Tillfällig försäljning

Betänkande 1990/91:NU14

Näringsutskottets betänkande 1990/91:NU14

Tillfällig försäljning

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
NU14

Ärendet

I detta betänkande behandlas proposition 1990/91:17 om
tillfällig försäljning, vari framläggs förslag till en ny lag om
sådan försäljning, och de fyra motioner som har väckts med
anledning av propositionen.

Synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats dels av
företrädare för Handelsanställdas förbund och Sveriges
köpmannaförbund, dels av företrädare för Torg- och
marknadshandlarnas ekonomiska riksförening. Från
Köpmannaförbundet har också en skrivelse inkommit. Vidare har en
skrivelse ingivits av Svenska kommunförbundet.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ny lag om
tillfällig försäljning. Den nya lagen innebär bl.a. att det inte
längre skall gälla generellt krav på tillstånd för att sådan
handel skall få bedrivas. Om det emellertid behövs med hänsyn
till varuförsörjningen skall en kommun kunna införa krav på
tillstånd för försäljning av kläder, skor och livsmedel.
Regleringen bör helt avskaffas, anförs det i en reservation (m,
fp). I en annan (c) krävs att tillståndskrav också skall kunna
införas beträffande möbler, mattor och husgeråd.

Vidare tillstyrker utskottet enhälligt regeringens förslag om
att alla näringsidkare som bedriver tillfällig försäljning skall
vara skyldiga att lämna konsumenten upplysning om namn m.m. För
närvarande omfattas bl.a. torg- och marknadshandel inte av sådan
skyldighet.

Propositionen

Förslag

Regeringen föreslår -- efter föredragning av statsrådet Margot
Wallström -- att riksdagen antar förslag till
1. lag om tillfällig försäljning,
2. lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa
bestämmelser angående marknader,
3. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617).

Regeringen har inhämtat lagrådets yttrande i ärendet. Det
förstnämnda lagförslaget återges i bilaga till detta
betänkande (s.16f.).

Huvudsakligt innehåll

Regeringen föreslår att den tillfälliga handeln delvis skall
avregleras. Enligt nuvarande lagstiftning får sådan handel
bedrivas endast efter särskilt tillstånd. I propositionen
föreslås att tillfällighetshandel i princip skall vara fri. Om
det emellertid behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett
område, skall kommunen efter regeringens bemyndigande kunna
införa krav på tillstånd i området. Tillståndskravet skall kunna
omfatta tillfällig försäljning av kläder, skor och sådana
livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället.

Vidare föreslås i propositionen att de näringsidkare som
bedriver tillfällig försäljning skall vara skyldiga att lämna
konsumenten upplysning om sitt namn, sin postadress och sitt
telefonnummer. För närvarande gäller inte sådan skyldighet vid
torg- och marknadshandel eller vid försäljning på mässor och
utställningar.

Föreskrifterna föreslås bli upptagna i en ny lag om tillfällig
försäljning, vilken skall ersätta lagen (1975:985) om tillfällig
handel.

Slutligen föreslår regeringen att marknadshandel skall
regleras på samma sätt som offentliga tillställningar i allmänna
ordningsstadgan (1956:617). En följd av detta är att den s.k.
marknadskungörelsen från år 1941 upphävs.

Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 1991.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som har väckts med anledning av propositionen är
följande:

1990/91:N1 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen antar förslaget till lag om tillfällig försäljning med
de ändringar som anges i motionen.

1990/91:N2 av Rune Backlund (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 3§ lagen om tillfällig
försäljning får följande lydelse:
Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område,
får regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i
området av kläder, skor, möbler, mattor, husgeråd eller sådana
livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får ske
bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger.
Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5§.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter
som avses i första stycket.
2. att riksdagen beslutar att 2§ lagen om tillfällig
försäljning får följande lydelse:
Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl
synlig skylt eller på annat verksamt sätt lämnas upplysning om
näringsidkarens namn, postadress och telefonnummer samt det
nummer som näringsidkaren är registrerad under enligt lagen
(1968:430) om mervärdeskatt.
Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger
300 kr., skall informationen dessutom lämnas skriftligen till
konsumenten.

1990/91:N3 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår 3--10§§ samt 13 och 14§§ i
regeringens lagförslag,
2. att riksdagen beslutar att 11 och 12§§ ges följande
beteckning och lydelse:
3§
Till böter, högst ettusen kronor, skall den dömas som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2§. I ringa fall
skall inte dömas till ansvar.
4§
Näringsidkaren ansvarar enligt 3§ för sådan gärning som där
beskrives, om den har begåtts i hans rörelse och han har
haft eller borde ha haft vetskap om gärningen.

1990/91:N4 av Kurt Ove Johansson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att obligatorisk tillståndsprövning
fortfarande skall gälla för tillfällig handel.

