Utvärdering av upplåning och förvaltning av statsskulden 1995/96-2000

Betänkande 2000/01:FiU28

Finansutskottets betänkande 2000/01:FIU28

Utvärdering av statens upplåning och skuldförvaltning 1995/96-2000

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottets
• Utskottets förslag till riksdagsbeslut

2000/01

FiU28

(skr. 2000/01:104)

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen skall senast den 25 april varje år lämna
en utvärdering av statsskuldsförvaltningen till
riksdagen. Utvärderingen lämnas i form av en
skrivelse. I årets skrivelse behandlas regeringens
riktlinjer för statsskuldens förvaltning åren 1999
och 2000 samt Riksgäldskontorets upplåning och
skuldförvaltning under budgetåren 1995/96-2000.
Utvärderingen av stats- skuldspolitiken görs på tre
nivåer: regeringens riktlinjer, Riksgäldskontorets
strategiska beslut om delmål och riktlinjer för den
operativa förvaltningen samt kontorets operativa
förvaltning av statsskulden.

Bakgrund

Ny beslutsmodell

I maj 1998 fattade riksdagen beslut (prop.
1997/98:154, bet. 1997/98:FiU29, rskr. 1997/98:253,
SFS 1998:659) om en ny målformulering och
beslutsstruktur för statsskuldspolitiken. Enligt
den nya formuleringen är målet för
statsskuldsförvaltningen att statens skuld skall
förvaltas så att den långsiktiga kostnaden minimeras
samtidigt som risken i förvaltningen beaktas.
Förvaltningen skall ske inom ramen för de krav som
penningpolitiken ställer.

Verksamhetsåret 2000 var det andra året som
omfattades av det nya regelverket avseende
målformulering och beslutsstruktur.

Det regelverk som infördes verksamhetsåret 1999
innebar följande:

· Regeringen, i stället för att som tidigare
enbart ange riktlinjer för omfattningen av
valutaupplåningen, anger riktlinjer för hela
statsskuldens sammansättning och
genomsnittliga löptid,

·

o Riksgäldskontorets styrelse ansvarar för att
det övergripande målet och riktlinjerna
omsätts i riktmärken och delmål. Det benämns
i årets skrivelse som Riksgäldskontorets
strategiska beslut,

o

· Riksgäldskontoret ansvarar sedan för den
operativa förvaltningen.

·

Genom den nya ansvarsfördelningen tas de
övergripande besluten om statsskuldens
sammansättning och löptid av regeringen. Därmed
ligger ansvaret för övervägandena om fördelningen av
den totala portföljen mellan olika skuldslag på
grundval av risker och förväntade kostnader på
politisk nivå. Regeringens beslut baseras på förslag
framtagna av Riksgäldskontoret.

Ansvarsfördelning och beslutsordning för ett
enskilt verksamhetsår kan sammanfattas på följande
sätt:

· Riksgäldskontoret lämnar senast den 1 oktober
förslag till riktlinjer för det kommande året
till regeringen.

·

1 Regeringen fattar senast den 15 november
beslut om riktlinjer för
statsskuldsförvaltningen för det kommande
året.

2

1 Statsskulden förvaltas av
Riksgäldskontoret i enlighet med
riktlinjerna.

2

· Riksgäldskontoret lämnar senast den 15 februari
till regeringen en årsredovisning för det gångna
året.

·

· Regeringen lämnar senast den 25 april en
utvärdering i form av en skrivelse till
riksdagen. Genom att skrivelsen lämnas vid
denna tidpunkt finns det möjlighet för
regeringen att ta hänsyn till riksdagens
synpunkter inför beslut om riktlinjer för det
kommande året.

·

Regeringen fattade november 1998 och 1999
riktlinjebeslut i enlighet med den nya
beslutsstrukturen för statsskuldsförvaltningen.
Besluten avsåg verksamhetsåren 1999 och 2000. Nu
utvärderas år 2000.

Principer för utvärdering

I den föreliggande skrivelsen framhålls att målet
för statens upplåning och förvaltning av
statsskulden är långsiktigt. Det är därför naturligt
att utvärderingen sker i ett sådant tidsperspektiv
och på ett sådant sätt att tillfälliga variationer i
resultatet utjämnas. Regeringen har därför under de
senaste åren funnit det lämpligt att tillämpa
femåriga utvärderingsperioder.

Avgörande för vilka kostnader och risker som uppstår
i förvaltningen av statsskulden är besluten om
skuldens fördelning på olika skuldslag och
löptiderna för dessa. Det innebär att kostnaderna
för och risken i statsskulden i mycket stor
utsträckning bestäms i regeringens beslut om
riktlinjer och Riksgäldskontorets beslut om
delriktmärken. Resultaten i den operativa
förvaltningen mot delriktmärkena utgör det
tydligaste måttet på förvaltningens effektivitet,
men är i sammanhanget underordnade de mer
övergripande besluten.

Utskottets utvärdering i detta betänkande är
uppdelad på de tre nivåerna: regeringens riktlinjer,
Riksgäldskontorets strategiska beslut och
Riksgäldskontorets operativa förvaltning.

Lånebehovet och statsskulden under budgetåren
1995/96-2000

En utförlig redovisning över lånebehovets och
statsskuldens utveckling redovisas i skrivelsen på
s. 5-10 samt i ett utdrag ur Riksgäldskontorets
årsredovisning för år 2000 som ingår som bilaga till
skrivelsen. Statsskuldens sammansättning åren
1995/96-2000 kan sammanfattas i följande tabell.

Tabell. Statsskuldens sammansättning fördelat på skuldslag
vid utgången av budgetåren 1995/96-2000, exklusive
skuldskötselåtgärder

Miljarder kronor och i procent av total statsskuld
---------------------------------------------------
1995/961997199819992000 Andel
av
---------------------------------------------------

statsskuld
---------------------------------------------------
Statsobligationer 639 683 686 679 604 47,1%
---------------------------------------------------
Statsskuldväxlar 180 144 226 244 275 21,5%
---------------------------------------------------
Dagslån 5 25 11 0 0 0,0%
---------------------------------------------------
Premieobligationer 60 61 59 54 50 3,9%
---------------------------------------------------
Riksgäldskonto 12 7 6 3 2 0,1%
---------------------------------------------------
Allemansspar 44 30 0 0 0 -
-----------------------------------------------------------------
Riksgäldsspar, 0 3 5 6 7 0,5%
nominellt
-----------------------------------------------------------------
Nom. lån i svenska 939 952 992 986 937 73,2%
kronor
-----------------------------------------------------------------
Realobligationer 74 92 94 97 101 7,9%
-----------------------------------------------------------------
Riksgäldsspar, 0 0 0 1 1 0,1%
realt
-----------------------------------------------------------------
Reala lån i svenska 74 92 94 98 102 8,0%
kronor
-----------------------------------------------------------------
Lån utländsk valuta 398 386 363 291 241 18,8%
-----------------------------------------------------------------
Statsskuld, exklusive 1 1 1 1 1 100%
skuldskötsel 412 430 449 374 281
-----------------------------------------------------------------
Källa: Riksgäldskontoret.

