Tilläggsskydd för läkemedel, m.m.

Betänkande 1993/94:LU4

Lagutskottets betänkande 1993/94:LU04

Tilläggsskydd för läkemedel, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Utskottet
• Hemställan
• Bilaga 1

1993/94
LU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:22 om
tilläggsskydd för läkemedel m.m. I propositionen läggs fram
förslag till ändringar i patentlagen (1967:837), vilka syftar
till att stärka uppfinnarnas ställning. Regler föreslås om
tilläggsskydd för sådana läkemedel som måste godkännas innan de
får säljas och som till följd av det administrativa
tillståndsförfarandet har en kortare effektiv patenttid än vad
som annars skulle vara fallet. Vidare föreslås bl.a. att Patent-
och registreringsverkets behandling av patentansökningar skall
ändras så att invändningsförfarandet kommer efter och inte som
nu före det att patent meddelas.

I propositionen föreslås att lagändringarna skall träda i
kraft den 1 december 1993.

I skrivelser till utskottet har Patentbesvärsrätten, Sveriges
industriförbund och Svenska Uppfinnareföreningen lämnat
synpunkter på de i propositionen föreslagna
övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen.

I ärendet har inte väckts någon motion.

Med vissa ändringar i ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna tillstyrker utskottet lagförslagen. De
av utskottet förordade ändringarna innebär bl.a. att de nya
reglerna om invändningsförfarandet skall tillämpas även på
ingivna patentansökningar som inte har godkänts för utläggning
före ikraftträdandet samt att tidpunkten för de nya reglernas
ikraftträdande flyttas fram till den 1 januari 1994.

Propositionen

I proposition 1993/94:22 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) efter hörande av Lagrådet att riksdagen
antar i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i patentlagen (1967:837),

2. lag om ändring i lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar.

Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

Utskottet

Inledning

Ett patent ger skydd för en uppfinning. De grundläggande
patenträttsliga bestämmelserna finns i patentlagen (1967:838).
Patentskyddet ger innehavaren en tidsbegränsad ensamrätt att
utnyttja en uppfinning. En sådan ensamrätt är avsedd att
stimulera forskning och utvecklingsarbete. Uppfinnare kan
nämligen räkna med att under skyddstiden utan konkurrens kunna
marknadsföra uppfinningen eller på annat sätt exploatera den
ekonomiskt. Häri ligger också ett allmänt intresse. Mot de
intressen som sålunda bär upp patentskyddet står samhällets
intresse av att det inte skapas alltför långt gående monopol när
det gäller att dra nytta av uppfinningen. Ensamrätten är därför
begränsad i tiden, i de flesta länder till mellan 15 och 20 år.
I Sverige förlängdes patentskyddet 1978 från 17 år till nu
gällande 20 år.

Den gällande patentlagen har ändrats vid flera tillfällen med
anledning av den internationella utvecklingen. År 1978
tillträdde Sverige den europeiska patentkonventionen (European
Patent Convention, EPC). Samma år tillträdde Sverige också den
s.k. samarbetskonventionen (Patent Cooperation Treaty, PCT).
Europapatentkonventionen innebär en långtgående harmonisering på
patentområdet. Genom den europeiska patentkonventionen har
skapats en ordning som medger att en patentsökande samtidigt kan
erhålla patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent.
Sådant patent meddelas av det europeiska patentverket (EPO), med
säte i München. I den svenska patentlagen har tagits in de
särskilda regler som föranletts av Sveriges tillträde till den
europeiska patentkonventionen. Ett patent med giltighet i
Sverige kan således numera meddelas -- förutom av det svenska
patentverket -- av det europeiska patentverket. Den europeiska
patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av
förutsättningarna för att få europeiskt patent och
handläggningsordningen vid det europeiska patentverket, dvs.
formella regler. Regleringen i konventionen är emellertid helt
fristående från konventionsstaternas lagstiftning. När det
gäller rättsverkningarna -- patenträttens s.k. materiella del --
gäller att ett europeiskt patent i det hänseendet har samma
rättsverkningar i den stat för vilken patent beviljas som ett
nationellt patent. För svenskt vidkommande skall alltså svensk
rätt tillämpas i fråga om patentets rättsverkningar även när det
är fråga om ett europeiskt patent med giltighet i Sverige. Det
bör dock framhållas att den formella delen av patenträtten inte
endast behandlar förfaranderegler utan i själva verket är
avgörande för vilka uppfinningar som kan patentskyddas genom att
den anger gränserna för patenträttens skyddsbara område. Den
europeiska patentkonventionen gäller -- med undantag för Irland
-- i samtliga EG-stater. Bland EFTA-staterna deltar, förutom
Sverige, Schweiz, Österrike och Liechtenstein.

