Sveriges politik för humanitärt bistånd
Betänkande 2004/05:UU11
- 1, Förslag
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 18 maj 2005
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Humanitär biståndspolitik (UU11)
Regeringen har berättat för riksdagen om sin politik för humanitärt bistånd. Riksdagen avslutade ärendet utan att besluta något mer.
- Utskottets förslag till beslut
- Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
Ärendets gång
Förslag
Motioner: 3
Motioner från ledamöterna
- Motion 2004/05:U6 av Rosita Runegrund m.fl. (KD) med anledning av skr. 2004/05:52 Regeringens politik för humanitärt bistånd
- Motion 2004/05:U7 av Agne Hansson m.fl. (C) med anledning av skr. 2004/05:52 Regeringens politik för humanitärt bistånd
- Motion 2004/05:U8 av Cecilia Wigström m.fl. (FP) med anledning av skr. 2004/05:52 Regeringens politik för humanitärt bistånd
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2005-04-19
Justering: 2005-04-26
Trycklov: 2005-05-09
Trycklov till Gotab och webb: 2005-05-10
Justering: 2005-04-26
Trycklov: 2005-05-09
Trycklov till Gotab och webb: 2005-05-10
Reservationer: 2
Betänkande 2004/05:UU11
Betänkande 2004/05:UU11
Alla beredningar i utskottet
2005-04-12, 2005-04-19
Humanitär biståndspolitik (UU11)
Regeringen har berättat för riksdagen om sin politik för humanitärt bistånd. Utrikesutskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet utan att besluta något mer.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2005-05-18
Debatt om förslag 2004/05:UU11
Webb-tv: Sveriges politik för humanitärt bistånd
Dokument från debatten
- 2005-05-18Protokoll 2004/05:122
Protokoll från debatten
Anf. 121 Ewa Björling (M)
Herr talman! När skrivelsen angående humanitärt bistånd kom från regeringen den 16 december hade tsunamikatastrofen ännu inte inträffat. Jag tror att vi alla var lika omedvetna om hur sårbara vi är. Vi har påmints om vilken förgänglig värld vi lever i.
Det har också tagit sig uttryck i en enormt stark vilja att hjälpa från olika håll. Det gäller både ekonomisk finansiering och olika mer konkreta hjälpinsatser från olika stater och också stora delar av det civila samhället.
Väldigt stora krav har också ställts på svenskt humanitärt bistånd den senaste tiden. Det kommer att fortsätta att vara så. Vi ser fortfarande enorma humanitära hjälpbehov av många olika slag.
Det allra viktigaste i humanitärt bistånd är förstås att verka för att allt stöd verkligen når fram till slutdestination och till de användningsområden som det är menat. Steg två är sedan att starta återuppbyggnadsarbetet.
I en hel del av de områden som är drabbade och behöver humanitärt bistånd finns fortfarande ingen fungerande infrastruktur över huvud taget. Vi måste därför starta med att bygga upp en ny möjlighet för fattiga att skapa försörjning och fungerande vardagsekonomi, ett fungerande vardagsliv helt enkelt.
Den här delen med mer långsiktigt arbete ska egentligen inte gå under benämningen katastrofbistånd. Men det är fortfarande viktigt att givarna måste vara beredda att stödja betydligt mer långsiktigt än bara i den första akuta fasen.
Här kommer vi till en viktig punkt. De delar som vi behöver förbättra gäller framför allt samordningen av biståndet i katastrofsituationer och hur vi effektiviserar detta. Vi måste också mycket tydligare föra fram var gränsen går mellan katastrofbistånd och mer långsiktigt bistånd.
Under mellanperioden är det också viktigt att se till att biståndet stärker och inte försvagar människans rätt när krisen lindras så småningom. De delarna måste gå hand i hand och överlappa varandra på så bra sätt som möjligt så att inget mellanrum uppstår i biståndet. Det som behövs är en smidig övergång för att långsiktigt verka för fattigdomsutrotning.
I de fall där biståndet har formen av ett relativt långsiktigt sådant är det viktigt att värna mänskliga rättigheter, demokrati och korruptionsbekämpning. Dessutom behöver biståndet stärkas när det gäller arbetet med att lyfta fram och fokusera på kvinnor och föräldralösa barn, helt enligt FN-stadgans principer. De är ofta väldigt utsatta för sexuellt våld. Det är inte något vi kan acceptera över huvud taget. Alla människor har rätten till sin egen kropp och att själv bestämma över den.
