhusvistelse, skolgång och utbildning
informationen till umgängesföräldern starkt begränsad eller
delvis omöjliggjord. Även icke vårdnadshavande förälder måste
enligt motionärerna ha möjlighet att engagera sig i sina barns
liv. Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om att båda
föräldrarna bör vara jämställda i sekretessammanhang.

I motion L414 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) anförs att
nuvarande regler för beräkning av underhållsbidrag är krångliga
och ger upphov till skiftande praxis. Enligt motionärerna borde
fastställande av underhållsbidrag kunna göras enklare och mera
rättvist för alla inblandade parter. Det är därför enligt
motionärerna angeläget att frågorna om underhållsbidrag och
underhållsskyldigas situation, som av 1987 års
underhållsbidragskommitté överlämnats för att övervägas i annat
sammanhang, verkligen blir utredda. I detta sammanhang borde
enligt motionärerna även frågor om umgängesrätten övervägas.
Motionärerna framhåller att många umgängesföräldrar avbryter
umgänget med sitt barn av skilda orsaker. Det kan vara fråga om
höga reskostnader för umgängesföräldern, men det kan också vara
så att umgängesföräldern inte vill träffa sitt barn. Detta
förhållande är enligt motionärerna allvarligt, eftersom det
leder till att barnet inte får någon kontakt med den ene
föräldern. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av
att frågor om underhållsbidrag, de underhållsskyldigas situation
och umgängesrätt utreds.

Lars Werner m.fl. (v) begär i motion L420 en utredning om
fria kontaktresor för såväl barn som icke vårdnadshavande
förälder som bor på skilda håll i syfte att underlätta utövandet
av umgängesrätten.

Tidigare riksdagsbehandling av motionsspörsmålen

Motionsyrkanden med liknande inriktning som yrkandena i de nu
aktuella motionerna prövades av riksdagen hösten 1990 i samband
med behandlingen av proposition 1990/91:8 om vårdnad och
umgänge. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU13
avstyrkte utskottet bifall till de då förevarande motionerna med
undantag för dem som avsåg kostnader vid umgängesresor.

Beträffande den i motionerna L404 och L405 åter aktualiserade
frågan om en parlamentarisk utredning om barnets rätt
hänvisade utskottet till att utredningen om barnens rätt under
åren 1977--1987 bedrivit ett utredningsarbete med i huvudsak den
inriktning som förespråkades av motionärerna. Enlig utskottet
kunde det inte komma i fråga att ytterligare en omfattande
parlamentarisk utredning med liknande uppdrag skall komma till
stånd.

Vad gällde ett -- med yrkande 2 i motion L407 överensstämmande
-- motionsönskemål om att domstolen skall verka för
förhandlingslösningar framhöll utskottet att enligt förslaget
i propositionen domstol skall kunna ta initiativ till
samarbetssamtal mellan föräldrarna. Utskottet fann en sådan
ordning lämplig, eftersom det är angeläget att alla möjligheter
att åstadkomma samförståndslösningar tas till vara.
Förutsättningarna för frivilliga uppgörelser är också, fortsatte
utskottet, goda även sedan ett domstolsförfarande har inletts.
Utskottet hänvisade till en av socialstyrelsen gjord
undersökning varav framgick att föräldrarna blir ense i mer än
hälften av de fall där samarbetssamtal genomförs först efter det
att en vårdnads- eller umgängesprocess har påbörjats. När det
gällde de närmare villkoren för att domstol i det enskilda
fallet skall initiera samarbetssamtal måste det enligt utskottet
beaktas att något obligatorium för föräldrarna att medverka i
sådana samtal inte kan komma i fråga. Ett tvång skulle behöva
förenas med möjligheter till sanktioner i form av exempelvis
vitesföreläggande eller hämtning. Utskottet ansåg att det under
sådana förhållanden är föga troligt att samarbetssamtal skulle
vara en meningsfull åtgärd. Det torde inte heller vara
ändamålsenligt att förordna om samarbetssamtal när det står mer
eller mindre klart att någon av föräldrarna, eller båda, inte
kommer att infinna sig till samtalen. Någon skyldighet för
domstolen att alltid besluta om samarbetssamtal borde därför
inte införas. Å andra sidan borde domstolens möjligheter att få
till stånd samarbetssamtal inte begränsas enbart till fall då
föräldrarna samtycker till åtgärden. En lämplig avvägning var
enligt utskottets mening den i propositionen angivna
utgångspunkten, nämligen att förordnande om samarbetssamtal bör
meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte. Härigenom
gavs domstolen möjlighet att ta erforderlig hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet.

Med det anförda tillstyrkte utskottet propositionen i aktuell
del. Enligt utskottet tillgodosåg ställningstagandet
motionärernas önskemål om förhandlingslösningar.

