Utvärdering av penningpolitiken

Betänkande 2007/08:FiU24

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
16 juni 2008

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Utvärdering av penningpolitiken (FiU24)

Finansutskottet har gjort en utvärdering av penningpolitiken under treårsperioden 2005-2007. Utskottets grundläggande bedömning är att Riksbanken under perioden har fört en väl avvägd penningpolitik. Utskottet konstaterar dock att inflationen började stiga snabbt i slutet av 2007 på ett sätt som inte fångats upp i Riksbankens prognoser. Med facit i hand innebär detta att Riksbanken möjligtvis borde ha höjt reporäntan lite snabbare under kanske framför allt 2006 för att motverka den snabbt stigande inflationstakten under 2007. Finansutskottet har beslutat att vart fjärde år ge externa experter i uppdrag att utvärdera den svenska penningpolitiken. Den första utvärderingen beräknas vara klar hösten 2011.
Utskottets förslag till beslut
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.

Ärendets gång

Förslag

Information kommer

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2008-05-22
Justering: 2008-06-05
Trycklov till Gotab och webb: 2008-06-09
Trycklov: 2008-06-09
Reservationer: 1
Betänkande 2007/08:FiU24

Alla beredningar i utskottet

2008-04-08, 2008-05-13, 2008-05-22

Utvärdering av penningpolitiken (FiU24)

Finansutskottet har gjort en utvärdering av penningpolitiken under treårsperioden 2005-2007. Utskottets grundläggande bedömning är att Riksbanken under perioden har fört en väl avvägd penningpolitik. Utskottet konstaterar dock att inflationen började stiga snabbt i slutet av 2007 på ett sätt som inte fångats upp i Riksbankens prognoser. Med facit i hand innebär detta att Riksbanken möjligtvis borde ha höjt reporäntan lite snabbare under kanske framför allt 2006 för att motverka den snabbt stigande inflationstakten under 2007.

Finansutskottet har beslutat att vart fjärde år ge externa experter i uppdrag att utvärdera den svenska penningpolitiken. Den första utvärderingen beräknas vara klar hösten 2011.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2008-06-16
Stillbild från Debatt om förslag 2007/08:FiU24, Utvärdering av penningpolitiken

Debatt om förslag 2007/08:FiU24

Webb-tv: Utvärdering av penningpolitiken

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 67 Anna Lilliehöök (M)
Herr talman! Nu ska vi debattera betänkandet om utvärdering av penningpolitiken. Penningpolitiken och räntesättningen görs av vår fristående riksbank. I betänkandet redovisas en utvärdering av penningpolitiken och en uppföljning som två professorer, Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin, gjorde över perioden 1995-2005. Den bedömning som görs i betänkandet är att Riksbanken fört en väl avvägd penningpolitik där inflationen successivt har stigit under perioden, vilket ganska väl har fångats upp av Riksbankens prognoser och korresponderande fastställande av räntan. Utskottet konstaterar dock att den snabba stegringen av inflationen i slutet av 2007 inte fångats upp i årets prognoser, vilket naturligtvis borde ha föranlett åtgärder från Riksbanken. Utskottet pekar också på att inflationshöjningen till stor del berott på kraftigt stigande priser på energi och livsmedel, vilka torde ha varit svåra att förutse under 2005 och 2006. Riksbanken har i likhet med så gott som alla prognosmakare under perioden gjort felbedömningar av tillväxt- och sysselsättningsutvecklingen, bland annat på grund av att man har underskattat den starka ökningen av produktiviteten. För Riksbankens del bör det innebära att nästa års underlagsrapport bör kompletteras med en analys av bedömningarna inför prognoserna. Den gjorda utvärderingen av penningpolitiken mellan 1995 och 2005 har inneburit att såväl riksdagen som Riksbanken har genomfört en rad åtgärder som bidrar till att öka öppenheten och den offentliga diskussionen om penningpolitiken. Riksbanken har enligt utskottet befäst sin position som en av de bästa centralbankerna i världen, men utskottet konstaterar samtidigt att det finns ett behov av regelbundet återkommande externa utvärderingar. Utskottet har därför i betänkandet föreslagit att externa experter vart fjärde år ska ges i uppdrag att utvärdera den svenska penningpolitiken. Till betänkandet har fogats en reservation. Härmed överlämnar jag ärendet för debatt!

