Utvinning av sand och olja på kontinentalsockeln

Betänkande 1991/92:NU2

Näringsutskottets betänkande 1991/92:NU02

Utvinning av sand och olja på kontinentalsockeln

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1991/92
NU2

Ärendet

I detta betänkande behandlas 14 motioner om utvinning av sand
och olja på den svenska kontinentalsockeln. Motionerna har
väckts dels under allmänna motionstiden, dels med anledning av
proposition 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt, dels med
anledning av proposition 1990/91:90 om en god livsmiljö.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Bl.a. erinrar utskottet
om att det är regeringen och inte riksdagen som har att pröva
enskilda ansökningar om tillstånd till utvinning på
kontinentalsockeln. Vidare påpekas att det fr.o.m. den 1 juli
1992 kommer att föreskrivas att miljökonsekvensbeskrivningar
normalt skall upprättas vid sådana ansökningar. I frågan om
prospektering efter olja i Östersjön anser utskottet att det är
önskvärt att det klargörs vilka fyndigheter som finns på den
svenska kontinentalsockeln. Samtidigt betonas riskerna från
miljösynpunkt med oljeprospektering i Östersjön.

Motionerna

Yrkanden

De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här
är följande:

1990/91:N230 av Jens Eriksson (m) och Sven Eric Lorentzon (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utländska utvinningar av sten,
sand och grus på svensk kontinentalsockel i Kattegatt.

1990/91:N293 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari -- med
motivering i motion 1990/91:Jo425 -- yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
oljeutvinning och sandsugning.

1990/91:N339 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
1. hos regeringen begär förslag till ändring i
kontinentalsockellagen så att miljöskyddslagen blir gällande i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. beslutar att koncessionsnämnden [för miljöskydd] blir
tillståndsprövande myndighet i fråga om prospektering,
borrning och utvinning av olja.

1990/91:N340 av Lars Norberg (mp) och Carl Frick (mp) vari
yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna att öppnandet av
nya oljekällor till havs måste upphöra,
2. som sin mening ger regeringen till känna att regeringen
internationellt skall verka för en internationell konvention som
förbjuder öppnande av nya oljekällor till havs,
3. som sin mening ger regeringen till känna att regeringen
skall verka för att alla åtgärder för oljeutvinning i Östersjön
avbryts.

1990/91:N361 av Carl Frick (mp) och Eva Goës (mp) vari -- med
motivering i motion 1990/91:T262 -- yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stopp för oljeprospektering utanför Gotland,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud för oljeutvinning i Östersjön.

1990/91:N363 av Leif Olsson (fp) och Kenth Skårvik (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
frågan om riskerna med olje- och gasutvinning i Kattegatt och
Skagerrak, särskilt med avseende på fiskerinäringens framtid,
bör utredas.

1990/91:N364 av Carl Frick (mp) vari -- med motivering i
motion 1990/91:U670 -- yrkas att riksdagen
1. beslutar att de påbörjade prospekteringarna i Östersjön
skall avbrytas med omedelbar verkan,
2. beslutar att oljeutvinning från svensk sida inte skall
tillåtas utanför Gotland.

1990/91:N365 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen
1. beslutar att de påbörjade prospekteringarna i Östersjön
[skall] avbryt[a]s med omedelbar verkan,
2. beslutar att oljeutvinning från svensk sida inte skall
tillåtas utanför Gotland.

1990/91:N448 av Bo Hammar (v) och Jan Strömdahl (v) såvitt
gäller yrkandet (2) att riksdagen beslutar att alla former av
borrning efter olja i Östersjön på svenskt vatten [skall]
förbjudas.

De motioner som har väckts med anledning av proposition
1990/91:87 och behandlas här är följande:

1990/91:N46 av Carl Frick m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet
(2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riskerna med oljeutvinning utanför Gotlands
kust och oljenedsmutsning av Östersjön.

1990/91:N47 av Carl Frick m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet
(3) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riskerna med oljeutvinning utanför Gotland
och oljenedsmutsning av Östersjön.

De motioner som har väckts med anledning av proposition
1990/91:90 och behandlas här är följande:

1990/91:N51 av Gunnar Björk m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om tillämpning av försiktighetsprincipen och internationella
åtaganden vid behandling av ansökningar om oljeutvinning i
Östersjön.

1990/91:N53 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari -- med motivering
i motion 1990/91:Jo108 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
oljeutvinning i Östersjön ej skall tillåtas.

1990/91:N57 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari -- med
motivering i motion 1990/91:Jo118 -- yrkas att riksdagen
1. hos regeringen begär lagförslag som innebär att
oljeborrning och prospektering i Östersjön förbjuds,
2. -- om yrkande 1 inte bifalls -- hos regeringen begär
förslag till lagändring så att oljeborrning blir
tillståndspliktig enligt miljöskyddslagen och koncessionsnämnden
[för miljöskydd] blir tillståndsprövande myndighet.

Motivering

I motion 1990/91:N230 (m) erinras om att Sverige och Danmark i
mitten av 1980-talet i samband med gränsförhandlingar träffade
en överenskommelse om möjlighet för danska företag att under en
övergångstid få utvinna sand, grus och sten på den svenska
kontinentalsockeln i Kattegatt. På de berörda områdena, som
tidigare har tillhört Danmark, har det sedan länge bedrivits
sandutvinning. Enligt motionärerna har utvinningen av sand
(sandsugning) orsakat stora skador. Syrebrist och
svavelvätebottnar har uppstått i fiske- och
reproduktionsområden. I motionen krävs att skadornas omfattning
skall klarläggas och att det skall undersökas hur havsbottnen
skall kunna återställas. Motionärerna anser vidare att inga nya
tillstånd till sandutvinning bör lämnas när de nuvarande löper
ut.

Utvinningen av sand i Kattegatt har också tagits upp i motion
1990/91:N293 (m). Fisket är beroende av en god miljö, framhålls
det. Sandsugningen i Kattegatt har förorsakat omfattande skador
på havsbottnen, och den måste därför underställas strängare
miljökrav. Höga krav på säkerhet måste även gälla för att
oljeutvinning i Östersjön och i Skagerrak skall tillåtas, anför
motionärerna. De menar att miljökonsekvensbedömningar borde ingå
i underlagen vid tillståndsprövningen rörande oljeutvinning,
sandsugning och liknande projekt.

