Tillämpning i fråga om Angola av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

Betänkande 1993/94:UU10

Utrikesutskottets betänkande 1993/94:UU10

Tillämpning i fråga om Angola av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

---

Innehåll

• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1993/94
UU10

Propositionen

I regeringens proposition 1993/94:81 föreslås att riksdagen
godkänner regeringens förordnande om tillämpning av 3 § och 4 §
1 lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga
om Angola.

Motionerna

1993/94:U3 av Bertil Måbrink och Eva Zetterberg (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvidgning av sanktionerna mot Unita,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om FN-övervakning av sanktionernas
tillämpning.

1993/94:U4 av Pierre Schori m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utvidgning av sanktionerna mot Unita samt förlängning av
mandatet för och utökning av FN:s fredsbevarande styrkor i
Angola.

Propositionens huvudsakliga innehåll

FN-sanktioner för internationell fred och säkerhet

Enligt stadgan för Förenta nationerna kan FN:s säkerhetsråd
under vissa förhållanden anta resolutioner om sanktioner av
icke-militär art för upprätthållande av internationell fred och
säkerhet. Sådana resolutioner kan ges i form av bindande beslut
eller rekommendationer.

För att ge regeringen möjlighet att snabbt vidta åtgärder i
den mån sådana påkallas antogs år 1971 lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner. Regeringen skall föreskriva att
lagen skall tillämpas. Har lagen satts i tillämpning ger den
regeringen bemyndigande att införa sanktioner.

En föreskrift om tillämpning av lagen skall, om riksmöte
pågår, underställas riksdagen för prövning inom en månad från
utfärdandet.

Regeringen har hittills förordnat om lagens tillämpning mot
åtta länder, nämligen Rhodesia, Sydafrika och Namibia, Irak och
Kuwait, Libyen, "Förbundsrepubliken Jugoslavien"
(Serbien--Montenegro) och Haiti.

Utvecklingen i Angola

Ett fredsavtal mellan den angolanska regeringen och Unita
ingicks i maj 1991. Ett ekonomiskt och politiskt reformarbete
inleddes, som bl.a. gjorde slut på enpartisystemet i landet. En
av FN övervakad försoningsprocess började. De val till parlament
och presidentpost som fredsavtalet stadgade ägde rum i september
1992. I parlamentsvalet segrade regeringspartiet MPLA, medan
president Dos Santos inte nådde egen majoritet i presidentvalet.

Valutslaget, som omgående kritiserades skarpt av Unita, har
dock av FN och andra valobservatörer betraktats som i huvudsak
rättvist. Trots uppmaningar från en enig omvärld har Unita
vägrat godta valresultaten.

Under hösten 1992 återupptogs inbördeskriget. Unita hade länge
framgång. Sedan sensommaren 1993 har dock regeringstrupperna
återtagit det militära initiativet.

Säkerhetsrådet har vid flera tillfällen behandlat konflikten i
Angola för att förlänga mandatet för FN-observatörerna i landet.
Rådet har enhälligt fördömt Unitas agerande och uppmanat
rörelsen att acceptera fredsavtalet och valutgången. Den
humanitära situationen har under året gradvis förvärrats.

Den politiska utvecklingen och det allvarliga mänskliga
lidandet i Angola har lett fram till att säkerhetsrådet den 15
september 1993 beslutat införa sanktioner riktade mot Unita.

Säkerhetsrådets beslut om sanktioner

I resolution nr 864 (1993) om sanktioner mot Unita i Angola
uttrycker säkerhetsrådet sin allvarliga oro över den försämrade
politiska och militära situationen i Angola. Rådet kräver att
Unita oreserverat godtar resultatet av de demokratiska valen den
30 september 1992 och fördömer Unitas fortsatta militära
aktioner och dess försök att lägga under sig ytterligare
territorium. Vidare noteras i resolutionen Unitas uttalanden om
beredskap att återuppta fredsförhandlingarna, och krav ställs
att så skall ske. Säkerhetsrådet fördömer starkt Unita och
konstaterar att dess militära aktioner utgör ett hot mot
internationell fred och säkerhet.