Anf. 68 Siv Holma (V)
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen. I november 1992 övergick Sverige till en penningpolitisk regim med flytande växelkurs. Kort därefter, i januari 1993, beslutade Riksbanken att penningpolitiken i fortsättningen skulle styras av ett inflationsmål. Denna politik preciserades och lagreglerades i och med att Riksbanken från och med 1999 blev lagfäst oberoende gentemot riksdagen och regeringen. Enligt riksbankslagen ska Riksbanken upprätthålla ett fast penningvärde. Det innebär att inflationen ska hållas låg och stabil. Riksbanken har sedan definierat detta som att penningpolitiken ska vägledas av ett inflationsmål på 2 procent med ett toleransintervall på ± 1 procentenhet. Detta är i princip det enda mål Riksbanken har att rätta sig efter. I arbetet med att ta fram riksbankslagen diskuterades det om målet om fast penningvärde borde kompletteras med mål till exempel för bnp-tillväxten eller sysselsättningen. Under riksdagsbehandlingen ansågs det att det inte behövdes kompletterande mål. Man ansåg att kompletterande mål skulle vara svåra att förena med regelverket inom EU och olämpliga med tanke på att penningpolitiken inte kan påverka tillväxt och sysselsättning. Det är ett resonemang som vilar på ekonomerna Edmund Phelps och Milton Friedman som i slutet av 60-talet lanserade en teori om att ekonomin strävar mot en "naturlig arbetslöshetsnivå" och att försök att pressa ned arbetslösheten under denna nivå bara leder till ökad inflation. Man antar att den naturliga arbetslöshetsnivån, eller som den också kallas, jämviktsarbetslösheten, bestäms av arbetsmarknadens funktionssätt. Något förenklat kan man säga att ju mer avreglerad arbetsmarknaden är desto bättre tror man att den fungerar. Vänsterpartiet menar att resonemanget om en jämviktsarbetslöshet som arbetsmarknaden hela tiden strävar mot vilar på en teoretiskt bräcklig och empiriskt svag grund. Vi anser inte att det är korrekt att beskriva arbetsmarknaden som en marknad som hela tiden konvergerar mot ett jämviktsläge. Vi anser att arbetsmarknaden i själva verket består av en mängd olika delmarknader med skiftande prisvillkor och olikartade utbuds- och efterfrågeförhållanden. Det är bättre att beskriva arbetsmarknaden som en fortlöpande och dynamisk process som det blir alldeles för förenklat att beskriva i en enkel jämviktsmodell. Arbetsmarknaden är inte som vilken marknad som helst. Det finns ett antal empiriska omständigheter som teorierna bakom jämviktsarbetslösheten och framför allt dess bestämningsfaktorer har svårt att förklara. En sådan är det faktum att Sverige under stora delar av efterkrigstiden fram till krisens 1990-tal hade en betydligt lägre arbetslöshet än USA, detta samtidigt som Sverige hade högre lägstalöner, högre ersättningar i arbetslöshetsförsäkringarna och starkare anställningsskydd - något som enligt den nämnda teoribildningen skulle resultera i att Sverige skulle ha högre arbetslöshet än USA. Ett annat exempel är hur arbetslösheten utvecklats i Sverige. I lönebildningsrapporten för 2007 bedömde Konjunkturinstitutet jämviktsarbetslösheten under 1980-talet till ca 3,5 procent. Numera ligger den på ca 6 procent. Utvecklingen rimmar illa med Phelps och Friedmans teorier. Det har ju skett betydande förändringar på arbetsmarknaden sedan i slutet av 1980-talet. Det är förändringar som till exempel att ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen har sänkts och att antalet tidsbegränsade anställningar har ökat. Det är faktorer som enligt teorin om jämviktsarbetslösheten borde sänka arbetslöshetsnivån, inte öka den som det blivit i verkligheten. Herr talman! Vänsterpartiet anser att den beskrivna utvecklingen av Riksbankens nuvarande ställning och formuleringen av målen för den svenska penningpolitiken är ett uttryck för det ekonomiska och politiska systemskifte som inleddes på 1980-talet. Den svenska penningpolitiken och dess regim baseras på nyliberal nationalekonomisk teori. Ansvaret för att stabilisera ekonomin under rörlig växelkurs ligger framför allt på penningpolitiken. Som jag tidigare nämnt styrs penningpolitiken i princip enbart av inflationsmålet. Det är Riksbanken som har huvudansvaret för stabiliseringspolitiken. Riksbanken kan ta hänsyn till ekonomins reala utveckling men bara om det är förenligt med inriktningen att hålla inflationen på 2 procent. Problemet är att en penningpolitik som enbart vägleds av ett inflationsmål saknar mekanismer för att styra ekonomin mot fullt resursutnyttjande. Det kan ofta uppkomma situationer där den ekonomiska utvecklingen behöver en annan penningpolitik än vad som följer av inflationsmålet. Forskning av till exempel Kenneth Rogoff visar att det i allmänhet inte är önskvärt att penningpolitiken bedrivs utifrån en strikt prisstabiliseringsnorm. En sådan norm påverkar jobben och produktionen. Enligt Vänsterpartiets uppfattning är det orimligt att penningpolitiken saknar mål som tar hänsyn till jobben och produktionen. Priset för dagens inflationspolitik är högt. Vi betalar med en högre arbetslöshet än vad vi hade behövt. Herr talman! Vänsterpartiet anser att styrningen av Riksbanken måste demokratiseras. Kombinationen av ett ensidigt mål om prisstabilitet och en oberoende riksbank innebär att finanspolitiska åtgärder för att öka sysselsättning ofta riskerar att motverkas av Riksbankens räntehöjningar. Riksbankens motiv är att ökad sysselsättning riskerar att hota inflationsmålet. Det här leder till ett olyckligt dubbelkommando i den ekonomiska politiken. Vänsterpartiet anser att besluten om räntan måste underställas riksbanksfullmäktige så att man får till stånd en samverkande finans- och penningpolitik som understöder det övergripande målet om full sysselsättning. Enligt Vänsterpartiets mening är det en bra utvärdering av Sveriges penningpolitik 1995-2005 som har blivit genomförd. Utvärderingen och finansutskottets behandling av den har på ett förtjänstfullt sätt ökat den nödvändiga debatten om den svenska penningpolitiken. Utvärderingen lyfter fram såväl riksbanksorganisationens kompetens och förtjänster som en del konkreta problem med dagens penningpolitik. Men den utelämnar helt de samhälleliga maktförhållandena i analysen av penningpolitiken. Vi kan än en gång konstatera att möjligheterna för riksdagen att konkret påverka penningpolitiken är små. Enligt riksbankslagen får direktionen i Riksbanken varken söka eller ta emot instruktioner, och enligt regeringsformen får ingen myndighet bestämma hur Riksbanken ska besluta i penningpolitiska frågor. Det leder till en mycket märklig situation. Å ena sidan är det viktigt att det förs en penningpolitisk debatt. Å andra sidan får debatten inte påverka inriktningen av de penningpolitiska besluten. Herr talman! Avslutningsvis och utifrån Vänsterpartiets grundläggande kritik avstår vi från att framföra konkreta synpunkter på finansutskottets ställningstagande vad gäller uppföljning av utvärderingen 1995-2005 och utvärderingen 2005-2007.