I motion 1990/91:N363 (fp) framförs liknande synpunkter om
riskerna för miljön och för det svenska fisket med en framtida
olje- och gasutvinning i Kattegatt och Skagerrak. En
oljekatastrof i Skagerrak skulle troligen slå ut det marina
livet för flera år framåt. Motionärerna anser att det bör göras
en analys av riskerna med utvinning av olja och gas i
Västerhavet. Riskerna borde studeras främst med avseende på
fiskerinäringens framtid.

Östersjön är för närvarande ett av världens mest förorenade
hav, sägs det i motion 1990/91:N51 (c). Samhällets inställning
till oljeutvinning i detta innanhav kommer, hävdar motionärerna,
att vara av central betydelse för Östersjöns framtid. De bedömer
att riskerna med en oljeutvinning i Östersjön är så stora att
verksamheten inte kan förenas med en god miljöomsorg. De
internationella åtaganden som Sverige har gjort på miljöområdet
-- bl.a. vid Östersjökonferensen i Ronneby hösten 1990 -- måste,
anförs det, tillämpas vid bedömningen av tillståndsansökningar.

Alla former av borrning efter olja i Östersjön skall
förbjudas, krävs det i motionerna 1990/91:N53 (v) och
1990/91:N448 (v). Motiveringen till yrkandet i den förstnämnda
motionen finns i motion 1990/91:Jo108 (v). Där konstateras att
Östersjön är ett unikt vattenområde, vars tillstånd omedelbart
måste förbättras genom olika åtgärder. Risken för nya eller
ökande miljöförstörande utsläpp måste effektivt undanröjas. Inga
mänskliga aktiviteter får tillåtas som ens kan misstänkas leda
till ett förvärrat tillstånd, anför motionärerna.

Företrädare för miljöpartiet de gröna har i åtta motioner
tagit upp frågan om prospektering efter olja i Östersjön.
Motionärerna anser genomgående att sådan verksamhet av miljöskäl
inte skall tillåtas. Östersjön är redan så förorenad att varje
ytterligare utsläpp måste förhindras, sägs det i bl.a. motion
1990/91:N340 (mp). Det finns enligt motionärerna inga exempel på
att oljeutvinning till sjöss har kunnat ske utan att det har
uppstått oljespill. Som ett ytterligare motiv för att
oljeutvinning i Östersjön inte skall tillåtas anges i denna
motion att förbränningen av fossila bränslen måste minskas av
hänsyn till den s.k. växthuseffekten. Sverige borde därför verka
för tillkomsten av en internationell konvention som förbjuder
öppnande av nya oljekällor till havs.

I motion 1990/91:N339 (mp) påpekas att miljöskyddslagen
(1969:387) inte gäller vid prövning av tillstånd för anläggning
utanför territorialgränsen. Lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln ger regeringen rätt att meddela tillstånd
till oljeborrning, men vid den prövningen, säger motionärerna,
krävs inte att miljöaspekter skall beaktas. Miljöskyddslagens
tillåtlighetsregler och krav på försiktighetsmått gäller inte,
vilket bl.a. innebär att krav på utredning om alternativ
lokalisering aldrig har ställts. I motionen begärs att
kontinentalsockellagen skall ändras så att miljöskyddslagen
blir gällande vid tillståndsprövningen. Vidare borde
koncessionsnämnden för miljöskydd bli den tillståndsprövande
myndigheten. Samma synpunkter kommer till uttryck i motion
1990/91:N57 (mp).

Uppgifter i anslutning till motionerna

Gällande bestämmelser

Lagen om kontinentalsockeln

För t.ex. utvinning av olja och sand på den svenska
kontinentalsockeln krävs tillstånd enligt lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln (kontinentalsockellagen). Denna lag
innehåller bl.a. följande.

Med kontinentalsockeln förstås havsbottnen och dess underlag
inom allmänt vattenområde samt inom visst havsområde därutöver.
Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses bl.a. mineraliska
naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag (1§).
Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess
naturtillgångar tillkommer staten (2§). Regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för
annan än staten att bl.a. utvinna naturtillgångar från
kontinentalsockeln. Tillstånd skall avse bestämt område och viss
tid (3§). Vid tillstånd kan anges bestämmelser som är
påkallade från allmän synpunkt, såsom föreskrift om företagets
ledning, sättet för arbetenas utförande, rapportering rörande
verksamheten, användning av produkterna och åtgärder till
bevarande av fyndighet eller borrhål, samt föreskrift till
förebyggande av vattenförorening eller till skydd för sjöfarten,
fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse (4§).

Tillstånd kan återkallas av regeringen eller den myndighet som
har meddelat tillståndet, om föreskrift eller villkor för
tillståndet åsidosätts eller om det i annat fall föreligger
synnerliga skäl. Om ett tillstånd återkallas utan att
innehavaren har åsidosatt föreskrift eller villkor för
tillståndet, är innehavaren berättigad att erhålla ersättning av
staten för beslut till följd av åtgärd som han har vidtagit med
anledning av koncessionen (5§).

Enligt kontinentalsockelförordningen (1966:315) är det
Sveriges geologiska undersökning (SGU) som utövar tillsyn över
efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd enligt
kontinentalsockellagen. Det åligger SGU att vid tillsynen
samverka med annan myndighet vars verksamhet berörs av
tillståndet.

Tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt på område som i sin
helhet är beläget inom allmänt vattenområde i havet meddelas
enligt förordningen (5§) av SGU utom i vissa undantagsfall. Om
den täkt som avses med ansökningen är av större omfattning eller
kan medföra betydande skadeverkningar eller annars om statens
naturvårdsverk begär det, skall SGU med eget yttrande hänskjuta
ärendet till regeringen.

Tillstånd till utvinning av andra ämnen än sand, grus eller
sten meddelas av regeringen. I samband med tillståndsprövningen
inhämtas regelmässigt yttranden från, förutom SGU, bl.a.
fiskeriverket (tidigare fiskeristyrelsen), naturvårdsverket,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut samt berörda
länsstyrelser och kommuner.