Vidare behöver vi trycka mer på äganderätt för kvinnor och för föräldralösa barn. Som det ser ut i dag i många länder har kvinnor inte någon egendom över huvud taget. Föräldralösa barn förlorar rätten till sitt hem just därför att de inte har möjligheten att äga själva. Det vilar också på samma grund som FN-stadgan. Det borde egentligen vara ganska neutralt och inte betraktas som att vi är några imperialister från norra Europa.
I skrivelsen nämns det väldigt lite om korruption. Endast på slutet nämns
high transparency,
och det är alldeles för lite. Jag saknar den kraft mot korruption som vi moderater efterlyser. Det ska vara nolltolerans mot korruption, inget annat.
Herr talman! En annan akut viktig fråga är att vara tydligare med att barns skolgång så snabbt som möjligt i nödsituationen ska komma i gång igen, just därför att normalisering ger stabilitet för barnen.
Vi behöver också mer satsning på katastrofförebyggande insatser. Vi behöver göra mer för att kunna förebygga naturkatastrofer, både stora och små. Många små naturkatastrofer är ganska enkla att förebygga med billiga medel och kunskap. Det talar man väldigt lite om.
I skrivelsen tas också upp att vi ska stödja lokala organisationer och anställa lokal arbetskraft. Jag hade gärna sett mer betoning på respekten för ett lands regering och myndighet i samband med detta. Det är ändå landet i sig som har huvudansvaret. Det får vi inte kringgå eller undergräva genom att bara stötta lokalt. Det viktiga är att sköta båda delarna, så länge inte landet är totalkorrupt.
Herr talman! Det är viktigt att det här dokumentet nu finns. Det har tidigare inte existerat något liknande som grund för vad Sida ska göra när det gäller humanitärt bistånd. I och med detta har hela tiden risken funnits att starka tjänstemän på UD har kunnat ändra lite som de vill.
Tyvärr har regeringen gjort det svårare för Sida att omfördela anslagen inom området, vilket är oklokt i sådana här situationer. När det är akutläge behöver myndigheten kunna vara snabb, effektiv och självständig. När alla anslag är detaljreglerade försvåras arbetet att kunna stötta frivilligorganisationerna på bästa sätt. Det finns ingen flexibilitet inom budgeten.
Därför har vi moderater, folkpartister och kristdemokrater också lagt fram en reservation, som jag därmed yrkar bifall till. Det är reservation nr 2. Vårt förslag innebär att Sida i stället ska få ökad flexibilitet för att vara maximalt effektivt vid katastroflägen.
Herr talman! Hur uppnår vi bäst ökad samordning i verkligheten, framför allt i områden som också är konfliktdrabbade, redan innan en naturkatastrof inträffar? Hur kan vi medverka till att man inte blundar eller glömmer vissa katastrofer? Jag tänker på Rwanda och Darfur. Det finns fler exempel. På vilket sätt bidrar vi bäst för att världen ska se alla de missöden som finns? Återigen samma exempel. Det finns många glömda katastrofer.
Även Sverige har en begränsad budget när det gäller katastrofbistånd. Vad är det som avgör hur mycket vi beslutar att ge vid ett visst tillfälle, och hur prioriterar vi bäst?
Allt det här är essentiella frågor som vi behöver diskutera ytterligare och arbeta vidare med inom katastrofbiståndet. Det är intressant eftersom Sida just i dag överlämnar en särskild skrivelse till regeringen om svenskt bistånd till tsunamidrabbade områden. Många av frågorna tas upp där. Ett av de största hoten som framkommer i artikeln är just bristen på samordning. Man varnar för att bristen skapar ny fattigdom genom ett ohållbart tryck på naturresurser. När det gäller samordning är jag övertygad om att diskussionen om utlokalisering av tjänster på Sida till Gotland inte bidrar till en ökad samordning. Tvärtom.
Från början handlade det om 20 ytterligare tjänster som skulle lokaliseras till Gotland. Efter Lokaliseringsutredningens arbete föreslog man ytterligare 30 befintliga tjänster som skulle flyttas till Gotland. Allt det här hänger samman med att P 18 lades ned på Gotland. I samma ögonblick som P 18-domen kom visste man att det nu skulle komma något annat, till exempel Sida.
