Utfärdande av provisoriska pass för barn för direkt resa till Sverige

Betänkande 2005/06:JuU37

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
17 maj 2006

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

Beslut

Tillfälliga pass till barn för direktresa till Sverige (JuU37)

Riksdagen har sagt ja till ett regeringsförslag som innebär att tillfälliga pass för direkt resa till Sverige ska kunna utfärdas för barn under 18 år, även om vårdnadshavaren inte gått med på det. Passen ska kunna utfärdas om barnet befinner sig i en situation där barnets hälsa eller utveckling riskeras eller om det finns andra särskilda skäl. Om passet har utfärdats utan vårdnadshavarens tillstånd ska det inte kunna återkallas av vårdnadshavaren. Enligt beslutet ska kommunens socialnämnd snabbt yttra sig i de fall pass utfärdats utan vårdnadshavarens tillstånd, om en passmyndighet begär det. Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2006.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag

Ärendets gång

Beredning

Senaste beredning i utskottet: 2006-04-27
Justering: 2006-05-09
Justering: 2006-05-11
Trycklov till Gotab och webb: 2006-05-11
Trycklov: 2006-05-11
Reservationer: 1
Betänkande 2005/06:JuU37

Alla beredningar i utskottet

2006-04-27

Tillfälliga pass till barn för direktresa till Sverige (JuU37)

Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger ja till ett regeringsförslag som innebär att tillfälliga pass för direkt resa till Sverige ska kunna utfärdas för barn under 18 år, även om vårdnadshavaren inte gått med på det. Passen ska kunna utfärdas om barnet befinner sig i en situation där barnets hälsa eller utveckling riskeras eller om det finns andra särskilda skäl. Om passet har utfärdats utan vårdnadshavarens tillstånd ska det inte kunna återkallas av vårdnadshavaren. Enligt förslaget ska kommunens socialnämnd snabbt yttra sig i de fall pass utfärdats utan vårdnadshavarens tillstånd, om en passmyndighet begär det. Lagändringarna föreslås börja gälla den 1 juli 2006.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2006-05-17

