Utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sverige

Betänkande 1999/2000:LU1

Lagutskottets betänkande 1999/2000:LU01

Utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sverige

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1999/2000

LU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 1998/99:126 om utländska förvärv av
fritidsfastigheter i Sverige jämte tre motioner som
har väckts med anledning av propositionen. I
propositionen föreslås att lagen om tillstånd till
vissa förvärv av fast egendom upphävs med verkan
från utgången av år 1999. Några nya regler eller
andra åtgärder för att kompensera upphävandet av
lagen föreslås inte.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och
avstyrker motionerna.

Propositionen

I proposition 1998/99:126 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till

1. lag om upphävande av lagen (1992:1368) om
tillstånd till vissa förvärv av fast egendom,

2. lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

3. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

4. lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa
bulvanförhållanden.
Lagförslagen har intagits som bilaga till
betänkandet.

Motionerna

1999/2000:L1 av Rosita Runegrund och Åke Carnerö
(kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
regeringen bör uppta förhandlingar med EU i syfte
att uppnå ett permanent undantag avseende förvärv av
fritidsfastigheter liknande Danmarks.

1999/2000:L2 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om nya
regler som kompenserar upphävandet av 1992 års lag
om begränsningar av utländska medborgares
möjligheter att förvärva fritidsfastigheter i
Sverige.

1999/2000:L3 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Sverige måste få
till stånd ett fortsatt svenskt undantag rörande
utländska förvärv av fritidsfastigheter.

Utskottet

Allmän bakgrund

Regler om kontroll av utländskt inflytande över mark
och naturtillgångar har funnits i Sverige sedan lång
tid. Sveriges närmande till EG föranledde emellertid
en omfattande avreglering. Genom EES-avtalet den 1
januari 1994 åtog sig Sverige nämligen att införa
EG:s regelverk inom vissa områden i den nationella
lagstiftningen. Detta innebar att svensk rätt måste
anpassas till de grundläggande friheterna i EG-
rätten. Anpassning skulle ske till bl.a. EG:s krav
på fria kapitalrörelser enligt det då gällande s.k.
fjärde kapitalliberaliseringsdirektivet
(88/361/EEG). Direktivet innebar en långtgående rätt
för personer i en EG-stat att placera kapital och
förvärva egendom i en annan EG-stat. När det gäller
fritidsbostäder medgav dock direktivet att
medlemsstaterna under en inte närmare fastställd
övergångstid inte behövde liberalisera sin
befintliga lagstiftning.

Lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv
av fast egendom, som trädde i kraft den 31 december
1992, innebär att vissa köp och andra förvärv av
svenska småhus och lantbruk för sin giltighet är
beroende av att förvärvaren beviljas s.k.
förvärvstillstånd. Genom lagen avskaffades de
generella begränsningar som tidigare gällt avseende
rätten för utlänningar, utländska juridiska personer
och andra s.k. kontrollsubjekt att här i landet
förvärva fast egendom. I enlighet med dåvarande EG-
regler kunde dock en viss förvärvskontroll behållas
för fastigheter som är avsedda för fritidsändamål.
Bestämmelser härom hade tillkommit redan år 1975 mot
bakgrund av att utländska medborgare i ökad
utsträckning hade förvärvat fritidsfastigheter i
Sverige, vilket ansågs kunna medföra risk för
prisstegringar i särskilt attraktiva fritidsområden
(prop. 1992/93:71, bet. LU15).