Tilläggsskydd för läkemedel

Normalt kan en produkt föras ut på marknaden redan i
anslutning till att en ansökan om patent har gjorts. Uppfinnaren
kan då dra nytta av sin ensamrätt under hela skyddstiden. För
vissa produkter gäller emellertid att de inte får säljas förrän
det finns ett offentligt godkännande. Om ett sådant
administrativt tillståndsförfarande drar ut på tiden, finns det
risk för att den skyddstid som återstår när ett godkännande för
försäljning ges blir förhållandevis kort. Om då en alltför kort
tid står uppfinnaren till buds för att utnyttja ensamrätten till
uppfinningen, är risken uppenbar att han inte ens kan få igen
nedlagda kostnader. En sådan ordning kan leda till att
samhällsnyttiga investeringar inte görs eller att verksamheter
flyttas till länder som erbjuder ett bättre skydd.

Sedan lång tid gäller i Sverige att fabrikstillverkade
läkemedel måste vara registrerade för att få säljas. Kontrollen
är uppbyggd som en förhandsprövning och den handhas av
Läkemedelsverket. Verksamheten regleras numera i läkemedelslagen
(1992:859), som trädde i kraft den 1 juli 1993. Det ankommer på
tillverkaren att styrka att förutsättningarna för registrering
är uppfyllda. Det är därför denne som har att genomföra alla de
studier och tester som krävs och att sammanställa den
dokumentation som utgör underlaget för Läkemedelsverkets
prövning. Verket gör inte några egna omfattande studier utan
tillverkarens dokumentation förutsätts vara av sådan kvalitet
att det därav kan avgöras om villkoren för en registrering är
uppfyllda.

Problemet med en alltför kort effektiv patenttid har medfört
särskilda problem för läkemedelsindustrin. Detta beror främst på
att forskning och utveckling av ett nytt läkemedel är en
långsiktig, osäker och mycket dyrbar process. Investeringarna är
ett stort risktagande. Kostnaden för att i normalfallet ta fram
ett nytt läkemedel uppskattas till i runda tal en miljard
kronor, och det går i regel inte att i förväg avgöra om de
satsade resurserna kommer att leda fram till en användbar
produkt. Inför en ansökan om registrering måste en tillverkare
förvissa sig om att produkten är av fullgod beskaffenhet och att
den vid normal användning inte medför skadeverkningar som står i
missförhållande till den avsedda effekten. Han måste utreda och
dokumentera produktens egenskaper i en rad olika hänseenden.
Detta arbete tar ofta flera år att genomföra. Det har
framhållits att det inte är ovanligt att det tar tolv år från
det att en uppfinning görs tills ett läkemedel som bygger på
uppfinningen kan marknadsföras. I dessa fall blir den effektiva
patenttiden således inte ens hälften av den i patentlagen
medgivna skyddstiden.

På grund av dessa för läkemedelsindustrin särpräglade
förhållanden har därifrån under lång tid förts fram önskemål om
ett förbättrat patentskydd för läkemedel.

För att råda bot på den korta effektiva patenttiden för
läkemedel antog EG:s råd 1992 en förordning om supplerande
skyddscertifikat för läkemedel. Genom förordningen, som trädde i
kraft den 2 januari 1993, har skapats ett system med förlängd
ensamrätt till läkemedelsuppfinningar. Systemet innebär att
innehavaren av ett läkemedelspatent efter ansökan kan få
skyddstiden för patentet förlängd med högst fem år.
Förlängningstiden har gjorts beroende av hur lång tid det har
tagit att få läkemedlet godkänt för försäljning. Ansökan om
förlängning skall enligt förordningen göras hos den nationella
patentmyndigheten.

EES-avtalet innehåller bestämmelser om skydd för immateriella
rättigheter. De avtalsslutande staterna åtar sig bl.a. att
anpassa sina regler om immateriell äganderätt så att dessa blir
förenliga med principerna om varors och tjänsters fria rörlighet
och med den skyddsnivå som gemenskapsrätten ger den immateriella
äganderätten.

