Betänkande 1992/93:UU4

Betänkande 1992/93:UU4

Utrikesutskottets betänkande

1992/93:UU4

Tillämpning i fråga om "Förbundsrepubliken
Jugoslavien" (Serbien —Montenegro) av lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner
samt ändring av nämnda lag

1992/93

UU4

Propositionen

I regeringens proposition 1992/93:57 om tillämpning i fråga om "För-
bundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien—Montenegro) av lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner yrkas

1. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktio-
ner,

2. att riksdagen godkänner regeringens förordnande om tillämpning
av 3—5 och 6—8 §§ lagen (1971:176) om vissa internationella sanktio-
ner i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Ser-
bien—Montenegro).

Sammanfattning av propositionen

I propositionen föreslås ett utvidgat bemyndigande till regeringen att
tillämpa lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner (den s.k.
sanktionslagen). Förslaget innebär att regeringen ges möjlighet att
tillämpa sanktionslagen — förutom efter beslut eller rekommendatio-
ner av FN:s säkerhetsråd — också om samarbetet med Europeiska
gemenskaperna (EG) eller inom ESK (den Europeiska säkerhetskonfe-
rensen) för att främja internationell fred och säkerhet påkallar det, och
om det är ett svenskt intresse att sanktionsåtgärder vidtas utan dröjs-
mål.

Enligt lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner skall
regeringens förordnande att tillämpa lagen underställas riksdagen för
godkännande. Regeringen har i förordning (SFS 1992:471) föreskrivit
att 3—5 och 6—8 §§ i nämnda lag skall tillämpas i fråga om "För-
bundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien—Montenegro) med anledning
av resolution nr 757 (1992), som Förenta nationernas säkerhetsråd
antagit den 30 maj 1992. I proposition 1992/93:57 begärs ett sådant
godkännande.

1 Riksdagen 1992/93. 9saml. Nr 4
Rättelse: S. 8 rad 13-15 ny text

Motionen

1992/93:UU4

1992/93:U9 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen beslutar
att förslag till ändring i 1 § lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner skall ha följande lydelse:

Regeringen får också förordna att 3—8 och 15 §§ skall tillämpas om
samarbetet inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) för att främ-
ja internationell fred och säkerhet påkallar det och om det är ett
svenskt intresse att sådana åtgärder som avses i de nämnda bestämmel-
serna införs utan dröjsmål.

I motion 1992/93:U9 (v) konstaterar motionärerna att de stöder propo-
sitionens förslag om deltagande i ESK-sanktioner. Däremot kan de inte
acceptera svenskt deltagande i EG-sanktioner. Som motiv för sin
uppfattning anför de att Sverige inte kan delta i sanktioner beslutade i
en organisation där Sverige inte är medlem.

Utskottet

1. Tillämpning i fråga om "Förbundsrepubliken
Jugoslavien" (Serbien —Montenegro) av lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner

Bakgrund

Den 30 maj 1992 antog FN:s säkerhetsråd en resolution, nr 757 (1992),
om sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien—
Montenegro).

I resolutionen bekräftar säkerhetsrådet inledningsvis tidigare resolutio-
ner, noterar de komplexa sammanhangen i den forna Socialistiska
federativa republiken Jugoslavien, bekräftar sitt stöd till gjorda fredsan-
strängningar och beklagar att kraven i tidigare resolution 752 (1992)
inte uppfyllts. Rådet beklagar vidare bl.a. att kraven på omedelbart
upphörande av tvångsförflyttningar av etniska grupper inte efterföljts.
Vidare uttrycker rådet sin oro över svårigheterna att få fram humani-
tär hjälp och över säkerheten för FN:s personal i området. Rådet
noterar att den nya statsbildningens övertagande av medlemskapet i FN
inte är obestritt. Efter att ha noterat sitt ansvar för internationell fred
och säkerhet och att situationen i Bosnien—Hercegovina utgör hot
häremot fördömer säkerhetsrådet den nya statsbildningens och de
stridande enheternas försummelser att uppfylla de krav som ställts
genom tidigare resolution (paragraferna 1 och 2).

