Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Anf. 16 Ewa Björling (M)

Herr talman! För fem år sedan enades världens ledare på FN:s millennietoppmöte om åtta mätbara mål för att minska fattigdomen i världen. De här målen ska vara uppnådda senast år 2015, och det är ett ansvar för alla länder som har skrivit under millenniedeklarationen. Den har också fått uppslutning från i stort sett alla av världens regeringar. Men enligt en ny rapport från WHO går utvecklingen i vissa regioner tyvärr åt rakt motsatt håll. Därför är det viktigt att vända trenden gällande både bättre hälsa i utvecklingsländerna och ökade biståndsresurser i den rika världen för att målen ska kunna uppnås i verkligheten. Även om fattigdomen har minskat lever fortfarande mer än en miljard människor på mindre än 200 kr i månaden. Moderat biståndspolitik innehåller åtaganden om fred, säkerhet och avrustning, utveckling och fattigdomsbekämpning, miljöhänsyn, mänskliga rättigheter, demokrati, god samhällsstyrning och skydd för särskilt utsatta samt om att speciellt behandla Afrikas behov. Herr talman! Alla barn ska gå i grundskola år 2015. Det är ett av delmålen. Fler barn än någonsin börjar i dag också grundskolan, men det är fortfarande 115 miljoner barn som står utanför. Av dessa 115 miljoner är ungefär 69 miljoner flickor. Två tredjedelar av de 876 miljoner vuxna analfabeterna är kvinnor. Och kvinnor är en drivkraft för utveckling. När jämställdheten ökar används en större del av en befolknings kapacitet för att möjliggöra ökad tillväxt. Herr talman! I dag lever över 40 miljoner människor med hiv eller aids. Den här sjukdomen tillsammans med tbc och malaria är i dag det största hindret för utveckling i många länder. Ytterligare fem miljoner människor smittas varje år. Bara under förra året beräknades mer än tre miljoner människor ha dött. Det här är den främsta orsaken till tillbakagång i mänsklig utveckling som ovanligt många länder upplevde under 1990-talet, framför allt i Afrika söder om Sahara. I dag har många länder lyckats höja medvetenheten om problemen genom att föra en bestämd och genomgripande politik och också lyckats få ned talen när det gäller hiv. Några har lyckats vända en växande epidemi till en tydlig nedgång. Uganda har tidigt prioriterat kampen mot hiv i sin nationella politik. Där kan man se att de har lyckats att få ned talen för nysmittade till runt 4 %, till skillnad från nästan 20 % på 1990-talet. Herr talman! Alla länder ska arbeta efter principen om hållbar utveckling tillsammans med att slöseriet med naturresurserna ska minskas. Dels handlar det om att halvera andelen människor utan tillgång till rent vatten före år 2015. Dels handlar det om att minst 100 miljoner människor som lever i slumområden signifikant ska ha förbättrat sina livsvillkor före 2020. Tillgång till rent dricksvatten och fungerande avlopp är en oerhört viktig fråga. Förorenat och smutsigt vatten ger diarré som är farlig, i synnerhet för små barn. Många barn dör i onödan just på grund av smutsigt vatten. I dag saknar en av fem människor i de fattiga länderna rent vatten, och många fler saknar fungerande avlopp. Tillgång till avloppssanitet är en annan ofta livsviktig miljöfråga. Bristande avlopp leder till att sjukdomar sprids, och så påverkar det de övriga målen om barnadödlighet och mödradödlighet. Under 90-talet fick en miljard människor i utvecklingsländerna tillgång till så kallad förbättrad sanitet, men ytterligare två miljarder saknar det fortfarande. Herr talman! I dag finns över 40 år av svensk erfarenhet av offentligt bistånd. Det finns goda exempel på positiva framsteg som understöds av offentligt bistånd. Det är kunskap som aldrig skulle ha kunnat överföras och verksamheter som aldrig skulle ha kunnat startas utan det. Det är viktigt att säga. Samtidigt finns det nedslående exempel på länder som fått omfattande bistånd under många år men som inte lyckats få till stånd en utveckling. De tillhör fortfarande jordens fattigaste länder med stagnation, ökad fattigdom, sjukdomar och svält. I vissa fall har utvecklingen till och med gått bakåt. Gjorda studier av biståndets roll visar att bara i 8 av 34 länder i Afrika har det haft en positiv effekt för investeringar. Biståndet har också visat sig spela en negativ roll i 12 länder, vilka erhållit större bistånd och haft mindre investeringar. Att då från Sveriges sida fortsätta med biståndsprogram som pågått länge och som hittills i många fall gett ett mycket magert resultat kan inte vara en rimlig politik. Vi upplever att det finns en ovillighet bland många att erkänna de brister som finns och de misstag som görs och dra lärdomar och erfarenheter av dem. Det bistånd som går till regimer som gör sitt folk fattigare hamnar i bakgrunden utan att vi för någon kritisk diskussion om hur vi kan förändra och förbättra biståndet. För att i stället kunna bidra på mest effektiva sätt är det viktigt att identifiera de sköra demokratier som finns i många utvecklingsländer och stötta dem till en egen utveckling med stort inslag av transparens och utvärdering - detta för att hela tiden kunna förbättra och effektivisera. Jag vill också ta upp att utrikesutskottet har gjort en uppföljning av det multilaterala biståndet. Den visar med plågsam tydlighet att det saknas en strategi för det bistånd som går via multilaterala kanaler, och jag tänker då på FN. Därför anser vi att en policy måste fastställas snarast avseende detta. Det behövs en tydlig gränsdragning mellan UD och Sida angående vem som ansvarar för vad. Dessutom bör Sverige aktivt verka för en bättre uppföljning och utvärdering av FN-biståndet. Vi från den borgerliga alliansen har också en gemensam reservation om detta. Herr talman! Fredsbevarande insatser är mycket viktiga för att skapa säkerhet i fattiga och konfliktdrabbade länder. Säkerhet är grundläggande för demokratisk utveckling och ekonomisk tillväxt som vi vet ger välstånd. Bland OECD-länderna i dag finns det en stor insikt om behovet av en bredare ansats för långsiktig hållbar utveckling tillsammans med fattigdomsbekämpning där även säkerhetsrelaterade och militära kriterier och insatser är inkluderade. Flera säkerhetssektorreformer har beslutats kunna definieras som utvecklingsbistånd. Det här gäller stärkande av civil och demokratisk styrning av säkerhetssektorn, reformer inom säkerhetssystemen för att utveckla demokratiska styrsystem och civil kontroll, civilt fredsbyggande och konfliktförebyggande, civil konfliktlösning, budgettekniskt stöd för demokratisk styrning och kontroll av försvarsbudgeten, stöd till verksamhet som förebygger att barnsoldater rekryteras samt kontroll och förhindrande av lätta vapen. Vi välkomnar den här utvecklingen och menar att det är nödvändigt med en tydligare koppling mellan demokrati, säkerhet och ekonomisk tillväxt för att med kraft bekämpa fattigdomen i världen. För svensk del innebär det till exempel att tydligare och mer öppet stödja reforminriktade krafter i utvecklingsländer. Det gäller inte minst i stora delar av arabvärlden där vi nu i flera länder kan se början till reformer för demokrati. Sverige har tillsammans med andra länder bidragit till flera internationella insatser i olika konflikter, men dessa behöver utökas med kraftfulla ansträngningar när det gäller konflikthantering och medlingsuppdrag. Sverige behöver också göra insatser som motverkar internationell terrorism i diktaturer och svaga demokratiska länder. Här tänkte jag kommentera Lotta Hedströms fråga om terrorism. Det handlar om att bekämpa terrorism på flera olika sätt, om att skydda våra medborgare och också om en mycket djupare och svårare fråga, nämligen att bekämpa roten till terrorism. Där är jag övertygad om att biståndet kan göra gott. Många gånger handlar det om människor som är förtryckta och frustrerade. De lever i diktaturer, har ingen yttrandefrihet och ingen rätt att uttrycka sin åsikt. Det är många unga som växer upp på det sättet. Kan vi då genom vårt bistånd bidra till att öka demokratin, till att öka dialogen mellan imamer, rabbiner och biskopar och till att folk kan leva sida vid sida oavsett religion tror jag att vi har tagit ett stort steg framåt när det gäller att bekämpa terrorism. Herr talman! Då kommer jag in på nästa ämne. Det är hög tid att global utvecklingspolitik tydligare syftar på respekt för mänskliga rättigheter och på att demokrati introduceras i arabvärlden, i Iran, i Kina, i Kuba och i Zimbabwe. EU måste föra en tydlig dialog och ställa stora krav på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati också i samband med upprättande av frihandelsavtal såsom Barcelonaprocessen, men även allmänt i utvecklingssamarbetet. I världens 22 arabländer i dag med 300 miljoner invånare ligger demokrati och ekonomisk frihet fortfarande väldigt långt efter. Här har Human Development Report påpekat tre stora underskott: för lite frihet, för lite jämställdhet och för lite kunskap. Det här tillsammans med ett i många fall svagt rättsväsende och avsaknad av mänskliga rättigheter gör att det är en lång väg till demokrati. Det är också en stor grogrund för terrorism. Just bristen på jämställdhet är ett av de största hindren för utveckling och tillväxt i många fattiga länder. Så länge som man diskriminerar kvinnor avseende grundläggande rättigheter såsom utbildning, arbete, äganderätt och rösträtt har detta en direkt negativ påverkan på hela samhället. I utvecklingsländerna är det ofta skrämmande få kvinnor i de olika parlamenten och ännu färre kvinnor på ministerposter. Mer rättigheter, utbildning och större inflytande medför ett bättre liv för kvinnor, men det behövs också högre inkomst per capita, mindre korruption och minskad spridning av allvarliga sjukdomar. Herr talman! Många utvecklingsländer har stora skulder till omvärlden med höga räntor. De olika länderna betalar flera gånger mera än vad man kan satsa på till exempel hälsa eller utbildning. Nu har nyligen G 8-gruppen beslutat att 18 fattiga länder ska få en total avskrivning av sina skulder hos Världsbanken och IMF. Detta är någonting som vi från moderat håll naturligtvis välkomnar. Det är någonting som vi talat om länge här i Sverige och här i kammaren. Det är också viktigt med frihandel för utvecklingsländerna, ja, det är dubbelt viktigt. Frihandeln ger tillträde till EU:s och andra länders marknader, och det möjliggör också handel och ekonomiskt samarbete mellan u-länder. Handeln är av dominerande betydelse eftersom den medför exportinkomster samtidigt som utlandsinvesteringar spelar en stor roll för kunskapsöverföring. Därför är det viktigt att EU och övriga i-länder undanröjer sina handelshinder mot omvärlden och att Sverige inom EU driver frågan om avveckling av tullar och handelshinder i WTO. Herr talman! Slutligen menar vi moderater att det är nödvändigt med en tydligare koppling mellan demokrati, säkerhet och ekonomisk tillväxt för att man med full kraft ska kunna bekämpa fattigdomen i världen. Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation nr 1.

Anf. 17 Birgitta Ohlsson (Fp)