Anf. 69 Stefan Attefall (Kd)
Herr talman! När vi här i riksdagen diskuterar penningpolitik handlar det om människors jobb och om deras boende och privatekonomi. En penningpolitik som leder till hög inflation och stora produktionssvängningar slår rakt in i enskilda människors plånböcker. Det blir färre jobb. Det straffar den som sparar och investerar, premierar den som lånar, gör den rike rikare och drabbar dem med små marginaler hårt. Därför är en sund och stabil penningpolitik tillsammans med ordning och reda i statsfinanserna två fundamentala hörnstenar i ett anständigt samhälle. Därför är också lättsinne på det här området oerhört farligt och förödande. När vi gör utvärderingar av svensk penningpolitik är det lätt att fastna i olika delar där vi ser brister eller behov av förbättringar. Men även om sådana självklart alltid finns, ingen mänsklig verksamhet är fullkomlig, är det viktigt att slå fast att den övergripande bilden av den svenska riksbankens sätt att sköta penningpolitiken är mycket god. Låt mig citera ur betänkandet: "Riksbanken har enligt utskottet befäst sin position som en av de bästa centralbankerna i världen." Jag vill gärna stryka under just den meningen, den är viktig. Det är viktigt att notera att bakom den formuleringen står sex av riksdagens sju partier, mer än 90 procent av kammarens ledamöter. I och med detta betänkande gör vi två saker. Dels genomför vi den löpande årliga utvärderingen av de tre senaste årens penningpolitik, dels lägger vi fast vilka åtgärder som vidtagits och vilka beslut som tagits med anledning av den omfattande utvärdering vi gjort av perioden 1995-2005 och som vi haft utomstående experter till vår hjälp att göra och som vi diskuterade i ett betänkande förra året. I och med detta har vi påbörjat en väg där riksdagens och finansutskottets roll som utvärderare och uppföljare av penningpolitiken stärks. Det är också värt att notera att de två internationellt erkända professorerna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin, som gjorde en omfattande utvärdering av penningpolitiken 1995-2005, konstaterade att Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv. Det är inte bara inom idrott och vetenskap som Sverige ligger i världstoppen. Vi har anledning att vara stolta över det som fungerar bra. Vi har i det här betänkandet granskat inflationsutvecklingen och penningpolitiken under perioden 2005-2007. Granskningen fokuserar på utfallet just 2007. Utskottets grundläggande bedömning av utvecklingen är att Riksbanken under perioden fört en väl avvägd penningpolitik. Sammantaget steg inflationen mätt som kpi under perioden med i genomsnitt 1,4 procent per år. Inflationen har därmed legat inom det så kallade toleransintervallet på 2 procent ± 1 procentenhet. Det är ett intervall inom vilket inflationen ska variera. Undantaget var 2005 då kpi-inflationen steg med endast 0,5 procent i genomsnitt under året, det vill säga ½ procentenhet under toleransintervallets nedre gräns. Mätt med det underliggande inflationsmåttet kpix steg inflationen med i genomsnitt med 1,1 procent, vilket är inom toleransintervallet. Trots den låga inflationen har tillväxten i svensk ekonomi varit relativt hög. Genomsnittligt steg bnp med drygt 3 procent per år under perioden, samtidigt som sysselsättningen ökade kraftigt under 2006 och 2007 efter en svagare utveckling 2005. Prognosen för 2007 har under en stor del av perioden legat relativt nära det slutliga genomsnittliga utfallet trots att inflationen under perioden påverkats av kraftigt varierande priser på till exempel energi. Både utskottets och Riksbankens egna jämförelser med andra prognosmakare visar dessutom att Riksbankens inflationsbedömningar under perioden varit jämförelsevis träffsäkra. Vi gör den bedömningen att genomgången av räntehöjningar och underlaget vid beslutstillfällena visar att höjningarna genomförts i takt med att banken justerat sina bedömningar av inflations- och kostnadsutvecklingen. Utskottet konstaterar att inflationen började stiga kraftigt under andra halvan av 2007 och i början av 2008 på ett sätt som inte fångats upp i de prognoser som Riksbanken presenterat under utvärderingsperioden. Med facit i hand innebär detta att Riksbanken möjligtvis borde ha höjt reporäntan lite snabbare under kanske framför allt 2006 för att motverka den snabbt stigande inflationstakten under senare delen av 2007. Möjligtvis borde Riksbanken inte ha genomfört de relativt kraftiga sänkningar av reporäntan som direktionen beslutade i juni 2005. Men utskottet kan konstatera att den snabba inflationsuppgången 2007 till en betydande del beror på kraftigt stigande priser på energi och livsmedel, vilket var svårt att förutse när man tog dessa beslut. Det är också de faktorerna som ligger bakom dagens oro för stigande inflation. De här faktorerna, energi och livsmedel, har också fått sällskap av de räntehöjningar som blivit effekten av den finansiella oro i omvärlden som vi upplever just nu. Utskottets genomgång av Riksbankens prognoser visar att Riksbanken i likhet med så gott som alla övriga prognosmakare underskattade tillväxten i den svenska ekonomin under 2006 och överskattade den under 2007. Det beror framför allt på att man underskattade produktivitetstillväxten 2006 och kanske överskattade den 2007. Det här är någonting där andra prognosmakare har gjort ungefär samma misstag. Men utskottet vill i sammanhanget erinra om att professorerna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin i sin utvärdering av den svenska penningpolitiken föreslog att Riksbanken med anledning av de prognosmissar man gjort under de senare åren borde lägga mer resurser på att analysera utvecklingen i realekonomin, särskilt när det gäller produktivitetstillväxten och arbetsmarknaden. Här kan vi konstatera att Riksbanken under senare år ökat sina ansträngningar på dessa områden. Däremot saknar utskottet i Riksbankens underlag för utvärdering av penningpolitiken en djupanalys av orsakerna till att Riksbanken missbedömt till exempel produktivitets- och sysselsättningsutvecklingen. Här efterlyser finansutskottet i betänkandet en mer utvecklad analys i kommande rapporter från Riksbankens sida. Får jag också kort kommentera två andra väsentliga områden - kommunikationen gentemot omvärlden från Riksbankens sida och öppenheten. Riksbankens kommunikation har varit föremål för en stundtals intensiv debatt, och kritik har riktats mot Riksbankens beslut att inte ge penningpolitiska signaler mellan de penningpolitiska mötena. Dagens penningpolitik kräver en starkt utvecklad öppenhet. Samtidigt är det utskottets mening att de penningpolitiska besluten ska följa riksbankslagens intentioner. Diskussioner och beslut om räntan ska ske kollektivt på direktionens penningpolitiska möten. En alltför detaljerad information inför beslutssammanträdena riskerar att föregripa direktionens diskussioner och beslut och leda till att de verkliga besluten fattas före och utanför direktionens möten. Det skapar ett problem. På de penningpolitiska mötena har också riksbanksfullmäktige rätt att vara närvarande via sitt presidium. De bör kunna följa hur de fullständiga diskussionerna går. Men Riksbankens nya kommunikationspolicy som presenterades i maj förefaller tillgodose Riksbankens och marknadens behov av att ge och få information mellan mötena utan att viktiga principer för det kollektiva penningpolitiska beslutsfattandet åsidosätts. Sveriges riksbank är också en av de mest öppna riksbankerna av alla. Den utvecklingen har förstärkts under senare år. Protokollen presenteras två veckor efter de penningpolitiska mötena. Alla ledamöters åsikter och röster offentliggörs. Direktionsmedlemmar är ute i det svenska samhället och diskuterar penningpolitiken. Riksdagen har offentliga och interna utfrågningar med Riksbanken, och vi har ett parlamentariskt sammansatt organ, riksbanksfullmäktige, som både kontrollerar och följer Riksbankens ageranden. Det är viktigt och bra. Herr talman! Avslutningsvis vill jag kommentera de reservationer som finns. Vi kunde höra Siv Holma från Vänsterpartiet, det parti som inte står bakom betänkandet, ha en lång vetenskaplig föreläsning där hon ifrågasatte själva grundvalarna för den svenska penningpolitiken och det svenska penningpolitiska ramverket. Siv Holma säger att den svenska penningpolitiken vilar på en teoretiskt bräcklig och empiriskt svag grund. Jag tror att många skulle kunna säga detsamma om Vänsterpartiets ekonomiska politik. Det som är intressant är den oerhört grundläggande kritik som Vänsterpartiet riktar mot det penningpolitiska ramverket och penningpolitiken i Sverige. Man undrar hur Siv Holma ska få ihop det tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som står bakom det ramverk vi har. Det skulle också vara intressant att höra Sonia Karlsson, och Helena Leander från Miljöpartiet, utveckla hur de tänker hantera Vänsterpartiets grundläggande kritik mot detta. Det är ju ingenting som man lätt kan kompromissa om, eftersom Siv Holma kallar dagens penningpolitik för ett ekonomiskpolitiskt systemskifte och en nyliberal nationalekonomisk teori. Jag tror att det är intressant för kammaren och för många på marknaden att veta vad det är som händer om det skulle bli en annan majoritet i riksdagen så småningom. Det är ju inte småsaker man ska försöka komma överens om. Det kanske är så att Vänsterpartiets åsikter i detta fall inte kommer att prägla en sådan eventuell majoritet, vilket jag själv hoppas på. Men då blir frågan till Siv Holma: Vad grundar ni er kraftiga kritik på? Är det bara ord som inte kommer att få någon som helst verkan? Jag är tacksam för tydliga besked i de här frågorna. De är viktiga för svensk penningpolitiks framtid. I övrigt vill jag bara yrka bifall till förslaget till beslut i finansutskottets betänkande FiU24 i dess helhet.

