Trygghet, respekt och ansvar - om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever

Anf. 12 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Det hör inte direkt till vanligheterna att riksdagen behandlar betänkanden där reservationerna är mer omfattande än majoritetstexten, men så är det i dag, och det är symtomatiskt för innehållet. Det är positivt att regeringen äntligen inser att åtgärderna mot mobbning inte är tillräckliga - annars har vi fört en decennielång kamp med socialdemokratiska skolministrar om behovet av fler åtgärder. Ingegerd Wärnersson rös inför tanken att det är mobbaren som ska flyttas och inte offret. Hon hävdade att allt som kunde göras politiskt mot mobbningen redan var gjort. Hon hade fel, och sådana påståenden vore fortfarande fel. Även efter behandlingen av dagens proposition kommer de avgörande åtgärder som kan vidtas mot mobbning fortfarande att kvarstå att vidta. Problemet är att propositionen inte kommer att ha effekt på förekomsten av mobbning alls, och majoriteten påstår inte ens i dagens betänkande att det skulle vara så. Däremot avslår man just de förslag som forskning och beprövad erfarenhet visar verkligen skulle kunna ha effekt och drastiskt minska förekomsten av mobbning. Det gemensamma för regeringens åtgärder mot mobbning är att de alla saknar forskningsstöd. Ingen av regeringens tidigare åtgärder har heller utvärderats. Ingen vet om de haft någon effekt alls. Man har frågat vuxna om de har varit nöjda med sina konferenser, men man har inte mätt om mobbningen minskat för barnen i skolan i verkligheten. Det räcker inte, fru talman, med att vilja väl för att göra skillnad, även om det är en helt nödvändig förutsättning. Det krävs att man tar till sig all tillgänglig kunskap och att forskningens resultat används. Låt mig därför säga det igen: De åtgärder som verkligen skulle kunna ge effekt mot mobbning och kränkande behandling vill regeringen inte genomföra. Moderaterna presenterar däremot en omfattande reservation med heltäckande alternativ som vi vet kan göra skillnad. Om alla skolor i landet använder forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning och kränkande behandling så skulle problemen kunna halveras på ett par års tid. Det visar forskningen, men det visar också praktiska erfarenheter från bland annat Norge och Island. Majoriteten driver i dag igenom ett lagförslag vars konsekvenser man inte överblickar. Man har ingen uppfattning i betänkandet om hur lagen ska tolkas, hur den ska tillämpas eller vilka krav som ska ställas på skolans arbete mot mobbning. Man vet inte hur den nya lagen ska gå ihop med annan lagstiftning, en ny skollag eller en samlad diskrimineringslag, som ju är aviserad. Propositionen lägger inte fast några kvalitetskrav alls på skolans arbete för att förebygga, upptäcka och stoppa mobbning. Regeringen tillför inte skolan någon ny kunskap om problemen och ger heller inte skolan några nya befogenheter att ta itu med problemen. Därför kommer heller inte propositionen att bidra till någon minskning av antalet mobbade, trakasserade eller kränkta elever. Hela den borgerliga alliansen delar denna kritik i sak. Tillsammans kommer vi att presentera ett sammanhållet program för att komma till rätta med mobbningen. Fru talman! Moderaterna driver sedan länge, sedan många år, att eleverna ska ha bättre möjligheter till skadestånd när skolan underlåter att agera mot mobbning och kränkande behandling eller bidrar till elevens utsatthet. Men när man läser de domar som har varit i liknande fall tidigare ser man att problemet vid prövning av skadestånd för elever är att det saknas kvalitetskrav på skolans insatser för att förebygga, upptäcka och stoppa mobbning. Snart sagt varje insats från skolans sida har i juridisk mening ansetts vara tillräcklig för att undvika skadestånd. Avsaknad av en nationell kvalitetsnorm gör att det inte finns något att relatera skolans insatser till vid en domstolsprövning. Propositionen lägger nu bevisbördan på skolan, men varken i lagen eller i utskottstexten anges någon kvalitetsnorm att jämföra skolans arbete med, och vilka insatser som i juridisk mening ska anses vara tillräckliga eller vad "de åtgärder som skäligen kan krävas", som det uttrycks i propositionen, innebär, ja, det förblir oklart för den som läser dagens betänkande. Frågan är då alltså: Hur ska en skola kunna visa att den vidtagit just de åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra mobbning, kränkande behandling och trakasserier mot en enskild elev när varken regeringen eller riksdagen har någon uppfattning alls om vad som borde göras? Regeringen löser alltså inte det juridiska problem som finns i dag. Man flyttar det i stället bara vidare. Därmed kommer skolans arbete att få avgöras av domstolar, det vill säga att skolans arbete mot mobbning förvandlas i framtiden till ett juridiskt ställningstagande. Varken regeringen eller utskottet har någon uppfattning om vilka kvalitativa krav som bör ställas på åtgärdsprogram eller likabehandlingsplaner. Utskottet avvisar krav på forskningsstöd för skolans agerande, trots att de forskningsbaserade åtgärdsprogrammen är de enda som bevisligen har effekt. Dessutom visar det sig i forskningen att de hemmagjorda åtgärdsprogrammen till och med kan öka problemen på en skola. Den enda synpunkt utskottsmajoriteten har är att man i stället menar att det är viktigt att "skolan tillsammans med eleverna utarbetar planen för likabehandling". Här avvisas forskningen som kan göra skillnad, och man hänvisar i stället till eleverna. Utskottet menar att mobbning kommer att omfattas av den här lagen, men man har inte ens en definition av vad man menar med mobbning. Det finns en fara i att försöka göra allt till diskriminering eller kränkande behandling, eftersom en betydande del av det som kallas för till exempel mobbning är brottsligt enligt brottsbalken. Den enda nya åtgärden i dagens proposition är att skolan ska åläggas att upprätta en så kallad likabehandlingsplan. Det här innebär egentligen ingenting annat än att det som i dag kallas handlingsplan mot mobbning och kränkande behandling byter namn. Inga kvalitetskrav ställs på innehållet. Lärarförbundets tidning Lärarfackligt har en artikel med rubriken "Samma skyldigheter som i dag" som visar att det är just på det sättet. Propositionen tillför ingenting nytt, utan det är samma skyldigheter som i dag. Om skolans ledning får kännedom om att en elev anser sig trakasserad eller kränkt ska skolan utreda omständigheterna och vidta åtgärder. Skolan får skyldighet att vid kännedom utreda problem. Men vad skolan ska göra när man inte har kännedom, det vill säga för att uppräcka problem, det saknar propositionen också besked om. Skolans ansvar borde vara större än så. Majoriteten ger inte skolan några nya befogenheter. I stället hänvisar utskottsmajoriteten, häpnadsväckande nog och nästan lite humoristiskt, till de helt kollapsade skollagsförhandlingarna. Man skriver från majoritetens sida: "Tydligare regler för rektorers och lärares ansvar och befogenheter behandlas inom ramen för det skollagsarbete som pågår inom Utbildnings- och kulturdepartementet." Det är väl möjligen betänkandets enda och rätt så stora nyhet att det pågår ett arbete inom Utbildningsdepartementet på det området. Regeringen anser med instämmande av utskottet att "det i allmänhet bör vara lämpligt att kontakta föräldrarna till den omyndiga elev som kränker, men att några bestämda regler inte kan ges i detta avseende." Det kan det visst, menar Moderaterna. Föräldrar skall informeras när barn kränker andra barn. Vi menar också från moderat sida att alla barn ska behandlas lika och ges skydd mot diskriminering, oavsett grund. Det finns inget hållbart motiv för att dela upp diskriminering i olika kategorier och ha en splittrad lagstiftning. Diskriminering i alla former är förkastlig. Värt att notera är också att regeringen i propositionen säger att den föreslagna lagen kan bli kortvarig med anledning av Diskrimineringskommitténs arbete. Det har vi från moderat sida lyft fram. Vad är poängen med att i november lägga fram en proposition om en ny diskrimineringslag när man samtidigt säger att i januari, någon månad senare, förväntar man sig ett samlat betänkande om en samlad diskrimineringslag - precis det som vi från moderat sida har föreslagit? Vi vill se en enhetlig, sammanhängande och tydlig lag mot diskriminering, en enhetlig och tydlig signal från samhällets sida att all slags diskriminering är oacceptabel. På sikt bör detta till och med föras in i grundlagen. Fru talman! Moderaterna har lagt fram ett system för att kvalitetssäkra skolan och arbetet mot mobbning, trakasserier och kränkning. Det bygger just på att all tillgänglig kunskap, forskningen, ska användas i svenska skolor. Vi vill ge Skolverket i uppdrag att löpande låta vetenskapligt utvärdera program mot mobbning och kränkningar för att kvalitetssäkra dem. När det gjorts internationella undersökningar på detta visar det sig att vissa program kan halvera problemen på en skola, medan hemmasnickrade åtgärdsprogram faktiskt kan öka problemen med en tredjedel. I våra grannländer Norge och Island utbildar man skolor i hur de forskningsbaserade programmen används. Det har man aldrig gjort i Sverige. Vi vill införa krav på att alla skolor ska arbeta med forskningsbaserade åtgärdsprogram. I ett system med skolplikt borde det vara en rimlighet, en rättighet, en självklarhet att vi kan garantera säkerheten för eleven när han vistas i en lokal som vi säger att han ska vara i. I Sverige använder vi inte den kunskap som finns om hur vi kan komma till rätta med problemen. Det accepterar inte Moderaterna, och helt plötsligt uppstår då en grund att jämföra skolans arbete med, en grund för att hantera skadeståndskrav. Om skolan, trots kraven på forskningsbaserad kvalitet i arbetet, inte följer programmen, eller inte ens har ett sådant program, har vi då en tydlig grund, en nationell norm, att jämföra med när vi ska bedöma eventuellt skadeståndsansvar. Genom våra åtgärder tydliggörs alltså inte bara att skolan har ett ansvar, för det finns redan i dag, utan vi tydliggör också vilket ansvar skolan har. Därmed skapar vi den nationella kvalitetsnorm för skolors arbete mot mobbning och kränkningar som nu saknas såväl i dagsläget som i det förslag som presenteras i propositionen. Jag har läst alla de domar från till exempel Johanna Rosenqvist-fallet som prövades i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen. Där sägs entydigt att det är ett problem att det inte finns någon nationell kvalitetsnorm att jämföra skolans arbete med, och alltså kan skolan inte hållas ansvarig. Detta problem kommer att kvarstå även om bevisbördan blir den omvända. Det system som vi föreslår bygger, liksom i Norge och Island, på en centralt genomförd utbildningssatsning där landets alla skolor på statens bekostnad erbjuds utbildning om hur de forskningsbaserade programmen fungerar. Propositionens förslag kommer inte att åstadkomma en verklig effekt på förekomsten av diskriminering, kränkning eller mobbning i skolan. Förslaget kommer inte att leda till att färre ungdomar blir utsatta för diskriminering, mobbning och kränkningar. Mobbningens allvar, karaktär och uttrycksformer kommer heller inte att påverkas med dagens förslag. Det finns emellertid saker som kan göra skillnad. Det handlar om befogenheter och om kunskap. Därför beklagar jag att regeringen beslutat sig för att tillföra skolan varken-eller. Med detta vill jag, fru talman, yrka bifall till den första moderata reservationen i betänkandet.

