Uppsägning av ILO-konventionen nr 96 angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer

Betänkande 1991/92:AU10

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1991/92:AU10

Uppsägning av ILO-konvention nr 96 angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1991/92
AU10

Sammanfattning

I detta betänkande föreslår utskottet att riksdagen med bifall
till proposition 1991/92:89 godkänner att Sverige säger upp 1949
års ILO-konvention nr 96 angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer.

Socialdemokraterna reserverar sig och Vänsterpartiet avger en
meningsyttring.

Propositionen

I proposition 1991/92:89 föreslår regeringen -- efter
föredragning av statsrådet Börje Hörnlund --

att riksdagen med hänvisning till vad som anförts i
propositionen godkänner att ILO-konventionen (nr 96) angående
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer sägs upp.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:A4 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
avslår regeringens förslag om uppsägning av ILO-konventionen (nr
96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

1991/92:A5 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1991/92:89.

Motion från allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:A261 av Ian Wachtmeister och Bengt Dalström (nyd) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen senast den 1 mars 1992 bör
säga upp ILO-konventionen för att upphäva det statliga monopolet
för arbetsförmedling.

Utskottet

Bakgrund

Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog år 1933 en
konvention om avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer (nr 34).
Konventionen ratificerades av Sverige år 1935. Vid ILO:s
konferenssammanträde år 1949 antogs ett förslag till reviderad
konvention (nr 96) angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer. Konventionen gav medlemmarna möjlighet
att ratificera enligt ettdera av två olika alternativ. Sverige
valde att ratificera enligt det alternativ II som innebär att
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte
successivt avskaffas. Ratifikation skedde den 18 juli 1950,
vilket innebär att konventionen för Sveriges del trädde i kraft
ett år senare. Till den 1 mars 1990 har konventionen nr 96
ratificerats av 39 stater. Flertalet av dessa har valt att
ratificera enligt samma alternativ som Sverige.

Konventionen nr 96 kan sägas upp inom en ettårsperiod vid
utgången av varandra följande tioårsperioder, räknat från den
tidpunkt då konventionen först trädde i kraft. Detta innebär att
Sverige kan säga upp konventionen under perioden den 18 juli
1991--den 17 juli 1992. Om konventionen inte sägs upp under
denna period är Sverige bundet för ytterligare en tioårsperiod.
En uppsägning träder i kraft ett år efter det att den
registrerats hos ILO.

1935 års arbetsförmedlingslag, som gällde fram till utgången
av år 1991, grundade sig på 1933 års konvention. Från och med
den 1 januari 1992 gäller en ny lag om privat arbetsförmedling
och uthyrning av arbetskraft (prop. 1990/91:124, AU20, rskr.
304). Det s.k. arbetsförmedlingsmonopolet bibehålls i den nya
lagen men vissa lättnader görs när det gäller möjligheten att
bedriva privat arbetsförmedling. Tillstånd kan beviljas för
vinstsyftande förmedling för personer som skall ha företags-
eller verksledande ställning. Privat arbetsförmedling utan
förvärvssyfte får bedrivas efter tillstånd av
arbetsmarknadsstyrelsen. I båda fallen är det en förutsättning
för tillstånd att det finns ett behov av verksamheten från
arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Uthyrning av arbetskraft har
skilts ut ur arbetsförmedlingsbegreppet och särreglerats.

I proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik som
avlämnades hösten 1991 anmälde den nya regeringen att ett
förslag förbereddes om avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet
senast den 1 juli 1993. I anslutning till detta meddelade
regeringen att den avsåg att ta initiativ till att säga upp
konventionen nr 96. Arbetsmarknadsutskottet uttryckte i ett
yttrande till näringsutskottet (1991/92:AU2y) sin uppskattning
över regeringens avregleringsinitiativ men underströk samtidigt
att ett ökat utrymme för fristående förmedlingar inte innebär en
nedvärdering av den offentliga förmedlingens roll på
arbetsmarknaden. Socialdemokraterna anmälde en avvikande mening.

Propositionen

Arbetsmarknadsministern hänvisar i propositionen till en inom
departementet upprättad promemoria i vilken lämnas en
redogörelse för gällande rätt och för de problem som är
förknippade med nuvarande förhållanden när det gäller
arbetsförmedlingsverksamhet. Enligt promemorian har det
nuvarande systemet visat sig inte fungera. Den snabba
utvecklingen av tjänsteföretag inom arbetsförmedlingsområdet har
sin grund i att verksamheten uppfattas som både nyttig och
önskvärd för såväl arbetstagare som för tjänsteföretagen och
deras kunder.

I propositionen hänvisas också till ILO-kommitténs yttrande
över promemorian av vilket framgår att även andra länder som
ratificerat konventionen har haft liknande problem. En översyn
som genomförts av internationella arbetsbyrån visar att tiden
efter 1960-talet har präglats av avvikelser från principen om
monopol. Den faktiska utvecklingen har gått i riktning mot en
avtagande dominans för den offentliga förmedlingen och en
gradvis utveckling av privata förmedlingar. Arbetsbyrån
refererar också till en EG-dom enligt vilken det nationella
arbetsförmedlingsmonopolet i Tyskland inte ansetts vara
förenligt med Romfördragets konkurrensregler.