EG-förordningen om supplerande skyddscertifikat för läkemedel
omfattas inte av EES-avtalet. Avsikten är emellertid att
Gemensamma EES-kommittén när EES-atalet har trätt i kraft skall
besluta om att regler motsvarande förordningens skall gälla inom
hela EES-området.

En beklaglig konsekvens av att EES-avtalets ikraftträdande har
fördröjts är att svenska läkemedelsföretag inte i Sverige kan få
det tilläggsskydd för läkemedel som de kan få inom EG-området.
Fördröjningen innebär bl.a. att ett antal av de svenska
företagens patent i Sverige kan komma att löpa ut innan regler
motsvarande förordningen om tilläggsskydd börjar gälla här.

Enligt utskottets mening är det utomordentligt angeläget att
denna för svensk läkemedelsindustri bekymmersamma situation
snarast undanröjs. Det är därför tillfredsställande att
regeringen nu har valt att utan att avvakta EES-avtalets
ikraftträdande lägga fram förslag till en nationell lagstiftning
om tilläggsskydd.

De nya reglerna föreslås utgöra ett nytt kapitel i
patentlagen. Enligt förslaget, som ansluter till vad som torde
komma att gälla inom EES-området, skall det förlängda skyddet
inte gälla hela patentet utan bara den aktiva ingrediens eller
kombination av aktiva ingredienser i ett läkemedel som har
godkänts för försäljning. En ansökan om tilläggsskydd skall
göras inom sex månader från det att läkemedlet godkändes.
Tilläggsskyddet inträder vid utgången av patentets giltighetstid
och skall, med avdrag för fem år, gälla under så lång tid som
har förflutit från ansökan om patent till dagen för det första
godkännandet av läkemedlet. Ett tilläggsskydd skall dock aldrig
kunna gälla under längre tid än fem år.

En expertgrupp för immaterialrätt med företrädare för
EFTA-länderna och EG har arbetat bl.a. med att bereda ett
kommande beslut av Gemensamma EES-kommittén. Expertgruppen är
preliminärt enig om en anpassning, enligt vilken det skall vara
möjligt att erhålla skydd om det fanns ett gällande patent när
förordningen trädde i kraft inom gemenskapen, dvs. den 2 januari
1993, även om patenttiden har löpt ut innan skydd kan meddelas
enligt de blivande EES-reglerna. Redan utslocknade rättigheter
skall därigenom kunna återupplivas -- under en kortare
övergångsperiod och med vederbörlig hänsyn tagen till den som,
sedan ett patent har löpt ut men innan en ansökan om
tilläggsskydd har gjorts, i god tro har påbörjat eller har
vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja uppfinningen.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att enighet synes råda
om att övergångsregler av denna innebörd bör fogas till de
regler om tilläggsskyddet som kommer att gälla inom EES-området.
Motsvarande övergångsregler föreslås redan i det nu framlagda
lagförslaget. Dessa är ägnade att motverka den ovan beskrivna
olägenheten av att patenttiden för vissa uppfinningar hinner
löpa ut innan det blir möjligt att erhålla tilläggsskydd i
Sverige.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i nu
behandlad del.

Invändningsförfarandet

Sedan Patentverket vid sin granskning av en ansökan har funnit
att det inte föreligger hinder mot att meddela patent, vidtar
det s.k. invändningsförfarandet. Ansökningen godkänns för
utläggning och den kungörs i Svensk Patenttidning.
Patentverket tillhandahåller tryckta exemplar av beskrivning,
patentkrav och sammandrag av ansökan, med uppgift om sökanden
och uppfinnaren.

Syftet med utläggningen är att envar skall få möjlighet att
göra invändning mot ansökningen. Invändningsförfarandet utgör
ett viktigt komplement till Patentverkets egen granskning. Genom
en invändning kan uppmärksamhet riktas på fakta och
omständigheter som verket inte har beaktat vid sin granskning.
En invändning skall göras inom tre månader från den dag då
utläggningen kungjordes och den får grundas på varje
omständighet som kan medföra att ansökningen bör avslås.
Sökanden skall underrättas om och ges tillfälle att yttra sig
över invändningen. Även ytterligare skriftväxling med anledning
av invändningen kan erfordras. Sedan invändningsförfarandet har
avslutats skall Patentverket ta upp ansökningen till fortsatt
prövning och om inget hinder möter, skall ansökningen bifallas.
Ett patent är meddelat när patentansökningen har bifallits och
beslutet har vunnit laga kraft. Meddelade patent förs in i
patentregistret.