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till Folkpartiet liberalernas övergripande reservation nr 2 till betänkande UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd . Den syftar till att sätta demokrati som överordnat mål för svensk global utvecklingspolitik, fasa ut bistånd till grova diktaturländer och i stället stärka oppositionen i dessa länder. Jag vill också yrka bifall till den borgerliga flerpartireservationen, reservation nr 4, som går ut på att minska antalet biståndsländer och koncentrera insatserna. Det är mycket glädjande att så pass många riksdagsledamöter engagerar sig i frågorna om global solidaritet och mänsklig utveckling. Vi har fått in hela 186 motionsyrkanden denna gång, och jag hoppas innerligt att globalt livsavgörande frågor - som att utrota världsfattigdomen, undanröja diktaturer och säkerställa respekt för mänskliga rättigheter - debatteras rejält inför valet nästa höst, 2006. Här har vi alla ett ansvar. Men vi vet att global solidaritet sällan blir en röstrasslarfråga trots att den berör så många medborgare, vilket vi kan se genom det fantastiskt engagemang och den kämparglöd som många har i enskilda organisationer, i kyrkorna och i partierna. Jag själv och många andra ledamöter inledde nog vårt politiska engagemang genom att samla in pengar till världens utsatta och svältande. För min del skedde det i Liberala ungdomsförbundets mångåriga kampanj Jul här svält där. När vi nu i december, om en dryg månad, ska summera året 2005 kommer det att visa det som alla internationalister har betonat genom historien. När flera hundra tusen liv släcktes brutalt på annandagen förra året med över 280 000 rapporterade döda och över fem miljoner människor som förlorade sina hem kände många av oss: Det kunde ha varit jag. När vi såg förödelsen efter stormarna och orkanerna i USA led vi dem som hade förlorat allt. När jordbävningen åter drabbade Pakistan förstod vi hur allt hänger samman. Globaliseringen är obestridlig. Problemet i världen är inte globaliseringen. Den behöver vi mera av, men solidariteten måste en gång för alla globaliseras. Det mänskliga ansvaret innebär att det är vår skyldighet och moraliska plikt som fötts i den vita privilegierade västvärlden att dela med oss av ett överflöd och bekämpa orättvisor. Vi är gränslöst beroende av varandra. Självfallet blir därför våra svenska biståndsnivåer väldigt viktiga. Enprocentsmålet fyller en viktig funktion. Det ter sig helt orimligt för mig att prata om rättvisa och solidaritet om man samtidigt är beredd att vända ryggen till jordens fattiga och acceptera att svält och armod ödelägger levnadsförhållanden och dödar medmänniskor. Alla svenska riksdagspartier hävdar i dag att människovärdet är universellt och att det är viktigare än penningvärdet. Men sådana deklarationer fordrar faktiskt konkret ansvar. Det påstås av och till i debatten att bistånd kommer snett, att det motverkar sitt syfte eller att det är svårt att använda hela anslaget på ett helt effektivt sätt. Det kan stämma, men det är samtidigt närmast ett cyniskt resonemang. Vår egen svenska utvecklingshistoria uppvisar åtskilliga missgrepp och felsatsningar. Jag tror inte att vare sig friår, medborgarlöner eller sex timmars arbetsdag kommer att gå till historien som lyckade svenska projekt. Men dessa misslyckade projekt har aldrig använts som argument för att sätta stopp eller hejda framtida insatser för svensk utveckling. Om biståndsanslagen till fattiga länder inte brukas är detta snarare ett tecken på givarlandets oförmåga än ett uttryck för bristande behov. Att socialdemokratisk biståndspolitik stundom varit missriktad genom historien är inget argument för att sänka biståndet utan ett argument för att stödet måste reformeras med starkare fokus på demokrati. Rätt använt är bistånd ett smörjmedel för demokratisk utveckling, ekonomisk utveckling och respekt för rättsstatens institutioner. Vi här inne behöver inte misströsta. Världen blir bättre att leva i för varje dag som går. För knappt 25 år sedan levde 40 % av världsbefolkningen i absolut fattigdom. I dag är den siffran 20 %. Medellivslängden i u-länderna har ökat från 46 år på 1960-talet till 65 år i slutet på 1990-talet, detta tack vare frihandel, globalisering och en mer demokratisk värld. 120 stater i världen i dag betraktas som fulla demokratier. Om FN:s millenniemål att halvera fattigdomen fram till 2015 ska nås krävs det ett absolut större, högre och bättre bistånd. Enligt Kofi Annan, Förenta nationernas generalsekreterare, fordras det att rika länder fördubblar sitt bistånd från 50 till 100 miljarder dollar om året. Redan 1968 beslöt Sveriges riksdag att biståndet ska ligga på 1 % av bnp, sedermera bni, oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur. För oss i Folkpartiet är det väldigt viktigt att enprocentsmålet ligger fast. Biståndet kan aldrig vara en budgetregulator som man tar fram och höjer eller sänker beroende på hur ekonomin är. Det handlar om en moraliskt förpliktande skyldighet och ett moraliskt grundat ställningstagande. Biståndsnivån är också viktig. Frihandel som metod räcker inte i nuläget vare sig för att bygga upp i Irak efter kriget, för att ge bromsmedicin åt hivsjuka i södra Afrika eller för att hjälpa till med återuppbyggnaden efter tsunamin. Den största dödsorsaken i dag i fattiga länder är infektionssjukdomar. Men samtidigt som det finns vacciner och kunskap för att bota eller förhindra de flesta sjukdomar i världen i dag fattas västvärldens politiska vilja, och därmed också pengar. Demokrati går inte att äta, men det är en förutsättning för ett mänskligt samhälle med frihet och marknadsekonomi. För liberaler finns det ingen motsättning mellan att förespråka en vettig biståndspolitik och mer frihandel. Kom ihåg Benjamin Franklins kloka ord! Han sade att ingen nation någonsin har blivit fattig på handel. Tillsammans med mänskliga rättigheter är den kuggen i den internationella politiken. Därför måste vi också uppvärdera demokratimålet. FN:s utvecklingsprogram, UNDP, har bekräftat att demokrati är det bästa medlet, inte bara för att bekämpa fattigdom, förtryck och ofrihet utan också för att bekämpa terrorism. Ewa Björling tog tidigare upp hur vi faktiskt måste rikta ögonen mot arabvärlden, som många av världens terrorister kommer ifrån, för att stödja oppositionella och frihetskämpar och framför allt för att stödja kvinnorna i dessa länder. Utan starka kvinnor där kommer vi aldrig att se ett demokratiskt Mellanöstern. Men i dagens svenska bistånd drunknar lätt principerna om just demokratisk styrning. Det största ansvaret ligger förstås på de fattiga länderna själva, men Sverige skulle faktiskt kunna ställa mycket högre krav på reformer för att lyfta fram mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna. Det är det som vi i Folkpartiet tar fram i vår övergripande reservation 2. Bistånd som bedrivs i diktaturstater ska kanaliseras via enskilda organisationer. Man måste kunna kontrollera att stödet inte tillfaller totalitära regimer. Därför tycker vi att man ska fasa ut biståndet till länder som i dag är odemokratiska och inte heller uppvisar någon trovärdig vilja att genomföra några politiska reformer. Vi tycker också att Sverige öppet och konkret måste kunna stödja kampen för demokrati och ha en hel strategi för att utveckla demokratirörelser för människorna på plats. Det finns många exempel på hur man kan genomföra stora program för det. Ett exempel är Vitryssland. Ett annat exempel är att vi kan stödja oppositionen i Zimbabwe, på Kuba och i många afrikanska stater. För oss liberaler är det viktigt att enskilda organisationer och enskilda människor ska vara basen för biståndsviljan och inte staten. Utredningar som har gjorts har visat att internationellt solidaritetsarbete genom enskilda organisationer ofta är det mest effektiva för att det vilar på stor långsiktig erfarenhet. Den solida biståndsvilja som finns hos de människor som jobbar i de här organisationerna måste man ta till vara bättre och stödja mer. Vi tycker också att det är sorgligt att vi i Sverige inte bättre tar till vara kompetensen hos exilgrupper, invandrare som kommer från utvecklingsländer och har god kunskap om sina hemländer, och involverar dem i bistånds- och demokratiarbetet. Vi tycker att om en biståndsmottagare bryter mot principen om demokrati ska man inleda ett slags samrådsförfarande mellan parterna. Om det inte har skett någon förändring efter 60 dagar kan man ta till olika åtgärder, det vill säga frysa biståndet, och om situationen inte har förändrats ska samrådet fortsätta. I sista hand ska man häva avtalet, det vill säga slopa biståndet helt. Här kan man snegla på den europeiska unionens bistånd. Där har man haft liknande system där man faktiskt ställer krav på att fasa ut biståndet. Det har dock inte varit så framgångsrikt. Erfarenheterna från stödet till demokratiseringen i Sydafrika, kunskaperna om internationellt stöd till demokratiarbetet i Central- och Östeuropa i samband med Berlinmurens fall eller demokratibiståndet till revolutionerna i Serbien, Georgien, Ukraina med flera borde samlas ihop. Det borde bli ett slags grund för en ny politik för demokratisering i totalitära stater. Men nu handlar det framför allt om att vi måste våga börja rensa bland nutidens biståndsländer. Vi ska använda det engelska uttrycket name and shame och hänga ut dem som tar miljarder av svenska skattebetalares pengar men inte gör ett jota för att förändra kvinnors livsvillkor, avskaffa dödsstraff eller genomföra fria, säkra och rättvisa val. Då förtjänar man inte pengar från biståndsnationen Sverige. Det är ganska bedrövande när man läser rapporter från demokratiorganisationen Freedom House som är en oberoende granskare av tillståndet för demokratin i världen. Det är bedrövande när man tittar på utvecklingen i många av de länder som får mest biståndspengar av Sverige. Det går inte i rätt riktning. Många länder kanske som bäst stampar på samma ställe. Övergreppen ökar inte, men det är inte så att friheten ökar heller. Det finns många länder som vi skulle kunna sätta i kategorin onödiga biståndsländer för svensk del. Varför ska Sverige ge bistånd, dock inte många miljoner, till diktaturen Kina? Det tycker jag är totalt onödigt i dag. Kina står för en väldigt stor del av den nya tillväxten i världen i dag. Det biståndet borde man fasa ut direkt. Visst finns det fortfarande stort armod i Kina och svält i vissa delar, men det handlar om brist på kinesisk fördelningspolitik inom landet och inte om att Kina som nation inte skulle ha tillräckligt mycket pengar. Det handlar om att stoppa biståndet, frysa det till länder där det just nu pågår oerhörda brott mot människorna. Ett exempel är Etiopen, som genomförde val i juni detta år men där man fortfarande skjuter oppositionella. Människor sitter fortfarande i fängelse där, och de politiska frihetskämparna har knappast någon chans att uttrycka sina åsikter fritt i samhället. Ett annat exempel är Uganda, som är ett av Sveriges största biståndsländer. Det är ett land som länge har varit omhuldat av västerländska biståndsgivare trots stora brister vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Ugandas president Yoweri Museveni, som suttit vid makten i 20 år, kan liknas vid en diktator. Den senaste tidens eskalerande hot är djupt oroväckande. Jag tror att vi ser en ny Robert Mugabe i Museveni. Vi kommer bittert att ångra att vi inte stoppade biståndet till det landet. I november sköts en demonstrant till döds i huvudstaden. Oppositionsledaren Kizza Besigye åtalades för landsförräderi och arresterades. Vi ser problem på front efter front. Flera biståndsgivare har redan fryst biståndsutbetalningarna för att protestera mot diktaturfasonerna. Sverige har varit tyst. Dessutom har vi stora odemokratiska biståndsländer som Vietnam och Laos där den kommunistiska enpartidiktaturen fortfarande är kompakt utan förbättringar. För att biståndsinsatserna ska vara långsiktiga och bidra till framgång i form av minskad fattigdom måste vi också se till att vi koncentrerar oss till ett mindre antal länder och fokuserar på bättre måluppfyllelse. I dag verkar svenskt bistånd i 120 olika nationer. Det är på tok för många. Visst handlar det om att Sverige säkerligen kommer att bidra humanitärt på olika sätt i många länder, kanske över 100 länder, i små korta projekt. Men när det gäller bilateralt bistånd nation till nation kan det inte vara så att vi ska vara i så många länder. Där måste vi krympa antalet och koncentrera oss på demokratiska länder som visar god utveckling. När OECD granskade den svenska utvecklingspolitiken slog man fast att vi också måste koncentrera biståndet till färre länder och sektorer, och det är detta som vi tar upp i den borgerliga flerpartireservationen.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 18 Holger Gustafsson (Kd)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Kristdemokraternas reservation nr 3. Vi står naturligtvis också bakom övriga reservationer där vi deltar. Herr talman! Alla människor har samma unika värde. Denna övertygelse är en viktig utgångspunkt för den kristdemokratiska synen på vårt ansvar för omvärlden och för våra relationer till miljontals människor som i dag tvingas leva i absolut fattigdom. Kristdemokraterna konstaterar att mer än tre miljarder människor lever på mindre än två dollar per dag, och varje timme dör mer än 1 200 barn till följd av extrem fattigdom, vilket motsvarar tre Sydostasientsunamier varje månad. Som biståndsgivare har Sverige ett stort ansvar att prioritera grundläggande social service. Kristdemokraterna menar att det också finns ett mycket starkt behov av mer geografiskt koncentrerade biståndsinsatser och tydligare strategier där Sverige medverkar i det multinationella biståndet, just för att nå dessa oerhört utsatta och fattiga människor. Herr talman! Kristdemokraterna anser att en del av det bistånd som i dag går till Asien, Mellanöstern, Nordafrika, Latinamerika och Östeuropa i stället ska kanaliseras till länderna i Afrika söder om Sahara, där vi har de verkligt stora problemen. Inom biståndspolitiken råder det i dag brister på ledarskap och samordning, såväl på EU-nivå som på nationell och internationell nivå. Internationellt bistånd är ett av de effektivaste vapnen i kampen mot just fattigdomen. Detta vapen är i dag underanvänt på grund av ineffektivitet och i behov av en grundläggande reform. Detta är vårt ansvar. Kristdemokraterna pekar på vikten av att utveckla de fattiga ländernas förvaltningar och samhällsinstitutioner för att dessa länder ska kunna utvecklas och föra en god ekonomisk politik för ökade möjligheter för människorna. Herr talman! Sedan i mitten av 1990-talet har hiv/aids blivit den faktor som utgör störst hot mot barn i konfliktdrabbade områden. Smittans spridning har lett till att miljoner barn lämnas föräldralösa. Många barn, barns föräldrar, syskon, släktingar, vänner och grannar som lever med smittan blir sjuka och dör. Föräldralösa barn har alltid funnits i samhället, men aldrig tidigare har antalet varit så stort som i spåren av hiv/aids-epidemin. Antalet barn som förlorar sina föräldrar på grund av hiv/aids beräknas öka till 40 miljoner till 2010 - 40 miljoner! Kristdemokrater säger att Sverige måste öka andelen av den totala biståndsbudgeten som går till kampen mot just hiv/aids. Målet bör vara att avsätta 10 % av det totala biståndsanslaget till kampen mot allvarliga smittsamma sjukdomar i fattiga länder. Liknande initiativ måste tas från hela det internationella samfundet, frivilligorganisationer och regionala organisationer för att förbättra situationen för de barn som på olika sätt drabbas av just hiv/aids. Av världens vuxna analfabeter är 64 % kvinnor, samtidigt som utbildning av kvinnor är nyckeln till utveckling. Klyftan mellan kvinnors och mäns utbildningsnivåer har minskat, men fortfarande är bara 74 % av kvinnorna i u-länderna läs- och skrivkunniga i förhållande till männen. Den internationella människohandeln med främst flickor och kvinnor är en av de värsta formerna av våld mot kvinnor. Denna nutida form av slavhandel har ökat drastiskt under senare år. Den internationella brottsligheten känner i dag inga gränser. Verksamheten med människohandel i Europa blir alltmer organiserad, främst på grund av den organiserade brottsligheten och maffian, som har insett hur lukrativ och näst intill riskfri den är. Herr talman! Det behövs också ett bättre samarbete, partnerskap, mellan biståndsmyndigheter och svenskt näringsliv i arbetet med att kartlägga behoven av och förutsättningarna för insatser som syftar till att öka tillväxten och stärka näringslivet i samarbetsländerna för att förbättra den ekonomiska standarden. Många situationer kan i ett samarbete mellan biståndet och näringslivet skapa en högre utväxling och större effektivitet och mottagarnytta. Detta kan vi inte blunda för. Kristdemokraterna anser vidare att Sverige bör vara ett föredöme i det internationella samfundet och leda den globala opinionen för skuldavskrivningar. Vi menar att villkor och krav måste ställas på att mottagarlandet ska föra en sund ekonomisk politik och på en demokratisk utveckling med respekt för mänskliga rättigheter liksom på tydliga och konkreta handlingsplaner för att bekämpa fattigdomen. Kristdemokraterna föreslår en modell för skuldavskrivning som innebär att den skuldsatta statens små steg mot en sundare och mer demokratisk politisk styrning ska ge betydligt större steg i skuldavskrivning. Detta för att dessa länder snabbare ska komma upp ur en hopplös situation som råder bland många fattiga länder och för att verka som en morot för länder att bygga upp sunda samhällsstrukturer. Herr talman! I det fredsuppbyggande arbetet behövs det långsiktighet och ett brett spektrum av olika biståndsinsatser: humanitär hjälp, minröjning, infrastrukturprojekt, demokratistöd, civila poliser, lokalt och kommunalt stöd med mera. Kristdemokraterna förespråkar i sin partimotion en annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken än den regeringen och dess stödpartier föreslår. Kristdemokraterna står fast vid vårt mål om att Sverige via statsbudgeten ska ge minst 1 % av bni i internationellt bistånd under mandatperioden och att detta sedan ska vara ett golv för framtida satsningar. Jag vill uttrycka glädje över att vi har en riksdagsmajoritet som delar vår uppfattning när det gäller enprocentsmålet. Jag vill också peka på att regeringen på grund av utgiftstaket varje år reducerar det verkliga biståndet med i storleksordningen 2 miljarder kronor. Detta ställer till bekymmer för biståndsorganisationen Sida, som inte kan räkna med de här pengarna i praktiken, och eftersom det rullar år efter år och har gjort så de senaste åren så är det en reducering av biståndet i den storleksordningen. Det är oacceptabelt att ha en budget och en annan verklighet. Herr talman! Kampen mot hiv/aids måste intensifieras. Vi anser, som jag har sagt tidigare, att minst 10 % av biståndsanslaget bör kanaliseras till insatser för reproduktiv hälsa och hiv/aids-prevention. Vårt budgetalternativ innebär en ökning av anslagen till hiv/aids-bekämpning och skydd mot smittsamma sjukdomar med totalt 300 miljoner kronor jämfört med vad som förordas av regeringen. Herr talman! Kristdemokraterna menar att svenskt bistånd i ökad grad ska riktas till kvinnor. En sådan inriktning är viktig dels för att hjälpa utsatta kvinnor från människohandel, dels därför att studier visar att bistånd riktat direkt till kvinnor ger ett bra samhällsekonomiskt utfall. Vi öronmärker mot denna bakgrund 200 miljoner kronor för bistånd riktat till kvinnor, vilket innebär näst intill en fördubbling jämfört med insatserna 2005. Enligt uppskattningar finns det i dag någonstans mellan 80 och 100 miljoner gatubarn. Majoriteten av dessa har kontinuerlig kontakt med sitt hem och sina familjer, men mellan 10 % och 30 % lever uteslutande på gatan, utan kontakt med sina familjer. Det är angeläget med kraftfulla insatser för gatubarnen både i form av ökat bistånd och i form av mer internationellt samarbete. Kristdemokraterna vill intensifiera kampen mot den extrema fattigdomen, och därför ökar vi anslaget till Afrika med 305 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag. För att kunna finansiera den kraftiga satsningen på Afrika - satsningar på hiv/aids och på kvinnor - har det i den fördelning vi gjort varit nödvändigt att minska biståndet till andra regioner. Jämfört med 2004 års biståndsnivå innebär denna omprioritering dock inte någon sänkning av biståndet. Herr talman! Till sist: Upprepade naturkatastrofer och konflikter visar på behovet av en stärkt beredskap för humanitära kriser. Därför anslår Kristdemokraterna 30 miljoner kronor utöver regeringens förslag till humanitära insatser och konflikthantering. Vi vill även öka anslagen till FN:s livsmedelsprogram WFP med 30 miljoner kronor och till Unicef med 10 miljoner kronor utöver vad regeringen redovisat.

Anf. 19 Alice Åström (V)

Herr talman! Jag vill börja med att betona att utgiftsområdet Internationellt bistånd, som vi debatterar i dag, i grunden bygger på propositionen Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling . Det gäller den sammanhållna politiken, och vi har haft en hel del debatter i kammaren kring politiken för global utveckling. Det finns ganska stor enighet i den svenska riksdagen om vad målet för den globala politiken och den globala utvecklingen ska vara, även om det i debatten kan låta som att där finns stora skillnader. Det finns i Sveriges riksdag, herr talman, en stark solidaritet. Det finns en stark känsla för det internationella arbetet. Det finns en stark känsla också hos det svenska folket när det gäller bistånd och den internationella politiken. Två perspektiv är vägledande vid prioriteringen och utformningen av politiken för global utveckling. Det är dels ett rättighetsperspektiv, dels de fattigas perspektiv på utvecklingen. Det innebär att människors rättigheter ska utgöra grunden för de åtgärder som vidtas för en rättvis och hållbar utveckling. Det innebär också att fattiga kvinnors, mäns och barns behov, intresse och förutsättningar ska vara utgångspunkten i strävandet mot en rättvis och hållbar utveckling. Herr talman! Fattigdomen har ett ansikte i världen. Fattigdomen har en kvinnas ansikte. Flera talare har betonat vikten av att stärka kvinnors och flickors ställning ute i världen för att kunna göra världen mer rättvis och minska fattigdomen. Det är ett av de viktiga perspektiven och ett av de områden som utskottet och regeringen prioriterar i budgeten för 2006. Samtidigt är det viktigt att betona att dessa satsningar alltid måste vara långsiktiga. De får inte tappas bort. Därför måste satsningarna göras med det långsiktiga perspektivet och genom att kvinnors perspektiv och kvinnors rättigheter alltid lyfts upp. Herr talman! Ett av de mest glädjande beslut jag varit med om i samarbetet med regeringen är beslutet att åter öka biståndet till 1 %. Det är viktigt att betona att enprocentsmålet i biståndet, och i den debatt vi har om vilken inriktning och utveckling vi vill se i länder, innebär en försiktig balansgång. Vi måste också inse att biståndet inte är något som vi genom att vara solidariska och snälla ger till de fattiga länderna, utan biståndet är en återbetalning för överutnyttjandet av resurser, av det välstånd och den rikedom som vi i den rika världen lever med. Det handlar alltså om en fördelning. Det handlar om en rättvis fördelning. Vi har tagit ett alldeles för stort utrymme under alldeles för lång tid. Biståndet är för oss i Vänsterpartiet alltså inte något som vi skänker utan det är en återbetalning, och det är en återbetalning som varit alldeles för låg och fått pågå alldeles för länge. Därför är det viktigt att vi fortsätter arbetet med att hålla biståndet på en hög nivå, och det är viktigt att betona att vi också måste fördela det i världen. I dagens debatt har vikten av att Sverige koncentrerar sig på färre länder poängterats. Det är utskottet överens om, och i de riktlinjer vi har sägs också att vi ska försöka koncentrera biståndet. Samtidigt är det viktigt att inte bedriva en biståndspolitik där man tar tillbaka biståndet från en del länder där fattigdomen börjat minska och där vi kan se en viss utveckling, och enbart koncentrera oss på de allra fattigaste länderna. Ifall biståndsländerna börjar dra tillbaka sitt bistånd och bara koncentrerar sig på de fattigaste länderna finns risken att vi får ett bakslag i de länder som tar steg framåt. Det är viktigt med koncentration, men det är också viktigt med långsiktighet så att även de länder som tar steg i rätt riktning får fortsatta satsningar. Herr talman! Ett av de viktigaste målen för den svenska utvecklingspolitiken är FN:s millennieutvecklingsmål som syftar till att skapa en mer rättvis och hållbar värld till 2015. Tyvärr bedömer både FN och Världsbanken att det krävs nästan en fördubbling av de globala biståndsflödena för att målet ska nås. Dessutom behöver biståndsinsatserna bli mer effektiva. Med tanke på detta vill jag ställa en fråga till Moderaterna. Ewa Björling tog i sitt anförande upp att FN och Världsbanken anser att biståndsnivåerna behöver mer än fördubblas. Hur går det ihop med Moderaternas kraftiga besparing på biståndet? Moderaterna säger ju att Sverige inte behöver nå upp till enprocentsmålet och nöjer sig med att man med deras biståndspolitik kommer upp i minst 0,7 %, som är FN:s mål. FN säger tydligt att det snarare behövs en fördubbling, inte en minskning, av insatserna. Jag vill också fråga de övriga partierna i den borgerliga alliansen: Vad är det för biståndspolitik vi skulle kunna vänta oss från en gemensam borgerlighet? Är det Folkpartiets biståndspolitik, där man noga betonar enprocentsmålet och vikten av det, eller är det Moderaternas neddragning inom biståndsområdet vi kan förvänta oss? Jag är helt övertygad om att det finns en sann anda hos både Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet om att ha en hög biståndsnivå, men frågan är: Är det ni som kommer att bestämma? Herr talman! Vänsterpartiet har i detta betänkande två reservationer, men jag kommer att yrka bifall enbart till reservation 10. I reservation 6 pekar vi på en annan bit av utvecklingspolitiken. Det handlar om hur Världsbanken agerar, hur den svenska regeringen agerar, hur informationen till riksdagen är och hur dålig samstämmighet det finns mellan dessa områden. För Vänsterpartiet är det mycket viktigt att se biståndsfrågorna i ett sammanhang. Det görs skuldavskrivningar till de allra fattigaste länderna, men om det görs med krav på avregleringar och privatiseringar, krav på att man ska öppna upp för möjligheterna att privatisera vattenförsörjningen, då vet vi att det är åtgärder som inte bidrar till att minska fattigdomen. Vi vet att det är åtgärder som inte bidrar till att stärka demokratin. Det har flera talare betonat som väldigt viktigt. Demokrati är inte bara det som vi anser vara viktiga reformer för en demokratiseringsprocess, utan det handlar också om att de enskilda länderna har en möjlighet att fatta sina demokratiska beslut om en utveckling utan att det påtvingas dem uppifrån. Skuldavskrivning är också viktigt ur ett biståndsperspektiv. Många av de fattigaste länderna betalar ofta av mer på sina skulder - skulder som många gånger är illegitima och har ingåtts av korrupta regeringar - än de får i bistånd. Med en sådan utveckling kommer vi inte att kunna minska fattigdomen. Därför driver vi på för att Sverige ska bli bättre i sin politik när det gäller Världsbanken, kravet på avskrivning av skulder och för att man ska få riktlinjer för konditionalitet i IMF och Världsbanken. Regeringen bör utforma en svensk offentlig position som ger riktlinjer för Sveriges agerande i IMF och Världsbanken och tydligt tar ställning mot de detaljerade makroekonomiska krav som inte bygger på nationell fattigdomsstrategi och full parlamentarisk insyn. Detta gör vi både för att stärka den demokratiska processen och för att se till att biståndet inte blir en del för sig och skuldavskrivningsfrågan och kraven i Världsbanken en annan del som går emot. Herr talman! Vi har ytterligare en reservation, nämligen reservation 10. Den yrkar jag bifall till. Den berör det multilaterala biståndet. UNHCR är en verksamhet som finansieras genom årliga bidrag från medlemsstaterna. Det gör att man får en osäkerhet och en ryckighet i planeringen av sin verksamhet. Det finns också en risk för att organisationen inte vågar uttala ibland befogad kritik mot de stora biståndsländerna, av vilka Sverige är ett. Därför bör Sverige verka för att UNHCR finansieras via FN:s budget och att man får ett treårigt anslag. UNHCR:s mandat omfattar bara flyktingar som har passerat en nationsgräns. Men vi vet att i dagens flyktingströmmar utgör de så kallade internflyktingarna en mycket stor andel av det totala antalet flyktingar. Vi anser att UNHCR:s mandat bör utvidgas så att organisationen får möjlighet att exempelvis vid behov hjälpa internflyktingar att lämna hemlandet. Det är också något som kan minska trycket på de fattiga länderna i världen. Vi vet att det är de fattiga länderna i världen som tar emot flest flyktingar och har mest flyktingproblem - även med internflyktingar - och de har en oförmåga att lösa problemen på grund av bristande ekonomiska resurser. Detta vore också ett sätt att ge bistånd till de fattigaste länderna i världen, att lyfta av dem en del av de bördor som de har genom flyktingarna. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 10. För övrigt står jag bakom betänkandet.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 20 Holger Gustafsson (Kd)