Motivering

Den gällande tillståndsprövningen för tillfällig handel skall
bibehållas, krävs det i motion 1990/91:N4 (s). Det finns flera
anledningar till nuvarande lagstiftning på området, anförs det.
Till gagn för konsumenternas intresse skall de fasta
försäljningsställenas existens säkras och ökad köptrygghet vid
tillfällig handel skapas. Vidare skall den fasta handeln skyddas
mot otillbörlig konkurrens. Ett tredje syfte med
tillståndsprövningen är att sörja för sysselsättningen inom den
fasta handeln. Motionärerna erinrar om att kommunerna genom det
kommunala planmonopolet har möjlighet att styra den fasta
handelns omfattning och lokalisering. De menar att kommunerna
bör ges ett motsvarande ansvar beträffande den tillfälliga
handeln. Härigenom kan kommunerna tillförsäkra sig att de lokala
varuförsörjningsplanerna fullföljs på ett tillfredsställande
sätt. Enligt motionärerna är det också av betydelse för den
fasta handeln att konkurrensen med den tillfälliga handeln kan
ske på lika villkor. Bl.a. borde den tillfälliga handelns
skyldighet att betala arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt
uppmärksammas.

I en marknadsekonomi är det konsumenternas fria val av varor
och inköpsställe som skall styra utvecklingen inom handeln, sägs
det i motion 1990/91:N1 (m). En fri företagsetablering är en av
marknadsekonomins viktigaste grundpelare. Enligt motionärerna
skulle den föreslagna regleringen av tillfällig handel med
kläder, skor och livsmedel utgöra ett onödigt intrång i
näringsfriheten. Utöver vad som krävs av miljö-, hälso- och
ordningsskäl finns inget behov av reglering av den tillfälliga
handeln. I motionen riktas kritik mot det kommunala
planmonopolet; detta hämmar mångfald och konkurrens inom
detaljhandeln och bör upphävas.

Liknande synpunkter kommer till uttryck i motion 1990/91:N3
(fp). Motionärerna välkomnar i och för sig inriktningen av
regeringens förslag. En avreglering av detaljhandeln är till
fördel för konkurrensen och därmed även för konsumenterna, heter
det. Dock borde man ta steget fullt ut och helt avskaffa
tillståndskraven för bedrivande av tillfällig handel. De skäl
som anförs i propositionen för att tillståndsplikten skall
bibehållas är inte övertygande, anser motionärerna. De påpekar
också att kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen och
statens pris- och konkurrensverk har föreslagit att regleringen
av den tillfälliga handeln skall upphävas.

Det föreslagna tillståndskravet bör inte endast kunna omfatta
försäljning av kläder, skor och livsmedel, anförs det i motion
1990/91:N2 (c). Enligt motionären bör tillståndsplikt kunna
införas även beträffande möbler, mattor och husgeråd. Han menar
att utbudet av möbler och husgeråd kan hotas i vissa landsdelar
av kringföringshandeln. Motionären pläderar vidare för att den
av regeringen föreslagna informationsskyldigheten vid tillfällig
försäljning skall gälla också uppgift om det nummer under vilket
näringsidkaren är registrerad enligt lagen (1968:430) om
mervärdeskatt. Denna utvidgning, sägs det, skulle på ett
effektivt sätt begränsa möjligheten för oseriösa handlare att
öppet verka på marknader och torg. Det finns enligt motionären
försäljare som medvetet struntar i att betala mervärdeskatt och
lagstadgade avgifter. De konkurrerar därmed inte på lika villkor
med övriga näringsidkare.

Kompletterande uppgifter

Gällande bestämmelser

Bakgrund

Försäljningen av varor till konsument sker på många olika
sätt. Torghandel och marknadshandel tillhör våra äldsta
handelsformer. Tillfällig handel i vid bemärkelse är av mycket
skiftande karaktär och bedrivs i flera former. Bland dessa kan
följande nämnas: försäljning i tillfälligt utnyttjade lokaler,
kringföringsförsäljning (t.ex. hemförsäljning och försäljning
från varubussar), försäljning i samband med olika arrangemang
(såsom marknader och mässor), torghandel, annan
utomhusförsäljning (t.ex. försäljning från stånd eller bärbara
lådor) och auktionsförsäljning.

Det finns en rad bestämmelser som på skilda sätt berör de
olika formerna av tillfällighetshandel. Förutom rent
näringsrättsliga regler har det uppställts regler som har sin
grund i bl.a. ordnings- och konsumentintressen. Vid sidan av de
generella föreskrifter som gäller för visst slag av handel finns
det särskilda bestämmelser om försäljning av vissa varor, t.ex.
livsmedel och begagnade varor. Handel med livsmedel regleras
från hygienisk synpunkt genom bestämmelser i bl.a.
livsmedelslagen (1971:511). Lagen (1981:2) om handel med skrot
och begagnade varor syftar bl.a. till att förebygga att
stöldgods avsätts inom handeln. I det följande redogörs för
gällande allmänna bestämmelser om egentlig tillfällig handel,
torghandel samt marknader och mässor.

Tillfällig handel

Den tillfälliga handeln regleras främst genom lagen (1975:985)
om tillfällig handel. Med sådan handel förstås i lagen (1§)
att någon på ett av honom tillfälligt begagnat
försäljningsställe eller under kringföring yrkesmässigt säljer
varor som han för med sig. Som tillfällig handel anses dock inte
försäljning till näringsidkare. Lagen omfattar inte heller
torghandel, marknadshandel, handel på mässa eller utställning
eller handel som anordnas i samband med offentliga
tillställningar eller sammankomster för framförande av
konstnärligt verk.