Anf. 70 Siv Holma (V)
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga så här som ett svar på Stefan Attefalls fråga vad gäller Vänsterpartiets kritik av Riksbanken och penningpolitiken. Först och främst är inte kritiken speciellt ny. Den har vi haft sedan Riksbanken fick sin självständiga ställning 1999. Jag tycker, utan att slå mig alldeles för mycket för bröstet, att den kritik som Vänsterpartiet har framfört här i riksdagen och även den debatt och kritik som har funnits utanför riksdagen har gjort Riksbanken öppnare och att man i viss mån även gått i rätt riktning när det gäller demokratisering. Nu får Riksbanksfullmäktiges ordförande vara med i direktionen och höra när direktionen resonerar om inflationen. Det är halva inne, så att säga. Nu går man så långt att jag tror att det blir med nödvändighet, som vi förespråkar, som Riksbanksfullmäktige ska ha avgörandet i de här frågorna. Jag tror att det inte ligger så långt bort i framtiden. Vi har samarbetat med både Socialdemokraterna och Miljöpartiet sedan 1999, även när detta beslut fattades, och vi har visat att vi kan göra två saker samtidigt. Vi kan ha en kritik och vara oerhört konstruktiva i kritiken och också föra de ekonomiskpolitiska förutsättningarna framåt.

Anf. 71 Stefan Attefall (Kd)
Herr talman! Min poäng är att Vänsterpartiet inte längre har ambitionen att vara ett stödparti i riksdagen vid en eventuell annan majoritet utan vill vara en del av regeringen, vill göra det norska exemplet till verklighet i Sverige. I Norge sitter faktiskt Vänsterpartiets ledare som finansminister. I en sådan medverkan går det inte att spela på två planhalvor samtidigt, utan man måste välja. Deltar man i en regering och fattar kollektiva beslut innebär det självklart plus och minus. Ni kan inte bara säga att en så grundläggande och allvarlig kritik som ni riktar mot hela det penningpolitiska ramverket inte betyder någonting i ett regeringssamarbete. Antingen står ni fast vid detta - då kommer det att skapa problem, och jag hoppas verkligen att de andra inte lyssnar på er - eller också är det bara ord ni kastar ur er i opposition men som ni inte tänker driva. Ni måste ju bestämma er. Är det verkligen en grundläggande ideologisk kritik mot svensk penningpolitik detta med en nyliberal nationalekonomisk teori, ett ekonomiskpolitiskt systemskifte och er mystifiering av några Riksbanksdelegationsledamöter som några märkliga människor som sitter i sina kammare och sätter sig över vanliga människors vardag? Tänker ni driva det? Står ni för det? Då måste ni också veta hur det ska ske i samverkan med eventuella samarbetspartner i en eventuellt kommande regering. Jag hoppas att Socialdemokraterna står fast vid sitt ramverk - än så länge har de gjort det - men då tror jag faktiskt att Siv Holmas inlägg här mest är till för att tillfredsställa några partiaktivister på hemmaplan men att det i sak inte betyder någonting. Jag skulle vilja veta vad det är som gäller, Siv Holma.

Anf. 72 Siv Holma (V)
Herr talman! Kristdemokraterna borde väl veta lika väl som alla andra att man inte upphör som parti för att man ingår i en regering, inte ens Kristdemokraterna som ingår i en fyrpartiregering. När man ingår i en regering innebär det inte att man har bildat ett nytt parti, ett alliansparti. Vår kritik tycker jag är tydlig. Vi har varit väldigt konsekventa. Vi har hela tiden också varit konstruktiva i att hitta förändringar som kan vara i linje med vad vi i grund och botten tänker och tycker. Det är ganska självklart och inte alls något märkvärdigt att man när det är fler än en måste resonera sig fram till det som gäller i en regering. Det borde också Stefan Attefall ha goda erfarenheter av. Det innebär ju inte att ni har lämnat er grundinställning i olika frågor, för jag kan tänka mig att Stefan Attefall inte kommer att få igenom ett nej till könsneutrala äktenskap. Men det betyder väl inte för den sakens skull att ni har ändrat uppfattning i grunden? Min erfarenhet av att vara en del av samarbetet förra mandatperioden under åtta år är att det var ett väldigt bra samarbete. Det blev bara bättre och bättre klimat för varje år som gick. Jag tror att det är ganska naturligt att det blir ett samverkande regeringsarbete. Jag förstår att Attefall är orolig för detta. Men om man ska vara riktigt ärlig gick det hyggligt under de åtta åren, och det kommer säkert att gå hyggligt i framtiden också.

Anf. 73 Stefan Attefall (Kd)
Herr talman! Skillnaden är bara att en regering kan ha olika ingångar i frågor där man kanske kan hitta en kompromiss, exempelvis om hur höga ersättningsnivåer ska vara, hur exakt man ska utforma ett regelverk, men nu pratar vi om en grundläggande syn på hur den ekonomiska politiken ska utformas. Jag vill påstå att inget av de fyra nuvarande allianspartierna hade kunnat ingå i regeringen om vi inte hade haft en grundläggande samsyn om vilken ekonomisk politik och penningpolitik vi ska bedriva. Det innebär inte att vi är överens om alla detaljer. Men den grundläggande samsynen måste finnas, annars kan man inte bilda regering. Om man försöker vara en regering och bedriva opinion mot samma regering i ekonomiskpolitiska avseenden blir det kaos för den regeringen. Jag skulle vilja påstå att vi har en bra penningpolitik i Sverige. Vi har också andras ord på att vi har en av de bästa riksbankerna i världen. Vi har ett bra penningpolitiskt regelverk som har tjänat svenska folket väl. Det ska vi vara rädda om. Därför vill jag inte ha en norsk situation i Sverige med en vänsterpartist som finansminister.