Herr talman! Alice Åström begär besked om vilken nivå på biståndet som kommer att gälla under den borgerliga regeringen till hösten. Jag ska försöka att ge ett bidrag till det. Erfarenheten är väl det bästa man kan luta sig mot. Det har varit borgerlig regering en gång tidigare, mellan 1991 och 1994. Den största och svåraste uppgift vi då hade var att städa upp vad socialdemokratin och Vänstern hade ställt till under den kris som var i slutet på 1980-talet. Arbetet påbörjades, och det kan inte sägas att det var färdigställt. Det var en mycket tuff situation. Under den tiden var kristdemokraten Alf Svensson biståndsminister. Då hade vi en biståndsnivå på 1,03 % - det högsta vi någonsin har haft - mitt under en ekonomisk kris. När sedan den socialdemokratiska regeringen kom till med stöd av Vänstern 1994 var ni, såvitt jag förstår, överens om att minska biståndsbudgeten och låta de fattigaste i världen vara med och betala den svenska krisen. Jag kan inte lova exakt vilken nivå det kommer att bli förrän valet är hållet. Men jag kan lova att vi kommer att göra vårt yttersta för att hålla uppe biståndsnivån och hålla de fattiga i världen utanför en neddragning av det svenska biståndet.

Anf. 21 Alice Åström (V)

Herr talman! Jag tänker inte föra någon debatt med Holger Gustafsson om åren 1990-1993, om vem som gjorde vad eller hur det gick till. Jag vet mycket väl att Kristdemokraterna var starka i den borgerliga regeringen. Alf Svensson var en utmärkt biståndsminister. Jag är väldigt glad över att man höll den biståndsnivån. Men jag vill tala om för Holger Gustafsson att 1994, när neddragningarna kom, stod vi inte bakom någon neddragning av biståndet. Snarare har vi i alla år slagits för att få upp nivån på biståndet. Jag är glad att det har den nivå det har i dag. Jag är också glad när jag hör Holger Gustafsson. Jag tänker inte utmåla vare sig Moderaterna eller den borgerliga alliansen som några hemska människor. Men jag tycker att det är viktigt att få ett besked, och jag är glad att Holger Gustafsson säger att kd kommer att göra allt för att det inte ska bli några neddragningar på biståndet. Jag får bara hoppas att kd lyckas i den kampen.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 22 Holger Gustafsson (Kd)

Herr talman! Jag får tacka för möjligheten att säga att svenska folket kan hjälpa genom att säga till om detta i valet.

Anf. 23 Alice Åström (V)

Herr talman! Svenska folket kan ju titta på det betänkande och den budget vi diskuterar i dag. Vill man vara säker på att biståndet ska vara 1 % så vet man också vad man ska rösta på.

Anf. 24 Birgitta Ohlsson (Fp)

Herr talman! Jag undrar vem det är som ska upp till bevis när det gäller volymfrågan i biståndet. Den debatten kommer upp gång på gång. Jag tycker att den är viktig. Politik handlar om pengar, och det handlar om att prioritera världens fattiga även om det är ekonomiska kriser i Sverige. Det handlar om bara en hundradel av den totala ekonomin i Sverige. Holger Gustafsson redogjorde förtjänstfullt för den borgerliga biståndshistorien. Det är egentligen bara två gånger i den svenska politiska historien som vi har nått upp till enprocentsmålet. Det var dels under Alf Svenssons tid som minister, då det var 1,03 %, och under folkpartiregeringen under mitten och slutet av 1970-talet. Alice Åström säger att hon inte vill diskutera i detalj, vem som står för vad och så vidare. Men ni har i alla fall samarbetat med den socialdemokratiska regeringen och stött dess budget mellan 1994 och 2005, under elva år. Inte vid ett enda tillfälle har vi sett att 1 % har nåtts! Det är nog du som ska upp till bevis och inte jag och Holger Gustafsson.

Anf. 25 Alice Åström (V)

Herr talman! Om man ska vara petnoga med vem som gjorde vad så ska jag framhålla att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna faktiskt inte har samarbetat om alla budgetar sedan 1994. Det fanns också en period då Centerpartiet och Socialdemokraterna samarbetade och gjorde upp. För Vänsterpartiet har enprocentsmålet varit en viktig fråga. Jag kan beklaga att det tog längre tid än vi hade hoppats att nå upp till enprocentsmålet. Men jag är ändå väldigt glad i dag. Jag och Birgitta Ohlsson är helt överens om att det här är en av de viktigaste frågorna trots att det är ett så litet utrymme i budgeten. Ändå är det rimligt att ställa frågan till den borgerliga alliansen, som säger att man vill gå fram gemensamt men har olika budgetförslag och där ett parti har en kraftig nedskärning: Hur kommer det att se ut? Hur tänker ni, och hur kommer ni att agera? Både Birgitta Ohlsson och Holger Gustafsson borde ta tillfället i akt att tala om vad man tänker driva och att ni inte släpper detta krav. Det är framför allt Moderaterna som ska stå till svars för sin neddragning.

Anf. 26 Birgitta Ohlsson (Fp)

Herr talman! Folkpartiet kommer inte att släppa kravet på enprocentsmålet. Vi var den första organisationen i Sverige, via Folkpartiets ungdomsförbund, som redan på 1950-talet krävde bistånd till fattiga länder. Det var långt innan många vänstergrupper tog upp den frågan här i riksdagen, så vår åsikt ligger väldigt fast. Det här är inte någonting som bara vi har stått för, utan det har varit en majoritet i riksdagen sedan 1968, då man sade sig ligga bakom detta. Det viktiga nu är att vi konstruktivt går vidare. Enprocentsmålet är viktigt. Det är också viktigt att betona att det går att kombinera ett enprocentsmål med ett gott bistånd. När man ställer krav på demokrati, mänskliga rättigheter och annat går det faktiskt att hitta en kombination. Allt bistånd som har skett i Sverige under de senaste 40 åren har inte varit bra. Vissa satsningar har varit misslyckade. Man måste lära av de erfarenheterna hur man kan gå vidare, men man ska inte tumma på procentsatsen.

Anf. 27 Alice Åström (V)

Herr talman! Jag är glad över att man är tydlig med att man inte tänker tumma på det här, för jag tycker att det är oerhört viktigt när det gäller Sverige. Visst har biståndsinsatser varit misslyckade, och det kommer att bli misslyckade biståndsinsatser också i framtiden. Jag tror att det är en felaktig syn att tro att det aldrig kommer att ske misslyckanden inom det här området. Man ska dra lärdom av det, men jag är inte lika övertygad som Folkpartiet om att lärdomen av misslyckade projekt alltid innebär att lösningen när det gäller de stater där det finns en svag demokrati eller där det finns en diktatur och där man inte lyckas påverka i tillräckligt stor utsträckning ska vara att frysa biståndet eller ta tillbaka biståndet. Då handlar det snarare om kanalerna för biståndet. Det finns ingen oenighet i utskottet när det gäller att vi inte ska ge bistånd till direkta diktaturer, utan då måste man hitta andra kanaler. Jag tycker nämligen att det är viktigt att vi inte låter människor gå förlorade, under tiden vi för en kamp för demokratin och för demokratins utbredning, genom att vi tar bort vårt bistånd till de mest fattiga och utsatta människorna för att de lever i en diktatur. Det är en svår balansgång, men jag tror att vi måste se att det är människorna som är det viktiga och kanske inte alltid styret i staten.

Anf. 28 Ewa Björling (M)

Herr talman! Först och främst är det oerhört viktigt att fastslå att det inte från Moderaternas sida handlar om en nedskärning i biståndet, som så många socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister tycker om att säga i debatten. Det handlar om en endast 50-procentig ökning under perioden 2002-2008 där det socialdemokratiska förslaget är att öka från 14 till 28 miljarder. Vi ökar i stället från 14 till 22. 22 miljarder är också oerhört mycket pengar till bistånd. Varför säger vi då detta? Vad är det som gör att vi tar den här ställningen? Det handlar om att vi vill se någonting annat först. Vi vill också se en bättre kvalitet i biståndet. Vi har nyligen sett, precis som jag nämnde under mitt anförande, att det är 10,7 miljarder som vi ger i multilateralt bistånd och att vi i dag inte vet riktigt var de pengarna tar vägen. Vi har ingen riktig uppföljning, ingen riktig utvärdering. Det har hela utrikesutskottet sett. Då vill jag fråga: Är det att ta ansvar för skattebetalarnas pengar? Det handlar också om att göra tydliga prioriteringar, och det handlar om att göra tydliga prioriteringar totalt i en statsbudget. Men naturligtvis måste även vi tillstå att det handlar om en förhandlingsfråga inom den borgerliga alliansen. Visst är det så. Och det är inte så att vi aldrig någonsin kan tänka oss att komma upp till 1 %, men vi vill se diskussionen om kvaliteten först. Sedan kanske vi mycket väl kan tänka oss att ha en helt annan procent.

Anf. 29 Alice Åström (V)

Herr talman! Först gäller det om man ska prata om nedskärningar eller inte. Jag har kämpat och varit budgetförhandlare för Vänsterpartiet ett par år. När vi nu har uppnått enprocentsmålet upplever jag det som att det skulle bli en nedskärning om man inte skulle upprätthålla den här nivån. Moderaterna talar om bättre kvalitet och om att det finns brister i uppföljningen, som hela utskottet står bakom. Ja, vi kan säkert behöva bättre kvalitet. Det finns en bristande uppföljning framför allt när det gäller det multilaterala, som hela utskottet står bakom. Men för Vänsterpartiet är det klart och tydligt att det då handlar om att gå in och granska, att följa upp, att hitta bättre rutiner för det här, att arbeta för att förbättra kvaliteten. Det ska inte göras genom att man minskar insatserna eller säger: Då får de fattiga vänta lite längre medan vi ordnar upp det här. För mig är det ganska tydligt att det samtidigt som man jobbar med att höja kvaliteten och med att förbättra utvärderingen och uppföljningen finns möjligheter att öka resurserna, att behålla 1 %. Jag sade i inledningen att det inte är vi som skänker pengar. Det är vi som har utnyttjat resurser i ett överflöd jämfört med den fattiga världen. Det här är ett slags återbetalning som kanske till och med skulle vara mycket större. När FN säger att vi inte kommer att uppnå millenniemålet om man inte fördubblar biståndsinsatserna kan inte jag se att vi bara för att vi ska ha bättre kvalitet och bättre uppföljning inte ska kunna ha 1 %. Jag tror att vi har utrymme att göra både-och.

Anf. 30 Ewa Björling (M)

Herr talman! Det är intressant att höra Alice Åström säga: Nu når vi enprocentsmålet. Det har vi fortfarande aldrig sett från en socialdemokratisk regering i koalition med miljöpartister och vänsterpartister. Den enda gången vi har sett det är med en borgerlig regering. Det var precis det som Holger Gustafsson också påpekade i sitt anförande, problemet med att man lovar runt och håller tunt. Det gör att Sida inte heller kan bedriva effektivt bistånd fullt ut. Man vet nämligen att det i slutet av året handlar om neddragningar därför att bistånd är en sådan post som det går att spara på. Så jag vill se bevis först. Men det handlar inte bara om, som jag sade, ökad kvalitet. Det handlar också om bristande fokus. Det handlar om att vi behöver ha färre programländer. Det handlar om att vi behöver göra de insatser som vi specifikt i Sverige är bra på. Jag vill återigen poängtera att Moderaterna håller fast vid samma nivå som tidigare. Det handlar inte om neddragning, utan det handlar om att Sida ska kunna fortsätta att göra det som de gör nu. Men jag vill också påpeka att vi inom den ramen vill göra förändringar för att få bättre fokus, färre programländer och färre typer av insatser, detta just för att man ska kunna få ett så effektivt bistånd som möjligt. Alice Åström talar om att Sverige ska uppnå 1 % och att det är viktigt med en fördubbling av biståndet. Jag håller med om att det är viktigt med en fördubbling av biståndet, men jag vill också säga att det är glädjande att EU-länderna kommer att nå det målet 2015. De gamla EU-länderna har alla lovat att redan till år 2010 vara uppe i 0,7 % - det ligger vi fortfarande långt över med vårt förslag. Och de nya EU-länderna, de sista tio som nu har anslutit sig, har lovat att uppnå detta 2015. Sedan handlar det också om övriga världen. Hur ska de komma upp till 0,7 %, till att börja med?

Anf. 31 Alice Åström (V)

Herr talman! Ewa Björling säger att Sida ska kunna göra det som de gör nu, så att säga, även med vissa omjusteringar och att man inte accepterar ökningen. Men det är ju just det som både FN och Världsbanken har sagt. Det måste till en fördubbling om vi ska nå millenniemålet. Om inte Sverige som är ett rikt land skulle ha en möjlighet att sträcka sig utöver 0,7 och faktiskt bidra mer skulle det vara ett fattigdomstecken. Jag håller med Ewa Björling om att det är positivt att EU-länderna nu tar steg i rätt riktning. Ewa Björling säger att även de nya EU-länderna, ganska fattiga länder, har som mål att de ska uppnå 0,7 % före 2015. Då vore det kanske också på sin plats att Sverige, med de resurser som vi har, kan uppnå högre nivåer än vad dessa länder gör. Det är inte mindre bistånd som behövs, utan det är snarare en ökning. Och jag är övertygad om att Sverige har utrymme att både ligga på enprocentsmålet och få en bättre kvalitet och en bättre uppföljning.