I paragraf 3 beslutas att alla stater skall införa de åtgärder säkerhets-
rådet ålägger dem i följande paragrafer.

I paragraf 4 föreskrivs att alla stater skall förhindra införsel till eller
utförsel från Förbundsrepubliken Jugoslavien av varor och förhindra

sina medborgare eller annan inom sina territorier från att ta befattning
med varor till eller från denna stat. Undantaget är endast leveranser
uteslutande för medicinskt bruk eller livsmedel.

I paragraf 5 föreskrivs förbud mot att kapital eller andra ekonomis-
ka resurser görs tillgängliga för Förbundsrepubliken Jugoslavien. Un-
dantaget är här betalningar uteslutande för rent medicinska eller
humanitära ändamål eller för livsmedel.

I paragraf 6 undantas från förbuden i paragraferna 4 och 5 transiter-
ing av varor med ursprung utanför Förbundsrepubliken Jugoslavien.

Enligt paragraf 7 skall varje stat vägra flygplan tillstånd att starta,
landa eller flyga över deras territorium, om flygplanet är destinerat att
landa eller har startat från Förbundsrepubliken Jugoslavien. Undantag
görs för flygningar som godkänts av den sanktionskommitté, som
upprättats av FN, på grund av humanitära eller andra ändamål förenli-
ga med givna resolutioner. Vidare skall varje stat förhindra service av
flygplan och flygplansdelar från Förbundsrepubliken Jugoslavien eller
att för sådana flygplan luftvärdighetsintyg utfärdas, betalning sker av
nya krav enligt existerande försäkringar eller nya direkta försäkringar
meddelas.

Enligt paragraf 8 åligger det varje stat att reducera nivån av personal
vid Förbundsrepubliken Jugoslaviens beskickningar, att hindra delta-
gande från förbundsrepublikens sida i sportevenemang och att avbryta
allt vetenskapligt och tekniskt samarbete och allt kulturellt utbyte
jämte besök av personer från förbundsrepubliken.

Enligt paragraf 9 åligger det varje stat att se till att det inte finns
några rättsliga anspråk från Förbundsrepubliken Jugoslavien eller dess
medborgares sida på grund av genom resolutionen avbrutna kontrakt
och liknande.

Enligt paragraf 10 gäller inte vidtagna åtgärder Jugoslavienkonferen-
sen, Europeiska gemenskapens övervakningsuppdrag eller FN-styrkan
(UNPROFOR). Vidare uppmanas alla stater att till fullo samarbeta
med dessa organ.

I paragraf 11 uppmanas alla stater, inklusive de som inte är med-
lemmar av FN, att handla strikt i överensstämmelse med bestämmel-
serna i resolutionen, oavsett vad som gäller enligt före resolutionen
ingångna internationella överenskommelser eller kontrakt eller bevilja-
de licenser eller tillstånd.

Paragraf 12 uppmanar alla stater att senast den 22 juni 1992 rappor-
tera till generalsekreteraren om de åtgärder de vidtagit för att möta
förpliktelserna i paragraferna 4—9.

Enligt paragraf 13 skall Sanktionskommittén granska staternas rap-
porter, bevaka efterlevnaden av sanktionsåtgärderna och besluta om
tillstånd till flygningar.

I paragraf 14 uppmanar rådet alla stater att till fullo samarbeta med
Sanktionskommittén.

Paragraf 15 uppmanar generalsekreteraren att senast den 15 juni
rapportera till säkerhetsrådet om parternas implementering av resolu-
tion 752 (1992) och i paragraf 16 beslutas att hålla under ständig
granskning de åtgärder som ålagts enligt paragraferna 4—9.

1992/93:UU4

Paragraf 17 uppmanar alla berörda parter att genast skapa nödvändi-
ga villkor för en ohindrad leverans av humanitära förnödenheter till
Sarajevo och andra destinationer, inklusive upprättandet av en säker-
hetszon runt Sarajevo och dess flygplats samt att respektera de överens-
kommelser som ingåtts i Geneve den 22 maj 1992.

