Teleoperatörernas skyldigheter vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

Betänkande 1995/96:JuU20

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JUU20

Teleoperatörernas skyldigheter vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation
• Innehållsförteckning

1995/96
JuU20

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet
ett regeringsförslag som ålägger
teleoperatörerna en skyldighet att se
till att deras telesystem är uppbyggda
och utformade på ett sådant sätt att
tvångsmedlen på teleområdet - hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning - alltid kan
verkställas. Utskottet tillstyrker
förslaget.

En motion, som väckts i ärendet,
avstyrks. Till betänkandet har fogats en
reservation (fp, v, mp).

Propositionen

I proposition 1995/96:180 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att
riksdagen antar de i propositionen
framlagda förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken
och

2. lag om ändring i telelagen
(1993:597).

I samband med propositionen behandlar
utskottet en med anledning av
propositionen väckt motion.
Motionsyrkandet redovisas nedan.

Propositionens huvudsakliga innehåll
redovisas på s. 4 f.

Lagförslagen, som granskats av
Lagrådet, har fogats till betänkandet,
se bilaga.

Motionen

1995/96:Ju22 av Siw Persson och Bengt
Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
förslag till lagreglering av polisens
användning av överskottsinformation.

Utskottet

Inledning

Den snabba tekniska utvecklingen på
teleområdet och den avreglerade
telemarknaden har ändrat
förutsättningarna för att genomföra
beslut om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning som är
tvångsmedlen på teleområdet. Inom
Justitiedepartementet upprättades år
1995 departementspromemorian (Ds
1995:48) Teleoperatörernas skyldigheter
vid hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning. Promemorian och
remissbehandlingen av den ligger till
grund för propositionen, som tar upp
frågan vilka skyldigheter som bör vila
på teleoperatörerna för att
möjligheterna till verkställighet av
beslut om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning skall kunna
upprätthållas.

Bakgrund

Det har tidigare gått att klart skilja
mellan radio, TV, kabelkommunikation,
telekommunikation och datorkommunikation
med utgångspunkt från
informationsinnehåll och metoder för
användning och överföring. Dessa
skillnader har emellertid blivit alltmer
otydliga. Den nya informationstekniken
(IT) har dessutom tillfört nya former av
kommunikation där tal, text och bild
integreras. Det förekommer att
mottagaren kan påverka
informationsinnehållet, s.k. interaktiv
kommunikation. Överföringen av
telemeddelanden sker via såväl allmänt
tillgängliga telenät som privata
företagsnät. Trådlös telekommunikation
har också blivit vanlig.

Den tekniska utvecklingen på
telekommunikationsområdet har inneburit
nya och utvidgade möjligheter för
människor att kommunicera på andra sätt
än genom att tala i telefon. Framför
allt har kommunikation med hjälp av
telefax och datorer kommit att i stor
utsträckning ersätta de vanliga
telefonsamtalen. Även taltelefonin har
genomgått stora förändringar.
Utvecklingen av mobiltelefonin har varit
rekordartad, och Sverige har för
närvarande flest sådana abonnemang per
person i världen.

Vidare har ägarstrukturerna förändrats
på senare år till följd av bl.a. en fri
telemarknad och att abonnenter i stället
för operatörer i allt högre grad kommit
att äga nät, abonnentväxlar och annan
teleutrustning. Riksdagen har vid
avregleringen av telemarknaden slagit
fast bl.a. att staten skall svara för
att det finns ett sammanhållet och öppet
telenät som täcker hela landet. Vidare
har betonats vikten av att staten skapar
förutsättningar för en effektiv
konkurrens på utrustningsmarknaden och
vid utvecklingen av teletjänster (prop.
1987/88:118, TU28, rskr. 402, prop.
1990/91:87, TU28, rskr. 369, prop.
1991/92:100 bil. 7, TU20, rskr. 312 och
prop. 1992/93:200, TU30, rskr. 443).