Det senaste förslaget var alltså 20 tjänster plus 30 plus ytterligare 30. Sida motsatte sig detta. Man tyckte att 20 plus 30 var vad man kunde klara av för att fortfarande bedriva effektivt bistånd. Men regeringen tryckte på med ytterligare 30. Till slut kom förslag från departementet att man skulle få hålla sig till 20 plus 30 tjänster. Generaldirektören fick klarsignal att tala om detta för sin personal på fredag morgon för några veckor sedan. Tre timmar senare kommer besked om ytterligare 30 tjänster.
Detta är ren skandalös regionalpolitik. Dels kör man över sin egen generaldirektör, som då inte får förtroendet att ha egen bestämmanderätt inför sin egen personal, dels är det ingenting som bidrar till fattigdomsutrotning. Det bidrar till något helt annat, nämligen en socialdemokratisk dålig regionalpolitik.
Herr talman! I alliansen pågår arbetet med att utreda möjligheten att införa avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Vi moderater hoppas på ett gemensamt sådant förslag vid maktskiftet 2006.
Jag avslutar med att, som alltid i talarstolen, tillägga att vi behöver fokusera ytterligare på att bekämpa hiv/aids.
Anf. 122 Cecilia Wikström (Fp)
Herr talman! När annandag jul grydde förändrades livet för hundratusentals människor i sydöstra Asien. En flodvåg vällde fram och sköljde bort unga och gamla, turister och ortsbefolkning. Ödeläggelse lämnade den kvar - och sorg, saknad och vanmakt. Ordet tsunami kommer alltid att påminna oss om att livet är både skönt och skört, att det kan skilja en enda våg mellan paradis och förintelse. Behovet av humanitärt bistånd blev mycket akut. Det som efteråt dröjt kvar hos mig är att det följde en annan våg efter tsunamin, vågen av medmänsklighet. Plötsligt ville alla människor vara med och bidra. Alla ville göra sitt för människor i nöd långt långt härifrån. Detta upplevde jag själv mycket påtagligt när jag som präst arbetade med att hjälpa anhöriga och hemvändande från katastrofområdet. Jag konstaterar efteråt att biståndsviljan hos svenska folket har ökat. Det är glädjande. Den generositeten måste vi ta till vara. Solidariteten borde stimuleras ännu mer genom att göra gåvor till frivilligorganisationer som Svenska kyrkan, Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan gränser och andra avdragsgilla för privatpersoner. Så är det i bland annat Danmark, Finland, Holland, Frankrike, USA och Kanada. Detta krav framförs av både Folkpartiet och Kristdemokraterna i en av betänkandets reservationstexter.
Sverige är ett litet land, och våra resurser för att genomföra ett omfattande biståndsarbete är begränsade. Enprocentsmålet är en hägring, en vision, långt borta.
Bistånd kan initiera och stödja önskvärda reformer i odemokratiska länder, men ofta sker positiva förändringar i fattiga länder tack vare människor, av kött och blod, som med fara för sina egna liv väljer att ställa sig upp och kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter. En sådan människa är Dawit Isaak, som denna dag, herr talman, har suttit fängslad i Eritrea i 1 333 dagar.
Dawit var 23 år gammal när han 1987 kom till Sverige som flykting. Efter Eritreas självständighet ville han hjälpa till att demokratisera sitt hemland. Han återvände dit för att driva en av landets populäraste tidskrifter, Setit. När läget blev oroligare där år 2000 flyttade hem med sin fru och sina barn till Göteborg igen. Men han gav inte upp. Strax efter den 11 september var han igen i Eritrea för att jobba journalistiskt och blev då fängslad i medieskuggan av vad som hände den 11 september i New York. Vi vet för tillfället inte så mycket om Dawit. Det senaste livstecknet från honom dateras till mars 2002. Sedan dess har han inte hörts av.
I Eritrea sitter tusentals politiska motståndare fängslade. Många har torterats. Ingen har fått någon rättsprocess. Om vi vill hjälpa människorna i Eritrea måste vi markera att vi kräver att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, som yttrande- och pressfrihet, säkerställs. Vi måste helt enkelt ställa krav på demokratiutveckling i mottagarlandet, i detta fall Eritrea, när det gäller biståndsprojekt utanför det humanitära biståndet.
Vi måste våga stå upp för moraliska ställningstaganden inför odemokratiska regimer. Det humanitära biståndet ska inte vara beroende av länders vilja till politiska reformer. Folkpartiet menar att det är viktigt att bistånd aldrig någonsin kanaliseras via totalitära, odemokratiska och korrupta regimer utan alltid när det gäller den sortens länder via NGO:er eller FN.