Paragraf 18 anmodar generalsekreteraren att fortsätta sin förmedling
för att uppnå målen i paragraf 17 och uppmanar honom till fortlöpan-
de granskning av ytterligare åtgärder som kan bli nödvändiga härför.

I paragraf 19 manas staterna till att besvara den vädjan som utgått i
maj från FN:s flyktingkommissarie, UNICEF och Världshälsoorganisa-
tionen.

Paragraf 20 upprepar uppmaningen i paragraf 2 i resolution 752
(1992) att alla parter skall fortsätta sina ansträngningar inom ramen
för Jugoslavienkonferensen och att de tre gemenskaperna i Bos-
nien—Hercegovina skall återuppta sina diskussioner om konstitutio-
nella arrangemang för Bosnien—Hercegovina.

I paragraf 21, slutligen, beslutar rådet att hålla sig aktivt informerad
om ärendet och, närhelst nödvändigt, överväga ytterligare steg för att
uppnå en fredlig lösning i överensstämmelse med givna resolutioner.

Till efterkommande av säkerhetsrådets resolution nr 752 (1992)
föreskrev regeringen den 1 juni 1992 i förordningen (1992:471) om
tillämpning i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Ser-
bien—Montenegro) av lagen (1971:176) om vissa internationella sank-
tioner att 3—5 och 6—8 §§ i lagen skall tillämpas i fråga "Förbundsre-
publiken Jugoslavien" (Serbien —Montenegro).

Samma dag som denna resolution antogs utfärdade regeringen en
förordning (1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken
Jugoslavien" (Serbien—Montenegro).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har ingen erinran mot regeringens i proposition 1992/93:57
redovisade åtgärder i anledning av Förenta nationernas (FN) säkerhets-
råds resolution nr 757 (1992) den 30 maj 1992 om vissa sanktioner
mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien —Montenegro) och
tillstyrker därför regeringens förordnande om tillämpning av 3—5 och
6—8 §§ i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga
om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien—Montenegro).

Med det anförda tillstyrks yrkande 2 i proposition 1992/93:57.

2. Utvidgat bemyndigande för regeringen att besluta
om ekonomiska sanktioner

Bakgrund

Enligt Förenta nationernas stadga kan FN:s säkerhetsråd under vissa
förhållanden anta resolutioner om sanktioner av icke-militär art för
upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Sådana resolutio-
ner kan ges i form av bindande beslut eller rekommendationer. En

1992/93:UU4

stat som är medlem i FN är enligt FN:s stadga skyldig att godta och
verkställa säkerhetsrådets bindande beslut om sådana sanktioner. En
rekommendation av rådet är däremot endast en uppmaning till med-
lemsstaterna.

För att ge regeringen möjlighet att snabbt vidta åtgärder i den mån
sådana påkallas med anledning av ett beslut eller en rekommendation,
som har meddelats av FN:s säkerhetsråd, antogs år 1971 lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner. Lagen är en s.k. full-
maktslag som formellt är i kraft men som endast kan tillämpas för att
fullfölja säkerhetsrådets beslut eller rekommendationer. Det ankom-
mer på regeringen att föreskriva att lagen skall tillämpas.

I de av regeringen anförda motiven för ett utvidgat bemyndigande
för regeringen att besluta om ekonomiska sanktioner framhålls, att den
internationella utvecklingen och behovet att säkra freden i Europa kan
göra det motiverat att i vissa fall tillsammans med andra stater tillgripa
sanktioner, även då FN ännu inte hunnit eller kunnat besluta i frågan.

I propositionen nämns att innan FN:s säkerhetsråd den 30 maj 1992
antog resolutionen nr 757 (1992) förbereddes sanktioner, bl.a. inom
EG, för att kunna bidra till en lösning av krisen i dåvarande Socialis-
tiska federativa republiken Jugoslavien. I avsikt att även Sverige skulle
kunna ansluta sig till sanktionsåtgärder hemställde regeringen om
riksdagens bemyndigande att få tillämpa sanktionslagen för en handels-
bojkott mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien —
Montenegro) (prop. 1991/92:176). På grund av att FN:s säkerhetsråd ett
par dagar därefter fattade ett bindande beslut återkallades emellertid
propositionen (skr. 1991/92:177), varför frågan om ett sådant bemyndi-
gande aldrig kom att prövas av riksdagen.