De svenska sanktionsbestämmelserna

De svenska sanktionsbestämmelserna, som finns i förordningen
(1993:1061) om vissa sanktioner avseende Angola, omfattar
krigsmateriel samt petroleum och petroleumprodukter.

Bestämmelserna trädde i kraft den 7 oktober 1993.

Motionssammanfattning

I motion 1993/94:U3 (v) konstateras att det enligt
säkerhetsrådets resolution 864 om sanktioner mot Unita skall
finnas beredskap för ytterligare åtgärder om inte eldupphör
inträtt och framsteg gjorts i fredsförhandlingarna före den 1
november 1993. Det beslut som fattades detta datum innebar dock
ingen skärpning av sanktionerna, utan endast att säkerhetsrådet
på nytt skall fatta beslut den 15 december. De ytterligare
åtgärder som åsyftas är bl.a. visumrestriktioner för
Unita-medlemmar och frysning av Unitas tillgångar utomlands.
Yrkande 1 i motionen kräver att Sverige snarast möjligt tar
initiativ till införande av sådana sanktioner.

Enligt yrkande 2 i motion 1993/94:U3 (v) bör FN-operationen i
Angola stärkas avsevärt i syfte att förbättra övervakningen av
sanktionernas tillämpning.

Också i motion 1993/94:U4 (s) yrkas att sanktionerna mot Unita
utvidgas. Motionärerna menar att regeringen snabbt bör agera för
att de i resolution 864 punkt 26 nämnda ytterligare
sanktionsåtgärderna (åtgärder på handelns område och
restriktioner beträffande resor för Unita-personal) införs.
Motionärerna menar även att FN:s fredsbevarande styrkor i Angola
bör utökas och deras mandat förlängas.

Utskottet

Bakgrund

Fredsavtalet i maj 1991 mellan Angolas regering och
motståndsrörelsen Unita innebar förhoppningar om ett slut på ett
trettioårigt tillstånd av krig. En av FN övervakad process mot
nationell försoning inleddes, och parlaments- och presidentval
hölls i september 1992. I parlamentsvalet erhöll det regerande
partiet MPLA en majoritet av rösterna. Striden om
presidentposten stod i praktiken mellan den hittillsvarande
presidenten, MPLA:s José Eduardo Dos Santos, och Unitas Jonas
Savimbi.

I presidentvalet måste dock en andra omgång hållas eftersom
Dos Santos inte vunnit med över 50 % av rösterna. Savimbi
accepterade emellertid inte valresultatet utan anklagade redan
under pågående rösträkning regeringen för valfusk och hotade med
ett nytt inbördeskrig om valresultatet offentliggjordes med Dos
Santos som segrare i presidentvalet. Stridigheter mellan
anhängare till MPLA och Unita utbröt i huvudstaden Luanda och på
andra orter i landet. De nya striderna i Angola tvingade flera
länder, däribland Sverige, att evakuera flertalet av sina
medborgare.

Den 1 november proklamerades en ny vapenvila. Denna blev dock
inte bestående, utom i själva Luanda, där säkerhetsläget uppges
omsider återgått till vad som var normalt före valet. I stora
delar av landet bröt inbördeskrig åter ut.

Striderna mellan Unita och regeringsstyrkor har under 1993
varit bland de häftigaste i det numera 17 år långa
inbördeskriget. Det senaste årets förnyade krig beräknas ha
krävt mellan 50 000 och 100 000 nya civila dödsoffer.
Hundratusentals människor har tvingats på flykt och FN har
varnat för en svältkatastrof i samma storleksordning som den i
Somalia. Situationen i den av Unita belägrade provinshuvudstaden
Kuito har varit särskilt svår. Enligt FN dör omkring 1 000
människor om dagen i Angola, en stor del av dem i Kuito.
Granatregn, svält och sjukdomar som relateras till kriget är
främsta dödsorsakerna. Angolas infrastruktur har sargats värre
än någonsin tidigare under konflikten. På landsbygden finns ca
10 miljoner minor utspridda och orsakar stort mänskligt lidande.

