Tioöresmyntet m.m.

Betänkande 1990/91:FiU23

Finansutskottets betänkande 1990/91:FIU23

Tioöresmyntet m.m. (förs. 1990/91:14)

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1990/91
FiU23

Sammanfattning

I betänkandet tillstyrker utskottet ett förslag från
riksbanksfullmäktige om att tioöresmyntet skall upphöra att vara
lagligt betalningsmedel vid utgången av september 1992.

Utskottet avstyrker samtidigt ett motionsvis framfört förslag
om att avvecklingen skall skjutas upp till senare hälften av
1990-talet. Likaså avstyrker utskottet en under allmänna
motionstiden väckt motion om en penningreform.

Förslaget

I förslag 1990/91:14 har fullmäktige i riksbanken föreslagit
att riksdagen antar de vid framställningen fogade förslagen till

1.lag om tioöresmyntets upphörande som lagligt
betalningsmedel,

2.lag om ändring i lagen (1970:1029) om avrundning av vissa
öresbelopp.

De framlagda lagförslagen återfinns som bilaga till detta
betänkande.

Motionerna

Tioöresmyntet

1990/91:Fi33 av Bo Lundgren (m) vari yrkas att riksdagen med
avslag på fullmäktiges i riksbanken förslag som sin mening ger
fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförts om
tioöresmyntets upphörande som lagligt betalningsmedel.

En penningreform

1990/91:Fi702 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om den svenska kronans värde.

Utskottet

Tioöresmyntet

I lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank anges i 6 § att mynt
får ges ut med valörerna tio öre, femtio öre, en krona, fem
kronor och tio kronor. Med de begränsningar som följer av denna
föreskrift får riksbanken numera ensam bestämma vilka mynt som
skall ges ut och hur de skall vara utformade. Riksbanken kan på
egen hand också besluta att en gällande myntvalör skall
avvecklas. Däremot saknar riksbanken befogenhet att besluta om
demonetarisering av mynt, dvs. att föreskriva att ett visst mynt
inte längre skall vara lagligt betalningsmedel. Sådana
bestämmelser skall meddelas genom lag vilket innebär att det
ankommer på riksdagen att fatta erforderliga beslut.

Riksbanksfullmäktige har redan den 19 april 1990 beslutat att
tioöresmyntet skall avvecklas och att nuvarande
femtioöresmynt skall ersättas av en ny nickelfri femtioöring. I
den nu aktuella framställningen föreslår fullmäktige att
riksdagen dels antar en lag om att tioöresmyntet skall upphöra
att vara lagligt betalningsmedel vid utgången av september 1992,
dels anpassar lagen (1970:1029) om avrundning av vissa
öresbelopp till den nya situationen. Fullmäktige anför tre skäl
som motiv för sitt förslag, nämligen tioöresmyntets ringa värde,
de höga tillverkningskostnaderna och allmänhetens obenägenhet
att vilja använda tioöringar.

I motion Fi33 förordar Bo Lundgren (m) att
demonetariseringen av tioöringen senareläggs och inte genomförs
förrän tidigast 1995, bl.a. med hänsyn till de
inflationsförväntningar som en sådan förändring i myntserien kan
föra med sig. Motionären framhåller att Sverige befinner sig i
ett bekymmersamt ekonomisk-politiskt läge, där ett av de
allvarligaste problemen är de rådande inflationsförväntningarna.
Det är av stor vikt att den svenska prisutvecklingen snarast kan
bringas ned till europeisk nivå. Motionären erinrar om att under
såväl 1990 som 1991 har konsumentprisindex stigit med i
genomsnitt ca 3 procentenheter till följd av höjda indirekta
skatter och andra politiska beslut. Att ytterligare förstärka
intrycket av att den svenska kronan representerar ett lågt värde
förbättrar inte möjligheterna att bryta de rådande
inflationsförväntningarna.

Utskottet får för egen del anföra följande. I juli 1985
slopades fem- och tjugofemöringarna. Efter denna ändring i
myntserien uppstod snabbt en brist på tioöringar vilken kunde
hävas först sedan produktionen ökat kraftigt. En kampanj för
bättre återcirkulation av tioöringar har också genomförts.
Allmänhetens obenägenhet att använda sig av detta mynt har dock
fortsatt. Som en följd härav försvinner varje år 10 % av de
tioöringar som är i cirkulation vid årets början. Denna andel
tenderar dessutom att stiga från år till år.

År 1989 tillverkades 220 miljoner tioöringar, vilket var nära
fyra gånger så många som före ändringen i myntserien. Året därpå
sjönk produktionen något men fortfarande behövde 200 miljoner
mynt av detta slag tillverkas. Kostnaden för att tillverka en
tioöring uppgår till i runt tal 20 öre. Nämnas kan också att det
numera (1990) kostar ca 1 milj.kr. per vecka att upprätthålla en
erforderlig stock av tioöringar.