Enligt beslut av riksdagen (prop. 1990/91:90, 1990/91:BoU18)
har den 1 juli 1991 vissa bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar införts i lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen). En
miljökonsekvensbeskrivning skall enligt lagen möjliggöra en
samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med
naturresurser. Riksdagen har tidigare beslutat (prop.
1988/89:92, 1990/91:NU7) att kontinentalsockellagen skall
anknytas till naturresurslagen den 1 juli 1992. Detta innebär
bl.a. att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får föreskriva att det i ärenden rörande tillstånd
enligt kontinentalsockellagen skall upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning. Regeringen har våren 1991 i
proposition 1990/91:90 om en god livsmiljö (s.185) anfört att
sådana beskrivningar normalt bör upprättas vid tillståndsärenden
innefattande rätt till borrning eller utvinning enligt
kontinentalsockellagen. Detta, meddelades det, avsåg regeringen
att föreskriva om när ändringen i naturresurslagen träder i
kraft den 1 juli 1992. I propositionen sades också att
naturvårdsverket och boverket bör beredas tillfälle att yttra
sig över den upprättade miljökonsekvensbeskrivningen.

Miljöskyddslagen

Förutom tillstånd enligt kontinentalsockellagen krävs för
provborrning efter och utvinning av olja eller naturgas
tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) när det rör sig om
svenskt sjöterritorium. Frågan om sådant tillstånd prövas av
berörd länsstyrelse.

För provborrning och utvinning som äger rum på den del av
kontinentalsockeln som ligger utanför svenskt sjöterritorium
gäller alltså inte miljöskyddslagen. Det betyder att prövning
enligt denna lag inte i ett sådant fall är en förutsättning för
att t.ex. en anläggning för provborrning efter olja skall få
inrättas. Dock gäller enligt kontinentalsockellagen (10§) att
svensk lag, t.ex. miljöskyddslagen, är tillämplig även utanför
territorialgränsen om anläggning redan finns.

Utvinning av sand i Kattegatt

Meddelade tillstånd

Danska företag har sedan länge bedrivit sandutvinning på vissa
delar av havsbottnen i Kattegatt -- Stora och Lilla Middelgrund
samt Rödebanke -- vilka enligt en överenskommelse mellan Danmark
och Sverige år 1985 numera ligger i huvudsak inom svenskt
område.

År 1986 lämnade regeringen tillstånd enligt
kontinentalsockellagen till fem danska företag att t.o.m. den 30
september 1991 utvinna vissa mängder sand, grus och sten i Stora
resp. Lilla Middelgrund, totalt 320000 m3 resp. 280000
m3 per år. Flertalet remissinstanser hade ställt sig
positiva till företagens ansökningar. Dessa hade dock avstyrkts
av fiskeristyrelsen och Varbergs kommun.

Bland de villkor som regeringen angav för tillstånden var
följande. Viss kvantitetsavgift jämte mervärdeskatt skulle
erläggas till SGU. Täktverksamheten skulle vara underkastad
kontroll genom SGU och kustbevakningen. Den utrustning som
användes för täktverksamheten skulle vara av sådant utförande
att täkt kunde bedrivas utan att permanenta större gropar,
förhöjningar eller fördjupningar uppstod samt att omfattningen
och effekten av grumlingar kunde begränsas till ett minimum. Om
täkt enligt tillståndet inverkade menligt på allmänna intressen
skulle SGU äga minska eller utesluta enligt tillståndet medgiven
täktvolym, täktområde eller del av sådant område. Av
täktavgifterna skulle 4% avsättas till fiskefrämjande åtgärder
för att bekosta de undersökningar m.m. som fiskeristyrelsen
önskade utföra. Dessa undersökningar skulle dock inte få
inkräkta på täktverksamheterna.

Enligt uppgift från SGU har i huvudsak endast tillstånden
rörande Stora Middelgrund utnyttjats av de danska företagen.
Från år 1986 till hösten 1991 har utvinningen på den svenska
delen av detta grund uppgått till totalt -- för hela perioden --
ca 265000 m3 sand, att jämföra med den i tillstånden
maximerade kvantiteten om totalt 320000 m3 per år. Sanden
har uteslutande avsatts för industriändamål i Danmark.

Tillstånd till sandutvinning har under senare år också lämnats
för två områden i Öresund (Västra Haken och Sandflyttan) och för
ett område utanför norra delen av Gotland.

Ansökningar om nya tillstånd

Under våren 1991 har två företag, Malmökrita AB och AB
Glassand, hos regeringen ansökt om tillstånd att utvinna sand
vid Stora Middelgrund. Det senare bolaget har också begärt
tillstånd till utvinning vid Lilla Middelgrund; denna begäran
har emellertid senare återtagits. I avvaktan på prövningen av
företagets ansökan om tillstånd till sandutvinning vid Stora
Middelgrund har AB Glassand även ansökt om interimistiskt
tillstånd till fortsatt verksamhet med stöd av tidigare meddelat
tillstånd till företagets systerbolag, A/S Carl Nielsen, vilket
har löpt ut den 30 september 1991.

SGU har i september 1991 inkommit till regeringen med ett
yttande över ansökningarna. SGU har i sin tur inhämtat yttranden
från ett flertal myndigheter och kommuner.

Rikspolisstyrelsen (säkerhetspolisen), överbefälhavaren,
riksantikvarieämbetet och kustbevakningen har inga erinringar
emot ansökningarna. Dessa tillstyrks också av sjöfartsverket
under förutsättning att sjöfart och fiske inte hindras.

Övriga remissinstanser avstyrker ansökningarna.
Fiskeristyrelsen har avstyrkt med hänsyn till områdets betydelse
för fisket. Naturvårdsverket har genom ett beslut år 1988
förklarat Stora och Lilla Middelgrund vara av riksintresse för
naturvård och friluftsliv enligt naturresurslagen. Till
riksintressena för naturvård, friluftsliv och fisket hänvisar
också länsstyrelsen i Hallands län samt Halmstads och Varbergs
kommuner. Statens meteorologiska och hydrologiska institut anser
att täkttillstånd inte skall beviljas förrän verksamhetens
inverkan på främst fisket har kartlagts. Boverket menar att en
miljökonsekvensbeskrivning bör göras innan beslut om nya
tillstånd kan fattas. Verket tillstyrker emellertid ett
interimistiskt tillstånd för AB Glassand, dock längst till den 1
juli 1992.

