Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om utlämning

Betänkande 2000/01:JuU26

Justitieutskottets betänkande 2000/01:JUU26

Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om utlämning

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Följdmotion
• Utskottets överväganden
• Utskottets förslag till riksdagsbeslut
• Reservationer
• Bilaga 2

2000/01

JuU26

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta ärende behandlas flera frågor som rör
utlämning för brott.

Till att börja med föreslår regeringen att
riksdagen skall godkänna att Sverige tillträder 1996
års utlämningskonvention mellan EU:s medlemsstater
samt anta den lagstiftning som tillträdet kräver.
Regeringsförslaget grundar sig i den delen på en
promemoria som utarbetats inom
Justitiedepartementet, Sveriges tillträde till 1996
års EU-konvention om utlämning (Ds 2000:3) och
remissbehandlingen av den. En sammanställning av
remissvaren finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr Ju/2000/387/BIRS).

Regeringen föreslår vidare att riksdagen skall
godkänna ett bilateralt avtal mellan Sverige och
Kanada om utlämning. Avtalet undertecknades den
15 februari 2000 och ersätter tidigare
utlämningsavtal mellan länderna (SÖ 1976:30, SÖ
1980:21). Förutsatt att riksdagen godkänner de
lagändringar som föreslås med anledning av 1996 års
utlämningskonvention behövs inte några lagändringar
i denna del.

Slutligen föreslår regeringen en ändring i lagen
(1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen)
som innebär en sänkning av den allmänna straff-nivå
som gäller vid utlämning enligt 4 § utlämningslagen.
Den sistnämnda frågan har beretts genom att ett
utkast till lagrådsremissen i ärendet har
överlämnats till Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen för
synpunkter.

Regeringens lagförslag samt 1996 års
utlämningskonvention och det bilaterala avtalet
mellan Sverige och Kanada har fogats till
betänkandet, se bilagorna 2, 4 och 6. Vidare har
bilagan till 1996 års utlämningskonvention bifogats
betänkandet, se bilaga 5.

Lagförslagen har granskats av Lagrådet. Regeringen
har i huvudsak följt Lagrådets förslag.

En motion har väckts med anledning av
propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Inom EU har det utarbetats en konvention om
utlämning mellan medlemsstaterna. Konventionen
undertecknades av samtliga medlemsstater den 27
september 1996. Konventionen utgör ett led i
strävandena att underlätta utlämning inom EU och
skall ses som ett komplement till bl.a. 1957 års
utlämningskonvention.

Den nya konventionen innebär bl.a. att utlämning
inte skall vägras mellan medlemsstaterna enbart av
det skälet att den som begärs utlämnad är medborgare
i den anmodade staten. Medlemsstaterna får
emellertid reservera sig mot bestämmelsen eller
ställa upp särskilda villkor för att lämna ut egna
medborgare. Utlämning mellan medlemsstaterna skall
kunna medges i större utsträckning än i dag.
Straffnivån på de brott som skall kunna föranleda
utlämning sänks från fängelse i mer än ett år till
fängelse i sex månader. Utlämning skall också kunna
ske för brott som är preskriberade enligt den
anmodade statens lagstiftning. Mellan
medlemsstaterna förutsätts också utlämning kunna ske
för politiska brott. Om det brott som
utlämningsframställningen grundas på är
"konspiration" eller deltagande i en brottslig
organisation med syfte att begå vissa allvarliga
brott, skall inte något krav på s.k. dubbel
straffbarhet gälla. Medlemsstaterna kan reservera
sig mot sistnämnda två bestämmelser.

I propositionen föreslås att Sverige skall
tillträda konventionen. Det föreslås vidare att
Sverige skall ingå ett nytt bilateralt
utlämningsavtal med Kanada. Samtidigt läggs det fram
förslag till nödvändiga ändringar i utlämningslagen
och lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska
utlämningslagen). Det föreslås att utlämning av
svenska medborgare till en annan EU-stat skall vara
möjligt under vissa restriktiva förutsättningar och
villkor. Utlämning skall kunna ske om den som begärs
utlämnad vid tiden för brottet sedan minst två år
stadigvarande har vistats i den ansökande staten
eller om det är fråga om ett grovt brott. Som
villkor för utlämning av en svensk medborgare skall
som huvudregel ställas att han eller hon skall
verkställa ett eventuellt straff i Sverige.

Utlämning inom EU skall inte kunna vägras enbart
av den anledningen att brottet är politiskt eller
att det skulle vara preskriberat enligt svensk lag.
Den som har utlämnats skall kunna avstå från
specialitetsprincipens skydd och från skyddet mot
vidareutlämning. Vad nu sagts skall inte gälla
svenska medborgare.

Vissa andra ändringar föreslås också i
utlämningslagen för att reglerna för utlämning skall
anpassas till de övriga åtaganden som följer av
konventionen. De föreslagna ändringarna innebär
samtidigt att utlämningsreglerna anpassas till de
krav som Schengenkonventionen ställer. Vidare
föreslås att den allmänna straffnivån för utlämning
- fängelse i mer än ett år - sänks, så att kravet
vid utlämning utanför EU och Norden blir att
gärningen skall motsvara brott som enligt svensk lag
kan medföra fängelse i ett år eller mer. Ändringen,
som kan antas innebära endast en marginell
förändring i antalet personer som utlämnas, är en
anpassning till 1957 års utlämningskonvention.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
oktober 2001, oberoende av om konventionen då har
trätt i kraft mellan medlemsstaterna.