Avsikten med det föreslagna, utvidgade bemyndigandet är, enligt
propositionen, att det endast skall kunna utnyttjas i fall när man inte
kan avvakta ett beslut av riksdagen för att kunna tillämpa sanktionsla-
gen.

Förslaget har formen av ett nytt andra stycke i 1 § sanktionslagen
och en redaktionell följdändring i 11 §.

Det konstateras i propositionen att regeringens bemyndigande enligt
förslaget skulle — om det är påkallat — medge sanktioner av sådan
omfattning som i allt väsentligt nu gäller gentemot "Förbundsrepubli-
ken Jugoslavien" (Serbien—Montenegro).

I propositionen betonas att det är av största vikt att riksdagens
medverkan tryggas vid de förordnanden det här är tal om. Det förut-
sätts därför att överläggningar i Utrikesnämnden kommer att föregå ett
förordnande av regeringen i enlighet med bemyndigandet. Ett sådant
förordnande kommer också att underställas riksdagen för godkännande
i efterhand på sätt som är angivet i 1 § sanktionslagen. Det betonas
också att ett säkerhetsrådsbeslut, om ett sådant kommer till stånd, i
första hand bör utgöra grunden för svenska sanktioner.

Beträffande tillämpningen framhålls i propositionen att dispensmöj-
ligheterna i enlighet med föreslaget bemyndigande bör bedömas på

1992/93: ULM

motsvarande sätt som är fallet enligt nu gällande bestämmelser. Också
stadganden om upphävandet av sanktioner bör tillämpas på sätt som
sker inom ramen för nu gällande bestämmelser.

Regeringen utgår ifrån att begärt bemyndigande kommer att utnytt-
jas restriktivt och att sanktioner blir aktuella först efter det att de
bedömts vara nödvändiga för att skydda väsentliga säkerhetsintressen
som anges i GATT:s artikel XXI. Vidare förutsätts att sanktionerna
kommer att föregås av omfattande samråd i en bred krets av stater,
varvid man allmänt bedömer situationen som så allvarlig att artikel
XXI kan tillämpas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att FN:s säkerhetsråd, enligt Förenta nationernas
stadga, under vissa förhållanden kan anta resolutioner om sanktioner
av icke-militär art för upprätthållande av internationell fred och
säkerhet. Dylika resolutioner kan ges i form av bindande beslut eller
rekommendationer. En stat som är medlem i FN är enligt organisatio-
nens stadga skyldig att godta och verkställa säkerhetsrådets bindande
beslut om sådana sanktioner. En rekommendation av rådet är däremot
en uppmaning till medlemsstaterna utan beslutets bindande kraft.

För att möjliggöra snabba åtgärder, då sådana påkallas med anled-
ning av ett beslut eller en rekommendation som har meddelats av FN:s
säkerhetsråd, beslöt riksdagen år 1971 om en lag (1971:176) om vissa
internationella sanktioner. Denna har, förutom i det nu aktuella fallet
beträffande "Förbundsrepubliken lugoslavien"    (Serbien—

Montenegro), tillämpats mot sex länder.

I propositionen föreslås att regeringen, i tillägg till nu rådande
ordning, bemyndigas tillämpa nämnda lag också om samarbetet med
Europeiska gemenskaperna (EG) eller inom Europeiska säkerhetskon-
ferensen (ESK) för att främja internationell fred och säkerhet påkallar
det och om det är ett svenskt intresse att sanktioner införs utan
dröjsmål. Det framhålls att det är av största vikt att riksdagens medver-
kan tryggas om en sådan, utvidgad tillämpning blir aktuell. En dylik
medverkan förutses fa formen av överläggning i Utrikesnämnden in-
nan regeringen förordnar om sanktioner enligt det begärda bemyndi-
gandet. I propositionen betonas också att ett säkerhetsrådsbeslut, såvida
ett sådant kommer till stånd, i första hand bör utgöra grunden för
svenska sanktioner.