Enligt arbetsmarknadsministerns mening är det uppenbart att
statligt monopol på arbetsförmedlingsområdet är något som spelat
ut sin roll. Inte desto mindre är det enligt hans mening viktigt
att Sverige har en heltäckande offentlig förmedling. Ingenting
talar dock enligt propositionen för att arbetsförmedling drivs
bäst och mest rationellt enbart i form av ett offentligt
monopol.

Arbetsmarknadsministern anser det nödvändigt att Sverige säger
upp konventionen för att arbetsförmedlingsmonopolet skall kunna
avskaffas. Regeringen hemställer därför om riksdagens
godkännande av att konventionen sägs upp.

Motionerna

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på
propositionen.

I motion A5 av Mona Sahlin m.fl. (s) erinras om ILO:s roll och
det trepartssamarbete mellan regering, arbetstagar- och
arbetsgivarorganisation som är grunden för dess verksamhet.
Motionärerna ser det som något ytterst anmärkningsvärt att en
medlemsstat säger upp en konvention. En absolut förutsättning
bör vara att det finns synnerligen starka skäl och att någon
annan utväg inte står till buds. Det normala förfaringssättet är
att verka för en ändring, om man finner en konvention svår att
tillämpa. En uppsägning kommer att skada Sveriges
internationella anseende, sägs det, så mycket mer som regeringen
inte kan ange några tunga, sakliga skäl för uppsägningen. Det
saknas en analys av behovet av privata vinstsyftande
förmedlingar och av konsekvenserna för den svenska
arbetsmarknaden. Inte heller avvaktar regeringen vad den nya
arbetsförmedlingslagen -- som i enlighet med vad konventionen
medger öppnar stora möjligheter att bedriva privat förmedling --
innebär för arbetsmarknadens anpassningsförmåga.

I motion A4 av Lars Werner m.fl. (v) framförs liknande
synpunkter som i s-motionen. Motionärerna ser regeringens
handlande som mycket märkligt. Privatiseringen sker i ett
arbetsmarknadsläge när arbetsförmedlingens roll som
arbetsvägledare och förmedlare av vidareutbildning blir akut och
i en tid när andra länder kommit till insikt om värdet av en
aktiv arbetsmarknadspolitik. Ingenting talar enligt motionen för
att privat arbetsförmedling skulle fungera bättre. En uppsägning
kommer att mötas med stor förundran och minska Sveriges
trovärdighet i Europasamarbetet, anförs det i motionen.

I en motion väckt under den allmänna motionstiden, A261 av Ian
Wachtmeister och Bengt Dalström (nyd), förordas en uppsägning av
konventionen senast den 1 mars 1992.

Utskottets överväganden

De skäl som låg bakom förbudet i konventionen och enligt 1935
års arbetsförmedlingslag mot förvärvssyftande arbetsförmedling
föreligger enligt utskottets mening inte längre. Starka fackliga
organisationer samt arbetsrättslig och social skyddslagstiftning
innebär garantier mot de missförhållanden som motiverade
förbudet.

Utskottet vill understryka att en väl utbyggd offentlig
förmedling blir än viktigare med ökande arbetslöshet. Det finns
dock ingenting som talar för att arbetsförmedling bedrivs bäst
och mest rationellt enbart i form av ett offentligt monopol --
något som de internationella erfarenheterna också tyder på.
Privata eller andra fristående förmedlingar bör såsom framhålls
i propositionen kunna innebära goda alternativ i många fall
genom att servicen till både arbetssökande och arbetsgivare
skulle kunna förbättras.

I sammanhanget noterar utskottet att regeringen den 30 januari
i år antagit direktiv för en särskild utredare med uppgift att
lägga fram förslag till en avreglering av
arbetsförmedlingsmonopolet (dir. 1992:16). Syftet är enligt
direktiven att åstadkomma en bättre fungerande arbetsmarknad. En
utgångspunkt bör enligt direktiven vara att den offentliga
arbetsförmedlingens uppgift även i framtiden skall vara att
tillhandahålla en god och avgiftsfri förmedling av arbete på
hela arbetsmarknaden. I utredningsuppdraget ingår också att
undersöka vilka krav på de privata förmedlingarna som kan anses
nödvändiga liksom att utarbeta regler som förhindrar att någon
otillbörligt utnyttjar en individs arbetslöshet ekonomiskt.

Utskottet kan inte dela s- och v-motionernas farhågor för att
Sveriges internationella anseende skulle skadas om konventionen
sägs upp. Utskottet anser liksom regeringen att
samhällsutvecklingen medfört att konventionens regler ter sig
föråldrade. Trots att en översyn av konventionen nr 96
aktualiserats av internationella arbetsbyrån har ILO:s styrelse
i valet mellan sju aktuella förslag beslutat att ta upp andra
ämnen på dagordningen för internationella arbetskonferensen år
1993. Om konventionen inte sägs upp nu blir med andra ord
Sverige bundet av konventionen för ytterligare en tioårsperiod.
Som framgått av de nyss redovisade direktiven skall utredningen
lämna förslag som syftar till att förhindra negativa effekter av
en avreglering.