Bakgrund

1996 års utlämningskonvention

1996 års utlämningskonvention skall komplettera
bestämmelserna i och underlätta tillämpningen av
1957 års utlämningskonvention (artikel 1). Detta
innebär att 1957 års utlämningskonvention och de två
tilläggsprotokoll som hör till denna fortsätter att
gälla i vissa delar.

1996 års utlämningskonvention är inte avsedd att
påverka tillämpningen av mer förmånliga bestämmelser
i bilaterala eller multilaterala avtal som är i
kraft mellan medlemsstaterna. Den är inte heller
tänkt att påverka mer förmånlig lagstiftning som
gäller mellan medlemsstaterna, t.ex. den samnordiska
lagstiftningen.

Genom konventionen sänks straffnivån för utlämning
i förhållande till den anmodade statens lagstiftning
till sex månaders frihetsstraff (artikel 2). I fråga
om den ansökande statens lagstiftning behålls den
gräns som gäller enligt 1957 års
utlämningskonvention, nämligen ett års
frihetsstraff.

I 1996 års utlämningskonvention görs undantag från
kravet på dubbel straffbarhet när det gäller vissa
grova fall av organiserad brottslighet och terrorism
(artikel 3). I denna del äger medlemsstaterna rätt
att reservera sig.

Vidare följer av konventionen att utlämning för
straffverkställighet inte får vägras på den grunden
att den eftersökte, om han utlämnas, kommer att
placeras på en annan plats än i kriminalvårdsanstalt
(artikel 4). Det kan t.ex. gälla vid verkställighet
av ett fängelsestraff genom intensivövervakning med
elektronisk kontroll.

Enligt konventionen gäller också att den anmodade
staten inte som huvudregel får betrakta något brott
som politiskt (artikel 5). Reservationsmöjligheter
finns i denna del.

När det gäller s.k. fiskaliska brott - dvs. brott
mot lagstiftning rörande skatter och avgifter samt
tullar och valutatransaktioner - skall utlämning
kunna ske om gärningen motsvarar ett brott av samma
beskaffenhet enligt den anmodade statens
lagstiftning, även om den anmodade statens
lagstiftning inte föreskriver samma slag av skatter
och avgifter eller inte har samma typ av
bestämmelser på området (artikel 6). Även i denna
del finns reservationsmöjligheter.

I fråga om utlämning av egna medborgare är
huvudregeln enligt konventionen att utlämning inte
får vägras enbart på den grunden att den som begärs
utlämnad är medborgare i den anmodade staten
(artikel 7). Varje medlemsstat har dock möjlighet
att reservera sig mot denna bestämmelse eller att
ställa upp särskilda villkor för när landets egna
medborgare kan lämnas ut.

Utlämning får inte heller vägras på den grunden
att brottet eller påföljden preskriberats enligt den
anmodade statens lagstiftning (artikel 8). Undantag
från denna bestämmelse får göras om den anmodade
staten enligt sin lagstiftning har straffrättslig
jurisdiktion över brottet.

Av konventionen följer vidare att utlämning inte
skall beviljas för brott som omfattas av amnesti i
den anmodade staten om denna var behörig att lagföra
brottet enligt sin egen lagstiftning (artikel 9).

I konventionen finns också bestämmelser om avsteg
från det skydd som den s.k. specialitetsprincipen
ger, dvs. att den som utlämnats endast får dömas för
brott som legat till grund för utlämningsbeslutet
(artiklarna 10 och 11). Enligt dessa bestämmelser
skall den som har utlämnats kunna dömas för brott
begångna före utlämningen även om dessa inte legat
till grund för utlämningsbeslutet om den påföljd som
kan komma i fråga är av icke frihetsberövande art
eller om den som har utlämnats själv avstår från att
åberopa specialitetsprincipen.

Vidare finns en bestämmelse om vidareutlämning,
dvs. utlämning av en person från den ansökande
staten till en tredje EU-stat (artikel 12). Enligt
konventionen skall vidareutlämning kunna ske utan
särskilt samtycke från den anmodade staten. Varje
medlemsstat har dock möjlighet att förklara att den
inte kommer att tillämpa bestämmelsen i andra fall
än då detta föranleds av reglerna om utlämning
enligt det förenklade förfarandet eller när den som
har utlämnats själv samtycker till att bli
vidareutlämnad.

I konventionen finns också bestämmelser som rör
förfarandet vid ansökningar enligt konventionen
(artiklarna 13-16). Av dessa följer bl.a. att varje
medlemsstat skall utse en centralmyndighet för
hanteringen av utlämnings-ärenden samt att
utlämningsframställningar får göras med utnyttjande
av telefax. Vidare följer att en stat kan medge att
berörda myndigheter i respektive land får kontakta
varandra direkt för kompletterande upplysningar.
Bestämmelser finns också om bestyrkande av
handlingars äkthet samt om vilken dokumentation som
krävs vid transitering.