Anm.: Skuld i utländsk valuta är omvärderad
till valutakurser vid respektive årsslut.

Sammanfattning

Finansutskottet gör i allt väsentligt samma
bedömningar som regeringen i utvärderingen av
statens upplåning och förvaltning av statsskulden
under budgetåren 1995/96-2000. Utskottet konstaterar
i likhet med föregående år att det inte är möjligt
att dra entydiga slutsatser främst med hänsyn till
de problem som föreligger vid en bedömning av
resultatet inom upplåningen på den inhemska
nominella marknaden.

Regeringens riktlinjebeslut för åren 1999 och 2000
syftade i allt väsentligt till att hålla andelarna
oförändrade för de tre skuldslagen: lån i utländsk
valuta, nominella lån i svenska kronor och reala lån
i svenska kronor. I riktlinjerna för år 2000 angavs
att den genomsnittliga löptiden i den nominella
kron- och valutaskulden skulle reduceras från 3,0 år
till 2,7 år vid utgången av år 2000. Den reducerade
löptiden beräknas ha gett en kostnadsbesparing på
800 miljoner kronor. Utskottet understryker att
resultatet bör tolkas med försiktighet men instämmer
i regeringens bedömning att besparingar kan
förväntas uppnås utan att risken i
skuldförvaltningen ökar mer än marginellt. En
djupare utvärdering bör dock anstå tills en längre
tidsperiod är tillgänglig för utvärdering.

Det kvantitativa målet för kronskulden har inte
uppfyllts. Det negativa resultatet uppstod under
budgetåret 1995/96, och det är svårt att göra en
entydig bedömning av utfallet för budgetåret.
Riksgäldskontoret har inte bedrivit någon aktiv
förvaltning av den nominella kronskulden. I det
perspektivet framstår en tillbakablickande
utvärdering gentemot en riktmärkesportfölj för den
nominella kronskulden som mindre meningsfull.

Det kvantitativa målet för valutaskulden har
däremot uppnåtts. Riksgäldskontoret har även
presterat ett bättre resultat än anlitade externa
förvaltare och valutaskuldsförvaltningen kan därmed
betraktas som framgångsrik.

Målet för upplåningen i realobligationer för
femårsperioden jämfört med upplåning i nominella
statsobligationer har uppnåtts. Hushållsupplåningen
gav ett samlat positivt resultat på en knapp miljard
kronor jämfört med motsvarande upplåning på penning-
och obligationsmarknaden. Däremot har ett positivt
resultat inte uppnåtts i samtliga
upplåningsinstrument för hela perioden.

Utskottet ser positivt på sparformen
Riksgäldsspar. Till skillnad från vad som anförs i
två motioner vill utskottet att Riksgäldsspar skall
utvecklas och inte avvecklas.

Utskottet finner i likhet med regeringen att
Riksgäldskontoret sammantaget har förvaltat skulden
i enlighet med det övergripande målet för
statsskuldspolitiken.

En reservation har fogats till betänkandet.

Motionerna

I motion Fi39 av Gunnar Hökmark
m.fl. (m) som väckts med anledning
av skrivelsen yrkas att
Riksgäldsspar så snart som möjligt
skall avvecklas. Motionärerna anser
det olämpligt att staten agerar som
en aktör på en konkurrensutsatt
marknad för att dra till sig
sparmedel från hushållen. Det ligger
enligt motionärerna utanför
Riksgäldskontorets huvuduppgifter.

Även i motion Fi509 av Karin
Pilsäter och Lars Leijonborg (båda
fp) från allmänna motionstiden 2000
(yrkande 2) yrkas att
Riksgäldskontorets upplåning från
privatpersoner bör upphöra.

Utskottets
ställningstagande

Allmänt om utskottets utvärdering

Tidigare år har skillnaden mellan
Riksgäldskontorets strategiska
beslut och den operativa
förvaltningen markerats av på vilken
nivå besluten har fattats inom
Riksgäldskontoret. Kontorets
styrelse har fattat de strategiska
besluten och riksgäldsdirektören
eller tjänstemän inom den operativa
förvaltningen har fattat de
operativa besluten. Därigenom har
ansvarsfördelningen blivit relativt
tydlig. I årets utvärdering sägs (se
skrivelsen s. 14) att de strategiska
besluten i allmänhet fattas av
styrelsen. Det är snarare beslutens
karaktär som avgör om besluten
faller inom det strategiska området.
Detta kan möjligen skapa oklarhet i
ansvarsutkrävandet. Det kan också
tas till intäkt för att hävda att
det inte längre är lika meningsfullt
att göra denna uppdelning.
Riksgäldsdirektören är ordförande i
Riksgäldskontorets styrelse och
ytterst också ansvarig för den
operativa förvaltningen. Han kan
således antas ha ett betydande
inflytande på besluten på alla
nivåer. Utskottet redovisar därför
sin bedömning av statens upplåning
och skuldförvaltning i endast två
delar, dels avseende regeringens
beslut, dels Riksgäldskontorets
beslut.

Utskottet vill också ta upp frågan
om utformningen av skrivelsen. Det
kan konstateras att utvärderingen
inte genomgående är lättillgänglig.
Den är mycket tekniskt inriktad och
innehåller en mängd avancerade
finansiella begrepp. Det är
förståeligt mot bakgrund av att
regeringen med skrivelsen vänder sig
inte enbart till riksdagen utan
också till Riksgäldskontoret och
andra marknadsaktörer.
Redovisningen bör dock kunna göras
mer pedagogisk och tydlig utan
avkall på kvalitet. Strävan bör vara
att även den intresserade
allmänheten skall kunna tillgodogöra
sig innehållet och kunna bilda sig
en uppfattning om resultatet. Mer
tekniska frågor bör kunna behandlas
i särskilda fördjupningsavsnitt. Som
nämns i skrivelsen är det också
önskvärt att nå en mer stabil
struktur i de utvärderingar som
presenteras för riksdagen. Det
skulle förbättra förutsättningarna
för avnämarna att ta till sig
innehållet i utvärderingen och inte
minst skulle det underlätta
möjligheterna att göra jämförelser
mellan åren.

Utvärdering av regeringens
beslut

Utskottets förslag i korthet

Utskottet understryker att
resultatet av en förkortning av
skuldens genomsnittliga löptid
bör tolkas med försiktighet men
instämmer i regeringens
bedömning att besparingar kan
förväntas uppnås utan att
risken i skuldförvaltningen
ökar mer än marginellt. En
djupare utvärdering bör dock
anstå tills en längre
tidsperiod är tillgänglig för
utvärdering.