Televerket var tidigare den enda
teleoperatören på den svenska
telemarknaden. Televerket samarbetade
med polisen när beslut om tvångsmedel på
teleområdet skulle verkställas. Som en
följd av att telemarknaden har
avreglerats finns det i dag flera bolag
som bedriver televerksamhet. Förutom det
av staten helägda aktiebolaget Telia kan
nämnas aktiebolagen Comvik GSM,
Europolitan och Tele 2.

Den grundläggande lagregleringen om
hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning finns i 27 kap. 18-25 §§
rättegångsbalken (RB).

Hemlig teleavlyssning innebär - sedan
den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:
227, 1995/96:JuU1, rskr. 17, SFS
1995:1230) - att telemeddelanden som
befordras till eller från ett
telefonnummer, en kod eller annan
teleadress, i hemlighet avlyssnas eller
tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel
för återgivning av innehållet i
meddelandet (27 kap. 18 § första stycket
RB). För att sådan avlyssning skall få
ske krävs att någon är skäligen
misstänkt för ett brott för vilket inte
är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år eller för försök,
förberedelse eller stämpling till sådant
brott, om sådan gärning är belagd med
straff (18 § andra stycket).

Hemlig teleövervakning innebär att
uppgifter i hemlighet hämtas in om
telemeddelanden som har expedierats
eller beställts till eller från en viss
teleadress eller att sådana meddelanden
hindras från att nå fram. Tvångsmedlet
får användas för förundersökning i
brottmål om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i sex månader och vid brott
enligt 1 § narkotikastrafflagen
(1968:64) eller sådant brott enligt 1 §
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling som avser narkotika samt
vid försök, förberedelse eller stämpling
till brott för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år, om sådan gärning är
belagd med straff (27 kap. 19 § RB).

Hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning kan också komma i fråga
vid misstanke om anstiftan eller
medhjälp till brottslighet av angivet
kvalificerat slag.

För tillstånd till sådan avlyssning
eller övervakning krävs - utöver att
någon är skäligen misstänkt för brott av
viss svårighetsgrad - att åtgärden är av
synnerlig vikt för utredningen. Vidare
får åtgärden endast avse en teleadress
som innehas eller annars kan antas komma
att användas av den misstänkte (27 kap.
20 § första stycket RB). En teleadress
till vilken den misstänkte kan antas
komma att ringa får alltså inte
avlyssnas. Från tillämpningsområdet
undantas slutligen telemeddelanden som
endast befordras inom ett telenät som
med hänsyn till sin ringa omfattning och
omständigheterna i övrigt får anses vara
av mindre betydelse från allmän
kommunikationssynpunkt (20 § andra
stycket).

För all tvångsmedelsanvändning gäller
tre allmänna principer. De tre
principerna, som anknyter till
innehållet i regeringsformens
bestämmelser om skydd för medborgarna
mot tvångsmedel från det allmänna (2
kap.), är ändamålsprincipen,
behovsprincipen och
proportionalitetsprincipen.
Ändamålsprincipen innebär att en
myndighets befogenhet att använda
tvångsmedlet skall vara bunden till det
ändamål för vilket tvångsmedlet har
beslutats. Behovsprincipen innebär att
en myndighet får använda ett tvångsmedel
bara när det finns ett påtagligt behov
och en mindre ingripande åtgärd inte är
tillräcklig. Proportionalitetsprincipen,
som är lagfäst i bl.a. 27 kap. 1 §
tredje stycket RB, innebär att en
tvångsåtgärd i fråga om art, styrka,
räckvidd och varaktighet skall stå i
rimlig proportion till vad som står att
vinna med åtgärden.

Frågor om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning prövas av rätten
på ansökan av åklagaren. I beslutet
skall det anges vilken teleadress och
under vilken tid tillståndet gäller.
Tiden, som inte får bestämmas längre än
nödvändigt, får inte överstiga en månad
från dagen för beslutet (27 kap. 21 §
första stycket RB). Vidare skall i
beslutet särskilt anges om åtgärden får
verkställas utanför allmänt tillgängliga
telenät (21 § andra stycket). Hemlig
teleavlyssning får inte ske av
telemeddelanden mellan den misstänkte
och hans försvarare. Om det framkommer
att en avlyssning avser ett sådant
meddelande, skall avlyssningen avbrytas
och upptagningar eller uppteckningar som
omfattas av förbudet skall omedelbart
förstöras (22 §). Föreskrifter ges också
om hävande av beslut (23 §) och om tid
för granskning och förstöring av
upptagningar och uppteckningar (24 §).
Vidare finns en bestämmelse om
verkställighet. Har rätten lämnat
tillstånd till hemlig teleavlyssning
eller hemlig teleövervakning, får de
tekniska hjälpmedel som behövs för
avlyssningen eller övervakningen
användas (25 §).