Vad angick två motionsyrkanden -- likalydande med yrkandena 1
och 3 i motion L407 -- om domstolens utredningsskyldighet i
vårdnadsmål och motivering av interimistiska beslut
framhöll utskottet att motionärens kritik av
utredningsskyldigheten måste bygga på ett missförstånd. Syftet
med den aktuella regeln i 6kap. 19§ första stycket FB är --
tvärtemot vad motionären hävdar -- att klarlägga att domstolen
har ett eget ansvar för att vårdnads- och umgängesfrågor blir
tillfredsställande utredda. Denna rättens skyldighet kom enligt
utskottet väl till uttryck genom bestämmelsens nuvarande
lydelse. Beträffande de interimistiska besluten hänvisade
utskottet till rättegångsbalkens (RB) bestämmelser. I fråga om
beslut som inte är slutliga, bl.a. interimistiska beslut, gäller
att de skall tas upp i domstols protokoll om de inte skall
sättas upp särskilt, och enligt 17kap. 13§ RB skall de i den
mån det erfordras ange de skäl varå de grundas. Utskottet utgick
från att domstolarna givetvis följer RBs regler och fann inte
skäl till några initiativ från riksdagens sida.

I fråga om umgängesreglerna erinrade utskottet om att de
ändringar i FB som trädde i kraft den 1 juli 1983 (prop.
1981/82:168, bet. LU 1982/83:17) ger uttryck för en i väsentliga
avseenden ny syn på frågan om umgänge med barn. Umgänget mellan
barnet och den förälder som inte har vårdnaden om barnet hade
dittills betraktats som en rättighet för föräldern men blev
genom lagändringen betecknat såsom i första hand ett behov för
barnet, som det ankommer på vårdnadshavaren att tillgodose så
långt det är möjligt. Umgängesrätten skall således bestämmas med
utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer med
båda sina föräldrar. I den nya lagstiftningen, fortsatte
utskottet, framhävs barnets intresse också på det sättet, att
vid tvist rörande umgänget rätten har att besluta i frågan efter
vad som är bäst för barnet.

Enligt utskottet fick umgängesreglerna i sig anses ha en i
väsentliga avseenden lämplig utformning. Däremot ansåg utskottet
att viss kritik kunde riktas mot den praktiska tillämpningen av
bestämmelserna. Utskottet hade sålunda förståelse för att
schablonmässiga umgängesbeslut -- såsom att barnet skall umgås
med den inte vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut,
varannan storhelg, vartannat sportlov och viss angiven period
under sommaren -- kan orsaka svårigheter i praktiken. Stereotypa
beslut av denna natur, påpekade utskottet, medger inte att
umgänget anpassas till parternas under åren växlande
förhållanden. Det var inte heller säkert att sådant umgänge
alltid är det bästa för barnet. Det fanns också risk för att en
schabloniserad bedömning av umgängesfrågor leder till att ett
barn någon gång tillerkänns umgänge med en förälder trots att
något umgänge över huvud taget inte bör förekomma med hänsyn
till barnets bästa. Så kunde enligt utskottet exempelvis vara
fallet då den ena föräldern gjort sig skyldig till ett
allvarligt brott mot barnet. Någon undantagslös regel om att
umgänge i sådana situationer inte bör komma till stånd borde
dock inte uppställas. Umgängesfrågan i dessa fall måste --
framhöll utskottet -- liksom alltid annars bedömas med
utgångspunkt i de särskilda omständigheterna i varje enskilt
fall.

I anslutning till det anförda påpekade utskottet att det
förekommer att ett fastställt umgänge inte kommer till stånd
därför att umgängesföräldern inte medverkar till umgänget.
Enligt utskottet var självfallet ett sådant beteende inte
godtagbart, och i den allmänna debatten under senare tid hade
höjts röster för en strängare syn på förälderns vägran eller
underlåtenhet att efter bästa förmåga medverka till umgänget.
Utskottet var för sin del inte berett att förorda några
sanktionsregler för sådana fall men ville kraftigt understryka
betydelsen av att den förälder som barnet skall umgås med också
verkligen bidrar till att umgänget kan genomföras. En konsekvent
underlåtenhet från umgängesförälderns sida kan med hänsyn till
barnets intressen vara en faktor som bör inverka på bedömningen
av frågan om antalet umgängestillfällen.

Utskottet ansåg således att en större flexibilitet och
anpassning till förhållandena i det enskilda fallet var önskvärd
vid avgörande av umgängesfrågor. Det fanns därför starka skäl
för att vikten av en individuell prövning borde komma till
klarare uttryck än för närvarande. Utskottet erinrade dock om
att högsta domstolen i rättsfallet NJA 1988 s. 559 tagit avstånd
från schablonmässigt bestämda umgängestider och framhållit
betydelsen av att prövningen företas under beaktande av
omständigheterna i det särskilda fallet. Den vidare utvecklingen
av praxis på området borde därför avvaktas innan spörsmålet om
en mera allmän ändring av umgängesreglerna tas upp till
prövning. Med hänsyn till vad som anförts i propositionen ansåg
sig utskottet kunna utgå från att en utvärdering av rättspraxis
i umgängesfrågor kommer till stånd i lämpligt sammanhang.