Till SGU har i ärendet inkommit flera skrivelser, bl.a. från
Sveriges fiskares riksförbund och Greenpeace, med begäran om att
ansökningarna skall avslås. Danska miljöministeriet har däremot
inga erinringar emot ansökningarna och framhåller i sin
skrivelse att den utvunna sanden har stor betydelse för
industrin i Danmark.

SGU, som enligt sin instruktion på bästa sätt skall främja
utnyttjandet av landets mineralresurser, konstaterar i yttrandet
till regeringen att täktverksamhet har bedrivits på Stora
Middelgrund under årtionden. Sandsugningen har varit
koncentrerad till en begränsad del (10%) av hela grundområdet.
Av denna del ligger hälften på svenskt och hälften på danskt
territorium. Det berörda området kan enligt SGU betraktas som en
transportbotten med normalt ringa beväxning där fortsatt
utvinning av sand bör tillåtas. Den övriga delen av grundet
består av andra jordarter än sand, och det är detta område som
är betydelsefullt för fisket. SGU anser därför att exploatering
av Stora Middelgrund kan förenas med intresset av att fisket och
naturvården i området värnas.

Ansökningarna bereds för närvarande i regeringskansliet.
Regeringen (föredragande: industriminister Rune Molin) beslutade
i september 1991 att förlänga giltighetstiden för det tidigare
meddelade tillståndet till A/S Carl Nielsen i avvaktan på
regeringens ställningstagande till AB Glassands ansökan, dock
längst till utgången av år 1991.

Tidigare riksdagsbehandling

Hösten 1987 behandlade utskottet (NU 1987/88:4) en motion (m)
som syftade till att utvinningen av sand från danska företags
sida på den svenska kontinentalsockeln i Kattegatt skulle
stoppas. Utskottet erinrade om att riksdagen inte kunde ingripa
i ett enskilt ärende som handläggs enligt gällande lag av
vederbörande förvaltningsmyndighet, i detta fall regeringen.
Dess beslut i ärendet refererades av utskottet, som därefter
anförde:

Ett sådant avgörande som regeringen i det nämnda fallet har
haft att träffa innebär på ett ovanligt påtagligt sätt en
avvägning mellan motstående intressen. Den sand som man vill
utvinna utgör ett värdefullt industriellt råmaterial. Allmänt
gäller att utvinning av sand, grus och sten i havsområden kan
vara ett alternativ till en motsvarande utvinning till lands,
som ofta är tvivelaktig från naturvårdssynpunkt. Samtidigt står
det klart att sand-, grus- och stentäkt på havsbottnen riskerar
att skada fisket och även i övrigt inverka ofördelaktigt på
naturmiljön. Regeringens beslut, enligt vilket ansökningarna
inte har bifallits fullt ut, är ett uttryck för att riskerna har
tagits på allvar. Bland de villkor som anges är att SGU har
möjlighet att på olika sätt inskränka tillståndets räckvidd
ifall den tillåtna sandtäkten inverkar menligt på allmänna
intressen. Någon värdering utöver vad nu sagts av regeringens
ställningstagande i det aktuella ärendet finner utskottet inte
anledning att ge sig in på.

Motionen avstyrktes enhälligt av utskottet och avslogs av
riksdagen.

Riksdagen har senare vid två tillfällen på förslag av
utskottet avslagit motioner om den pågående sandutvinningen i
Öresund. Vid det senaste tillfället, våren 1990, behandlades en
motion (m) med krav på att utvinningen skulle stoppas. På nytt
framhöll utskottet (1989/90:NU33) att riksdagen inte kunde
ingripa i ett enskilt fall på det sätt som motionärerna hade
begärt. Utskottet uttalade att det fick förutsättas att de
myndigheter som har att tillvarata naturvårdens intressen noga
följer utvecklingen och tar de initiativ som kan visa sig
motiverade.

Prospektering efter olja i Östersjön

Meddelade tillstånd

Regeringen meddelade under år 1988 fem tillstånd till
prospektering efter olja och gas på kontinentalsockeln i
Östersjön eller dess närhet. Tillstånden har omfattat
undersökningar genom geofysiska och andra mätningar och har
gällt i två eller tre år. Fyra av tillstånden har också givit
tillståndshavarna möjlighet till provborrning om borrvärda
indikationer skulle påvisas.

Ett av tillstånden har genom beslut av regeringen i februari
1991 förlängts att gälla t.o.m. år 1993, dock endast beträffande
ett av de fyra delområden som det ursprungliga tillståndet
omfattade. En ansökan om förlängning av ett annat tillstånd
prövas för närvarande av regeringen (se följande avsnitt).
Ytterligare ett annat tillstånd upphör att gälla i november
1991. Övriga två tillstånd har löpt ut.

I november 1990 beslutade regeringen att ge tillstånd till
geokemiska provtagningar under perioden 1 april 1991--30
september 1991 inom tre angivna områden på kontinentalsockeln i
södra Östersjön och i Kattegatt. Om det vid dessa undersökningar
skulle visa sig att områdena är intressanta från
oljeprospekteringssynpunkt krävs ytterligare tillstånd för att
seismiska undersökningar och provborrning skall få genomföras.

Ansökan om nytt tillstånd

SGU överlämnade i juni 1991 till regeringen yttrande över en
ansökan från Satellite Exploration AB, Gotlandsolja AB och
International Petroleum Limited om förlängning av tillstånd till
prospektering efter olja och gas i Östersjön. Bolagen har vidare
begärt att tillståndet även skall omfatta möjlighet till
provborrning.

SGU har i två omgångar inhämtat synpunkter på bolagens ansökan
från berörda centrala myndigheter, länsstyrelsen i Gotlands län
samt Gotlands kommun. I den andra omgången har remissinstanserna
beretts tillfälle att yttra sig över den
miljökonsekvensbeskrivning som bolagen låtit genomföra som ett
resultat av den första remissomgången.
Miljökonsekvensbeskrivningen har också i ett senare skede
kompletterats.

Flertalet remissinstanser, bl.a. naturvårdsverket, tillstyrker
bolagens ansökan under förutsättning att vissa villkor uppställs
eller har ingen erinran emot att ansökan bifalls.