Anf. 32 Agne Hansson (C)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 8 och klargöra att Centerpartiet står bakom de övriga reservationer som mitt namn finns med på. I dag behandlar vi en del av politiken för global utveckling som vi i sin helhet debatterade i förra veckan. Biståndet är en viktig del av den samlade politiken för global utveckling. Tidigare handlade allt i den vägen om bistånd och inte minst nivån och mindre om innehållet i biståndet. I dag tycks fortfarande väldigt mycket av debatten om bistånd handla just om nivån. När det gäller utvecklingspolitiken finns i varje fall en bred och samlad syn på vad den ska innehålla. Det är viktigt att ha det i minnet. Men jag vill betona att biståndet är en viktig del när det gäller nivån men också när det gäller kvalitet och innehåll. Jag vill uppehålla mig en hel del vid just kvalitet och innehåll i biståndet, herr talman. Förutsättningen för all utveckling såväl i utvecklingsländerna som i i-länderna är att vi har en hållbar - en långsiktigt hållbar utveckling. Den ska vara ekonomiskt hållbar men framför allt miljömässigt hållbar. En långsiktig ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling blir också socialt hållbar. Från Centerpartiets sida menar vi att miljöfrågorna ska lyftas in i biståndspolitiken. Den hållbara utvecklingen betonas ofta i de texter och målformuleringar som omger utvecklingspolitiken men avsätter väldigt lite spår i handlingsmönstret. Centerpartiet har under flera år krävt att ett särskilt anslag avdelas för direkt miljöbistånd. Det gör vi inte minst för att betona miljöns betydelse för långsiktigheten men också för att miljön i utvecklingsländerna är väldigt utsatt. Pengar som anslås till bistånd kan leda fel om miljön inte finns med. Men förslagen har hittills avvisats av majoriteten. För år 2006 föreslår vi att 285 miljoner kronor anslås till rent miljöbistånd. Det är ett anslag som sedan bör trappas upp ytterligare. Men också i år avstyrks vårt förslag. Herr talman! Låt mig belysa detta med vattenfrågan i världen. Rent dricksvatten och sunda och säkra livsmedel är en förutsättning för vår hälsa. I dag blir det en allt större bristvara. Det är inte minst orsakat av just de pågående miljöförstöringarna och föroreningar i världen. I dag finns det en tydlig kamp om olja och vatten i världen. Stora tunga folkrika länder som Kina och USA håller på att köpa in sig på oljetillgångar och vattentillgångar i världen. Tillgången till rent vatten ses lika viktig i dag som tillgången till oljekällor. Denna kamp om olja och vatten kan bara leda till att den ekonomiskt starke kan förse sig medan de fattiga länderna och de fattiga människorna blir utan. Kampen om oljan och vattnet kommer att bli, om den inte redan är det, en säkerhetsrisk i världen. Det kan vi förhindra genom att vara framsynta och satsa också på miljö i biståndspolitiken. Allt bistånd borde för övrigt undergå en klimatpåverkande analys då svenskt utvecklingsbistånd inte ska leda till klimatförändringar i världen. Många människor får leva utan tillgång till friskt och rent vatten. Rent dricksvatten och sunda och säkra livsmedel är en förutsättning för vår hälsa, som jag tidigare sade. Det har varje människa rätt till. Men så är det inte i dag. Det finns lika många extremt fattiga människor i världen, de som lever på mindre än en dollar per dag, som det finns människor utan tillgång till rent vatten. I stort sett handlar det om samma människor. Dessa människor behöver framför allt ekonomisk tillväxt. Tillgången på vatten är en förutsättning för denna tillväxt och utveckling på flera olika sätt. I Sveriges utvecklingsarbete med fattiga länder bör frågan om människors och företags tillgång till rent och säkert vatten föras in på agendan. I dag handlar för få projekt i biståndet om vatten. Jag beklagar att regeringsmajoriteten avvisar vårt förslag om ett särskilt anslag för miljöbistånd. Vattenfrågan är central i världen i dag. Herr talman! Centerpartiet har i tidigare sammanhang, bland annat i samband med förra årets budgetbetänkande och i samband med behandlingen av den svenska politiken för global utveckling, lagt fram förslag i en rad frågor som rör internationellt utvecklingsarbete. Det gäller exempelvis vikten av stöd till hälsofrågor och hiv/aids-insatser liksom särskilda insatser riktade till kvinnor och funktionshindrade. Det gäller också bistånd till åtgärder för att kunna förse fattiga människor, som jag tidigare har sagt, med rent vatten och fungerande avloppssystem. Vi har också framhållit att antalet samarbetsländer och planeringsinstrument måste begränsas. Jag vill poängtera att Centerpartiets uppfattning i de frågorna kvarstår. En del frågor av liknande karaktär har tagits upp i andra motioner och har behandlats i detta betänkande. Andra förslag och motioner har fått en så kallad enklare behandling. Från Centerpartiets sida har vi förstått att majoriteten har ett svalt intresse för att tillmötesgå motionskraven och att det kommer att vara bestående över hela mandatperioden. Det är därför som det inte finns så många centermotioner som behandlas i betänkandet. Vi har undvikit att upprepa våra förslag flera gånger under mandatperioden. Detta framgår mer av det särskilda yttrande som jag har fogat till betänkandet. Jag tycker förstås att svensk biståndspolitik blir en smula fattigare och ineffektivare när inte Centerpartiets förslag finns med i majoritetens förslag och frågar mig naturligtvis varför de avvisas. Herr talman! I det betänkandet som vi nu behandlar har jag och Centerpartiet tre reservationer tillsammans med de tre andra allianspartierna. De behandlar inriktningen av biståndet, synen på mänskliga rättigheter och demokrati som mål för biståndspolitiken och en strategi för det multilaterala biståndet. Dessutom har jag en reservation om biståndet till Afrika och om den destruktiva afrikanska jordbrukspolitiken som behöver förändras. Dessutom finns det en smärre skillnad om nivån i biståndet där vi vill se en något lugnare och säkrare ökning av biståndsramen. Vi har enprocentsmålet inlagt år 2007. Det är viktigt att biståndsmålet nås i en balanserad takt som gör att utvecklingsländerna och biståndsapparaten kan svälja stödet i hela sin vidd så att det blir effektivt. Centern har sedan flera år arbetet inriktat på att biståndsmålet om 1 % av bruttonationalinkomsten ska nås år 2007. Det innebär att vi tidigare år låg före regeringen och majoritetens mål. I år ligger vi ett år efter beroende på att regeringen satsat mer just i år. Det finns en risk med denna ryckighet. Jag har betonat det tidigare. Effektiviteten och kvaliteten kan få ge vika för kvantiteten, och det tycker vi inte är bra. Centerpartiet välkomnar den ökande inriktning på fältverksamheten som Sida har genomfört de senaste åren. Det här ligger helt i linje med vad Centerpartiet har förespråkat sedan länge. Men expansionen av fältverksamheten medför också risker för kompetensbrist när det gäller vissa arbetsuppgifter. Det är också av detta skäl som vi har valt en jämnare ökningstakt i biståndsgivningen än vad regeringen gjort för att säkerställa att Sida kan uppnå fullgod kvalitet i användandet av biståndsmedel. Fru talman! Som jag sade tidigare är också innehållet i biståndet viktigt. Det är viktigt att det förs en ekonomisk politik som gör den svenska kronan stark i förhållande till andra valutor, i första hand dollarn. Det ger ökat värde åt biståndet. Det har i sin tur bäring på utgiftsexpansionen i budgeten och i förlängningen också på värdet på biståndet. Fru talman! I Afrika har vi en massa tidsinställda bomber som kommer att brisera om vi inte får till stånd en bättre effektivitet i biståndet. I dag är tillståndet så allvarligt att de människor som bor där och har utbildning, resurser och möjlighet i stort sett börjar fly från kontinenten och lämna eländet kvar. Det är mycket oroande. Hiv/aids-problematiken är en av dessa tidsinställda bomber - jordbrukspolitiken är en annan. Det är i de fattiga länderna som aidsepidemin får sin stora utbredning. Framför allt hotar epidemin att slå ut människor i produktiv ålder. Det ger särskilt dystra framtidsutsikter för sådana områden där detta håller på att ske. I dag har vi 40 miljoner smittade. I år kommer 3 miljoner att dö i hiv/aids. Hiv/aids har vridit tillbaka decennier av social och ekonomisk utveckling i många utvecklingsländer. Vi får börja om från början, och det är naturligtvis dramatiskt. Att stoppa spridningen av hiv/aids är ett av FN:s åtta millenniemål. Det ska uppnås före 2015. Om inte spridningen av hiv och aids stoppas är utsikterna att uppnå de övriga millenniemålen mycket små. Större uppmärksamhet måste ägnas denna problematik i biståndsverksamheten, menar vi. I de fattiga länderna saknas ofta bromsmediciner. Det är inte lönsamt för läkemedelsbolagen att satsa på forskning och framställning av billiga läkemedel och vacciner i utvecklingsländerna. Därför menar vi i Centerpartiet att en del av biståndsarbetet ska inriktas på att man ger det i form av medicinsk hjälp för att bota eller bromsa epidemins spridning. Vaccin är naturligtvis målet, men i dag är det bromsmediciner som gäller och som är viktigast. Med tanke på det stora hot som hiv är för mänskligheten borde FN säkerställa resurser så att Världshälsoorganisationen får möjlighet att köpa loss patent för bromsmediciner mot aids för att förse utvecklingsländerna med dem. Fru talman! Hiv/aids är en bidragande orsak - men inte den enda - till den stora svältkatastrof som återigen hotar Afrika. Eftersom hiv/aids slår hårt mot jordbruket på familjenivå och på lokal och nationell nivå påverkas näringssituationen och tillgången på mat för familjerna på landsbygden. Men även det politiska och ekonomiska klimatet i länderna påverkar. Brister i samhällsstyrning kan försämra livsmedelssäkerheten. Politiska prioriteringar är direkt avgörande för livsmedelssäkerhet. Ett exempel på ett land där den politiska prioriteringen har lett till akut svält är Zimbabwe. Landet producerade tidigare mer än tillräckligt med livsmedel. Den nuvarande situationen kunde ha undvikits om en annorlunda politik hade bedrivits av landets regering. Zimbabwe är inte det enda exemplet; det finns många fler. I reservation 8 tar jag upp den afrikanska jordbrukspolitiken, eller bristen på den. En bättre jordbrukspolitik med möjlighet för småbönder att förbättra produktiviteten och inkomsterna är en förutsättning för att biståndet ska kunna göra större och egentlig nytta i Afrika. Det finns anledning att fundera över det faktum att livsmedelsproduktionen per person de gångna åren kraftigt har ökat i världens länder - alla utom just i Afrika. Livsmedelsbristen i Asien är avskaffad och i Latinamerika ökar livsmedelsexporten, men i Afrika svälter människor i brist på mat. Det är utomordentligt viktigt att få förklaringar till livsmedelsbristen och försenad ekonomisk utveckling i de afrikanska länderna, framför allt söder om Sahara - ett område dit miljoner och miljarder av svenskt bistånd har riktats. Vad är det för fel som görs för att inte samma resurser finns och samma resultat nås här som på andra håll i världen - i Latinamerika och i Sydostasien? Det är det här som jag vill ha svar på, och vill ha fram med de förslag som jag har lagt fram i en motion. Den finns med i betänkandet, som jag har tvingats att reservera mig för i reservation 8. Jag yrkar bifall till den, fru talman.

Anf. 33 Lotta Hedström (Mp)

Fru talman! Tack för trevliga och intressanta inlägg så här långt! Biståndet är verkligen en favoritfråga för utskottet, och det är ju också en sak där vi har ett reellt inflytande. Det är inte något där utskottet bara kan tycka om vad regeringen ska tycka i olika frågor. Men utskottets arbete har inte alltid varit lätt i det här avseendet. I många år har många partier - faktiskt inte minst Moderaterna - förtjänstfullt påtalat och tryckt på när det gäller hur svårt det är med uppföljning och utvärdering och att man bör göra någonting åt det. Den information som vi har fått till utskottet har inte heller varit tillräcklig. Som en del i budgetskrivandet tillsammans med regeringen har Miljöpartiet verkligen brottats med svårigheterna och snårigheterna i de redovisningar som Sida, UD och Finansdepartementet ger oss och som inte riktigt rimmar alltid. Det har varit överlappningar på redovisningsåren, och avsatta medel stämmer inte alltid med använda medel. Vi har gett stackars Sida ganska grymma pålagor i form av limiter och anslagssparande, som har gett Sida inskränkningar att handskas med, och avläsbarheten av olika siffror i biståndet har varit otydlig och svår att följa. Men alltnog har vi ett bra bistånd i det här landet. Det är till och med mycket, mycket bra i en internationell jämförelse - både i tänkandet, i volymen och i öppenheten. Men det kan fortfarande bli mycket bättre. Jag ska passa på att framföra ett stort tack till Rut, som inte är en kvinna i det här fallet utan vårt eget utredningsinstitut i riksdagen. Fast just den utredning som jag avser är gjord av en mycket kompetent kvinna. Det här har vi fått som underlag till utskottet. Det har skapat en större klarhet till den här röran, som framför allt kännetecknar relationerna mellan det bilaterala biståndet, det multilaterala biståndet och multi-bi-biståndet. Det här är lite kryptiskt för utomstående, men det handlar om vad Sverige ger direkt till ett land, vad Sverige ger till organisationer som sedan ger till andra länder och vad Sverige ger i form av öronmärkta pengar till organisationer. Men den oklarhet i definitioner, den allmänna snårigheten och de brister på riktlinjer som har kännetecknat medelstilldelningen mellan de här grupperingarna i biståndsgivandet har också bidragit till att vi som både kontrollerande och beslutande parlamentariker har hamnat för mycket på efterkälken. Det här har ganska noga och utförligt berörts av flera av mina föregångare i dagens debatt. Nu har vi - och vi ska i det här sammanhanget, kära kolleger i utskottet, en gång för alla uttydas Miljöpartiet - genom envisa, segslitna och mångåriga duster med regeringen om budgeten under mandatperioden lyckats få upp biståndet och volymen till 1 %. Så alla andra kan sluta gräla; det är vi som har gjort det! Det här är en seger och en anständighetens undre gräns, som nu nästan alla i vårt utskott och i omvärlden applåderar. Det återstår, som sagt, även att strama upp styrningen, kontrollen, innehållet och uppföljningen av detta. Jag tror att det här kommer att bli ett fortsatt tema under den kommande mandatperioden. Ett tema som Miljöpartiet med oro har återkommit till är hur bistånd kan felanvändas som bundet bistånd, till militära aktiviteter eller till flyktingmottagande. Självklart för oss är att bistånd är det som ska ske på plats i länder som behöver hjälp, i värdiga och jämspelta former. Avväpning, minröjning, demobilisering och fredsskapande aktiviteter, hur fina och behövliga de än må vara, ska bekostas av dem som ställt till skadan, till exempel från försvarsbudgetmedel men inte av biståndet. Flyktingmottagande ska ses om en långsiktig investering hemma för de människor som ska bo hos oss och som ska bidra till vårt välmående framöver. Det är inte att "ge bistånd". Vad gäller flyktingmottagandet vill jag passa på att säga att Miljöpartiet kommer att stödja den reservation som Vänsterpartiet har om en långsiktigare och säkrare finansiering direkt från FN till UNHCR, FN:s high commissioner for refugees . Vi stöder den och kommer att rösta med Vänsterpartiet när vi voterar om detta. De olika aktiviteterna, eventuellt på marginalen i biståndet, hotar biståndets kärna. Vi kommer att ha ett fortsatt vakande öga på detta. Inte minst kommer vi att följa hur OECD:s kommitté DAC, Development Assistance Committee, kommer att fortsätta med sin utveckling av kriterier för bistånd. Regeringen följer i stor utsträckning DAC och har den som rättesnöre och normgivare. Ewa Björling framförde goda ord, och det är roligt att höra en sådan moderat företrädare för biståndspolitiken. Men det är svårt att förstå hur Moderaterna får ihop frågan om terrorismbekämpningen och att samtidigt sänka biståndet med 9 miljarder när Ewa säger att det är ett bra bistånd som skapar trygghet, säkerhet och fred i världen och att biståndet på alla sätt är bra. Vi menar, i motsats till Moderaterna, att biståndsmedlen inte ska få användas just till militära ändamål. Skrivningarna i betänkandet i det avseendet är bara snudd på vad vi är nöjda med i Miljöpartiet. Vi förutspår att vi under kommande mandatperiod med förstärkt observans kommer att få följa frågan om vad bistånd ska innefatta. Alla möjliga krafter vill ta pengarna i anspråk. Det rör sig om ungefär 25 miljarder vackra pengar som inte får tas i anspråk för vad vackert som helst. En annan sak som förbigås lite lättvindigt i betänkandet är det som kallas för alternativ finansiering av millenniemålen. Alla inser att det behövs mer pengar för utveckling i världen, inte minst genom millenniemålsåtagandena. I och för sig har vi sett en uppmjukning i attityderna till det här under mandatperioden när det numera är tillåtet att tala om olika finansiering för millenniemålen. Det finns till exempel skatt på flygplatsbiljetter, och det finns initiativ från bland annat Frankrike om att söka nya former. Men den absolut mest givande frågan skulle vara en skatt på valutatransaktioner, den så kallade Tobinskatten. Den frågan är det fortfarande stopp för i Sverige. En mycket liten procentandel på utförda valutatransaktioner skulle ge stora summor till till exempel FN. Det kommer fortsättningsvis att bli en alltmer aktuell fråga. Jag har inte hört att någon hittills har nämnt den i debatten. Ett annat område där Miljöpartiet också skulle vilja se en förstärkning och nysatsning är inom NGO-biståndet, särskilt inom det partinära verksamhetsområdet. Här finns verkligen det riktigt partnerskapsinriktade. Det är vänner som hjälper sina systerorganisationer på en mycket mer jämställd basis än vad som någonsin kan prägla rika stater gentemot fattiga stater. Dessutom har det partinära biståndet just den stora och utomordentligt viktiga uppgiften att sprida demokrati och bygga upp ideologiskt baserade partibildningar i sina mottagarländer. Här tillgodoses det demokratikrav som Folkpartiet, ibland lite förvirrat, efterlyser på allra bästa och mest demokratiska sättet. I det sammanhanget tål att återigen påpekas att Sida, som jag annars gärna tar i försvar, inte har varit särskilt hjälpsamt eller tillmötesgående mot just dessa våra egna partiers tappra insamlingsorganisationer. Där har Sida visat för stor styvmoderlighet. En modell i övrigt som står lite i motsättning till NGO-biståndet, men som Miljöpartiet förespråkar just när man har bilateralt bistånd, är att ge budgetstöd. Det ska i så fall bygga på en bedömning av att landet kan ta emot bistånd, har hyggliga strukturer, har gjort en egen genomtänkt progressiv fattigdomsstrategi. Där skulle vi snarare, i stället för en massa öronmärkta program och projekt, vilja se ett allmänt budgetstöd. Ytterligare en aspekt som är viktig i utformningen av allt bistånd är avbindning respektive bindning av biståndet. Vi menar att bistånd självklart ska vara av i grunden altruistisk natur, inte njuggt ihopkopplat med att redan utsatta länder ska tvingas in i avtal om industriköp. Det är bara alltför pinsamt. Under det gångna året har tongångarna i det avseendet blivit alltmer insiktsfulla. Men samtidigt fortgår i vårt eget land vår vapenexport. Det skriande glappet i PGU-fasaden pockar på omedelbara åtgärder och att vi i Sverige måste sluta ställa krav och sluta kränga vapen till fattiga länder. Det hade vi ingående diskussioner om när vi diskuterade PGU-betänkandet häromveckan. Vidare vad gäller bindning och avbindning är de exportkredithanteringar som finns i Sverige obskyra. Vi vet inte riktigt vad som händer. Det talas om affärshemligheter. Men vi vet att det sker subventioneringar till gud vet vad. Det behöver rensas upp. Bland annat kan det handla om just vapenexport. Vi tycker inte att det är snyggt, och det rimmar inte med våra åtaganden i politik för global utveckling, PGU. Vi ser också att de stora finansieringsinstituten i världen, till exempel Världsbanken, fortsätter att politiskt och ekonomiskt villkora hur pengarna ska användas vid upplåning. Det är också en form av bindning som vi inte tycker om. Man lämnar inte ansvaret till den som själv ska bygga upp sitt land. I Irak fortsätter USA att kalla kontrakt till amerikanska företag för uppbyggnad och bistånd. Det är också pinsamt och skamligt. Man får inte blanda ihop bistånd med vad som helst. Det måste vara klara, rena definitioner och riktlinjer för vad som ska vara bistånd. I WTO fortsätter de rika länderna att hota med indraget bistånd om de inte får igenom oförmånliga villkor till fattiga länder som de kanske ställer i olika underavtal inom världshandeln. Förra veckan hade näringsutskottet sin WTO-debatt. Jag saknade er, kolleger i utrikesutskottet, i debatten. Det vara bara jag som var där. Sveriges agerande inom världshandeln lämnar fortfarande mycket övrigt att önska, som inte ställer de fattiga länderna fria att disponera sina råvarutillgångar och handelsvinster på ett sådant sätt att de kan utvecklas. Till exempel säger nästan alla företrädare att det viktigaste är att fortsättningsvis motverka protektionismen. Det menar inte jag. Jag menar att det viktigaste är att motverka fattigdomen. Det talas om att det viktiga är att syd-syd-länderna ökar sin handel. Det gör de. Den ökar mer än nord-syd-handeln. Det är aspekter som definitivt hör ihop i en fullständig biståndsdiskussion. Altruismen och det osjälviska givandet uttrycks fortfarande enligt den gamla formeln att det är de fattiga kvinnorna i de rika länderna som ger pengar till de rika männen i de fattiga länderna. Ett annat återkommande tema inom ramen för det multilaterala biståndet är hur Världsbanken beter sig med sin energiutlåning. Energiomställningen är mänsklighetens ödesfråga, inte bara för att vi i rask takt och utan tidiga åtgärder har rusat in i en snart alldeles ohållbar klimatsituation orsakad av att vi har eldat upp för mycket torv, kol, olja och uran och skruvat på värmereglagen alldeles för mycket under efterkrigstidens stora ekonomistiska och energislukande industriexpansion. Nej, det beror också på att tillgång och kontroll över främst olja har gjort världen alltmer ojämlik och alltmer beroende av icke-demokratiskt kontrollerade megaföretag. En egenkontrollerad och förnybar energiutvinning i fattiga länder kunde ha varit en enormt frigörande och välståndsskapande åtgärd för verklig fattigdomsbekämpning och utjämning i världen. Men hur ser det ut? Jo, Världsbanken - trots sin numera vackra retoriska formuleringskonst och åtaganden i den så kallade Bonnöverenskommelsen att öka andelen förnyelsebara energibärare och att öka energieffektiviseringen - ger än i dag hela 70 % av energiutlåningen till icke-förnybart! Och av det är mer än hälften sådant som går till fullständigt oförsvarliga storskaliga vattenkraftsprojekt, till exempel till de förhatliga dammbyggena. Det rör sig alltså om vattenkraftsprojekt i skalan över 10 megawatt per år. De här dammarna har jag ofta tagit upp i mina anföranden. De utplånar hela ekosystem. De rubbar grundvattenbalanserna. De hotar fred och säkerhet mellan länder. De tvångsförflyttar folk. De eroderar eller dränerar hela trakter på vatten och på möjligheter till odling och överlevnad. De dammbyggena är en styggelse, hur man än vrider på det. Energiutlåningen i Världsbanken fortsätter egentligen enligt samma mönster som förut. Dessutom subventionerar Världsbanken och de internationella finansieringsinstituten kärnkraft. Och kärnkraft är fortfarande inte förnybart. Den blir inte någonsin en trygg energikälla, och den är inte ekonomiskt bärkraftig i sig. Decentraliserad energiproduktion, med en demokratisk och lokal förvaltning, skulle vara ett bra koncept för långsiktig utveckling över huvud taget. Det borde vi ha tagit mycket mer fasta på i svenskt bistånd. Därför har jag en reservation om detta, reservation nr 7, som jag yrkar bifall till. Agne Hansson talade vackert och väl om miljön, och jag är glad för det. Det är naturligtvis en stor hjärtefråga för Miljöpartiet. Vi arbetar just nu i slutfasen för att tillsammans med regeringen formulera innehållet i den miljömiljard som vi har kommit överens om ska finnas. Vi hoppas att det ska ge en tydligare profil vad gäller biståndet i miljöhänseende. Framför allt tycker jag att Sida redan har en kunskap om detta. Det finns en stor artikel i Sidas tidning om Tadzjikistan där man till exempel tar upp att det finns en ekologisk katastrof i vardande där vad gäller radioaktivt avfall, som ligger i ett berg i denna seismologiskt mycket känsliga del av världen. Nästa område som förtjänar en kommentar innan vi klubbar inriktningen på svenskt utvecklingsbistånd är synen på skuldavskrivning. Miljöpartiet har i en överenskommelse med regeringen om vad vi ska uppnå under denna mandatperiod sagt att vi ska förbättra skuldsituationen för de fattiga länderna. Det står i betänkandet, och det tycker vi alla på olika sätt. Vi vet att inget bistånd över huvud taget är meningsfullt om vinsterna ska gå till att återbetala diskutabla skulder till nord, särskilt som vi vet att nettobetalningsströmmarna fortfarande går från syd till nord i världen. Skuldfällan ligger så att säga och obstruerar verkningsgraden för både bistånd och eventuella vinster i handelspolitiken. Men vi har inte tillsammans med regeringen kommit i mål i utformningen av skuldlättnader i svensk biståndspolicy, och regeringens företrädare förefaller passiva och oförstående, eller kanske rentav okunniga om denna problematik. Våra krav är i huvudsak tre: 1. Avskriv skulderna nu i stället för att förhala dem i en ohållbar process. 2. Gör om processen. International Monetary Fund är både fordringsägare och överdomare. Vi måste ha en ordning som är oberoende och där skuldsatta och långivare möts som jämbördiga parter. 3. Relatera begreppet "hållbar skuld" - som i sig är märkligt - till att åtminstone vara satt i förhållande till vilka utsikter det finns att mottagarlandet ska klara av sina millenniemål. Vi menar att den skuldavskrivningsprocess som nu finns i HIPC är otillräcklig, för långsam och inte rättvis. Man bör kunna använda IMF:s guldreserv för att finansiera detta. Poängen måste vara att få länderna på fötter, inte att IMF eller andra enskilda långivare ska klara sin redovisning med någon sorts plus. Därmed har jag överskridit min tid, och det finns fortfarande mycket att säga om biståndet.