Regeringen redovisar varje år genom en
skrivelse till riksdagen hur reglerna i
rättegångsbalken om hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning har tillämpats (se
senast skr. 1995/96:9, JuU1, rskr. 17).

Utöver bestämmelserna i RB om hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning finns sådana regler
också i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål, lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll och lagen (1988:97)
om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna under krig eller krigsfara
m.m.

Den i rättegångsbalken reglerade
teleavlyssningen och teleövervakningen
omfattar alla telemeddelanden som
befordras via ett telenät. Avlyssning
eller övervakning får dock inte avse
telemeddelanden som endast befordras
inom ett telenät som med hänsyn till sin
begränsade omfattning och
omständigheterna i övrigt får anses vara
av mindre betydelse från allmän
kommunikationssynpunkt. Telemeddelanden
vid datorer, telefax och mobiltelefoner
får alltså avlyssnas och övervakas på
samma sätt som vanliga telefonsamtal.
Den tekniska utvecklingen på
telekommunikationsområdet har dock
inneburit att de praktiska
förutsättningarna för att verkställa
beslut om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning har ändrats
radikalt.

Beslut om hemlig teleavlyssning
verkställs numera i allt större
utsträckning genom en anpassning av de
datorprogram som styr
telekommunikationerna. En allmän
förutsättning för att hemlig
teleavlyssning och hemlig övervakning
sålunda skall vara möjlig är att
telekommunikationssystemet är anpassat
för detta. Anpassningen kan avse såväl
hård- som mjukvara. Det anses att det
inte går att upprätthålla acceptabel
kvalitet och effektivitet vid
användningen av tvångsmedlen på
teleområdet om sådana anpassningar inte
vidtas i systemen.

Bakgrunden till en inom EU antagen
resolution om tvångsmedlen på
teleområdet (9529/95 ENFOPOL 90) är just
risken för att de moderna
telekommunikationssystemens utformning
kan hindra hemlig teleavlyssning såvida
de inte anpassas för det ändamålet. Till
resolutionen (prop. bilaga 5) har fogats
en bilaga som innehåller en uppställning
över polisens krav i olika hänseenden i
anslutning till användningen av de
berörda tvångsmedlen. Denna
specifikation anger bl.a. vilka
åtaganden som operatören bör uppfylla
vid verkställighet av tvångsmedlen.
Resolutionen syftar till att åstadkomma
en internationell gemensam lösning som
skall gälla i samtliga medlemsländer.

Propositionen

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar
som ålägger teleoperatörerna en
skyldighet att se till att deras
telesystem är uppbyggda och utformade på
ett sådant sätt att tvångsmedlen på
teleområdet - hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning - alltid kan
verkställas. De teleoperatörer det
gäller är sådana som beviljas tillstånd
enligt 5 § telelagen (1993:597) att inom
ett allmänt tillgängligt telenät
tillhandahålla telefonitjänst, mobil
teletjänst eller fasta teleförbindelser.
Detta innebär att teleoperatörerna
kontinuerligt, t.ex. vid byte till ny
teknik, måste se till att möjligheter
finns till hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning. Innebörden av
förpliktelsen är i praktiken ett krav på
att telesystemet skall innehålla
särskilda hårdvaror och särskilda
datorprogram. Teleoperatörerna föreslås
vidare svara för att innehållet i och
uppgifter om telemeddelanden som
avlyssnas eller hämtas in görs
tillgängliga så att informationen enkelt
kan tas om hand. Det skall också åligga
teleoperatörerna att se till att
systemen är utformade så att
verkställandet av beslut om hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning inte röjs.