Nobelpristagaren Amartya Sen har i sin forskning visat att akut hungersnöd aldrig någonsin har inträffat i något land med relativt fria medier. Det kan var viktigt att komma ihåg när vi talar om detta. För Folkpartiet liberalerna är det också viktigt att lyfta fram att demokrati och mänskliga rättigheter alltid bör vara vägledande för svensk utrikespolitik och svenskt bistånd. Demokratisering är den enskilt viktigaste faktorn för att öka möjligheten för enskilda människor i fattiga odemokratiska länder att få ett bättre liv. Detta får också konsekvenser för det humanitära biståndet när krigsrisken minskar och respekten för de mänskliga rättigheterna stärks.
Ett stort problem för hela världens biståndspolitik är FN, som leder och samordnar internationella humanitära insatser. FN befinner sig i kris och måste reformeras från grunden. Vi måste våga säga varför. Organisationen är så gott som handlingsförlamad inför stora internationella kriser. År 1994 mördades 800 000 människor i Rwanda. Tio år senare är det internationella samfundet åter oförmöget att stoppa etnisk rensning, massvåldtäkt och folkmord i Darfur. På två år har minst 300 000 människor dödats i Darfurprovinsen i Sudan. Human Rights Watch och Amnesty International har anklagat Sudans regering för brott mot mänskligheten och särskilt brott mot kvinnor. Detta är en humanitär katastrof som FN inte har kunnat stoppa.
Tyvärr har den svenska regeringen hittills förhållit sig mycket undfallande. Den har valt att inte tala klarspråk om att det är ett folkmord som pågår i Darfur. Om vi ska tala om ett humanitärt bistånd med verklighetsförankring måste vi lyfta fram detta folkmord som pågår inför omvärldens ögon i Darfur. Varför har inte det internationella samfundet vidtagit nödvändiga åtgärder för att stoppa denna humanitära katastrof? Den frågan måste vi beröra i en debatt som den vi för här i dag.
I grund och botten beror FN:s handlingsförlamning bland annat på att en av de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna, Kina, är en diktatur. Det är oacceptabelt att en diktatur med sitt veto ska kunna stoppa FN-beslut om att intervenera i ett land för att skydda civilbefolkning från fasansfulla övergrepp.
Men det är inte bara i internationella sammanhang som förtroendet för biståndspolitiken har skadats. Vart man än kommer dessa dagar talar människor om den fullständigt vettlösa flyttkarusell som snart inleds när statliga myndigheter kors och tvärs utlokaliseras över landet. Socialdemokraternas behandling av Sida utgör ett oroväckande exempel och har på något sätt kommit att symbolisera dårskapen.
30 Sidatjänster ska flytta till Gotland, som vi hörde min kollega nämna tidigare, för att kompensera det bortfall av arbetstillfällen som försvinner när försvaret flyttar från Gotland. Kostnaden för denna flytt kommer enligt säkra källor att uppgå till bortemot 20-22 miljoner kronor årligen - pengar som hade kunnat användas för att bekämpa fattigdom och främja demokrati i fattiga länder, inte för att skapa jobb på Gotland.
För 22 miljoner kronor som humanitärt bistånd får 220 000 personer mat i en månad, får man 220 000 tält för en familj på fem personer eller hivmedicin som räcker till 4 000 människor i ett helt år. Dessa siffror talar sitt tydliga språk.
Herr talman! Sedan 1995 har svenskt bistånd minskat med ca 30 % när det gäller faktiska biståndsutbetalningar, vilket naturligtvis också har drabbat det humanitära biståndet. Som bekant, och som jag erinrade om i början av mitt anförande, följer inte vare sig naturkatastrofer eller humanitära tragedier kalenderår, varför biståndet måste bli mer flexibelt. Man måste kunna möta akuta problem och effektuera åtgärder snabbt.
Därför skrev i höstas Sidas styrelse till regeringen och krävde att Sida från och med 2005 igen ska få samma begränsade rätt som tidigare att omfördela medel mellan de olika anslagsposterna. Sedan 2004 års regleringsbrev kan Sida nämligen inte längre omfördela medel mellan olika anslagsposter vid kriser utan att först inhämta tillstånd från regeringen, vilket sinkar biståndsaktionen väldigt mycket. Den ekonomiska flexibiliteten försvinner också på detta sätt. Medel som inte förbrukats ett år borde man givetvis också kunna föra över till nästa års löpande räkning, och därmed skulle staten kunna skapa en permanent biståndsfond där icke utnyttjade medel kan sparas för akuta humanitära katastrofer.