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 20 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen. Jag kommer att utveckla skälen till det i mitt anförande. Regeringens förslag om att barn från Sverige som befinner sig i vanmakt utomlands och många gånger dumpats av sina föräldrar ska få ett pass och kunna resa tillbaka till Sverige är bra. Men det finns ett stort "men": Så här får det inte gå till. Det är allvarligt att ett lagstiftningsärende som rör barn försatta i allvarliga situationer utomlands har hanterats på detta sätt av regeringen. Jag vill gärna förklara hur det har fungerat. I dag, i maj 2006, föreslår regeringen att barn som dumpats utomlands och som är svenska medborgare ska få pass. Regeringen har dock känt till att det förekommer att barn skickas utomlands till länder, ofta föräldrarnas hemländer, som bedöms vara så farliga att återvända till att människor får asyl i Sverige för att inte tvingas återvända till dem. Ett exempel är Somalia. Regeringen har känt till detta förhållande inte i ett år, två år eller tre år. I mer än fyra år har man haft vetskap om detta hos statliga myndigheter och hos regeringen. Barn har blivit strandsatta i företrädesvis Afrika. De har blivit lämnade ensamma utan pengar, pass eller returbiljett, utan att kunna förstå språket eller kulturen. Ändå har man inte gjort sig någon brådska. Jag ställer mig frågan om det är att sätta barnen i centrum. För mig och Moderaterna är det att negligera barns grundläggande rättigheter och behov av samhällets hjälp och beskydd när vårdnadshavarna sviker. Redan under 2002 fick jag vetskap om en pojke som dumpats i Somalia av sina föräldrar. Föräldrarna lämnade snabbt Somalia och återvände till Sverige, medan pojken var kvar i Somalia under lång tid. Han flydde sedermera på egen hand till Etiopien och tog sig till den svenska beskickningen i Addis Abeba. Han var livrädd och har berättat hur hela resan gick till i en bok. Jag har också träffat honom. Vilka chanser tror ni att en svart, svensk 15-åring har i den situationen, en pojke som senast gick i skolan och spelade fotboll? I Addis Abeba levde han på gatan. Han besökte upprepade gånger den svenska beskickningen men kunde inte få någon hjälp. Han kunde inte få något ekonomiskt stöd, något konsulärt bistånd. Däremot samlade personalen ihop pengar, privata pengar, för att den här pojken skulle få lite mat och kläder. Redan i maj 2003 debatterade jag och Sten Tolgfors dessa barns öde med dåvarande ministern Jan O. Karlsson. Jan O. Karlsson berättade för oss att han mycket väl visste om dessa bekymmer. Han berättade till och med att han själv hade varit på plats i Addis Abeba drygt ett år tidigare, alltså redan någon gång under 2002, och sett problemet med svenska barn som levde på gatan utan stöd från svenska myndigheter. Flera myndigheter hade alltså varit informerade. UD hade fått rapporter hem från ambassadpersonal. Ändå hände ingenting. Sedermera tog tv:s Uppdrag granskning, TV 4, Sveriges Radio, Expressen och Svenska Dagbladet upp frågan, men inget hände. Det var flera debatter i kammaren, och Morgan Johansson såg till att Socialstyrelsen utfärdade ett meddelandeblad till socialnämnderna. Det finns uppgifter om att det rör sig om betydligt fler barn än vad som sägs i betänkandet och propositionen, att det rör sig om ett hundratal barn som är uppväxta i Sverige. Några har svenskt medborgarskap; många har permanent uppehållstillstånd. Helt klart är dock att det bara är de starkaste barnen som kan ta sig till en svensk ambassad i Afrika och söka hjälp. Flera av länderna är också så pass farliga att vi inte ens har ambassader eller beskickningar där. I stället får de fly till ett grannland. Detta är också skälet till att det nämns att det är pojkar mellan 15 och 18 år som har dykt upp på svenska ambassader. Flickorna har inte klarat av resan. Det finns även flickor som är dumpade utomlands. När de utifrån föräldrarnas uppfattning har blivit för försvenskade ska de tillbaka till hemlandet för att lära sig hemlandets kultur och annat. När regeringen inte gjorde någonting i frågan var det flera riksdagsledamöter som motionerade och begärde åtgärder. Det är bra att det nu kommer ett förslag från regeringen om att man ska kunna ge tillfälliga pass även om vårdnadshavarna säger nej. I dessa motioner från enskilda riksdagsledamöter finns en hel del olika förslag som faktiskt inte har med justitieutskottets hantering att göra. Vi har inte hand om socialtjänstlagen, lagen om vård av unga eller skollagen. Det finns förslag i motionerna om att man måste se över dessa lite grundligare, men av för mig okänd anledning har de förslagen bakats in i just det här ärendet. Frågan är mycket mer omfattande än så och skulle ha beretts på ett betydligt bättre sätt i socialutskottet. Värre så kallad motionsslakt än denna har sällan skådats. Vi moderater frågar oss varför. Varför behandlas inte seriösa förslag på ett seriöst sätt? Är inte alla barn lika mycket värda, även de som har ett annat ursprung? Vi moderater tycker att det är på tiden att strandsatta svenska medborgare får hjälp, särskilt när de är barn. Även de som har uppehållstillstånd i Sverige ska få hjälp. Men det kan inte behöva ta fyra år! Man undrar hur många barn som har skadats under den här tiden. Det som krävs, enligt våra förslag i motionerna, är att det genomförs ett omfattande förebyggande arbete när det gäller dessa barn. Det krävs också att man tittar på vad som kan göras när det gäller skollagen. När barn inte dyker upp till höstterminen i skolan är det många kommuner som inte får vetskap om det. Vart tog barnen vägen? Är de kvar i sitt gamla hemland? Vem gör någonting åt det? Och föräldrarna uppbär fortfarande barnbidrag och låtsas som om ingenting har hänt. Det finns förslag om att man kanske kunde använda lagen om vård av unga på utländska beskickningar. Det finns förslag när det gäller socialtjänstlagen om vilka krav man ska ställa på kommunerna. Man måste också kunna följa upp de barn som har hamnat i vanmakt och kommit tillbaka till Sverige. Det är väldigt många förslag som hastas över i propositionen och som nu blir avslagna. Jag tror att vi alla är överens om att barn ska ha det stöd de har rätt till, och därför är det olyckligt med den här hanteringen. Vi menar att barn som är utomlands också måste kunna få tillgång till konsulärt ekonomiskt bistånd, alltså få pengar på plats. Detta har ambassaden i Addis Abeba rapporterat är ett bekymmer. En bra sak som nämns i propositionen är att regeringen nu ska ändra förordningar så att även barn som är utländska medborgare men har uppehållstillstånd i Sverige ska kunna få ett främlingspass och kunna resa tillbaka till Sverige. En del av de barn som dumpats utomlands av sina vårdnadshavare har kommit tillbaka till Sverige, men många mår fortfarande väldigt dåligt. I en del fall har de fått reda på att de personer som de trodde var mamma och pappa i själva verket är avlägsna släktingar som inte har brytt sig om dem. De har fått reda på att de egentligen är betydligt äldre än vad de trott, och detta har de i dag problem med att reda ut hos svenska myndigheter. Pojken jag berättade om, som jag lärde känna brevledes 2002, har jag träffat igen. Det gick ganska bra för honom. Han blev av sin så kallade mamma lurad ut på landsbygden i Somalia, varifrån han flydde. Han fick slutligen hjälp genom att han träffade en väldigt engagerad ambassadtjänsteman. Han hade tur som bodde i en kommun med en bra socialnämnd. Han hade tur som var stark och modig. Han hade tur därför att tv gjorde ett reportage om honom och en journalist tog sig an hans fall. Men alla barn har inte den här turen. Det är för de barnen som samhällets skyddsnät måste vara starkt. Det är för de barnen som vi måste agera. Därför är det olyckligt och oacceptabelt att det ska ta fyra år att få fram ett sådant här lagförslag. Vi menar att man måste ta till vara de goda motionsförslag som kommit från de här enskilda motionärerna. Det är personer, bland annat jag själv, som har träffat dessa barn när de kommit tillbaka till Sverige och som har förstått att 290 kommuner måste få mer kunskaper. Framför allt måste man förebygga så att inte fler barn dumpas utomlands av sina så kallade föräldrar - i vissa fall föräldrar.