Anf. 13 Ana Maria Narti (Fp)

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 33 under punkt 33. Ja, så får vi en lag till om diskriminering. Jag undrar om de som sitter i salen i dag vet hur många lagar vi har i Sverige mot diskriminering. Jag undrar också om de som sitter här vet hur många utredningar om diskriminering det gjorts under de senaste tio åren. Jag undrar detta eftersom jag försökt jobba med dessa frågor sedan 1994, och det jag sett under den tiden är hur djungeln av lagar och bestämmelser ständigt växt och hur mycket svårare det blivit att orientera sig bland lagarna. Varför har vi fått så många lagar, och varför har de haft så liten effekt på vardagen? Vi kan i dag inte hävda att problemet med utanförskap och diskriminering minskat. Vad händer? Jo, det finns bland lagarna vissa som har stora fördelar gentemot den tidigare lagstiftningen, framför allt lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Dessa lagar är dock lite kända, de är för många och därför har vanliga människor inte möjlighet att använda sig av dem för att försvara sina rättigheter. När det nu dessutom kommer en lag om skolan, och vi vet att den kanske försvinner om några månader, blir känslan av ett kaotiskt ordflöde ännu starkare. Jag vill upprepa det som mycket tydligt står skrivet i flera av alliansens reservationer, nämligen att hela arbetet med diskriminering på alla områden måste samordnas samt att vi behöver en enda enhet för de ombudsmän som jobbar med dessa problem. Det är mycket viktigt. Varför behöver vi just nu en lag med kort livstid på det här området? Jag tror att en förklaring är den ständigt pågående diskussionen om mobbning eftersom mobbning som socialt och psykologiskt fenomen är kärnan i alla former av diskriminering. Också den rent politiska diskrimineringen, rasismen, bygger på samma mekanism som mobbning, det vill säga att en grupp slår sig samman, utser ett lovligt byte och sedan systematiskt jagar detta byte. Det är en oerhört destruktiv social och psykologisk process, och den måste bemötas med mycket bestämda attityder. Anledningen till att vi haft dessa långa diskussioner om mobbning är att attityden inte varit bestämd, inte varit tydlig. Också i det här betänkandet finns hur många otydligheter, oklarheter och tveksamheter som helst. I den text som vi i dag diskuterar finns rätt så mycket som är klokt - i våra reservationer. Det gäller sexuella trakasserier, kvalitet i arbetet med likabehandling, en tydlig definition av begreppen mobbning, trakasserier och kränkningar som äger rum utanför skoltiden samt behovet av forskningsbaserade åtgärdsprogram. Men det finns också mycket i texten som är oklokt. Jag ska ge ett exempel från s. 32, där det står: "Det finns således ingen på skolförfattningarna grundad möjlighet att avstänga en elev från grundskolan. Däremot finns vissa möjligheter att förlägga delar av undervisningen någon annanstans än på skolan och i en annan grupp eller klass än den som eleven normalt tillhör. Detta kan ske i form av särskilda stödinsatser enligt 5 kap. grundskoleförordningen. - - - Dessa åtgärder får dock inte ske i disciplinärt syfte." Alltså: Det finns eller det finns inte. Det ska göras någonting men inte mycket som är bestämt. Fortfarande finns samma rädsla för en bestämd aktion mot mobbning. Jag har haft att göra med den rädslan under många år. Jag tillhör dem som till mitt eget liv kan räkna skolhistoria. Tillsammans med en fantastisk socialdemokrat, Yngve Persson, var jag mycket engagerad i skoldebatterna i slutet av 70- och början av 80-talet. En av våra svåraste uppgifter då var att få i gång en debatt om mobbning. Vi träffade elever som var oerhört plågade. Vi hade bevis, läkarintyg, på att revbenen på en pojke slagits sönder, men skolan ville inte att man skulle diskutera detta. Och journalisterna, som vi talade med, sade klart och tydligt: Sådant kan inte inträffa i den svenska demokratiska skolan. Det finns en scen i Galileo Galilei av Bertolt Brecht som jag älskar väldigt mycket. Galileo kommer med en ny uppfinning och ska visa den. Det är ett litet instrument. Prästerna runtomkring säger: Nej, vi vill inte titta. Sådant kan inte, enligt våra läror, existera. Det kan inte fungera. Och de tittar inte. Varifrån kommer blockeringen? Jo, det har funnits två myter som har styrt det här tänkandet. En sådan myt har varit myten om den totala friheten för barnet, vilket betyder att de vuxna aldrig ska sätta gränser och ingripa i barnets agerande. Denna myt har försvagats med tiden, men den har lämnat väldigt många rester efter sig. Det handlar framför allt om den här rädslan, som också finns i texten när man talar om att sådana åtgärder absolut inte får vara disciplinära. Sedan har det funnits en annan myt som är mycket större och mycket skadligare. Man har inte vågat diskutera det goda och det onda, för de fick inte existera, enligt Uppsalafilosoferna. Där har jag faktiskt en plikt att påminna om att Kristdemokraterna har gjort ett fantastiskt arbete genom att lyfta fram etikens problem i den politiska diskussionen. Det är en merit. Det goda och det onda borde vi en gång diskutera ordentligt. Vi borde diskutera etik och politik och ta fram det här. Vad som ligger bakom den här spärren, som under så många år har försvårat diskussionen om mobbning, är nämligen rädslan för att metafysik och Gud plötsligt skulle komma in i politiken. Jag kan med marxistisk argumentering bevisa att Gud inte behövs i detta sammanhang. Man kan också med marxistisk, materialistisk bevisning visa att det goda och det onda, ondskan och godheten, kan ha objektiv närvaro i människolivet - jag ser att Lennart som tycker om marxism är väldigt road. Människan har under generationer skapat system, tankesystem, ställningstagandesystem, och de här systemen existerar utanför individen. Ett mycket klart och tydligt exempel är språket. Jag får inte göra vad som helst med svenska språket. Vill jag prata med er måste jag lära mig språket så som det är, inte så som jag vill ha det. Om jag säger "en bord" i stället för "ett bord" slutar du nämligen att lyssna på mig. Och i de här systemen, som är skapade av människan men som är historiska skapelser och börjar existera i sig själva, ingår också etiken. Nu råkar det vara så att jag tror på Gud, men jag vill absolut inte blanda Gud och politiken. Jag behöver inte Gud för att lyfta fram tanken att ondskan och godheten existerar i sig. Och då måste vi som är vuxna visa barnen det som är gott och det som är ont. Vi måste våga säga "stopp" när det mobbas i skolan. Vi måste säga: Sådant accepterar vi inte. Våld har aldrig varit ett bra sätt att kommunicera människor emellan. Våld leder till stora faror för mänskligheten. Det vet vi mycket väl, framför allt i de här dagarna. Då får vi inte acceptera våldet i skolan. Mobbning är våld. Våld kan inte accepteras i en demokratisk skola.

Anf. 14 Inger Davidson (Kd)

Fru talman! Inte en enda elev i en enda svensk skola borde behöva stå ut med mobbning, kränkande behandling eller sexuella trakasserier. Ändå vet vi att tiotusentals barn och ungdomar lider alla helvetets kval varje dag när de ska gå till skolan, just därför att de utsätts för en sådan behandling. Den situationen har inte uppkommit över en natt. Ana Maria Narti var inne på det på ett förträffligt sätt - jag får tacka för erkännandet till Kristdemokraterna. Det här är nämligen resultatet av en mycket medveten politik som under några årtionden gick ut på att skolan, liksom samhället i övrigt, skulle vara värdeneutral. Alla åsikter och värderingar skulle presenteras för eleverna utan att lärare och andra vuxna tog ställning till rätt eller fel, gott eller ont. Objektivitet var ordet. Samtidigt avvecklades de befogenheter som lärare hade haft för att skapa ordning och en trygg miljö i skolan. Det är väldigt viktigt att ha den bakgrunden till varför utvecklingen har blivit som den har blivit. Under flera år har varningssignaler ljudit om att inte allt står rätt till i alltför många skolor. Något måste göras för att man ska kunna komma till rätta med de problem som bara har vuxit i omfång, men Socialdemokraterna har inte förmått lägga fram förslag som skulle kunna vända trenden. Skollagskommittén hade till exempel en rad bra förslag, men inte ett enda har lagts på riksdagens bord, trots att det är flera år sedan de fördes fram. Den socialdemokratiska skolpolitiken har helt enkelt misslyckats med sina ambitioner på det här området. Det är min fasta övertygelse att den lag som vi ska ta ställning till i dag inte hade behövts om en skollag med tydliga befogenheter för lärarna att hindra våld och trakasserier hade införts samtidigt som ett fördjupat värdegrundsarbete hade utvecklats och samarbetet mellan hem och skola hade förstärkts. Men nu har utvecklingen gått så långt åt fel håll att ett utökat rättsskydd är nödvändigt för att sätta stopp för den mobbning, de trakasserier och de kränkningar som många elever tvingas leva med dag ut och dag in. Därför ställer vi kristdemokrater oss bakom den nya lagen med vissa förbehåll. Men jag vill verkligen markera att det görs med stor tvekan för lagen erbjuder ingen lösning på själva grundproblemet utan är riktad mot de konsekvenser som år av värdeneutralitet lett till. Den börjar alltså i fel ände. Först och främst anser vi att det leder till oklarhet och förvirring, som flera har varit inne på, att ha en diskrimineringslag som gäller för skolan medan andra diskrimineringslagar gäller utanför skolan. Eftersom det pågår en översyn av de många olika lagarna mot diskriminering, som vi har, hade det förstås varit bättre att invänta den översynen för att sedan lägga fram en tydlig och samlad lag som gäller lika, oavsett om diskrimineringen sker i eller utanför skolan. Regeringen och stödpartierna delar tydligen den här uppfattningen eftersom det faktiskt står i propositionen att den nya lagen kan komma att gälla under mycket kort tid i avvaktan på en sådan här enhetlig lagstiftning. Därför blir den entydiga bilden att ett ganska ogenomtänkt förslag har hastats fram för att Socialdemokraterna över huvud taget ska ha något att visa upp på skolområdet före valet. Den nya lagen har också en koppling till den kollapsade skollagen. Kombinationen med en stärkt men otydlig diskrimineringslagstiftning för skolan och den nuvarande skollagen som inte tydligt markerar lärares och rektorers befogenheter för att kunna upprätthålla ordning och skapa en trygg miljö riskerar att leda till onödiga motsättningar mellan elever och personal. Det är alltså precis motsatsen till vad som behövs. De här båda lagarna borde ha presenterats tillsammans. Fru talman! Om man vill komma till rätta med mobbning, diskriminering och trakasserier är det förebyggande arbetet avgörande. Ett skolklimat där alla respekterar varandra, där varken språkligt eller fysiskt våld hör till vanligheterna, måste vara målsättningen för varje skola. För det krävs att värdegrundsarbetet genomsyrar all verksamhet i skolan och att också föräldrarna är involverade i det. Hem och skola måste dra åt samma håll om det förebyggande arbetet ska lyckas. Kristdemokraternas förslag om ett ansvarskontrakt mellan elever, föräldrar och lärare skulle kunna ersätta många av de dokument som nu översvämmar skolan och som tar tid och kraft från kärnverksamheten. I ansvarskontraktet ska både elevernas kunskaper och sociala utveckling ingå, och alla parter ska hjälpas åt för att utvecklingen ska gå åt rätt håll. Socialdemokraternas individuella utvecklingsplaner, som har trätt i kraft den 1 januari, är bara en halvmesyr i det har fallet, och det beklagar jag verkligen. En annan del av det förebyggande arbetet är aktiv konflikthantering. Det borde ha framgått av förslaget. Många lärare efterfrågar ökad kunskap om konflikthantering som engagerar elever och personal utan att fokus sätts på det negativa beteendet. Det ska alltså ske i förebyggande syfte. Konflikthantering borde vara en självklar del av lärarutbildningen och läggas in som ett delmål i examensordningen. Det har en majoritet i riksdagen faktiskt krävt tidigare. Därför är det minst sagt förvånande att regeringen än en gång struntar i att ta med det i det här sammanhanget när det är aktuellt igen. Det nya i propositionen är likabehandlingsplanerna som varje skola ska upprätta och som ska vara styrande i allt arbete mot diskriminering och kränkande behandling. Men det är väldigt svårt att upptäcka skillnaden mellan likabehandlingsplanen och den handlingsplan mot mobbning som skolorna redan är skyldiga att upprätta. Har antimobbningsplanen bytt namn? Det är i varje fall den känsla man får även när man försöker läsa noggrant. Det är också oroväckande när en lag införs som är så svårtolkad som denna. En viktig fråga när lagen ska prövas blir till exempel vilka krav likabehandlingsplanen ska ha uppfyllt för att skolan ska kunna hävda att den har gjort allt som står i dess makt för att förhindra trakasserier och diskriminering. Om en elev begär skadestånd för kränkning ska skolan kunna visa att alla skäliga åtgärder vidtagits för att förhindra kränkningen. Jag måste fråga, som Luther i katekesen: Vad är det? Varken i propositionen eller i betänkandet får jag något svar. Här behövs helt klart ett förtydligande om lagen ska få den effekt som avses, nämligen att förbättra klimatet i skolan och inte att skapa nya motsättningar som slutar i domstolsförhandlingar. Där sitter det kanske människor som inte alls har så stora kunskaper om mobbning. Kan vi få ett förtydligande av ministern här i dag vore det mycket välkommet. Sammanfattningsvis måste jag konstatera att lagen inte kan ses som någonting annat än ett nödvändigt ont. Som situationen ser ut i alltför många skolor och för alltför många elever måste en akut insats göras. Därför ställer vi oss, som jag sade, bakom delar av lagförslaget. Vi utgår ifrån att regeringen ser till att snabbt komma med förtydliganden på de områden där det behövs. Det allra bästa vore om valresultatet i höst ger Allians för Sverige möjlighet att stifta en enhetlig diskrimineringslag och en tydlig skollag som ger lärare och rektorer en bra grund för att tillsammans med föräldrarna arbeta för en skola där varenda elev kan trivas och känna sig säker på att alla försök till kränkande behandling och mobbning, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt, omedelbart ska leda till reaktioner från de vuxna. Det har eleverna rätt att begära. Jag yrkar bifall till reservationerna 2, 17 och 25.