Sedan sensommaren 1993 har regeringstrupperna återtagit det
militära initiativet. Det får dock anses osäkert om någondera
sidan kan nå ett militärt avgörande i konflikten.

Den 30 oktober 1992 antog FN:s säkerhetsråd ett uttalande vari
världssamfundet krävde ett slut på striderna samt varnade för
att ingen regering som tar makten med vapen i hand någonsin
skulle komma att accepteras av omvärlden. Möjligheten
diskuterades inom FN att Angola skulle utsättas för ekonomiska
sanktioner i händelse av ett militärt maktövertagande av Unita.

I en rapport till säkerhetsrådet den 22 januari 1993
rekommenderade FN:s generalsekreterare att FN:s personal i
Angola omedelbart skulle dras tillbaka till Luanda samt varnade
för att hela FN-operationen i Angola kunde komma att avbrytas om
striderna fortsatte och freden inte kunde återupprättas. Unita
uppgav sig då villigt att delta i nya fredssamtal men inledde
samtidigt en ny militär offensiv.

FN:s ansträngningar att få i gång fredssamtal resulterade i en
överenskommelse mellan parterna den 26 januari 1993 om att
respektera en ny, temporär vapenvila. Preliminära samtal mellan
delegationer från regeringssidan respektive Unita kunde därpå
inledas under FN:s hägn i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Dessa
blev dock resultatlösa. Inte heller samtal i Abidjan senare
under våren 1993 kunde föra processen framåt.

FN:s säkerhetsråd har vid flera tillfällen behandlat
konflikten i Angola för att förlänga mandatet för
FN-observatörerna i landet (UNAVEM II). Mot bakgrund av både den
politiska utvecklingen och det allt allvarligare mänskliga
lidandet i Angola införde FN:s säkerhetsråd den 15 september
1993 bindande sanktioner mot Unita.

Helt nyligen har, under FN:s överinseende, nya förhandlingar
mellan parterna inletts i Zambias huvudstad Lusaka.
Säkerhetsrådet följer den allmänna utvecklingen i Angola och
överläggningarna mellan parterna med stor uppmärksamhet. Rådet
avser överväga frågan om ytterligare åtgärder senast den 15
december i samband med behandlingen av den uppföljningsrapport
som rådet begärt av generalsekreteraren i resolution 864.

Utskottets överväganden

Sverige har under många år med bistånd bidragit både till
Angolas utveckling och till fredsprocessen. Förhållandena i
landet efter valen är djupt oroande. Det återupptagna
inbördeskriget har lett till mänskliga tragedier och till
omfattande ödeläggelse.

Utskottet har, mot bakgrund av den rådande situationen, ingen
erinran mot regeringens i proposition 1993/94:81 framförda
förslag och tillstyrker därför att riksdagen godkänner
regeringens förordnande om tillämpning av 3 § och 4 § 1 lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om
Angola.

I motionerna 1993/94:U3 (v) yrkande 1 och 1993/94:U4 (s)
berörd del framförs krav på att regeringen agerar för att de i
resolution 864 förutsedda sanktionsåtgärderna införs.

Enligt utskottets uppfattning är det beklagligt att de
åtgärder världssamfundet vidtog i samband med valet i Angola
inte var av den omfattningen att de fick avsedd effekt.
Underlåtenheten, främst från Unita och dess ledare Jonas
Savimbi, att följa tidigare uppmaningar av säkerhetsrådet att
avbryta krigföringen och att respektera såväl fredsavtalet från
1991 som utgången av valen i september 1992 framtvingade
beslutet i säkerhetsrådet om sanktioner.