Invändningar görs endast i få fall. Exempelvis gjordes under
budgetåret 1990/91 invändningar mot cirka 4 % av antalet utlagda
ansökningar.

I propositionen föreslås att patentansökningsförfarandet
ändras så att eventuella invändningar mot ansökningen skall
väckas först efter det att patent har meddelats. Förslaget
bygger på en framställning från Patent- och registreringsverket
1992. Bakgrunden till förslaget är följande. Den som får sitt
patent meddelat av den svenska patentmyndigheten för den svenska
marknaden blir, på grund av skillnaden i tidpunkten för
patentmeddelandet, sämre ställd när det gäller att hävda
patentet gentemot intrång än den som får sitt patent meddelat
via det europeiska patentverket. Den europeiska
patentkonventionen föreskriver nämligen en ordning där
invändningsförfarandet kommer efter patentmeddelandet. Eftersom
den europeiska patentkonventionen, som inledningsvis nämnts,
hänvisar till nationell lagstiftning när det gäller patents
rättsverkningar, får den som söker ett europeiskt patent
tillgång till samtliga de rättigheter som följer av patentlagen
och rättsordningen i övrigt, även om invändningar ännu kan
framställas under en period och patentet kan komma att senare
upphävas. Denna konkurrensnackdel för svenska patent och därmed
för det svenska näringslivet bör, framhöll Patentverket i sin
framställning, undanröjas snarast möjligt.

Betydelsen av invändningsförfarandets placering i förhållande
till tidpunkten för meddelandet av patent framstår tydligast mot
bakgrund av en ändring i patentlagen som genomfördes 1986. Då
infördes möjligheten att meddela ett interimistiskt vitesförbud
(57 a §). Härigenom blev det möjligt för en patenthavare att, så
snart patentet har meddelats, mot den som gör patentintrång
utverka ett förbud vid vite mot att fortsätta med intrånget.
Efter denna ändring har den som via det europeiska patentverket
söker patent för den svenska marknaden betydligt bättre
möjligheter att under ett känsligt skede hävda sin ensamrätt än
den som söker sitt patent via Patentverket och som alltså inte
kan föra talan om vitesförbud förrän i ett betydligt senare
skede. Den som sökt och fått patent via det europeiska
patentverket kan så snart som patentet meddelats -- och utan att
behöva avvakta eventuella invändningar -- använda sig av
patentlagens 57 a § för att stoppa intrånget. Den som sökt
patent via Patentverket måste däremot avvakta
invändningsförfarandet och ett först därefter meddelat patent
för att kunna hävda sina intressen med stöd av samma lagrum.
Detta innebär att den som gör sig skyldig till ett intrång kan
utnyttja invändningsförfarandet för att ytterligare fördröja ett
patentmeddelande och på så sätt försvåra för den patentsökande
att hävda sin rätt.

I och med det förändrade invändningsförfarandet föreslås att
utläggningsförfarandet avskaffas och att invändningsfristen
förlängs till nio månader.

För närvarande gäller att en invändning mot en patentansökan
kan göras på formella grunder, såsom ett handläggningsfel vid
Patentverket, t.ex. att ansökningen borde ha avskrivits. I
propositionen föreslås, som en anpassning till vad som gäller
enligt den europeiska patentkonventionen, att en invändning mot
ett meddelat patent inte skall kunna leda till att patentet
upphävs i andra fall än sådana som kan föranleda domstol att
ogiltigförklara patentet.

Utskottet anser för sin del att den föreslagna reformeringen
av invändningsförfarandet innebär en angelägen anpassning till
den europeiska patentkonventionen och tillstyrker att den
utformas i enlighet med propositionsförslaget.