Lennart Gustavsson (V)

Anf. 15 Lennart Gustavsson (V)

Fru talman! Mycket av det Inger Davidson sade är sådant som man kan hålla med om. En sak som hon sade var en retorisk fråga om man vill komma till rätta med mobbning och kränkande behandling. Jag tror att vi alla kan vara överens om en sak: Vi vill komma till rätta med mobbning, annan kränkande behandling och diskriminering i skolan och diskriminering över huvud taget. Därom råder icke något tvivel. Däremot har vi kanske olika vägar och olika sätt att gå fram. Äntligen en ny skoldag! Tänk om varje enskilt barn och ungdom kände så när de gick till skolan. Varje elev har en rätt att uppleva trygghet i skolan och med glädje och nyfikenhet möta lärarna och skolkamraterna vid skoldagens start och med lätt fot kunna gå därifrån på eftermiddagen. Vi lever i ett förhållandevis tryggt land. Vi skonas från katastrofer orsakade av naturens krafter, även om Gudrun då och då härjar eller människorna själva. Krig sker i andra länder. Men samtidigt läser vi om våld, brottslighet och andra händelser som för den enskilde som drabbas kan vara en katastrof som med stor kraft påverkar både hälsa och livslust. Skolan är en del av samhället, och man kan med fog säga att samhället får den skola det förtjänar. Samtidigt måste skolan göra allt för att vara en trygg plats där ingen utsätts för diskriminering eller kränkande handlingar. Fru talman! Jag påstår att i många skolor pågår ett väl utvecklat och nyanserat arbete med att öka trivseln och tryggheten för eleverna och för lärare och annan personal som har skolan som arbetsplats. Den lag som nu har framarbetats i samarbete mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tror jag kan vara ett viktigt stöd men också en pådrivare i arbetet. Den kan exempelvis vara pådrivande när det gäller det förebyggande arbetet och elevers inflytande. Jag som vänsterpartist menar att det är det förebyggande arbetet som är det allra viktigaste. Vi måste se till att tillfälle till diskriminering och kränkande handlingar aldrig ges. Vi menar att man på varje skola måste kartlägga sin miljö så att man bygger bort möjligheter till kränkande behandlingar. Det borde exempelvis vara en självklarhet att varje elev kan gå på toaletten ostörd och utan att vara rädd för att utsättas för någon form av kränkning. I det sammanhanget har vi en reservation som jag nu yrkar bifall till. Det är reservation 52 under punkt 53. Fru talman! Det måste vara meningsfullt att gå till skolan. Varje barn och elev måste få ett personligt utbyte i form av självförtroende, insikt, kompetens, attityder, kunskap och inte minst ett socialt nätverk. Att aktivt medverka i och ha inflytande över den verksamhet man deltar i påverkar trivsel, trygghet och kunskapsutveckling. Det har visat sig att elever som har inflytande lär sig mer. Deras kunskap får ett djup, och utvecklar kompetenser som nyfikenhet, flexibilitet, samarbetsförmåga och social kompetens. Vänsterpartiet vill se en ökad medvetenhet och förverkligande av olika former för elevers inflytande både formellt genom till exempel elevombud i arbetsmiljöfrågor och informellt i den dagliga verksamheten. Elevers medverkande i arbetet mot diskriminering och kränkande behandling är en förutsättning och en nyckel för att man ska lyckas med det förebyggande arbetet. Om något händer trots ett väl utvecklat förebyggande arbete, och det vet vi att det gör, kan den nya lagstiftningens krav på likabehandlingsplan vara viktigt. Det är viktigt att det är ett levande dokument framtaget av alla inblandade i verksamheten gemensamt och utsatt för ständig revidering. Planen ska innehålla riktlinjer för planering av det förebyggande arbetet likaväl som rutiner för akuta åtgärder och uppföljande insatser. Genom planen blir ansvarsfördelningen tydlig. Ingen ska någonsin tveka att ingripa om någon diskrimineras eller kränks. Därför är det viktigt att planen är känd i hela verksamheten. Fru talman! Lagens ändamål är att främja barns och elevers lika rättigheter och att motverka att någon diskrimineras på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder. Det gäller för diskrimineringslagstiftningen inom andra områden. Unikt för lagen är att den också ska motverka annan kränkande behandling. Det är kränkningar som inte direkt kan kopplas till olika diskrimineringsgrunder. Elevers upplevelse av och deltagande i kränkningar varierar mellan olika grupper. Det har visat sig att pojkar oftare utsätter såväl pojkar som flickor för alla typer av kränkningar. Homofobi finns i skolan, särskilt bland pojkar. Samtidigt är det viktigt att notera att flickor generellt sett är mer kritiska mot skolans arbete mot kränkningar. De känner sig ofta mer hotade än vad pojkar generellt gör. En orsak kan vara att kränkningar som utförs av pojkar och som pojkar drabbas av får mer uppmärksamhet. Det handlar ofta om fysiska kränkningar som är lättare att upptäcka och som därmed kan ge mer uppmärksamhet i andra former. Ibland försöker jag tillföra något i debatten. Jag kan anse att det finns skäl att ta upp vissa frågor i könssegregerade grupper. Jag skulle därför kunna se återkommande kurser som riktar sig mot pojkar respektive flickor. Kurser för pojkar kunde till exempel ta upp frågan om manlighet och kvinnlighet, sexualitet och samlevnad. Kurser för flickor skulle kunna ha samma innehåll men också innehålla psykiskt och fysiskt självförsvar i syfte att stärka självkänslan, minska känslan av utsatthet och rädsla. Innehållet ska naturligtvis anpassas efter elevernas ålder och återkomma vid ett flertal tillfällen under grund- och gymnasieskolan. Fru talman! Det får aldrig råda något tvivel om att barns och ungas trivsel har högsta prioritet i skolans verksamhet. Jag som vänsterpartist tycker att varje barn ska trivas och vara tryggt i skolan. De ska ha inflytande över sin situation och skolans verksamhet, vilket jag menar är en förutsättning för kreativitet och kunskapsutveckling. Lagen om diskriminering och kränkande behandling stärker enligt vår mening elevernas rättssäkerhet och utgör därför ett steg framåt i kampen mot diskriminering och mobbning och därmed också i kampen för en skola för alla.

Anf. 16 Sofia Larsen (C)

Fru talman! För Centerpartiet är det självklart att alla elever i skolan ska ha ett bra skydd mot diskriminering och att alla insatser som kan sättas in också sätts in för att eleven i skolan ska må bra. Mår du bra har du också en större möjlighet att lära och ta till dig saker och få en självkänsla som sitter kvar under hela skolgången. Vi vet att det inte riktigt är så. Vi vet att många elever mår dåligt och far illa och att långt ifrån alla som utsätts för saker får den hjälp och det stöd som de behöver, saker som de med all tydlighet på alla möjliga sätt visar att de vill ha hjälp med. De vill bli sedda men blir inte det. Det är också långt ifrån alla de fall som uppstår som tas upp. Många av fallen hamnar mellan stolarna, och många fall väljs att inte ses över huvud taget. Vi behöver ta krafttag mot diskrimineringen, både inom skolan och inom andra områden. Därför väljer Centerpartiet att gå fram med en samlad diskrimineringslagstiftning som gäller alla människor i Sverige. Den ska gälla alla, det ska inte spela någon roll om du är löntagare, egenföretagare, om du är ung eller gammal, invandrad eller född svensk, arbetslös eller skolelev. Den ska gälla alla precis lika mycket. Vem du är och vilken roll du har är inte huvudsaken, utan huvudsaken är att du ska få största möjliga och bästa skydd mot diskriminering. Du ska ha en trygghet. Regeringen framhäver att det förslag till lagstiftning som vi har på bordet i dag är helt unikt i sitt slag. Ja, det kanske man kan säga att det är. Det är unikt i sitt slag på det sättet att många andra länder har just den samlade lagstiftning som vi i alliansen är inne på och föreslår och som Centerpartiet förespråkar. Risken med den lagstiftning som regeringen föreslår med särlagstiftningar är att vissa aspekter och vissa grupper faller bort och hamnar i kläm, vilket gör det svårt för den enskilde att på bästa möjliga sätt hävda sin rätt. En annan invändning som vi i Centerpartiet har är att ministern väljer att gå fram med en lagstiftning trots att det pågår diskussioner, som andra här har varit inne på, kring en samlad diskrimineringslagstiftning. Varför har man denna brådska? Varför föregriper man i stället för att få en enhetlig och tydlig diskussion för att ge alla den bästa och största rätten? Det är inte helt bra i skolan på andra sätt. Det finns massor med frågor att ta itu med, som skolministern skulle kunna lägga fram förslag om till oss i riksdagen så att vi kunde debattera och fatta beslut om. Men inget av de områdena tas upp. Det finns massor med förslag, både från alliansen och från andra, men inga andra förslag läggs fram, utan det hastas fram en lagstiftning på detta område, ett oerhört viktigt område där man på sikt skulle kunna få mycket bättre effekt. Om det fanns en bredare diskrimineringslagstiftning som gällde alla människor i stället för den uppdelning som vi nu har vore det också enklare att föra fram krav på en enda myndighet, en paraplymyndighet, med de olika ombudsmännen. De här ombudsmännen ska självklart behålla sin expertis och sin specialinriktning, men det blir tydligare och positivare effekter att ha alla under samma tak eller samma paraply. I dag är det så att många instanser jobbar med liknande saker och arbetsuppgifter, vilket i sin tur kan ge gränsdragningsproblem. En sammanslagning av lagstiftningen skulle stärka den enskilda människan som blir utsatt för diskriminering, eftersom en enhetlig lagstiftning blir mer kraftfull och också ställer högre krav. Människan kommer i centrum, inte vem hon är eller vilken grupp hon tillhör. Fru talman! Mobbning är ett av de värsta uttrycken för både kränkning av en annan människa och bristande respekt för en annan människa. Vi vet att ungefär vad som helst kan utlösa mobbning - vilken typ av kläder du har, vilken hudfärg du har, vilka intressen du har. Respekten för att få vara den man är och uttrycka det du vill är inte särskilt stor. Vi vet att många går till skolan varje dag med ont i magen och rädsla för vad som kommer att hända under dagen. Vi vet att elever helst sitter inne på rasten för att de är rädda för att någonting ska hända om de går ut. Många blir ärrade för livet och får sår i själen som aldrig går ur i det vuxna livet. Vi vuxna kan aldrig någonsin acceptera att unga och barn far illa. Vi måste ta vårt ansvar som vuxna, och i detta fall också som lagstiftare. Därför är det oerhört viktigt att vuxna vågar se vad som pågår och att vuxna i skolan tar sitt ansvar och visar ledarskap, ett ledarskap som innebär att det aldrig någonsin accepteras kränkningar av något slag, oavsett om det handlar om mobbning eller sexuella trakasserier, rasism eller någonting annat. Vi vet att det krävs ett långsiktigt arbete för att bekämpa mobbningen, och det behövs ökad kunskap, ökad utbildning för dem som arbetar i skolan med mobbning. Man behöver ökad kunskap om hur mobbning uppstår och hur man förebygger det samt tydliga exempel på hur man ska agera om någonting händer. Det förebyggande arbetet är det absolut viktigaste, men det måste också finnas tydliga handlingsplaner för att de som arbetar ska veta hur de ska angripa direkt om någonting händer. En annan viktig del som Centerpartiet trycker på är att lärare också alltid ska rapportera händelser som uppstår till både skolledning och föräldrarna. Ingen förälder får vara ovetande om vad ens barn utsätts för eller kanske utsätter andra barn för. Lärare och andra anställda i skolan ska vara skyldiga att rapportera och diskutera eventuella åtgärder med föräldrarna. Det är oerhört viktigt att vi får ett stärkt samarbete mellan skolan och hemmen så att båda vet vad som gäller och båda också vet vad som händer. Vi vill ge skolledare förtroende och befogenheter att hantera situationer. Vi ska ge dem verktygen och resurserna, men vi ska också hålla dem ansvariga om ingenting händer trots påtryckningar eller önskemål. Vi i alliansen är överens om att hitta ett system för att kunna kvalitetssäkra skolornas arbete med mobbning. Vi vill att arbetsmetoder och åtgärdsprogram ska vara forskningsbaserade. Vi vill också att Skolverket ska få i uppdrag att vetenskapligt låta utvärdera program mot mobbning och kränkningar för att kunna ha en grundläggande kvalitet på allt arbete. Gör vi det får vi en nationell kvalitetsnorm som skolorna kan arbeta efter, där skolorna känner sig trygga i sitt enskilda, unika arbete. Det är inte så att vi ska centralstyra och säga att alla skolor ska arbeta efter ett specifikt program inom ett specifikt område, utan alla ska få möjlighet att arbeta efter sitt sätt, efter den metod man tycker passar just den enskilda skolan på absolut bästa sätt. Men det ska finnas en bra och godkänd kvalitetsnorm så att det till syvende och sist är eleven som får de rätta och goda kunskaperna och möjligheterna på skolan. Det blir en likvärdighet, inte likadant, som ofta brukar vara regeringens och Socialdemokraternas paroll. Det blir helt enkelt ett tydligt stöd för alla skolor, lärare och skolledare. Vi har tydliga mål, tydliga arbetssätt och tillvägagångssätt. Vi får, som sagt, en ökad likvärdighet och trygghet för eleverna. Har vi också funktionella arbetsmetoder och åtgärdsprogram är det också enklare för en elev att visa på om konkreta åtgärder har vidtagits eller inte, om skolan har tagit sitt ansvar eller inte. I dag är det näst intill en omöjlighet. Tyvärr går regeringen inte på den linjen att vilja kvalitetssäkra åtgärdsprogrammen. Man pratar mer om allmänna diskussioner i stället. Varför är man inte beredd att ta steget? Vi får väl hoppas att vi får svar på det senare i dag. Fru talman! Det är oerhört viktigt att ha en tydlig lagstiftning och tydliga riktlinjer som skolan ska arbeta efter. Finns det inget engagemang lokalt på varje arbetsplats, eller i det här fallet på varje skola, om det inte finns en vilja att ta tag i ledarskapet, är det också svårt att oavsett vilken fråga det gäller hitta resultat, att det blir en bra arbetsmiljö i skolan. Det måste bli en bättre kontakt i skolan samt mellan skolan och föräldrarna. Hela arbetsklimatet på många skolor där det finns problem måste förbättras och ses över så att eleverna mår bra. Det måste också finnas vuxna som reagerar när övergrepp sker, vuxna som har barnens förtroende och som är öppna för att lyssna på elevernas problem, vuxna som tar signalerna på allvar. Vi vill ge de enskilda skolorna resurserna, makten, redskapen för att lösa situationen på bästa sätt, så att eleverna får den bästa möjliga starten i livet. Fru talman! Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 2 och reservation 26 under punkt 26.