I princip innebär 1992 års lag att
förvärvstillstånd skall sökas för förvärv av fast
egendom som är taxerad som småhusenhet eller
lantbruksenhet. Tillståndsplikten omfattar som
huvudregel förvärvare som är bosatt utomlands eller
är utländsk juridisk person. Med förvärv av fast
egendom likställs förvärv av tomträtter som är
taxerade som småhusenhet respektive upplåtelse och
förvärv av bostadsarrende, utom när jordägaren är
staten eller en kommun. Begreppen småhusenhet och
lantbruksenhet inrymmer såväl bebyggd som obebyggd
mark. Det finns flera undantag från det generella
kravet på förvärvstillstånd. Undantagen kan sägas
vara anknutna dels till förvärvarens person, dels
till förvärvets art. Sålunda behöver bl.a. den som
tidigare haft hemvist i Sverige under sammanlagt
minst fem år inte tillstånd. Familjerättsliga
förvärv eller inrop på exekutiv auktion omfattas
inte av lagen, och de typer av förvärv som praktiskt
sett kommer i fråga för en prövning enligt lagen är
därmed vanliga köp samt byte och gåva.
Förvärvstillstånd skall sökas inom tre månader från
det förvärvet skedde. Tillståndsprövningen görs av
länsstyrelserna.

Vad beträffar förutsättningarna för
förvärvstillstånd gäller att tillstånd skall
meddelas om egendomen förvärvas för annat än
fritidsändamål. Detta innebär att det, för förvärv
som sker i kommersiellt syfte eller i syfte att
förvärvaren skall bosätta sig permanent på
fastigheten, inte finns något utrymme för avslag. Om
fastigheten förvärvas för fritidsändamål skall
förvärvstillstånd meddelas, om förvärvet inte
strider mot något väsentligt allmänt intresse. Även
om förvärvet inte strider mot något väsentligt
allmänt intresse skall förvärvstillstånd emellertid
vägras inom områden där efterfrågan på
fritidsfastigheter är så stor att det finns risk för
en stegring av fastighetsvärdena. Det är
länsstyrelserna som i samarbete med berörda kommuner
avgör i vilka områden som ett stort efterfrågetryck
skall anses föreligga. Regeln om avslag på grund av
stort efterfrågetryck gäller emellertid inte om
förvärvaren har särskild anknytning till Sverige.

När Sverige den 1 januari 1995 blev medlem i EU
hade det ovan nämnda
kapitalliberaliseringsdirektivet upphävts och delvis
ersatts av regler i EG-fördraget. En grundläggande
målsättning med EG-fördraget är att uppnå en
gemensam marknad, som skall kännetecknas av att
hindren för fri rörlighet för varor, personer,
tjänster och kapital avskaffas mellan
medlemsstaterna.

I samband med Sveriges medlemskapsförhandlingar
gjordes bedömningen att 1992 års lag inte stod i
överensstämmelse med EG-reglerna om fri rörlighet
för kapital. Sverige begärde emellertid att få
behålla en begränsad förvärvskontroll i fråga om
fastigheter avsedda för fritidsändamål, något som EU
inledningsvis motsatte sig. Resultatet av
förhandlingarna blev, i den nu aktuella frågan, en
särskild övergångsbestämmelse i anslutningsakten.
Enligt bestämmelsen får Sverige, trots
skyldigheterna enligt de fördrag som ligger till
grund för EU, ha kvar sina restriktioner och behålla
lagstiftningen om utländska förvärv av
fritidsbostäder under en tid av fem år från dagen
för anslutningen, dvs. till utgången av innevarande
år.

Mot den nu angivna bakgrunden har inom
Justitiedepartementet utarbetats
departementspromemorian (Ds 1999:11) Utländska
förvärv av fritidsfastigheter i Sverige. Promemorian
har efter remissbehandling lagts till grund för
förslagen i den nu aktuella propositionen.

Propositionen

I propositionen konstateras att Sverige som medlem i
EU efter utgången av år 1999 inte får tillämpa 1992
års lag gentemot medborgare i EU-stater eller andra
stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES).

När det gäller frågan om ett fortsatt svenskt
undantag av det slag som medgavs Sverige inför
medlemskapet i EU erinras i propositionen om att det
inte framstår som ändamålsenligt att försöka få till
stånd en förlängning av undantaget. Erfarenheten
visar nämligen att man inom EU ser mycket
restriktivt på försök från enskilda medlemsstater
att få ensidiga undantag från centrala
gemenskapsrättsliga bestämmelser. Härtill kommer att
en eventuell förlängning av det svenska undantaget
skulle förutsätta ändringar i EU:s grundfördrag, som
efter en genomförd regeringskonferens skulle fordra
ratifikation av samtliga EU:s medlemsstater.