Regeringens beslut om riktlinjer för
såväl 1999 som 2000 syftade till att
hålla skuldslagens andelar i
statsskulden oförändrade. Regeringen
ansåg sig inte ha någon grund för
att göra ett annat antagande.
Vidare angav regeringen att den
genomsnittliga durationen i den
nominella kronskulden och
valutaskulden skulle minska från ca
3,0 år 1999 till 2,7 år vid utgången
av 2000.

Det förstnämnda beslutet är inte
meningsfullt att utvärdera på det
gängse sättet mot en status quo-
portfölj. Det ger ett nollresultat.
Det andra beslutet kan däremot
utvärderas och ger vid en jämförelse
med ursprungsportföljen en
kostnadsbesparing med ca 800
miljoner kronor.

Om man i utgångsläget har en
positivt lutande avkastningskurva,
dvs. att räntorna är högre ju längre
löptiden är, kommer alltid en
neddragning av skuldens löptid att
ge ett positivt resultat. Denna
kostnadsfördel måste vägas mot den
ökning av risk som förkortningen
innebär. Vidare måste en större
andel av skulden refinansieras varje
år, vilket innebär att
ränteförändringar får större
genomslag på emissionsräntorna. En
mer bestämd slutsats om huruvida
detta varit en framgångsrik strategi
eller inte bör således anstå tills
en längre period kan överblickas.
Riksgäldskontorets modell för
finansieringsstrategier indikerar
att förkortningen har en försumbar
effekt på risknivån. Utskottet är
mot denna bakgrund beredd att godta
regeringens slutsats att vissa
kostnadsbesparingar bör kunna uppnås
över en femårsperiod utan att risken
ökar annat än marginellt.

**FOOTNOTES**

[1]: Tidigare år har begreppet
räntebindningstid använts. Både
duration och räntebindningstid
används för att mäta skuldens
varaktighet (beträffande skillnad
se tekniskt appendix s. 53 i skr.
2000/01:104).

[2]: USD Libor är en
jämförelsestandard. Räntor i olika
valutaslag och löptider
transformeras till samma valuta
(USD) och löptid (6 mån) vilket
därmed möjliggör jämförelser
mellan räntor på rättvisande
grunder.
Utvärdering av
Riksgäldskontorets beslut

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser
sammanfattningsvis att
Riksgäldskontorets förvaltning
bedrivits i enlighet med det i
lag uppställda övergripande
målet att långsiktigt minimera
kostnaden för statsskulden med
beaktande av risken i
förvaltningen. Utskottet
konstaterar i likhet med
föregående år att det inte är
möjligt att dra några entydiga
slutsatser främst med hänsyn
till de problem som föreligger
vid en bedömning av resultatet
inom upplåningen på den
inhemska nominella marknaden,
eftersom Riksgäldskontoret valt
att inte bedriva en aktiv
förvaltning av den nominella
kronskulden.

Målet för den operativa
förvaltningen av valutaskulden
har uppfyllts.

Fördelning av skulden på olika
skuldslag

Riksgäldskontoret har hanterat det
strategiska mandatet för
amorteringstakten av valutaskulden i
linje med regeringens riktlinjer. De
smärre avsteg som under 2000 gjordes
avseende amorteringstakten var
motiverade av de under året
förändrade förutsättningarna för
upplåningsprocessen.

Duration för den nominella
skulden

Kontorets strategi med skilda
durationer för kron- och
valutaskulden har för åren 1999-2000
gett en försumbar skillnad i kostnad
och risk jämfört med om den i
riktlinjerna angivna durationen
använts i båda riktmärkena.
Utvärderingsperioden är ännu för
kort för att några bestämda
slutsatser skall kunna dras.

Valutasammansättning i
valutaskulden

Med hänsyn till att utvärderingen
syftar till att bedöma resultaten av
statsskuldsförvaltningen över en
längre tidsperiod, är det för tidigt
att utvärdera den strategiska
positionen i schweizerfranc. Detta
gäller även ändringen av andelen
dollar som genomfördes så sent som i
december år 2000.

Lån i utländsk valuta

Utskottet delar regeringens
bedömning att kontoret bedrivit en
kostnadseffektiv upplåning på den
internationella kapitalmarknaden
jämfört med de alternativa
upplåningsformer som står till buds.
Den kostnadsfördel som kan uppnås
via skuldbytesavtal har utnyttjats
och utfallit fördelaktigt. Till
minskning i lånekostnader bidrar
även utvecklingen i statsbudgeten
som skapat utrymme för en
nettoamortering i utländsk valuta de
senaste fyra åren. Målet för den
operativa förvaltningen av
valutaskulden har uppfyllts. Det är
också positivt att Riksgäldskontoret
presterat ett bättre resultat än
anlitade externa förvaltare,
särskilt som detta inte har uppnåtts
till priset av ett högre
risktagande.

Nominella lån i svenska kronor

I årets skrivelse kommenterar
regeringen frågan om hur aktivt
Riksgäldskontoret bör vara i att ta
positioner i förvaltningen av den
nominella kronskulden. I sitt
förslag till riktlinjer för år 2001
och bl.a. mot bakgrund av styr- och
utvärderingsproblemen mot
kronriktmärket, föreslog
Riksgäldskontoret att
utvärderingsmetoden skulle tas bort.
Regeringen beslutade i riktlinjerna
för år 2001 att utvärderingen av den
operativa kronförvaltningen skulle
ersättas med en mer kvalitativt
inriktad utvärdering.

Utskottet konstaterar att
huvuddelen av den svenska
statsskulden, den nominella
kronskulden, inte på ett enkelt sätt
kan utvärderas mot det övergripande
målet om kostnadsminimering genom
att ställas i relation till en
riktmärkesportfölj.
Riksgäldskontoret anser att man på
grund av sin marknadsledande
ställning inte bör ta
räntepositioner i syfte att göra
kortsiktiga vinster. Detta kan få
motsatt effekt på längre sikt.
Riksgäldskontorets ansvar för en väl
fungerande marknad leder kontoret
till slutsatsen att kontoret inte
bör bedriva aktiv förvaltning av den
nominella kronskulden. Frågan
uppkommer om
kostnadsminimeringsmålet bör
kompletteras med mål för de
marknadsvårdande insatserna.
Regeringen konstaterar att många
beslut i statsskuldsförvaltningen är
av skuld- och marknadsvårdande
karaktär som inte låter sig
utvärderas i kvantitativa termer
utan det bör i stället ske utifrån
kvalitativa kriterier. Det finns
anledning för utskottet att
uppmärksamma att möjligheterna för
regering och riksdag att t.ex.
utvärdera skuld- och
marknadsvårdande insatser på
strategisk nivå är begränsade.
Åtgärder med sådant syfte får samma
effekter på både den förvaltade
portföljen och riktmärkesportföljen.
De kan således inte enkelt värderas
i kostnadstermer. Metoderna bör
således utvecklas. Möjligen finns
det erfarenheter från utvärderingen
av AP-fondernas verksamhet som kan
tas till vara i sammanhanget. Där
används t.ex. utomstående experter
och revisorer i utvärderingen.
Utskottet konstaterar i likhet med
föregående år att det inte är
alldeles enkelt att dra entydiga
slutsatser främst med hänsyn till de
problem som föreligger vid en
bedömning av resultatet inom
upplåningen på den inhemska
nominella marknaden.