Anf. 17 Mikael Damberg (S)

Fru talman! För några år sedan turnerade jag och SSU runt på landets grund- och gymnasieskolor och intervjuade ungdomar om deras erfarenheter av diskriminering och rasism. Vi sammanställde berättelserna i en bok som vi kallade Situation Sverige - Bor vi verkligen i samma land? Det blev oerhört tydligt under dessa månader att diskriminering inte bara förekommer i arbetslivet eller i krogköerna - som det oftast skrivs om i tidningarna - utan att unga människor med utländsk bakgrund många gånger känner sig diskriminerade också i den svenska skolan. I den här boken kan man läsa om flera exempel på vad unga människor har råkat ut för. Där finns Obah från Örebro som gick i 9:an. Hon nekades en praoplats därför att hon bar slöja. Personalchefen försökte först säga att det var av hygieniska skäl hon inte fick praoplatsen. Det visade sig sedan att man backade från uttalandet och tog tillbaka allting. Men rektorn agerade inte för Obah. Hon fick aldrig sin praktikplats. Vi kan läsa om Ferhat som gick i 7:an och hade syslöjd med i övrigt "bara svenska barn" - som han uttryckte det. Han behövde hjälp och räckte upp handen, men lärarinnan gick gång på gång förbi och låtsades inte om att han räckte upp handen. Han blev frustrerad och började klaga på läraren. Då kallade läraren honom för svartskalle. Ferhat började skolka från syslöjden eftersom han tyckte att det var obehagligt att vara där. Men han talade till slut med rektorn, som hade hört talas om händelsen. Rektorn föreslog att Ferhat för lugnets skull skulle be lärarinnan om ursäkt för sitt beteende. Två gånger blev Ferhat förnedrad. Elever upplevde då att det förekom olika former av diskriminering i svenska skolan men att deras möjligheter att anmäla övergrepp saknades. Det fanns och finns fortfarande ingen lag mot diskriminering i skolan. Diskrimineringsombudsmannen tog visserligen emot anmälningar från skolelever men kunde inte driva frågorna vidare. Så såg det ut då. Därför är det här en ganska stor dag i mitt liv. Även om jag som riksdagsledamot i tre år har fått vara med och fatta beslut om många nya lagar, är denna lag lite speciell för mig. Jag har följt och drivit denna fråga under många år. Jag kommer ihåg hur SSU på en socialdemokratisk partikongress i Västerås 2001 lyckades få partistyrelsen att acceptera ett tillägg i riktlinjerna som gick ut på att ett starkare lagskydd mot diskriminering av studenter i högskolan som hade föreslagits skulle utvidgas att på något sätt omfatta även skolelever. I valplattformen inför 2002 års val fick vi in att en socialdemokratisk regering kommer att lagstifta om förbud mot diskriminering och sexuella trakasserier i skolan. I den överenskommelse vi gjorde med Miljöpartiet och Vänsterpartiet efter valet fanns det med som ett riktigt krav. Frågan har därefter utretts, remitterats och finns nu som ett färdigt lagförslag på riksdagens bord för beslut. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 april i år. Fru talman! Det tog några år, men i dag hoppas jag att den nya lagen kan bli verklighet. Jag ville berätta historien om ett enskilt lagförslag eftersom många - inte minst ungdomar - tror att det är nästan omöjligt att påverka politiken, att deras vardagsbekymmer aldrig diskuteras eller tas på allvar. I dag kan riksdagens majoritet visa att så inte är fallet. Fru talman! För första gången får skolelever nu en egen lag mot diskriminering och annan kränkande behandling. Den nya lagen kommer att omfatta förskolan, grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Lagen ska främja barns och elevers lika rättigheter och motverka diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. Den nya lagen är viktig. Det är inte för att nya lagar kan vaccinera samhället eller ens skolan mot övergrepp och elakheter från medmänniskor. Men den nya lagen sätter press på kommuner och fristående skolor att ingripa direkt mot mobbning och annan kränkande behandling - framför allt att jobba långsiktigt och förebyggande. Om skolorna missköter sitt nya uppdrag kan skadestånd utdömas. I dag har vi fått klart för oss att Moderaterna kommer att rösta nej till den nya lagen. Det har jag förstått. Det är klart och tydligt. Tyvärr, tycker jag. Deras förslag kommer att innebära att elevernas rättsskydd mot diskriminering och annan kränkande behandling skjuts flera år framåt i tiden. Därför accepterar vi inte den hållningen. Vi tror att det är dags att ta ett steg framåt. De andra borgerliga partierna står i den här debatten på alla stolar samtidigt. Det blir inte minst tydligt om man läser reservationerna i betänkandet. Reservation 2 och reservation 5 i betänkandet är två helt olika verkligheter. I reservation 2, som alla allianspartier har skrivit under, framgår att "en ny speciallag mot diskriminering, som föreslås i propositionen, splittrar den redan osammanhängande diskrimineringslagstiftningen ytterligare. Därmed riskerar effekten bli ett sämre skydd mot diskriminering." Ett sämre skydd mot diskriminering. Det säger alla allianspartier. I reservation 5, av Kristdemokraterna och Centerpartiet, står det precis tvärtom: "Lagen om skydd mot diskriminering och kränkande behandling ger eleverna ett ökat rättsskydd. Elever som blivit kränkta på olika sätt bl.a. genom mobbning ges rätt till upprättelse och skadestånd. Skolans ansvar för att motverka all form av diskriminering och kränkande behandling tydliggörs. Detta är positivt." Hur ska Centern och Kristdemokraterna ha det? Ger den nya lagen ett ökat rättsskydd eller ett sämre skydd mot diskriminering? Mitt svar är ganska enkelt. I dag har eleverna i skolorna inget rättsskydd. De får ett rättsskydd med den nya lagen. Sedan kan vi föra en diskussion här om hur lämpligt och önskvärt det vore att i ett senare skede få ihop allt i en gemensam diskrimineringslagstiftning. Det är inte problemet. Men det finns poänger med att den särskilda lagen kommer först så att det blir tydligt för skolelever vilka regler som gäller just i skolan. Ärligt talat: All vår generella lagstiftning i landet är inte dunderenkel att förstå, inte ens för våra elever i skolan. I den skolpolitiska debatten har av och till sagts att den svenska skolan jobbar för mycket med värdegrunden och för lite med kunskapsmålen. Jag påstår att dessa debattörer har fel. Den svenska skolan skulle inte ta sitt demokratiuppdrag på allvar om sexuella trakasserier, etnisk diskriminering eller mobbning sopades under mattan. Tvärtom menar jag att det är omöjligt att uppnå skolans kunskapsuppdrag för alla elever i en skolmiljö där elever kränks och mår dåligt. Med dessa ord yrkar jag bifall till propositionen och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 18 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Mikael Dambergs exempel var väldigt talande. Den elev han berättade om blev inte diskriminerad av skolan utan av en arbetsgivare i samband med att han sökte en praoplats. Det bevisar att vårt förhållningssätt är riktigt. Vi behöver ett grundlagsskydd mot diskriminering som omfattar alla och i alla situationer. Det fungerar inte med särlagar, som fungerar bara i en situation, för livet är inte så uppdelat. Han medger sedan också att det vore den goda lösningen. Låt mig säga detta: 100 000 barn är mobbade i Sverige. Vi kan halvera det genom att använda de forskningsbaserade åtgärdsprogrammen, precis som i grannländerna Island och Norge. Men Damberg vill inte. Vi ser att mobbning är konstant i omfattning, men vi ser att problemen förgrovas och förvärras. Det har skett under Socialdemokraternas tid. Vi ser en lagstiftning som inte någon har lyckats reda ut hur den ska tillämpas. Vilka är de saker som skäligen kan krävas? Vad får en skola göra för att undgå lagens krav? Vad är Dambergs uppfattning? Är det förekomsten av mobbning som helt ska fås bort? Det är vad som står i skolans styrdokument. Är det om skolan vidtar fel åtgärder? Är det om skolan vidtar för svaga åtgärder? Är det om skolan vidtar för sena åtgärder? Är det om skolan vidtar inga åtgärder? Är det om skolan vidtar negativt inverkande åtgärder? Det är vanligt förekommande eftersom man inte använder forskningsbaserade åtgärdsprogram. Är det om man vidtar aktivt bidragande negativa åtgärder, att man till och med deltar eller själv aktivt skadar eleven? Var går gränsen? Vad ska skolans arbete jämföras med? Vad innebär det att alla skäliga åtgärder för att förebygga och förhindra har vidtagits? Vilka är det? Vilka är det inte? Mot vad ska det bedömas när det inte från ert partis sida eller från majoriteten finns någon tanke om en nationell kvalitetsnorm? Red ut det för mig och landets skolor är du snäll!

Anf. 19 Mikael Damberg (S)

Fru talman! Först vill jag säga att i min värld är prao fortfarande en del av skolans verksamhet, och jag tror att skolan ska ha ett väldigt stort ansvar för sina elever när de är ute på prao. Därför tycker jag att både rektor och lärare ska reagera om det visar sig att eleverna i sin prao diskrimineras i arbetslivet. Det är en väldigt märklig inställning om Moderaterna har en annan uppfattning i den frågan. Sedan påstår Tolgfors, retoriskt, nästan överdrivet, att jag inte vill halvera mobbningen i Sverige, att Socialdemokraterna egentligen har en strategi för att öka kränkningarna och mobbningen i skolan, att vi har haft en målmedveten politik för att göra barn illa i den svenska skolan. Vi kan föra debatten på den nivån i den här kammaren, men jag tycker inte att det är särskilt meningsfullt. Jag menar att den här lagen är ett steg på vägen, och jag tycker att det är en brist i Moderaternas förslag att de skjuter den lagen flera år framåt i tiden. Då saknar man det diskrimineringsskydd som eleverna inte har i dag. Det är det jag tycker är problematiskt med Sten Tolgfors resonemang.

Anf. 20 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Som hela kammaren och talmannen noterade sade jag ingenting av det Mikael Damberg påstod att jag sade. Vi står från moderat sida redo att lagstifta i morgon vad gäller kvalitativa åtgärder, när man använder forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning, precis som i Norge och Island. Därmed - det visas av forskning och av utvärdering av praktisk erfarenhet - kan vi i Sverige halvera mobbningen. Det är det jag säger att Socialdemokraterna, inte bara i dag utan alla andra dagar under mina tio-tolv år i riksdagen, har sagt nej till. Det finns ett sätt att halvera mobbningen, och Socialdemokraterna är emot. Resten är kringåtgärder. Jag sade för övrigt inte heller att inte någon lärare eller rektor skulle reagera om en elev är diskriminerad i samband med prao. Jag sade bara att er lag träffar inte situationen. Det visar varför det är precis som vi säger, att vi behöver en samlad diskrimineringslag, för livets alla tillfällen, där det finns ett grundlagsskydd mot diskriminering, en samlad ombudsman som kan ta tag i helhetsproblematiken. Jag noterade också, fru talman, att Mikael Damberg inte hade ens en antydan till uppfattning om hur den här lagen ska fungera. Det förvånar mig inte. Jag frågade redan i utskottet och bad uttryckligen majoriteten reda ut detta: Vilka är nu kraven man ställer på en skola för att arbetet ska anses vara okej, för att man inte ska få skadestånd? Eller än viktigare: Vilka är kraven man ställer för att mobbning inte ska förekomma? Här finns ju inget svar, inte i propositionen, inte i majoritetstexten, inte i Dambergs tal och inte i Dambergs replikinlägg. Den här lagen kommer i praktiken inte att kunna tillämpas, och i den mån den gör det har vi flyttat kvalitetskraven på skolans arbete från riksdag och från regeringskansli till domstolar. Det är inte så vi skapar en bättre skolmiljö och bättre kvaliteter i arbetet mot mobbning.