Teleoperatörerna skall svara för de
kostnader som hänför sig till
anpassningarna av telesystemen medan
polisen även i fortsättningen skall
ersätta teleoperatörerna för de
kostnader som uppkommer vid varje
enskild verkställighet.

De nya bestämmelserna föreslås träda i
kraft den 1 juli 1996. För att de
teleoperatörer som före ikraftträdandet
har fått tillstånd att driva
televerksamhet skall få tillfälle att
anpassa de befintliga systemen till de
nya reglerna föreslås en övergångsperiod
fram till den 1 juli 1997.
Teleoperatören skall dock alltid ha
minst sex månader på sig från det att
Post- och telestyrelsen fastställt de
närmare villkoren.

Utskottets överväganden

Utskottet delar regeringens uppfattning
att hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning är betydelsefulla
straffprocessuella tvångsmedel bl.a. i
kampen mot narkotikan, den organiserade
brottsligheten och allvarligare
ekonomisk brottslighet samt vid brott
mot rikets inre och yttre säkerhet.
Tvångsmedlen är i dessa fall, som
utskottet tidigare strukit under (se
1995/96:JuU1 s. 5), oumbärliga verktyg i
den brottsutredande verksamheten. Med
fog kan hävdas att avancerade
brottslingar som har tillgång till
kommunikationsvägar som inte kan
avlyssnas eller övervakas ökar sina
möjligheter att bedriva kriminella
aktiviteter utan att avslöjas. Det är
därför enligt utskottets mening
angeläget att möjligheterna till
verkställighet av tvångsmedlen på
teleområdet upprätthålls.

Bakom utskottets ställningstagande
ligger uppfattningen att det är
oacceptabelt att låta den snabba
utvecklingen på teleområdet leda till
att möjligheterna till telekontroll
tunnas ut eller försvinner. Det kan inte
anses försvarbart att mer eller mindre
ge upp tvångsmedlen på teleområdet bara
därför att, som påpekats under
remissbehandlingen, teknikutvecklingen
lett till alltmer lätthanterliga
krypteringsprogram. De farhågor som
framförts om att utvecklingen av
krypteringslösningar mer eller mindre
skulle innebära slutet för tvångsmedlen
på teleområdet anser dock utskottet i
likhet med regeringen överdrivna. Denna
bedömning hindrar emellertid inte att
det kan finnas skäl att noga följa
utvecklingen på teleområdet.

I likhet med regeringen kan utskottet
konstatera att förekomsten av enskilda
från staten fristående teleoperatörer
och den snabba tekniska utvecklingen
innebär försämrade möjligheter för
polisen att verkställa beslut om hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning, och att det inte utan
vidare går att räkna med att alla nya
teleoperatörer på marknaden frivilligt
kommer att medverka i den utsträckning
som erfordras. Den tekniska utvecklingen
på teleområdet och den avreglerade
telemarknaden har således skapat ett
behov av regler om telesystemens
utformning för att bibehålla hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning som effektiva
tvångsmedel på teleområdet. Utskottet
anser mot denna bakgrund, i likhet med
regeringen, att en reform är nödvändig.

Utskottet kan således ställa sig bakom
förslagen i propositionen innebärande
att vissa teleoperatörer är skyldiga att
se till att telesystemen är så uppbyggda
och utformade att beslut om hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning kan verkställas. Enligt
den föreslagna ordningen skall de
grundläggande kraven på teleoperatörerna
framgå av lag och den närmare innebörden
av teleoperatörernas skyldigheter
formuleras genom tillståndsvillkor och
föreskrifter, som bestäms av Post- och
telestyrelsen efter samråd med
teleoperatören, Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen. Med en sådan
reglering kan, som regeringen anför, de
telepolitiska målen balanseras mot de
kriminalpolitiska.

Utskottet har inte något att erinra mot
regeringsförslaget när det gäller
avgränsningen av ansvaret, dvs. vilka
teleoperatörer som skall omfattas av
denna skyldighet, skyldighetens närmare
innebörd och vem som skall svara för
kostnaderna för anpassningen av
telesystemen. Utskottet tillstyrker
således regeringsförslaget.