Lagen innehåller två huvudpunkter. Enligt den ena får (3§)
tillfällig handel bedrivas endast efter särskilt tillstånd.
Kravet på tillstånd gäller emellertid inte handel med bl.a.
livsmedel och blommor. Tillstånd får (4§) lämnas endast om den
avsedda handeln är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt
eller om det annars föreligger särskilda skäl. Frågan om
tillstånd prövas (5§) normalt av länsstyrelsen. Länsstyrelsens
beslut kan (11§) överklagas till kommerskollegium, vars beslut
i sin tur kan överklagas till regeringen.

Enligt den andra huvudpunkten i lagen (9§) är den som
bedriver tillfällig handel skyldig att lämna uppgift -- genom
anslag eller på annat sätt -- om namn, adress och telefonnummer.
Fordras enligt lagen tillstånd för handeln skall informationen
lämnas till köparen i skriftlig form.

Hemförsäljningslagen (1981:1361) tillämpas när en
näringsidkare vid hembesök eller genom telefonförsäljning
yrkesmässigt säljer lös egendom till en konsument. Lagen gäller
dock inte om den sammanlagda köpesumman understiger 300 kr.
Enligt lagen är konsumenten inte bunden av köpet om han ångrar
sig inom en vecka. I samband med att avtal träffas skall
näringsidkaren överlämna en handling till konsumenten med
information om bl.a. ångerrätten. Enligt de anvisningar som
konsumentverket på regeringens uppdrag har utfärdat skall sådan
handling innehålla uppgift om säljarens namn, adress och
telefonnummer.

Torghandel

Uttryckliga bestämmelser om upplåtelse av område för
torghandel saknas i gällande rätt. Kommunernas befogenhet att
utse en torghandelsplats anses följa av allmänna
kommunalrättsliga grundsatser enligt 1kap. 4§ kommunallagen
(1977:179). Någon skyldighet för kommunen att upplåta sådan
plats finns dock inte.

Enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) får (2§)
försäljningsstånd eller liknande anordningar inte ställas upp på
allmän plats inom stadsplanelagt område utan tillstånd av
polismyndigheten. Tillstånd krävs dock inte för försäljning på
område som är upplåtet till allmän försäljningsplats. Om
kommunen inte tillåter en allmän torghandel krävs sålunda
tillstånd av polismyndigheten för den som vill bedriva handel på
allmän plats. För sådan handel krävs också tillstånd enligt
lagen om tillfällig handel. Kommunen har tillerkänts ett
avgörande inflytande vid tillståndsprövningen enligt allmänna
ordningsstadgan. Innan polismyndigheten meddelar tillstånd skall
nämligen yttrande inhämtas från kommunen, och om denna avstyrker
får tillstånd inte lämnas.

Ordningsstadgeutredningen, som har haft i uppdrag att göra en
översyn av allmänna ordningsstadgan, avlämnade år 1985 sitt
slutbetänkande (SOU 1985:24) Ordningslag. I detta föreslås ingen
saklig ändring av de nyssnämnda bestämmelserna i allmänna
ordningsstadgan. De föreslagna ändringarna är endast av
redaktionell karaktär. Utredningens förslag, som har
remissbehandlats, bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Kommunens föreskrifter om ordningen vid torghandel kan
meddelas i en särskild torghandelsstadga. Denna skall antas av
kommunfullmäktige och fastställas av länsstyrelsen. Svenska
kommunförbundet har till ledning för kommunerna utarbetat ett
normalförslag till torghandelsstadga.

Bl.a. torghandel, marknadshandel och handel på mässor och
utställningar omfattas, som tidigare har nämnts, inte av lagen
om tillfällig handel. Den informationsskyldighet som stadgas i
lagen gäller sålunda inte för sådan handel. I Kommunförbundets
normalförslag till torghandelsstadga finns emellertid en
föreskrift som ålägger den som har fast försäljningsställe på
salutorg att ha en skylt som anger namn och adress.

Marknadshandel

Kungörelsen (1941:206) med vissa bestämmelser angående
marknader, den s.k. marknadskungörelsen, reglerar tid och plats
för marknaders hållande. I övrigt saknas bestämmelser om handel
på marknader.

Enligt kungörelsen (1§) beslutar länsstyrelsen om tillstånd
att hålla marknad. Länsstyrelsen skall också årligen för varje
marknad bestämma när den får hållas. Dock gäller (2§) att en
marknad inte får anordnas på dag efter sön- eller helgdag. Om
marknaden pågår endast en dag får den inte heller hållas på en
lördag eller dag före helgdag. Länsstyrelsen har emellertid
möjlighet att medge undantag från detta. I kungörelsen anges
inte närmare vad som avses med marknad.

I allmänna ordningsstadgan anges (9§) att marknadsnöjen är
att anse som offentlig tillställning. Anordnande av
marknadsnöjen kräver sålunda tillstånd av polismyndigheten. För
marknadsarrangemang vid vilka det förekommer både försäljning av
varor och marknadsnöjen krävs alltså normalt tillstånd av både
länsstyrelsen och polismyndigheten.

Utredning om tillfällig handel

År 1985 beslutade regeringen att en särskild utredare skulle
tillkallas för att se över regleringen av olika former av
tillfällig handel. Med utgångspunkt i konsumentintresset skulle
utredaren lägga fram förslag med syfte att lagstiftningen för
yrkesmässig tillfällighetsförsäljning så långt som möjligt
skulle samordnas, förenklas och förtydligas.