Anf. 21 Mikael Damberg (S)

Fru talman! Först kan jag beklaga det tonläge den här debatten förs i. Det värdegrundsarbete som vi vill att skolan ska präglas av kanske också riksdagens kammare skulle präglas av. Sten Tolgfors säger att lagstiftningen kan ske i morgon. Det är inte sant. Du hänvisar för det första till den översyn som ni ger och den beredning som sker av en samlad diskrimineringslagstiftning, som ännu inte är framme. För det andra hänvisar ni i alliansen på flera ställen till det skollagsarbete som alliansens företrädare i skolfrågor, Jan Björklund, har sagt kommer att ta flera år att reda ut innan det är klart. Det innebär att den här lagstiftningen, som behövs för Sveriges elever, skulle skjutas flera år framåt i tiden. Jag tror att det är helt fel. Sedan kan man läsa Moderaternas reservation och försöka hitta de kvalitativa punkter som skolorna ska uppfylla för att klara sig. Det finns inte i den reservation ni har lämnat i det här betänkandet. Det kanske är så att forskning kring mobbning visar olika resultat på olika metoder, att det inte finns en avbockningslista som man bara kan följa för att både uppnå värdegrundsarbetet i skolan och bli av med all mobbning. Framför allt ska man, som du sade och räknade upp, värdera de insatserna, både de insatser man gör långsiktigt och de åtgärder man vidtar när det händer och hur man följer upp. Hela det batteri som du räknade upp ska man följa upp. Jag räknar med att lärare och rektorer använder sig av forskning och beprövad erfarenhet i allt sitt arbete i skolan. Gör de inte det är det fel, för det är det som jag tycker att de ska göra, och det ska gälla även för det här arbetet. Visar forskningen att några metoder är dåliga tycker jag att Skolverket i sin granskning och uppföljning, eller Diskrimineringsombudsmannen och lagstiftningen, ska slå ned på de skolor som använder metoder som forskningen har visat är värdelösa. Det är ganska självklart; vi brukar inte lagstifta på den detaljnivån i några andra frågor heller.

Anf. 22 Inger Davidson (Kd)

Fru talman! Ja, jag kan mycket väl erkänna, vilket jag tyckte att jag gjorde i mitt inledningsanförande, att jag känner mig väldigt kluven inför den här lagstiftningen. Värdegrundsarbetet har Kristdemokraterna lyckats få upp på dagordningen, så att alla nu tar det ordet i sin mun. Men det borde vara mycket mer genomgripande än det är i de flesta skolor om vi ska komma till rätta med mobbningen. Nu är det inte det, och då behövs det lagstiftning och akuta åtgärder. Men nu får vi en lagstiftning som inte är bra, som är otydlig, och det är det vi vänder oss emot. Vi skulle behöva ha en mycket tydligare lagstiftning. Jag kan också ta exemplet från din inledning, med eleven som vände sig till Diskrimineringsombudsmannen och de tog emot anmälan men gjorde ingenting. Det beror på att ni har utformat en lag som är dålig, som inte täcker hela fältet. Och nu får vi en till, som ytterligare riskerar att leda till oklarheter.

Anf. 23 Mikael Damberg (S)

Fru talman! Jag tror inte att vi är ensamma om att ha ställt oss bakom de direktiv som finns hos Diskrimineringsombudsmannen i dag. Jag tror att det var flera partier som var med om det. Nu sker det en översyn av det, och det är jättebra. Men vi kan inte vänta flera år. Du kopplade själv den här lagstiftningen till skollagsarbetet. Alliansens företrädare i skolfrågor, Jan Björklund, har sagt att det kommer att ta flera år för er att reda ut en ny skollag, även vid en borgerlig valseger. Jag tror att det kommer att gå ännu fortare med en socialdemokratisk valseger, så det kanske kan lösa sig på det sättet. Det intressanta med det här är att ni inte lyssnar till dem som berörs. Lyssna till eleverna, om ni inte lyssnar till mig! Ordföranden för Elevorganisationen säger så här: Det känns verkligen bra att få en lag mot diskriminering och mobbning som gäller för alla elever. Hon fortsätter: Elevorganisationen har länge försökt få till stånd en diskrimineringslag inom skolan, så det känns roligt att den äntligen kommer. Den nya lagen kan säkert medverka till att skolor arbetar mer förebyggande mot mobbning och trakasserier. Också Svea har uttalanden om detta. Lärarförbundet, professionen, säger i sitt remissyttrande att de tillstyrker förslaget om att skolans ansvar att förebygga och förhindra och vidta åtgärder mot kränkande av elever tills vidare ska tydliggöras i en egen lag. Lärarförbundet anser också att formerna för arbetet inte bör detaljstyras i kommande förordningstexter, eftersom skolorna är olika och måste ges möjlighet att utveckla de lösningar som fungerar bäst utifrån förutsättningarna som råder på den egna skolan. Jag tycker att det är bra formulerat.

Anf. 24 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Så bra. Försök inte lägga misslyckandet med att skollagen inte har tagits fram hos alliansen! Det tycker jag är mycket fult. Du stod nyss och talade om värdegrundsarbete här i kammaren, och då tycker jag att du ska vända det mot dig själv. Det är Socialdemokraterna och samarbetspartierna som har misslyckats med att lägga fram en skollag. Därför kommer vi att få ta över det arbetet, och det kan ta tid innan det blir färdigt. Det är jag helt medveten om. Ni säger ju själva att den här lagen kan komma att bli kortvarig. Det bidrar ytterligare till osäkerheten. Det är väl jättebra att eleverna är glada för att lagen kommer. Man kan hoppas att de är lika glada när de första domstolsförhandlingarna kommer till och den här osäkerheten visar sig. Motsättningarna i skolan kanske ökar mellan företrädare för skolan, när de ska bevisa att de har gjort allt och inte vet vad de ska bevisa. Det kanske handlar om att de skulle ha dokumenterat mer, eller de kanske har dokumenterat men det har inte fått någon effekt och så vidare. Osäkerheten är enorm, och det kan komma att skada eleverna. Därför känner jag mig mycket kluven. Jag säger inte nej till hela lagstiftningen, men jag begär verkligen att ni ska tala om vad som gäller och inte gäller.

Anf. 25 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Det finns ett förslag som är remissbehandlat, och nu finns det en proposition om vad vi tycker ska gälla. Däremot tror vi inte på att detaljstyra exakt vad som ska göras på den enskilda skolan, mycket i likhet med det remissvar Lärarförbundet gav till utredningen. Jag tror att det är klokt sagt. Men jag tror att det är mycket bra att luta sig mot forskningen om man tittar på vilka åtgärder som ger resultat och inte, och det tycker jag att man ska göra. Problemet med en skollag behöver vi inte bråka om nu. Min enda kommentar kring det här var att om man följer alliansens variant här så skjuter man hela projektet med att stärka elevernas rättsskydd flera år framåt i tiden. Det är olyckligt. Det är inte bra. Det var det jag kritiserade Sten Tolgfors och Moderaterna för, och jag förstår fortfarande inte vad Kristdemokraterna säger. Ni säger att det kan leda till ett sämre rättsskydd, men i en annan reservation säger ni att det leder till ett starkare rättsskydd för eleverna. Jag har väldigt svårt att få er argumentation att gå ihop. Jag tror för min del att en lag som förbjuder diskriminering och annan kränkande behandling i skolan ger eleverna ett starkare rättsskydd i dag med den nya lagstiftningen, eftersom de inte har det här skyddet över huvud taget i dag.

Anf. 26 Ana Maria Narti (Fp)

Herr talman! Ni lyssnar inte på dem som berörs. Lyssna på mig! Jag har jobbat med antidiskrimineringsfrågor praktiskt bland människor som drabbas av diskriminering sedan 1994. Sedan dess har vi först fått en lag som inte fungerade alls, sedan 1999 en lite bättre lag som fortfarande inte fungerar. Vad tror du att människorna som drabbas av diskriminering tycker, tänker och känner när de ser att man skriver lag på lag, att klyftorna i samhället växer och utanförskapet är så allvarligt som det är med den segregation vi har?

Anf. 27 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag ger gärna Ana Maria Narti rätt. Jag tror också att jag sade i min inledning att nya lagar inte i sig kan förhindra mänsklig ondska eller elakheter. Vi kan inte med lagar helt få bort att människor är dumma mot varandra. Det tror inte jag heller. Men i dag har vi en situation i skolans värld som gör att elever inte har något rättsskydd på det området vad gäller diskriminering. Med den här lagen tar vi ett steg framåt, och det tycker jag är bra. Vad jag förstår, av reservationerna också, så tycker Folkpartiet att det är bra. Ni kommer att rösta för den nya lagen, och det tycker jag är positivt.

Anf. 28 Ana Maria Narti (Fp)

Herr talman! Vad jag ville lyfta fram i hela mitt anförande var att vi har producerat enormt många lagar och bestämmelser på området men att effekterna är oerhört små. Jag har studerat hur det har fungerat i USA på några decennier. Glöm inte att våra lagar börjar ha decennier på nacken! På några decennier ändrade man faktiskt strukturen i arbetslivet fullständigt. Så om man vill så kan man. Frågan är inte att någon vill åstadkomma segregation - det påstår jag inte alls - men frågan är varifrån den enorma aktiviteten i lagskrivning kommer och passiviteten i praktiken. Hur förklarar ni detta? Jag har försökt komma med en liten historisk förklaring i mitt anförande. Men när det gäller det goda och det onda och att säga till barn "det får du inte göra" verkar det fortfarande vara en oerhört svår nöt för socialdemokratin. Vakna! Kom ut ur Uppsalafilosofin, och kom ned på jorden! Då kan ni agera, inte tidigare.

Anf. 29 Mikael Damberg (S)

Herr talman! När det gäller att säga åt barn vad de inte får göra tillbringar vi som är småbarnsföräldrar hela dagarna med att göra just det. Ibland blir man lite trött på sig själv och försöker hitta andra sätt att formulera sig på för att leda barnen lite mer positivt ut ur vissa situationer. Men det var inte det som den här diskussionen handlade om. Jag tycker att du berör ett viktigt ämne. Det handlar om segregation kopplat till motsättningar. Jag tycker att vi har de problemen i det svenska skolsystemet, och jag har tagit upp det i väldigt många anföranden. Jag tycker fortfarande att de åtgärder som föreslås från vårt parti och regeringspartiet - det handlar om 225 miljoner kronor extra till de mest segregerade bostadsområdena för att kunna stötta upp de här skolorna och om insatser på de hundra skolor som har sämst resultat - kommer att få väldigt stor betydelse för att minska segregationen i den svenska skolan. Tyvärr är jag inte lika imponerad av de borgerliga partiernas resonemang på det här området. Men det behöver vi inte ta i nu. Det kokar ned till en sak. Det handlar om huruvida vi ska ha en ny diskrimineringslagstiftning som berör skolelever, som de inte har i dag. Jag har konstaterat och också förstått på dina inlägg att Folkpartiet står bakom en ny diskrimineringslag, och det tycker jag är bra.

Anf. 30 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Jag blir lite fundersam när jag hör Mikael Damberg både i talarstolen och när vi har de här diskussionerna. Helt plötsligt börjar han prata om diskrimineringslagstiftning och säger att om alliansen hade makten skulle det ta jättelång tid innan någonting hände. Faktum är väl att både Centerpartiet och andra inom alliansen under en lång tid har drivit att stärka elevernas rättsliga skydd i skolan. Vi har propagerat för en gemensam lagstiftning. Socialdemokraterna har inte alls velat vara med på det utan sagt att vi ska vänta och se och vi får se om vi kommer med något förslag. Sedan står helt plötsligt Mikael Damberg här och pratar om något helt annat. Det är inte så att Socialdemokraterna och regeringen har haft dåligt med tid. Man har de senaste 12 åren haft makten, och innan dess har det varit en väldigt lång period där man har kunnat förändra och förbättra elevernas rättssäkerhet, arbetsklimatet i skolan och mycket annat, men man har valt att vänta och vänta. Så den argumentationen från Mikael Damberg går inte riktigt hem. Det blir också ett problem med alla de här särlagstiftningarna. Nu säger Centerpartiet, eftersom vi vill ha en gemensam lagstiftning framöver, att det är okej tills det blir det. Men samtidigt blir det en väldig splittring. Det är till syvende och sist eleven som hamnar i kläm. Mikael Damberg och socialdemokraterna i utskottet säger att den här kan vara kortvarig. Då är min fråga till Mikael Damberg: Menar du att det framöver ska bli en samlad lagstiftning som skärper rättigheterna för eleven?

Anf. 31 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag börjar med det första som handlar om alliansen. Det är klart att ni har lite problem, för Moderaterna säger nej till den här lagstiftningen. De vill inte ha den här lagstiftningen. De kommer att rösta emot det i eftermiddag. Och ni skriver i era reservationer två helt olika saker. På det ena stället säger ni att det här blir ett sämre rättsskydd, och i en annan reservation säger ni att det blir ett större rättsskydd. Jag tycker att det är ett problem. Om man tittar på tidsplanen om man skulle ha en samlad lagstiftning måste man vänta på att Diskrimineringsutredningen lägger sitt förslag, och det gör den först senare. Flera av er har framhållit att det måste kopplas till skollagsarbetet, och där har alliansens företrädare sagt att det kommer att ta flera år. Då har vi ett fortsatt rättslöst tillstånd för eleverna i flera år framåt. Jag tycker att det är ett problem. Jag tycker att det är bra att vi får den här diskrimineringslagstiftningen. Jag tycker att det är bra om det kommer ett bra förslag från Diskrimineringskommittén om en bra samlad lagstiftning. Jag ser inte några som helst problem att få ihop det här, men jag måste titta på om den lagstiftning som föreslås är lika bra och bra anpassad till skolans verksamhet så att inte eleverna drabbas om vi skulle få ihop det i en gemensam lagstiftning. Jag har inga principiella hinder för detta. Jag ser ett behov av en stärkt diskrimineringslagstiftning i skolan i dag därför att den saknar det. Det förstår jag att Centerpartiet också kommer att ställa upp på. Det tycker jag är bra.