Överskottsinformation

Motionen

I motion Ju22 (fp) begärs att riksdagen
hos regeringen begär ett lagförslag som
reglerar polisens användning av
vverskottsinformation.

Bakgrund

I samband med att man använder
tvångsmedel vid förundersökning rörande
ett brott kan det komma fram uppgifter
som inte har samband med den aktuella
förundersökningen men som kan vara av
betydelse för utredning av ett annat
brott eller för att hindra något brott
som är å färde. Det kan också röra sig
om uppgifter som inte har samband med
något brott men som är av betydelse i
annat sammanhang, t.ex. för utmätnings-
eller taxeringsändamål. Frågan i vad mån
sådan s.k. överskottsinformation skall
få utnyttjas är inte reglerad i lag.
Frågan har emellertid varit aktuell i
olika sammanhang.

I samband med riksdagsbehandlingen av
proposition 1975/76:202 med förslag till
nya regler om telefonavlyssning vid
förundersökning i brottmål m.m.
uppmärksammades spörsmålet i vad mån
material som framkommer vid
telefonavlyssning fick utnyttjas i fråga
om annan brottslighet än den som hade
föranlett tillståndet till avlyssningen.
Utskottet (JuU 1976/77:20) begärde
yttrande från Lagrådet. Lagrådet
ifrågasatte huruvida det berörda
förfarandet kunde anses förenligt med
regeringsformen utan direkt stöd i lag.
Lagrådet lade fram ett lagförslag som
reglerade frågan om utnyttjande av
överskottsinformation.

I ärendet inhämtade utskottet yttrande
från konstitutionsutskottet och vidare
remitterades Lagrådets yttrande till
flera instanser.

Konstitutionsutskottet yttrade, att
även om grundlagsreglerna inte
uppställde ett direkt krav i berört
hänseende, det fick anses bäst
överensstämma med syftet med
integritetsskyddet i regeringsformen att
grundläggande bestämmelser gavs i lag om
hur och i vilken omfattning information
som erhållits genom telefonavlyssning
fick utnyttjas.

Justitieutskottet ansåg (JuU 1976/77:20
s. 16 f) att flera skäl kunde åberopas
för att godta den av Lagrådet förordade
lösningen. Härtill kom emellertid att
problematiken med överskottsinformation
inte var begränsad till telefon
avlyssning, utan samma svårigheter kunde
uppkomma vid andra tvångsmedel såsom
brevkontroll, husrannsakan eller
ingripande enligt bevissäkringslagen.
Här borde, anförde utskottet,
eftersträvas en generell lösning för
olika typer av tvångsmedel. I denna del
fick ärendet återgå till regeringen för
översyn och ytterligare överväganden.

Regeringen gav år 1978 en utredning
(Tvångsmedelskommittén; dir. 1978:57) i
uppdrag att närmare se över bl.a. dessa
frågor. Kommittén föreslog i sitt
betänkande (SOU 1984:54)
Tvångsmedel-Anonymitet-Integritet att
möjligheten att utnyttja sådan
överskottsinformation som kommer fram
vid tvångsmedelsanvändning skulle
begränsas. Enligt kommittén skulle
överskottsinformation få användas bara
om vissa förutsättningar var uppfyllda,
t.ex. då informationen gällde annan
brottslighet av sådan svårhetsgrad att
tvångsmedlet fått användas. Kommittén
var dock inte enig utan ordföranden och
en ledamot reserverade sig mot förslaget
och ansåg att några särskilda regler
inte skulle införas.

Även Narkotikakommissionen (PM nr 5
Polisens insatser mot narkotikan s. 65
f) och Edenmankommissionen (SOU 1988:18
s. 128 f) berörde frågan. De båda
kommissionerna ansåg att det inte
behövdes någon särskild lagstiftning som
reglerar rätten att utnyttja
överskottsinformation.

Samtliga nu berörda utredningsarbeten
remissbehandlades av regeringen. En stor
majoritet av remissinstanserna intog en
negativ hållning till en lagreglering.