Utredaren -- departementsrådet Karl-Ingmar Edstrand --
presenterade år 1989 resultatet av sitt arbete i betänkandet
(SOU 1988:46) Tillfällig handel. Där konstateras att den
nuvarande regleringen har varit mycket restriktiv. Tillstånd har
i princip endast lämnats om den tillfälliga handeln har ansetts
täcka ett behov hos konsumenterna som inte på annat sätt har
kunnat tillgodoses på orten. Enligt utredaren ter sig gällande
ordning problematisk av flera orsaker:

Lagen är svårtolkad, och avgränsningen av det reglerade
området har framstått som i viss mån godtycklig.

Den prövning som har gjorts har varit mycket schablonartad och
inte innefattat någon egentlig avvägning mellan olika
distributionsformer.

Tillståndsförfarandet har i många fall framstått som onödigt
komplicerat.

En framtida reglering av den tillfälliga handeln bör enligt
utredaren styras utifrån konsumenternas intresse av tillgång
till en god kommersiell service. Ingripanden bör göras först när
varuförsörjningen utsätts för störningar genom konkurrens från
tillfällig handel. Enligt utredarens förslag skall de kommuner
som har problem med varuförsörjningen kunna ta initiativ till
införande av tillståndskrav vid tillfällig försäljning av
livsmedel, kläder och skor. Regleringen föreslås bli begränsad
till försäljning som sker i tillfälligt hyrda lokaler eller från
fordon. Företagare med fast driftställe i kommunen skall inte
beröras av regleringen.

Enligt utredaren skall länsstyrelsen avgöra om krav på
tillstånd skall införas. Tillståndsprövningen skall sedan göras
av kommunen. Tillstånd skall lämnas om den tillfälliga
försäljningen inte kan väntas störa varuförsörjningen så att
tillgången till en tillfredsställande butiksservice med de
berörda varorna sätts i fara.

Den föreslagna regleringen omfattar inte torg- och
marknadshandel. Kommunerna skall liksom hittills få bedöma
behovet av torghandel. Beträffande marknader föreslås att dessa
i fortsättningen skall bedömas enligt de regler som gäller för
offentliga tillställningar.

Utredaren föreslår vidare att den informationsskyldighet som
gäller för näringsidkare enligt lagen om tillfällig handel skall
utvidgas till att gälla vid i princip all tillfällighetshandel.
Sålunda skall säljarens namn, adress och telefonnummer framgå
även vid torg- och marknadshandel och vid försäljning på mässor.

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena har gjorts inom civildepartementet.

Den tillfälliga handelns omfattning

Det saknas offentlig statistik över den tillfälliga handelns
omfattning. Inte heller finns i övrigt någon samlad redovisning
av omfattningen av de olika formerna av
tillfällighetsförsäljning. Mot denna bakgrund har utredningen om
tillfällig handel, vars betänkande har refererats i det
föregående, kartlagt antalet meddelade tillstånd till
tillfällighetsförsäljning.

Under åren 1980--1985 registrerades årligen i genomsnitt ca
250 ärenden om tillstånd enligt lagen om tillfällig handel.
Flest ärenden -- ca 25 per år -- registrerades hos länsstyrelsen
i Stockholms län. Antalet ärenden minskade under den senare
delen av perioden.

För att få en närmare bild av länsstyrelsernas
tillståndsgivning har utredningen granskat samtliga beslut under
perioden 1983--1985. Under denna period avgjordes sammanlagt ca
640 ärenden, varav ca 450 innebar bifall till sökandes ansökan.
Bakom de ca 450 ansökningar som bifölls fanns totalt 215 olika
sökande. Av dessa fick 56 sökande tillstånd att bedriva
kringföringshandel och 159 tillstånd att bedriva handel från
tillfälliga försäljningsställen. Kringföringshandeln gällde
försäljning av bl.a. ballonger, vindsnurror, leksaker, flaggor,
halsdukar, souvenirer, kläder och textilier. De som fick
tillstånd till handel från tillfälliga försäljningsställen sålde
framför allt kläder, skor, päls- och skinnvaror, textilier,
möbler och mattor.

Torghandel förekom hösten 1986 i ca 70% av landets kommuner.
Denna handel var starkt koncentrerad till landets södra och
mellersta delar. I Norrlandslänen fanns totalt endast 6% av
landets samtliga salutorg. De varor som säljs genom torghandel
är klassiska torghandelsvaror såsom blommor, frukt, grönsaker
och andra livsmedel, men även kläder, textilier och
hemutrustning saluförs.

År 1984 lämnades tillstånd till totalt 268 marknader. Då det
bl.a. är oklart vilka arrangemang som skall anses vara marknader
har utredningen kartlagt även andra "marknader" och
marknadsliknande arrangemang för vilka tillstånd inte har
lämnats enligt marknadskungörelsen. Inklusive de marknader för
vilka tillstånd hade lämnats hölls år 1985 enligt utredningen
totalt knappt 900 marknader i landet. De varor som säljs på
marknader är bl.a. kläder, textilier, husgeråd, lädervaror,
korg- och träarbeten, leksaker och bijouterier.

