Anf. 69 Stefan Attefall (Kd)
Herr talman! När vi här i riksdagen diskuterar penningpolitik handlar det om människors jobb och om deras boende och privatekonomi. En penningpolitik som leder till hög inflation och stora produktionssvängningar slår rakt in i enskilda människors plånböcker. Det blir färre jobb. Det straffar den som sparar och investerar, premierar den som lånar, gör den rike rikare och drabbar dem med små marginaler hårt. Därför är en sund och stabil penningpolitik tillsammans med ordning och reda i statsfinanserna två fundamentala hörnstenar i ett anständigt samhälle. Därför är också lättsinne på det här området oerhört farligt och förödande.
När vi gör utvärderingar av svensk penningpolitik är det lätt att fastna i olika delar där vi ser brister eller behov av förbättringar. Men även om sådana självklart alltid finns, ingen mänsklig verksamhet är fullkomlig, är det viktigt att slå fast att den övergripande bilden av den svenska riksbankens sätt att sköta penningpolitiken är mycket god. Låt mig citera ur betänkandet:
"Riksbanken har enligt utskottet befäst sin position som en av de bästa centralbankerna i världen." Jag vill gärna stryka under just den meningen, den är viktig. Det är viktigt att notera att bakom den formuleringen står sex av riksdagens sju partier, mer än 90 procent av kammarens ledamöter.
I och med detta betänkande gör vi två saker. Dels genomför vi den löpande årliga utvärderingen av de tre senaste årens penningpolitik, dels lägger vi fast vilka åtgärder som vidtagits och vilka beslut som tagits med anledning av den omfattande utvärdering vi gjort av perioden 1995-2005 och som vi haft utomstående experter till vår hjälp att göra och som vi diskuterade i ett betänkande förra året. I och med detta har vi påbörjat en väg där riksdagens och finansutskottets roll som utvärderare och uppföljare av penningpolitiken stärks.
Det är också värt att notera att de två internationellt erkända professorerna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin, som gjorde en omfattande utvärdering av penningpolitiken 1995-2005, konstaterade att Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv. Det är inte bara inom idrott och vetenskap som Sverige ligger i världstoppen. Vi har anledning att vara stolta över det som fungerar bra.
Vi har i det här betänkandet granskat inflationsutvecklingen och penningpolitiken under perioden 2005-2007. Granskningen fokuserar på utfallet just 2007. Utskottets grundläggande bedömning av utvecklingen är att Riksbanken under perioden fört en väl avvägd penningpolitik. Sammantaget steg inflationen mätt som kpi under perioden med i genomsnitt 1,4 procent per år. Inflationen har därmed legat inom det så kallade toleransintervallet på 2 procent ± 1 procentenhet. Det är ett intervall inom vilket inflationen ska variera. Undantaget var 2005 då kpi-inflationen steg med endast 0,5 procent i genomsnitt under året, det vill säga ½ procentenhet under toleransintervallets nedre gräns. Mätt med det underliggande inflationsmåttet kpix steg inflationen med i genomsnitt med 1,1 procent, vilket är inom toleransintervallet.
Trots den låga inflationen har tillväxten i svensk ekonomi varit relativt hög. Genomsnittligt steg bnp med drygt 3 procent per år under perioden, samtidigt som sysselsättningen ökade kraftigt under 2006 och 2007 efter en svagare utveckling 2005.
Prognosen för 2007 har under en stor del av perioden legat relativt nära det slutliga genomsnittliga utfallet trots att inflationen under perioden påverkats av kraftigt varierande priser på till exempel energi. Både utskottets och Riksbankens egna jämförelser med andra prognosmakare visar dessutom att Riksbankens inflationsbedömningar under perioden varit jämförelsevis träffsäkra.
Vi gör den bedömningen att genomgången av räntehöjningar och underlaget vid beslutstillfällena visar att höjningarna genomförts i takt med att banken justerat sina bedömningar av inflations- och kostnadsutvecklingen. Utskottet konstaterar att inflationen började stiga kraftigt under andra halvan av 2007 och i början av 2008 på ett sätt som inte fångats upp i de prognoser som Riksbanken presenterat under utvärderingsperioden.
Med facit i hand innebär detta att Riksbanken möjligtvis borde ha höjt reporäntan lite snabbare under kanske framför allt 2006 för att motverka den snabbt stigande inflationstakten under senare delen av 2007. Möjligtvis borde Riksbanken inte ha genomfört de relativt kraftiga sänkningar av reporäntan som direktionen beslutade i juni 2005. Men utskottet kan konstatera att den snabba inflationsuppgången 2007 till en betydande del beror på kraftigt stigande priser på energi och livsmedel, vilket var svårt att förutse när man tog dessa beslut. Det är också de faktorerna som ligger bakom dagens oro för stigande inflation. De här faktorerna, energi och livsmedel, har också fått sällskap av de räntehöjningar som blivit effekten av den finansiella oro i omvärlden som vi upplever just nu.
