Utökad användning av strafföreläggande

Betänkande 1996/97:JuU4

Justitieutskottets betänkande 1996/97:JUU04

Utökad användning av strafföreläggande

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1996/97
JuU4

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet
ett regeringsförslag där åklagare ges
utökad möjlighet att utfärda
strafföreläggande. Utvidgningen avser
fall där det är uppenbart att rätten
skulle döma till villkorlig dom eller
sådan påföljd i förening med böter. Från
reformen undantas fall då den misstänkte
var under arton år då brottet begicks.
Utskottet tillstyrker förslaget men
föreslår ett tillkännagivande av
innebörd att huvudregeln skall vara att
åklagaren presenterar föreläggandet vid
ett personligt sammanträffande med den
misstänkte.
Tre motioner, som väckts i ärendet,
avstyrks. Till betänkandet har fogats
tre reservationer (fp), (v), (m).

Propositionen

I proposition 1996/97:8 har regeringen
förslagit att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1963:197) om
allmänt kriminalregister.
Propositionens huvudsakliga innehåll
redovisas på s. 3 f.
I samband med propositionen behandlar
utskottet tre med anledning av
propositionen väckta motioner.
Motionsyrkandena redovisas nedan.
Lagförslagen, som granskats av
Lagrådet, har fogats till betänkandet,
se bilaga.

Motionerna

1996/97:Ju1 av Alice Åström m.fl. (v)
vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens proposition 1996/97:8 om
utökad användning av strafföreläggande
enligt vad i motionen anförts om
förslagets nackdelar ur rättssäkerhets-
och preventionssynpunkt.

1996/97:Ju2 av Siw Persson och Ola Ström
(fp) vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens proposition 1996/97:8 Utökad
användning av strafföreläggande.

1996/97:Ju3 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
vari yrkas att riksdagen avslår
regeringens proposition 1996/97:8 i den
del som avser att strafföreläggande
utvidgas till att omfatta personer
mellan 18 och 21 år i enlighet med vad
som anförts i motionen.

Utskottet

Ärendet

Åklagarutredningen föreslog i sitt
betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat
åklagarväsende att möjligheterna att
använda strafföreläggande skulle
utvidgas till att gälla fall där det är
uppenbart att påföljden skall bestämmas
till villkorlig dom.
Betänkandet remissbehandlades och flera
remissinstanser avstyrkte förslaget. Som
skäl angavs bl.a. att förslaget inte
kunde godtas ur rättssäkerhetssynpunkt
och att det kunde få negativa
verkningar på den enskildes syn på
allvaret i olika lagstridiga
handlingssätt.
Den förutvarande borgerliga regeringen
avvisade också Åklagarutredningens
förslag härvidlag (prop. 1994/95:23,
JuU2, rskr. 40).
I den nu aktuella propositionen tas
frågan upp på nytt.

