Anf. 20 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen. Jag kommer att utveckla skälen till det i mitt anförande.
Regeringens förslag om att barn från Sverige som befinner sig i vanmakt utomlands och många gånger dumpats av sina föräldrar ska få ett pass och kunna resa tillbaka till Sverige är bra. Men det finns ett stort "men": Så här får det inte gå till. Det är allvarligt att ett lagstiftningsärende som rör barn försatta i allvarliga situationer utomlands har hanterats på detta sätt av regeringen. Jag vill gärna förklara hur det har fungerat.
I dag, i maj 2006, föreslår regeringen att barn som dumpats utomlands och som är svenska medborgare ska få pass. Regeringen har dock känt till att det förekommer att barn skickas utomlands till länder, ofta föräldrarnas hemländer, som bedöms vara så farliga att återvända till att människor får asyl i Sverige för att inte tvingas återvända till dem. Ett exempel är Somalia. Regeringen har känt till detta förhållande inte i ett år, två år eller tre år. I mer än fyra år har man haft vetskap om detta hos statliga myndigheter och hos regeringen.
Barn har blivit strandsatta i företrädesvis Afrika. De har blivit lämnade ensamma utan pengar, pass eller returbiljett, utan att kunna förstå språket eller kulturen. Ändå har man inte gjort sig någon brådska. Jag ställer mig frågan om det är att sätta barnen i centrum. För mig och Moderaterna är det att negligera barns grundläggande rättigheter och behov av samhällets hjälp och beskydd när vårdnadshavarna sviker.
Redan under 2002 fick jag vetskap om en pojke som dumpats i Somalia av sina föräldrar. Föräldrarna lämnade snabbt Somalia och återvände till Sverige, medan pojken var kvar i Somalia under lång tid. Han flydde sedermera på egen hand till Etiopien och tog sig till den svenska beskickningen i Addis Abeba. Han var livrädd och har berättat hur hela resan gick till i en bok. Jag har också träffat honom.
Vilka chanser tror ni att en svart, svensk 15-åring har i den situationen, en pojke som senast gick i skolan och spelade fotboll?
I Addis Abeba levde han på gatan. Han besökte upprepade gånger den svenska beskickningen men kunde inte få någon hjälp. Han kunde inte få något ekonomiskt stöd, något konsulärt bistånd. Däremot samlade personalen ihop pengar, privata pengar, för att den här pojken skulle få lite mat och kläder.
Redan i maj 2003 debatterade jag och Sten Tolgfors dessa barns öde med dåvarande ministern Jan O. Karlsson. Jan O. Karlsson berättade för oss att han mycket väl visste om dessa bekymmer. Han berättade till och med att han själv hade varit på plats i Addis Abeba drygt ett år tidigare, alltså redan någon gång under 2002, och sett problemet med svenska barn som levde på gatan utan stöd från svenska myndigheter. Flera myndigheter hade alltså varit informerade. UD hade fått rapporter hem från ambassadpersonal. Ändå hände ingenting. Sedermera tog tv:s Uppdrag granskning, TV 4, Sveriges Radio, Expressen och Svenska Dagbladet upp frågan, men inget hände. Det var flera debatter i kammaren, och Morgan Johansson såg till att Socialstyrelsen utfärdade ett meddelandeblad till socialnämnderna.
Det finns uppgifter om att det rör sig om betydligt fler barn än vad som sägs i betänkandet och propositionen, att det rör sig om ett hundratal barn som är uppväxta i Sverige. Några har svenskt medborgarskap; många har permanent uppehållstillstånd. Helt klart är dock att det bara är de starkaste barnen som kan ta sig till en svensk ambassad i Afrika och söka hjälp. Flera av länderna är också så pass farliga att vi inte ens har ambassader eller beskickningar där. I stället får de fly till ett grannland.
Detta är också skälet till att det nämns att det är pojkar mellan 15 och 18 år som har dykt upp på svenska ambassader. Flickorna har inte klarat av resan. Det finns även flickor som är dumpade utomlands. När de utifrån föräldrarnas uppfattning har blivit för försvenskade ska de tillbaka till hemlandet för att lära sig hemlandets kultur och annat.