Slutligen finns i konventionen bestämmelser om
reservationsmöjligheter, ikraftträdande, anslutning
av nya medlemsstater samt om depositarie (artiklarna
17-20). Reservationsmöjligheterna är begränsade till
de bestämmelser i konventionen där sådan rätt
uttryckligen framgår (se ovan). När det gäller
ikraftträdandet är det möjligt för de medlemsstater
som kommer överens om detta att tillämpa
konventionens bestämmelser innan konventionen
formellt har trätt i kraft, dvs. innan samtliga
femton medlemsstater har ratificerat den.

Avtalet mellan Sverige och Kanada om utlämning

Enligt avtalet åtar sig Sverige och Kanada viss
skyldighet att utlämna personer till varandra för
lagföring eller straffverkställighet (artikel 1).

Utlämning skall enligt avtalet ske för brott som
är belagt med frihetsberövande straff i minst två år
(artikel 2). Om utlämning begärs för
straffverkställighet skall emellertid minst sex
månader av straffet återstå att verkställa.

I avtalet anges vissa obligatoriska
utlämningshinder (artikel 3), t.ex. skall utlämning
inte kunna ske för politiska brott, om lagföring
eller straff för brottet är preskriberat samt om
lagakraftägande dom redan meddelats i den anmodade
staten för det brott för vilket utlämning begärs.
Vidare anges vissa diskretionära utlämningshinder
(artikel 4). Utlämning får t.ex. vägras om den
anmodade staten med stöd av egen jurisdiktion kommer
att lagföra brottet. Utlämning får också vägras om
den som begärs utlämnad är medborgare i den anmodade
staten (artikel 5).

I avtalet finns vidare bestämmelser som rör
förfarandet vid ansökningar enligt avtalet
(artiklarna 6-11 och 13). Av dessa framgår bl.a.
följande. Utlämningsframställningar skall göras på
diplomatisk väg. - Interna svenska bestämmelser
medför dock att utlämningsframställningar även i
annan ordning kan godtas. - Till en ansökan om
utlämning skall viss utredning bifogas. Ett
häktningsbeslut från en domstol i den ansökande
staten skall härvid godtas som utredning och grund
för utlämningsframställningen om det åtföljs av en
sammanställning där åklagaren anger sin bevisning i
målet och att bevisningen upptagits i enlighet med
den ansökande statens lagstiftning. Legalisering
eller bestyrkande av handlingar som ligger till
grund för en utlämningsframställning skall inte
krävas. Samtliga handlingar skall dock vara
översatta till den anmodade statens officiella
språk.

I avtalet finns också en bestämmelse om
provisoriskt anhållande (artikel 12). Denna
motsvarar i huvudsak den bestämmelse om anhållande
som finns i det tidigare utlämningsavtalet. Nytt är
att ett beslut om anhållande - inom ramen för
utlämningslagens bestämmelser - kan förlängas eller
ändras till ett annat tvångsmedelsbeslut.

I avtalet behandlas också frågor om överlämnande
(artiklarna 14 och 15). Jämfört med det tidigare
avtalet har i denna del tillkommit en bestämmelse
som möjliggör tillfällig utlämning.

Vidare finns det i avtalet en bestämmelse om
överlämnande av beslagtagen egendom (artikel 16).
Bestämmelsen innebär inte någon saklig förändring i
förhållande till det tidigare avtalet.

I avtalet regleras också tillämpningen av
specialitetsprincipen (artikel 17). Enligt denna
bestämmelse får den som utlämnats inte åtalas,
straffas eller häktas för brott som han har begått
före utlämningen förutom i vissa angivna fall, bl.a.
om han eller hon samtycker till en sådan åtgärd
inför de rättsliga myndigheterna i den stat dit han
eller hon utlämnats.

Bestämmelser finns även om vidareutlämning av en
person till en tredje stat (artikel 18) och om
transitering (artikel 19). Transiteringsbestämmelsen
innebär en förenkling i förhållande till det
tidigare avtalet, bl.a. genom att en framställning
endast behöver innehålla de upplysningar som krävs
för ett provisoriskt anhållande.

Slutligen regleras i avtalet frågor om kostnader i
utlämningsärenden, vem som skall handha överlämnade
utlämningsframställningar och om ikraftträdande och
uppsägning av avtalet (artiklarna 20-22).

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett
regeringsförslag som syftar till att underlätta
utlämning mellan Sverige och övriga medlemmar i EU
respektive mellan Sverige och Kanada. Det handlar om
godkännande av en konvention, 1996 års EU-konvention
om utlämning (1996 års utlämningskonvention), och
ett bilateralt utlämningsavtal med Kanada samt om
följdändringar i den svenska lagstiftningen. I
samband härmed behandlar utskottet också en motion
som väckts med anledning av propositionen.