Allmänt om strafföreläggande

Frågan om ansvar för brott som hör under
allmänt åtal får under vissa villkor tas
upp av åklagare genom strafföreläggande.
Ett sådant innebär att den misstänkte
till godkännande föreläggs ett visst
bötesstraff. Godkännandet innebär att
den misstänkte erkänner gärningen och
godtar bötesstraffet. Om föreläggandet
godkänns gäller det som en
lagakraftvunnen dom. Reglerna om
strafföreläggande finns i 48 kap.
rättegångsbalken (RB) och i
strafföreläggandekungörelsen (1970:60).
Strafföreläggandeinstitutet tillkom år
1948. Föreläggandet fick enligt den
ursprungliga lydelsen avse högst 20
dagsböter. Tillämpningsområdet har
därefter vidgats i flera omgångar.
Åklagare får sedan den 1 december 1995
(prop. 1994/95:23, JuU2, rskr. 40)
utfärda strafföreläggande för alla typer
av brott där böter ingår i straffskalan.
Ett föreläggande får också omfatta
särskild rättsverkan, t.ex. egendoms
förverkande, och medgivna enskilda
anspråk som avser betalningsskyldighet
samt avgift enligt lagen (1994:419) om
brottsofferfond. Möjligheten att ta upp
ett enskilt anspråk i ett
strafföreläggande gäller endast för
sådana anspråk som avser
betalningsskyldighet och där
omständigheterna är sådana att åklagaren
enligt 22 kap. 2 § första stycket RB är
skyldig att föra målsägandens talan. Om
det enskilda anspråket i sådana fall är
stridigt utgör det hinder mot att över
huvud taget utfärda strafföreläggande på
grund av brottet. Tidigare gällde att
strafföreläggande inte fick utfärdas om
målsäganden begärde att åtal skulle
väckas. I det nyss nämnda
lagstiftningsärendet upphävdes denna
regel. Den dåvarande regeringen ansåg
att det framstod som tveksamt om
målsäganden på detta sätt, oberoende av
om han förde talan eller inte, skulle
ha rätt att disponera över processformen
(prop. 1994/95:23 s. 103). Målsäganden
skall dock enligt gällande bestämmelser
erhålla vissa underrättelser. I 13 b §
förundersökningskungörelsen (1947:948)
stadgas att målsäganden skall tillfrågas
om han vill bli underrättad om olika
beslut under förundersökningen, bl.a. om
förundersökning inte skall inledas eller
läggas ned, om åtal inte skall väckas,
tidpunkt för huvudförhandling i målet
samt dom i målet. Vidare stadgas i 2 §
strafföreläggandekungörelsen att
åklagaren, innan strafföreläggande
utfärdas, om möjligt skall tillfråga
målsäganden om denne ämnar föra talan om
enskilt anspråk i anledning av brottet,
om denne inte tidigare lämnat besked om
detta. Därvid skall målsäganden erinras
om att strafföreläggande kan komma att
utfärdas.
Förfarandet är helt skriftligt.
Föreläggandet skall tecknas på formulär
som fastställs av Riksåklagaren.
Åklagaren skall vid utfärdandet bedöma
vilket bötesstraff som i det enskilda
fallet bör föreläggas.
Förfarandet företer likheter med de
summariska processformerna inom
civilrätten med den avgörande skillnaden
att åklagaren och den misstänkte i
princip inte disponerar över själva
saken. Åklagaren skall vid avgörandet av
om ett föreläggande skall utfärdas
bedöma saken på samma sätt som vid
prövning av om åtal skall väckas.
Tillräckliga skäl för den misstänktes
skuld måste således föreligga. Genom
sitt godkännande avstår den misstänkte
från domstolsprövning och avgörandet
blir bindande för honom eller henne. Om
godkännande inte sker skall åtal normalt
väckas. Godkännande som sker efter det
att åklagaren utfärdat stämning eller
stämningsansökan är utan verkan.
Godkännande sker genom att den
misstänkte med sin namnunderskrift
tecknar sitt godkännande på formuläret.
Också betalning kan räknas som ett
godkännande om föreläggandet inte avser
annat än böter eller böter och avgift
enligt lagen (1994:419) om
brottsofferfond.
Har ett strafföreläggande godkänts och
upptäcks därefter att det förekommit
någon uppenbar oriktighet i
föreläggandet har åklagaren möjlighet
att, under vissa förutsättningar,
besluta om rättelse.
I övrigt kan ett godkänt
strafföreläggande angripas endast genom
extraordinära rättsmedel. I konsekvens
med att ett godkänt strafföreläggande
skall behandlas som en lagakraftvunnen
dom är bestämmelserna om resning av
brottsmålsdom i 58 kap. 3 § RB
tillämpliga på ett sådant föreläggande.
I 59 kap. 6 § RB finns vidare vissa
särregler angående extraordinär klagan
över domvilla beträffande ett godkänt
strafföreläggande. Ett sådant
föreläggande skall undanröjas om
godkännandet inte kan anses som en
giltig viljeförklaring eller om det vid
ärendets handläggning förekommit sådant
fel, att föreläggandet bör anses
ogiltigt, eller om föreläggandet av
någon annan anledning inte
överensstämmer med lag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att åklagare
skall ha möjlighet att utfärda
strafföreläggande i de fall det är
uppenbart att rätten skulle döma till
villkorlig dom eller sådan påföljd i
förening med böter. Möjligheten skall
inte omfatta de fall då den misstänkte
var under arton år då brottet begicks.
En utgångspunkt för reformen är att
domstolsprövningen och därigenom
domstolens resurser skall förbehållas
sådana mål där parterna inte är ense
eller som avser allvarliga eller
komplicerade brott.
Med hänsyn till att vissa ADB-
anpassningar måste göras hos åklagare
och polis föreslås reformen träda i
kraft först den 1 juli 1997.