Anf. 32 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Då har vi fått ett svar. Mikael Damberg och troligtvis också Socialdemokraterna ser framöver att en samlad diskrimineringslagstiftning är det absolut bästa. Då är det konstigt att regeringen och socialdemokraterna i utskottet inte har velat gå på våra förslag tidigare där vi har sagt att vi vill stärka elevernas rättsskydd och stärka arbetet i skolan. Vi får väl se hur det blir framöver. En annan del som jag skulle vilja ta upp är att vi i Centerpartiet och alliansen talar om hur viktigt det är med förebyggande arbete. Det tror jag alla är överens om, också att alla som arbetar i skolan direkt ska informera föräldrarna om vad som händer. Jag ska ha vetskap om det händer mitt barn någonting eller om mitt barn utsätts för någonting. Skolledarna ska också veta det så att de direkt kan sätta in olika åtgärder. Detta tycker jag inte att Socialdemokraterna har varit tydliga på i det man skrivit. Inte heller har man velat gå på de förslag som vi lagt fram. Hur ser Mikael Damberg på det? Det andra är, när ni nu pratar om planer och annat mot mobbningen: Hur ska jag som elev kunna påvisa, ifall det blir en tvist, om skolan och lärarna har gjort det de ska göra i en situation där mobbning uppstått? Vi säger att det ska finnas nationella, kvalitetssäkra planer som skolorna kan arbeta efter. Det betyder inte att det ska vara likadant, men det ska vara likvärdigt. Då kan man också tydligt visa om skolan har tagit sitt ansvar eller inte. Det blir också mer säkert för den enskilda eleven. Detta säger inte Socialdemokraterna. Därför ser jag en lucka i ert resonemang. Hur säkert blir det, Mikael Damberg, för eleverna om det uppstår en sådan här situation?

Anf. 33 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att se att denna lagstiftning är väldigt tydlig på den här punkten: Eleven ska visa att man har blivit diskriminerad eller utsatt för något. Sedan gäller omvänd bevisbörda när skolan ska bevisa att den har gjort vad som krävs för att förhindra och stoppa detta och också vidtagit det långsiktiga förebyggande arbetet. Det är det som är själva grunden för den här lagstiftningen. Eleven ska alltså visa att man blivit drabbad, och skolan ska visa vad den gjort eller inte gjort och därefter bedömas utifrån sina åtgärder. Sedan blir det lite parodiskt när vi anklagas för att vänta och se. Hela er argumentation är ju att vi ska vänta och se - först på diskrimineringslagstiftningen, sedan på skollagen, och så har det gått några år. Jag tror att det är fel. Vi ska inte vänta och se. Vi ska ge eleverna starkare rättsskydd nu. Jag skulle också vilja säga att det finns poänger med en särlagstiftning först, även om jag ser poängen med att få ihop detta längre fram, nämligen att det kommer att bli väldigt tydligt med en egen lagstiftning som man kan vifta med i skolan. Man kan då gå igenom detta och steg för steg beskriva för elever och lärare vilka regler som gäller, hur man ska jobba och vad som gäller med den nya diskrimineringslagstiftningen. Det kanske är därför Elevorganisationen är positiv till en egen lag. Det kanske är därför Svea, Sveriges elevråd, är positiva till den här lagstiftningen - just därför att det blir tydligt för eleverna vilka regler som gäller och ger ett ökat rättsskydd. Därför tycker jag att det är bättre att fatta beslut nu än att vänta och se.

Mikaela Valtersson (Mp)

Anf. 34 Mikaela Valtersson (Mp)

Herr talman! Jag tror att få saker sätter så djupa spår i en människas liv som att bli mobbad i skolan. Att behöva gå till sin dagliga arbetsplats med rädsla i kroppen, att ständigt vara orolig och tvingas vara beredd på kränkningar, förnedring eller utfrysning, är mer än vad de flesta vuxna skulle stå ut med. Ändå är flera tusen barn tvungna att stå ut med trakasserier varje skoldag. Den mobbning, den diskriminering och den kränkning som fortgår i våra skolor är ett av vuxenvärldens stora svek mot våra unga. En barndom med mobbning är inte bara en plåga medan den pågår utan kan också ge outplånliga spår i den vuxna människans självförtroende och förmåga till tillit. Hittills har inte våra skolbarn varit i närheten av det juridiska skydd som vuxna har när det handlar om diskriminering och kränkande behandling. Det har inte funnits någon lag som garanterar barnens skydd på den plats där de enligt lagen måste vistas under den större delen av sin vakna tid. Genom den här propositionen, resultatet av ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet, är en förändring nu på väg. Om vi med detta kan förbättra situationen för alla de barn som utsätts för mobbning och genom förebyggande arbete förhindra, även om det bara är några få, att barn utsätts för detta anser jag att det är ett av riksdagens allra viktigaste beslut vi har fattat. Skolan ska vara en trygg miljö för alla barn och elever. Denna lag ska främja barns och elevers lika rättigheter och motverka diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder. Den ska också motverka annan kränkande behandling såsom mobbning. Detta innebär att alla former av kränkande behandling ingår. Kraven på skolornas förebyggande arbete skärps i lagen. Verksamheterna ska bedriva ett aktivt och målinriktat arbete för att förhindra och motverka alla former av kränkande behandling. Varje skola måste från och med den 1 april ha en likabehandlingsplan som syftar till att förebygga och motverka alla typer av diskriminering. Det som skiljer likabehandlingsplanen från dagens mobbningsplaner är att alla diskrimineringsgrunder är inkluderade, precis på samma sätt som gäller när vuxna människor diskrimineras. I planen ska redovisade åtgärder finnas, och den ska ses över och följas upp varje år. För mig är det väldigt viktigt att denna plan kommer att vara åtgärdsinriktad, inte bara handla om vilka mål man har utan redovisa vilka åtgärder man faktiskt planerar att genomföra kommande år. Det är angeläget att också barn och elever engageras och deltar i arbetet med att ta fram och följa upp likabehandlingsplanen. Huvudmannen ska utreda och förhindra att fortsatta trakasserier och annan kränkande behandling av ett barn eller en elev fortsätter och anmäla om han eller hon blivit utsatt för detta. Den nya lagen ger alltså skolbarn och vuxna i arbetslivet samma skydd mot trakasserier. Herr talman! Att skolan, elevernas arbetsplats, ska ha samma ansvar inför sina elever som arbetsgivare har inför sina anställda är för mig en självklarhet. I likabehandlingsplanen måste preciseras hur trakasserier ska motverkas. Man kommer också att kunna utdöma skadestånd om huvudmannen eller personalen inte följer lagens bestämmelser. Med denna nya lag kommer man att kräva att skolornas huvudmän tar ett större ansvar för att motverka diskriminering och annan kränkande behandling och ge kränkta elever en chans till upprättelse och till den trygga skolgång de har rätt till. Herr talman! Min bestämda uppfattning är att det krävs ett flertal åtgärder på olika nivåer och att vi behöver fortsätta att jobba kontinuerligt med mobbning och kränkande behandling. En lag allena eller ett forskningsbaserat program mot mobbning allena löser inte det komplexa problemet med mobbning och diskriminering. Jag måste erkänna att jag inte heller tror att en röst på en borgerlig regering allena löser detta eller leder till att alla barn mår bra. Nej, att tro det vore naivt. Vi kan aldrig fatta ett beslut och luta oss tillbaka och tro att det här är klart. Vi kan dock välja att i dag ta ett mycket viktigt steg på vägen i kampen mot kränkande behandling och diskriminering. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 35 Ibrahim Baylan (S)

Herr talman! Jag skulle vilja påstå att detta är en historisk dag för Sveriges barn och elever. I dag tar nämligen riksdagen ställning till en proposition om att diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever ska förbjudas i skolan. Under min tid som skolminister har jag försökt sätta fokus på tryggheten i skolan och på studieron i klassrummet. I mina kontakter med föräldrar, elever och lärare kommer också just dessa frågor ofta upp - om mobbning, kränkning och diskriminering. Det har varit väldigt intressant att följa den här debatten. Ett flertal av den borgerliga alliansens företrädare har fört fram att man borde invänta en gemensam diskrimineringslag. Varför så bråttom? frågar man. Ja, varför så bråttom? Jag skulle vilja illustrera det med ett brev som jag har fått från Margareta i Norrköping. Margareta skrev till mig i slutet av förra året, och hon skrev bland annat följande: Redan i första klass blev vår dotter klassens hackkyckling. Ständiga viskningar och gliringar. Själv var hon blyg och av lärarna kallad "iakttagare" då hon ensam på rasterna stod och iakttog kamraterna. I högstadiet upplevde hon ständigt kränkande behandling - örfilar, knuffar och brev med fula uttryck nedstoppade i väskan. Lidandet var stort, med många tårar av såväl flickan som mig. Jag hade ständig kontakt med skolans lärare och kurator där jag påpekade skolans skyldigheter att ge alla elever trygghet. Jag upplevde det som att problemet inte togs på allvar från skolans sida. Nu upplever mitt barnbarn i en Stockholmsförortsskola detsamma. Knuffar, slag, hot etcetera. Detta jätteproblem, förmodligen i var och varannan skola, skriver hon, måste ha högprioritet, tas upp på lektioner som helt oacceptabelt, diskuteras mellan lärare, föräldrar, rektorer, kuratorer etcetera. Ingen har rätt att kränka någon annan elev. Åtgärder måste sättas in direkt. Brevet avslutas med: Ett mobbat barn är ett för mycket. Barnet vill till slut inte gå till skolan. Intresset avtar till slut helt. En katastrof! Familj och utsatt barn upplever ett rent helvete. Ryt till, skolminister Baylan! Margaretas frustration är fullt berättigad. Den delas av många mor- och farföräldrar, föräldrar, syskon och drabbade barn. I dag diskuterar vi en lag som skärper samhällets ansvar, som skärper skolans ansvar för just elevernas trygghet och studieron i klassrummet. Vi ryter ifrån och vi går från ord till handling. Alla barn ska kunna känna sig trygga, i förskolan, i skolan. Diskriminering och alla andra former av kränkande behandling hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle och i verksamheter som ska genomsyras av att alla människor är lika mycket värda. Alla, barn som vuxna, har rätt att bli behandlade som individer, på lika villkor. Därför är varje form av kränkning eller kränkande behandling mellan barn, mellan ungdomar och också bland vuxna eller för den delen mellan vuxna och barn någonting som står i strid med de grundläggande värden som vår skola och vårt samhälle vilar på. Jag menar att nolltolerans ska gälla mot diskriminering, mot trakasserier och också annan kränkande behandling, till exempel mobbning. I valrörelsen 2002 gick vi bland annat till val på att vi just skulle ha en sådan lagstiftning mot diskriminering och sexuella trakasserier i skolan. Det var även en del av uppgörelsen, 121-punktsprogrammet, med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Nu infriar vi vårt löfte till Sveriges barn och elever. Lagen innebär att diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder förbjuds i både förskolan och skolan men också i kommunernas vuxenutbildning. Lagen innebär att barn och elever för första gången får ett lagligt skydd mot annan kränkande behandling, till exempel mobbning. Den omfattar alla delar som återkommer i skollagen. Jag tror att det är viktigt att vi går före och tydliggör skolans ansvar i en speciell lag. Jag tror att det är viktigt för skolans personal men också för Sveriges elever att veta vilka rättigheter och vilka skyldigheter de har. Men vi ska inte vara så naiva att vi tror att en lag löser allting. Jag tror att det är en viktig pusselbit och ett bra steg på vägen. Men jag tror inte att vi får glömma vad som också har stor betydelse för hur vi behandlar varandra, nämligen hur vi som vuxna förebilder gör. Jag tror tyvärr inte att det räcker med en lag och att vi säger att det är viktigt att man inte diskriminerar eller mobbar varandra om vi samtidigt som vuxna beter oss på ett sådant sätt att vi säger en sak och gör en annan. Hur tror ni att ett barn, en pojke eller en flicka, som följer med föräldrarna på fotbollsmatch och får höra fadern eller modern skälla på domaren kommer att göra? Kommer det barnet att följa de anvisningar som det får höra i skolan eller för den delen från föräldrarna eller kommer barnet att göra som föräldrarna själva gör? Hur vi behandlar varandra är därför A och O. I grund och botten handlar det ändå om attityder, attityder gentemot varandra. Om vi behandlar varandra med respekt och hänsyn kan vi fungera som goda förebilder också för de barn och ungdomar som växer och blir till vuxna människor. Men det är inte alltid så vi som vuxna handlar. Och jag menar att en tydlig lagstiftning är nödvändig, men jag tror också att det är viktigt att vi som vuxna är med och tar ett större ansvar. Jag ser att det finns ett sådant engagemang. Förra veckan deltog jag i invigningen av en ny stiftelse i Bålsta. Det var familjen Falkbäck, som själv har drabbats av en mycket tragisk händelse, som hade tagit initiativet att bilda en stiftelse med namnet Våga va dig själv. Den handlade just om att man som vuxen tar ett större ansvar, inte bara för sina egna barn utan faktiskt också för andras barn. Den typen av arbete tror jag är nödvändigt. Det är också viktigt att vi kommer ihåg det i den här debatten när vi dividerar om vi ska ha en diskrimineringslag, en kränkningslag för skolan eller inte, att vi kommer ihåg att det är nödvändigt. Det är klart att det är viktigt. Men minst lika viktigt är vårt engagemang som vuxna, som förebilder. Jag tror inte att det räcker med bara lagar och förordningar. Ömsesidig respekt, ömsesidig hänsyn till varandra är minst lika viktigt för att se till att vi kan infria visionen om nolltolerans mot mobbning, diskriminering och trakasserier i skolan.