För sent vidtagen åtgärd

Patentlagen innehåller bestämmelser som ger en patentsökande
eller patenträttsinnehavare möjlighet att i vissa fall få en för
sent vidtagen åtgärd godtagen av Patentverket. I 72 § första
stycket behandlas fallet att en patentsökande har lidit
rättsförlust på grund av att han inte gentemot Patentverket har
vidtagit åtgärd inom tid som föreskrivits i patentlagen eller
med stöd av lagen. Om sökanden har gjort allt vad som skäligen
kunde krävas av honom för att iaktta fristen och inom en viss
tid vidtar åtgärden, skall verket förklara att åtgärden skall
anses vidtagen i rätt tid. Bestämmelsen fördes in i lagen 1978
och den utformades i nära anslutning till en motsvarande
bestämmelse i den europeiska patentkonventionen utan att för den
skull erhålla samma lydelse. Enligt konventionen fordras att
sökanden eller patenthavaren har iakttagit all omsorg som
betingas av omständigheterna (artikel 122). I förarbetena till
den svenska bestämmelsen uttalades att som utgångspunkt borde
gälla att bedömningen av vad som skall anses vara godtagbart
förfall skulle ske enligt samma normer som vid prövning huruvida
laga förfall i rättegångsbalkens mening föreligger (prop.
1977/78:1 Del A s. 366). Patentverket har i sin tidigare nämnda
framställning 1992 till Justitiedepartementet påpekat att
tillämpningen av 72 § nära har följt uttalandet i propositionen
och att svensk praxis därigenom blivit restriktiv och har kommit
att skilja sig från den motsvarande rättstillämpning som sker i
det europeiska patentverket och i många andra länder i Europa,
däribland Danmark, Finland och Norge. Med anledning av
Patentverkets framställning föreslås i propositionen att
lydelsen av 72 § patentlagen direkt anknyts till ordalagen i
konventionens motsvarande bestämmelse.

Utskottet tillstyrker den föreslagna anpassningen men
återkommer i det följande till frågan hur bestämmelsen i dess
nya lydelse bör behandlas i övergångshänseende.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I propositionen framhålls att den nya lagstiftningen bör träda
i kraft så snart som möjligt. Den 1 december 1993 föreslås som
en lämplig tidpunkt. Propositionen har emellertid inte avlämnats
till riksdagen i tid för att riksdagen skall kunna fatta beslut
i lagstiftningsärendet vid en sådan tidpunkt att de nya
författningarna kan komma ut i Svensk författningssamling inom
den tid före det föreslagna ikraftträdandet som normalt bör
krävas när det gäller civilrättslig lagstiftning. Utskottet
förordar därför att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1
januari 1994.

I sitt förslag till reformering av invändningsförfarandet
föreslog Patentverket som övergångsregel att en patentansökan
som har godkänts för utläggning före ikraftträdandet skall
behandlas och avgöras enligt lagen i dess äldre lydelse. Under
den remissbehandlingen av Patentverkets framställning som
företogs, förekom ingen invändning mot den föreslagna
övergångsregeln. I propositionen föreslås emellertid en
annorlunda utformning som innebär att äldre bestämmelser skall
gälla om en ansökan om patent har gjorts före ikraftträdandet.
Föredragande statsrådet anför att hon anser det vara lämpligare
att låta ansökningsdagen vara avgörande för om de gamla eller de
nya patentbestämmelserna skall vara tillämpliga. Som skäl för
sin ståndpunkt framhåller hon att den som söker ett patent har
ett berättigat, och många gånger betydande, intresse av att
kunna förutse enligt vilka regler hans ansökan kommer att
behandlas.

Invändningar mot den i propositionen föreslagna
övergångsbestämmelsen har i skrivelser till utskottet rests av
Sveriges industriförbund, Svenska Uppfinnareföreningen och
Patentbesvärsrätten. Dessa har samstämmigt framhållit att de nya
reglerna bör tillämpas även med avseende på de ansökningar som
vid ikraftträdandet ingivits, men då ännu inte hade godkänts för
utläggning.

För att inom den begränsade tid som stått till buds för
behandlingen av lagstiftningsärendet få tillgång till ett bättre
underlag för utskottets ställningstagande i frågan har
Patentverket anmodats att redovisa de för- respektive nackdelar
som enligt verkets uppfattning är förenade med de båda
alternativen till övergångsbestämmelse.

Patentverket framhåller i sitt svar att propositionens förslag
till övergångsbestämmelse har fördelen att vara lätt att förstå.
Ingen patentsökande behöver sväva i ovisshet om vilka regler som
styr handläggningen. Hans/hennes rätt blir inte till någon del
beroende av om ett beslut om utläggning av något skäl påskyndas
eller försenas under tiden före ikraftträdandet.
Övergångsbestämmelsen är tydlig när den låter dagen för ansökan
vara exklusivt avgörande för frågan om vilken lag som är
tillämplig.