Överväganden

Avslag på propositionen

I motionerna Ju1 (v) och Ju2 (fp) yrkas
avslag på propositionen under motivering
att förslagen inte är godtagbara ur
rättssäkerhetssynpunkt.
Inledningsvis vill utskottet peka på
att en effektiv användning av befintliga
resurser för brottsbekämpning
förutsätter bl.a. att
handläggningsformerna i olika avseenden
förenklas. Detta får naturligtvis inte
leda till att avkall görs på
rättssäkerheten. Ett viktigt inslag i
senare års reformarbete har varit att
minska belastningen på bl.a.
domstolarna. Införandet och den
successiva utvidgningen av
strafföreläggandeinstitutet har haft
stor effekt i detta avseende. Det stora
flertalet mindre allvarliga brott
beivras i dag utan domstols medverkan.
Ett mål med reformarbetet har varit att
domstolsprövningen skall förbehållas
sådana mål där parterna inte är ense
eller som avser allvarligare eller
komplicerade brott.
Regeringen anför i propositionen att
detta synsätt även i fortsättningen bör
prägla reformarbetet beträffande
domstolarna.
Vidare anför regeringen att
erfarenheterna av det tidigare
reformarbetet när det gäller
strafföreläggande är positiva.
Institutet medger en snabb och effektiv
form för att fastställa straff, och i
vissa fall medgivna enskilda anspråk,
när den misstänkte erkänner gärningen,
brottet inte är alltför allvarligt och
det inte råder någon tvekan om
påföljden. Systemet har, anförs det,
förutom att det innebär en effektivare
användning av resurserna, obestridliga
fördelar både för den misstänkte och
målsäganden. Avgörandet kommer snabbt i
både ansvarsdelen och skadeståndsfrågan.
Den misstänkte kan ta ställning till det
förelagda straffet - och i förekommande
fall till yrkat skadestånd - och själv
bedöma om det står i rimlig proportion
till gärningen. Han eller hon får,
påpekas det vidare, direkt kännedom om
den samlade reaktionen på brottet, och
de berörda parterna slipper vidare en
ibland tidskrävande och kostsam
inställelse vid domstol. Mot denna
bakgrund anser regeringen att åklagare
skall få utfärda strafföreläggande i de
fall det är uppenbart att påföljden
skall bestämmas till villkorlig dom.
Utskottet anser för sin del att en
utvidgning av möjligheterna att använda
strafföreläggandeinstitutet skulle
medföra att resurserna för
brottsbekämpningen kan användas på de
områden där de bäst behövs. Samtidigt
måste beaktas att polis och åklagare vid
dessa förfaranden fullgör såväl den
brottsutredande som den dömande
funktionen. Det finns därför, enligt
utskottets mening, en gräns för i
vilken utsträckning man kan utvidga
användningen av denna reaktionsform.
Frågan är då om denna gräns redan nåtts
eller om det är lämpligt att gå vidare
som regeringen föreslår. I denna fråga
vill utskottet anföra följande.
I samband med att
strafföreläggandeinstitutet utvidgades
till att omfatta alla brott som
innehåller böter i straffskalan (prop.
1994/95:23, JuU2, rskr. 40) avvisade,
som framgått ovan, den dåvarande
borgerliga regeringen tanken på att
utvidga området för strafföreläggande
till att omfatta även brott som
föranleder villkorlig dom. Det anfördes
(prop. s. 100 f) att villkorlig dom är
en påföljd på fängelsenivå. En
grundtanke bakom de nuvarande reglerna
för påföljdsval är, anförde regeringen,
att fängelse skall ådömas endast när
någon annan påföljd inte kan komma i
fråga. Det finns sålunda en presumtion
för icke frihetsberövande påföljd även
vid relativt allvarliga brott. En
möjlighet att förelägga villkorlig dom
genom strafföreläggande innebar mot
denna bakgrund en principiellt
betydelsefull förskjutning av
tyngdpunkten i rättskipningen från
domstolarna till åklagare. Detta var
inte önskvärt. Vidare anfördes att
villkorlig dom i första hand kommer i
fråga för förstagångsförbrytare och ur
kriminalpolitisk synvinkel ansågs det
ligga ett värde i att påföljden i dessa
fall utdöms av domstol. Det skulle
säkert, ansåg regeringen, uppfattas som
en mindre allvarlig reaktion om
påföljden bestämdes genom ett
strafföreläggande. Detta kunde smitta av
sig på villkorlig dom som åläggs av
domstol. Regeringen ansåg att det över
huvud taget torde vara en allmän
uppfattning att strafföreläggande bara
skall användas i fråga om inte alltför
allvarliga lagöverträdelser. Den
föreslagna utvidgningen skulle i så fall
kunna få negativa verkningar i fråga om
den enskildes syn på allvaret i olika
lagstridiga handlingssätt och därmed för
moralbildningen i samhället. Regeringen
ansåg i likhet med åtskilliga
remissinstanser att dessa skäl med
styrka talade för att åklagare inte
skulle få förelägga villkorlig dom som
påföljd.
Lagrådet har i den nu aktuella
propositionen (s. 37 f) anfört att de
invändningar och betänkligheter som i
det nämnda lagstiftningsärendet fördes
mot Åklagarutredningens förslag i allt
väsentligt fortfarande är bärkraftiga.