Anf. 34 Agne Hansson (C)

Fru talman! Nu har vi fått reda på det: Det är Miljöpartiets förtjänst att vi nu har fått 1 % av bruttonationalinkomsten som bistånd i Sverige. Jag gratulerar till framgångarna - jag tycker verkligen att det är bra. Jag begärde replik också för att få tillfälle att säga detta, därför att jag har kritiserat Miljöpartiet väldigt kraftigt de senaste åren för att just ha backat upp en så låg nivå som regeringen har haft. Då har vi i Centerpartiet legat högre i vår målsättning att nå enprocentsmålet år 2007. Jag tror att jag vid de tillfällena sade att jag inte trodde att Miljöpartiet kommer att lyckas under den här mandatperioden. Men tydligen har ni gjort det, och det tycker jag i så fall är bra. Problemet är bara att det nu blir en dramatisk tröskeleffekt i biståndet som riskerar att kvantiteten får stå framför kvaliteten. Jag undrar om inte Miljöpartiet möjligen är något oroligt för det. Hade vi haft en mer successiv ökning, enligt Centerpartiets målsättning, skulle det naturligtvis ha varit mindre risk för det i dag. Detta nu sagt om den här något tjatiga nivådebatten om bistånd, som länge har bedrivits. Jag vill gå till kvaliteten och fråga varför Miljöpartiet inte har ställt upp på Centerpartiets förslag om ett särskilt miljöbistånd i det totala biståndet. Vi har krävt det i flera år, men ni har avvisat det. Är det bara privatiseringen av vatten som intresserar? Hur ser Miljöpartiet på kampen om vatten i världen i dag? Varför har ni inte ställt upp på ett särskilt miljöbistånd?

Anf. 35 Lotta Hedström (Mp)

Fru talman! Jag ska börja med att be om ursäkt. Men innan vi bytte talman hade vi också många långsamma och inspirerande överskridanden av talartiden. Bakom kulisserna sker det en hel del som inte syns utåt. Vi har faktiskt haft en kontinuerlig kamp med regeringen om att höja nivån till 1 % under den här mandatperioden. Så ser det ut. Om ni tittar på vad vi lämnar ifrån oss innan förhandlingarna börjar har detta varit det starkaste och mest återkommande kravet, och vi har vunnit. Det är inte så att vi har varit slappa där, utan vi har varit oerhört idoga. Vad gäller tröskeleffekten och möjligheten att svälja en utökad biståndsvolym har vi kollat upp det noga. Vi vet att Sida både vill och kan klara detta. Det finns också, som sagt, multilaterala biståndsgivare som tar del av biståndsökningen. I kvalitetsdiskussionen - jag inledde med att säga att den verkligen behövs - kanske andra krafter ska ha äran mer än vi. Den är viktig, och jag tror att vi bara har börjat på den nu, i en andra vända. Självklart är miljön viktig för oss. Vad vi har gjort och gör, och varför vi inte har biträtt det här specifika kravet från Centerpartiet just nu, är att vi utformar en tydlig del som kallas miljömiljarden. Jag ska på fredag sitta tillsammans med biståndsministern och gå in på innehållet i detta. Vi har en tydlig profil på det, och det kommer att fortsätta att visa sig. Kommer vi att fortsätta att samarbeta med regeringen kommer det att visa sig ännu mer. Kommer det att bli en ny regering kommer vi att fortsatt jobba för detta. Det finns ingen motsättning - det är bara en tidsförskjutning.

Anf. 36 Agne Hansson (C)

Fru talman! Så det är bara fel parti som har föreslagit att man ska lyfta fram och markera miljöfrågorna särskilt tydligt i biståndspolitiken? Det enda sättet att få fram miljöfrågorna, få fokus på dem och kunna angripa problemen med vattendammar och bristen på vatten över huvud taget är att man satsar pengar på miljön också. Det är tyvärr oftast så att kvantitet och andra åtgärder kommer före just uthållig tillväxt, och miljöfrågorna kommer i kläm. Det är därför som vi vill fokusera på det. Jag tror att det skulle innebära att vi i framtiden på ett helt annat sätt kan få en bättre utveckling i världen, få tillgång till rent vatten och sunda livsmedel, om vi prioriterar att tydligt i anslagen markera att vi behöver pengar för uthållig tillväxt och miljö.

Anf. 37 Lotta Hedström (Mp)

Fru talman! Det finns också i Sidas instruktioner att arbeta för detta, och det finns väldigt tydligt i vår PGU. Det handlar inte om att det är fel parti, Agne. Det handlar om att den beslutsfattarstruktur som vi har i Sverige i dag just nu går ut på att det största inflytandet som Miljöpartiet utövar är i budgetförhandlingar. Sedan gör vi retoriska eventuella vinster genom att stå här i kammaren och prata eller väcka motioner. Vi påverkar politiken i realiteten i en grönare inriktning genom budgetförhandlingarna. Detta har skapat reell förändring. Att stödja Centerpartiet hade spräckt budgetöverenskommelsen. Då hade vi inte fått igenom någonting. Du har mitt moraliska stöd, och jag är glad att ni har kommit fram till till exempel insikten i vattenfrågorna som vi har drivit väldigt hårt, som jag har stått och känt mig väldigt ensam om i den här talarstolen i början av den här mandatperioden. Gång på gång har jag tagit upp vattenfrågorna och inte hört nästan någonting. Nu börjar insikten växa. Jag är väldigt glad att ha Centern med mig, och jag har stort förtroende åtminstone för Agne Hansson och för delar av Centerns miljöpolitik. Jag är säker på att vi kommer att kunna samarbeta om det på olika sätt framöver. Jag säger som jag sade i förra repliken: Jag tror inte att det finns en reell motsättning mellan oss här i ambitioner, utan det handlar om i vilket forum man faktiskt skapar förändring.

Anf. 38 Ewa Björling (M)

Fru talman! Till att börja med vill jag gratulera Miljöpartiet till de intressanta diskussionerna angående alternativ finansiering. Det visar att Miljöpartiet tänker nytt i biståndet. Det tycker jag är glädjande. Sedan vill jag ta upp frågan om bistånd och terrorism som Lotta Hedström har talat om här flera gånger i dag och lite grann kommentera detta i förhållande till vårt förslag. Det handlar inte bara om bistånd. Vi talar om politik för global utveckling. Då handlar det om att bekämpa terrorism inom flera områden. Det är intressant att andra partier också nu börjar vakna när det gäller den här frågan, det vill säga inte bara diskuterar skyddet mot terrorism, hur vi skyddar våra medborgare med polisens hjälp, utan också hur vi går på djupet i den här frågan, hur vi gör någonting åt roten till terrorism. Då handlar det om flera olika saker som inte bara är bistånd. Bistånd är en del, men det handlar också om kultur, om utbildning. Det handlar till stor del om integration. Det handlar om jämställdhet. Det handlar om att vara tydlig i många frågor. I dag ser det i Sverige ut så att vi inte ens har ett fristående krishanteringscentrum. Det har vi sett med plågsam tydlighet de senaste dagarna. Vi har en krisberedskapsmyndighet som inte ens har en operativ funktion, så man kan ifrågasätta om den ska finnas över huvud taget. Det är enbart stödjande verksamhet, som det så fint heter. Jag skulle vilja ställa en fråga till Miljöpartiet när det gäller bistånd och terrorism. Hur kommer det sig att Miljöpartiet inte stod bakom den KU-anmälan som jag gjorde för länge sedan, både mot statsministern och dåvarande biståndsministern Pierre Schori angående bistånd, korruption och Palestina? Det handlar om att massor med pengar flödar ut från Sverige och går till Palestinska myndigheten som är fullständigt korrupt. Alla de borgerliga partierna står bakom. Varför har inte Miljöpartiet modet att också ställa sig bakom detta? Vi vet alla att det är fel. Det skulle vara ett tydligt tecken i kampen mot terrorismen. Det var ett terrorattentat i Israel nu senast i dag.

Anf. 39 Lotta Hedström (Mp)

Fru talman! Det var en lång vacker inledning som jag trodde skulle mynna ut i någonting helt annat, i roten till terrorismen och skyddet mot den. Jag tänkte förbereda mig på att säga att man då också måste visa i budgettermer att man menar allvar. Men Ewa vill landa i en diskussion om stödet till Palestina och terrorism. Problemet i Mellanöstern handlar i korthet om att det är en konflikt mellan två parter men med en armé. Det större problemet i Mellanöstern är den israeliska statsterrorismen.

Anf. 40 Ewa Björling (M)

Fru talman! Det håller jag absolut inte med om. Det handlar om någonting mycket större än så. Det handlar om att vi i västvärlden inte heller tar tydligt avstånd från de grupper som håller på med terrorism. Det är tveksamt om vi fortfarande ska ge svenskt bistånd till sådana grupper som Hamas i Palestina. I dag verkar det som om det var Islamiska jihad. Det vet vi inte riktigt ännu, men man tror det. Jag tror att vi aldrig kommer att komma någon vart så länge vi inte verkligen visar vår avsky mot detta och tydligt visar att det är något som vi inte ska ge bistånd till. Det handlar i så fall om att ge bistånd till det palestinska fattiga folket via andra vägar. Det är här jag önskar att fler partier skulle vara betydligt mer klara och tydliga i sina åsikter i stället för att hålla med en regering som är väldigt otydlig i den här frågan och väldigt vek.

Anf. 41 Lotta Hedström (Mp)

Fru talman! Jag tror inte att det finns någon i den här kammaren och i den här riksdagen som inte med kraft tar avstånd från terrorism och de fullständigt demokratiskt förödande människor som tar makt och våld i sin egen hand. Det finns ingen oenighet om detta. Däremot finns det mycket utvecklingstankar och mycket reformer att göra om biståndets inriktning och innehåll. Jag upplever att vi just har börjat den processen här. Vi kommer att få bättre underlag nu. De utredningar vi har sett och som vi har fått på bordet kommer att ge en bättre kontroll över det multilaterala biståndet och multi-bi-biståndet. Det ser vi fram emot. Huruvida UNRWA kommer att vara med i det eller inte överlåter jag åt framtiden. Klart är att palestinska flyktingar och väldigt många palestinier är i stort behov av fortsatt stöd, både moraliskt och ekonomiskt. Den som ifrågasätter det har inte förstått någonting. Jag skulle vilja att Moderaterna hjälpte till och i en eventuell borgerlig valseger står för en bibehållen enprocentsnivå. Precis som Ewa Björling själv sade i sitt anförande är biståndet i sig en av de absolut största garanterna för en fredlig värld och en positiv utveckling. Biståndsnivån, volymen, kommer vi att behöva bibehålla framöver, för det ger en större säkerhet än vad någonsin bekämpning i ord eller med retorik mot terroristgrupperingar kommer att ge.

Anf. 42 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Det var två aspekter som jag ville ta upp från Lotta Hedströms anförande. Den första gäller det nationella budgetstödet kontra det öronmärkta biståndet. Jag tycker att Lotta Hedström visar en ganska naiv syn på det som ligger väldigt långt från den debatt som jag för med exempelvis feministiska grupper världen över och med olika personer som också är kritiska till budgetstödet. För det första är det ett stort problem med budgetstödet i dag att man inte får en tillräckligt god insyn. En del länder som får budgetstöd är inte fullt fria demokratier, det vill säga medborgarna har inte valt ledarna. De lever i länder där man inte får tycka, tänka och tro helt fritt, vilket gör att det inte är en legitim regering. För det andra går principen bort där vi kan öronmärka bistånd. Jag pratade med en grupp afrikanska feminister för ett tag sedan som var väldigt kritiska till budgetstöd. De sade: Tidigare när ni hade öronmärkt bistånd från Sveriges sida till vårt land kunde vi veta att vi skulle få våra preventivmedel, att våra kvinnoprojekt skulle vara garanterade och framför allt att kvinnan skulle ha en aktiv roll. På vad sätt kommer mina rättigheter att tas upp i ett parlament där det finns en kvinna av 200 ledamöter? Männen struntar i dem. Mina rättigheter kommer inte fram. Därför tycker jag att även om nationellt budgetstöd kan vara bra i många former är det en debatt som vi måste ta. Det är den svaga människan som ska stå i centrum när vi ska lyfta den utsatta och inte regeringar som i vissa fall nu. Jag skulle också vilja gå in på DAC-kriterierna och militärt stöd. Från Folkpartiets sida är vi glasklara. Man ska inte använda biståndspengar till militära insatser. Men vi gör också en skillnad på vad som händer fram till ett krig och vad som händer när kriget är över. Det finns en stor skillnad. Vi tycker att det är väldigt bra att man kan använda biståndspengar till att rehabilitera barnsoldater, till minröjning och annat. Det är faktiskt en förutsättning att man har säkerhet på fältet för att kunna föra fram de humanitära insatserna.