Anf. 74 Sonia Karlsson (S)
Herr talman! Har Riksbanken fört en bra penningpolitik? Ja, i finansutskottets granskning för treårsperioden 2005-2007 är utskottets grundläggande bedömning att Riksbanken fört en väl avvägd penningpolitik under perioden. Men innan jag kommenterar det ytterligare vill jag redovisa några av de förändringar som skett till följd av utvärderingen av den svenska penningpolitiken 1995-2005 som tidigare talare har nämnt här. Till följd av utvärderingens resultat och rekommendationer har såväl Riksbanken som riksdagen under de senaste åren genomfört en rad åtgärder som ytterligare bidrar till att öka öppenheten, insynen och den offentliga diskussionen om den svenska penningpolitiken och dess utformning. Exempelvis offentliggör Riksbanken från och med Penningpolitisk rapport nr 1 2007 sin egen prognos över reporäntans utveckling. Riksbanken går längre än vad utvärderingen rekommenderade genom att Riksbanken redovisar såväl den specifika ränteprognosen som ett osäkerhetsintervall. I linje med utvärderingens förslag infördes den 1 januari 2008 en ny ledningsorganisation i Riksbanken, vilken innebär att direktionen i högre grad än tidigare delegerar den dagliga operativa verksamheten till riksbankschefen. I ambitionen att ytterligare öka öppenheten och tydligheten beslutade Riksbanken i maj 2007 att hålla presskonferens efter varje penningpolitiskt möte, det vill säga även efter möten där reporäntan inte har förändrats. Beslutet innebar också att direktionsledamöterna i tal och anföranden inte längre ska ge några signaler om ränteförändringar mellan de penningpolitiska mötena. Riksbankens kommunikation gentemot allmänheten och marknaderna har under det senaste året varit föremål för en tidvis intensiv debatt. Den kritik som framförts har bland annat handlat om att Riksbanken blivit otydligare och svårare att förutse. Exempelvis blossade debatten upp i februari 2008 då Riksbanken höjde reporäntan med 0,25 procentenheter medan marknaden förväntade sig en oförändrad räntenivå. I början av maj i år presenterade direktionen en ny kommunikationspolicy för Riksbanken. Som svar på kritiken ska nu direktionsledamöterna mellan de penningpolitiska mötena till exempel i tal kunna redogöra för viktiga penningpolitiska frågeställningar. De ska även, efter att protokollen offentliggjorts, kunna redogöra för sina personliga avvägningar. För att inte störa den penningpolitiska beslutsprocessen ska dock Riksbanken vara återhållsam med information nära ett penningpolitiskt möte. En av rekommendationerna i utvärderingen var att dialogen mellan Sveriges riksdag och Riksbanken behövde förbättras, precis som Stefan Attefall nämnde, samt att finansutskottet borde överväga att i sin utvärdering anlita externa experter. Dessa synpunkter har utskottet tagit till sig. Den offentliga utfrågningen sker nu ungefär två veckor efter att den penningpolitiska rapporten har blivit offentlig och protokollet från direktionens penningpolitiska möte har offentliggjorts. Som det tidigare sagts bjuds externa experter också in för att kommentera den penningpolitiska rapporten. Sammantaget innebär detta att utskottet har fått mer tid och bättre underlag för att kunna genomlysa rapporten och ställa relevanta frågor till riksbankschefen vid de offentliga utfrågningarna. En annan mycket viktig del som nu vidareutvecklas är kontakten mellan finansutskottet och riksbanksfullmäktige. Finansutskottet har beslutat att hålla interna utfrågningar med riksbanksfullmäktiges presidium två gånger per år eller vid behov för att utveckla informationen mellan utskottet och fullmäktige och för att föra en dialog med fullmäktige om fullmäktiges kontrollfunktion. Det är enligt utskottets mening viktigt för insynen och granskningen av Riksbankens verksamhet att fullmäktige fyller och vidareutvecklar sin kontrollerande funktion, bland annat vad gäller den penningpolitiska processen, att underlagen och metodvalen i den penningpolitiska processen utvecklas. Den uppföljning som är gjord visar att det finns behov av regelbundet återkommande externa utvärderingar. Utskottet har därför beslutat att vart fjärde år ge externa experter i uppdrag att utvärdera den svenska penningpolitiken. Herr talman! I utskottets betänkande om utvärderingen av penningpolitiken mellan 1995 och 2005 delade utskottet utvärderarnas allmänna omdöme att Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv. Utskottet instämde också i utvärderarnas slutsats att inflationen under de senaste åren konsekvent underskridit inflationsmålet, vilket sannolikt bidragit till att arbetslösheten varit högre och produktiviteten lägre än den annars skulle ha varit. Jag vill återkomma till utvärderingen av penningpolitiken den senaste treårsperioden. Som det har sagts innan har inflationen varit låg under större delen av perioden och legat under inflationsmålet men inom det så kallade toleransintervallet. Den låga inflationen beror bland annat på ett lågt resursutnyttjande i periodens inledning samt på en snabb produktivitetstillväxt 2005. Inflationen har stigit successivt under perioden och utvärderingen visar att Riksbankens prognoser ganska väl fångat upp den stigande inflationstrenden. Dessutom har Riksbankens inflationsbedömningar under perioden varit jämförelsevis träffsäkra. I början av 2007 räknade Riksbanken med en fortsatt stark konjunktur, stigande sysselsättning och en snabbt ökad produktivitet. Inflationen bedömdes dock stiga långsammare än vad man förväntat i tidigare prognoser, bland annat till följd av lägre energipriser och en starkare krona. Vid mötet i maj 2007 förändrades Riksbankens syn på utvecklingen. Bilden av ett stigande kostnadstryck hade förstärkts under de gångna månaderna enligt underlagsrapporten. Bland annat såg finanspolitiken ut att bli mer expansiv än vad man tidigare antagit - alltså regeringens skattesänkningar - samtidigt som arbetslösheten sjönk snabbare än förväntat. Mot slutet av 2007 och inledningen av 2008 börjar dock inflationen stiga på ett sätt som inte fångas in i Riksbankens prognoser. Utvärderingen visar vidare att Riksbanken, i likhet med så gott som alla prognosmakare, under perioden gjort felbedömningar av tillväxt- och sysselsättningsutvecklingen. Utskottet konstaterar, vilket också sagts tidigare, att det i underlagsrapporten saknas djupare analyser av orsakerna till att man felbedömt produktivitets- och sysselsättningsutvecklingen. Utskottet anser därför att nästa års rapport bör kompletteras med denna typ av lärande analyser. Sammantaget är dock utskottets grundläggande bedömning att Riksbanken under perioden 2005-2007 fört en väl avvägd penningpolitik. Vi har nu inflationssiffror som är över 4 procent. Det är den högsta inflationen på 15 år. Det är allvarligt, inte minst eftersom inflationsförväntningarna också är historiskt höga. Men det är inte bara Riksbankens sak att hantera. Det krävs att även finanspolitiken är väl balanserad. Ska man få goda resultat måste alla delar av den ekonomiska politiken fungera väl - såväl regeringens och riksdagens ekonomiska politik som Riksbankens penningpolitik. Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag.