Det finns anledning understryka
att utskottet delar uppfattningen
att det mycket väl kan vara
kostnadsminimerande på lång sikt att
kontoret avstår från att försöka
göra kortsiktiga räntevinster. Det
är mot denna bakgrund mycket rimligt
att utvärderingen görs över en
längre tidsperiod och angeläget att
finna former för en sådan
utvärdering av förvaltningen av den
nominella kronskulden.

Telia

Det konstateras i skrivelsen att det
uppstod en svårmätbar
samhällsekonomisk kostnad till följd
av den ryckighet och osäkerhet som
uppstod inför uppköpen. I efterhand
kan konstateras att pedagogiken
kunde ha varit bättre. Sannolikt har
även marknadens aktörer dragit
lärdomar av händelserna och står
bättre förberedda i analysen av
statsskuldspolitiken. Regeringen
riktar ingen kritik mot
Riksgäldskontoret men konstaterar
att det i efterhand går att dra
vissa lärdomar av hanteringen av
uppköpen. Detta gäller främst
kommunikationen med marknaden och
beredskapen för en större
flexibilitet i hanteringen av t.ex.
kreditrestriktionerna i de fall det
finns skäl för att uppköp av
statspapper kan åstadkomma stora
ränterörelser.

Reala lån i svenska kronor

Utskottet delar regeringens
uppfattning att Riksgäldskontoret
har uppnått det kvantitativa målet
för upplåningen i reala lån i
svenska kronor.

Riksgäldskontorets
marknadsvårdande insatser under år
2000 bedöms ha bidragit positivt
till att öka likviditeten och
effektiviteten i marknaden för
realobligationer. Det framgår av
skrivelsen att marknaden fortfarande
uppvisar betydande brister, och det
är angeläget att utvecklingsarbetet
även fortsättningsvis prioriteras i
kontorets verksamhet.

Upplåning från hushållen

Målet för upplåningen på
hushållsmarknaden är att uppnå
största möjliga kostnadsbesparing i
förhållande till alternativa
upplåningsformer på penning- och
obligationsmarknaden. Målet avser
såväl upplåningen totalt som varje
enskilt låneinstrument. I kostnaden
tas hänsyn till samtliga kostnader
förknippade med hushållsupplåningen,
även Riksgäldskontorets administra-
tiva kostnader.

Riksgäldskontoret har uppnått det
kvantitativa målet vad gäller det
totala resultatet för
hushållsupplåningen.

Riksgäldsspar

Utskottets förslag i korthet

Finansutskottet avstyrker två
motioner med hänvisning till
att det är viktigt att
Riksgäldskontoret fortsätter
att utveckla Riksgäldsspar till
en attraktiv sparform på den
svenska sparmarknaden.

Jämför reservation (m, kd, fp).

Målen för hushållsupplåningen gäller
även de enskilda låneinstrumenten.
Målet har i det här avseendet inte
uppnåtts eftersom Riksgäldsspar
uppvisar ett samlat negativt
resultat för utvärderingsperioden.
Sparformen introducerades 1997, och
under uppbyggnadsskedet och fram
t.o.m. 2000 uppvisade den ett
underskott på 35 miljoner kronor.
Uppbyggnadsskedet bedöms nu vara
passerat. För de senaste åren, 1999
och 2000, uppgår överskottet till 5
miljoner kronor för vart och ett av
åren, vilket är en avsevärd
resultatförbättring. Sparandet har
utvecklats starkt under slutet av
2000 och början av 2001.

Inte minst är detta viktigt för
att kontoret skall kunna säkra
stabilitet i sin upplåning på
marknaden för hushållssparande.
Utskottet avstyrker motionerna Fi39
(m) och Fi509 (fp) yrkande 2.

Reservation

Utskottets förslag till
riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett
följande reservation. I rubriken
anges inom parentes vilken punkt i
utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.

Riksgäldsspar (punkt 3) (m, kd,
fp)

av Mats Odell (kd), Lennart Hedquist
(m), Anna Åkerhielm (m), Per
Landgren (kd), Gunnar Axén (m),
Karin Pilsäter (fp) och Carl-Axel
Johansson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag
under punkt 3 borde ha följande
lydelse:

Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som
anförs i reservationen om
Riksgäldsspar. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna
2000/01:Fi39 av Gunnar Hökmark m.fl.
(m) och

2000/01:Fi509 av Karin Pilsäter och
Lars Leijonborg (båda fp) yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser av principiella skäl att
Riksgäldskontoret inte bör fortsätta
att utveckla sparformen
Riksgäldsspar. Det är enligt vår
uppfattning olämpligt att en statlig
myndighet agerar som aktör på en
konkurrensutsatt marknad för att
attrahera inlåningsmedel från
hushållen till en kontoliknande
sparform som visar stora likheter
med t.ex. vanlig bankinlåning.
Riksgäldsspar bör således avvecklas
snarast möjligt.

Vad vi anfört bör riksdagen som sin
mening tillkännage för regeringen.
Därmed tillstyrker vi delvis
motionerna Fi39 (m) och Fi509 (fp)
yrkande 2.

Bilaga

Förteckning över behandlade
förslag

Regeringens skrivelse

I skrivelse 2000/01:104
behandlas regeringens
riktlinjer för
statsskuldens förvaltning
åren 1999 och 2000 samt
Riksgäldskontorets
upplåning och
skuldförvaltning under
budgetåren 1995/96-2000.

Följdmotion

I betänkandet behandlar utskottet
nedan uppräknade motionsyrkanden i
vilka föreslås att riksdagen fattar
följande beslut.

2000/01:Fi39 av Gunnar Hökmark m.fl.
(m)

1. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening att
Riksgäldskontorets sparprodukt
Riksgäldsspar avvecklas i enlighet
med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening att all
nyinlåning i Riksgäldsspar
omedelbart bör upphöra, vilket ger
en successiv avveckling, i
enlighet med vad som anförs i
motionen

Motion från allmänna
motionstiden

2000/01:Fi509 av Karin Pilsäter och
Lars Leijonborg (fp)

2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om upphörande av
Riksgäldskontorets in- och utlåning
till privatpersoner.