I proposition 1988/89:124 Vissa
tvångsmedelsfrågor (s. 29 f) redovisade
regeringen sin inställning i frågan och
anförde att några lagregler som
begränsar rätten att utnyttja
överskottsinformation i samband med
utredning om brott inte skulle införas
eftersom detta var en fråga som lämpade
sig mindre väl för lagstiftning.
Departementschefen konstaterade
inledningsvis bl.a. att problemet med
överskottsinformation gäller huruvida de
brottsutredande organen har rätt att
utnyttja sig av upplysningar om ett
brott som de fått tillgång till genom
att - helt lagligt - använda tvångsmedel
vid utredning om ett annat brott. Hon
utgick från att tvångsmedlet användes
inom ramen för den s.k.
ändamålsprincipen och att polisen
således får tillgång till överskotts
informationen oavsiktligt. Hon hade för
sin del svårt att se logiken i att
polisen fritt skall kunna använda
information som kommer till dess
kännedom utan något som helst samband
med tvångsmedelsanvändning och utan att
använda något tvångsmedel över huvud
taget, men att polisen skulle förhindras
att använda samma information enbart av
det skälet att informationen åtkommits
vid användandet av en laglig rätt att
använda en viss typ av tvångsmedel i
fråga om ett helt annat brott. Vidare
ansåg hon att ett genomförande av
Tvångsmedelskommitténs förslag skulle
kunna få negativa följder för
möjligheterna att komma till rätta med
allvarlig brottslighet i vissa fall. Som
exempel nämnde hon att det enligt
förslaget skulle vara förbjudet för
polisen att vidta åtgärder, om man i
samband med telefonavlyssning rörande
ett grovt narkotikabrott fick klart för
sig vem som hade begått ett allvarligt
misshandelsbrott, ett rån eller en grov
stöld. Hon pekade vidare på att en
sådan reglering som föreslagits rimligen
måste följas upp med en begränsning av
rätten för åklagaren att åberopa
förbjuden information i en efterföljande
rättegång, eller kanske rättare sagt med
en regel som ålägger domstolen att vid
sitt ställningstagande till skuldfrågan
bortse från sådan information. En sådan
ordning skulle, anförde hon, radikalt
bryta mot den princip om fri
bevisprövning som är djupt rotad i
Sverige och som enligt allmän
uppfattning garanterar de bästa
materiella resultaten. I stället skulle
man anknyta till de regler som finns i
den anglosaxiska bevisrätten och som
innebär att ett aldrig så viktigt bevis
kan komma att avvisas om det inte kommit
fram i formellt oantastlig ordning.
Därmed riskerar man att hamna i en
ordning där intresset för själva
sakfrågorna överskuggas av argumentation
rörande frågan om en viss upplysning
skulle vara tillåten att ta hänsyn till
eller ej. Och till sist skulle man ändå
stå inför den avgörande faktorn,
nämligen den mänskliga naturens
begränsningar; hur skulle man kunna
garantera att en tjänsteman - det må
vara en polis, en åklagare eller en
domare - verkligen underlåter att ta
hänsyn till vad han faktiskt vet.

I riksdagen väcktes motioner med
begäran om förslag till bestämmelser om
hur överskottsinformation vid
tvångsmedelsanvändning skulle hanteras.

Utskottet, som delade regeringens
uppfattning, avstyrkte i sitt av
riksdagen godkända betänkande bifall
till motionerna (1988/89:JuU25 s. 20 f).

Polisrättsutredningen har i sitt
slutbetänkande (SOU 1995:47) Tvångsmedel
övervägt frågan om överskottsinformation
(s. 196 f). Sammantaget anser
utredningen att det inte finns skäl att
reglera polisens rätt att använda sådan
information. Betänkandet har
remissbehandlats och övervägs nu i
Justitiedepartementet.