Vad härefter gällde frågan om s.k. umgängessabotage erinrade
utskottet om att utskottet vid upprepade tillfällen hade givit
uttryck åt uppfattningen att det ligger helt i barnets intresse
att dess behov av kontakt med båda föräldrarna tillgodoses genom
ett väl tilltaget umgänge med den förälder som inte har
vårdnaden. Umgängets betydelse hade också kommit till uttryck i
FB genom bestämmelsen om att vårdnadshavaren har ett ansvar för
att barnets behov av umgänge med den andra föräldern
tillgodoses. Självfallet, fortsatte utskottet, måste samhället
därför se allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens sida som
syftar till att omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås
med den andra föräldern. Utskottet hänvisade till vad utskottet
hade uttalat då den nämnda regeln infördes år 1983, nämligen att
den omständigheten att en vårdnadshavare konsekvent försöker
försvåra umgänget talar för att hans eller hennes lämplighet som
vårdnadshavare kan behöva omprövas. Enligt vad utskottet vidare
hade framhållit borde umgängesrättens betydelse också
uppmärksammas vid valet av vårdnadshavare, och domstolen borde,
om inte barnets bästa föranleder annat, till vårdnadshavare
förordna den av föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära
och gott umgänge med den andra föräldern.

Trots att samhällets syn på umgängessabotage således klart
markerats förekom det enligt utskottet fortfarande inte så
sällan att vårdnadshavaren på olika sätt försöker hindra
kontakter mellan barnet och den andra föräldern. Att sådana fall
förekom torde många gånger ha sin förklaring i konflikter mellan
föräldrarna som uppstått i samband med deras separation. Den
ökade satsning på samförståndslösningar som avsågs komma till
stånd kunde därför leda till att umgängessabotage blir mindre
vanliga i framtiden. Det oaktat delade utskottet
departementschefens uppfattning att omedelbara åtgärder var
påkallade i syfte att vårdnadshavarens ansvar för ett fungerande
umgänge med den andra föräldern skulle ytterligare betonas.

Det anförda ledde utskottet till den uppfattningen att någon
översyn av umgängesreglerna i enlighet med önskemålet i en
motion inte då var påkallad.

Med anledning av en motion rörande sekretesskyddet för
barn hänvisade utskottet till att utskottet hade behandlat ett
likalydande motionsyrkande under våren 1989 i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1988/89:LU33 samt till att
konstitutionsutskottet hösten 1988 hade behandlat en motion vari
begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och
sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder
som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om
barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (1988/89:KU14) hade konstitutionsutskottet -- med
hänvisning till ett av socialstyrelsen i ärendet avgivet
remissvar -- framhållit att det på området fick anses föreligga
ett visst utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till den
förälder som inte har vårdnaden om sitt barn, även om
vårdnadshavarens samtycke saknas. Vidare hade
konstitutionsutskottet uttalat att det självfallet är angeläget
att åtgärder vidtas om nuvarande ordning medför olägenheter i
praktiken för den förälder som endast har umgängesrätt. Enligt
konstitutionsutskottet hade det dock inte framgått att
situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i
motionen begärda initiativet. Konstitutionsutskottet hade därför
avstyrkt motionen. Lagutskottet hade våren 1989 för sin del
ansett att riksdagen inte borde frångå sitt tidigare
ställningstagande i frågan och avstyrkt den då aktuella
motionen.

Inte heller hösten 1990 ansåg utskottet att det fanns skäl för
riksdagen att ändra ståndpunkt i denna fråga. Utskottet påpekade
i sammanhanget att den i proposition 1990/91:8 föreslagna regeln
om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodosåg
syftet i motionen.

Kostnaderna för umgängesresor togs upp av utskottet hösten
1990 med anledning av flera motioner. Utskottet erinrade om att
frågan om kostnaderna för umgängesresor hade behandlats av
riksdagen flera gånger tidigare. I sitt av riksdagen godkända
betänkande LU 1987/88:33 hade sålunda utskottet understrukit att
det är olyckligt om ekonomiska omständigheter lägger hinder i
vägen för barnets umgänge med den ene av föräldrarna. Utskottet
hade då också uttalat att det var angeläget att problemet med
resekostnaderna fick en lösning. Vidare hade utskottet påpekat
att det tidigare (se bl.a. bet. LU 1986/87:25) ställt sig
positivt till att spörsmålet i hela sin vidd togs upp till
överväganden i samband med den då pågående översynen av reglerna
för underhållsbidrag och bidragsförskott. Utskottet hade därför
förordat att de år 1988 väckta motionerna skulle överlämnas till
kommittén för översyn av reglerna för underhållsbidrag till barn
och bidragsförskott för att tas i beaktande vid
utredningsarbetet.

Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 redovisade utskottet
vidare att underhållsbidragskommittén, som under våren 1990
avslutat sitt arbete, inte ansett sig ha möjlighet att behandla
frågor om underhållsbidrag och underhållsskyldigas situation
utan överlämnat dessa frågor till socialdepartementet för
övervägande i annat sammanhang. Enligt vad utskottet hade
inhämtat var avsikten att frågorna skall tas upp till
övervägande i en interdepartemental arbetsgrupp med företrädare
från social-, justitie- och finansdepartementen.

Enligt utskottet var det mycket angeläget att problemet med
resekostnader vid utövande av umgängesrätten snarast får en
lösning. Lika litet som tidigare var utskottet emellertid berett
att i sak ta ställning till hur frågan skall lösas. Regeringen
borde därför skyndsamt ta upp frågan till närmare överväganden
och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motionerna gavs regeringen till
känna.

Utskottet

Utskottet behandlar i detta betänkande sju motioner som rör
frågor om vårdnad och umgänge med barn. Likartade
motionsyrkanden har utskottet tidigare behandlat under
innevarande riksmöte i sitt av riksdagen godkända betänkande
1990/91:LU13 med anledning av proposition 1990/91:8 om vårdnad
och umgänge. Hänvisning till nämnda betänkande kommer i det
följande att göras utan angivande av årtal.

I motionerna 1990/91:L404 av Inger Schörling m.fl. (mp) och
1990/91:L405 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs
tillkännagivande om tillsättande av en parlamentarisk utredning
om barnets rätt. Enligt motionärerna är nuvarande regler
svåröverskådliga, och risk föreligger för att olika reglers
syften kan strida mot varandra. Vidare kan tillämpningen i det
enskilda fallet bli godtycklig. Motionärerna anser att det finns
anledning att utreda dessa frågor, vilket bör göras i form av en
bred parlamentarisk utredning med inriktningen att barnet skall
sättas i centrum. I motionerna anges ett stort antal områden som
utredningen bör behandla, bl.a. omsorg om barnet, barns
personliga integritet, barns talerätt i vid bemärkelse, barns
skadeståndsskyldighet, tillvaratagande av barns intressen i
allmänhet samt barn och miljö. En tanke som utredningen särskilt
bör uppmärksamma är enligt motionärerna om de grundläggande
reglerna som värnar barnens rätt kan samlas i en särskild
barnbalk.

I betänkande LU13 hänvisade utskottet i denna fråga till att
utredningen om barnens rätt under åren 1977--1987 bedrivit ett
utredningsarbete med i huvudsak den inriktning som förespråkades
av motionärerna. Enligt utskottets mening kunde det inte komma i
fråga att ytterligare en omfattande parlamentarisk utredning med
liknande uppdrag då skulle komma till stånd. Utskottet har nu --
knappt fem månader senare -- ingen annan uppfattning i frågan.
Motionerna L404 och L405 avstyrks följaktligen.

I motion 1990/91:L407 av Anita Stenberg (mp) kritiseras den
bestämmelse i FB, vari stadgas att rätten skall se till att
frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda.
Motionären menar att uttrycket tillbörligt utredda borgar för en
passiv domare. I motionen yrkas därför en sådan ändring av
bestämmelsen att rätten åläggs en uttalad skyldighet att utreda
frågor om vårdnad och umgänge (yrkande 1). Det bör vidare,
enligt motionären, införas en bestämmelse i FB av den innebörden
att rätten under förberedelsen av målet skall anstränga sig för
att uppnå en förhandlingslösning för barnets bästa (yrkande 2).
I motionen begärs också sådana ändringar i FB att motiveringen
av interimistiska beslut blir utförligare och klarare för
parterna (yrkande 3). Enligt motionären händer det alltför ofta
att interimistiska beslut om vårdnad och umgänge är synnerligen
knapphändiga.

Vad först gäller frågan om domstolens utredningsskyldighet
vill utskottet åter framhålla att motionärens kritik måste
bygga på ett missförstånd. Syftet med den aktuella regeln i 6
kap. 19§ första stycket föräldrabalken (FB) är -- tvärtemot
vad motionären hävdar -- att klarlägga att domstolen har ett
eget ansvar för att vårdnads- och umgängesfrågor blir
tillfredsställande utredda. Denna rättens skyldighet kommer
enligt utskottet väl till uttryck genom bestämmelsens nuvarande
lydelse. Utskottet avstyrker därför bifall till yrkande 1 i
motion L407.

Beträffande önskemålet i motionen om att domstolen skall verka
för förhandlingslösningar vill utskottet erinra om den möjlighet
som hösten 1990 infördes för domstolen att initiera
samarbetssamtal i pågående mål om vårdnad eller umgänge. Enligt
de uttalanden som gjordes i lagstiftningsärendet skall domstolen
förordna om samarbetssamtal så snart det kan antas tjäna något
syfte. Lagändringen som trätt i kraft den 1 mars 1991
tillgodoser enligt utskottets mening motionärens önskemål, och
utskottet avstyrker därför bifall även till yrkande 2 i motion
L407.