Utskottets

överväganden

Skrivelsen

1 Utvärdering av regeringens
beslut om riktlinjer

1.1 Principer för utvärderingen

Regeringens riktlinjebeslut bör
enligt regeringen utvärderas direkt
mot målet att långsiktigt minimera
kostnaderna för förvaltningen av
statsskulden med hänsyn tagen till
risken i förvaltningen. Den kostnad
som avses mäts i absoluta termer
snarare än i förhållande till någon
riktmärkesportfölj. Ett krav på en
sådan ansats är att utvärderingen
styrs av principer som lagts fast i
förväg. I annat fall riskerar
utvärderingen att bli godtycklig
eftersom det i efterhand alltid går
att konstruera andra riktlinjer som
skulle ha gett lägre kostnader
och/eller lägre risk.

Vidare bör utvärderingen göras
ifrån ett antal stiliserade och
tydligt differentierade
skuldportföljer. En av de
analyserade portföljerna bör vara en
status quo-portfölj, dvs. en
portfölj som beskriver egenskaperna
hos skulden i utgångsläget och under
i princip oförändrade riktlinjer.

Regeringen menade också att
överväganden om kostnader och
risktagande bör vara av långsiktig
och strategisk karaktär för att
överensstämma med målet för
statsskuldspolitiken. Kortsiktiga
bedömningar om utvecklingen av
räntor och växelkurser bör inte
vägas in i riktlinjebeslutet.

Statens riskbenägenhet bör vara en
central aspekt i beslutet av
riktlinjer. Kvantitativa mått bör
utgöra utgångspunkten i analysen men
bör kompletteras med kvalitativa
överväganden och bedömningar.

1.2 Regeringens beslut om
riktlinjer

Regeringens beslut om riktlinjer för
år 1999 och år 2000 syftade i allt
väsentligt till att hålla skuldens
portföljandelar oförändrade. Skälet
var att det saknades tillräckligt
underlag för att fastställa vilka
andelar för de olika skuldslagen som
är önskvärda.

Riktlinjerna för år 2000 innebar
att skulden i utländsk valuta skulle
amorteras med 25 miljarder kronor
med en tillåten avvikelse uppåt
eller nedåt med 15 miljarder kronor.
Denna nettoamortering av
valutaskulden bedömdes vid
oförändrade växelkurser resultera i
en i stort oförändrad andel
upplåning i utländsk valuta i
förhållande till den totala
statsskulden.

Riktlinjebeslutet för den reala
skulden år 2000, liksom för år 1999,
angav att reallånestocken inte
skulle minska annat än om det var
motiverat av marknadsvårdande skäl.

Riktlinjen för den nominella
kronupplåningen angav att statens
finansieringsbehov, utöver
upplåningen i utländsk valuta och
realobligationer, skulle täckas med
nominella lån i kronor.

I riktlinjerna för år 2000 angav
regeringen att den genomsnittliga
durationen[1] i den nominella kron-
och valutaskulden skulle minska,
från ca 3,0 år under år 1999 till
2,7 år vid utgången av år 2000. Från
detta riktmärke fick
Riksgäldskontoret avvika uppåt eller
nedåt med 0,3 år. Som skäl angavs
att en sådan förkortning på längre
sikt kan förväntas ge något lägre
kostnader samtidigt som risken i
förkortningen bedömdes som
marginell.

1.3 Regeringens bedömning

Riktlinjebesluten för åren 1999 och
2000 avseende valutaamorteringen tog
i princip sikte på en oförändrad
valutaandel. En jämförelse med
status quo-portföljen ger således
ett nollresultat.

Den beslutade förkortning av
durationen i den nominella skulden
för år 2000 kan däremot utvärderas
kvantitativt gentemot
ursprungsportföljen.

Sammantaget visar beräkningarna
att den totala skuldens
genomsnittliga emissionsränta vid
årets slut var omkring 8 baspunkter
lägre vid en duration på 2,7 år än
vid en duration på 3,0 år under hela
år 2000. I kostnadsbesparing
motsvarar detta ca 800 miljoner
kronor.

Som Riksgäldskontoret påpekar
skall man vara försiktig med att dra
alltför långtgående slutsatser av
beräkningarna. Dessa har gjorts med
stiliserade portföljer som baserats
på förenklade antaganden.
Regeringens slutsats är att
riktlinjebeslutet bör utvärderas i
ett flerårigt perspektiv.

2 Utvärdering av
Riksgäldskontorets strategiska
beslut

2.1 Principer för utvärdering av
Riksgäldskontorets strategiska
beslut

De strategiska besluten fattas i
allmänhet av Riksgäldskontorets
styrelse. Utvärderingen avser de
absoluta räntekostnaderna i termer
av genomsnittliga emissionsräntor.
Utvärderingen av de strategiska
besluten omfattar flera cen- trala
ställningstaganden:

· Beslut om fördelning av skulden
på olika skuldslag inom ramen för
de intervall som regeringen
angett.

·

· Beslut om riktmärkesportföljer
för den nominella kronskulden
och valutaskulden;
Riksgäldskontorets
ställningstagande omfattar
bl.a. beslut om genomsnittlig
duration för
riktmärkesportföljerna, beslut
om fördelning av den
genomsnittliga durationen
mellan portföljerna, beslut om
valutasammansättning i
riktmärket för valutaskulden
och beslut om riktmärke för
den nominella kronskulden.

·

· Beslut om mål för skuld- och
marknadsvård.

·

2.2 Riksgäldskontorets
strategiska beslut

2.2.1 Fördelning på skuldslag

Riksgäldskontoret amorterade drygt 27
miljarder kronor under år 2000.
Avvikelsen från riktvärdet 25
miljarder kronor berodde på
realiserade valutadifferenser och
variationer i marginalsäkerheter.
Avvikelsen var således i huvudsak av
teknisk karaktär. Kontoret valde
därmed att inte väga in bedömningar
av t.ex. valutakursen i
tillämpningen av valutamandatet.

Riksgäldskontoret fattade inte
något strategiskt beslut om den
reala upplåningen utöver vad
regeringen angav i riktlinjerna.

Riktlinjebeslutet gav ett visst
utrymme för Riksgäldskontoret att ta
strategiska positioner i
förvaltningen av kronskulden baserat
på en mer långsiktig räntetro på den
inhemska marknaden. Denna möjlighet
utnyttjades inte.

2.2.2 Duration för den nominella
skulden

Riksgäldskontoret valde, precis som för år
1999, att fördela riktmärkets
genomsnittliga duration på två
delriktmärken. Måldurationerna för
den nominella kronskulden och
valutaskulden var 3,0 år respektive
2,0 år vid utgången av år 2000.
Detta ger en genomsnittlig duration
på 2,7 år.