Lagrådet vill likväl inte motsätta sig
att förslaget läggs till grund för
lagstiftning - främst med tanke på
behovet av en effektiv användning av
befintliga resurser för
brottsbekämpningen.
Utskottet vill för sin del anmärka att
det i domstolarnas praxis förekommer en
rad fall där påföljden regelmässigt
bestäms till villkorlig dom, normalt i
kombination med ett bötesstraff. Det
gäller särskilt förmögenhetsbrott av
begränsad omfattning som inte utgör
återfall i brott och där gärningsmannen
saknar övervakarbehov. Som exempel på
sådana brott kan nämnas stölder av
engångskaraktär, bedrägerier bestående i
övertrasseringar av eget konto och
försäkringskassebedrägerier. Det rör sig
inte sällan om personer som tidigare
inte är brottsbelastade men som i
stundens ingivelse eller på grund av
ekonomiska svårigheter begår brott för
att bättra på sin ekonomiska ställning.
Ansvarsbedömningen är i dessa fall i
regel okomplicerad och påföljdsvalet
ofta helt förutsebart. Regeringens
förslag innebär att åklagare i dessa
fall skall få utfärda strafföreläggande
när det är uppenbart att påföljden skall
bestämmas till villkorlig dom.
Utskottet anser att regeringens förslag
i de nyss nämnda fallen otvivelaktigt
medför att vissa mål skulle kunna
handläggas mer rationellt, men mot detta
skall vägas vad motionärerna anfört om
att villkorlig dom i första hand kommer
i fråga för förstagångsförbrytare och
att det ur kriminalpolitisk synvinkel
finns ett värde i att påföljden döms ut
av domstol.
Utskottet delar i och för sig
uppfattningen att det i vissa fall kan
finnas ett värde i att lagföringen sker
vid domstol. Detta gäller särskilt när
det är fråga om unga lagöverträdare, en
fråga som utskottet strax närmare
återkommer till. När det gäller
förstagångsförbrytare i allmänhet måste
det, som regeringen anför, vägas in att
det föreligger en möjlighet att företa
bl.a. mål av nu aktuell karaktär till
huvudförhandling utan att den tilltalade
är närvarande (jfr 46 kap. 15 § RB). Har
så varit fallet är den tilltalades enda
kontakt med domstolen stämningen,
kallelsen till förhandlingen, det
skriftliga exemplaret av domen och en
kortfattad beskrivning av innebörden av
påföljden villkorlig dom. I de fall
domen avkunnas i den tilltalades närvaro
lämnas ofta inte heller någon
utförligare beskrivning av vad
påföljdsvalet innebär. För den
tilltalade måste därmed skillnaderna
mellan de olika formerna för beivrandet
av brottet många gånger framstå som
obetydliga.
Till detta kommer att strafföreläggande
vid villkorlig dom, enligt vad som
förutskickas i propositionen, skall
presenteras vid ett personligt
sammanträffande mellan åklagaren och den
misstänkte, och alltså bli mindre
anonymt än vad fallet blir vid ett
förfarande inför domstol där den
tilltalade inte inställt sig till
huvudförhandlingen. Utskottet har
inhämtat att tanken är att bestämmelser
härom skall utfärdas i förordningsform.
Enligt utskottets uppfattning bör dessa
bestämmelser innebära att sådant
sammanträffande alltid skall äga rum när
den misstänkte är mellan 18 och 21 år
och även i övrigt skall huvudregeln vara
att ett sådant sammanträffande skall äga
rum. Vad utskottet nu uttalat om ett
personligt sammanträffande mellan
åklagaren och den misstänkte vid
strafföreläggande om villkorlig dom bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Avslutningsvis vill utskottet uttala
att det ur kriminalpolitisk synpunkt kan
vara väl så viktigt att samhällets
reaktion på den begångna gärningen
kommer i så nära anslutning som möjligt
till tidpunkten för brottet. Detta kan
uppnås i större utsträckning med
strafföreläggandeinstitutet än om en
huvudförhandling i domstol måste
avvaktas.
Mot bakgrund av vad ovan anförts kan
utskottet i princip ställa sig bakom
förslaget i propositionen. Här har
utskottet när det gäller de uttalade
farhågorna om att förslaget inte är
acceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt
tagit hänsyn till att reformen begränsas
till fall där skuldfrågan skall vara
okom-plicerad och påföljdsvalet helt
förutsebart. Utskottet vill också i
sammanhanget påpeka att åklagare redan
enligt gällande regler har möjlighet att
meddela åtalsunderlåtelse i sådana fall
där det kan antas att påföljden i
händelse av åtal skall bli villkorlig
dom och det föreligger särskilda skäl
(jfr 20 kap. 7 § RB; prop. 1984/85:3,
Ju10 s. 11). Utskottet utgick
visserligen från att åtalsunderlåtelse i
dessa fall endast var avsedd att
förekomma i undantagssituationer när en
lagföring inför domstol framstod som
opåkallad. Från principiell synpunkt kan
emellertid hävdas att det inte
föreligger någon större skillnad mellan
denna åklagarnas rätt och den föreslagna
ordningen. Utskottet avstyrker bifall
till motionerna Ju1 och Ju2.
Till en enskildhet i förslaget
återkommer utskottet nedan.