Utskottet

Enligt lagen (1975:985) om tillfällig handel krävs det
tillstånd för att sådan handel skall få bedrivas. Tillstånd får
lämnas endast om handeln är av väsentlig betydelse från
konsumentsynpunkt eller om det annars föreligger särskilda skäl.
Frågor om tillstånd prövas normalt av länsstyrelsen. Lagen
stadgar vidare att den som bedriver tillfällig handel skall
lämna uppgift om namn, adress och telefonnummer. Torghandel,
marknadshandel och handel på mässor m.m. omfattas inte av lagen
utan regleras på annat sätt. Ytterligare uppgifter om gällande
bestämmelser för olika typer av tillfällighetsförsäljning har
lämnats i ett inledande avsnitt (s.5f.).

Regeringen föreslår i proposition 1990/91:17 att lagen om
tillfällig handel skall ersättas den 1 januari 1991 av en ny
lag. Regeringens lagförslag återges i bilaga (s.16f.).
Till grund för lagförslaget ligger ett betänkande av utredningen
om tillfällig handel (se s.7). Den nya lagen innebär i
huvudsak två förändringar jämfört med nuvarande lagstiftning.

För det första skall den tillfälliga handeln delvis
avregleras. I fortsättningen skall tillfällighetshandel i
princip vara fri. Dock skall kommunen, om det behövs för
varuförsörjningen i ett område, kunna införa krav på tillstånd
för tillfällig försäljning av kläder, skor och sådana livsmedel
som inte är avsedda för förtäring på stället. Tillstånd skall
lämnas om försäljningen inte kan väntas medföra någon störning
av betydelse för varuförsörjningen inom det aktuella området.

För det andra skall gällande informationsskyldighet utvidgas
till att i princip omfatta alla former av tillfällig handel;
sålunda skall i fortsättningen skyldigheten för näringsidkare
att lämna information, genom en skylt eller på annat sätt, om
namn, adress och telefonnummer gälla även vid torg- och
marknadshandel och vid försäljning på mässor och liknande. Om
det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger 300
kr., skall informationen dessutom lämnas skriftligen till
konsumenten.

Med anledning av propositionen har fyra motioner väckts.
Motiveringen till dessa har refererats i det föregående (s.3).

Den nuvarande obligatoriska tillståndsprövningen för
tillfällighetsförsäljning skall bibehållas, krävs det i motion
1990/91:N4 (s). Enligt motionärerna måste kommunerna kunna utöva
sådant inflytande över den tillfälliga handeln att det
säkerställs att de lokala försörjningsplanerna kan fullföljas på
ett tillfredsställande sätt. För den fasta handeln, heter det
vidare i motionen, är det också av betydelse att konkurrensen
med den tillfälliga handeln kan ske på lika villkor.

Den motsatta inställningen till reglering av tillfällig handel
kommer till uttryck i motionerna 1990/91:N1 (m) och 1990/91:N3
(fp). Där krävs att den aktuella regleringen av sådan handel
helt skall upphöra. En fortsatt reglering skulle utgöra ett
onödigt intrång i näringsfriheten, anförs det i förstnämnda
motion. I den andra sägs att en avreglering av detaljhandeln är
till fördel för konkurrensen och därmed även för konsumenterna.

I motion 1990/91:N2 (c) begärs att kommunerna skall kunna
införa tillståndsplikt också i fråga om tillfällig försäljning
av möbler, mattor och husgeråd. Enligt motionären är det inte
bara tillfällighetsförsäljning av kläder, skor och livsmedel som
har en sådan omfattning att försäljningen har betydelse för
varuförsörjningen i ett område. I motionen krävs också att
näringsidkare vid tillfällig försäljning skall lämna upplysning
om det nummer under vilket han är registrerad enligt lagen
(1968:430) om mervärdeskatt. Detta skulle, menar motionären, på
ett effektivt sätt begränsa möjligheterna för oseriösa handlare
att öppet verka på marknader och torg.

Det framhålls i propositionen att en effektiv och fungerande
konkurrens oftast verkar till konsumenternas bästa. Från
konsumentsynpunkt är det viktigt att det finns tillgång till en
god kommersiell service. Emellertid, menar regeringen, kan man
inte bortse från risken för att den tillfälliga handeln i vissa
fall kan bidra till att den fasta handeln slås ut. Därför bör
enligt regeringen kommunerna kunna införa krav på tillstånd för
tillfällig försäljning i områden där sådan försäljning kan hota
varuförsörjningen. Härigenom skulle regleringen inte bli mer
ingripande än nödvändigt. Vidare menar regeringen att en
reglering som avser fler varugrupper än kläder, skor och
livsmedel skulle bli schablonartad och riskera att mer värna om
strukturen inom vissa branscher än om konsumenternas intressen.
Detta skulle, sägs det vidare, kunna innebära att konkurrensen
utan tillräckliga skäl hämmas till nackdel för konsumenterna.
Det meddelas i propositionen att regeringen avser att efter tre
år låta utvärdera om konsumenternas intressen har tillvaratagits
på bästa sätt inom ramen för den föreslagna regleringen.