1996 års utlämningskonvention innehåller
bestämmelser som medger att utlämning mellan EU:s
medlemsstater kan beviljas i större utsträckning än
i dag, bl.a. sänks straffnivån för utlämning så att
utlämning kan ske för ett större antal brott än
tidigare. Utlämning skall också kunna ske för brott
som är preskriberade enligt den anmodade statens
lagstiftning samt för politiska brott. Från de
sistnämnda bestämmelserna görs undantag för svenska
medborgare.

Det bilaterala avtalet mellan Sverige och Kanada
ersätter tidigare utlämningsavtal mellan länderna.
Genom det nya avtalet förenklas
utlämningsförfarandet mellan Sverige och Kanada.

För att den svenska lagstiftningen skall stå i
överensstämmelse med de åtaganden som följer av 1996
års utlämningskonvention krävs vissa ändringar i
utlämningslagen och i den nordiska utlämningslagen.
Genom ändringarna anpassas utlämningsreglerna också
till de krav som Schengenkonventionen ställer.
Samtidigt föreslås också en sänkning av den allmänna
straffnivån. I denna del innebär förslaget en
anpassning av den svenska lagstiftningen till den
inom Europarådet år 1957 utarbetade
utlämningskonventionen (1957 års
utlämningskonvention).

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
oktober 2001.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock
med en mindre språklig justering, och avstyrker
motionen.

I ärendet finns två reservationer (mp) och två
särskilda yttranden (v) och (mp).

Propositionen

I proposition 2000/01:83 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet)

1. att riksdagen godkänner konventionen om utlämning
mellan Europeiska unionens medlemsstater, med de
förklaringar beträffande artiklarna 3, 7, 12-14
samt 18 som regeringen har förordat,

2. att riksdagen godkänner avtalet den 15 februari
2000 om utlämning mellan Sveriges regering och
Kanadas regering,

3. att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning
för brott, och

b) lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Följdmotion

2000/01:Ju19 av Kia Andreasson m.fl. (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen vidhåller Sveriges
förklaring till 1957 års utlämningskonvention art.
6.1 och låter detta verka på utformningen av de
föreslagna förklaringarna till art. 7 i 1996 års
konvention.

2. Riksdagen begär att regeringen inger en
förklaring enligt art. 5.2 om tillämpningen av
konventionens stadgande om politiska brott.

3. Riksdagen beslutar om ändring i förslag till lag
om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för
brott enligt vad i motionen anförts om utländska
medborgare som är bosatta i Sverige.

4. Riksdagen beslutar om ändring i förslag till
lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för
brott enligt vad i motionen anförts om preskriberade
brott.

Utskottets överväganden

Tillträde till 1996 års
utlämningskonvention

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
1996 års utlämningskonvention med de
förklaringar som regeringen förordat.
Utskottet föreslår vidare att riksdagen
avslår två motionsyrkanden rörande
konventionens tillämplighet på utländska
medborgare med hemvist i Sverige och ett
motionsyrkande om att Sverige skall utnyttja
sin möjlighet att reservera sig såvitt avser
utlämning för politiska brott. Jämför
reservation 1 (mp).

1996 års utlämningskonvention innebär utvidgade
möjligheter till utlämning mellan EU:s medlemsstater
jämfört med 1957 års utlämningskonvention.

Regeringen har föreslagit att riksdagen godkänner
konventionen med vissa förklaringar (prop. s. 3 f).

Enligt regeringen bör Sverige förklara att den
bestämmelse som innebär att en gärning som enligt
den ansökande statens lag rubriceras som
konspiration eller deltagande i en kriminell
organisation under vissa omständigheter skall vara
undantagen från kravet på dubbel straffbarhet
(artikel 3.1) inte kommer att tillämpas.

Vidare bör Sverige enligt artikel 7.2 förklara att
utlämning av egna medborgare för lagföring och
straffverkställighet endast kommer att tillåtas
under vissa förutsättningar, nämligen följande.

Utlämning av en svensk medborgare för lagföring
får endast beviljas om den som begärs utlämnad vid
tiden för brottet sedan minst två år varit
stadigvarande bosatt i den ansökande staten eller om
den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar
brott för vilket, enligt svensk lag, är stadgat
fängelse i mer än fyra år. Om gärningen i sin helhet
har begåtts i Sverige, får utlämning för lagföring
beviljas endast om gärningen innefattar medverkan
till ett brott som har begåtts utom riket eller om
utlämning beviljas även för en gärning som har
begåtts utom riket. Om utlämning beviljas skall
Sverige kunna uppställa villkor om att den som
utlämnas skall återföras till Sverige för
verkställighet av ett eventuellt frihetsstraff eller
annat frihetsberövande med anledning av brottet. Vid
återförande tillämpas vad svensk lag föreskriver i
fråga om överförande av verkställighet av
brottmålsdom.

Utlämning av en svensk medborgare för
straffverkställighet får endast beviljas om den som
begärs utlämnad vid tiden för brottet sedan minst
två år varit stadigvarande bosatt i den ansökande
staten eller om denne inför en svensk åklagare
samtycker till utlämning.