Sammanfattningsvis kommer utskottet fram till att konventionen
bör sägas upp med utnyttjande av den uppsägningsklausul som
finns. Motionerna A4 och A5 avstyrks således. Motion A261 får i
motsvarande del anses tillgodosedd med utskottets
ställningstagande.

Hemställan

Utskottet hemställer
beträffande uppsägning av ILO-konvention nr 96
att riksdagen med bifall till propositionen, med anledning av
motion 1991/92:A261 yrkande 1 samt med avslag på motionerna
1991/92:A4 och 1991/92:A5 godkänner att ILO-konvention (nr 96)
angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer sägs upp.
res. (s)
men. (v)

Stockholm den 10 mars 1992

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson
(fp), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson
(s), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund
(s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica
Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson
(m) och Marianne Jönsson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Uppsägning av ILO-konvention nr 96

Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner,
Sten Östlund, Monica Öhman och Johnny Ahlqvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar
med "De skäl" och på s. 5 slutar med "utskottets
ställningstagande" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill till en början erinra om den roll som ILO har.
Grunden för dess verksamhet är ett trepartssamarbete mellan
regeringar, arbetstagarorganisationer och
arbetsgivarorganisationer. Konventioner utarbetas genom sådant
trepartssamarbete. Uppsägningar är ytterst ovanliga. Det normala
förfarandet är att verka för en ändring om en medlemsstat av
något skäl finner en konvention svår att tillämpa. Sverige har
inte vare sig nu eller tidigare begärt hos ILO att den aktuella
konventionen skall tas upp för revidering. Än mindre har Sverige
verkat för att få stöd för en sådan begäran. Såsom framhålls i
Socialdemokraternas motion A5 kommer en uppsägning att väcka
stor internationell uppmärksamhet. Uppsägningen skulle kunna
legitimera andra länder att utan godtagbar anledning säga upp
konventioner. Det finns en stor risk att Sverige får svårare att
göra sin stämma hörd i ILO-sammanhang och att landets
internationella anseende skadas.

Detta gäller så mycket mer som det inte finns några tunga,
sakliga skäl för uppsägning. Det finns inte ens en utredning om
varför den svenska lagstiftningen bör ändras.

Utskottet vill erinra om att den nya arbetsförmedlingslagen
öppnar stora möjligheter att bedriva privat förmedling. Om
parterna inom ett visst avtalsområde är överens om behovet av en
privat förmedling, skall AMS bevilja tillstånd till sådan
verksamhet. Vad lagen förbjuder, utom i vissa angivna fall, är
privat vinstsyftande förmedling.

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att ta
ställning för att fritt tillåta vinstsyftande förmedlingar utan
att först analysera om något behov finns och vilka
konsekvenserna skulle bli för den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Till detta kommer att det finns all
anledning att avvakta vad den nya lagstiftningen kommer att
innebära för arbetsmarknadens anpassningsförmåga.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet, i enlighet
med motion A5, att regeringens förslag om att säga upp
ILO-konventionen nr 96 bör avslås av riksdagen. Detta innebär
att även motion A261 avstyrks. Motion A4 får anses tillgodosedd
med utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande uppsägning av ILO-konvention nr 96
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A5 och med
anledning av motion 1991/92:A4 avslår dels propositionen, dels
motion 1991/92:A261 yrkande 1.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Karl-Erik Persson (v) anför:

Enligt min mening skulle en uppsägning av ILO-konventionen
innebära en försvagning av den offentliga arbetsförmedlingen och
en försämring av möjligheterna att bedriva en effektiv
arbetsmarknadspolitik. Regeringen kan inte ange något sakligt
skäl. Man kan anta att det handlar om regeringens övertygelse
att det enda sättet att lösa olika problem är att överlåta dem
åt marknadskrafterna.

Förslaget om uppsägning förs fram i en tid när övriga länder
äntligen börjar inse värdet av en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Uppsägningen skulle väcka stor förundran och minska Sveriges
trovärdighet när det gäller den sociala dimensionen i
Europasamarbetet.

Det är dessutom anmärkningsvärt att lägga fram förslag om
privatisering i ett arbetsmarknadsläge när den offentliga
förmedlingen får en allt viktigare roll. Det finns inte heller
något som talar för att privat förmedling skulle fungera bättre
än den offentliga.

Enligt min mening bör Sverige stå fast vid konventionen.
Regeringens förslag om uppsägning bör alltså tillbakavisas.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet borde ha
hemställt:

beträffande uppsägning av ILO-konvention nr 96
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A4 och med
anledning av motion 1991/92:A5 avslår dels propositionen,
dels motion 1991/92:A261 yrkande 1.