Anf. 75 Ann-Charlotte Hammar Joh (M)
Herr talman! Jag satt och lyssnade på debatten om skogspolitik i förmiddags. Att göra sig en bild av hur det känns att promenera i en skog är kanske lite lättare än att förklara penningpolitik. Därför är det kanske bra att vi repeterar efter varandra vad vi tycker i frågan. När finansutskottet debatterade penningpolitik här i kammaren för ett år sedan kunde vi konstatera att den externa granskningen, som initierats av det tidigare finansutskottet och som genomfördes av professorerna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin för åren 1995-2005, sågs som mycket värdefull. Därför har det nuvarande finansutskottet beslutat att även framöver komplettera de egna utvärderingarna av Riksbanken med en extern granskning av den svenska penningpolitiken vart fjärde år. Det är enligt utskottets mening viktigt för öppenheten och för utvecklingen av penningpolitiken att det med viss regelbundenhet sker en oberoende genomgång av penningpolitikens ramar och resultat. Herr talman! Efter de rekommendationer som framkom i den första externa granskningen har såväl Riksbanken som riksdagen under de senaste åren genomfört en rad åtgärder i riktning mot att öka öppenheten, insynen och den offentliga diskussionen om den svenska penningpolitiken och dess utformning. Vilka förändringar har då skett? Vi har redan tidigare hört dem, men jag repeterar dem ännu en gång. En av de mer genomgripande förändringarna, som fått effekter på såväl Riksbankens eget interna arbete som marknadens analyser, är att Riksbanken sedan början av 2007 publicerar egna prognoser över den kommande ränteutvecklingen. Eftersom dessa prognoser bara verkat drygt ett år kommer det framöver att se dem i full effekt. Prognoserna för den så kallade räntebanan ger en tydligare och mer sammanhållen bild av Riksbankens syn på ekonomins och räntans utveckling. En andra viktig åtgärd är att öppenheten gentemot allmänheten har vuxit då beslut tagits om att publicera ledamöternas namn i protokollen från de penningpolitiska mötena. Det är en åtgärd som har fått internationellt erkännande och som visar på demokratisk insyn i verksamheten. Det skapar förtroende och tilltro till penningpolitiken. Riksbanksfullmäktige har som en följd av åtgärderna påbörjat ett arbete med att vidareutveckla fullmäktiges roll att kontrollera Riksbankens verksamhet, den så kallade kontrollfunktionen. En av de viktigaste delarna i denna är uppföljningen av direktionens verksamhet, bland annat genom att ordförandens och vice ordförandens rätt att närvara vid direktionens sammanträden. I finansutskottet har vi sett positivt på fullmäktiges utvecklingsarbete. Vi har beslutat att i utskottet hålla interna utfrågningar med fullmäktiges presidium två gånger per år eller vid behov för att utveckla dialogen. Herr talman! Med den nya ordningen att inte längre ge några signaler om ränteförändringar mellan de penningpolitiska mötena följde att Riksbanken fick en del kritik från den analyserande omvärlden utanför banken där upplevelsen var att det fanns en otydlighet och svårighet i att förutse vad som skulle komma. En förväntning på oförändrad räntenivå gav i stället en höjd reporänta med 0,25 procentenheter. Övergången till den nya redovisningsformen var med andra ord inte glasklar för omvärldsanalytikerna. Utskottet har poängterat vikten av att Riksbanken tydligt och begripligt redovisar och informerar om varför olika räntebeslut tagits. Efter debatten om huruvida räntehöjningen var fel eller rätt kan vi nu med facit i hand konstatera att det var en alldeles korrekt åtgärd av Riksbanken. Vi kan efter den externa utfrågningen konstatera att det förändringsarbete som nu pågått i två års tid fortsatt kommer att leda till en än mer väl fungerande svensk penningpolitik. Vi får en levande debatt, en process med ständiga förbättringar som arbetssätt och en större förståelse. Utskottet konstaterade, liksom utvärderingarna av Giavazzi och Mishkin, att Riksbanken befäster sin position som en av de bästa och mest transparenta centralbankerna i världen. Herr talman! Då Riksbanken är en myndighet under riksdagen granskar finansutskottet den förda penningpolitiken; så även denna gång. Denna granskning omfattar de tre senaste åren, då det finns en fördröjning från det att penningpolitiska beslut tas till dess att de slår igenom fullt ut i samhället. Beslut om räntenivån måste därför bygga på prognoser om framtiden. Riksbanken tittar på vad som sker i Sverige och i länderna runt omkring oss. Man skulle kunna likna det vid en väderleksrapport där man tittar på konjunkturläge, arbetsutbud, hur arbetsmarknaden fungerar, hur produktiviteten utvecklas, tillgångspriser och mycket annat. Sammantaget görs sedan en bedömning av hur detta förändras och hur det påverkar inflationstrycket, precis som meteorologerna följer vindar, molnutveckling samt hög- och lågtryck för att göra det till veckovisa, månadsvisa och årsvisa utsikter. Man kan ju tänka på detta inte minst i klimatdebatten. Väderleken i Sverige har gått från ett läge i slutet av 2002 och början av 2003 med en konjunkturuppgång med hög efterfrågan, stigande företagsvinster och låga räntor med investeringar som steg snabbt och en starkt ökad privat konsumtion till följd av stigande löner och ökad sysselsättning. Skillnaden i tillväxt mellan olika regioner var till en början stor. Drivande i uppgången var Förenta staterna och länderna i Asien, med framför allt den starkt expanderande kinesiska ekonomin, medan till exempel tillväxten i Europaområdet var relativt svag i början. Efter hand steg dock tillväxten även här. I slutet av 2006 och under 2007 mattades konjunkturen av, och Förenta staterna var den del av världen där man märkte förändringarna först med en dämpad marknad på grund av den finansiella oron och krisen på den finansiella bostadsmarknaden. Här i landet har Riksbanken höjt räntan för att motverka den importerade inflationen. Den senaste tiden har många människor gått i tankar på att lämna en rörlig ränta på sina lån och binda sina räntor. Herr talman! Utskottets grundläggande bedömning av utvecklingen 2005-2007 är att Riksbanken under perioden har fört en väl avvägd penningpolitik. Riksbankens inflationsbedömningar under perioden visar att man ganska väl har fångat upp den stigande inflationstrenden. Jämfört med andra prognosmakare visar det sig också att Riksbankens inflationsbedömningar under perioden har varit jämförelsevis träffsäkra. Det går att se ett tydligt samband mellan den syn på inflations- och