Den i lagen angivna informationsskyldigheten bör enligt
regeringen ha ett renodlat konsumentbefrämjande syfte. Det
konstateras i propositionen att det finns en rad föreskrifter
som har till syfte att förhindra olika former av oegentligheter
inom handeln. Några särskilda bestämmelser härvidlag bör inte
införas för den tillfälliga handeln, anser regeringen. Vidare
erinras i propositionen om att utredningen om tillfällig handel
(SOU 1988:46 s.210) inte har funnit belägg för att
näringsidkare som driver tillfällig handel generellt sett skulle
vara mindre benägna att betala skatt än näringsidkare som driver
fast handel.

Utskottet tillstyrker först regeringens förslag om en
utvidgning av informationsskyldigheten till att gälla vid all
tillfällighetsförsäljning. Konsumenternas behov av upplysningar
om vem som svarar för en viss försäljning torde vara särskilt
framträdande när den sker vid ett tillfälligt
försäljningsställe. Utskottet finner däremot inget bärande motiv
för att den föreslagna informationsskyldigheten skall
kompletteras med en skyldighet för näringsidkaren att redovisa
sitt registreringsnummer i fråga om mervärdeskatt. Givetvis bör
olika handelsformer konkurrera på likvärdiga villkor.
Näringsidkare skall inte genom undanhållande av skatter och
avgifter kunna konkurrera ut seriöst verkande handlare. Om det
krävs ytterligare åtgärder från kontrollsynpunkt beträffande
t.ex. inbetalning av mervärdeskatt bör emellertid, menar
utskottet, i första hand de generella föreskrifter som finns på
området skärpas. Här berörd del av motion 1990/91:N2 (c)
avstyrks följaktligen.

I likhet med regeringen anser utskottet vidare att den
tillfälliga handeln bör avregleras i möjligaste mån. För att
konsumenterna skall kunna erbjudas ett stort utbud av varor och
tjänster till så låga priser som möjligt är det väsentligt med
en väl fungerande konkurrens inom handeln. Det är också viktigt
att det genom en sund konkurrens skapas förutsättningar för
förnyelse inom handeln. Det är samtidigt ett faktum att den
tillfälliga handeln i vissa fall kan utgöra ett hot mot
konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till en god
kommersiell service. Detta torde gälla främst på mindre orter.
Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag att
kommunerna skall kunna införa krav på tillstånd för tillfällig
försäljning i områden där en sådan försäljning kan hota
varuförsörjningen.

Den nya lagen skall enligt regeringens förslag träda i kraft
den 1 januari 1991. Såsom Svenska kommunförbundet har anfört i
en skrivelse till utskottet bör kommunerna ges en längre tid för
förberedelser inför den nya ordning som skall gälla. Med hänsyn
härtill anser utskottet att lagens ikraftträdande bör uppskjutas
till den 1 april 1991.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att regleringen
bör begränsas till kläder, skor och livsmedel. Tillsammans med
boendekostnaderna utgör kostnaderna för inköp av dessa varor de
tyngsta posterna i budgeten hos ett normalhushåll. Som sägs i
propositionen skulle en mer omfattande reglering, i linje med
vad som föreslås i motion 1990/91:N2 (c), bli schablonartad och
snarare vara ägnad att bevara strukturen inom vissa branscher.
Även den nu berörda delen av denna motion avstyrks sålunda av
utskottet. Av det sagda framgår att utskottet också avstyrker de
tre övriga aktuella motionerna.

Som tidigare har nämnts regleras inte torghandel av den nu
gällande lagen om tillfällig handel, och den föreslås inte
heller bli reglerad enligt den nya lagen. Torghandel får
bedrivas endast om den har sanktionerats av kommunen. För
försäljning i övrigt på allmän plats krävs för närvarande
tillstånd dels enligt lagen om tillfällig handel, dels (av
polismyndigheten) enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617). I
fortsättningen skall endast det senare tillståndskravet gälla.
Sveriges köpmannaförbund har inför utskottet tagit upp frågor
kring denna typ av tillfällighetsförsäljning, bl.a. med avseende
på gatuförsäljning i Stockholms innerstad. Som har redovisats i
det föregående (s.6) har ordningsstadgeutredningen gjort en
översyn av allmänna ordningsstadgan och lämnat förslag till en
ny ordningslag. Utredningens betänkande bereds för närvarande
inom regeringskansliet. Enligt uppgift avses en proposition i
ärendet bli avlämnad till riksdagen under år 1991. De frågor som
Köpmannaförbundet har aktualiserat inför utskottet torde delvis
komma att beröras i denna proposition.

I proposition 1990/91:17 föreslås också att den s.k.
marknadskungörelsen (1941:206) skall upphävas. Enligt denna
krävs det (se s.7) tillstånd av länsstyrelsen för att man
skall få hålla marknad. Enligt regeringens förslag skall
marknader och mässor betraktas som offentliga tillställningar
och därmed regleras enligt allmänna ordningsstadgan.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
Utskottet tillstyrker dessa lagändringar. Dock bör tidpunkten
för ikraftträdandet ändras till den 1 april 1991.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ny lag om tillfällig försäljning
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:N1, 1990/91:N2,
1990/91:N3 och 1990/91:N4 antar det i proposition 1990/91:17
framlagda förslaget till lag om tillfällig försäljning, dock med
ändring av tidpunkten för ikraftträdandet enligt utskottets
förslag i bilaga,

2. beträffande marknader och mässor
att riksdagen antar de i proposition 1990/91:17 framlagda
förslagen till
a) lag om upphävande av kungörelsen (1941:206) med vissa
bestämmelser angående marknader,
b) lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617),
i båda fallen dock med ändring av tidpunkten för
ikraftträdandet till den 1 april 1991.