Som framhålls i motion Fi33 (m) kan ett avskaffande av
tioöringen uppfattas som en anpassning till en fortgående
penningvärdesförsämring och därigenom hos allmänheten förstärka
förväntningarna om fortsatt inflation. Samma synpunkter
framförde statens pris- och konkurrensverk (SPK) när verket
i februari 1988 yttrade sig i frågan till riksbanken. De direkta
konsekvenserna av nya avrundningsregler i större intervall kunde
dock enligt SPK betraktas som marginella. I yttrandet framhöll
SPK också att med femtioöringen som lägsta valör skulle handeln
och bankväsendet kunna göra vissa rationaliseringsvinster.
Som SPK såg det skulle det vid rådande inflationstakt förr eller
senare bli nödvändigt att avskaffa tioöresmyntet. Det handlade
därför inte så mycket om att vara för eller mot en sådan
förändring utan mer att invänta rätt tidpunkt. I sitt nu tre år
gamla yttrande ansåg SPK därför att det var "rimligt att vänta
några år innan denna reform tas upp till förnyad prövning".

I likhet med SPK och motionären hyser utskottet betänkligheter
för främst den psykologiska effekt som avskaffandet av
tioöringen kan föra med sig och de återverkningar detta
eventuellt kan få på allmänhetens inflationsförväntningar. Mot
denna omständighet skall dock ställas det alltmer tilltagande
svinnet av tioöringar och de betydande kostnader som åtgår för
att förse marknaden med ett mynt, som inte bara allmänheten utan
också handeln allt mindre efterfrågar. På vissa orter har
sålunda butiker på eget initiativ redan infört
femtioöresavrundning eller på annat sätt anpassat sig till ett
system utan tioöringar. Eftersom denna utveckling sannolikt
kommer att accentueras gör utskottet den bedömningen att tiden
nu är mogen för att avskaffa tioöringen och att detta bör ske
vid en inte alltför avlägsen tidpunkt. I annat fall är risken
påtaglig för att marknaden på egen hand avskaffar detta mynt.
Den av SPK förordade tidsrymden före en indragning kommer därmed
att tillgodoses.

Med det anförda biträder utskottet riksbanksfullmäktiges
förslag om att tioöresmyntet skall upphöra att vara lagligt
betalningsmedel vid utgången av september 1992 och att man vid
samma tidpunkt inför nya regler för öresavrundning. Fullmäktiges
förslag till lagändringar har fogats som en bilaga till
betänkandet. Samtidigt avstyrker utskottet bifall till motion
Fi33 (m).

En penningreform

I motion Fi702 av Bertil Persson (m) föreslås att en
penningreform genomförs varvid en ny krona skall motsvara tio av
dagens. Inflationen har kraftigt urholkat den svenska kronans
värde, och en penningreform med angiven inriktning skulle enligt
motionären också ge större reciprocitet gentemot USA och
Storbritannien.

Utskottet delar inte motionärens syn på behovet av en
penningreform av angivet slag. Utskottet vill i sammanhanget
också erinra om att den svenska kronans nuvarande värde nära
överensstämmer med flera andra närstående länders myntenheter,
som t.ex. den franska francen samt den norska och danska kronan.
Ej heller för att uppnå bättre överensstämmelse med andra
länders valutor finner utskottet det därför påkallat med den
föreslagna myntreformen. Med det anförda avstyrker utskottet
motion Fi702 (m).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tioöresmyntet
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Fi33 antar
riksbanksfullmäktiges i förslag 1990/91:14 framlagda förslag
till
dels lag om tioöresmyntets upphörande som lagligt
betalningsmedel,
dels lag om ändring i lagen (1970:1029) om avrundning av
vissa öresbelopp,

2. beträffande en penningreform
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi702.

Stockholm den 18 april 1991

På finansutskottets vägnar

Hans Gustafsson

Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland
Sundgren (s), Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s),
Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris
Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne Kjörnsberg (s), Filip
Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove
Hagberg (v), Carl Frick (mp) och Marianne Carlström (s).

Särskilt yttrande

En penningreform (mom.2)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m)
anför:

Förslaget om en penningreform har anknytning till frågan om
myntseriens utformning. Tidigare bestod myntserien av dels tre
kopparmynt i stigande storlek i valörerna ett, två och fem öre,
dels sex silvermynt, även de i stigande storlek i valörerna
tio, tjugofem och femtio öre samt en, två och fem kronor. Efter
hand har kopparmynten samt tjugofemöresmyntet och
tvåkronorsmyntet antingen demonetariserats eller på annat sätt
tagits ur praktiskt bruk.

Nästa år, när även tioöresmyntet demonetariserats, kvarstår i
myntserien tre större och förhållandevis ohanterliga mynt.
Dessutom tillkommer ett nytt tiokronorsmynt med en diameter som
är något mindre än femtioöringens. En växelkassa av samma
omfattning som för exempelvis tjugo år sedan är i dag betydligt
tyngre och mer skrymmande.

Enligt vår mening ter det sig motiverat att samlat se över
myntens form, vikt och utseende i syfte att på sikt utforma en
myntserie med lätthanterliga mynt vars inbördes storlek och
utseende uppfattas som logisk och konsekvent.

Riksbanksfullmäktiges lagförslag
Bilaga

1Förslag till
Lag om tioöresmynts upphörande som lagligt betalningsmedel

Härigenom föreskrivs följande.

Tioöresmynt skall upphöra att vara lagligt betalningsmedel vid
utgången av september 1992.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1992.

2Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:1029) om avrundning av vissa
öresbelopp

50>