Anf. 36 Sten Tolgfors (M)

Herr talman! Problemet med dagens proposition är just att den inte kommer att ha effekt på förekomsten av mobbning. Jag vill påstå att inte ett enda barn mer i Sverige kommer att befrias från mobbningen på grund av dagens proposition. Inte ens majoriteten påstår ju i sin proposition eller i betänkandet att det skulle vara så. Däremot avstyrker man alla de förslag som forskning och beprövad erfarenhet verkligen visar skulle kunna ha dramatisk effekt på förekomsten av mobbning i Sverige och till och med halvera den. Det här är gemensamt för regeringens hela arbete mot mobbning. Det är vänliga ord, som jag delar, om vikten av problemet. Men det saknar helt substans. Ingen av de åtgärder regeringen har vidtagit de senaste tio åren har haft forskningsstöd. Ingen har heller forskningsmässigt utvärderats. Ingen vet om de haft någon effekt alls. Låt mig ge ett exempel. Att på alla svenska skolor utbilda i hur man använder forskningsbaserade åtgärdsprogram på det sätt som sker i Norge, på det sätt som sker i Island skulle kosta 10 miljoner kronor per år i Sverige. Bara Baylans domstolsprocesser kommer att kosta mer varje år men ändå inte ha någon effekt på förekomsten av mobbning, utan att ge resultat. Det finns två saker som forskningen visar kan ge effekt på förekomsten av mobbning, kränkningar och trakasserier, skolans hela sociala klimat. Det första är kunskap. Det räcker inte med att vilja väl, även om det är en nödvändig förutsättning. Det är ett komplicerat problem. Man måste veta vad man gör. Man måste ta till sig forskningen. Regeringen tillför ingen kunskap i propositionen och inte annars heller. Det andra är befogenheter. Att lärarna är trygga och säkra, vet vad de får göra, vet vad de måste göra för att agera. Baylan tillför inga nya befogenheter. Det är problemet med dagens proposition.

Anf. 37 Ibrahim Baylan (S)

Herr talman! Och därför säger Moderaterna nej till att stärka elevernas rättigheter i skolan, till att förtydliga skolans ansvar för att både förebygga och faktiskt också åtgärda eventuella trakasserier, diskriminering och för den delen kränkningar såsom mobbning. Jag förstår inte riktigt hur elevernas rättigheter blir starkare av att inte ha ett lagligt skydd till en trygg skolmiljö. Jag får ofta höra från det moderata partiet att vi socialdemokrater detaljstyr skolan alldeles för mycket. Så sent som i en debatt med Fredrik Reinfeldt i somras framförde man att vi politiker ska sätta mål, men vi ska inte hålla på och detaljstyra i skolan. Vi ska inte komma fram med regleringar som bokstavligt styr lärarnas handlande i klassrummet. Nu hör vi plötsligt något helt annat. Nu ska vi detaljstyra. Nu ska vi nationellt bestämma att det här är det enda sättet att jobba. Ofta brukar dessutom Sten Tolgfors prata om vilken forskare det är vi ska följa, nämligen Dan Ulveus. Det är hans forskning som Moderaterna och Sten Tolgfors har förälskat sig i. Det är en självklarhet att skolan ska ta vara på ny kunskap och ny forskning. Det gör också skolan. Att påstå att vi i Sveriges regering politiskt måste i princip fjärrstyra skolans personal är ju att underkänna all den kompetens och allt det engagemang som finns hos Sveriges lärare och Sveriges skolledare. Jag menar att det är viktigt att vi är tydliga med var ansvaret ligger, att vi är tydliga med vilka rättigheter eleverna har. Men hur arbetet ska gå till måste naturligtvis utgå från vad som händer i skolan och vilken situationen är. De vuxna måste ta ett ansvar i skolan.

Anf. 38 Sten Tolgfors (M)

Herr talman! 100 000 svenska barn är mobbade. De är det i år, de var det i fjol, de var det året dessförinnan och de kommer att vara det nästa år. Tendensen är att det förgrovas och blir värre. Det blir mer våld, och kriminalitet flyttar in i skolan. Forskningen visar att vi skulle kunna halvera detta med två års arbete. Det är inte bara forskningen som visar detta utan också de resultat man har fått i Norge. Där har man fått en nedgång med 43-44 % med något års arbete. På Island har man fått ned det med en tredjedel med ett års arbete. Det ger resultat, men skolministern säger att just det ska vi inte göra eftersom det kan påverka. Vad är det för kvalitetssyn på skolan? För Moderaterna är det ett grundläggande kvalitetskrav. Vi inte bara pratar om att elever ska vara trygga i skolan. Vi lägger fram förslag som ser till att det också blir så. Moderaterna säger inte, som skolministern, nej till saker och ting. Vi lägger ett samlat eget förslag som vi, på grund av forskning och erfarenhet, vet kan ge effekt på problemen. Det gör inte skolministern. Han vågar sig inte ens på en bedömning vare sig i propositionen eller i riksdagsdebatten av om hans förslag har någon som helst effekt. Det är intressant att se att man i november lägger fram förslag om en särlagstiftning om diskriminering när det i januari ska komma en helhetslagstiftning. Man lägger fram en lagstiftning som man inte ens själv tror kommer att bli mer än temporär. Hur ska det påverka skolans arbete? Det är en övergångslagstiftning som redan från början är utsatt att försvinna. Som vi har sett tidigare i debatten täcker den inte ens de situationer som företrädarna för majoriteten tror att den täcker. De upptäcker här under debatten att det inte höll. Man kan inte reda ut vad man åsyftar. Vilka krav ställs nu på en skola när man vänder på bevisbördan? Vad är det man ska komma åt? Är redan förekomsten av mobbning straffbar? Är det när man vidtar fel åtgärder, för sena åtgärder, inga åtgärder eller när man inte kan visa forskningsstöd eller resultat av sitt arbete? Majoriteten vet inte det, men lagen ska drivas igenom. Jag gratulerar Ibrahim Baylan till att ha lagt fram en proposition till riksdagen, men jag beklagar att innehållet inte håller högre kvalitet, särskilt som det är väl belagt genom forskning vad vi kan och borde göra för att verkligen göra en skillnad för dem i landet som är mobbade. Det gör inte skolministern.

Anf. 39 Ibrahim Baylan (S)

Herr talman! Det är väldigt sturskt av Sten Tolgfors och Moderaterna att redan innan lagstiftningen har börjat gälla säga att den inte kommer att hjälpa en enda. Jag vet inte vilka kristallkulor ni har tittat i. Jag är övertygad om vikten av en förstärkt lagstiftning med ett tydligt ansvar för skolan att jobba förebyggande och ett tydligt ansvar för skolan att, om det är som det beskrivs i brevet från Margareta i Norrköping att en elev blir mobbad, tidigt åtgärda det. Ansvaret knyts till ett skadeståndsansvar. Det är klart att det kommer att hjälpa. Jag är inte så naiv att jag tror att all mobbning eller diskriminering därmed kommer att försvinna. Det är naturligtvis viktigt att vi som vuxna är med och tar ett ansvar och engagerar oss både för våra egna och för andras barn. Det tror jag är ett viktigt komplement till de lagar och förordningar vi har. Jag tycker att Sten Tolgfors dessutom dribblar med sanningen. Det är inte så att vi lägger fram en proposition i november och att det kommer en samlad lagstiftning i januari, som du påstår. Det är en utredning som kommer att läggas i februari. Den kommer sedan att beredas och riksdagsbehandlas. Det tar åtminstone ett par år. Ska vi säga till Sveriges föräldrar och Sveriges elever att det kommer om några år när vi redan nu kan gå före med en lagstiftning som förtydligar skolans ansvar? Jag tycker faktiskt att det finns en poäng med att vi lägger en speciell lag för skolan. Det blir väldigt tydligt för elever, rektorer och lärare vilket ansvar de har. De får en speciell lag i ett speciellt eget häfte i stället för att ingå i den tjocka lagboken tillsammans med all annan lagstiftning. Det är också så, vilket Sten Tolgfors säkert vet utan att säga det, att den lagstiftning som Diskrimineringskommittén tittar på framför allt handlar om de vuxna på arbetsmarknaden och i andra situationer i livet. Den handlar inte så mycket om skolbarnen.

Anf. 40 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Skolminister Ibrahim Baylan sade i sitt anförande att fokus ska ligga på trygghet i skolan. Det tycker jag är bra. Kunskapen ska vara det absolut viktigaste, men det måste också finnas fokus på trygghet. Jag är övertygad om att om man mår bra som elev kan man nå fantastiska resultat, både kunskapsmässigt och när det gäller vad man själv kan åstadkomma i livet. Skolministern sade också att barn och vuxna ska bli behandlade med respekt och som människor. Det är ju också självklart. Jag håller med om det. Som jag pratade med Mikael Damberg om har vi i Centerpartiet och andra i alliansen lagt fram förslag i riksdagens utbildningsutskott för att öka säkerheten för eleverna i skolan och stärka skolornas arbete. Det har vi gjort i flera år - jag tror i alla år som jag har suttit här. Socialdemokraterna har inte tidigare varit särskilt intresserade av det utan har sagt att man kanske ska se över det senare. Det blir lite konstigt när man nu får höra av Socialdemokraternas representant att det är en övergångsperiod med den här enskilda särlagstiftningen och att det sedan troligtvis blir en gemensam diskrimineringslagstiftning. Det hänger ju inte riktigt ihop. Vem är det som hamnar i kläm? Jo, det är framför allt eleven som dribblas emellan. Skolorna hamnar i ett vakuum. Man vet att det här ska gälla ett tag och att det sedan kanske kommer något annat. Hur ser skolministern på det? Ska man arbeta mot en gemensam lagstiftning framöver och vad ska skolorna rätta sig efter?

Anf. 41 Ibrahim Baylan (S)

Herr talman! Det gläder mig att Centerpartiet kommer att rösta för den här lagstiftningen. Men jag blir lika förbryllad som min partivän Mikael Damberg tidigare när man säger att man är för detta och samtidigt emot. Jag är inte lika förbryllad när det gäller varför man gör det. Det är väldigt enkelt. Vi har tidigare haft en stor samsyn mellan Socialdemokraterna och Centern i skolpolitiken. Vi har ju alla sett behovet av en tydlig lagstiftning för skolan. Här försöker Centern vara en god kamrat i den borgerliga alliansen. Man försöker både ha kakan och äta upp den, säga ja och nej samtidigt. Vilken fot ska ni egentligen stå på? Står ni på elevernas sida eller försöker ni också i det här fallet tillmötesgå Moderaterna för att rädda maktalliansen? Ni måste bestämma vilken fot ni ska stå på. Det är en väldigt animerad diskussion kring frågan om gemensam lagstiftning eller särlagstiftning. Vi går fram med en tydlig lagstiftning för skolan. Det är mycket möjligt att den i ett senare skede, när vi ser hur en gemensam lagstiftning skulle kunna se ut, arbetas in i den. Den kommer inte att upphöra. Den här lagstiftningen kommer, om riksdagen ställer sig bakom den, att gälla tills vidare antingen i form av ett eget häfte eller också arbetas den om några år in i en gemensam lagstiftning. Det viktiga är att vi har den här lagstiftningen på plats, att ansvaret blir tydligt och att elevernas rättigheter är tydliga.

Anf. 42 Sofia Larsen (C)

Herr talman! Skolministern behöver inte vara fundersam. Mina vänner finns i alliansen. Även om jag blir smickrad av att ministern tycker att många av Centerpartiets idéer är goda och skulle kunna se ett samarbete finns vännerna i alliansen. Det är tydligt. När det gäller den här lagstiftningen blir det en lustig situation. Vi i Centerpartiet har ju diskuterat detta och lagt fram förslag om det länge. Nu blir det något slags dribbling emellan. Jag tycker att det är synd att eleverna hamnar i kläm och kommer emellan. Jag vill ställa ett par andra frågor. Det förebyggande arbetet har vi alla varit inne på. Vi har sagt hur oerhört viktigt det är att samarbetet mellan skolan och hemmet stärks och att föräldrarna direkt får vetskap om det har hänt deras barn något eller om deras barn har gjort något mot någon annan. Socialdemokraterna har varit tveksamma till om man ska rapportera det direkt till hemmen. Varför är man det? Vad ser du för resultat av det framöver? Ska vi inte stärka banden mellan skolan och hemmen? Det finns, vad jag ser, inga konkreta förslag vare sig här eller i diskussioner i utskottet kring hem och skola. Vad ser Ibrahim Baylan som de viktigaste delarna för att stärka det sambandet?

