Sveriges tillträde till FN:s konvention om bekämpning av terroristbombdåd

Betänkande 2000/01:JuU27

Justitieutskottets betänkande 2000/01:JUU27

Sveriges tillträde till FN:s konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Följdmotioner
• Utskottets överväganden
• Utskottets förslag till riksdagsbeslut
• Bilaga 2

2000/01

JuU27

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett
regeringsförslag om att riksdagen skall godkänna
Förenta nationernas (FN) konvention om bekämpande av
bombattentat av terrorister. Några förslag till
lagändringar läggs inte fram i propositionen.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Propositionen

I proposition 2000/01:86 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen
godkänner Förenta nationernas (FN) konvention om
bekämpande av bombattentat av terrorister.

Följdmotioner

Inga motioner har väckts med anledning av
propositionen.

Utskottets överväganden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
FN:s konvention om bekämpande av bombattentat
av terrorister.

I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda
FN:s konvention om bekämpande av bombattentat av
terrorister, den s.k.
terroristbombningskonventionen.

Terroristbombningskonventionen antogs den 15
december 1997 av FN:s generalförsamling och öppnades
för undertecknande den 12 januari 1998. Sverige
undertecknade konventionen den 12 februari 1998.

Den svenska översättningen av konventionen har
fogats till betänkandet, se bilaga 2.

Inom Justitiedepartementet har en promemoria
upprättats i vilken bl.a. frågorna om hur
konventionen förhåller sig till svensk rätt och
behovet av författningsändringar analyserats.
Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning
av remissyttrandena finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju2000/2280).

Förslaget i propositionen grundar sig på
promemorian och remissbehandlingen av den.

Terroristbombningskonventionen utgör en
fortsättning på det arbete för att motverka
terrorism som bedrivits inom FN sedan 1960-talet. De
tidigare FN-konventionerna om terrorism gäller
antingen särskilda angreppsobjekt som luftfartyg och
skepp eller avser att skydda vissa kategorier av
personer som är engagerade i internationella
uppdrag. Terroristbombningskonventionen har däremot
inte några sådana begränsningar utan har ett
generellt tillämpningsområde.

Konventionen innehåller inte någon definition av
terrorism. I stället anges vilka handlingar som
skall utgöra brott i konventionens mening. Enligt
konventionen gör den sig skyldig till brott som
rättsstridigt och uppsåtligt levererar, placerar,
avlossar eller spränger ett sprängämne eller en
annan livsfarlig anordning i, in i eller mot en
allmän plats, en statlig eller annan offentlig
anläggning, ett allmänt transportsystem eller en
infrastrukturanläggning om gärningen företas i syfte
att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada
eller för att åstadkomma omfattande förstörelse av
bl.a. allmän plats. Även försök och medverkan till
sådant brott omfattas av konventionen, liksom
gärningar bestående i att någon värvar eller
instruerar andra att begå sådant brott. Slutligen
omfattar konventionen gärningar som består i att en
person på annat sätt bidrar till att en grupp
personer med ett gemensamt syfte begår brott som
avses i konventionen.

Enligt konventionen skall varje konventionsstat
kunna utöva domsrätt beträffande de brott som
omfattas av konventionen om brottet har begåtts inom
den statens territorium, ombord på ett fartyg som
förde den statens flagg eller ombord på ett
luftfartyg som var registrerat enligt dess
lagstiftning när brottet begicks. Varje
konventionsstat skall också kunna utöva domsrätt
beträffande brott begångna av en av den statens
medborgare. Vidare får en stat enligt konventionen
fastställa att den har domsrätt även i andra fall,
t.ex. när brottet har begåtts mot en av den statens
medborgare.

I konventionen finns också bestämmelser om
utlämning, överförande av en person för utredning
m.m., internationell rättslig hjälp i brottmål samt
om vilka åtgärder som skall vidtas för att utreda en
persons närvaro i ett land eller för att säkerställa
hans eller hennes närvaro för åtal eller utlämning.
Vidare finns bestämmelser om hur staterna skall
samarbeta när det gäller förebyggande av brott samt
i vilken utsträckning staterna skall underrätta
varandra. Slutligen regleras hur förpliktelserna
enligt konventionen skall fullgöras samt hur tvister
mellan två eller flera konventionsstater skall
lösas.

De handlingar som utgör brott enligt konventionen
torde redan vara kriminaliserade enligt svensk rätt,
framför allt som våldsbrott eller allmänfarliga
brott enligt 3 respektive 13 kap. brottsbalken. I de
fall företagna handlingar inte utgör självständiga
brott kan det i stället bli aktuellt att döma en
person för medgärningsmannaskap, försök eller
förberedelse till brottet. Det kan också bli fråga
om medhjälp till brott. I denna del torde det därför
inte krävas några lagändringar för att Sverige skall
kunna leva upp till konventionens krav.