Artiklarna 5, 8 samt 10-12 i konventionen skall
över huvud taget inte tillämpas avseende svenska
medborgare. Utlämning av landets egna medborgare
skall sålunda inte kunna beviljas för politiska
brott eller preskriberade brott. Det skall inte
heller vara möjligt för en svensk medborgare att
avstå från specialitetsprincipens skydd eller från
skyddet för vidareutlämning.

Enligt regeringen bör Sverige vidare förklara att
den svenska förklaringen till artikel 6.1 i 1957 års
utlämningskonvention om att Sverige med svenska
medborgare likställer utomnordiska medborgare
bosatta här, i Danmark eller i Finland inte kommer
att åberopas gentemot unionsstater som garanterar
lika behandling.

Sverige bör också enligt artikel 12.2 förklara att
artikel 15 i 1957 års utlämningskonvention angående
vidareutlämning till tredje stat skall fortsätta att
tillämpas, bortsett från vissa undantagsfall.

Sverige bör vidare i enlighet med artikel 13.2
ange att Justitiedepartementet är centralmyndighet i
utlämningsärenden. Sverige bör slutligen, enligt
artiklarna 14 och 18.4, förklara att Riksåklagaren
eller annan åklagare som handlägger ett
utlämningsärende är behörig att använda sig av
direkt kommunikation med sina utländska
motsvarigheter samt att konventionen - även innan
den har trätt i kraft - kommer att tillämpas mot
andra medlemsstater som avgett motsvarande
förklaring.

Regeringen anser däremot att Sverige bör avstå
från sin rätt att avge förklaringar såvitt avser
utlämning för politiska brott av andra än svenska
medborgare och utlämning för fiskaliska brott.

I motion Ju19 (mp) begärs att Sverige vidhåller
sin förklaring till artikel 6.1 i 1957 års
utlämningskonvention om att utländska medborgare med
hemvist i Sverige är att jämställa med svenska
medborgare. I konsekvens härmed begär motionärerna
att 6 och 12 §§ utlämningslagen ändras så att det
klart framgår att de förbehåll som görs för svenska
medborgare även gäller utländska medborgare med
hemvist i Sverige.

Sveriges regering har, i likhet med de danska och
finska företrädarna, i anslutning till
undertecknandet av 1996 års utlämningskonvention
förklarat att Sverige, i förhållande till
medlemsstater som garanterar lika behandling, inte
kommer att åberopa det svenska förbehållet till
artikel 6.1 i 1957 års utlämningskonvention i fråga
om utomnordiska medborgare bosatta i Sverige. Denna
förklaring framgår av en bilaga till 1996 års
utlämningskonvention och torde alltså vara en del av
den politiska överenskommelse som träffats i frågan.
Några reservationsmöjligheter finns inte i denna
del. I konsekvens härmed skulle ett bifall till
motionen i nu behandlad del enligt utskottets
bedömning innebära att konventionen inte kan
tillträdas av Sverige.

Utskottet vill inledningsvis anmärka att bilagan
till 1996 års utlämningskonvention borde ha bifogats
konventionstexten i propositionen då den utgör en
del av denna. Bilagan har nu fogats till
betänkandet, se bilaga 5.

När det gäller frågan om Sverige bör tillträda
konventionen vill utskottet anföra följande. En
förutsättning för att länderna inom EU med framgång
skall kunna bekämpa grov kriminalitet är att de
metoder som används för lagföring och
straffverkställighet är effektiva. Detta gäller inte
minst i fråga om möjligheterna till utlämning. För
svensk del finns det en lång tradition av samarbete
på utlämningsrättens område inom Norden, där
reglerna för utlämning är mer liberala än i
utomnordiska förhållanden. Erfarenheterna av detta
samarbete är goda. Det finns nu skäl att
vidareutveckla samarbetet även gentemot övriga
medlemsstater inom EU. Utskottet anser därför att
riksdagen bör godkänna 1996 års utlämningskonvention
med de förklaringar som regeringen föreslagit och
avslå motion Ju19 i nu behandlade delar.

I motion Ju19 (mp) begärs vidare att Sverige skall
utnyttja de reservationsmöjligheter som finns i
konventionen rörande utlämning för politiska brott.

Enligt artikel 5.1 i 1996 års utlämningskonvention
får, som framgår ovan, den anmodade staten inte
betrakta något brott som politiskt vid tillämpningen
av konventionen. Vissa reservationsmöjligheter finns
dock enligt artikel 5.2. Varje medlemsstat kan
sålunda förklara att den nämnda huvudregeln endast
skall gälla i fråga om gärningar som avses i
Europakonventionen om bekämpande av terrorism
(terrorismkonventionen) - t.ex. kapning,
flygplatssabotage och vissa andra mycket allvarliga
brott - eller till gärningar som rubriceras som
konspiration eller sammanslutning av brottslingar i
syfte att begå vissa brott som anges i
terrorismkonventionen.

Sverige har i olika sammanhang, t.ex. i samband
med Sveriges anslutning till 1957 års
utlämningskonvention, avgett förklaringar och
reservationer om att utlämning inte skall ske för
politiska brott. Tre skäl har traditionellt sett
ansetts ligga bakom detta förbud, nämligen att
skydda individen mot en godtycklig rättegång, att ge
berörda länder en möjlighet att förhålla sig
neutrala till andra länders inrikespolitiska
förhållanden samt att politiska brott bör betraktas
som nationella och inte internationella
angelägenheter.