Det är utskottets förhoppning att säkerhetsrådets bestämda
hållning och dess vilja att, om så blir nödvändigt, vidta
ytterligare sanktioner mot Unita skall leda till att kriget
upphör och fredsprocessen återupptas. Därmed skulle också
återuppbyggnaden och den demokratiska utvecklingen, som avbröts
av inbördesstriderna, kunna inledas på allvar.

Utskottet noterar att man från svensk sida noga följer
utvecklingen och till fullo stöder de ansträngningar som görs
inom FN:s ram för att uppnå fred. Det finns, enligt utskottets
uppfattning, fortfarande förhoppningar om att de pågående
samtalen kan leda till positiva resultat. Skulle det visa sig
att så ej blir fallet bör det emellertid från svensk sida finnas
en hög beredskap att ta initiativ till vidare åtgärder inom FN:s
ram och till att verka för de ytterligare sanktioner som
säkerhetsrådet kan komma att besluta om.

Med det ovan anförda betraktar utskottet motion 1993/94:U3 (v)
yrkande 1 och 1993/94:U4 (s) i berörd del som besvarade.

I motionerna 1993/94:U3 (v) yrkande 2 och 1993/94:U4 (s)
delvis berörs bl.a. närvaron av och mandatet för FN-styrkorna
och annan FN-personal i Angola.

Som utskottet tidigare anfört (bet. 1993/94:UU3) utgår det
från att regeringen i lämpliga former fortsätter att agera för
att bidra till en fredlig lösning av konflikten. Sverige bör
enligt utskottet ha beredskap för att skyndsamt kunna göra
ytterligare humanitära insatser för att lindra det mänskliga
lidandet i Angola och för att främja demokratiprocessen.

Enligt utskottets uppfattning är en fortsatt FN-närvaro i
Angola en förutsättning för att den pågående fredsprocessen
skall kunna leda till ett positivt resultat. Det är därför
angeläget att, i linje med det perspektiv som anläggs i
säkerhetsrådets resolution 864, A 1--2, också från svensk sida
verka för fortsatt FN-närvaro och för att den ges en i
förhållande till uppgiften lämplig omfattning.

Enligt vad utskottet erfarit pågår ett förberedelsearbete inom
regeringskansliet för att studera vidare svenska insatser i
detta avseende.

Också när det gäller stöd till de hjälpbehövande i landet
finns beredskap från svensk sida. Statsrådet Alf Svensson
förklarade den 9 november i riksdagen att Sverige är berett att
svara positivt på den appell som FN kommer med. Han underströk i
sammanhanget också att regeringen vill verka för att ett brett
multilateralt hjälparbete kommer till stånd, först med
katastrofhjälp och sedan med återuppbyggnad.

Sverige har i likhet med övriga nordiska länder vädjat till
parterna i Angola att inställa fientligheterna och ge omedelbart
tillträde för humanitära insatser.

Med det ovan anförda betraktar utskottet motionerna 1993/94:U3
(v) yrkande 2 och 1993/94:U4 (s) i berörd del som besvarade.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens proposition 1993/94:81
att riksdagen godkänner regeringens förordnande om tillämpning
av 3 § och 4 § 1 lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner i fråga om Angola,

2. beträffande utvidgning av sanktionerna mot Angola
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U3 yrkande 1 och
1993/94:U4 (berörd del) besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande FN:s fredsbevarande styrkor i Angola m.m.
att riksdagen förklarar motionerna 1993/94:U3 yrkande 2 och
1993/94:U4 (berörd del) besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 23 november 1993

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre
Schori (s), Alf Wennerfors (m), Inger Koch (m), Maj Britt
Theorin (s), Pär Granstedt (c), Göran Lennmarker (m), Nils T
Svensson (s), Margareta Viklund (kds), Viola Furubjelke (s),
Kristina Svensson (s), Bengt Silfverstrand (s), Håkan Holmberg
(fp), Lena Boström (s) och Richard Ulfvengren (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.