Anf. 43 Lotta Hedström (Mp)

Fru talman! Jag tackar för intressanta frågor. Jag menar att diskussionen om utformningen av biståndet verkligen behövs. Jag är glad att Birgitta tar upp den tråden nu. Man måste göra en nyanserad bild av mottagarländerna. Om man verkligen vill få ett innehåll i att det ska vara partnerskapsbaserat mer än någon sorts patriarkalisk eller postkolonial välgörenhet måste man utgå från att det finns vilja och kompetens i mottagarlandet att verkligen själv lyfta sig i håret, att skapa egna strukturella förutsättningar för att bekämpa sin fattigdom. Utgångspunkten måste vara hållbara, genomtänkta, progressiva fattigdomsstrategier och att hjälpa länderna att göra det själva. Hur vill vi klara av att bekämpa vår fattigdom? Om man då finner att det finns en nöjaktig nivå på administrativ kapacitet och demokrati måste man naturligtvis komma fram till ett budgetstöd, att ett förtroende ska visas. Med de krav som Folkpartiet har hamnar vi i ungefär samma diskussion som i Sverige när man till våra kommuner hellre vill ha en påse pengar än en massa specifika öronmärkta pengar för alla möjliga krav som staten tycker är viktiga och bra. Hur ska Birgitta kunna garantera att man inte med ett rent öronmärkt stöd i en massa olika program och projekt hamnar i en nykolonial attityd där vi som biståndsgivare ska tala om: Det här är bra för er? Det är hela tiden en levande avvägning. Vi måste kunna spela på olika instrument. Ibland är det bra med projekt och program som är öronmärkta. Ibland ska vi kanske överväga att oftare ge ett budgetstöd. Med den inställning som Folkpartiet har undrar jag om det till slut är någon annan än Norge som är värdig att ta emot svenskt bistånd.

Anf. 44 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Visst är det det. Ungefär 40 % av världens länder är fortfarande diktaturstater. 60 % av världens länder är alltså demokratier. Där finner vi många utvecklingsländer som det går helt rätt för. De satsar på att stärka kvinnors rättigheter, de satsar på progressiva reformer och seriös fattigdomsbekämpning. Jag är trött på den här diskussionen. När man från västs sida kommer med åsikter och rättigheter - som faktiskt inte är västerländska rättigheter, utan FN:s deklaration om mänskliga rättigheter - kallas det nykolonialism i västerländsk stil. Det handlar inte om det. Det handlar om fasta principer. Vad är viktigast - att stödja eller lyfta upp en regim som kränker mänskliga rättigheter dagligen, eller säga att det finns vissa universella rättigheter och de ska alla människor, även kvinnor, i hela världen ha? När det gäller demokratibiståndet, där vi har en starkare princip än många andra partier, handlar det om att vi vill sätta det högst på agendan. Det handlar inte om att vi vill svika folken i Vietnam, Laos, Zimbabwe eller Kuba. Det handlar om att hitta andra sätt som att jobba med NGO:er i stället, att jobba via FN-systemet, att jobba via EU-biståndet, men inte att jobba direkt. Svenska skattebetalares pengar ska ju inte gå rakt ned i diktaturers fickor. Det är det som pågår just nu. Det nationella budgetstödet är en stor del av det. Det missgynnar inte minst kvinnor.

Anf. 45 Lotta Hedström (Mp)

Fru talman! Som jag sade tycker jag att NGO-biståndet är väldigt bra. Jag tror att det är den form som bör växa mest framöver eftersom den är mest partnerskapsinriktad och inte är på ett statligt plan. Där har vi en värdegemenskap. Du säger att du är trött på diskussionen. Ta inte upp den då. Det är precis den här svåra diskussionen som behövs om och om igen. Är det rätt eller inte rätt att ha diplomatiska förbindelser med Zimbabwe? Stöder vi eller stöder vi inte det zimbabwiska folket genom att ha en svensk diplomat där och stödja ekonomiskt på olika sätt? Det är en levande diskussion. Det gäller inte bara att ha principer, Birgitta, utan det gäller att ha sakkunskap i varje enskilt fall och att väl avväga olika instrument. Den svartvita förenklade demokratisyn som Folkpartiet pratar om håller inte hela vägen. Ni har också ganska ofta en diskussion i de här sammanhangen om förhållningssättet till de olika mänskliga rättighetsprinciperna. Vi har två huvudkonventioner. Den ena handlar om medborgerliga och civila rättigheter. Den andra handlar om ekonomiska och sociala rättigheter. En gång för alla måste Folkpartiet förstå att de två är likställda. De två målsättningarna är ett. Alla FN-dokument, alla FN-deklarationer talar om att alla mänskliga rättigheter är odelbara och inbördes samspelta. Det är precis det som den här diskussionen handlar om. Att inte stödja en diktator innebär ibland att svika ett folk. Så problematiskt är det ibland. Problematisera mer och håll inte fast vid svartvita principer som faktiskt inte håller hela vägen.

Anf. 46 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka avslag på de reservationer som har bifogats betänkandet och bifall till majoritetens ställningstagande i utrikesutskottet. I dag behandlar vi här i kammaren utgiftsområde 7 inom internationellt bistånd. Betänkandet innehåller även förslag från Riksrevisionen till riksdagen om bland annat myndigheternas anslag Internationellt bistånd. Till betänkandet är också fogat en utredning som riksdagens utredningstjänst så förtjänstfullt genomfört kring det multilaterala samarbetet. Jag menar att det är ytterligare ett bra exempel på utskottets arbete, ett initiativ som vi har tagit både när det gäller att förnya arbetet och att följa upp det vi redan har beslutat. Utöver att fatta beslut och ta ansvar måste man våga ompröva vilka styrmedel vi kan förbättra och utvärdera dem vi redan har. Det ska bli spännande att fortsätta att följa upp den här rapporten, men också viktigt och ansvarsfullt. Insikten om behovet av strategier som styr principer för fördelning mellan olika anslag finns, och det är glädjande nog en bred enighet kring detta. Vi välkomnar att regeringen ska tillsätta en utredning och göra en översyn av den här viktiga frågan. Ramen för utgiftsområde 7 uppgår till drygt 26 miljarder kronor. Majoriteten välkomnar förslaget att biståndsramen för 2006 kommer att uppgå till 1 % av bni. Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om vem som har verkat mest i den riktningen. Jag tror att jag kan konstatera att det finns flera partier som har haft med detta i sina utfästelser under en längre tid och inför den här mandatperioden. Jag är väldigt glad att vi är där. Jag vill understryka att vi nu når detta mål, även om det inte är någon nyhet. Vi har länge visat på den här vägen och att vi skulle uppnå 1 % under den här mandatperioden. Att vi nu steg för steg har ökat anslaget upp till 1 % är ju något som vi alla måste glädjas åt. Det känns därför lite förvirrande att det är så lite glädje över det. Det är mera gnäll och man vill hålla kvar vid den misstroende inställning som man har byggt upp under åren. Inse nu att vi är där. Gläds åt det tillsammans med dem som har möjlighet att göra ytterligare insatser för att hjälpa till att utrota fattigdomen. De fattigaste ska kunna känna trygghet i att vi finns på deras sida. Vi måste nu intensifiera våra ansträngningar för att fler ska ta sin del av ansvaret för att utrota fattigdomen och uppnå millenniemålen att halvera fattigdomen till 2015. För att nå dit krävs ställningstaganden men också ökade ekonomiska resurser. EU har kommit överens om ett nytt gemensamt mål som helhet om 0,56 % av bni som ett delmål på väg mot den nivå som FN har satt på 0,7 %. Det kräver en årlig ökning av det offentliga utvecklingsbiståndet på 20 miljarder euro. Sverige samarbetar på olika sätt med 120 länder i Afrika, Asien, Latinamerika, Centralasien och Europa. Samarbetet mellan Sverige och de olika länderna är av olika art och omfattning. Jag har under de här åren oftare hört krav på att vi ska utöka samarbetet till nya regioner och länder än motsatsen. Ordet programländer är ju utmönstrat och vi använder ordet landstrategier. De länder som är föremål för landstrategier är för närvarande ca 45 stycken. Strategin med Somalia är förlängd kan jag informera om. De ca 45 länderna finns uppräknade i budgetpropositionen under utgiftsområde 7. Jag tycker att det är viktigt att man också säger något om vilka länder vi ska samarbeta med kring landstrategier. Det är också viktigt att vi hela tiden omprövar det. Personligen menar jag att tiden är inne för att låta samverkan med Indien helt övergå i ett vardagligt samarbete som bygger på de goda relationer som vi har byggt upp mellan våra länder under åren. Jag står för ett utfasat bistånd på sikt. Nu talas det om någon gång efter 2009. Indien har fortfarande stora problem och miljoner fattiga men det är Indien som självt har möjlighet att arbeta med den frågan. Det har man visat till viss del. Medelklassen i Indien omfattar i dag 250 miljoner och andelen fattiga har sjunkit från 53 % till 26 % av befolkningen. Ännu beräknas 260 miljoner indier, inte minst kvinnor, leva i fattigdom. Detta var en mer personlig reflexion som jag tillät mig, men jag tror att jag har meningsfränder här i riksdagen på denna punkt. Fru talman! Jag ska också säga något om en ny strategi för Afrika. För snart 10 år sedan togs initiativ till en ny svensk politik för Afrika. I det arbetet hade riksdagen genom utskottets ledamöter en god insyn och påverkansmöjligheter när det gällde arbetet. Det var både från oppositionen och från majoritetssidan. Vi hade möjlighet att inte minst påverka slutresultatet. De var inte längre mottagare och vi inte ensidigt givare, utan i våra texter betonade vi samarbetet. Det var en brytning med bilden av Afrika som fattiga, svältande hjälplösa människor till ett tydliggörande av människors egen kraft att förändra sin tillvaro. Det var ett ställningstagande som vi ska bygga vidare på nu när vi får möjlighet att göra en förnyad översyn av vår Afrikapolitik. Jag vill inte så här inledningsvis i arbetet låsa fast mig vid vilka synpunkter vi ska landa i. Först ska vi analysera vad som har hänt och kanske också vad som inte har hänt. Visst finns det självklara konstateranden, som att Zimbabwes folk drivs till avgrunden. Det beror ju på president Mugabe och regimens politik. Det kräver inte mycket analys. Men andra länders mer komplexa situation är värd att fördjupa sig i under arbetet så att man kan dra relevanta slutsatser. De positiva exemplen bör lyftas fram, liksom AU:s ambitioner och möjligheter. Annat, som Sidas ställningstagande för nolltolerans mot korruption bör vara ett välkommet inslag i arbetet. Frågor som bör ställas är: Hur värderar vi varningssignaler om att utvecklingen riskeras? Kommer en geopolitisk kamp att sätta käppar i hjulet? Riksdagens erfarenheter bör även denna gång, enligt min mening, tas till vara på ett konstruktivt sätt. Men, fru talman, vi får inte glömma att Afrika också är rikedom. I vissa länder finns enorma naturtillgångar, men människorna har sedan kolonialtidens dagar förnekats rätten att själva dra fördelar av dem. Det är viktigt att Afrikas egna resurser kommer de egna invånarna till del. Och det är vår skyldighet att synliggöra detta förhållande och vilka som är aktörerna. Här vill jag nämna att PGU är ett nytt redskap i det arbetet, även om inte PGU i sin helhet diskuteras här i dag utan det är den del av PGU som vi är en del av. Vi hörde i dag på morgonen om Guldfynd och de så kallade blodiga diamanterna. Det visar än en gång på biståndets villkor och utvecklingens motkrafter, liksom vårt eget ansvar, inte minst som aktiva konsumenter. Utrikesutskottet har även haft att behandla 186 motioner. Jag tycker att vi nu får färre motioner om de här frågorna. Det är också färre som tar del i de här debatterna, även om det fortfarande är många. Vad det beror på kan vi i alla fall fundera över. Det finns även någon reservation och något särskilt yttrande, men ingen linje som kunnat samla oppositionen. Jag kan konstatera att det finns en hygglig samsyn kring biståndet, men inte när det kommer till att vilja avsätta medel. Då tänker jag på m och c. Jag är inte förvånad, tvärtom. Biståndet är kanske inte tillräckligt viktigt för oppositionen för att man ska kunna samlas kring en enda politisk inställning och en enda budgetmotion. Världens fattiga har inte varit i oppositionens fokus eller varit samtalsämne vare sig i badbaljan eller i bistron på tåget. Inte ens på kafferepet i Bankeryd fick världens fattigaste något utrymme. Det borde vara rätt klart för väljarna vilka de kan lita på när det gäller engagemang för utvecklingsfrågor. Moderaterna vill redan nästa år skära bort ett rejält stycke av biståndet. Man talar samtidigt om kommande betydande besparingar. Moderaterna öppnar vidare för att använda biståndspengar till militära insatser. Jag tycker att det är djupt oroande. Man talar också om NGO:ernas viktiga roll. Det är en uppfattning som vi alla delar. Samtidigt ska vi inse att i NGO:ernas roll ligger en självständighet och deras egna prioriteringar. Riksdagen ska inte kunna beordra en organisation till insatser. Vi kan ha förhoppningar, vi ska samarbeta och sätta upp villkor för finansieringen, men NGO:ernas självständiga roll är också någonting som vi måste värna. Centern vill också sänka biståndet, men inte lika mycket som Moderaterna. Man vill satsa på jordbruket. Agne Hansson har utvecklat hur man ser på miljöbiståndet och det har förts en dialog med Lotta Hedström så jag ska inte gå in på den delen mer. Men jag vill gärna erkänna att jag tycker att det är svårt att beskriva oppositionens inriktning för biståndet. Det är spretigt. Holger Gustafsson sade i ett tidigare inlägg att det krävs kreativitet för att få ihop borgarna. Då kanske det är bristande kreativitet från min sida som gör att jag inte kan få ihop detta riktigt. Men det blir sammantaget svårt att tolka efter nästa val. Mer av det som redan görs är ju oppositionens ledstjärna. Det blev visst någonting gemensamt i textform från oppositionens sida, om än lite virrigt, om Kuba. Men man var väl i akut behov av att hitta något att skriva ihop sig om. Men lite saklighet hade kanske varit på sin plats. Den diskussionen hänvisar jag intresserade till att utveckla med Kaj Nordquist som kommer att företräda oss socialdemokrater i nästa anförande. Vid förra årets debatt, fru talman, frågade jag alla borgerliga partiföreträdare om de i sina europeiska och internationella kontakter och överläggningar driver SRHR-frågorna och kvinnors rättigheter. Då visade det sig att inget parti gjorde det, inget man kunde redovisa. Så nu är min självklara fråga i år igen om det hänt någonting sedan förra debatten här i kammaren. Har det hänt något under året? Har ni något att redovisa eller är era partiföreträdare fortfarande lika tysta när de passerat riksgränserna? Utskottet skriver om legala och säkra aborter i sina betänkanden numera, men är vi alla budbärare? Att häva fattigdomen om man inte ger människor möjlighet att bryta befolkningsrika strukturer är svårt för att inte säga omöjligt. Tillgången till familjerådgivning krävs. Hiv/aids-katastrofen kräver att patriarkala strukturer bryts ned. Feminism behövs som ett utgångsläge för analys. Fru talman! Jag har i denna kammare vid upprepade tillfällen pekat på den oheliga alliansen mellan president Bush, Heliga stolen och islamister. Nu oroar jag mig för att även Ryssland närmar sig deras bokstavligt talat för kvinnor livsfarliga inställning. På konferensen Från FN till Örebro den 30 november, alltså dagen för Världsaidsdagen den 1 december, talade jag bland annat på det temat. President Putin har vid flera tillfällen ifrågasatt frivilligorganisationernas verkliga motiv, alltså demografiska motiv, och hävdat att man skulle vilja försvaga Ryssland genom att jobba med familjeplanering. Det är samma argument som man har mött i till exempel en del afrikanska länder. Det finns mot den bakgrunden skäl att oroa sig för vad den nya lagen om frivilligorganisationerna kommer att slå mot, om det blir de som arbetar för kvinnors rättigheter, och då även sexuella rättigheter, som kommer att få ta stryk. President Putin ger nämligen i samma andetag den ryska ortodoxa kyrkan ett allt större utrymme i frågor om familjen och sociala förhållanden. Webbsajter med koppling till ryskortodoxa kyrkan sprider förvrängda fakta om den ryska familjeplaneringsorganisationen RFPA. Man har i flera år utgjort en särskild måltavla för smädelse och förtal från kyrkliga grupper. Vi kan nonchalera dem med att de fortfarande är för små för att kunna påverka. Samtidigt vet vi att omvärlden missbedömde den omsvängning av agendan som tillsättandet av president Bush innebar. Vi bör vara väl observanta och oroade för utvecklingen i Ryssland, inte minst för deras egen skull men också för hur de här oroande signalerna på sikt kan komma att påverka omvärlden, inklusive våra förutsättningar att bekämpa hiv/aids och fattigdom tillsammans. Jämställdhet mellan könen minskar fattigdomen och räddar och förbättrar liv. Men den slutsatsen behöver fler budbärare. Det vi allra minst behöver är ju fler som aktivt engagerar sig mot det arbetet. Birgitta Ohlsson tog upp några frågor som jag av tidsskäl har lite svårt att hinna bemöta, men det var lite slarvigt. Det har vi ju sett exempel på tidigare. Det svenska biståndet till Etiopien har stoppats. De 120 miljoner som skulle ha gått till budgetstöd får nu omprövas. Samma sak hände när det gällde Uganda. Med anledning av den utveckling vi har sett har man hållit inne det budgetbalansstöd som har utlovats tidigare. Vi vet att det också i slutet av denna vecka hålls ett möte i EU där man ska diskutera inom Afrikagruppen. Eventuellt kommer det nya ställningstaganden. Det är inte så att vi inte har reagerat. Naturligtvis måste man reagera och se hur man ska kunna gå vidare på ett ansvarsfullt sätt.