Även i fråga om bestämmelserna om domsrätt
uppfyller svensk lag konventionens krav.
Bestämmelserna i 2 kap. 2 och 3 §§ medger svensk
domsrätt i alla de fall där konventionen kräver det
och i så gott som samtliga de fall där en
konventionsstat därutöver får fastställa domsrätt.

När det gäller konventionens krav på åtgärder för
att utreda en persons närvaro i ett land eller
säkerställa hans eller hennes närvaro för åtal eller
utlämning finns det ett flertal bestämmelser i den
svenska rättsordningen. I 23 och 24 kap.
rättegångsbalken finns t.ex. bestämmelser om
inledande av förundersökning samt frihetsberövande.
Även i 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott
(utlämningslagen) finns bestämmelser om
frihetsberövande. Enligt denna paragraf kan den som
i annat land är misstänkt, åtalad eller dömd för
brott som kan föranleda utlämning berövas friheten.
I polislagen (1984:387) finns bestämmelser om
åtgärder som skall vidtas när förundersökning inte
inletts. Bland annat skall polisen i fråga om brott
som hör under allmänt åtal bedriva spaning och
utredning. Enligt polislagen får också en polisman,
under vissa förutsättningar, omhänderta en person
för identifiering. Därtill kommer att Sverige fullt
ut deltar i det internationella polissamarbetet,
framför allt inom ramen för EU. Sverige får i dessa
delar anses uppfylla de krav konventionen ställer.

I fråga om utlämning finns det i 6 §
utlämningslagen ett absolut förbud mot utlämning för
politiska brott. Vidare finns det i 4 § lagen
(1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge begränsningar vad gäller
möjligheterna att utlämna en person för politiska
brott. Dessa bestämmelser är inte förenliga med
konventionens bestämmelser. Regeringen har
emellertid i prop. 2000/01:83 Sveriges tillträde
till 1996 års EU-konvention om utlämning föreslagit
ändringar i nu nämnda bestämmelser.
Ändringsförslagen har en generell utformning och
innebär att en begäran om utlämning inte får avslås
på sådan grund om detta skulle strida mot en
internationell överenskommelse som gäller Sverige
och den stat som ansöker om utlämning. Under
förutsättning att riksdagen bifaller regeringens
förslag i prop. 2000/01:83 behövs sålunda inte några
lagändringar i denna del.

Inte heller i fråga om konventionens bestämmelser
om rättslig hjälp och överförande av en person för
utredning m.m. behövs några lagändringar eftersom
den nya lagen (2000:562) om internationell rättslig
hjälp i brottmål tillgodoser de krav som kan ställas
på Sverige i dessa avseenden.

När det gäller konventionens bestämmelser om
förebyggande av brott kan det konstateras att
Sverige, genom säkerhetspolisen, deltar i ett
omfattande samarbete och informationsutbyte med
andra länders underrättelse-, säkerhets- och
polisorganisationer i syfte att förebygga och
motverka förberedelser till terrordåd. Sverige
deltar också i EU:s arbete mot terrorism.

Slutligen kan det konstateras att bestämmelserna i
konventionen om underrättelse och tvistlösning
överensstämmer med motsvarande bestämmelser i andra
konventioner som Sverige anslutit sig till. De torde
även i detta fall kunna accepteras.

Utskottet konstaterar, mot bakgrund av det ovan
anförda, att terroristbombningskonventionen i
huvudsak överensstämmer med svensk rätt. I en del,
nämligen i fråga om bestämmelserna om utlämning för
politiska brott, krävs lagändringar. Regeringen har
i ett annat ärende som är anhängigt i riksdagen
föreslagit sådana ändringar, vilka utskottet
tillstyrkt.

När det gäller frågan om godkännande av
konventionen vill utskottet anföra följande.
Utvecklingen har under senare år i och för sig gått
mot färre terroristdåd. De dåd som förevarit har
dessvärre skördat fler dödsoffer än tidigare år
eftersom användningen av sprängämnen och andra
livsfarliga anordningar ökat. Enligt utskottet är
denna utveckling oroande. Nu gällande multilaterala
rättsakter innefattar inte en tillfredsställande
täckning av sådana handlingar, utan är begränsade
till terroristdåd riktade mot särskilda
angreppsobjekt eller vissa kategorier av personer.
En mer generell reglering som gäller internationellt
behövs därför. Mot den bakgrunden föreslår utskottet
att riksdagen godkänner
terroristbombningskonventionen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Bekämpande av bombattentat av terrorister

Riksdagen godkänner Förenta nationernas konvention
om bekämpande av bombattentat av terrorister.

Stockholm den 29 maj 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m),
Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Helena
Zakariasén (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson
(mp), Gunnel Wallin (c) och Göran Norlander (s).

Bilaga 2

Konventionstexten i översättning till
svenska