Fiskeristyrelsen har avstyrkt ansökan med hänvisning till att
det aktuella området i Östersjön är ett viktigt fångstområde för
yrkesfisket. Utsläpp av olja vid oljeborrning skulle enligt
fiskeristyrelsen få svåra skadeverkningar för fisket i ett
ytterst känsligt och värdefullt område. I dessa synpunkter har
kammarkollegiet instämt. Även Sveriges fiskares riksförbund,
Greenpeace, Svenska naturskyddsföreningen m.fl. har i skrivelser
till SGU krävt att ansökan skall avslås.

SGU tillstyrker att bolagens tillstånd till prospektering
efter olja och gas förlängs med ytterligare tre år samt att
tillståndet utvidgas till att också gälla rätt till borrning.
Även om importen av olja till Sverige har minskat kraftigt är
oljebehovet fortfarande stort. En möjlighet att utnyttja
inhemska tillgångar måste enligt SGU betraktas som synnerligen
tilltalande. Etablering av en oljeverksamhet i området skulle
vidare, framhålls det, vara av stor betydelse för bl.a.
sysselsättningen på Gotland. För att en rimlig avvägning skall
kunna göras mellan de intressen som står i konflikt med varandra
i ärendet krävs kännedom om tyngden av resp. intresse. Därför
bör provborrningar tillåtas, anser SGU. Först därefter kan
ställning tas till vilket intresse som väger tyngst eller om en
kompromiss därvidlag är möjlig.

Helsingforskonventionen

Sverige och övriga Östersjöstater undertecknade år 1974 i
Helsingfors konventionen om skydd av Östersjöområdets marina
miljö -- den s.k. Helsingforskonventionen. År 1980 trädde
konventionen i kraft sedan den hade ratificerats av de berörda
staterna. Konventionen omfattar Östersjön, Bottniska viken,
Finska viken, Öresund, Stora och Lilla Bält samt Kattegatt upp
till en linje mellan Skagen och Göteborg.
Syftet med konventionen är att alla former av havsföroreningar
i Östersjöområdet skall förhindras. Det gäller utsläpp från
landbaserade källor, utsläpp från fartyg, atmosfäriskt nedfall,
dumpning samt föroreningar som orsakas av att havsbottnen
utforskas och/eller exploateras. De fördragsslutande parterna
har i konventionen åtagit sig bl.a. (artikel 10) att vidta alla
lämpliga åtgärder för att förhindra sådan förorening av
Östersjöområdets marina miljö som orsakas av utforskning av
eller utvinning från resp. stats del av havsbottnen eller av
annan därmed sammanhängande verksamhet.
Arbetet kring konventionen leds av den s.k.
Helsingforskommissionen (HELCOM). Närmare preciseringar av vad
de olika staterna bör göra för att förhindra vissa föroreningar
finns angivna i de rekommendationer som HELCOM beslutar om.
År 1988 antog HELCOM en rekommendation om vad som bör iakttas
vid utforskning av eller utvinning från havsbottnen
(rekommendation 9/5). Där stadgas bl.a. att en
miljökonsekvensutredning skall genomföras innan borrningar
påbörjas. Utredningen skall avse borrområdet och omfatta kemiska
undersökningar av vatten och bottensediment samt undersökningar
av flora och fauna. Efter avslutad borrning och under
utvinningsfasen skall undersökningarna upprepas. Vidare anges i
rekommendationen förbud mot vissa utsläpp av borrvätskor, förbud
mot användning av dieseloljebaserade borrvätskor och förbud mot
utsläpp av vatten som innehåller 15 mg olja per liter eller mer.
Det sägs också att sjö- och flygtrafiken till och från
plattformar skall regleras så att djurlivet inte störs.
Detaljerade uppgifter om pågående offshore-verksamheter skall
årligen lämnas in till HELCOM, som sedan vidarebefordrar
informationen till övriga konventionsstater.

År 1989 antogs en rekommendation om de åtgärder som
bör vidtas för att minimera föroreningar från
offshore-anläggningar (rekommendation 10/10). Enligt denna skall
staterna innan anläggningarna tas i drift upprätta planer för
hur sådana föroreningar skall bekämpas. I rekommendationen anges
också de krav som utrustningarna för mekanisk och kemisk
bekämpning av oljeföroreningar skall uppfylla.

Så snart en rekommendation har antagits av HELCOM åligger det
konventionsstaterna att påbörja arbetet med att införa
bestämmelserna i rekommendationen.
Under senare år har vissa internationella konferenser på
miljöområdet anslutit sig till den s.k. försiktighetsprincipen.
Så har gjorts bl.a. vid Nordiska rådets havsmiljökonferens
hösten 1989 och vid den s.k. Östersjökonferensen i Ronneby
hösten 1990. Försiktighetsprincipen innebär att t.ex. utsläpp i
haven inte skall tillåtas om utsläppet tros orsaka skadliga
miljöeffekter. Även om det sålunda saknas direkta vetenskapliga
belägg för de skadliga effekterna skall utsläppen inte tillåtas.

För närvarande pågår en översyn av Helsingforskonventionen.
Enligt uppgift från miljödepartementet är detta översynsarbete
inriktat bl.a. på att försiktighetsprincipen skall införas i
konventionen.

Svar på fråga i riksdagen

Miljöminister Birgitta Dahl besvarade i januari 1990 (RD
1989/90:51 s.29) en fråga (1989/90:289) av Åsa Domeij (mp) om
förbud mot oljeutvinning i Östersjön. Frågeställaren önskade
besked om när regeringen avsåg att återkomma till riksdagen med
lagförslag som innebar att Sverige bättre uppfyllde sina
internationella förpliktelser när det gällde oljeutvinning i
Östersjön. I svaret anförde statsrådet bl.a.:

För prospektering och utvinning av olja till havs krävs
tillstånd enligt kontinentalsockellagen och i fråga om svenskt
sjöterritorium miljöskyddslagen. Det är länsstyrelsen som avgör
om tillstånd skall lämnas enligt miljöskyddslagen och som efter
prövning fastställer villkoren för verksamheten. Regeringen
prövar frågor om tillstånd enligt kontinentalsockellagen.

För tillstånd till utvinning eller provborrning utanför
Sveriges sjöterritorium gäller endast kontinentalsockellagen.