Å andra sidan, framhåller verket, ser den nu föreslagna
övergångsregeln ut att motverka det egentliga syftet med
lagförslaget, vilket är att stärka uppfinnarnas ställning. Ett
stort antal patentsökande undandras det förstärkta skydd som
lagförslaget är avsett att ge, om det är så att samtliga
ansökningar som ligger inne hos Patentverket vid tiden för
ikraftträdandet måste avvakta invändningsperioden innan patent
kan meddelas. Enligt verkets mening kommer dessa sökande i inte
obetydlig grad att missgynnas av den i propositionen föreslagna
övergångsbestämmelsen, medan dennas positiva betydelse för
tredje mans legitima intressen får bedömas bli i praktiken
försumbar.

Patentverket pekar också på att en annan nyhet i
propositionsförslaget innebär att utrymmet för bifall till en
invändning blir något snävare. Möjligen skulle det kunna hävdas
att alla ansökningar som gjorts före ikraftträdandet därför
borde bli föremål för invändningar i den utsträckning som
nuvarande lag medger. Propositionens övergångsbestämmelse skulle
kunna tillgodose sådana tredjemansintressen. Patentverket anser
dock att det inte finns anledning att överbetona effekterna av
denna lagändring. Trots att bestämmelserna om vilka
invändningsgrunder som kan göras gällande blir mer restriktiva,
lär skillnaden enligt verkets uppfattning i förhållande till
nuvarade lag knappast komma att kännas av i praktiken.

Utskottet kan för sin del i och för sig instämma i vad
föredragnade statsrådet anför som det avgörande argumentet för
den föreslagna övergångsregeln, nämligen att en patentsökande
har ett berättigat intresse av att kunna förutse enligt vilka
regler hans ansökan kommer att behandlas. Intresset av
förutsebarhet för sökandenas del bör emellertid enligt
utskottets mening i detta sammanhang inte ses isolerat utan det
måste vägas mot deras intresse av att erhålla patent före
invändningsförfarandet och därigenom tidigare få tillgång till
de möjligheter att inskrida mot patentintrång som lagen erbjuder
en patenträttshavare. Det framstår enligt utskottets mening som
uppenbart att förutsebarhetsaspekten inte har tillräcklig tyngd
vid den avvägningen, något som också bekräftas av
framställningarna från Patentbesvärsrätten, Industriförbundet
och Uppfinnareföreningen.

En annan fråga är om förslaget att snäva in utrymmet för
bifall till en invändning (25 §) leder till att
tredjemansintresset åsidosätts på ett oacceptabelt sätt. Den
frågan torde Patentverket, med den erfarenhet som där finns
representerad, bäst kunna bedöma. Utskottet ser ingen anledning
att sätta i fråga Patentverkets uppfattning, att den nu
diskuterade förändringen knappast kommer att få någon praktisk
betydelse.

Sammanfattningsvis finner utskottet att en
övergångsbestämmelse av innebörd att även de hos Patentverket
inneliggande ansökningarna som vid ikraftträdandet inte har
godkänts för utläggning bör omfattas av de nya reglerna om
invändningsförfarandet. Därigenom uppnås enligt utskottets
mening den rimligaste balansen mellan å ena sidan intresset av
enkelhet och förutsebarhet och å andra sidan önskemålet att med
en gång få så många patentärenden som möjligt in under de nya
bestämmelsernas tillämpningsområde. Att utforma
övergångsbestämmelserna på detta sätt ligger för övrigt helt i
linje med redan tidigare tillämpade principer på
immaterialrättens område, vilka exempelvis kom till uttryck vid
den nuvarande patentlagens tillkomst och när lagens regler
anpassades till den europeiska patentkonventionen (jfr t.ex.
prop. 1966:40 s. 261 ff. och prop. 1977/78:1 Del A s. 392).

Utskottet förordar således att punkt 2 i propositionens
förslag till övergångsbestämmelser ändras så att det därav
framgår att de äldre bestämmelserna gäller för sådana
ansökningar som har godkänts för utläggning före
ikraftträdandet.