Vad därefter angår utformningen av interimistiska beslut vill
utskottet erinra om att bestämmelser härom finns i
rättegångsbalken (RB). I fråga om beslut som inte är slutliga,
bl.a. interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i
domstols protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och
enligt 17kap. 13§ RB skall de i den mån det erfordras ange
de skäl varå de grundas. Utskottet utgår nu -- liksom i
betänkandet LU13 -- från att domstolarna givetvis följer RBs
regler och finner inte skäl till några initiativ från riksdagens
sida. Utskottet avstyrker följaktligen också yrkande 3 i motion
L407.

I motion L412 av Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c)
begärs en översyn av umgängesreglerna samt förslag till
erforderliga lagändringar. Motionärerna pekar särskilt på
behovet av en restriktivare tillämpning av umgängesreglerna i
vissa fall, vikten av att stävja umgängessabotage i vid mening
samt angelägenheten av mer flexibla bedömningar i
umgängesärenden.

I motion L414 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av att frågor om underhållsbidrag,
de underhållsskyldigas situation och umgängesrätt utreds.
Motionärerna kritiserar nuvarande regler för beräkning av
underhållsbidrag och framhåller att fastställande av
underhållsbidrag borde kunna göras enklare och mera rättvist för
alla inblandade parter. Det är därför enligt motionärerna
angeläget att frågorna om underhållsbidrag och
underhållsskyldigas situation, som av 1987 års
underhållsbidragskommitté överlämnats för att övervägas i annat
sammanhang, verkligen blir utredda. I motionen framhålls vidare
att många umgängesföräldrar avbryter umgänget med sitt barn av
skilda orsaker. Det kan vara fråga om höga reskostnader för
umgängesföräldern, men det kan också vara så att
umgängesföräldern inte vill träffa sitt barn. Sådana frågor om
umgängesrätt borde också kunna ingå i en utredning om
underhållsbidrag.

Lars Werner m.fl. (v) begär i motion L420 en utredning om fria
kontaktresor för barn och icke vårdnadshavande förälder i syfte
att underlätta utövandet av umgängesrätten när de bor på skilda
håll.

Då utskottet -- med anledning av bl.a. ett med motion L412
likalydande motionsyrkande -- behandlade frågan om
umgängesreglerna i betänkandet LU13 framhöll utskottet att
umgängesreglerna i sig fick anses ha en i väsentliga avseenden
lämplig utformning. Däremot ansåg utskottet att viss kritik
kunde riktas mot den praktiska tillämpningen av bestämmelserna.
Utskottet erinrade dock om att högsta domstolen i rättsfallet
NJA 1988 s. 559 tagit avstånd från schablonmässiga
umgängesbeslut, och den vidare utvecklingen av praxis på området
borde därför enligt utskottet avvaktas. I fråga om s.k.
umgängessabotage delade utskottet den i propositionen framförda
uppfattningen att omedelbara åtgärder var påkallade för att
ytterligare betona vårdnadshavarens ansvar för ett fungerande
umgänge mellan barnet och den andre föräldern. Utskottet
påpekade också att det förekommer att ett fastställt umgänge
inte kommer till stånd därför att umgängesföräldern inte
medverkar till umgänget. Enligt utskottet var självfallet ett
sådant beteende inte godtagbart, men utskottet var inte berett
att förorda några sanktionsregler för dessa fall. Utskottet
underströk dock kraftigt betydelsen av att den förälder som
barnet skall umgås med också verkligen bidrar till att umgänget
kan genomföras. Sammanfattningsvis ledde det anförda utskottet
till den uppfattningen att någon översyn av umgängesreglerna på
sätt som begärts då inte var påkallad.

Utskottet finner inte nu skäl till ändrat ställningstagande
och avstyrker således bifall till motion L412 och motion L414 i
denna del.

När det gäller frågor om underhållsbidrag vill utskottet
erinra om att regeringen under våren 1987 -- på begäran av
riksdagen -- tillkallade en kommitté (S 1986:05) med uppgift att
göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag och
bidragsförskott. Kommittén, som under våren 1990 har avslutat
sitt arbete, har avgivit betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48)
Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III.
Vad gäller frågor om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas
situation har kommittén inte ansett sig ha möjlighet att
behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. Kommittén har
därför i skrivelse den 19 december 1989 överlämnat frågorna till
statsrådet Lindqvist för övervägande i annat sammanhang.