När regeringen lämnar ett tillstånd enligt den lagen kan vid
tillståndet fogas föreskrifter som är påkallade för att
förebygga vattenförorening eller från andra allmänna synpunkter.
Detta innebär bl.a. att föreskrifter om miljöskyddsåtgärder och
andra försiktighetsmått kan meddelas i samband med att tillstånd
lämnas. Jag vill understryka att regeringen ser med stort allvar
på denna prövning och självfallet alltid föreskriver sådana
åtgärder som behövs för att skydda miljön.

Vad så angår de folkrättsliga förpliktelser Sverige påtagit
sig genom den s.k. Östersjökonventionen framgår av 5 §
miljöskyddslagen liksom av regeringens beslut i samband med att
tillstånd lämnas enligt kontinentalsockellagen på vilket sätt
konventionens krav skall iakttas.

Miljöhänsynen framgår inte särskilt klart av
kontinentalsockellagen, fortsatte statsrådet. Detta beror,
framhöll hon, på att lagen är 25 år gammal och att det vid
lagens tillkomst var en vanlig lagstiftningsteknik att använda
uttryck som "hänsyn till allmänt intresse" eller "allmän
synpunkt" när man avsåg miljövårdsfrågor. Härefter anfördes:

En särskild arbetsgrupp i regeringskansliet utreder för
närvarande konsekvenserna av att inrätta en svensk ekonomisk zon
i havsområdet utanför territorialgränsen. I arbetsgruppens
uppgifter ingår att presentera förslag som beaktar hänsynen till
havsområdenas marina miljö. Arbetsgruppen beräknas presentera
sitt arbete om en svensk ekonomisk zon under våren 1990.
Regeringen kommer självfallet att föreslå de lagändringar som
bedöms nödvändiga från miljöskyddssynpunkt.

Jag vill också erinra om att frågor som gäller skyddet av den
marina miljön skall tas upp i den pågående översynen av
miljöskyddslagstiftningen.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen tog senast våren 1990 ställning till motioner (mp)
med krav på ett stopp för oljeprospektering och oljeutvinning i
Östersjön. På förslag av utskottet (1989/90:NU32) avslogs
motionerna. Utskottet fann det önskvärt att det klargörs vilka
fyndigheter av olika slag som finns på den svenska
kontinentalsockeln men betonade samtidigt riskerna från
miljösynpunkt med oljeprospektering i Östersjön. Prospektering
efter olja i detta hav kan, sade utskottet, tillåtas endast
under förutsättning att den är förenad med höga miljökrav och
strikta säkerhetsbestämmelser. Motionerna följdes upp i en
reservation (vpk, mp).

Vid detta tillfälle behandlades även en motion (mp) i vilken
det begärdes en sådan ändring i kontinentalsockellagen att
prövning enligt miljöskyddslagen skulle ske vid
tillståndsprövning för oljeborrning på hela
kontinentalsockelområdet och inte som för närvarande bara på
svenskt sjöterritorium. Motionen avstyrktes av utskottet med
hänvisning till en inom regeringskansliet pågående utredning om
inrättande av en svensk ekonomisk zon (se följande avsnitt). En
reservation (vpk, mp) avgavs till förmån för motionen.

Förslag om svensk ekonomisk zon

En arbetsgrupp inom regeringskansliet har utrett frågan om
inrättande av en svensk ekonomisk zon. Gruppen föreslår i
rapporten (Ds 1990:41) Sveriges ekonomiska zon, som
presenterades sommaren 1990, att en sådan zon skall inrättas.

En ekonomisk zon skulle sträcka sig längre ut än
territorialgränsen. Inrättandet av en ekonomisk zon skulle
medföra utökad svensk jurisdiktion i fråga om bl.a. miljöskydd,
forskning och resursutnyttjande beträffande den utökade
suveränitetszonen. Rättigheterna till fiske och till utvinning
på kontinentalsockeln skulle emellertid inte förändras.

I rapporten har arbetsgruppen också tagit upp frågan om
miljöskyddslagens tillämplighet vid verksamhet på
kontinentalsockeln utanför territorialgränsen. Gruppen anser att
lagstiftningen bör kompletteras med bestämmelser om att
miljöskyddets intressen skall beaktas vid tillståndsprövning
rörande också denna del av kontinentalsockeln. Av lagtekniska
skäl föreslås att kompletteringen skall införas i
kontinentalsockellagen (4§). Enligt förslaget skall
miljöskyddets intressen beaktas vid all verksamhet som bedrivs
med stöd av tillstånd enligt denna lag.

Arbetsgruppens rapport har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet

Efter gränsförhandlingar mellan Sverige och Danmark år 1985
kom vissa delar av Kattegatt att överföras i svensk ägo. I det
aktuella området har danska företag sedan länge bedrivit
sandsugning. År 1986 beviljade regeringen tillstånd enligt lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln (kontinentalsockellagen) till
fem danska företag att utvinna sand m.m. i området (se s.6).
Dessa tillstånd har nyligen löpt ut. Två ansökningar om
tillstånd till fortsatt sandutvinning prövas för närvarande av
regeringen. Sveriges geologiska undersökning (SGU) har i
september 1991 yttrat sig till regeringen över ansökningarna.
SGU har i sin tur inhämtat yttranden från olika myndigheter och
kommuner. Enligt SGU bör fortsatt utvinning av sand i området
tillåtas. SGU anser att exploatering av sandområdet kan förenas
med intresset av att fisket och naturvården värnas. Flera
remissinstanser har en motsatt uppfattning.

I motionerna 1990/91:N230 (m) och 1990/91:N293 (m) krävs att
riksdagen skall göra uttalanden till regeringen om
sandutvinningen i Kattegatt. Denna har orsakat stora skador,
anförs det i den förra motionen. Omfattningen av skadorna och
möjligheten att återställa dessa borde undersökas. Enligt
motionärerna bör inga nya tillstånd till sandutvinning ges. Det
riksdagsuttalande som begärs i den senare motionen skulle gå ut
på att sandsugning skall underställas strängare miljökrav och
att miljökonsekvensbedömningar skall upprättas vid prövning av
tillstånd till bl.a. sandutvinning.