Förslagets omfattning

Från den föreslagna reformen undantas
sådana fall där den misstänkte var under
arton år då brottet begicks.
I motion Ju3 (m) begärs att även
ungdomar i ålderskategorin 18-21 år
skall undantas. Som motiv för yrkandet
anförs att det ur kriminalpolitisk
synpunkt finns ett inte obetydligt värde
i att påföljden även i dessa fall åläggs
av domstol.
Även Lagrådet har synpunkter i denna
fråga (prop. s. 38). Lagrådet anser att
det finns anledning räkna med att en
rätt betydande del av målgruppen för
den föreslagna reformen kommer att bestå
av lagöverträdare i åldern 18-21 år och
att det därför kan konstateras att
reformen i vissa hänseenden torde stå i
mindre god överensstämmelse med
regleringen i och avsikterna bakom de
ändringar som år 1994 vidtogs i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelsen om
unga lagöverträdare (prop. 1994/95:12,
JuU1, rskr. 39 och 1994/95:JuU6, rskr.
165; SFS 1994:1760).
Det reformarbete som Lagrådet hänvisar
till då det gäller unga lagöverträdare
och som skett under senare år har rört
handläggningen av ungdomsmål och ett
snabbare förfarandet hos polis, åklagare
och domstol. Reformerna har i huvudsak
tagit sikte på förfarandet vid lagföring
av ungdomar under 18 år, men även
ungdomar i ålderskategorin 18-21 år
berörs bl.a. på så sätt att även i mål
mot dessa skall handläggningen i domstol
ske med lagfaren domare och en nämnd,
som med avseende på intresse och
fallenhet är särskilt lämpade för
uppgiften. Domar i dessa mål skall
också, om det inte finns synnerliga
hinder, muntligen avkunnas i samband med
huvudförhandlingen.
Regeringen vidhåller i propositionen,
trots Lagrådets kommentarer härvidlag,
sitt förslag att undantaget från
reformen bör begränsas till att gälla
ungdomar under 18 år. Här konstaterar
regeringen (prop. s. 15) att bakgrunden
till 1994 års reform angående unga
lagöverträdare var att lagföring av
ungdomar ansågs ställa särskilda krav på
förfarandet och på dem som hanterar det.
Detta krav gör sig, anför regeringen, i
högre grad gällande beträffande den
yngsta kategorin; 15-18-åringarna, och
tyngdpunkten i 1994 års reform låg
därför på dessa ungdomar. Bedömningen av
frågor om påföljd är också, anförs det,
mer grannlaga för dem som inte har fyllt
18 år än för den äldre kategorin.
Utskottet delar regeringens bedömning
och avstyrker bifall till motion Ju3.
I övrigt har utskottet inte något att
anföra när det gäller propositionen
eller motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på
propositionen
att riksdagen avslår motionerna
1996/97:Ju1 och 1996/97:Ju2,
res. 1 (fp)
res. 2 (v)
2. beträffande personligt
sammanträffande mellan åklagaren och
den misstänkte
att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. beträffande 18-21-åringar
att riksdagen med avslag på motion
1996/97:Ju3 antar det i proposition
1996/97:8 framlagda förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken
såvitt avser 48 kap. 4 §,
res. 3 (m)
4. beträffande lagförslagen i
övrigt
att riksdagen antar det i proposition
1996/97:8 framlagda förslaget till
lag om ändring i rättegångsbalken
såvitt det inte omfattas av vad
utskottet hemställt ovan och
förslaget till lag om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt
kriminalregister.

Stockholm den 7 november 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik
(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe
Knutson (m), Märta Johansson (s),
Margareta Sandgren (s), Siw Persson
(fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice
Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl
(m), Kia Andreasson (mp), Rolf
Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s), Jeppe
Johnsson (m) och Görel Thurdin (c).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Siw Persson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
på s. 6 som börjar med Utskottet delar
och slutar med och Ju2 bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar i likhet med vad som
framförts i motion Ju2 den uppfattning
som den borgerliga regeringen gav
uttryck för i proposition 1994/95:23 där
tanken på att utvidga området för
strafföreläggande till att omfatta även
brott som föranleder villkorlig dom
avvisades. I likhet med vad Lagrådet
anfört i det nu aktuella ärendet kan
utskottet konstatera att de invändningar
och betänkligheter som framfördes i det
lagstiftningsärendet i allt väsentligt
fortfarande är bärkraftiga. Utskottet är
således inte berett att tillstyrka
propositionen.

dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på
propositionen
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Ju2 och med anledning av
motion 1996/97:Ju1 avslår proposition
1996/97:8.

2. Avslag på propositionen (mom. 1)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande
på s. 6 som börjar med Utskottet
delar och slutar med och Ju2 bort ha
följande lydelse:
Regeringens förslag innebär att
åklagares befogenheter att utfärda
strafföreläggande utvidgas till att
också gälla fall där det är uppenbart
att påföljden skall bestämmas till
villkorlig dom eller sådan påföljd i
förening med böter. Reformen är
begränsad genom att den inte gäller fall
då den misstänkte var under 18 år när
brottet begicks. Skälen till förslaget
är att uppnå besparingar på ca 12
miljoner kronor per år inom
rättsväsendet.
I likhet med vad som framförs i motion
Ju1 är utskottet inte berett att anta
förslaget. Utskottets huvudinvändning är
att rättssäkerheten blir lidande om
lagförslagen antas, vilket inte väger
upp den ekonomiska vinst som kan uppnås.
Vid strafföreläggande fullgör nämligen
polis och åklagare såväl den
brottsutredande som den dömande
funktionen. Det finns därför, enligt
utskottets mening, en gräns för i vilken
utsträckning man kan utvidga
användningen av denna reaktionsform.
Utskottet anser att denna gräns redan
nåtts.
Villkorlig dom är en påföljd på
fängelsenivå, och en grundtanke bakom de
nuvarande reglerna för påföljdsval är
att fängelse skall ådömas endast när
någon annan påföljd inte kan komma i
fråga. Det finns alltså en presumtion
för en icke frihetsberövande påföljd
även vid relativt allvarliga brott.
Enligt utskottets mening bör mål på
denna nivå handläggas av domstol. Det
ger den insyn som behövs och den
offentliga domstolskontrollen
upprätthålls. Men även sett ur
individens perspektiv kan ett införande
av det föreslagna förenklade förfarandet
få negativa följder då denne inte inser
allvaret i påföljden.
Utskottet avstyrker bifall till
propositionen.

dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på
propositionen
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Ju1 och med anledning av
motion 1996/97:Ju2 avslår proposition
1996/97:8.

3. 18-21-åringar (mom. 3)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Maud
Ekendahl och Jeppe Johnsson (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande
på s. 7 som börjar med Utskottet delar
och slutar med motion Ju3 bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning
att det ur resurshushållningssynpunkt
kan anföras skäl för att utvidga
strafföreläggandeinstitutets
användningsområde till att omfatta fall
som är okomplicerade och där det är
uppenbart att påföljden skall bestämmas
till villkorlig dom. Förslaget gäller
dock inte yngre förstagångsförbrytare
under 18 år.
Lagrådet har ifrågasatt om inte även
ungdomar mellan 18 och 21 år bör
undantas från reformen med hänsyn till
de ändringar i lagstiftningen
beträffande unga lagöverträdare som
vidtogs under år 1994. Även utskottet
anser i likhet med vad som framförs i
motion Ju3 att det ur kriminalpolitisk
synpunkt finns ett inte obetydligt värde
i att påföljden även i dessa fall åläggs
av domstol. En sådan ordning visar också
tydligt allvaret i samhällets reaktion
mot brott.
Mot denna bakgrund anser utskottet att
även personer i åldersgruppen 18-21 år
skall undantas från reformen.

dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande 18-21 åringar
att riksdagen med bifall till motion
1996/97:Ju3 samt med anledning av
proposition 1996/97:8 antar det i
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i
rättegångsbalken såvitt avser 48 kap.
4 § med den ändringen att andra
stycket erhåller följande som
utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag
4 §

Bötesstraff får Bötesstraff får
föreläggas genom föreläggas genom
strafföreläggande strafföreläggande
beträffande brott, beträffande brott,
för vilket böter för vilket böter
ingår i ingår i
straffskalan, dock straffskalan, dock
inte normerade inte normerade
böter. Det finns böter. Det finns
särskilda särskilda
bestämmelser om bestämmelser om
föreläggande av föreläggande av
bötesstraff för bötesstraff för
brott som har brott som har
begåtts av någon begåtts av någon
som är under arton som är under arton
år. Bestämmelsen i år. Bestämmelsen i
34 kap. 1 § första 34 kap. 1 § första
stycket 2 stycket 2
brottsbalken är brottsbalken är
tillämplig vid tillämplig vid
föreläggande av föreläggande av
bötesstraff. bötesstraff.
Villkorlig dom Villkorlig dom
eller sådan påföljd eller sådan påföljd
i förening med i förening med
böter får böter får
föreläggas genom föreläggas genom
strafföreläggande i strafföreläggande i
fall då det är fall då det är
uppenbart att uppenbart att
rätten skulle döma rätten skulle döma
till sådan påföljd. till sådan påföljd.
Vad som nu sagts Vad som nu sagts
gäller dock inte gäller dock inte
beträffande brott beträffande brott
som har begåtts av som har begåtts av
någon som inte har någon som inte har
fyllt arton år. fyllt tjugoett år.

Regeringens lagförslag

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 1
Utskottet 2
Ärendet 2
Allmänt om strafföreläggande 2
Propositionens huvudsakliga
innehåll 3
Överväganden 4
Avslag på propositionen 4
Förslagets omfattning 7
Hemställan 7
Reservationer 8
1. Avslag på propositionen (mom. 1) 8
2. Avslag på propositionen (mom. 1) 9
3. 18-21-åringar (mom. 3) 9

Bilaga
Regeringens lagförslag 11

Gotab, Stockholm 1996