Anf. 47 Agne Hansson (C)

Fru talman! Jag blev för det första något förvånad när Carina Hägg sade att oppositionens biståndspolitik spretar förskräckligt mycket. Låt mig först och främst säga att det finns tre partier i oppositionen som ligger nästan precis på samma biståndsmål när det gäller nivån. Dessutom finns det en samsyn. Vi fokuserar betydligt mycket mer på innehållet där ni bara pratar om nivåer och pengar. Vi har tydligt visat i de reservationer som finns, i förslag och i motioner att vi vill fokusera mer på effektivitet och kvalitet, koncentrera biståndet till de länder där det ger verklig effekt, väga in mänskliga rättigheter och demokrati som krav för biståndet på ett helt annat sätt och lägga en säkerhetsaspekt i biståndet för att verkligen se till att det blir effekt där vi betalar ut pengar, att det blir lugn och stabilitet i de länder som behöver svenskt bistånd. Jag är för det andra något förvånad också över att Carina Hägg jämför Centerns biståndsmål med Moderaternas nuvarande. Visst ska vi glädjas över enprocentsmålet. Det gör jag med. Vi närmar oss ju glädjens högtid framför andra. Men låt mig peka på att det bistånd som Socialdemokraterna i dag betalar ut i realiteten, när man tar bort anslagsbesparingarna, ligger betydligt lägre än den målsättning som Centerpartiet har i budgeten i dag. Så jag tycker inte att Carina Hägg har så förskräckligt mycket innehåll och nivå att slå sig för bröstet för om man jämför med vad Centerpartiet föreslår.

Anf. 48 Carina Hägg (S)

Fru talman! Till att börja med tycker jag att det är väldigt glädjande att Agne Hansson, trots att Centerpartiet har en annan nivå på biståndet, ändå känner en glädje med oss som har lyckats uppnå enprocentsmålet. Det känns positivt. Eftersom vi har lagt så mycket kraft på att höja nivån på vårt bistånd upp till 1 % har naturligtvis mycket av den offentliga debatten handlat om just nivåerna. Under tiden har vi naturligtvis funderat över inriktning, förändringar, vad vi vill. Jag tror att vi kanske lättare kan föra den diskussionen, inte minst i utrikesutskottet, lite mer publikt och få fler att känna ett engagemang i den. Jag tror nämligen att det krävs mycket mer fokus också på biståndets inriktning framöver. Den diskussionen är jag beredd att ta del av på ett kanske ännu mer aktivt sätt. Men jag har försökt att ge lite vinkar och har pekat på Indien och på den nya Afrikastrategin, och jag menar att utskottets ledamöter från såväl oppositionen som majoriteten måste finnas med i det arbetet. Jag vill också säga, och det är en personlig reflexion, att många människor som bor i vårt land har sina rötter och ett engagemang i Afrika, som kommer att få en ännu större del av vår biståndskaka. Det är klart att de är en resurs i det arbetet. De har ofta en väldigt stor kunskap om lokala och regionala förhållanden. Jag tycker att vi ska vidga kretsen när det gäller vilka som kan vara med i diskussionen, och då har vi flera olika organisationer till vår hjälp.

Anf. 49 Agne Hansson (C)

Fru talman! Jag är enig med Carina Hägg om den saken. Jag tycker att vi ska hjälpas åt att sprida och bredda debatten om innehållet. Jag hälsar med glädje att i alla fall Carina Hägg personligen har den ambitionen. Det tycker jag är ett första viktigt steg. Carina Hägg nämnde Afrika som exempel när det gäller nya landstrategier och utvärderingen av effekterna hittills av vårt bistånd till de afrikanska länderna. Jag tar också upp biståndet till Afrika och vikten av att man analyserar Afrikastrategin på ett helt annat sätt än vad man har gjort hittills. Jag konstaterar att man till exempel borde analysera vad det är som har gjort att livsmedelsbristen i stort sett är avskaffad i Sydostasien och att livsmedelsexporten nu börjar ta fart i Latinamerika, medan den fortfarande står still i de afrikanska länderna och människorna svälter. En orsak är naturligtvis att det förs en felaktig jordbrukspolitik av regimerna i många länder. Man ser till att pengarna går till den egna kassan och ser till att bönderna inte har möjlighet att producera livsmedel till den breda allmänheten utan bara till ett fåtal så att människor knappt kan livnära sig. Det måste vara en viktig del i innehållet att analysera den livsmedelspolitik som länderna bedriver för att se till att maten kommer den breda allmänheten till del. Det är det som jag har tagit upp och som jag har fått avslag på, och det beklagar jag.

Anf. 50 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag tycker att vi från utskottsmajoritetens sida väl uppmärksammar frågor som möjligheten att äga land och inte minst möjligheten för kvinnor att ta lån. Vi vet att i Afrika är en majoritet av kvinnor jordbrukare. Det kan också spela roll för att man inte har satsat tillräckligt mycket på att se jordbruket som en nödvändig och viktig faktor för att förändra situationen när det gäller tillgång till mat och utveckling. Det är också viktigt, som vi har sett under senare år, att ge människor möjlighet att leva kvar i de bygder som de i första hand skulle välja att finnas kvar i och inte tvingas flytta in i megastäderna. Man har ju inte kunnat utveckla dem och ta emot människor som kommer från landsbygden på ett positivt och tillräckligt bra sätt. Det klarar man inte någonstans i världen med en så otrolig tillväxt i antalet människor, och det har man inte heller gjort här. Ytterligare ett problem med den omflyttning som sker är att man inte i tillräcklig omfattning utvecklat jordbruket från överlevnadsjordbruk till vad man ibland i Afrika kallar för kommersiella jordbruk, som ger mer avkastning än vad den egna familjen behöver för sitt dagliga uppehälle.

Anf. 51 Ewa Björling (M)

Fru talman! Till att börja med gläder vi oss gemensamt åt att vi nu vill ha en ny Afrikastrategi. Det är bra. Sedan vill jag ställa några frågor till Socialdemokraterna. Dem vill jag gärna ha svar på här och nu. Hur kan Socialdemokraterna försvara att ha landstrategier när vi inte ställer krav på åtminstone försök till reformer, fungerande rättsstat, mänskliga rättigheter och demokrati? Hur kan Socialdemokraterna försvara att vi ger bistånd till Palestina där det eventuellt kan gå till Hamas, som är en terrororganisation? Hur kan Socialdemokraterna försvara att ge bistånd till så kallad kultur när vi skickar pengar till att betala pianon till Indien? Det är ett land som är väldigt mycket på frammarsch, tillsammans med Kina, och snart går om oss i Europa. Hur kan Socialdemokraterna försvara att ge bistånd till RKU där man bedriver antisemitisk propaganda? Hur kan Socialdemokraterna försvara det ökade multilaterala biståndet när vi inte ens har en fungerande strategi för hur vi gör? Är det här väl använda skattepengar och ett bistånd med kvalitet? Jag skulle vilja säga: Rensa upp i biståndet! Därefter är det intressant att också diskutera kvantiteten.

Anf. 52 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag tycker att det är positivt att även Ewa Björling från Moderaternas sida gläds åt att vi ska ta anta en ny Afrikastrategi. Jag hoppas att hon också vill ta aktiv del i det arbete som vi förhoppningsvis får ta del av i utskottets regi. Ewa påstår att det som Ruts utredning visar på, bristen på strategi för fördelning av multibiståndet, per automatik skulle innebära en massa oegentligheter, att saker inte går riktigt till. Det misstänkliggörandet kan jag inte se att vi kan hitta något stöd för. Det är väl mer ett sätt att från Moderaternas sida försöka hantera det faktum att man inom den borgerliga oppositionen inte har kunnat komma överens om en biståndsnivå och att man själv står för en kraftig neddragning. Detta med pianon har jag ingen aning om. Det hoppas jag att Ewa Björling tar upp med dem som har betalat ut pengarna och som står för det samarbetet med Indien. Att vi ska sända pianon till Indien är inget som jag känner till att vi har beslutat om i utskottet. När det gäller Palestina och Hamas har vi diskuterat den frågan mot bakgrund av att Hamas ställer upp till val, och vi kan misstänka att de kommer att göra nya framsteg i valet. Då ska vi också fundera på vad det finns för bakgrund till det, vad det är som gör att Hamas politiska gren kan nå de resultat som vi tror att de gör i valet. Jag menar att vi noga måste följa det här och se hur vi framöver ska kunna hantera biståndssituationen. Ibland har vi funderat på om man kan se samma utveckling i Hamas som i IRA i Irland, som har en politisk gren och en militär väpnad gren. Men jag tror att det är svårt att dra de exakta parallellerna. Det är en helt annan situation, och motsvarigheten till Mellanösternkonflikten finns ingen annanstans. Men det här är något som vi måste bevaka framöver.

Anf. 53 Ewa Björling (M)

Fru talman! Carina Hägg svarar delvis på mina frågor men inte tillräckligt tydligt, anser jag. Det kan inte vara svårt att tydligt säga att man ska ta avstånd från terrororganisationer. Jag känner att den s-märkta regeringen är så fartblind när det gäller att vara bäst kvantitativt på bistånd att man i vissa fall glömmer kvaliteten. Jag ska ge ett tydligt exempel på gemensam borgerlighet. Det handlar om Kina, som vi nu återigen har antagit en ny landstrategi för i Sidas styrelse. Där var det jag från Moderaterna och Birgitta Ohlsson från Folkpartiet som reserverade sig mot beslutet att ge bistånd till Kina. Vi tycker att man ska fasa ut det nu, medan den socialdemokratiska regeringen tycker att man ska fortsätta. Sedan handlade det om militära insatser, som kommenterades av Carina Hägg. Vi tycker att fred, säkerhet och demokrati går hand i hand. Därför är det viktigt att se ett ökat samarbete med internationella insatser och biståndsarbete. Det handlar inte om att räkna militär insats som bistånd. Men det handlar om att välkomna insikten om att dessa går hand i hand. Bedriver man militära insatser för att skapa ökad säkerhet betyder det att biståndet kan gå in i ett mycket tidigare skede i ett fattigt osäkert land. Jag tänker främst på Afghanistan som är ett tydligt exempel och som vi ska debattera i morgon. Där ser vi också att biståndet då kan vara mycket mer effektivt. Det finns tydliga erfarenheter av det från till exempel England. Deras militär och biståndsarbetare kan samarbeta och ändå vara åtskilda i sina insatser. Det är inte alltid så att det måste vara samma land som gör de militära insatserna som gör också biståndsinsatserna. Det handlar om att våga tala med varandra. Det ska inte vara en tjock vägg däremellan.

Anf. 54 Carina Hägg (S)

Fru talman! Det har vid flera tillfällen funnits en tendens, och så även i dag även om den inte är lika tydlig som i en del tidigare debatter, att vi på något sätt ska överpröva Sidas styrelses beslut och vara en del av den processen. Det är inte vår uppgift, och det tänker jag inte gå in i. Jag tycker att det här är ett felaktigt forum att föra den diskussionen, som ska föras och som tydligen har förts av Sidas styrelse. I den andra delen som handlar om vad biståndet ska gå till håller jag ganska hårt på att vi ska följa DAC:s regler. Jag tror att det blir väldigt svårt om vi ställer oss vid sidan om och hittar på egna regler oberoende om det skulle vara en fråga som Moderaterna har synpunkter på eller någonting annat. Då får det en följdpåverkan på andra länder som kanske har helt andra önskemål än vad som ligger i linje med våra synpunkter om hur man ska använda och fördela biståndsmedel. Jag tror att vi får värna och försöka utveckla de här reglerna i någon riktning som det finns en majoritet för. Men att glida in och ta militära kostnader på biståndsbudgetens konto känner jag väldigt stor tveksamhet till. Den militära delen globalt har sällan svårigheter att få sina kassor påfyllda, utan det är de resurser som går till att bekämpa fattigdom och som går till de fattigaste som inte räcker till. Det är där man behöver satsa, inte mer pengar till militära globala insatser.

Anf. 55 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Det är ganska intressant med den självgodhet som Socialdemokraterna alltid visar upp när det gäller biståndsfrågor. Carina Hägg säger: Vi har lyckats uppnå enprocentsmålet. Vad då lyckats? Vi har inte sett det hela konkret utbetalt ännu. Sida tvekar fortfarande, och de flesta humanitära biståndsorganisationer är fortfarande oroliga. Det vore väldigt konstigt om ni inte skulle lyckas uppnå det. År 1968 tog riksdagen ett samlat beslut om det. Det har gått 38 år, och ni har inte lyckats nå enprocentsmålet en enda gång under den tiden. Så det är nog snarare så att ni ska tona ned lite på självgodheten än att vi andra hela tiden ska upp till bevis. Carina Hägg nämnde glädjande nog Etiopien och Uganda. Jag blir jättelycklig i mitt hjärta om du kan garantera att inte en biståndskrona kommer att betalas ut, att biståndet kommer att vara helt fryst till dessa länder där den politiska oppositionen förtrycks. Om du kan ge mig det beskedet som jag inte fått av UD när jag frågat, som jag inte har fått av Sida, som jag inte har fått av svenska ambassaden på plats, är jag jättelycklig. Har du den sanningen inom dig om Ugandas regim som sätter oppositionsledare i fängelse och slänger människor för att dödas och förtryckas - detsamma gäller Etiopien - är jag jätteglad. Då har min dag verkligen blivit förgylld om förtryckarna inte fortsätter att få stöd. Carina Hägg tog upp frågan om SRHR, det vill säga sexuell och reproduktiv hälsa, och vad vi gör på den fronten. Jag tycker att det är jätteviktiga frågor. Jag vet att både du och jag som feminister har ett stort engagemang. Vad gäller Liberala internationalen, som är Folkpartiets internationella paraplyorganisation, är vi inte några syndabockar. De flesta liberala partier kämpar oerhört hårt, inte bara för kvinnors rätt till fri abort och rätt till preventivmedel utan också för homosexuellas rättigheter, som också är en kontroversiell fråga. Det är rätt intressant att jag för tredje gången i utrikesutskottet fick betona att fri abort inte hade skrivits in och fick ta upp det. Det verkar som att det försvinner varje gång trots att man beslutat om det. Jag undrar om den frågan sitter så djupt rotad hos er.

Anf. 56 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag noterar att Birgitta Ohlsson vid upprepade tillfällen säger att det är så viktigt att understryka enprocentsmålet, men hon tar aldrig några repliker och diskuterar det med de partier som vill skära ned och vill ha mindre bistånd utan fokuserar på dem som borde vara hennes sympatisörer, dem som hon borde känna att hon har ett stöd hos och som vill ha en hög nivå på biståndet. Vi kan inte heller bara titta tillbaka på historien. Birgitta Ohlsson nöjer sig med att titta hur det har varit tidigare något annat år. Jag konstaterar att de borgerliga partierna inför den kommande valrörelsen har fokuserat på att de än mer är eniga. Som min partikamrat sade här tidigare finns det än så länge en hemsida; mycket mer finns inte. Men bland de områden som man har sagt sig prioritera, utan att för den skull ha kommit med några resultat, finns inte biståndet med. Om det vore så att de tidigare ståndpunkterna och den debatt som Birgitta Ohlsson nämnde hade varit så väl förankrade, då hade vi varit i en annan situation. Då hade jag inte behövt ställa de här frågorna. Då hade vi kunnat känna oss trygga med att det finns många partier, kanske alla partier, i den här kammaren som står upp för enprocentsmålet. Men så är inte fallet. Det skapas en osäkerhet. Då tycker jag att Birgitta Ohlsson borde vara så ärlig att hon erkänner att det problemet finns och föra den diskussionen med de partier som inte stöder det här. Tvärtom fokuserar hon på dem som står upp för enprocentsmålet. Jag tycker att det är lite bakvänt, och det kanske underminerar förtroendet för det hon egentligen syftar på, vad hon egentligen har för målsättning. Nu har vi fått det första parti som har sagt att de utanför riksgränsen ändå lyfter frågorna om SRHR och så vidare. Det var i lite allmänna ordalag; något konkret exempel på att deras partiledare tar upp dem eller någon annan i partiledningen har vi inte fått höra. Men det är väl bra att man från den liberala sidan allmänt vill föra fram de här frågorna. Varför en del frågor som handlar om SRHR och fri abort inte per automatik kommer in, frågar Birgitta Ohlsson. Det finns alltid en diskussion om hur mycket och var man ska föra in dem. Det kanske är en fråga som mera handlar om arbetssätt och arbetsledning, inte om enskilda partiers ställningstaganden.

Anf. 57 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Folkpartiet driver frågorna om sexuell och reproduktiv hälsa i EU-parlamentet genom våra duktiga EU-parlamentariker i ALDE-gruppen och på internationell nivå. Det skulle vara intressant om Carina Hägg, som alltid tar upp den här frågan, för en gångs skull kunde redogöra för vad Göran Persson gör på Socialistinternationalen, där han sitter bredvid en hel del diktatorer, och hur han driver den här frågan. Jag tror inte att det är att ta i för mycket, men jag tror inte att frågan om rätt till fri abort är det som Göran Persson skulle ställa upp på allra tydligast på de mötena. Om det vore så vore jag mycket glad. Frågan om biståndsvolymer diskuterar vi inom borgerligheten. Det är ingen ny fråga. Jag skrev en debattartikel med den före detta biståndsministern Alf Svensson där vi tog upp enprocentsmålet på Dagens Nyheters debattsida för några månader sedan. Det är en livlig och intensiv debatt som fortsätter. Det intressanta är att även om Moderaterna inte vill ha lika hög volym som vi andra har Moderaterna alltid fått böja sig genom politikens historia. Socialdemokraterna däremot, som har haft som mål en nivå om 1 %, har aldrig ens levt upp till den. Det är därför som bevisbördan torde ligga lite tyngre på er som ändå är ett parti som styrt landet decennium efter decennium. Jag skulle vilja komma tillbaka till Uganda och Etiopien. Du talade väldigt självsäkert i ditt första inlägg om att ni minsann inte gav några pengar till Etiopien och Uganda längre. Kan du säga det så att jag kan ringa till Utrikesdepartementet direkt, så att jag kan ringa till mina kamrater som jobbar nere i Kampala i Uganda med biståndet och ser hur människor torteras och säga: Jag har hört från Carina Hägg, den socialdemokratiska riksdagskvinnan, att Sverige inte ger något bistånd längre utan man har fryst det och att det gäller? Kan jag få det bevisat är jag jätteglad.