Anf. 21 Marita Aronson (Fp)
Herr talman! Barns rättigheter har det senaste halvåret varit uppe till diskussion överallt - i tv, tidningar och så vidare. Barns rättigheter är ett sådant diskussionsämne, det vill säga barn som har blivit dumpade utomlands. Jag tillhör egentligen socialutskottet, men jag har hoppat in för Johan Pehrson i dag. Men det här känns bra för mig eftersom vi har haft det här ärendet också i socialutskottet. Äntligen har vi kommit till skott med att stifta en lag om att utfärda pass för dessa barn så att de kan komma hem. Precis som Hillevi alldeles nyss sade har det tagit alldeles för lång tid. Det rör sig om få barn. Vi vet egentligen inte hur många barn det är, och det finns ett stort mörkertal. Man säger att det tidigare har varit 19 barn och att siffran har minskat under 2005. Vad jag har förstått finns det ett stort mörkertal när det gäller barn som har skickats i väg till andra länder. Barnen går igenom traumatiska upplevelser. Vi har inte kartlagt ordentligt vad som händer före och efter. Jag yrkar bifall till reservationen. Vi har diskuterat frågan i socialutskottet, och vi tittade bara på hanteringen av själva frågan. Vi tyckte att den var bra. Men det känns helt naturligt för Folkpartiet att stödja det lite vidare perspektivet som framkommer i motionerna. Det gäller bland annat det förebyggande arbetet. Vad kan göras så att barnen inte skickas i väg? Vad händer på plats? Hur fungerar det hela? Vilka åtgärder ska ambassaden hjälpa till med - praktisk hjälp, ekonomisk hjälp och så vidare? Det är inte heller kartlagt. Är det till exempel möjligt att tvångsomhänderta ett barn enligt LVU i ett annat land? Över huvud taget handlar det om socialtjänstens roll i det hela. Socialnämnden ska snabbt utreda vad som ligger bakom för att kunna utfärda ett pass när inte vårdnadshavaren vill underteckna, godkänna eller ge sitt medgivande. Man måste ha större faktakunskaper. Det här gäller barn. Ibland kan jag känna att barn inte tas riktigt på allvar. "Det är bara ett barn." Barn är jätteviktiga! Jag har tjatat om barn i denna kammare så att jag ibland blir trött på mig själv. Jag vet att barn ibland ses lite grann som inte fullvärdiga fullvuxna. De ska ha starka rättigheter. Jag kan hålla med Hillevi om att ärendet inte har hanterats bra. Ärendet har skickats i väg till socialutskottet, och vi i socialutskottet har endast yttrat oss. Ärendet borde kanske ha delats upp i två delar med förslag från socialutskottet och från justitieutskottet. På det sättet hade det klarlagts mer vad som borde göras. Här finns mycket som det finns frågetecken kring och som inte har klarlagts. Det gäller också den förebyggande verksamheten. Hur kan man förebygga att barn skickas utomlands? Vi har inte fått klart för oss det. Det gäller också över huvud taget socialtjänstens roll. Jag yrkar bifall till reservationen, men jag tycker att det är bra att förslaget äntligen har kommit - för barnens skull.