Enligt regeringen bör bestämmelserna i 1992 års lag
inte heller tillämpas gentemot medborgare i länder
utanför EU. Därför föreslås att lagen upphävs med
verkan från utgången av år 1999. Några nya regler
för att kompensera upphävandet av lagen bör, enligt
regeringens mening, inte införas.

Motionerna

I motion L1 av Rosita Runegrund och Åke Carnerö
(båda kd) framhålls behovet av att värna en levande
och väl fungerande skärgårdsmiljö där kustsamhällen
och kustområden har goda förutsättningar att behålla
den åretruntboende befolkningen. Motionärerna
befarar att upphävandet av 1992 års lag leder till
prisstegringar och en ökad efterfrågan på
fritidsfastigheter med särskilt attraktiva lägen,
vilket medför ökad risk att fastigheter för
åretruntboende omvandlas till fritidsfastigheter. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att
regeringen bör uppta förhandlingar med EU i syfte
att uppnå ett permanent undantag avseende utländska
förvärv av fritidsfastigheter.

Även i motion L3 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas
ett tillkännagivande till regeringen om att Sverige
måste få till stånd ett fortsatt undantag rörande
utländska förvärv av fritidsfastigheter. Ett
avskaffande av 1992 års lag kan enligt motionärerna
komma att innebära än högre fastighetspriser på
vissa attraktiva platser och att fastigheter för
permanentboende i snabbare takt än för närvarande
omvandlas till fastigheter för fritidsboende.

Agne Hansson m.fl. (c) framhåller i motion L2 att
de utländska förvärven av fastigheter för
fritidsändamål leder till en ökad omvandling av
permanentbostäder till fritidsbostäder. En sådan
utveckling skulle enligt motionärerna ta död på
servicen och livet i vissa småsamhällen och i
glesbygden. I motionen yrkas att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag till nya regler som
kompenserar upphävandet av 1992 års lag.

Utskottets ställningstaganden

Inledningsvis kan utskottet i likhet med regeringen
konstatera att ett bibehållande av bestämmelserna i
1992 års lag efter utgången av innevarande år skulle
vara oförenligt med Sveriges åtaganden som medlem i
EU. Efter utgången av året får Sverige nämligen inte
längre tillämpa lagen gentemot EU- och EES-
medborgare.

Yrkandena i motionerna L1 och L3 innebär att man
från svensk sida skall ta upp förhandlingar i EU i
syfte att få till stånd ett fortsatt undantag från
centrala gemenskapsrättsliga bestämmelser avseende
utländska förvärv av fritidsfastigheter i Sverige.
Enligt utskottets mening finns inga skäl för ett
sådant agerande, främst av den anledningen att de
förvärvsbegränsningar som 1992 års lag inneburit i
praktiken torde ha haft tämligen liten betydelse.
Därtill kommer att det kan hållas för visst att en
så omfattande procedur som en ändring av EU:s
grundfördrag för att få till stånd en förlängning av
undantaget skulle stöta på motstånd från övriga
medlemsstater. Utskottet delar regeringens
uppfattning om att ansträngningar på EU-nivå i syfte
att få till stånd ett fortsatt svenskt undantag
måste bedömas som utsiktslösa. I sammanhanget kan
nämnas att varken Finland eller Österrike, som vid
anslutningen till EU båda erhöll samma temporära
undantag som Sverige, har tillkännagivit några
planer på att begära förlängning av undantaget.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna L1
och L3.

Regeringens förslag innebär att kravet på
förvärvstillstånd bortfaller också i förhållande
till tredje lands medborgare. Enligt utskottets
mening framstår behovet av att upprätthålla
ifrågavarande regler gentemot medborgare i länder
utanför EU som ytterst begränsat. Bestämmelserna bör
således inte heller tillämpas gentemot dessa länder.
Utskottet delar därför regeringens uppfattning om
att 1992 års lag bör upphävas och ställer sig bakom
de i propositionen framlagda lagförslagen.