För år 2000 visar beräkningarna
att en portfölj med 3,0 års duration
i kronskulden och 2,0 års duration i
valutaskulden gav både högre räntor
och volatilitet än en portfölj med
2,7 års duration i båda skuldslagen.
Motsvarande beräkning för år 1999
indikerade marginellt lägre
räntekostnad (2 punkter) och lägre
volatilitet (3 punkter) i portföljen
med skilda löptider. De kvantitativa
beräkningarna kan således inte
påvisa några signifikanta
kostnadsvinster av
durationsuppdelningen.

2.2.3 Valutasammansättning

Inför år 2000 ökades andelen schweizerfranc
i riktmärket med 5 procentenheter på
bekostnad av andelen euro. Detta
avsteg från riskminimeringen i
valutariktmärket bedömdes medföra
att de långsiktiga kostnaderna
skulle kunna minskas.

Under år 2000 var räntorna ca 1,4
% lägre i schweizerfranc än i euro.
Francen stärktes dock mot euron med
ca 5,3 % vilket sammantaget medförde
ett negativt resultat på 3,9 %
(motsvarande 900 miljoner kronor).
Till större delen är kostnaderna
orealiserade. Andelen schweizerfranc
har hållits konstant i riktmärket
för år 2001.

Under år 2000 tog också
Riksgäldskontoret positioner på att
euron skulle stärkas mot dollarn
och, i viss mån, det brittiska
pundet. Positionen byggde på
bedömningen att euron var lågt
värderad mot dessa valutor och togs
i den operativa förvaltningen av
valutaskulden.

Kontoret beslöt därför den 19
december 2000 att andelen dollar i
riktmärket skulle ökas med 6
procentenheter (från 14 till 20 %)
och andelen euro i motsvarande grad
skulle minskas (från 65 till 59 %).

2.3 Regeringens bedömning av
Riksgäldskontorets strategiska
beslut

Resultatet för år 2000 av de valda
durationerna kan sägas bekräfta
tidigare beräkning att skillnaderna
i kostnader och volatilitet mellan
de schabloniserade portföljerna är
små. Utvärderingsperioden är ännu
för kort för att några bestämda
slutsatser skall kunna dras. Det har
dock inte framkommit något som talar
mot den gjorda uppdelningen av
durationen mellan de bägge
skuldslagen.

Resultatet av de förändringar som
Riksgäldskontoret vidtagit i
valutafördelningen i riktmärket för
valutaskulden speglar utvecklingen
under ett enskilt år och är därtill
till större delen orealiserad. Med
hänsyn till att utvärderingen syftar
till att bedöma resultaten av
statsskuldsförvaltningen över en
längre tidsperiod är det för tidigt
att utvärdera den strategiska
positionen i schweizerfranc. Detta
gäller även ändringen av andelen
dollar som genomfördes så sent som i
december år 2000.

3 Utvärdering av
Riksgäldskontorets operativa
beslut

3.1 Upplåning i nominella kronor

3.1.1 Principer för utvärderingen

De av Riksgäldskontorets styrelse
fastställda riktmärkesportföljerna
blir styrande för den operativa
förvaltningen av respektive
portfölj. Styrelsen fastställer även
tillåtna avvikelser från riktmärkena
som syftar till att skapa incitament
till att bedriva en aktiv
förvaltning av skulden för att nå
högsta möjliga måluppfyllelse. Genom
att beräkna vad det hade kostat att
låna på det sätt som anges av
riktmärkesportföljerna och jämföra
med den faktiska kostnaden för
upplåningen får man ett mått på
resultatet av kontorets operativa
förvaltning. Kostnadsberäkningarna
inkluderar förändringar i skuldens
marknadsvärde.

3.1.2 Resultat

Resultatet i den operativa förvaltningen av
kronskulden uppgick till 227
miljoner kronor för år 2000.
Riksgäldskontoret har sedan tidigare
som praxis att inte väga in
kortsiktiga bedömningar av
ränteutvecklingen på den inhemska
marknaden i förvaltningen av
kronskulden. Skälet är främst
kontorets dominerande ställning som
låntagare på den
obligationsmarknaden. Ett aktivt
positionstagande skulle eventuellt
kunna ge kortsiktiga vinster men å
andra sidan riskera orsaka staten
högre kostnader på längre sikt.
Resultatet på 227 miljoner kronor
förklaras därför av brister i själva
utformningen av kronriktmärket och
bör inte betraktas som ett resultat
baserat på medvetet positionstagande
av Riksgäldskontoret.

Resultatet för perioden
1995/96-2000 uppgick till -14,4
miljarder kronor. Det negativa
resultatet kan nästan uteslutande
hänföras till budgetåret 1995/96.

3.1.3 Regeringens bedömning

Riksgäldskontoret har inte uppnått det
kvantitativa målet i förvaltningen
av den nominella kronskulden. I
förra årets skrivelse ifrågasatte
regeringen utvärderingsmetoden av
den operativa förvaltningen av
nominell kronskuld. Detta ledde till
att regeringen i riktlinjerna för år
2001 fastställde att
Riksgäldskontoret inte förväntas ta
positioner baserat på bedömningar av
ränteutvecklingen i den operativa
förvaltningen gentemot riktmärket.
Därmed blir en utvärdering i
relativa termer gentemot en
riktmärkesportfölj inte meningsfull.
Utvärderingen av den operativa
kronförvaltningen kommer framdeles
främst att ske i kvalitativa termer
men i möjligaste mån innehålla
kvantitativa beräkningar av
effekterna på de absoluta
kostnaderna. Även ur detta
perspektiv kan resultatet under de
gångna fem budgetåren för den
operativa kronförvaltningen sägas
vara av mindre intresse.

3.2 Upplåning i utländsk valuta

3.2.1 Principer för utvärderingen

Valutafördelningen och nivån på ränterisken
i skulden i utländsk valuta
fastställs av Riksgäldskontorets
styrelse och avspeglas i riktmärket.
Genom att styrelsen även fastställer
gränser för avvikelser från
riktmärket kan en aktiv förvaltning
av valutaskulden bedrivas. På
operativ nivå tas positioner på
olika delmarknader genom
förändringar dels i andelen skuld i
en viss valuta, dels i löptid i
genomsnitt och i respektive valuta
för den faktiska skulden. Den
operativa förvaltningen av
valutaskulden är, till skillnad från
den nominella kronskulden, inriktad
på aktivt positionstagande gentemot
riktmärket.

Riksgäldskontoret baserar sina
positioner i huvudsak på
överväganden om dels förväntad
ränteutveckling, dels förväntad
valutautveckling.