Anf. 43 Ibrahim Baylan (S)

Herr talman! Det är mycket riktigt att vi har haft ett gott samarbete när det gäller skolfrågorna med Centerpartiet tidigare och att vi också har haft en ganska stor samsyn om hur det svenska skolsystemet ska organiseras. Det är bara synd att Centerpartiet har övergivit den politiken och lagt sig platt för den moderata och folkpartistiska batongpolitiken i skolans värld. Det tycker jag är synd. Sedan fick jag en fråga om kopplingen till hemmet. Jag tror att det är viktigt att man har en väldigt stark koppling mellan hem och skola, inte bara i detta sammanhang utan över huvud taget att man har en kontinuerlig dialog mellan föräldrarna och skolan. Vi ser nämligen att i de skolor som man har en sådan kontinuerlig dialog och ett sådant starkt och systematiskt arbete lyckas man ofta bättre med kunskapsresultaten men faktiskt också med tryggheten i skolan. Det var därför som regeringen förra året tog beslut om att inrätta individuella utvecklingsplaner som just är utformade som en överenskommelse mellan hem och skola, där föräldrarnas engagemang men också skolans engagemang för elevernas kunskapsutveckling och för den delen även sociala utveckling är en viktig del. Jag vet att man i många skolor i dag har den goda relationen och den goda dialogen. Det som jag vill se är att det sker i många fler skolor eftersom vi vet att det leder till en bättre kvalitet i skolan och till bättre studiero i skolan.

Anf. 44 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Jag ska för ovanlighetens skull börja med att instämma i vad Ibrahim Baylan säger om de vuxnas ansvar. Jag tror att det är oerhört viktigt både i och utanför skolan att de vuxna vågar vara vuxna och tar sitt ansvar när de ser att någonting händer med ett barn eller en elev. Men jag undrar hur man som socialdemokrat kan ha mage att stå i riksdagens talarstol och läsa upp detta brev från Margareta i Norrköping. Jag förstår inte det. Det är ju en socialdemokratisk skola som beskrivs i det brevet. Både hennes barn och hennes barnbarn har drabbats av detta. Jag kan möjligen förstå det på grund av att Ibrahim Baylan är så ny som skolminister och kanske tycker att det ska räknas från då han började. Men det är faktiskt inte det. Du ingår i det socialdemokratiska partiet, och det är Socialdemokraterna som har medverkat till den värdeneutrala skolan och som har medverkat till att lärarna inte har de befogenheter som de skulle behöva. Det har skapat en osäkerhet i hela skolvärlden som har lett till att alltför många lärare i dag tittar bort när någonting händer. De vågar inte ta itu med det som de borde ta itu med. Och det är många elever som vittnar om detta. Detta hänger naturligtvis samman med den gamla skollag som vi har, där detta fortfarande slår igenom väldigt tydligt. Därför måste jag fråga: Förstår du vår kritik när vi säger att det hade behövts en ny skollag som förtydligar befogenheter för lärarna och mycket annat innan den här diskrimineringslagstiftningen kan få fullt genomslag?

Anf. 45 Ibrahim Baylan (S)

Herr talman! Jag måste säga att jag blir besviken. Jag hade förväntat mig lite mer av Inger Davidson i form av hänsyn och respekt. Att kalla den socialdemokratiska skolmodellen för en mobbningsskola är både fräckt och mer eller mindre förolämpande. Det är oförskämt. Det är en självklarhet att ingen av oss accepterar eller tolererar att barn blir kränkta. Jag tror faktiskt inte heller att Kristdemokraterna gör det. Jag tar upp det som ett exempel på varför vi behöver en förstärkt lagstiftning. Vi lägger fram ett förslag som förtydligar skolans ansvar och som stärker elevernas rättigheter. Även Kristdemokraterna har sagt att de kommer att rösta för detta. Men de gör precis som Centern och försöker ställa sig på ett annat ben också för att behålla den så kallade illusionen av enighet i den borgerliga högeralliansen. Jag menar att vi behöver stärka lagstiftningen. Det har skett och sker väldigt mycket i den svenska skolan. Det värdegrundsarbete som en av mina företrädare som skolminister tog initiativ till under 90-talet har blivit oerhört utskällt, inte minst av era allianspartner, för att man fokuserar på något annat än kunskapsuppdraget i skolan. Det arbetet pågår inom skolan. Vi ser också att det på många håll ger resultat. Men vi har fortfarande elever som känner sig kränkta och som blir kränkta, och det är oacceptabelt för oss. Därför går vi fram med en tydlig lagstiftning. Detta är vi också överens om med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Vad har då den borgerliga alliansen att komma med? Kristdemokrater, centerpartister och folkpartister säger att detta är bra och att man kan tänka sig att rösta för detta. Men det största partiet i alliansen, Moderaterna, säger att man kommer att rösta mot detta. Därför tycker jag att det är fräckt att stå här och säga att vi inte gör någonting när vi lägger fram förslag om en unik lagstiftning för att säkra elevernas trygghet.

Anf. 46 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Om Kristdemokraterna hade suttit vid makten under 20-30 år, vem hade Ibrahim Baylan då tyckt att det var som hade ansvar för hur det ser ut i den svenska skolan? Jag är ganska säker på att jag då hade fått bära ansvaret om vi hade suttit vid makten. Nu är det inte så, utan det är Socialdemokraterna. Och antingen kan man föra en politik som stöder dem som finns i skolan - lärare, elever och rektorer - eller också kan man föra en väldigt otydlig politik som ni har gjort under många år. Det har blivit bättre, och jag är glad för att Ingegerd Wärnersson hakade på det värdegrundsarbete som vi inledde under den borgerliga regeringen. Jag vet att hon tog mycket intryck av detta, och hon förde det vidare. Det har lett till goda resultat som jag hoppas kan bli ännu bättre framöver. Men mycket hade redan rensats bort i den svenska skolan. Margareta i Norrköping efterlyser diskussioner på alla lektioner om hur man ska uppträda. Ja, etiska samtal i skolan fanns tidigare då man faktiskt sysslade med just detta och tog upp etiska dilemman och diskuterade vad som var rätt och fel och liksom impregnerade barnen på ett annat sätt än man gör i dagens skola. Detta har vi kristdemokrater fört fram i alla tänkbara sammanhang, och det tänker vi fortsätta att göra. Nu har jag en konkret fråga som berör en mindre del men ändå en viktig del i denna lagstiftning. Den handlar om diskrimineringsgrunderna. Varför tar vi inte med alla diskrimineringsgrunder om vi nu ska genomföra en ny lagstiftning? Det saknas nämligen två. Det gäller språk och politisk uppfattning. De finns med i barnkonventionen, och de finns med i FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Men i den här lagstiftningen finns de inte med. Och vi har en viss bakgrund i historien, särskilt när det gäller språk, som skulle göra att det var väldigt viktigt att de fanns med. Jag förstår inte varför de inte gör det.

Anf. 47 Ibrahim Baylan (S)

Herr talman! Det är beklämmande att höra Inger Davidson i sitt första anförande kalla den här lagen för något nödvändigt ont. Jag tycker inte att den är något nödvändigt ont. Jag tycker att det är en bra lagstiftning därför att den stärker elevernas rättigheter. Den förtydligar skolans ansvar. Och jag tror att det behövs, inte därför att det i dag inte pågår ett arbete, det gör det, vilket Inger Davidson mycket väl känner till. Vi ser att man i många skolor har ett väldigt väl fungerande värdegrundsarbete. Man för diskussioner och resonemang. Men det är inte så i alla skolor. Och vi har fortfarande elever som känner sig kränkta, även om de blir färre. Och även om det i alla nationella och internationella undersökningar uppges att de blir färre är det inte acceptabelt för oss att de fortfarande finns kvar. Därför är det beklämmande att höra Inger Davidson kalla detta för ett nödvändigt ont. Men det är glädjande att ni ändå kommer att rösta för detta. Det är de gängse diskrimineringsgrunder som vi har i annan lagstiftning som även finns i denna lagstiftning. Vi har på det sättet inte gått längre. Men i ett avseende har vi gått längre i denna lagstiftning, och det handlar just om regleringen av annan kränkande behandling mellan elever. Det handlar nämligen inte om arbetsmarknaden, det handlar om skolor där det inte bara handlar om relationer mellan elever och lärare utan faktiskt också om hur elever behandlar varandra. Då är det viktigt för oss att det är tydligt att också skolan har ett ansvar för det - vad som händer på rasterna och i klassrummet om elever trakasserar eller kränker varandra. Den typen av mobbning eller trakasserier regleras också i den lagstiftningen. På det viset blir det en unik lagstiftning, inte bara här i Sverige. Jag hörde att någon av den borgerliga alliansens företrädare undrade varför man inte tittar på hur man har gjort i andra länder. Det har vi gjort. Det finns inget annat land i Europa som har reglerat just detta mellan elever. Och på det viset är detta en unik lagstiftning som jag tror att vi, och framför allt eleverna, kommer att ha stor glädje av.

Anf. 48 Ana Maria Narti (Fp)

Herr talman! När min son, som nu är 32, var fyra år kom han hem från förskolan och sade: Mamma! Säg till dem att inte längre kalla mig för "yrklänning"! Han visste inte vad utlänning var, men han var redan mobbad därför att mamma talade svenska med brytning. Jag tror att skolministern förstår att jag är en av de mest besatta när det gäller att stoppa mobbning och diskriminering bland barn. Barnen lider oändligt mycket mer än de vuxna när de utsätts för den här behandlingen. Det är helt obegripligt för ett barn varför just han eller hon ska drabbas. Just därför att jag vill att vi ska gå mycket bestämt fram och därför att jag har denna bakgrund i skolhistorien tillsammans med Yngve Persson, socialdemokrat, vill jag att vi ska göra slut på de ideologiska illusioner som under en lång tid har åstadkommit så mycket lidande bland barnen. Stiftelsen Våga va dig själv skulle inte behövas om skolan reagerade. Just i det här fallet vet vi att skolan visste vad som hände och inte gjorde någonting. Om vi kritiserar den lag som läggs fram så är det därför att den fortfarande är otydlig och obestämd. Man behöver gå längre.

Anf. 49 Ibrahim Baylan (S)

Herr talman! Det gläder mig dock att Folkpartiet tänker rösta för den här lagstiftningen. Jag tror att vi kan vara överens om att det behövs. Vi kan ha olika ambitionsnivåer och vi kan också vara oeniga om när man ska lägga fram detta. Skulle man ha väntat i ytterligare några år eller ska man lägga fram det nu? Jag tycker att det är tråkigt att Folkpartiet och de andra i den borgerliga alliansen inte lyckas övertala det största partiet, Moderaterna, att också ställa sig bakom en sådan här lagstiftning. Det gör att det blir otydligt om en sådan här lagstiftning skulle överleva exempelvis ett regeringsskifte. Det vore bra att ha det klart före valet. Sveriges elever har rätt att förvänta sig att det finns en sådan lagstiftning också om det skulle bli så olyckligt att den borgerliga alliansen vinner valet. Man kan fråga sig vad det är som är otydligt i detta. Jag menar att det tydligt framgår vems ansvaret är. Det är skolans ansvar. Det är skolans ansvar att bedriva ett förebyggande arbete. Det är skolans ansvar att åtgärda till exempel sådana fall som jag läste om i det brev som jag har fått från Margareta i Norrköping. Det är viktigt att det är ett tydligt ansvar. Det är också tydligt vilka rättigheter eleverna har i förskolan, grundskolan, gymnasieskolan och i den kommunala vuxenutbildningen. Jag menar att när man läser propositionen så ser man inte bara vad vi definierar som till exempel mobbning utan också vad som bör ingå i sådana här likabehandlingsplaner. Jag vet inte riktigt på vilket sätt vi skulle kunna göra det här ytterligare tydligt utan att vi för den skull försöker fjärrstyra allt ifrån Sveriges riksdag. Jag tror inte att det fungerar att vi, som många här har anfört, skulle bestämma härifrån att det är den här modellen som gäller och att alla andra modeller är dåliga.

Anf. 50 Ana Maria Narti (Fp)

Herr talman! Skolministern behöver inte vara orolig. Om man läser våra reservationer ser man att vi går mycket längre fram med lagstiftningen när vi får regeringsmakten. Det finns ingenting att vara orolig för. Vad är det som är obestämt, oklart och otydligt? Jo, lärarnas och rektorernas befogenheter. Vi har varit på besök i Finland och vi har tittat på Finlands skollag. Där står det mycket tydligt vad man får göra när elever blir destruktiva i klassrummet. En av mina barns väninnor - det gäller min dotter den här gången - har nu gått lärarutbildningen. Hon har också fått små råd från erfarna lärare under den här tiden. Ett av råden var: Var aldrig ensam i klassrummet med en enda elev! Då kan eleven komma med alla möjliga anklagelser mot dig efteråt, och då har du inget sätt att freda dig på. Det är den här maktlösheten hos läraren och rektorn som gör att vi får sådana här tragiska fall som vi alla gråter över. Det är det här som måste förändras. Läs Finlands skollag! Där är det mycket tydligt att man kan åstadkomma en mycket bra och skapande arbetsmiljö i skolan med klara och tydliga befogenheter för lärare och rektor.