Anf. 58 Carina Hägg (S)

Fru talman! Jag noterade att Birgitta Ohlsson tillsammans med Alf Svensson skrev en debattartikel inför det möte som oppositionen hade i Bankeryd. Men jag kan också konstatera att efter mötet har ni inte blivit bönhörda. Det var ingen som ville lyssna på det. Resultatet av artikeln ska vi också notera. I samma veva skrev Birgitta Ohlsson en annan debattartikel i tidningen Dagen där hon talade om att de frågor som hon har drivit, ganska tydligt ibland i en del publika sammanhang, ska man värdera mot den bakgrunden att de egentligen står för samma värderingar som ni. I de interna sammanhangen, där de här grupperna rör sig, vill hon alltså sända ut signalen att ni kan lita på mig när det verkligen gäller. Då kommer jag inte att driva de här frågorna. Så tolkade jag denna artikel - ett backande. Det tyckte jag var ganska beklagligt. Jag förstår att Birgitta Ohlsson inte är van vid den kritiken. Men man måste också bli granskad, Birgitta Ohlsson, när man för fram dessa frågor på det sätt som du gör. När det gäller Uganda och Etiopien har jag konstaterat och förklarat att det handlar om att dessa budgetbalansstödspengar som inte är utbetalade sedan tidigare är frysta. Vad kommer att hända med dem? Ja, de är alltså frysta. Och det beror på utvecklingen. Det beror naturligtvis också på vad vi har för uppfattningar här och vad vi kommer att göra tillsammans med dem, inte minst i EU-sammanhang, som också har ett gemensamt ansvar för dessa pengar. Vi är alltid starkare om vi kan få en enighet tillsammans med de länder som vi samarbetar med. Jag tror att till exempel den borgerliga regeringen i Danmark har en högre biståndsnivå i fråga om Uganda än Sverige har, även om man kraftigt har dragit ned biståndet sedan man fick en ny regering. När det gäller att tydliggöra var vi står, i fråga om regeringsföreträdare från statsministern och nedåt och regeringen i dess helhet, när det gäller SRHR, HBT och abortfrågan som en del av SRHR finns det många publika sammanhang där vi från svensk sida i olika tal också har möjlighet att synliggöra var vi står och vad vi driver därför att vi tillhör regeringspartiet. Däremot har oppositionen inte samma möjlighet. Därför tycker jag att det är viktigt att ge er chansen att på samma sätt tala om detta när dessa uppfattningar förs fram. Och det är magert. Jag konstaterar det. Jag hoppas att väljarna också tar till sig vem de kan lita på, inte bara när det gäller utrotning av fattigdom utan också när det gäller rättigheter.

Anf. 59 Kaj Nordquist (S)

Fru talman! Riksdagskamrater! Vi socialdemokrater är en enhet. Jag skulle gärna ha tryckt på en knapp att jag instämmer i allt som Carina Hägg har sagt, men jag ska säga följande i stället. Sverige är ett litet rikt och stabilt land med en generös biståndspolitik. Det har varit så länge. Vi har fått ett enormt stort anseende ute i världen. När vi kommer på konferenser lyssnar man gärna på oss eftersom man vet att vi bryr oss om dessa frågor. Vi har en ledarroll på många sätt och på ett sätt som vi utifrån vår storlek aldrig någonsin skulle ha i biståndsfrågor. Det visade sig också i den utredning som riksdagens utredningstjänst, Rut, gjorde, där man konstaterade att av femton stora multilaterala organisationer tillhörde vi de sex största givarna inom tolv av dem. Detta är viktigt att komma ihåg. Vi har att ta ett ansvar eftersom vi har byggt upp en förväntan om det. Jag var själv med om beslutet för två år sedan om en politik för en global utveckling och känner en stor stolthet över det. Den har som sina två yttersta mål en rättvis och en hållbar global utveckling. Det är väldigt centralt att vi ska försöka fortsätta att arbeta på det viset. Vi ska samordna, effektivisera och utveckla vårt arbete i dessa frågor. Vår PGU, politik för global utveckling, handlar om vår relation till utvecklingsländer och till transitionsländer, som det heter, det vill säga länder som har kommit en bit i sin utveckling men som fortfarande inte är rika länder. Inom PGU finns det en speciell avdelning som handlar om biståndspolitiken eftersom PGU och biståndspolitik faktiskt inte är samma sak. Inom detta ska vi fokusera på att fattiga människor ska förbättra sina levnadsvillkor. Det är det som den här diskussionen i dag egentligen handlar om. Jag tycker att det är oerhört glädjande att vi i dag lyckas ta beslut om 1 %. Den här frågan har varit i luften så många gånger under debatten i dag. Men det viktiga i sammanhanget är att vi har en möjlighet att ta ett beslut, och det beslutet är att vi vill ha 1 % av bruttonationalinkomsten under nästa år. För en stund kan jag tycka att det vore en poäng att vi faktiskt funderar lite grann på detta ur mottagarens synpunkt, alltså de som faktiskt får vårt bistånd. Hur fungerar det? Det finns många som har pekat på att mottagarländernas regeringar kan tvingas hantera tusentals parallella projekt som vi från den rika världen skickar dit, naturligtvis i all välmening. Men det betyder att de får oerhört stora problem med sin administration av detta. Det kan också vara så att vi får stora problem med administrationen helt i onödan och att massvis av resurser spills därför att detta inte är koordinerat. Det är ett av skälen till att vi faktiskt arbetar mycket med multilateralt bistånd, det vill säga bistånd där vi skickar pengar till en organisation av något slag som sedan för över pengarna till de fattiga länderna. På så sätt kan vi koordinera, harmonisera och effektivisera verksamheten. Vi arbetar inom Förenta nationerna, Europeiska unionen och andra internationella organisationer. Detta brukar man ofta framhålla på internationella konferenser. Och jag tror att det är viktigt att komma ihåg det. När de multilaterala projekten fungerar som bäst ger de inte de egna flaggorna, som man säger, det vill säga att man inte står i ett fattigt land och tittar på vilka flaggor som finns från de olika tusentals projekten. I stället kanske resurserna når fram på ett mer effektivt sätt. Vi behöver ta tag i detta på olika sätt. Vi behöver starta en process i fråga om det. Jag menar att vi har gjort det i utrikesutskottet. Eftersom folk vill ta åt sig äran av olika saker kan jag säga att initiativet faktiskt kom från oss socialdemokrater till att vi skulle se över det multilaterala biståndet. Fru talman! Man kan titta lite vidare på vilka huvuddrag som finns inom PGU. Det är lite viktigt faktiskt, eftersom det är dessa principer som ska vara styrande för vårt multilaterala bistånd. De grundläggande värderingar som vi talar om är demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan män och kvinnor. Inom området hållbar utveckling talar vi om att vi måste hitta bra projekt som jobbar för en förbättring av miljön. Vi måste ha en ekonomisk och en social utveckling. Vi har också ytterligare två huvuddrag. Det är vi ska jobba med konflikthantering och för ett tillvaratagande av de globala gemensamma nyttigheterna. Det är detta som ska styra det som är våra multilaterala projekt. Det är det som ska göra att vi kan bidra till att uppfylla FN:s millenniemål. Fru talman! Att genomföra PGU är en lång process. Det är många saker som behöver fungera för att vi verkligen ska lyckas med detta. Vi har börjat. Vi har fått flera skrivelser om det. Och vi har aktivt i utrikesutskottet börjat titta på den multilaterala delen. Det välkomnar vi från Socialdemokraterna. Vi tycker att det är viktigt att vi tittar på detta med kritiska ögon, och vi tycker att det är viktigt att vi formulerar en strategi för detta. Egentligen skulle jag inte ha varit här i dag. Jag skulle just nu ha suttit i ett plan över Atlanten på väg från Karibien tillbaka till Sverige. Det skulle ha varit slutpunkten på ett fyra dagar långt besök på Kuba. En delegation från det socialdemokratiska partiet skulle ha diskuterat situationen på Kuba med företrädare för den kubanska regeringen. Vi skulle också ha diskuterat med kubanska dissidenter. Vi valde att inte, som så många gör, påstå att vi skulle åka till Kuba som turister, utan vi skickade in en visumansökan där vi talade om att våra ambitioner var politiska. Vi ville helt enkelt som ledande socialdemokrater diskutera situationen på Kuba med kubaner. Vi fick avslag på detta, så i dag är jag här. Fru talman! Jag måste också ta tid i anspråk för att välkomna de förstärkta skrivningar som nu finns i betänkandet om funktionshindrade och biståndsfrågor. Från att tidigare ha haft bara ganska magra skrivningar om att det finns en del NGO-verksamhet pekar vi nu på att frågor om funktionshinder ska finnas med när det gäller alla de aspekter som vi diskuterar. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att det finns all anledning att glädjas över att vi nu kommer upp i enprocentsnivån. Det vi ska titta på nästa år är, tycker jag, om vi lyckas genomföra detta utifrån de fattigas perspektiv och utifrån ett rättviseperspektiv - det vill säga de huvudvärderingar, de perspektiv, som ska styra vår biståndspolitik.

Anf. 60 Lotta Hedström (Mp)

Fru talman! Jag kan inte låta Socialdemokraterna gå helt okommenterade ur debatten. Jag tycker att vi för lite har pratat om handelsfrågor. Visserligen har vi avlämnat ett särskilt yttrande till näringsutskottet, och de har haft en WTO-debatt. Men i biståndssammanhang är handelspolitiken väldigt viktig. Dess volym är till och med mycket större än de biståndsvolymer som vi här talar om. Jag tänkte ta fasta på detta med att Kaj betonar värdet av globala nyttigheter. En av de viktigaste globala nyttigheterna är vatten. Jag kämpade för att få in de skrivningarna i PGU-propositionen på den tiden. Jag skulle vilja att Kaj talade om hur Socialdemokraterna ser på att EU och Sverige inom EU inte har backat när det gäller att ställa för starka krav på att fattiga länder kommer med vad som kallas för bud inom GATS, tjänstehandelsavtalet inom WTO. Thomas Östros tycker till exempel att det är för låg kvalitet på budgivningen inom GATS, det vill säga att fattiga länder vill exponera för lite och för få områden för att avreglera på tjänstehandelsmarknaden. Till exempel just frågan om vattendistributionen har varit mycket omdiskuterad. Där har orättvisorna inom WTO-systemet blivit väldigt blottlagda. Hur ser Kaj Nordquist på detta?

Anf. 61 Kaj Nordquist (S)

Fru talman! När det gäller handeln finns det en ganska ny rapport från Världsbanken som företrädare för andra partier tidigare har citerat ur. Man visar där på att 5 % av det som kan leda till utveckling för de fattiga länderna egentligen är sådant som är styrt av bistånd. Ungefär 90-95 % är sådant som kan påverkas positivt av handel. Det där tror jag att det är ganska väsentligt att komma ihåg därför att bistånd kan på sin höjd vara ett smörjmedel, någonting som kan göra viss skillnad. Men det kan definitivt inte lösa de grundläggande problemen. I frågan om vatten är man ännu inte på något sätt färdig. WTO-förhandlingarna nu i december är inte genomförda. Vi tillhör inte dem som tycker att man ska ha fundamentalistiska åsikter, utan man ska laga efter läge så att säga. Jag har väldigt svårt att uttala mig principiellt för en privatisering. Det viktigaste perspektivet för mig är hur de fattiga länderna själva vill utveckla sig och hur man på olika sätt ska kunna äga sin egen utveckling. Det skulle jag vilja säga är den socialdemokratiska synen. När jag går igenom hur det resoneras från regeringens sida och från de nordiska länderna i Världsbanken tycker jag mig se att vi väldigt starkt betonar - detta brukar väl dyka upp här i kammaren också, och det tycker jag är väldigt riktigt - att länderna ska äga sina egna program, sina power production strategy -saker. Det centrala för mig är alltså att de länder som tar lån och de länder som är fattiga ska kunna äga sina egna strategier. Detsamma gäller principerna kring skuldavskrivning, något som jag misstänker att Lotta tar upp i nästa fråga.

Anf. 62 Lotta Hedström (Mp)

Fru talman! Fel gissat! Jag tänkte att du, Kaj, skulle få fördjupa dig i GATS. Det är vad jag egentligen var ute efter. Det är därför som jag kom in på vattenfrågorna. Hittills i GATS har man haft ett system med ett ganska stort mått av frivillighet. Man får lämna ut vilka områden man vill eller låta bli. Nu tycker man att det har blivit för lite, att det bör komma in fler områden. Regeringen har biträtt den så kallade benchmarking -modellen där man ska pressa fattiga länder ytterligare att lämna bud. Du talar om fundamentalism. Men är det någon typ av fundamentalism som finns just nu i världshandelsområdet och svensk politik är det en sorts trosbekännelse om att bekämpa protektionismen. Detta står också din minister för - Östros, som är ansvarig för detta. Jag skulle vilja fråga om du har samma grundläggande knäfall inför att bekämpa protektionismen snarare än att bekämpa fattigdomen och om du tror att modellen för benchmarking inom tjänstehandelsavtalet gagnar de fattiga länderna mer än den gamla modellen där man faktiskt hade frivillighet.

Anf. 63 Kaj Nordquist (S)

Fru talman! Nej, jag tror inte att man ska ställa villkor. I stället tror jag att det är ganska viktigt att man inte gör det. Det viktigaste är att länderna får äga sin egen utveckling och att i demokratisk ordning bestämma hur man ska ha det. Jag tror inte att man ska tvinga på länderna något här. Däremot tror jag att man måste ha någon sorts hållbar idé om hur man ska göra. Jag tycker att det är slående i internationell politik eller internationella frågor när man är med på konferenser kring Världsbanken och så att det snarare är fråga om en tillnyktring från en ganska sträng nyliberal hållning för tio år sedan - allting kunde lösas utifrån the Washington consensus - till att man numera håller på att nyktra till och börjar inse att det är viktigt med demokratiskt inflytande exempelvis. Däremot påpekas det ofta från Världsbankens sida att man måste satsa på infrastruktur. Det tror jag är någonting rätt så centralt. Syd-syd-handel behöver nämligen också stimuleras. För att det ska fungera krävs det fungerande infrastrukturer, så det är någonting som jag hälsar som en positiv sida av den nya regimen i Världsbanken.

Anf. 64 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Carina Hägg uttryckte tidigare att Kaj Nordquist skulle ta upp lite mer om Kuba, men jag gör det i stället så får vi en chans att diskutera den saken. Både jag och Kaj Nordquist har blivit nekade att komma in i Kuba på vanliga visum. Det är väldigt sorgligt att Fidel Castros diktaturregim förtrycker människor. Som vi såg under Irakkrigets start år 2003 slängdes ju nästan majoriteten av alla oppositionsledare i fängelse, och sådan förblir situationen. Utifrån det perspektivet och utifrån flerpartireservationen, reservation nr 4 från oss borgerliga, skulle jag vilja ställa tre konkreta frågor till Kaj Nordquist om den socialdemokratiska regeringens Kubapolitik: 1. Är demokrati det övergripande målet för svensk biståndspolitik och utrikespolitik gentemot Kuba? 2. Ämnar den socialdemokratiska regeringen ta upp frågan om de nationaldagsfiranden som man tidigare hade tillsammans med oppositionen - det vill säga att flera europeiska regeringar på sin nationaldag bjöd in oppositionen, inte företrädare för Fidel Castros regim, och hade olika bjudningar för att visa att de, inte en diktaturregim, hade den moraliska rätten att prata om de här frågorna? 3. Kaj Nordquist leder ju ett Latinamerikanätverk här i riksdagen där bland annat Kubas ambassadör är en av de flitiga deltagarna. På vilket sätt har du via nätverket tagit upp den dialog som är så viktig för att öppet från den svenska regeringens sida fördöma det vansinne som pågår i landet?

Anf. 65 Kaj Nordquist (S)

Fru talman! Jag ska försöka besvara alla tre frågorna. Den sista frågan handlade om Kubanätverket. Vi har planerat att ha ett Kubaseminarium och att diskutera Kubas framtid under vårterminen. Den kubanske ambassadörens stora aktivitet bestod möjligen i att han, liksom alla andra latinamerikanska ambassadörer, var inbjuden när vi för ungefär tio månader sedan skapade nätverket. Sedan har han inte varit hos mig. Däremot skickade den kubanska ambassaden till och med upp en person till mig för att övertyga mig om hur bra situationen var på Kuba, vilket bland annat föranledde en del kritiska frågor från min sida. Sverige har inget bilateralt bistånd alls till Kuba, utan det vi pysslar med är saker som förhoppningsvis på sikt ska kunna öppna systemet och förbereda en demokratisk utveckling på Kuba. Enligt de uppställningar som jag har sett satsar vi en hel del på pengar genom enskilda organisationer, bland annat Diakonia och Erikshjälpen. Det tycker jag är ganska bra. Vi har en del utbildning, bland annat i modern nationalekonomi, vilket gör att de faktiskt får lära sig en del om marknadsekonomi. Det kan vara ganska bra för kubanska tjänstemän att få en bild av hur ekonomin sköts i resten av världen, inte bara hur det ser ut på sockerön. När det gäller nationaldagsfirandet, den tredje frågan, är det väl så att Sverige är en del av EU. I EU jobbar vi med en gemensam utrikespolitik. Det betyder att så länge EU har den politik man har följer vi den. Jag ska också säga att jag vet att det fungerar så i Havanna att den ambassadör som är företrädare för EU inte får samtala alls med den kubanska regeringen. Så illa tycker de om EU och EU:s linje när det gäller Kuba. Om man skulle tro att den kubanska regimen har kommit fram till något slags synpunkt att EU skulle vara vänligt inställt eller icke-kritiskt stämmer inte det med verkligheten.

Anf. 66 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Personligen, som liberal, tycker jag att det är väldigt tragiskt att EU:s länder upphörde med de här nationaldagsbjudningarna, som ändå var ett bra, konkret exempel för att visa god moral och visa att demokratin står i centrum. Det tycker också den kubanska oppositionen, som tyckte att detta var väldigt fegt gjort av EU på grund av att vissa länder, som Spanien, vill ha en lite mer mild relation till Kuba än man haft tidigare. Jag tycker att det är ett gemensamt ansvar för oss i den här riksdagen att fortsätta ett hårt arbete. Det jag också undrar över är om Kaj Nordquist och den socialdemokratiska regeringen kan tänka sig att utveckla demokratibiståndet till Kuba. I dag sker det genom partinära organisationer. Till exempel driver KIC, Kristdemokraternas biståndsorgan, och SILC, Folkpartiets biståndsorgan, fantastiskt bra projekt där det handlar om att smuggla in böcker, alltifrån Pippi Långstrump till Orwells Djurfarmen och andra böcker som är förbjudna i landet. Det handlar också om att knyta kontakter och framför allt stötta ungdomar att våga kämpa för friheten. Jag undrar: Kan ni tänka er att utveckla det demokratibiståndet och införa, som vi i Folkpartiet länge har krävt, samma modell som vi har i Vitryssland? Där har vi ett mycket utbrett demokratibistånd. Skulle ni vilja ha samma program för Kuba som vi har för Vitryssland?