Anf. 22 Johan Linander (C)
Herr talman! I det här ärendet kan vi läsa att Utrikesdepartementet, UD, har fått kännedom om 19 fall 2004 och 15 fall 2005 där barn har skickats till ett annat land mot sin vilja. Hur många det egentligen handlar om har varken vi eller UD någon egentlig uppfattning om. Men att det är betydligt fler än de 19 fallen 2004 och de 15 fallen 2005 kan vi vara alldeles säkra på. Det är något märkligt att man både i propositionen och i betänkandet lägger så stor vikt vid barnets egen vilja. Det skrivs "i strid mot barnens vilja" på flera ställen. Det är tveksamt att lägga stor vikt vid vad egentligen ett barn vill när föräldrarna säger att det ska, måste, åka utomlands. Är det då så intressant att det är mot barnets vilja? I Sverige säger vi att alla barn ska gå i skolan. De ska gå i skolor som följer den svenska läroplanen. Men borde vi då acceptera att barn även i enlighet med sin egen vilja skickas till länder och går i skolor där som vi aldrig någonsin skulle acceptera i Sverige? Det är högst tveksamt. Det är kanske en annan diskussion än den vi har här i dag om provisoriska pass, men den är väl värd att tänka på. Från Centerpartiets sida har vi ingenting emot förslagen i propositionen. De är nödvändiga och bra, och kanske borde de ha kommit lite tidigare. Men trots det är det här bara att skrapa på ytan. Hillevi Engström gjorde en bra genomgång av vad som egentligen skulle behövas. Vi vet alldeles för lite om frågan. Hur många barn är det egentligen? Vart skickas de? Vad vet socialtjänsterna? Skolor runtom i landet måste få veta att eleverna försvinner. De måste märka att rätt som det är kommer eleven inte tillbaka. Hur följer man upp var barnet är? Hur är samarbetet mellan socialtjänsten och skolan i de fallen? Det finns många frågor kvar, och det är därför vi har en reservation. Jag yrkar bifall till reservationen. Reservationen handlar om att vi måste få veta betydligt mer om barnen. Det kan låta lite med 19 barn ena året och 15 barn det andra året, men även ett barn är ett barn för mycket. Målet måste vara att barn över huvud taget inte ska skickas i väg utomlands för att gå på skolor som vi inte skulle acceptera i Sverige. Det är inte bättre att barnen får den undervisningen i ett annat land. Det finns fler frågor som man också måste ställa sig. När det provisoriska passet har utfärdats och barnet har kommit tillbaka till Sverige, hur får barnet det sedan? Ska barnet tillbaka till sina tidigare föräldrar? Vad är det som säger att inte föräldrarna ytterligare en gång åker i väg med barnet? Det är bra med utfärdandet av provisoriska pass. Det är nödvändigt. Men fortfarande vet vi alldeles för lite i frågorna. Ärendet borde ha fått en mer seriös behandling än vad det har fått i justitieutskottet. Precis som tidigare talare har sagt borde kanske socialutskottet ha behandlat de viktiga frågorna och inte vi i justitieutskottet som tyvärr inte normalt har dessa frågor. Jag yrkar bifall till reservationen, och jag hoppas att oavsett vilken regering det än blir efter valet - det borde såklart bli en borgerlig regering - ska vi åter ta upp frågan och titta betydligt närmare på den. Det ska inte vara 19 barn eller 15 barn utan 0 barn som skickas utomlands 2007 eller längre fram.