konjunkturutvecklingen som Riksbanken presenterat vid olika tillfällen och direktionens tagna räntebeslut. Däremot har Riksbanken inte lyckats fånga att inflationen började stiga kraftigt under andra halvan av 2007 och i början av 2008 i prognoserna för perioden. Nu när vi sitter med facit i hand kan vi konstatera att Riksbanken möjligen borde ha höjt räntan och att man kanske inte skulle ha haft en så snabb sänkning 2006. Riksbanken kanske inte heller skulle ha genomfört den sänkta reporäntan under 2005. Det ska också sägas att den snabba inflationsuppgången 2007 till betydande del berodde på kraftigt stigande priser på energi och livsmedel, vilket torde ha varit svårt att förutse under 2005 och 2006. Inte ens Riksbanken har en glaskula att skåda i. Herr talman! Den förda penningpolitiken har totalt sett tjänat Sverige mycket väl. Det kan inte nog understrykas att det är min och Moderaternas fasta övertygelse att politiken med en självständig och oberoende riksbank är riktig och bra. Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 76 Per Åsling (C)
Herr talman! Den självständiga Riksbanken med målet om en låg och stabil inflation har varit bra för Sverige. Det har varit bra för hushållen och bra för företagen. Hushållen har sedan inflationen pressades tillbaka under 90-talet fått se reala ökningar av köpkraften. Så var det inte under 80- och 70-talen. Företag, långivare och låntagare kan nu bedöma den framtida ekonomiska situationen lättare och fatta bättre beslut om investeringar och finansieringar. Det ger goda förutsättningar för fler jobb och fler investeringar. Inflationsbekämpningen skapar förutsättningar för riktiga löneökningar som inte äts upp av stigande priser. Det skapar också förutsättningar för fler i arbete genom en långsiktigt hållbar och låg jämviktsarbetslöshet. Tillsammans med den ansvarsfulla finanspolitik som nu förs som syftar till att sänka arbetslösheten utgör alltså penningpolitiken en del i ett ramverk som tjänar Sverige mycket väl. Inflationsmålet har bidragit till en större stabilitet i de offentliga finanserna och underlättat för regeringar att föra en sund ekonomisk politik. Till detta har också den förändrade budgetprocessen bidragit. Överskottsmålet och utgiftstaket är viktiga för att kontrollera att utgifternas utveckling är hållbara i relation till inkomsterna. Statsskulden sjunker och vi skapar oss en säkerhetsmarginal inför framtiden. Det behöver ett litet land som Sverige om det skulle börja blåsa kallt. När vi nu utvärderar Riksbankens agerande under åren 2005-2007 är det viktigt att bära med sig detta för att inte tappa fokus på vad det är vi utvärderar. Det är ett starkt och väl fungerande ramverk för en sund ekonomisk politik. Den svenska Riksbanken är en av världens bästa. Det framgår både av dagens utvärdering och av tidigare. Inflationen har varit låg och legat inom toleransintervallet under den aktuella perioden. Riksbankens egna inflationsprognoser håller hög kvalitet även om man underskattade inflationsutvecklingen under slutet av 2007. Det här var banken dock inte ensam om, utan man var i sällskap med de flesta andra bedömare. Få personer kunde förutse de snabbt stigande priserna på bland annat energi och livsmedel som låg bakom detta. Som flera har konstaterat i debatten gjorde Riksbanken, som många andra, dessutom en missbedömning av sysselsättningsutvecklingen och produktiviteten under 2007. Återigen var de i gott sällskap. Den historiskt starka ökningen i sysselsättningen under 2007 förvånade nästan alla ekonomiska bedömare. Samtidigt är det svårt att göra prognoser för produktivitet; att detta gäller även Riksbanken är knappast ägnat att förvåna. Den starka produktivitets- och sysselsättningsökningen talar för att politiska beslut har spelat en roll. Regeringens tydliga inriktning på fler i arbete har gett resultat och har därmed också underlättat Riksbankens uppgift att hålla tillbaka inflationen samtidigt som ekonomin växer. Herr talman! Räntebesluten som fattas av bankens direktion är gemensamma. Det innebär att direktionens bedömningar ska vägas samman och slutligen landa i ett enda räntebeslut. Det här innebär så klart att förutsättningarna för en väldigt tydlig kommunikation från Riksbanken hämmas. Riksbanken har dock tagit kritiken mot dess kommunikation på allvar. Den kommunikationspolicy man antog för några månader sedan är den tydligaste och klaraste hittills. Direktionens medlemmar ger nu sin syn på hur händelser och statistik påverkar bedömningarna av det ekonomiska läget även mellan de penningpolitiska mötena. Det skapar en större öppenhet och förståelse, vilket är grunden för det förtroende som är så centralt för att Riksbanken ska klara sin uppgift. Om inte allmänheten tror att Riksbanken klarar att hålla inflationen inom det uppsatta intervallet ökar risken för ett misslyckande. Utan förtroende hos allmänheten blir det svårt för Riksbanken att påverka inflationsförväntningarna. Kompensatoriska krav på löneökningar och prisökningar kommer då att bli vanligare, och onda prisstegringsspiraler kan uppstå. Riksbanken publicerar sedan 2007 en egen prognos för räntebanan. Det ger marknaden och hushållen en tydlig signal om vart räntan enligt Riksbanken är på väg. Det skapar större förutsägbarhet och förankrar förväntningarna om ränteutvecklingen i linje med Riksbankens egen bild. En större samsyn kring vart räntan är på väg är bra eftersom det minskar osäkerheten om ekonomin bland hushåll och företag. Precis som konstateras i utvärderingen är det också viktigt att man från bankens sida är tydlig med att räntebanan inte är ett löfte utan just en prognos. Slutligen finns det fortfarande de som riktar kritik mot själva inflationsmålet och Riksbankens självständighet. De längtar tillbaka till en tid då löneökningar helt och hållet försvann på grund av att priserna ökade mer eller lika mycket som lönen. De längtar tillbaka till den tid då vi hade en skenande inflation och ohållbara kostnadsökningar för företagen som på sikt leder till hög arbetslöshet. Man ska vara helt på det klara med en sak, nämligen att det är precis detta som man önskar om man vill avskaffa inflationsmålet. Om inflationen tillåts stiga för att man försöker pressa ned arbetslösheten genom stora utgiftsökningar kommer arbetslösheten förr eller senare att klättra till en ännu högre nivå. Den hårda läxan har vi i Sverige och många andra länder redan gjort, så varför ska vi ta den vägen igen? Fru talman! Den självständiga Riksbanken och det tydliga inflationsmålet har tjänat Sverige väl. Fler har kommit i arbete. Levnadsstandarden har ökat genom reala löneökningar, och förtroendet för den svenska ekonomin är stort, både inom landet och utomlands. Det är med stor tillförsikt som jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Anf. 77 Helena Leander (Mp)