När regeringen inte gjorde någonting i frågan var det flera riksdagsledamöter som motionerade och begärde åtgärder. Det är bra att det nu kommer ett förslag från regeringen om att man ska kunna ge tillfälliga pass även om vårdnadshavarna säger nej.
I dessa motioner från enskilda riksdagsledamöter finns en hel del olika förslag som faktiskt inte har med justitieutskottets hantering att göra. Vi har inte hand om socialtjänstlagen, lagen om vård av unga eller skollagen. Det finns förslag i motionerna om att man måste se över dessa lite grundligare, men av för mig okänd anledning har de förslagen bakats in i just det här ärendet. Frågan är mycket mer omfattande än så och skulle ha beretts på ett betydligt bättre sätt i socialutskottet. Värre så kallad motionsslakt än denna har sällan skådats.
Vi moderater frågar oss varför. Varför behandlas inte seriösa förslag på ett seriöst sätt? Är inte alla barn lika mycket värda, även de som har ett annat ursprung?
Vi moderater tycker att det är på tiden att strandsatta svenska medborgare får hjälp, särskilt när de är barn. Även de som har uppehållstillstånd i Sverige ska få hjälp. Men det kan inte behöva ta fyra år! Man undrar hur många barn som har skadats under den här tiden.
Det som krävs, enligt våra förslag i motionerna, är att det genomförs ett omfattande förebyggande arbete när det gäller dessa barn. Det krävs också att man tittar på vad som kan göras när det gäller skollagen. När barn inte dyker upp till höstterminen i skolan är det många kommuner som inte får vetskap om det. Vart tog barnen vägen? Är de kvar i sitt gamla hemland? Vem gör någonting åt det? Och föräldrarna uppbär fortfarande barnbidrag och låtsas som om ingenting har hänt.
Det finns förslag om att man kanske kunde använda lagen om vård av unga på utländska beskickningar. Det finns förslag när det gäller socialtjänstlagen om vilka krav man ska ställa på kommunerna. Man måste också kunna följa upp de barn som har hamnat i vanmakt och kommit tillbaka till Sverige.
Det är väldigt många förslag som hastas över i propositionen och som nu blir avslagna. Jag tror att vi alla är överens om att barn ska ha det stöd de har rätt till, och därför är det olyckligt med den här hanteringen.
Vi menar att barn som är utomlands också måste kunna få tillgång till konsulärt ekonomiskt bistånd, alltså få pengar på plats. Detta har ambassaden i Addis Abeba rapporterat är ett bekymmer.
En bra sak som nämns i propositionen är att regeringen nu ska ändra förordningar så att även barn som är utländska medborgare men har uppehållstillstånd i Sverige ska kunna få ett främlingspass och kunna resa tillbaka till Sverige.
En del av de barn som dumpats utomlands av sina vårdnadshavare har kommit tillbaka till Sverige, men många mår fortfarande väldigt dåligt. I en del fall har de fått reda på att de personer som de trodde var mamma och pappa i själva verket är avlägsna släktingar som inte har brytt sig om dem. De har fått reda på att de egentligen är betydligt äldre än vad de trott, och detta har de i dag problem med att reda ut hos svenska myndigheter.
Pojken jag berättade om, som jag lärde känna brevledes 2002, har jag träffat igen. Det gick ganska bra för honom. Han blev av sin så kallade mamma lurad ut på landsbygden i Somalia, varifrån han flydde. Han fick slutligen hjälp genom att han träffade en väldigt engagerad ambassadtjänsteman. Han hade tur som bodde i en kommun med en bra socialnämnd. Han hade tur som var stark och modig. Han hade tur därför att tv gjorde ett reportage om honom och en journalist tog sig an hans fall.
Men alla barn har inte den här turen. Det är för de barnen som samhällets skyddsnät måste vara starkt. Det är för de barnen som vi måste agera. Därför är det olyckligt och oacceptabelt att det ska ta fyra år att få fram ett sådant här lagförslag.
Vi menar att man måste ta till vara de goda motionsförslag som kommit från de här enskilda motionärerna. Det är personer, bland annat jag själv, som har träffat dessa barn när de kommit tillbaka till Sverige och som har förstått att 290 kommuner måste få mer kunskaper. Framför allt måste man förebygga så att inte fler barn dumpas utomlands av sina så kallade föräldrar - i vissa fall föräldrar.