Anf. 23 Britta Lejon (S)
Herr talman! Det betänkande som vi debatterar här i kammaren berör barns liv och omsorg på ett sätt som kan vara svårt att ta till sig. Under de senaste två tre åren har ungefär 50 barn sökt upp svenska utlandsmyndigheter och berättat om sitt öde. De befann sig utomlands mot sin vilja och önskade inget hellre än att få återvända hem till Sverige. Många av de här barnen var pojkar med ett ursprung i Somalia. Barnen var inte gamla - medelåldern var inte ens 16 år. Barnen övergavs av sina föräldrar eller vårdnadshavare utomlands, ofta utan möjlighet att ta sig hem till Sverige igen. Ungefär två av tre av dessa familjer var sedan tidigare kända av de sociala myndigheterna hemma i Sverige. När barnen har sökt hjälp hos våra utlandsmyndigheter har de i flera fall behövt hjälp omedelbart med både mat och bostad. Utan pass, pengar och omsorg har de försatts i en oerhört sårbar och utsatt situation. Många av fallen har lösts efter att UD har haft kontakt med släktingar eller socialtjänsten i den berörda kommunen. Men i samband med att svenska myndigheter har försökt hjälpa dessa barn har det uppstått problem och oklarheter kring utfärdandet av deras pass när deras vårdnadshavare inte har velat att barnen skulle få pass för att kunna resa hem. Det har också förekommit att kommunen i fråga inte har velat ta sitt ansvar för barnet. I dag finns fortfarande några barn som befinner sig i detta ingenmansland och för vilka grundläggande behov av omsorg, trygghet och en god uppväxtmiljö förnekas. Betänkandet Utfärdande av provisoriska pass för barn för direkt resa till Sverige behandlar ett oerhört angeläget lagförslag, som kommer att undanröja den otydlighet som hittills har funnits. Nu föreslås ett förtydligande i passlagen som innebär att pass kan utfärdas för barn under 18 år för direkt resa till Sverige även om barnets vårdnadshavare är emot utfärdandet. Förutsättningen är att barnet befinner sig i en situation där det finns risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas eller om det annars finns särskilda skäl. Detta förtydligande är välkommet. Det får inte finnas hinder för ett gott samhälleligt omhändertagande av de barn som övergetts och svikits av sin närmaste omgivning. Vidare föreslås att på begäran av en passmyndighet ska den berörda nämnden, vilket oftast är socialnämnden, skyndsamt yttra sig i de fall då vårdnadshavaren har motsatt sig ett utfärdande av pass. Socialutskottet har yttrat sig över ärendet. Man skriver att de föreslagna ändringarna innebär att barnets bästa sätts framför vårdnadshavarens i dessa fall. Utskottet menar att det verkar finnas ett behov av detta. Man noterar också att det yttrande som socialnämnden ska avge innebär att socialnämnden kommer att ha kännedom om barnet. Det ger förutsättningar för att kunna följa och stödja barnet. Socialutskottet anser att justitieutskottet bör tillstyrka förslagen, vilket justitieutskottet har gjort i det nu aktuella betänkandet. Propositionen har i sig inte föranlett några motioner. Däremot finns det sex motioner som har avgivits under den allmänna motionstiden 2004 och 2005 och som berör de här frågeställningarna. Till betänkandet har de borgerliga partierna fogat en reservation. Man begär bland annat en översyn av socialtjänstens befogenheter och uppföljningsansvar. De frågeställningarna ligger utanför justitieutskottets berednings- och ansvarsområde, som flera av de tidigare talarna redan har varit inne på här i dag. Jag vill dock för tydlighetens skull bara nämna att regeringen innevarande år, 2006, har givit länsstyrelserna i uppdrag att förstärka insatserna för strandsatta barn. Dessutom pågår just nu en översyn av den statliga tillsynen inom socialtjänstens område. Den översynen ska vara klar i december i år, om jag inte minns fel. De här frågorna får lämpligen fortsatt behandlas inom socialutskottet. För den del av problematiken som justitieutskottet har ansvar för kan vi dock konstatera att dagens beslut innebär bättre förutsättningar att hjälpa strandsatta barn. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2006-05-17
Förslagspunkter: 3, Acklamationer: 2, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Lagförslagen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302).
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:144.
  2. Tillgodosedd motion

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:So429 yrkande 10.
  3. Svenska barn som befinner sig i vanmakt utomlands

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2004/05:So524, 2005/06:So288 yrkande 8, 2005/06:So289 yrkandena 1-6, 2005/06:So429 yrkandena 1-5, 8 och 9, 2005/06:So447 och 2005/06:So695 yrkande 5.
    • Reservation 1 (m, c, fp, kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1210023
    m04708
    fp038010
    kd02409
    v22006
    c01804
    mp14102
    -1001
    Totalt158128063
    Ledamöternas röster

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.