Enligt vad utskottet erfarit är frågorna om underhållsbidrag
och de underhållsskyldigas situation nu föremål för behandling
av en beredningsgrupp under ledning av socialdepartementet och
med medverkan av justitiedepartementet, finansdepartementet,
riksförsäkringsverket och socialstyrelsen. Med hänsyn härtill
påkallar motion L414 i denna del inte någon riksdagens åtgärd.
Vad sedan gäller spörsmålet om kostnader för umgängesresor
behandlades detta i betänkande LU13 med anledning av flera
motioner. Utskottet erinrade därvid om att frågan hade
behandlats av riksdagen flera gånger tidigare. I sitt av
riksdagen godkända betänkande LU 1987/88:33 hade sålunda
utskottet understrukit att det är olyckligt om ekonomiska
omständigheter lägger hinder i vägen för barnets umgänge med den
ene av föräldrarna. Utskottet hade då också uttalat att det var
angeläget att problemet med resekostnaderna fick en lösning.
Vidare hade utskottet påpekat att det tidigare (se bl.a. bet. LU
1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet i hela sin
vidd togs upp till överväganden i samband med den då pågående
översynen av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott.
Utskottet hade därför förordat att de år 1988 väckta motionerna
skulle överlämnas till kommittén för översyn av reglerna för
underhållsbidrag till barn och bidragsförskott för att tas i
beaktande vid utredningsarbetet.

Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 redovisade utskottet att
underhållsbidragskommittén inte ansett sig ha möjlighet att
behandla dessa frågor utan överlämnat dem till
socialdepartementet för övervägande i annat sammanhang.
Enligt utskottet var det mycket angeläget att problemet med
resekostnader vid utövande av umgängesrätten snarast får en
lösning. Lika litet som tidigare var utskottet emellertid berett
att i sak ta ställning till hur frågan skall lösas. Regeringen
borde därför skyndsamt ta upp frågan till närmare överväganden
och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motionerna gavs regeringen till
känna.

Utskottet vill nu åter understryka vikten av att problemet med
kostnader för umgängesresor skyndsamt löses. Utskottet utgår
från att regeringen tillser att så blir fallet, och enligt vad
utskottet inhämtat är spörsmålet föremål för överväganden inom
den ovannämnda beredningsgruppen under ledning av
socialdepartementet. Något nytt tillkännagivande från riksdagens
sida kan inte anses erforderligt. Motion L420 och motion L414 i
denna del påkallar således inte någon vidare åtgärd.

Utskottet behandlar slutligen motion L413 av Kaj Larsson m.fl.
(s), vari tas upp frågan om sekretesskyddet för barn. I motionen
framhålls att gällande sekretesskydd genom anknytningen till
vårdnadsinnehav får till följd att den från vårdnaden skilde
föräldern drabbas på ett orättfärdigt sätt. Även icke
vårdnadshavande förälder måste enligt motionärerna ha möjlighet
att engagera sig i sina barns liv. Exempelvis är vid barns
sjukhusvistelse, skolgång och utbildning informationen till
umgängesföräldern starkt begränsad eller delvis omöjliggjord.
Enligt motionärerna är den hösten 1990 beslutade bestämmelsen om
vårdnadshavarens uppgiftsskyldighet till umgängesföräldern inte
tillräcklig. I de vanligt förekommande fallen då vårdnadshavaren
och umgängesföräldern är i konflikt med varandra kommer
vårdnadshavaren enligt motionärerna inte att lämna några
upplysningar om barnet. Mot denna bakgrund anser motionärerna
att nuvarande sekretesskydd för barn måste ändras, och de begär
ett tillkännagivande om att båda föräldrarna bör vara jämställda
i sekretessammanhang.

När utskottet senast behandlade frågan om sekretesskyddet för
barn i betänkandet LU13 hänvisade utskottet till att
konstitutionsutskottet hösten 1988 hade behandlat en motion vari
begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och
sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder
som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om
barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (1988/89:KU14) anförde konstitutionsutskottet
sammanfattningsvis att det inte hade framgått att situationen
skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i motionen
begärda initiativet. Konstitutionsutskottet hade därför avstyrkt
motionen. Lagutskottet ansåg inte hösten 1990 att det fanns skäl
för riksdagen att ändra ståndpunkt i denna fråga. Utskottet
påpekade i sammanhanget att den i proposition 1990/91:8
föreslagna regeln om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i
viss mån tillgodosåg syftet i motionen.