När det gäller det i motion L2 upptagna spörsmålet
om kompensationsregler vill utskottet erinra om att
principen om icke-diskriminering är central i EG-
rätten och innebär att en medlemsstat inte får
behandla fysiska och juridiska personer från en
annan medlemsstat strängare än den egna statens
medborgare och företag. Eventuella nya lagregler
måste därför ha en helt annan karaktär än 1992 års
lag. De får inte behandla medborgare i andra länder
inom EES sämre än svenska medborgare utan måste vara
generella.

I anslutning härtill vill utskottet hänvisa till
ett av EG-domstolen nyligen avgjort mål (Klaus Konle
mot Österrike, dom 1999-06-01, mål C-302/97;
plenum), som gällde frågan om huruvida en delstatlig
lagstiftning i Österrike, vilken innefattar ett
generellt krav på tillstånd för förvärv av fast
egendom, är förenlig med gemenskapsrätten.
Lagstiftningen i fråga hade införts efter
medlemskapet i EU. Bakgrunden var att en tysk köpare
hade förvägrats förvärvstillstånd till en fastighet
i Tyrolen, trots att han hade försäkrat att han inte
skulle använda fastigheten som fritidsbostad.
Domstolen konstaterade att en generell ordning med
förhandstillstånd genom själva sitt syfte innebär en
begränsning av de fria kapitalrörelserna och fann
att tillståndsförfarandet, med hänsyn till den risk
för diskriminering som medföljer den österrikiska
ordningen samt de alternativa möjligheter som finns
för att säkerställa den österrikiska
lokaliseringspolitiken, utgör en begränsning av de
fria kapitalrörelserna som inte är nödvändig för att
förhindra överträdelser av den nationella
lagstiftningen om fritidsbostäder. Av
domstolsutlåtandet framgår också att EG-domstolen
inte är beredd att godkänna en ordning med
förvärvsprövning endast därför att den inte är
diskriminerande mot utlänningar. Härutöver krävs att
ett prövningsförfarande, som genom själva sitt syfte
innebär en begränsning av de fria kapitalrörelserna,
kan motiveras av ett tillräckligt allmänintresse (se
Olle Abrahamsson, Avgöranden från EG-domstolen -
första halvåret 1999, SvJT 1999 s. 787 f).

Frågan om införande av generella regler som
kompensation för 1992 års lag måste dessutom, enligt
utskottets mening, vägas mot behovet av sådana
regler. Liksom regeringen kan utskottet konstatera
att 1992 års lag har ett snävt tillämpningsområde,
varför ett upphävande av lagen inte kan antas få
några större effekter för den svenska
fritidshusmarknaden. Även om vissa negativa effekter
inte helt kan uteslutas, torde dessa emellertid till
viss del kunna avhjälpas genom annan befintlig
lagstiftning och i övrigt balanseras av de positiva
effekter som utlänningars fritidsboende kan få för
Sverige.

Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att för
närvarande förorda några nya regler för att
kompensera upphävandet av 1992 års lag. Motion L2
avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande svenskt agerande i EU

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:L1 och
1999/2000:L3,

2. beträffande regeringens lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om upphävande av lagen (1992:1368) om
tillstånd till vissa förvärv av fast egendom,

dels lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

dels lag om ändring i jordförvärvslagen
(1979:230),

dels lag om ändring i lagen (1985:277) om vissa
bulvanförhållanden,

3. beträffande kompensationsregler

att riksdagen avslår motion 1999/2000:L2.

Stockholm den 19 oktober 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v),
Marianne Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune
Berglund (s), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m),
Elizabeth Nyström (m), Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Anders Berglöv (s), Ana Maria Narti (fp) och
Raimo Pärssinen (s).

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om upphävande av lagen
(1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv
av fast egendom

2 Förslag till lag om ändring i
förköpslagen (1967:868)

3 Förslag till lag om ändring i
jordförvärvslagen (1979:230)

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:277) om
vissa bulvanförhållanden