År 1987 behandlade riksdagen en liknande motion (m) om
sandutvinning i Kattegatt. På förslag av näringsutskottet
avslogs motionen. Utskottet (NU 1987/88:4) erinrade bl.a. om att
det är regeringen -- och inte riksdagen -- som handlägger
enskilda tillståndsärenden. Med samma motivering avslog
riksdagen år 1990 (1989/90:NU33) en motion (m) med syfte att
pågående sandutvinning i Öresund skulle stoppas.

Utskottet vill nu ånyo framhålla att riksdagen inte kan
ingripa i enskilda tillståndsärenden på sätt som har begärts i
motion 1990/91:N230 (m). Det är regeringen som har att göra en
avvägning mellan de motstående intressen som i det aktuella
fallet uppenbarligen föreligger. Enligt tidigare beslut av
riksdagen kommer, som framgår av den inledande redovisningen
(s.6), det fr.o.m. den 1 juli 1992 att föreskrivas att
miljökonsekvensbeskrivningar normalt skall upprättas vid
ansökningar om tillstånd enligt kontinentalsockellagen. Kravet i
motion 1990/91:N293 (m) på att bedömningar av
miljökonsekvenserna skall ingå i underlaget vid prövning av
tillstånd till bl.a. sandutvinning kommer sålunda att
tillgodoses fr.o.m. nämnda tidpunkt. Med det sagda avstyrks
motionerna 1990/91:N230 (m) och 1990/91:N293 (m), den senare i
här berörd del.

Frågan om oljeutvinning i främst Östersjön har tagits upp i
tolv motioner. Ett förbud mot prospektering efter och utvinning
av olja i Östersjön skulle införas enligt krav i nio av dessa
motioner, nämligen motionerna 1990/91:N53 (v), 1990/91:N448 (v),
1990/91:N46 (mp), 1990/91:N47 (mp), 1990/91:N57 (mp),
1990/91:N340 (mp), 1990/91:N361 (mp), 1990/91:N364 (mp) och
1990/91:N365 (mp). I motiveringen, som mera utförligt redovisas
i det föregående (s.3), anförs främst miljöskäl. Östersjön är
redan drabbad av miljöskador och tål inga ytterligare
påfrestningar, säger motionärerna. Som ett ytterligare motiv
anges i motion 1990/91:N340 (mp) att förbränningen av fossila
bränslen måste minskas av hänsyn till den s.k. växthuseffekten.
Sverige borde därför, enligt ett annat yrkande i denna motion,
verka för tillkomsten av en internationell konvention som
förbjuder öppnande av nya oljekällor till havs.

På motsvarande sätt som vid sandsugningsprojekt skulle enligt
kravet i motion 1990/91:N293 (m) miljökonsekvensbeskrivningar
upprättas vid prövning av tillstånd till utvinning av olja. Höga
krav på säkerhet måste ställas för att oljeutvinning skall
tillåtas, anser motionärerna. I motion 1990/91:N363 (fp) begärs
att de risker, särskilt med avseende på fiskerinäringen, som en
framtida utvinning av olja och gas i Kattegatt och Skagerrak är
förenad med skall analyseras. En oljekatastrof i Skagerrak
skulle troligen slå ut det marina livet för flera år framåt,
hävdas det. Motion 1990/91:N51 (c), slutligen, går ut på att de
internationella åtaganden som Sverige har gjort på miljöområdet
skall iakttas vid tillståndsprövningar rörande oljeutvinning i
Östersjön. Därvid borde även, anförs det, den s.k.
försiktighetsprincipen tillämpas. Även om det saknas
vetenskapliga belägg skall enligt denna princip t.ex. utsläpp i
haven som tros orsaka skadliga effekter inte tillåtas.

Med utgångspunkt i den s.k. Helsingforskonventionen (se
s.10) arbetar Sverige tillsammans med övriga Östersjöstater
för en förbättrad miljö i Östersjön. Enligt konventionen åtar
sig varje stat att vidta alla lämpliga åtgärder för att
föroreningar av Östersjöområdets marina miljö som orsakas av
utforskning av eller utvinning från resp. stats del av
havsbottnen skall förhindras. År 1988 antogs en rekommendation
om krav som bör uppställas vid offshore-verksamhet, och år 1989
antogs en rekommendation om de beredskapsåtgärder som bör vidtas
i samband därmed.

Som framgår av ett inledande avsnitt (s.9) meddelade
regeringen under år 1988 fem tillstånd -- enligt
kontinentalsockellagen -- till prospektering efter olja och gas
i Östersjön eller dess närhet. Ett av dessa tillstånd har
förlängts att gälla till utgången av år 1993, dock endast
beträffande ett av de fyra delområden som det ursprungliga
tillståndet omfattade. En ansökan om en förlängning av ett av de
andra tillstånden prövas för närvarande av regeringen. Enligt
ansökan skulle tillståndet i fortsättningen även omfatta
möjlighet till provborrning. SGU har i juni 1991 yttrat sig i
ärendet. SGU tillstyrker att tillståndet förlängs samt utvidgas
till att också gälla rätt till provborrning. En möjlighet att
utnyttja inhemska oljetillgångar måste enligt SGU betraktas som
synnerligen tilltalande. För att en rimlig avvägning skall kunna
göras mellan de motstående intressena i ärendet krävs, anser
SGU, kännedom om de tänkbara oljefyndigheterna. Därför borde
provborrningar tillåtas. Fiskeristyrelsen (numera fiskeriverket)
har avstyrkt ansökan med hänvisning till att det aktuella
området i Östersjön är ett viktigt fångstområde för yrkesfisket.

Riksdagen har senast våren 1990 på förslag av utskottet
avslagit motioner (mp) med krav på förbud mot oljeutvinning i
Östersjön. Utskottet (1989/90:NU32) fann det önskvärt att det
klargörs vilka fyndigheter av olika slag som finns på den
svenska kontinentalsockeln men betonade samtidigt riskerna från
miljösynpunkt med oljeprospektering i Östersjön. Prospektering
efter olja i detta hav kunde därför, sade utskottet, tillåtas
endast under förutsättning att den är förenad med höga miljökrav
och strikta säkerhetsbestämmelser. Motionerna följdes upp i en
reservation (vpk, mp).