Stockholm den 20 november 1990

På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune
Jonsson (s), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Birgitta
Johansson (s), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s),
Reynoldh Furustrand (s), Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v),
Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s), Mats Lindberg (s), Karin
Falkmer (m), Kjell Ericsson (c) och Håkan Hansson (c).

Reservationer

1. Ny lag om tillfällig försäljning (mom.1)

Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gudrun
Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.11 som
börjar med "I likhet" och slutar med "aktuella motionerna" bort
ha följande lydelse:

Utskottet avstyrker däremot regeringens förslag om en fortsatt
reglering av den tillfälliga handeln. Såsom föreslås i
motionerna 1990/91:N1 (m) och 1990/91:N3 (fp) bör den aktuella
regleringen helt avskaffas. Samma inställning har också de
konkurrensvårdande myndigheterna -- näringsfrihetsombudsmannen
och statens pris- och konkurrensverk -- intagit. En fri
företagsetablering är ett centralt inslag i marknadsekonomin.
Ingrepp i näringsfriheten, t.ex. genom den i propositionen
föreslagna regleringen, motverkar konsumenternas intresse av att
få tillgång till ett rikt utbud av varor och tjänster till så
låga priser som möjligt. Det kommunala planmonopolet är
ytterligare ett exempel på ett sådant ingrepp som bör
elimineras.

De argument som anförs i propositionen för att den tillfälliga
handeln skall kunna regleras även fortsättningsvis finner
utskottet sålunda inte bärande. Utöver vad som krävs av hälso-
och ordningsskäl finns det inget behov av reglering av denna
handel.

Utskottet föreslår alltså att de föreslagna föreskrifterna om
tillståndskrav utgår ur den nya lagen. Av detta följer att
motionerna 1990/91:N2 (c) och 1990/91:N4 (s) avstyrks, den
förstnämnda i här aktuell del.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande ny lag om tillfällig försäljning
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:N1 och
1990/91:N3 och med avslag på motionerna 1990/91:N2 och
1990/91:N4 antar det i proposition 1990/91:17 framlagda
förslaget till lag om tillfällig försäljning med uteslutande av
3--10 och 13 och 14§§ och med ändring av 11 och 12§§ och
övergångsbestämmelserna enligt alternativt förslag i det
följande:

Straff

Regeringens förslag Alternativt förslag

11§Till böter, högst 3§Till böter, högst
ettusen kronor, skall den ettusen kronor, skall den
dömas som uppsåtligen dömas som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot eller av oaktsamhet bryter mot
2§ eller 10§ andra 2§. I ringa fall skall inte
stycket. Till böter skall dömas till ansvar.
den dömas som
uppsåtligen eller av
oaktsamhet 1. bedriver
försäljning utan
föreskrivet tillstånd,
eller 2. bryter mot villkor
som har ställts upp med
stöd av 8§ andra
stycket. I ringa fall skall
inte dömas till ansvar.

12§Näringsidkaren 4§Näringsidkaren
ansvarar för en sådan ansvarar för en sådan
gärning som avses i 11§, gärning som avses i 3§,
om den har begåtts i hans om den har begåtts i hans
rörelse och han har haft rörelse och han har haft
eller borde ha haft vetskap om eller borde ha haft vetskap om
gärningen. gärningen.

1. Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1991, då den 1 januari 1991, då
lagen (1975:985) om lagen (1975:985) om
tillfällig handel skall tillfällig handel skall
upphöra att gälla. upphöra att gälla.

2. Sådana tillstånd
för försäljning av
kläder, skor eller
livsmedel som har meddelats
enligt den upphävda lagen
gäller fortfarande. I
fråga om sådana
tillstånd skall
föreskrifterna i den lagen
tillämpas.
2. Ny lag om tillfällig försäljning (mom.1)

Kjell Ericsson (c) och Håkan Hansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.11 som
börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "aktuella
motionerna" bort ha följande lydelse:

Som föreslås i motion 1990/91:N2 (c) bör dock regleringen av
den tillfälliga handeln inte begränsas till försäljning av
kläder, skor och livsmedel. I enlighet med motionärernas förslag
bör tillståndsplikt kunna införas även beträffande möbler,
mattor och husgeråd. Från konsumentsynpunkt är det angeläget att
den fasta handelns utbud av dessa varor, särskilt på mindre
orter, inte äventyras. Regeringen bör snarast utarbeta en
ändamålsenlig avgränsning av de tre varugrupperna och därefter
återkomma till riksdagen med erforderligt förslag så att nämnda
komplettering i lagen kan träda i kraft den 1 april 1991.
Riksdagen bör genom ett uttalande uppmana regeringen härtill.
Den här berörda delen av motion 1990/91:N2 (c) skulle med ett
sådant uttalande bli väsentligen tillgodosedd. De tre övriga
aktuella motionerna avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande ny lag om tillfällig försäljning
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N2 yrkande 1 och
med avslag på motion 1990/91:N1, motion 1990/91:N2 yrkande 2 och
motionerna 1990/91:N3 och 1990/91:N4
dels antar det i proposition 1990/91:17 framlagda
förslaget till lag om tillfällig försäljning, dock med ändring
av tidpunkten för ikraftträdandet enligt utskottets förslag
i bilaga,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Förslag till
Lag om tillfällig försäljning
Bilaga