Enligt utskottets uppfattning kan propositionens förslag ses i per-
spektivet av en framväxande europeisk säkerhetsordning. Såvitt avser
sanktioner beslutade inom Europeiska säkerhetskonferensen konstate-
rar utskottet att ESK:s beslutsformer och det faktum att Sverige är
medlem i ESK borgar för ett betydande svenskt inflytande vid fattande
av eventuella sanktionsbeslut. Vidare är ett svenskt deltagande i ett
sanktionsbeslut inom ESK att se som politiskt bindande.

Vad avser sanktioner initierade genom beslut av de Europeiska
gemenskaperna är situationen något annorlunda. Sverige har i detta
fall inget direkt inflytande på EG:s beslut. Utskottet konstaterar emel-

1992/93:UU4

lertid att om sanktionsbeslut fattas av EG är detta ett nödvändigt men
ej tillräckligt villkor för att Sverige skall tillträda dessa sanktioner.
Som framgår av propositionen krävs för svenskt deltagande i dylika
sanktioner därutöver ett självständigt svenskt ställningstagande vari
beaktas dels att de aktuella sanktionerna är påkallade för att främja
internationell fred och säkerhet, dels att det är ett svenskt intresse att
dessa sanktioner införs utan dröjsmål. Vidare förutses, genom behand-
ling i Utrikesnämnden, att riksdagens medverkan säkerställs vid fattan-
det av ett dylikt sanktionsbeslut. Ett förordnande om sanktioner kom-
mer också att underställas riksdagen för godkännande i efterhand på
sätt som är angivet i 1 § sanktionslagen. Utskottet noterar också att ett
säkerhetsrådsbeslut, om ett sådant kommer till stånd, i första hand bör
utgöra grunden för svenska sanktioner.

Mot bakgrund av det ovan anförda tillstyrker utskottet, med avslag på
motion 1992/93:U9 (v), yrkande 1 i proposition 1992/93:57 avseende
lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändring i sanktionslagen

att riksdagen med avslag på motion 1992/93:U9 antar regering-
ens förslag i proposition 1992/93:57 yrkande 1 om lag om
ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner,
men. (v)

2. beträffande tillämpning av sanktionslagen

att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:57 yrkande 2
godkänner regeringens förordnande om tillämpning av 3—5 och
6—8 §§ lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i
fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien—
Montenegro).

Stockholm den 19 november 1992

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

1992/93:UU4

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic Grönvall (m), Alf
Wennerfors (m), Mats Hellström (s), Pär Granstedt (c), Inger Koch
(m), Nils T Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Viola Furubjelke
(s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Kristina Svensson (s), Bengt Silfver-
strand (s), Richard Ulfvengren (nyd) och Alf Eriksson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom
partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Bertil Måbrink (v) anför:

Det är en stor principiell skillnad mellan svenskt deltagande i sanktio-
ner beslutade av FN och Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) å
den ena sidan och EG å den andra. I FN och ESK är Sverige medlem
och har därigenom gjort åtaganden och fått möjligheter att påverka
besluten. Så är inte fallet i EG, där Sverige inte är medlem.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1
borde ha hemställt:

1. beträffande ändring i sanktionslagen

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:U9 och med anled-
ning av proposition 1992/93:57 yrkande 1 antar förslaget till lag
om ändring av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktio-
ner med följande ändrade lydelse av 1 § andra stycket:

Regeringen får också förordna att 3—8 och 15 §§ skall tillämpas om
samarbetet inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) för att främ-
ja internationell fred och säkerhet påkallar det och om det är ett
svenskt intresse att sådana åtgärder som avses i de nämnda bestämmel-
serna införs utan dröjsmål.

1992/93:UU4

gotab 42536, Stockholm 1992