Mellan EU:s medlemsstater finns det numera
betydande likheter i fråga om staternas samhälls-
och rättssystem. Inom EU finns det också ett stort
ömsesidigt förtroende. Därtill kommer att den
brottslighet med politiska inslag som i dag begås
inom EU är en i högsta grad gemensam angelägenhet.
Det är därför självklart att EU:s medlemsstater inom
ramen för det straffrättsliga samarbetet gemensamt
skall försöka hindra och bekämpa terrorism och
liknande handlingar, även då de har en politisk
bakgrund. Utskottet anser alltså, i likhet med
regeringen, att Sverige skall ansluta sig till 1996
års utlämningskonvention på denna punkt utan att
utnyttja de förbehåll som konventionen erbjuder.
Även fortsättningsvis bör det dock finnas ett förbud
mot utlämning av svenska medborgare för politiska
brott. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Ju19 i nu behandlad del.

Utlämningsavtalet mellan Sverige och
Kanada

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
det mellan Sverige och Kanada år 2000
ingångna avtalet om utlämning.

Sverige har av tradition inte krävt avtalsstöd för
att medge utlämning. En del stater, t.ex. Kanada,
kräver emellertid att det finns ett formligt avtal
för att utlämning skall kunna ske.

Det nuvarande utlämningsavtalet mellan Sverige och
Kanada har varit förenat med vissa
tillämpningsproblem, främst på grund av det höga
beviskrav den kanadensiska utlämningslagstiftningen
tidigare uppställt för att utlämning skulle kunna
medges. Den kanadensiska utlämningslagen har nu
ändrats, vilket medger ett enklare
utlämningsförfarande än tidigare. Det krävs dock att
ett nytt avtal ingås mellan länderna i vilket de
ändrade bestämmelserna beaktas.

Det nya avtalet följer i huvudsak det nuvarande
utlämningsavtalet samt de bestämmelser som gäller
enligt svensk rätt i fråga om utlämning. Vid
tillträde till avtalet torde det därför inte krävas
någon annan lagändring än den som föranleds av
artikel 17, dvs. i fråga om möjligheten för den som
har utlämnats att genom sitt samtycke avstå från
specialitetsprincipens skydd. En sådan ändring
föreslås i 12 a § utlämningslagen med anledning av
1996 års utlämningskonvention, se nedan.

Utskottet anser att Sverige, liksom tidigare, har
ett intresse av att utlämning till och från Kanada
kan komma till stånd i syfte att förhindra och
bekämpa brott. Det nya avtalet förbättrar
förutsättningarna för de båda länderna att samarbeta
i detta avseende. Utskottet föreslår därför att
riksdagen godkänner det bilaterala utlämningsavtalet
mellan Sverige och Kanada.

Ändringar i den svenska
utlämningslagstiftningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till ändringar i
utlämningslagen och i den nordiska
utlämningslagen. Utskottet föreslår vidare
att riksdagen avslår ett motionsyrkande om
att den möjlighet som ges i 1996 års
utlämningskonvention att vägra utlämning vid
preskriberade brott regleras i
utlämningslagen. Jämför reservation 2 (mp).

I propositionen föreslås ett flertal ändringar i
utlämningslagen och i den nordiska utlämningslagen
som krävs för att anpassa den svenska lagstiftningen
till de åtaganden som görs enligt 1996 års
utlämningskonvention. Bland annat måste anpassningar
göras till bestämmelserna om utlämning av svenska
medborgare och de undantag som görs härvidlag.
Ändringar måste också göras i fråga om den
straffnivå som skall gälla vid utlämning inom EU
samt i fråga om bestämmelserna om utlämning för
politiska respektive preskriberade brott. Vidare
måste anpassningar göras med anledning av det
undantag som görs från specialitetsprincipens skydd.
Slutligen måste lagändringar göras i fråga om
förfarandet i utlämningsärenden.

Utskottet har inte något att erinra mot de
lagändringar som föreslås med anledning av 1996 års
utlämningskonvention. En mindre språklig justering
bör dock göras, se bilaga 3.

I Ju19 (mp) framhålls att den möjlighet som ges
enligt artikel 8.2 i konventionen att vägra
utlämning på grund av preskription om brottet faller
under svensk jurisdiktion bör framgå av
utlämningslagen.

Enligt artikel 8.1 i konventionen är huvudregeln
att utlämning inte får vägras på den grunden att
brottet eller verkställigheten av straffet skulle
vara preskriberat i den anmodade statens
lagstiftning. Undantag härifrån kan, enligt artikel
8.2, göras om den anmodade staten enligt sin
lagstiftning har straffrättslig jurisdiktion över
brottet.

Bestämmelserna om när utlämning kan vägras på den
grunden att brottet är preskriberat regleras i 10 §
utlämningslagen. I denna paragraf är undantaget
enligt artikel 8.2 i konventionen inte reglerat.