Utskottet har i det föregående tillstyrkt den föreslagna
ändringen av 72 § patentlagen, som reglerar möjligheterna för
patentsökande och patenthavare att undgå slutliga rättsförluster
när en föreskriven åtgärd inte har vidtagits i rätt tid.
Bestämmelsen föreslås få en för patentsökande och patenthavare
förmånligare lydelse och den nya lydelsen bör därför enligt
utskottets mening bli direkt tillämplig på såväl alla
patentansökningar som alla gällande patent.
Övergångsbestämmelserna bör kompletteras i enlighet härmed.

I de båda övergångsbestämmelserna som rör ansökan om
tilläggsskydd för läkemedel, punkterna 3 och 4, har föreslagits
frister som löper ut den 31 maj 1994, dvs. 6 månader från den
föreslagna ikraftträdandetidpunkten. Dessa frister bör anpassas
till den framflyttning av ikraftträdandetidpunkten som utskottet
förordar och löpa till den 30 juni 1994.

Motsvarande ändringar bör också vidtas i fråga om
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till den föreslagna
lagen om ändring i lagen om försvarsuppfinningar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande patentlagen

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
patentlagen (1967:837) med den ändringen att ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna erhåller av utskottet i bilaga 2
framlagt förslag till lydelse,

2. beträffande försvarsuppfinningar

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar med den ändringen att
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna erhåller av
utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lydelse.

Stockholm den 23 november 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe
Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),
Bengt Kindbom (c), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd),
Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s),
Lennart Fridén (m) och Per Erik Granström (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt förslag till ändring av
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i regeringens
förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i kraft
den 1 december 1993. den 1 januari 1994.

2. Om en ansökan om patent 2. Om en ansökan om patent
har gjorts före har godkänts för
ikraftträdandet, skall utläggning före
äldre bestämmelser ikraftträdandet, skall
gälla. äldre bestämmelser
gälla med undantag av vad
som anges i punkt 3.

3. Bestämmelsen i 72 §
skall tillämpas även i
fråga om ett patent som har
meddelats och en ansökan
som behandlas enligt äldre
bestämmelser.

3. Om en ansökan om 4. Om en ansökan om
tilläggsskydd avser tilläggsskydd avser
ingrediens i ett läkemedel ingrediens i ett läkemedel
som har godkänts efter den som har godkänts efter den
1 januari 1985 men före 1 januari 1985 men före
ikraftträdandet av denna ikraftträdandet av denna
lag, får ansökan trots lag, får ansökan trots
vad som sägs i 107 § vad som sägs i 107 §
andra stycket första andra stycket första
meningen göras senast den meningen göras senast den
31 maj 1994. 30 juni 1994.

4. Om en ansökan om 5. Om en ansökan om
tilläggsskydd avser tilläggsskydd avser
ingrediens som skyddades av ingrediens som skyddades av
ett patent den 1 januari 1993 ett patent den 1 januari 1993
men patentets giltighetstid men patentets giltighetstid
har löpt ut före har löpt ut före
ikraftträdandet av denna ikraftträdandet av denna
lag, får ansökan trots lag, får ansökan trots
vad som sägs i 106 § 1 vad som sägs i 106 § 1
göras senast den 31 maj göras senast den 30 juni
1994. 1994.

Ett tilläggsskydd som har meddelats efter ansökan enligt
första stycket börjar gälla när det har meddelats.

Har någon efter utgången av patentets giltighetstid men innan
ansökningen om tilläggsskydd enligt första stycket gjordes i god
tro börjat utnyttja uppfinningen yrkesmässigt här i landet, får
han utan hinder av tilläggsskyddet fortsätta utnyttjandet med
bibehållande av dess allmänna art. Sådan rätt till utnyttjande
har under motsvarande förutsättningar även den som har vidtagit
väsentliga åtgärder för att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt
här i landet.

Rätt enligt tredje stycket får övergå till någon annan endast
tillsammans med den rörelse i vilken den uppkommit eller
utnyttjandet avsetts skola ske.

Av utskottet framlagt förslag till ändring av
ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1971:1078) om
försvarsuppfinningar

Regeringens förslag Utskottets förslag

1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i kraft
den 1 december 1993. den 1 januari 1994.

2. Om en patentansökan har 2. Om en patentansökan har
gjorts före godkänts för
ikraftträdandet, gäller utläggning före
äldre bestämmelser. ikraftträdandet, gäller
äldre bestämmelser.