Enligt utskottets mening är det viktigt att även
umgängesföräldern hålls underrättad om barnets förhållanden. Som
utskottet framhöll vid införandet av den i motionen åsyftade
bestämmelsen i 6 kap. 15 § FB om vårdnadshavarens
uppgiftsskyldighet skall denna ses som ett led i strävandena att
främja goda kontakter mellan barnet och båda föräldrarna. Regeln
innebär att vårdnadshavaren är skyldig att lämna bl.a.
umgängesföräldern sådana upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget, såvida inte särskilda skäl talar emot det.
Enligt uttalanden i förarbetena tar föreskriften sikte på
upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande eller
betydelsefullt sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida
situation. Det kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa,
skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda
fritidsintressen. Genom införandet av denna bestämmelse har
skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar om
barnet till umgängesföräldern tydligare markerats. Bestämmelsen
har trätt i kraft den 1 mars 1991, och dess effekt för
umgängesförälderns möjlighet till information om barnet bör
enligt utskottets mening avvaktas innan någon annan lösning
förordas. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
L413.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ny utredning om barnets rätt
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L404 och 1990/91:L405,

res. 1 (mp)

2. beträffande domstolens utredningsskyldighet m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:L407 yrkandena 1 och 2,

3. beträffande motivering av interimistiska beslut
att riksdagen avslår motion 1990/91:L407 yrkande 3,
res. 2 (mp)

4. beträffande översyn av umgängesreglerna
att riksdagen avslår motion 1990/91:L412 och motion
1990/91:L414 i denna del,
res. 3 (fp)
res. 4 (c, mp)

5. beträffande kostnader för umgänge med barn
att riksdagen avslår motion 1990/91:L414 i denna del och
motion 1990/91:L420,

6. beträffande utredning om underhållsbidrag m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:L414 i denna del,

7. beträffande sekretesskyddet för barn
att riksdagen avslår motion 1990/91:L413.

Stockholm den 18 april 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg(m), Lennart Andersson(s),
Stig Gustafsson(s), Ulla Orring(fp), Martin Olsson(c),
Inger Hestvik(s), Allan Ekström(m), Bengt Kronblad(s),
Gunnar Thollander(s), Lena Boström(s), Margareta Gard (m),
Bengt Harding Olson(fp), Stina Eliasson(c), Elisabeth
Persson(v), Elisabet Franzén(mp), Anita Jönsson(s) och
Gunilla Andersson(s).

Reservationer

1. Ny utredning om barnets rätt (mom. 1)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "I betänkande" och slutar med "avstyrks
följaktligen." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör reformarbetet när det gäller
barnens rättigheter fortgå. Som anförs i motionerna L404 och
L405 finns det fortfarande fundamentala brister i regelsystemet
som kräver ändringar. Sålunda ses barn i vissa hänseenden som
passiva vård- och omsorgsobjekt, vars egna särskilda
intressen inte alltid beaktas. Barn är i den meningen inte
självständiga rättssubjekt. Som framhålls i motionerna saknas
också bestämmelser som syftar till att barnens intressen tas
till vara i fråga om t.ex. miljön eller som skyddar dem mot
kommersiell reklam. Nuvarande regler är därför otillräckliga.
Utredningen om barnets rätt har visserligen lagt fram en del
förslag för att stärka barnens ställning i olika hänseenden inom
familjerätten. Enligt utskottets mening pekar emellertid
verkligheten mot behov av åtgärder i syfte att stärka barnets
ställning ur ett vidare perspektiv. Dessa och andra frågor som
motionerna aktualiserar bör därför bli föremål för ytterligare
överväganden och förslag. Ett lämpligt forum för ett sådant
arbete är som motionärerna framhåller en bred parlamentarisk
utredning. En tanke som utredningen bör uppmärksamma är om
grundläggande regler som värnar om barnens rätt kan samlas i en
särskild lag, en "barnbalk".

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna L404 och L405 som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande ny utredning om barnets rätt
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:L404 och
1990/91:L405 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. Motivering av interimistiska beslut (mom. 3)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Vad därefter" och slutar med "motion L407." bort ha
följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att bestämmelser om utformningen av
interimistiska beslut finns i rättegångsbalken (RB). I fråga om
beslut som inte är slutliga, bl.a. interimistiska beslut, gäller
att de skall tas upp i domstols protokoll om de inte skall
sättas upp särskilt, och enligt 17 kap. 13§ RB skall de i den
mån det erfordras ange de skäl varå de grundas. Dessa
bestämmelser är tillämpliga i alla typer av tvistemål. När det
gäller mål om vårdnad och umgänge finns det med hänsyn till
målens karaktär enligt utskottets mening anledning att bygga ut
reglerna i syfte att förmå domstolarna att vara ännu mera
utförliga i fråga om motiveringarna. Utskottet är inte berett
att nu ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder som bör
vidtas i syfte att förbättra motiveringen av beslut i vårdnads-
och umgängesmål. En lämplig ordning skulle dock kunna vara att
införa särskilda regler i FB. Enligt utskottets mening bör
frågan övervägas av regeringen i lämpligt sammanhang.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L407 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande motivering av interimistiska beslut
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L407 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Översyn av umgängesreglerna (mom. 4)

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Då utskottet" och slutar med "denna del." bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att utgångspunkten för
umgängesrättens bestämmande är barnets behov av nära och goda
relationer med båda sina föräldrar även sedan dessa separerat,
och enligt 6 kap. 15 § FB ankommer det på vårdnadshavaren att
tillgodose detta behov så långt det är möjligt.