3.2.2 Resultat

Upplåningen under året skedde uteslutande
via skuldbytesavtal eftersom
kontoret dels erhåller lägre
upplåningskostnader jämfört med
alternativa upplåningsformer, dels
främjar likviditeten på den inhemska
statspappersmarknaden via ökade
emissionsvolymer i obligationslån.

Sedan februari 2000 sköter
Riksgäldskontoret
valutaförvaltningen med hjälp av två
separata portföljer i stället för
som tidigare med en enda
riktmärkesportfölj. Den ena
portföljen, den "passiva", avser att
på daglig basis placera skulden
enligt riktmärkets valutafördelning
och durationsmål. I den andra
portföljen, den "aktiva", tas
positioner inom de limiter som
styrelsen fastställt. Utformningen
av valutariktmärket har inneburit en
ökad genomlysning och en enklare
hantering av den aktiva såväl som
den passiva portföljen. Bland annat
mäts nu resultatet i den operativa
förvaltningen direkt i de
transaktioner som positionerna i den
aktiva portföljen tagits med.
Resultatet uppstår därmed som en
relativ kostnad jämfört med
kostnaden för den passiva
(riktmärkes-)portföljen.

Resultatet i den operativa
förvaltningen av valutaskulden
uppgick till -604 miljoner
kronor för år 2000, vilket är en
försämring med ca 100 miljoner
kronor i förhållande till år 1999.
Positioner baserade på bedömningar
av valutautveckling gav ett resultat
på -714 miljoner kronor och
förklarar därmed hela det negativa
resultatet för året.
Riksgäldskontoret bedömde att euron
under år 2000 skulle inleda en
återhämtning, främst gentemot USA-
dollarn och positionerade sig för en
sådan utveckling. Eurons försvagning
under 2000 innebar dock förluster i
positioner gentemot dollarn och det
brittiska pundet.

Räntepositionerna under år 2000
gav en vinst på 110 miljoner kronor.
Resultatet uppstod i positioner
tagna på en nedgång i den tyska
tioårsräntan.

Positioner baserade på bedömningar
av valutautveckling gav under
perioden 1995/96-2000 ett positivt
resultat på 1 miljard kronor. De tre
senaste åren har dock
valutaresultaten varit negativa.

Genom att jämföra kontorets och de
externa förvaltarnas resultat
erhålls kompletterande information
om måluppfyllelse i förvaltningen av
valutaskulden och under vilket
risktagande detta har skett.

En sådan jämförelse visar att
Riksgäldskontoret för
utvärderingsperioden i genomsnitt
presterat ett bättre resultat än
genomsnittet för de externa
förvaltarna (0,90 respektive 0,60 %
av förvaltad skuld). För år 2000
uppvisar kontoret ett negativt
resultat på 0,16 % av valutaskulden
jämfört med förvaltarnas positiva
resultat på 0,17 %.

3.2.3 Regeringens bedömning

I princip utvärderas upplåningen på de
internationella kapitalmarknaderna
genom jämförelser av kostnader för
olika upplåningsstrategier i termer
av USD Libor-ränta[2]. På så vis kan
direkt upplåning i utländsk valuta
jämföras med upplåning som sker via
skuldbytesavtal. De besparingar som
uppnås via skuldbytesavtal påverkar
den faktiska skulden och
riktmärkesportföljen för
valutaskulden i samma omfattning.
Besparingar avspeglas därmed inte i
resultatet i den operativa
förvaltningen gentemot
valutariktmärket. Nyupplåningen i
utländsk valuta måste därför
utvärderas separat. En skattning av
skillnaderna mellan publika lån och
skuldbytesavtal pekar dock på en
besparing på drygt 500 miljoner
kronor i nuvärdestermer.

Regeringens bedömning är att
kontoret bedrivit en
kostnadseffektiv upplåning på den
internationella kapitalmarknaden
jämfört med de alternativa
upplåningsformer som står till buds.
Den kostnadsfördel som kan uppnås
via skuldbytesavtal har utnyttjats
och utfallit fördelaktigt. Till
minskning i lånekostnader bidrar
även utvecklingen i statsbudgeten
som skapat utrymme för en
nettoamortering i utländsk valuta de
senaste fyra åren. Enligt målet för
den operativa förvaltningen av
valutaskulden skall
Riksgäldskontoret under en
femårsperiod uppnå lägre kostnader i
den faktiska skulden relativt
kostnaden för den fastställda
riktmärkesportföljen. Det
sammanlagda resultatet för perioden
1995/96-2000 uppgår till drygt 4
miljarder kronor. Förvaltningen av
valutaskulden har därmed uppfyllt
det uppställda kvantitativa målet.

Riksgäldskontoret har i jämförelse
med de externa förvaltarna presterat
ett högre genomsnittligt resultat
för femårsperioden, 0,90 % av
förvaltat belopp jämfört med 0,60 %.
Resultatet har uppnåtts utan att
kontoret haft ett högre risktagande
än de externa förvaltarna. Det bör
dock noteras att de senaste årens
resultat varit negativa.

3.3 Upplåning i realobligationer

3.3.1 Principer för utvärderingen

Realobligationer fyller enligt regeringen en
viktig funktion i statens
skuldportfölj eftersom de erbjuder
möjligheter att ytterligare
diversifiera statsskuldens samman-
sättning och minska beroendet av
olika delmarknader. Real-
ränteobligationen ger investeraren
ett skydd mot inflationen.
Regeringen angav i riktlinjerna för
år 2000 att den utestående stocken
av realränteobligationer inte skulle
minska. En minskning kunde dock
tillåtas av marknadsvårdande skäl.

3.3.2 Resultat

Resultatet för realobligationsupplåningen
beräknas som den hittillsvarande
kostnadsskillnaden mellan upplåning
i nominella och reala obligationer.
Denna mäts som skillnaden mellan
förväntad inflation vid upplå-
ningstillfället och realiserad
inflation fram till
utvärderingstillfället. Det slutliga
resultatet av upplåningen i
realobligationer föreligger därmed
inte förrän vid tidpunkten då
realobligationen har förfallit.

Det kalkylmässiga resultatet för
upplåningen i realobligationer
uppgick till 1,7 miljarder kronor
för år 2000 och ackumulerat till 8,5
miljarder kronor under
femårsperioden. Resultatet förklaras
av att den realiserade inflationen
även under år 2000 förblivit låg.

3.3.3 Regeringens bedömning

Regeringens mål för upplåningen i
realobligationer är att den
långsiktig skall innebär samma eller
lägre kostnader än upplåningen på
den nominella obligationsmarknaden.
Riksgäldskontoret har uppnått det
kvantitativa målet för den reala
upplåningen. Resultatet är dock
kopplat till den framtida
utvecklingen i inflationen. Under
förutsättning att inflationen ligger
kvar på en låg nivå bör redan
ackumulerade vinster kunna bli
bestående. I annat fall riskerar det
samlade resultatet i upplåningen att
falla.