Utskottets genomgång av Riksbankens prognoser visar att Riksbanken i likhet med så gott som alla övriga prognosmakare underskattade tillväxten i den svenska ekonomin under 2006 och överskattade den under 2007. Det beror framför allt på att man underskattade produktivitetstillväxten 2006 och kanske överskattade den 2007. Det här är någonting där andra prognosmakare har gjort ungefär samma misstag.
Men utskottet vill i sammanhanget erinra om att professorerna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin i sin utvärdering av den svenska penningpolitiken föreslog att Riksbanken med anledning av de prognosmissar man gjort under de senare åren borde lägga mer resurser på att analysera utvecklingen i realekonomin, särskilt när det gäller produktivitetstillväxten och arbetsmarknaden. Här kan vi konstatera att Riksbanken under senare år ökat sina ansträngningar på dessa områden. Däremot saknar utskottet i Riksbankens underlag för utvärdering av penningpolitiken en djupanalys av orsakerna till att Riksbanken missbedömt till exempel produktivitets- och sysselsättningsutvecklingen. Här efterlyser finansutskottet i betänkandet en mer utvecklad analys i kommande rapporter från Riksbankens sida.
Får jag också kort kommentera två andra väsentliga områden - kommunikationen gentemot omvärlden från Riksbankens sida och öppenheten. Riksbankens kommunikation har varit föremål för en stundtals intensiv debatt, och kritik har riktats mot Riksbankens beslut att inte ge penningpolitiska signaler mellan de penningpolitiska mötena. Dagens penningpolitik kräver en starkt utvecklad öppenhet. Samtidigt är det utskottets mening att de penningpolitiska besluten ska följa riksbankslagens intentioner. Diskussioner och beslut om räntan ska ske kollektivt på direktionens penningpolitiska möten. En alltför detaljerad information inför beslutssammanträdena riskerar att föregripa direktionens diskussioner och beslut och leda till att de verkliga besluten fattas före och utanför direktionens möten. Det skapar ett problem. På de penningpolitiska mötena har också riksbanksfullmäktige rätt att vara närvarande via sitt presidium. De bör kunna följa hur de fullständiga diskussionerna går. Men Riksbankens nya kommunikationspolicy som presenterades i maj förefaller tillgodose Riksbankens och marknadens behov av att ge och få information mellan mötena utan att viktiga principer för det kollektiva penningpolitiska beslutsfattandet åsidosätts.
Sveriges riksbank är också en av de mest öppna riksbankerna av alla. Den utvecklingen har förstärkts under senare år. Protokollen presenteras två veckor efter de penningpolitiska mötena. Alla ledamöters åsikter och röster offentliggörs. Direktionsmedlemmar är ute i det svenska samhället och diskuterar penningpolitiken. Riksdagen har offentliga och interna utfrågningar med Riksbanken, och vi har ett parlamentariskt sammansatt organ, riksbanksfullmäktige, som både kontrollerar och följer Riksbankens ageranden. Det är viktigt och bra.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag kommentera de reservationer som finns. Vi kunde höra Siv Holma från Vänsterpartiet, det parti som inte står bakom betänkandet, ha en lång vetenskaplig föreläsning där hon ifrågasatte själva grundvalarna för den svenska penningpolitiken och det svenska penningpolitiska ramverket. Siv Holma säger att den svenska penningpolitiken vilar på en teoretiskt bräcklig och empiriskt svag grund. Jag tror att många skulle kunna säga detsamma om Vänsterpartiets ekonomiska politik.
Det som är intressant är den oerhört grundläggande kritik som Vänsterpartiet riktar mot det penningpolitiska ramverket och penningpolitiken i Sverige. Man undrar hur Siv Holma ska få ihop det tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som står bakom det ramverk vi har.
Det skulle också vara intressant att höra Sonia Karlsson, och Helena Leander från Miljöpartiet, utveckla hur de tänker hantera Vänsterpartiets grundläggande kritik mot detta. Det är ju ingenting som man lätt kan kompromissa om, eftersom Siv Holma kallar dagens penningpolitik för ett ekonomiskpolitiskt systemskifte och en nyliberal nationalekonomisk teori.
Jag tror att det är intressant för kammaren och för många på marknaden att veta vad det är som händer om det skulle bli en annan majoritet i riksdagen så småningom. Det är ju inte småsaker man ska försöka komma överens om. Det kanske är så att Vänsterpartiets åsikter i detta fall inte kommer att prägla en sådan eventuell majoritet, vilket jag själv hoppas på. Men då blir frågan till Siv Holma: Vad grundar ni er kraftiga kritik på? Är det bara ord som inte kommer att få någon som helst verkan? Jag är tacksam för tydliga besked i de här frågorna. De är viktiga för svensk penningpolitiks framtid.
I övrigt vill jag bara yrka bifall till förslaget till beslut i finansutskottets betänkande FiU24 i dess helhet.