Med nämnda utgångspunkt krävs ett stort mått av flexibilitet
och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet vid
avgörande av umgängesfrågor. De umgängesbeslut som fattas är
dock vanligen stereotypa och medger inte att umgänget anpassas
till föräldrarnas och barnets under åren växlande förhållanden.
Inte heller tillgodoser sådana beslut barnets intresse av att
någorlunda regelbundet få tillfälle till en längre tids umgänge
med den förälder som barnet normalt inte bor hos. Det finns
också risk för att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågor
leder till att ett för barnet skadligt umgänge trots allt kommer
till stånd.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet konstatera att det
är uppenbart att kritik kan riktas såväl mot umgängesreglernas
nuvarande utformning som mot bestämmelsernas praktiska
tillämpning. För att åstadkomma en mindre kategorisk
rättstillämpning vid avgöranden om umgängesrätt är det enligt
utskottets mening nödvändigt att ändra umgängesreglerna. Detta
bör ske genom en ändring av bestämmelsen i 6kap. 15§ FB så
att det framgår att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad
som är bäst för barnet. Vidare bör paragrafen innehålla en
precisering av vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen
av vad som är bäst för barnet. De faktorer som därvid bör anges
är enligt utskottets mening barnets ålder och mognadsgrad,
känslomässig anknytning mellan barnet och umgängesrättshavaren,
barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes
förhållanden.

Utskottet vill vidare framhålla att samhället måste se
allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar
till att omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås med den
andra föräldern, s.k. umgängessabotage. Enligt utskottets mening
bör därför olika åtgärder vidtas för att effektivt motverka
umgängessabotage. En sådan åtgärd som utskottet anser bör vidtas
är att rätten till omprövning av vårdnaden (6 kap. 7 § FB)
utvidgas och preciseras till att avse även åsidosättande av
umgängesrätten. Ytterligare en åtgärd är enligt utskottets
mening att införa ett straffansvar för vårdnadshavaren vid
uppenbart sabotage av umgängesrätten.

Sammanfattningsvis förordar utskottet att regeringen snarast
utarbetar och framlägger förslag till lagändringar i enlighet
med vad utskottet uttalat. Vad utskottet med anledning av
motionerna L412 och L414 i denna del sålunda anfört bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande översyn av umgängesreglerna
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L412 och motion
1990/91:L414 i denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

4. Översyn av umgängesreglerna (mom. 4)

Martin Olsson (c), Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén
(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Då utskottet" och slutar med "denna del." bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill understryka att umgängesrätten skall bestämmas
med utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer med
båda sina föräldrar. Med hänsyn till barns skilda förhållanden
och behov är det nödvändigt med en flexibel bedömning och
individuell anpassning vid bedömningen av umgängets omfattning
och formerna härför. Utskottet nödgas dock konstatera att
domstolsavgörandena i umgängesfrågor i regel är mycket
schablonmässiga. Redan detta förhållande talar enligt utskottets
mening för att umgängesreglerna kan behöva ändras.

En viktig fråga i detta sammanhang är också den om s.k.
umgängessabotage, dvs. när vårdnadshavaren systematiskt och
synbarligen utan grundad anledning förhindrar kontakt mellan
barn och umgängesförälder. Utskottet vill därvid understryka att
vårdnadshavarens handlande inte sällan beror på hänsyn till
barnets säkerhet. Det är således även mot denna bakgrund
erforderligt med en individuell bedömning och en lyhördhet för
orsakerna till varför vårdnadshavaren motarbetat ett umgänge.

En annan form av umgängessabotage är när umgängesföräldern
inte följer de överenskomna reglerna för samvaro. Sådant
sabotage förekommer alltmer. I proposition 1990/91:8 om vårdnad
och umgänge uttalades att en vägran från umgängesförälderns sida
när det gäller att medverka till umgänget kan tala för att
antalet umgängestillfällen bör bli färre. Utskottet anser för
sin del att en sådan åtgärd snarast drabbar barnet, eftersom
barnets behov av en god kontakt med båda föräldrarna därmed inte
kan tillgodoses. Enligt utskottets mening måste i stället andra
åtgärder övervägas för att komma till rätta med sabotage från
umgängesföräldern.

Sammanfattningsvis är det enligt utskottets mening motiverat
med en översyn av reglerna för umgänge. Översynen skall syfta
till ändrade regler som medger en mer flexibel bedömning och i
större utsträckning än i dag tar hänsyn till barnens behov. Inom
ramen för denna översyn bör också de speciella problem som kan
uppkomma i förhållanden där föräldrarna har mycket olika
kulturella utgångspunkter beaktas. Vad utskottet sålunda anfört
bör med bifall till motion L412 ges regeringen till känna. Genom
detta ställningstagande tillgodoses i huvudsak även motion L414
i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande översyn av umgängesreglerna
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L412 och med
anledning av motion 1990/91:L414 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,