Under åren 1998-2000 har relativt
små volymer realobligationer
emitterats. Regeringen har i
tidigare utvärderingar betonat
vikten av att en aktiv marknadsvård
bedrivs i syfte att öka likviditeten
och effektiviteten i
andrahandsmarknaden för
realobligationer. De åtgärder som
Riksgäldskontoret vidtagit under år
2000 bedöms ha bidragit till detta.
Det är angeläget att
utvecklingsarbetet även
fortsättningsvis prioriteras i
kontorets verksamhet.

3.4 Upplåning från hushållen

3.4.1 Principer för utvärderingen

Hushållsupplåningen utvärderas genom att
kostnaden för upplåningen från hus-
hållen jämförs med motsvarande
upplåning i statsskuldväxlar och
nominella statsobligationer. I
kostnaden tas hänsyn till samtliga
kostnader förknippade med
hushållsupplåningen, även
Riksgäldskontorets administrativa
kostnader.

Regeringens mål för upplåningen på
hushållsmarknaden är att uppnå
största möjliga kostnadsbesparing i
förhållande till alternativa
upplåningsformer på penning- och
obligationsmarknaden. Målet avser
såväl upplåningen totalt som varje
enskilt låneinstrument.

3.4.2 Resultat

Resultatet för upplåningen på
hushållsmarknaden uppgick till 279
miljoner kronor för år 2000. Precis
som för år 1999 kan nästan hela
resultatet hänföras till
premieobligationerna, detta trots
att sparformen fortsatt att uppvisa
en sjunkande volym.

För utvärderingsperioden svarar
premieobligationerna för nästan 650
miljoner kronor av
kostnadsbesparingen. Allemansspar
svarar för knappt 390 miljoner
kronor. Riksgäldsspar uppvisade ett
negativt resultat (-35) för
perioden. Kostnadsbesparingen
uppgick dock till 5 miljoner kronor
år 1999 respektive år 2000.

3.4.3 Regeringens bedömning

Under perioden 1995/96-2000 uppgick den
samlade kostnadsbesparingen till en
knapp miljard kronor vilket innebär
att Riksgäldskontoret uppnått målet.

Verksamhetsmålet avser även de
enskilda låneinstrumenten. I det här
avseendet uppvisar Riksgäldsspar ett
samlat negativt resultat för
utvärderingsperioden. Detta beror
främst på de kostnader som belastar
resultatet under uppbyggnadsskedet
åren 1997-1998. Sparformen uppvisar
sedan år 1999 positiva resultat och
stigande volymer.

Regeringen ser också positivt på
de ansträngningar som
Riksgäldskontoret gjort för att
vårda andrahandsmarknaden för
premieobligationer. Det bör dock
betonas att likviditeten och rimliga
prisnivåer bör tillhandahållas av
marknaden. Riksgäldskontoret bör
därför vara selektivt i sina
stödjande insatser.

3.5 Teliaaffären

Uppköpen av statsobligationer i
samband med delförsäljningen av
Telia medförde större ränterörelser
än både Riksgäldskontoret och
marknaden räknade med. Även om
kontoret tydligt hade markerat att
uppköpsvolymerna var betingade av en
bedömning av de intäkter som
delprivatiseringen skulle ge blev
obligationsmarknaden överraskad både
av omfattningen av de först
annonserade volymerna och sedan den
bantning som genomfördes efter att
Näringsdepartementet offentliggjort
erbjudandet om försäljning.

Kostnaderna för räntesvängningarna
uppstod till följd av dels de lägre
räntor som kontoret tvingades köpa
tillbaka obligationerna till, dels
den osäkerhet som marknaden
åsamkades i och med att
förutsägbarheten minskade. Vinster
och förluster kom att fördelas på
ett delvis slumpmässigt sätt mellan
olika aktörer och mellan placerare
och staten.

I efterhand kan konstateras, en
iakttagelse som också
Riksgäldskontoret gjort, att
tydligheten och pedagogiken i
kommunikationen med marknadens
aktörer kunde ha varit bättre.

Det kan i efterhand diskuteras om
inte Riksgäldskontoret borde ha
övervägt mer extraordinära åtgärder
för att hantera de uppkomna
överskotten. Det hade i sådana fall
krävt att kontoret kunnat förutse
att risken för kraftiga
ränterörelser var stor. Regeringen
kan inte med fog påstå att kontoret
borde ha haft denna
anteciperingsförmåga.

Kostnaderna för uppköpen är
svårbedömda. De direkta
statsfinansiella kostnaderna
beräknas till ca 100 miljoner kronor
om ränteskillnaden under uppköpen
jämförs med en längre period efter
uppköpen än vad kontoret utgått
från. I den mån uppköpen bidrog till
att permanenta nedgången i
ränteskillnaden kan det inte
uteslutas att kostnaderna för staten
t.o.m. blev negativa. Även om
regeringen inte vågar dra så pass
långtgående slutsatser illustrerar
detta svårigheten att beräkna
kostnaderna.

3.6 Regeringens sammanfattande
bedömning av Riksgäldskontorets
operativa beslut

Sammanfattningsvis har
Riksgäldskontorets förvaltning,
enligt regeringens bedömning,
bedrivits i enlighet med det i lag
uppställda övergripande målet att
långsiktigt minimera kostnaden för
statsskulden med beaktande av risken
i förvaltningen.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som
framförs under Utskottets överväganden
föreslår utskottet att riksdagen fattar
följande beslut:

1. Regeringens beslut om riktlinjer för
statens upplåning och skuldförvaltning

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört om
regeringens beslut om riktlinjer för statens
upplåning och skuldförvaltning samt lägger
regeringens skrivelse 2000/01:104 i denna
del till handlingarna.

2. Riksgäldskontorets beslut om statens
upplåning och skuldförvaltning

Riksdagen godkänner vad utskottet anfört om
Riksgäldskontorets beslut om statens
upplåning och skuldförvaltning samt lägger
regeringens skrivelse 2000/01:104 i denna
del till handlingarna.

3. Riksgäldsspar

Riksdagen avslår motionerna

2000/01:Fi39 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) och

2000/01:Fi509 av Karin Pilsäter och Lars
Leijonborg (fp) yrkande 2.

Reservation (m, kd, fp)

Stockholm den 31maj 2001

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan
Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Bengt Silfverstrand
(s), Lisbet Calner (s), Lennart Hedquist (m), Sonia
Karlsson (s), Anna Åkerhielm (m), Carin Lundberg
(s), Siv Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén
(m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Karin
Pilsäter (fp), Tommy Waidelich (s), Carl-Axel
Johansson (m) och Lars Bäckström (v).