Enligt utskottet är den reglering som görs i
konventionen i fråga om preskriberade brott
tillfredsställande. Det är enligt utskottets mening
en rimlig utgångspunkt att det är preskriptionstiden
i den stat där brottet förövats som skall vara
avgörande för möjligheten att bevilja utlämning.
Dessutom torde undantagsregeln i artikel 8.2 kunna
åberopas om utlämning i ett enskilt fall skulle
strida mot grundläggande principer i den svenska
straffrättsliga lagstiftningen. De svenska
jurisdiktionsreglerna i 2 kap. brottsbalken är
omfattande, vilket innebär att Sverige i flertalet
fall kommer att ha möjlighet att vägra utlämning om
brottet skulle vara preskriberat. Enligt utskottet
är behovet av att reglera undantagsregeln i
utlämningslagen begränsat eftersom den klart framgår
av konventionen, vilken är bindande för de
medlemsstater som tillträtt denna. Ett sådant
tillägg skulle dessutom göra 10 § utlämningslagen
svårläst eftersom det skulle utgöra ett ytterligare
undantag till de undantag som redan görs. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion Ju19 i nu
behandlad del.

I propositionen föreslås också att den allmänna
straffnivån som gäller vid utlämning, se 4 §
utlämningslagen, sänks från fängelse i mer än ett år
till fängelse i ett år eller mer. Genom förslaget
anpassas den svenska utlämnings-lagstiftningen till
bestämmelserna i 1957 års utlämningskonvention. Om
förslaget bifalls kan det svenska förbehållet till
artikel 2 i 1957 års konvention återtas.

Utskottet har inte något att erinra mot
regeringens förslag i denna del.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utländska medborgare med hemvist i
Sverige

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju19 yrkandena
1 och 3.

2. Utlämning för politiska brott

Riksdagen avslår motion 2000/01: Ju19 yrkande
2.

Reservation 1 (mp)

3. Tillträde till 1996 års
utlämningskonvention

Riksdagen godkänner 1996 års konvention om
utlämning mellan Europeiska unionens
medlemsstater med de förklaringar beträffande
artiklarna 3, 7, 12-14 och 18 som regeringen
förordat.

4. Utlämningsavtalet mellan Sverige och
Kanada

Riksdagen godkänner avtalet den 15 februari
2000 om utlämning mellan Sveriges regering och
Kanadas regering.

5. Preskriberade brott

Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju19 yrkande 4.

Reservation 2 (mp)

6. Lagförslagen

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1957:668) om utlämning för
brott, dock med den ändringen att 10 § ges den
lydelse som utskottet föreslår i bilaga 3, samt
lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge.

Stockholm den 29 maj 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m),
Ann-Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Helena
Zakariasén (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson
(mp), Gunnel Wallin (c) och Göran Norlander (s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Utlämning för politiska brott (punkt 2)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju19 yrkande 2 som sin mening för regeringen
vad som anförs i reservation 1.

Ställningstagande

Jag anser att skillnaderna i nuvarande och blivande
medlemsstaters samhälls- och rättssystem, t.ex. när
det gäller yttrandefrihet och mötesfrihet, är för
stora för att Sverige generellt bör avhända sig
möjligheten att vägra utlämning för brott med
politisk anknytning.

Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att i
samband med underrättelse enligt artikel 18.2 i 1996
års utlämningskonvention avge förklaring enligt
artikel 5.2 i konventionen.

2. Preskriberade brott (punkt 5)

av Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju19 yrkande 4 som sin mening för regeringen
vad som anförs i reservation 2.

Ställningstagande

1996 års utlämningskonvention föreskriver att
utlämning inte skall kunna vägras med hänvisning
till att brottet är preskriberat enligt den anmodade
statens lagstiftning. Detta innebär att svenska
myndigheter skall kunna tillgripa tvångsåtgärder mot
människor i Sverige för brott som är preskriberade
enligt svensk lagstiftning. Enligt min mening är
detta mycket otillfredsställande. Den möjlighet som
konventionen föreskriver i artikel 8.2 att vägra
utlämning på grund av att gärningarna är
preskriberade om de faller under svensk jurisdiktion
bör därför tydligt framgå av utlämningslagen.

Det ankommer på regeringen att snarast återkomma
till riksdagen med ett förslag till lagstiftning som
tillgodoser vad jag nu anfört.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Utländska medborgare med hemvist i Sverige
(punkt 1)

av Kia Andreasson (mp).

Utländska medborgare med hemvist i Sverige har
hittills behandlats på samma sätt som svenska
medborgare gentemot de stater som tillträtt 1957 års
utlämningskonvention. Denna likabehandling skall nu
upphöra, och utländska medborgare boende i Sverige
skall på en rad punkter ges sämre skydd mot
utlämning till andra länder inom EU än vad de
åtnjuter i dag. Detta är mycket otillfredsställande.

Det är också mycket otillfredsställande att
regeringen i samband med undertecknandet av 1996 års
utlämningskonvention avsagt sig möjligheten att
fortsättningsvis åberopa den förklaring som Sverige
gjort till artikel 6.1 i 1957 års konvention,
nämligen att utländska medborgare med hemvist i
Sverige skall jämställas med svenska medborgare. Med
hänsyn till vikten av denna princip och då
förklaringen till 1957 års utlämningskonvention är
riksdagsbunden borde frågan först ha underställts
riksdagens prövning.