Utskottet finner inte nu skäl till annat ställningstagande i
frågan om prospektering efter och utvinning av olja i Östersjön.
Beträffande kravet i motion 1990/91:N293 (m) angående
miljökonsekvensbeskrivningar erinrar utskottet om att det, som
tidigare nämnts, fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer att föreskrivas
att sådana beskrivningar skall upprättas vid ansökningar om
tillstånd enligt kontinentalsockellagen. Utskottet förutsätter
vidare att regeringen beaktar de rekommendationer som antas inom
ramen för Helsingforskonventionen. Som har beskrivits i det
föregående (s.11) pågår för närvarande en översyn av
Helsingforskonventionen med syfte bl.a. att
försiktighetsprincipen skall föras in i konventionen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu
behandlade motionerna såvitt här är i fråga.

Förutom tillstånd enligt kontinentalsockellagen krävs för
provborrning efter och utvinning av olja eller naturgas
tillstånd även enligt miljöskyddslagen (1966:387) när det rör
sig om svenskt sjöterritorium. En ansökan om tillstånd enligt
den senare lagen prövas av länsstyrelsen. I frågan om t.ex. en
anläggning för provborrning efter olja skall få inrättas på den
del av kontinentalsockeln som ligger utanför territorialgränsen
gäller alltså inte miljöskyddslagen. Om en anläggning redan
finns gäller dock -- enligt en bestämmelse i
kontinentalsockellagen -- miljöskyddslagen även utanför svenskt
sjöterritorium.

I motion 1990/91:N339 (mp) begärs att kontinentalsockellagen
skall ändras så att miljöskyddslagen blir gällande vid prövning
av tillstånd till inrättande av anläggning utanför
territorialgränsen. Motionärerna yrkar också på att
koncessionsnämnden för miljöskydd skall bli tillståndsprövande
myndighet. Liknande krav har framförts i motion 1990/91:N57
(mp). I båda motionerna förordas emellertid i första hand att
ett förbud mot oljeutvinning i Östersjön skall införas.

En motion (mp) av samma innebörd som de två nu aktuella
avslogs våren 1990 på förslag av utskottet. Därvid erinrade
utskottet (1989/90:NU32) om att en särskild arbetsgrupp inom
regeringskansliet hade tillsatts för att utreda konsekvenserna
av inrättandet av en svensk ekonomisk zon och att det i gruppens
uppgifter ingick att utarbeta förslag som beaktar hänsynen till
havsområdets marina miljö. Motionen fick stöd i en reservation
(vpk, mp).

Arbetsgruppen har, som nämnts i den inledande redovisningen
(s.13), sommaren 1990 i en rapport presenterat resultatet av
sitt arbete. Gruppen har tagit upp den fråga som motionärerna
berör. I rapporten föreslås en ändring i kontinentalsockellagen
av innebörd att miljöskyddets intressen skall beaktas vid
tillståndsprövning rörande all verksamhet som bedrivs med stöd
av kontinentalsockellagen och sålunda även den verksamhet som
utövas på den del av kontinentalsockeln som ligger utanför
territorialgränsen. Rapporten bereds för närvarande inom
regeringskansliet.

Något initiativ av riksdagen i frågan är därmed enligt
utskottets mening inte erforderligt. De här berörda
motionsyrkandena avstyrks alltså.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvinning av sand i Kattegatt
att riksdagen avslår motion 1990/91:N230 och motion
1990/91:N293 i ifrågavarande del,

2. beträffande utvinning av olja i Östersjön, m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:N46 yrkande 2, motion
1990/91:N47 yrkande 3, motionerna 1990/91:N51 och 1990/91:N53,
motion 1990/91:N57 yrkande 1, motion 1990/91:N293 i
ifrågavarande del, motionerna 1990/91:N340, 1990/91:N361,
1990/91:N363, 1990/91:N364 och 1990/91:N365 och motion
1990/91:N448 yrkande 2,
men. (v)

3. beträffande tillståndsplikt för oljeborrning, m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:N57 yrkande 2 och motion
1990/91:N339.

Stockholm den 5 november 1991

På näringsutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Anita Gradin
(s), Per-Richard Molén (m), Axel Andersson (s), Hadar Cars (fp),
Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist (s),
Karin Falkmer (m), Göran Hägglund (kds), Bengt Dalström (nyd),
Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s) och
Anita Modin (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Rolf L Nilson (v) anför:

Enligt min mening bör ett förbud mot prospektering efter och
utvinning av olja i Östersjön införas i enlighet med vad som
krävs i bl.a. motionerna 1990/91:N53 (v) och 1990/91:N448 (v).
Östersjön är så drabbad av miljöskador att den inte tål
ytterligare påfrestningar. Även om omfattande säkerhetskrav
uppställs är både prospektering och framför allt utvinning
förenad med stora miljörisker. Allvarliga skadeverkningar på
växt- och djurliv kan befaras. Risk finns att fisket i Östersjön
kommer att slås ut. En oljeutvinning i Östersjön skulle vidare
motverka övergången från olja till inhemska och förnybara
energikällor. Det är angeläget att oljeförbrukningen minskas
både i Sverige och globalt.

Jag anser alltså att prospektering efter och utvinning av
olja, liksom även av gas, inte bör tillåtas i Östersjön.
Regeringen bör enligt min mening återkomma till riksdagen med
förslag till erforderliga lagändringar med detta syfte såvitt
gäller den svenska delen av Östersjön. Innan dessa lagändringar
har trätt i kraft bör regeringen inte lämna nya tillstånd till
borrning efter olja eller gas.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets
hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande utvinning av olja i Östersjön, m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N53, motion
1990/91:N57 yrkande 1, motion 1990/91:N340 yrkandena 1 och 3,
motion 1990/91:N361 yrkande 2, motion 1990/91:N364 yrkande 2,
motion 1990/91:N365 yrkande 2 och motion 1990/91:N448 yrkande 2,
med anledning av motion 1990/91:N46 yrkande 2, motion
1990/91:N47 yrkande 3, motion 1990/91:N340 yrkande 2, motion
1990/91:N361 yrkande 1, motion 1990/91:N363, motion 1990/91:N364
yrkande 1 och motion 1990/91:N365 yrkande 1 och med avslag på
motion 1990/91:N51 och motion 1990/91:N293 i ifrågavarande del
som sin mening ger regeringen till känna vad som i det
föregående har anförts i denna del.