Fru talman! Vi politiker säger ofta att vi är i en förtroendebransch. Det gäller i högsta grad för Riksbanken också, för inflation handlar så oerhört mycket om förtroende och om förväntningar. Litar inte folk på att Riksbanken kommer att klara av att hålla inflationen nere börjar inflationsförväntningarna att skjuta i höjden. När folk förväntar sig hög inflation märks det också när löner och priser drivs upp, och så är inflationsspiralen i gång. Då krävs det en riksbank som vågar ta i med hårdhandskarna, och klarar den inte det snurrar spiralen bara ännu fortare. Alternativet är en inbromsning som blir hårdare än vad den hade behövt vara. Den riksbank som däremot lyckas bygga upp ett grundmurat förtroende om att man verkligen kommer att klara av att hålla inflationen på den nivå där den ska vara har väldigt mycket vunnet. En ränta som höjs eller sänks med säg 0,25 procentenheter vid behov, lagom ofta och lagom mycket för att aktörerna ska lita på att Riksbanken begränsar inflationen, ger goda förutsättningar för en ekonomi som utvecklas i en lugn och stabil takt i stället för med ständiga inbromsningar och gasningar. Att en låg och stabil inflation i sig är gynnsam för den ekonomiska utvecklingen borde man inte behöva påminna om. Men det kan ändå vara värt att säga det och att fördelarna är stora med att slippa de snedvridningar och den osäkerhet som följer av en hög och oförutsägbar inflation. Mot den bakgrunden är det väldigt kul att kunna konstatera att vår svenska riksbank är just en sådan riksbank som har lyckats uppnå ett grundmurat förtroende för att man tar inflationsmålet på största allvar genom en kompetent och en konsekvent penningpolitik. Utan att försöka sno åt oss äran för det tror jag ändå att det spelar in att vi har en så pass bred uppslutning här i riksdagen kring inflationsmålet och kring den självständiga Riksbanken. Sedan har vi Vänsterpartiet som sticker ut genom att hålla fast vid ekonomiska teorier som de flesta andra övergav någon gång på 70-talet. Men ledamöterna från Vänsterpartiet har hunnit gå nu. Jag ska därför vara lite försiktig med kritiken eftersom de inte har någon möjlighet att bemöta den. Men jag kan säga till Stefan Attefall att det är klart att det inte är någonting som man önskar sig av en framtida regeringspartner, men jag tror nog att det ska gå att hantera. Den breda uppslutningen ger ändå en stabil grund för penningpolitiken och minskar risken för ryckighet i det penningpolitiska ramverket med minskat förtroende som följd. Att Riksbanken åtnjuter ett stort förtroende innebär förstås inte att Riksbanken aldrig fattar beslut som i efterhand framstår som mindre lyckade, men det innebär att man fattar beslut som vid beslutstillfället framstår som kloka. Det är vitalt för förtroendet för Riksbanken. Här kan vi konstatera att utvecklingen går mot än större öppenhet. Bland annat har de penningpolitiska rapporterna kompletterats med Riksbankens egen prognos för den räntebana som man lägger till grund för sina inflationsprognoser. Numera har man också presskonferenser efter varje penningpolitiskt möte, även om man beslutat att inte förändra reporäntan. På så sätt tydliggör man för aktörerna hur man resonerar. Givetvis spelar prognosernas kvalitet en stor roll för möjligheten att fatta beslut som även i efterhand framstår som kloka. Att göra prognoser är svårt, särskilt om framtiden, brukar man säga, och penningpolitiken är inget undantag. Så här i efterhand kan man konstatera att Riksbanken har missbedömt produktivitetsutvecklingen och därmed dragit felaktiga slutsatser om tillväxt- och sysselsättningsutvecklingen. Detta är visserligen ett misstag som Riksbanken delar med i stort sett alla andra prognosmakare, men det vore ändå värdefullt med en djupare analys från Riksbanken om hur den ser på bakgrunden till felbedömningen. Man kan också konstatera att Riksbanken har underskattat inflationsökningen i slutet av förra året, med en möjligen något för låg ränta och därmed kraftigare ökning av inflationen som följd. Nu är vi uppe i 4 procent, och det är klart att det inte känns bra i magen. Samtidigt ska man vara medveten om att dessa kraftiga prisökningar på mat och energi inte var lätta att förutse. Någonting som har varit omdiskuterat är Riksbankens ledamöters signaler, alltså om de före besluten vid tal och liknande ska kunna pysa ut lite grann om vad de tror om eventuella ränteförändringar framöver. Det något som de beslutade att upphöra med i maj 2007. Det är klart att det kan upplevas som olyckligt om man på förhand binder upp ledamöterna inför direktionsmötena så att man inte kan föra en förutsättningslös diskussion. Om man å andra sidan signalerar i förväg är risken för att marknaden tas på sängen vid en ränteförändring som man inte alls hade väntat sig mindre. Det är mycket möjligt att den kommunikationspolicy som Riksbanken nu har antagit är en bra kompromiss. Men jag tror att det kan finnas anledning att följa denna fråga noga. Sammantaget tycker jag ändå att Riksbanken lever upp till det omdöme som den har fått i denna oberoende utvärdering som en av de bästa centralbankerna i världen. Därmed är det inte sagt att vi kan luta oss tillbaka. För att behålla den positionen krävs det fortlöpande debatt och uppföljning av penningpolitiken. Det är också någonting som utskottet föreslår. På så sätt kan vi försäkra oss om en penningpolitik som ger goda förutsättningar för en sund ekonomisk utveckling.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2008-06-16
Förslagspunkter: 2, Acklamationer: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Uppföljning av utvärderingen 1995-2005

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen godkänner vad utskottet anfört om resultatet av utvärderingen av den svenska penningpolitiken 1995-2005.
    • Reservation 1 (v)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (v)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1000030
    m870010
    c21008
    fp20008
    kd17007
    v01804
    mp16003
    Totalt26118070
    Ledamöternas röster
  2. Utvärdering av penningpolitiken 2005-2007

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen godkänner vad utskottet anfört om penningpolitiken 2005-2007.