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 §Denna lag gäller när en näringsidkare yrkesmässigt
säljer varor till konsumenter. Den skall dock inte tillämpas vid
försäljning som bedrivs
stadigvarande från ett fast tillverknings- eller
försäljningsställe eller i
omedelbar anslutning till näringsidkarens fasta tillverknings-
eller försäljningsställe.

Informationsskyldighet

2 §Vid försäljning som omfattas av denna lag skall
genom en väl synlig skylt eller på något annat verksamt sätt
lämnas upplysning om näringsidkarens namn, postadress och
telefonnummer.
Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala
överstiger 300
kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till
konsumenten.
Denna paragraf gäller inte vid sådan försäljning som
omfattas av hemförsäljningslagen (1981:1361).

Föreskrifter om tillståndskrav

3 §Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i
ett område, får
regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i området
av kläder,
skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på
stället får
ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området
ligger. Sådana
föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5§.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela
föreskrifter som
avses i första stycket.

4 §I 3 § avses med
livsmedel: varor som avses i 1§ 1 livsmedelslagen
(1971:511),
kläder: varor som avses i 61 eller 62 kap. tulltaxelagen
(1987:1068),
skor: varor som avses i 64 kap. tulltaxelagen.

5 §Föreskrifter enligt 3 § får meddelas bara i fråga
om försäljning som sker
i en lokal eller ett liknande utrymme som näringsidkaren
utnyttjar vid
enstaka tillfällen eller för en kortare tid, eller
från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för
försäljning eller
transport av varor.
Föreskrifterna får dock inte avse försäljning
inom en lokal där någon annan näringsidkare bedriver
stadigvarande
försäljning,
från ett fordon som har ställts upp efter tillstånd enligt
2§ allmänna
ordningsstadgan (1956:617) eller på ett salutorg eller någon
liknande
plats som kommunen har upplåtit till allmän
försäljningsplats, eller
vid offentliga tillställningar som avses i allmänna
ordningsstadgan
eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen
(1956:618) om
allmänna sammankomster.

Tillstånd

6 §Frågor om tillstånd prövas av den kommunala nämnd
som kommunfullmäktige bestämmer.

7 §Tillstånd skall lämnas, om försäljningen inte kan
väntas medföra
någon störning av betydelse för varuförsörjningen inom området.

8 §Tillstånd ges för ett bestämt tillfälle eller för
en viss tid, högst tre år i sänder.
Ett tillstånd får förenas med villkor.

9 §Ett tillstånd får återkallas, om en föreskrift i
denna lag eller en föreskrift eller ett villkor som har
meddelats med stöd av lagen i något
väsentligt avseende har satts åsido.

10 §Den kommunala nämnd som avses i 6§ skall utfärda
bevis om
meddelat tillstånd.
Tillståndsbeviset i original eller kopia skall föras med vid
försäljningen.

Straff

11 §Till böter, högst ettusen kronor, skall den dömas
som uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot 2§ eller 10§ andra stycket.
Till böter skall den dömas som uppsåtligen eller av
oaktsamhet
1. bedriver försäljning utan föreskrivet tillstånd, eller
2. bryter mot villkor som har ställts upp med stöd av 8§
andra stycket.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

12 §Näringsidkaren ansvarar för en sådan gärning som
avses i 11§, om
den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller borde ha
haft vetskap
om gärningen.

Överklagande m.m.

13 §En kommunal nämnds beslut i ärenden om tillstånd
enligt denna lag
får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.

14 §Beslut i ärenden om tillstånd skall gälla
omedelbart, om inte något annat föreskrivs i samband med
beslutet.

Regeringens förslag Utskottets förslag

l. Denna lag träder i kraft l. Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1991, då den 1 april 1991, då lagen
lagen (1975:985) om (1975:985) om tillfällig
tillfällig handel skall handel skall upphöra att
upphöra att gälla. gälla.

2. Sådana tillstånd för försäljning av kläder, skor eller
livsmedel som har
meddelats enligt den upphävda lagen gäller fortfarande. I fråga
om sådana
tillstånd skall föreskrifterna i den lagen tillämpas.

Innehåll

Ärendet1

Sammanfattning1

Propositionen2
Förslag2
Huvudsakligt innehåll2

Motionerna2
Yrkanden2
Motivering3

Kompletterande uppgifter5
Gällande bestämmelser5
Bakgrund5
Tillfällig handel5
Torghandel6
Marknadshandel7
Utredning om tillfällig handel7
Den tillfälliga handelns omfattning8

Utskottet9
Hemställan12

Reservationer
1. Ny lag om tillfällig försäljning (m, fp)13
2. Ny lag om tillfällig försäljning (c)14

Bilaga
Förslag till lag om tillfällig försäljning16