Jag anser emellertid i likhet med utskottet att
1996 års utlämningskonvention är ett betydelsefullt
instrument i den brottsbekämpande verksamheten. Med
hänsyn härtill är jag inte beredd att yrka avslag på
konventionen.

2. Tillträde till 1996 års utlämningskonvention
(punkt 3)

av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).

Inom ramen för EU-samarbetet händer det alltför ofta
att regeringen i samband med förhandlingar om
innehållet i en konvention eller annan rättsakt
ingår politiska överenskommelser i frågor av stor
vikt. Sådana överenskommelser har riksdagen, när
rättsakten hänskjuts hit för godkännande, inte
möjlighet att ändra i, och reservationsmöjligheterna
är oftast mycket begränsade. Detta innebär att
riksdagen antingen måste godkänna den
överenskommelse regeringen har träffat eller besluta
att riksdagen skall avstå från att tillträda den
aktuella rättsakten. Den senare möjligheten är i
realiteten sällan ett alternativ. Det
parlamentariska inflytandet i frågorna begränsas
därför kraftigt.

Enligt vår uppfattning måste regeringen och
riksdagen snarast finna en lösning på detta problem.
Om så inte sker kommer vi att återkomma i frågan i
lämpligt sammanhang.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets förslag till ändring i
regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1957:668) om
utlämning för brott
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
10 §
-----------------------------------------------------
Har i fråga om den som begärs utlämnad här i riket
meddelats dom beträffande det uppgivna brottet eller
med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller
motsvarande bestämmelse i annan författning
meddelats beslut att inte åtala för brottet, får
utlämning för det brottet inte beviljas.
Utlämning får inte heller beviljas, om straff för
brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag.
Detta gäller inte vid utlämning till en medlemsstat
i Europeiska unionen eller om ett avslag på denna
grund skulle strida mot en internationell
överenskommelse som gäller mellan Sverige och den
ansökande staten.

Den som är svensk medborgare får inte utlämnas om
straff för brottet skulle vara förfallet enligt
svensk lag.
-----------------------------------------------------
Har fråga om ansvar för Har fråga om ansvar för
brottet prövats genom brottet prövats genom
lagakraftägande dom, lagakraftägande dom,
meddelad i en annan stat meddelad i en annan stat
än den som gjort än den som gjort
framställning om framställning om
utlämning, och är brottet utlämning, och är brottet
förövat i den först förövat i den först
nämnda staten eller har nämnda staten eller har
denna stat tillträtt den denna stat tillträtt den
europeiska europeiska
utlämningskonventionen utlämningskonventionen
den 13 december 1957 den 13 december 1957
eller en överenskommelse eller en överenskommelse
som avses i 2 kap. 5 a § som avses i 2 kap. 5 a §
fjärde stycket fjärde stycket
brottsbalken eller har brottsbalken eller har
den staten slutit den staten slutit
särskilt avtal med särskilt avtal med
Sverige om utlämning för Sverige om utlämning för
brott, får den som begärs brott, får den som begärs
utlämnad inte utlämnas utlämnad inte utlämnas
för brottet, för det brottet,

1. om han eller hon har 1. om han eller hon har
frikänts från ansvar, frikänts från ansvar,

2. om han eller hon har 2. om han eller hon har
förklarats skyldig till förklarats skyldig till
brottet utan att påföljd brottet utan att påföljd
har utdömts, har ådömts,

3. om ådömd påföljd har 3. om ådömd påföljd har
verkställts i sin helhet verkställts i sin helhet
eller verkställigheten eller verkställigheten
pågår, eller pågår, eller

4. om ådömd påföljd har 4. om ådömd påföljd har
bortfallit enligt lagen i bortfallit enligt lagen i
den stat där domen den stat där domen
meddelats. meddelats.
-----------------------------------------------------
Fjärde stycket gäller Fjärde stycket gäller
inte i fråga om brott, inte i fråga om brott,
som har förövats i den som har förövats i den
stat som gjort stat som gjort
framställning om framställning om
utlämning eller mot denna utlämning eller mot denna
stat eller menighet eller stat eller menighet eller
allmän inrättning i den allmän inrättning i den
staten, eller brott, som staten, eller brott, som
avses i 2 kap. 3 § 6 avses i 2 kap. 3 § 6
eller 7 brottsbalken, eller 7 brottsbalken,
såvida inte lagföringen såvida inte lagföringen
har skett på begäran av har skett på begäran av
den stat som gjort den stat som gjort
framställning om framställning om
utlämning eller efter att utlämning eller efter det
den som begärs utlämnad att den som begärs
har utlämnats från denna utlämnad har utlämnats
stat för lagföring. från denna stat för
lagföring.
-----------------------------------------------------

Bilaga 4

1996 års EU-konvention om utlämning

Bilaga 5

Bilaga till 1996 års EU-konvention om
utlämning

Bilaga 6

Avtal om utlämning mellan Sveriges
regering och Kanadas regering