Utskottets överväganden

I propositionen (s. 20) redovisas att
flera remissinstanser i det nu aktuella
ärendet efterlyst överväganden om frågan
att använda överskottsinformation.
Regeringen hänvisar till att denna fråga
senast tagits upp av
Polisrättsutredningen i det ovannämnda
betänkandet Tvångsmedel. Enligt
regeringen är det närmast i ett sådant
brett sammanhang som frågan bör
övervägas. Eftersom den i propositionen
föreslagna reformen endast avser att
återställa telekontrollens effektivitet
och inte att utöka polisens tillgång
till information anser regeringen att
problematiken kring användandet av s.k.
överskottsinformation inte bör hindra en
sådan begränsad reform som den nu
föreslagna. Regeringen tar således inte
ställning till frågan om användande av
överskottsinformation i detta ärende.

Utskottet har för närvarande inte något
att invända mot nuvarande ordning och
vill här hänvisa till vad
departementschefen anförde i 1989 års
ärende. Utskottet finner ingen anledning
att nu aktualisera frågan. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju22.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken och lag om ändring i
telelagen (1993:597),

2. beträffande
överskottsinformation

att riksdagen avslår motion
1995/96:Ju22.

res. (fp, v, mp)

Stockholm den 25 april 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik
(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s),
Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp),
Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström
(v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m),
Kia Andreasson (mp), Helena Frisk (s),
Jeppe Johnsson (m), Görel Thurdin (c)
och Michael Stjernström (kds).

Reservation

Överskottsinformation (mom. 2)

Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och
Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande
på s. 9 som börjar med Utskottet har
och slutar med motion Ju22 bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill när det gäller
användande av överskottsinformation
anföra följande. Som framgått ovan
uttalade Lagrådet redan för tjugo år
sedan i ett yttrande till
justitieutskottet (jfr JuU 1976/77:20)
att det kunde ifrågasättas huruvida det
kan anses förenligt med regeringsformen
(RF) att man utan direkt stöd i lag
skulle få utnyttja avlyssnat material
för annat ändamål än det som föranlett
tillståndet till avlyssningen. Lagrådet
anförde också en rad skäl av mera
praktisk natur för en lagreglering.
Utskottet delar den bedömning som
Lagrådet gjorde då och anser att ett
starkt stöd finns för att
regeringsformen (2 kap. 6 § jämförd med
8 kap. 3 §) skall tolkas på så sätt att
lagstöd krävs för polisens utnyttjande
av överskottsinformation.

I det nu aktuella ärendet har flera
remissinstanser, bl.a. Post- och
telestyrelsen samt Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet, efterlyst överväganden i
frågan om användandet av
överskottsinformation vid hemlig
teleavlyssning, vilket visar att frågan
är ytterst aktuell. Här kan också
tilläggas att införandet det nya
straffprocessuella tvångsmedlet hemlig
kameraövervakning har gjort att nya
vverväganden bör äga rum. Problematiken
med användning av överskottsinformation
uppstår ju vid användandet av flertalet
tvångsmedel.

Som motionärerna anför karaktäriseras
ett rättssamhälle av en rättssäker
balans mellan effektivitet i
brottsbekämpningen och skyddet för den
personliga integriteten. Att polisen
skall ha möjlighet att använda effektiva
tvångsmedel vid misstanke om grova brott
är en nödvändighet. Detta måste dock
ställas mot integritetsaspekterna, som
väger extra tungt om den inhämtade
informationen avser annan brottslighet
än den som avlyssningen gäller.

Sammanfattningsvis anser utskottet i
likhet med vad som framförs i motionen
att särskilda bestämmelser som reglerar
frågan om hanteringen av s.k.
överskottsinformation måste införas. En
sådan reglering bör avse förhållandena
vid användningen av samtliga
straffprocessuella tvångsmedel. Det får
ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med närmare förslag till
sådana bestämmelser. Vad utskottet nu
med anledning av motion Ju22 anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under
moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande överskottsinformation

att riksdagen med anledning av motion
1995/96:Ju22 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Regeringens lagförslag

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionen 1
Utskottet 1
Inledning 1
Bakgrund 2
Propositionen 4
Propositionens huvudsakliga
innehåll 4
Utskottets överväganden 5
Överskottsinformation 6
Motionen 6
Bakgrund 6
Utskottets överväganden 8
Hemställan 9
Reservation 9
Överskottsinformation (mom. 2) 9
Bilaga
Regeringens lagförslag 11
Gotab, Stockholm 1996