Dessa reformer är viktiga, eftersom de minskar regeringens möjlighet att utnyttja biståndet som budgetregulator och möjligheten att nyckfullt frysa medel, någonting som direkt drabbar världens utsatta människor. Vi måste helt enkelt göra allt vi kan för att göra svenskt bistånd mer situationsanpassat.
Herr talman! Världen är allas. Gemensamt bär vi ansvar för den. Detta är en insikt som vi alla måste drabbas av.
Med dessa ord yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2 i betänkandet.
Anf. 123 Rosita Runegrund (Kd)
Herr talman! Jag vill börja anförandet med att yrka bifall till reservation nr 1 om avdragsrätt för gåvor till ideella biståndsorganisationer.
Vi kristdemokrater anser att det finns all anledning att se över möjligheterna att stärka de ideella organisationerna genom att införa avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga organisationer. Våra yrkanden om avdragsrätt fanns med i vårt budgetalternativ och avslogs då. Vi hade anslagit totalt 1,4 miljarder till den posten och inte begränsat oss just när det gäller biståndsorganisationer. Trots detta står vi bakom det yrkandet och reservation nr 1.
Även Allians för Sverige har i en rapport sagt att man vill utreda möjligheterna att införa en avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Precis som Ewa Björling sade förväntar vi oss att ett sådant förslag kommer vid maktskiftet 2006.
Humanitära kriser i världen kommer alltid att finnas. 1990-talet utnämndes av FN till det årtionde då man skulle söka nedbringa naturkatastrofernas verkningar. Men det kom att bli det årtionde då de ekonomiska förlusterna till följd av naturkatastrofer blev större än någonsin, större än de fyra föregående årtiondenas förluster. Vad slutsummeringen blir för första årtiondet på 2000-talet med tsunamikatastrofens stora förödelse går knappt att ta in mentalt.
Orkaner, översvämningar och bränder drabbade under 90-talet fler än två miljarder människor, en tredjedel av jordens befolkning. I dag är det så att katastrofförebyggande i stor utsträckning innebär att försöka få tidigare förvarning genom bättre väderförutsägelser, kombinerat med humanitärt bistånd sedan katastrofen väl har ägt rum. De här typerna av insatser har räddat ett oräkneligt antal liv.
Det långsiktiga katastrofförebyggandet negligeras tyvärr alltför ofta av både allmänhet och politiker, enligt en rapport som presenterades 2001 av World Watch Institute: Detta trots att varje investering i förebyggande åtgärder ger flerfaldigt tillbaka i form av minskade kostnader för återuppbyggnaden.
Rapporten ger också mer konkreta och handfasta riktlinjer för förebyggande åtgärder. Utsatta samhällen måste förbereda sig på katastrofer och katastrofhantering. Regeringar måste lära sig att inte subventionera riskfylld byggnation, utan i stället vara noga med att nyanlagda områden uppförs på säkra ställen. Infrastruktur i utsatta områden kan förstärkas. Och skuldavskrivningar för u-länder kan frigöra resurser som krävs för katastrofförebyggande åtgärder. Allt enligt rapporten.
Vad har hänt? Har man tagit till sig den klokskap som trots allt finns när det gäller både förebyggande och hur man arbetar med humanitära katastrofer?
Artikeln i dagens DN, som Ewa nämnde, om biståndet efter tsunamin och att det bygger upp ny fattigdom, visar också på de risker som finns om det inte sker en samordning. Vad gör den svenska regeringen när det gäller FN:s ansvar? Enligt artikelförfattarnas åsikt är FN osynligt när det gäller att mobilisera resurser för långsiktig återuppbyggnad.
Vi lade en motion på skrivelsen om humanitärt bistånd. I vår motion nämnde vi också tre olika områden som vi ansåg som viktiga. Alla områden är viktiga när man ser till personerna som drabbas av humanitära katastrofer, men Darfur, Liberia och Kongo är tre områden som är värda att nämnas.
Naturkatastrofer och konflikter under senare år har med stor tydlighet visat behovet av en väsentligt stärkt beredskap för stora humanitära kriser och att det behövs insatser på flera plan.
Tre av våra yrkanden i den motion som vi väckte ska jag nämna, och de ligger helt i linje med den artikel som Sidas generaldirektör, Maria Norrfalk, har i dagens DN.
För det första krävs det en kraftfull förstärkning av kapaciteten för att hantera katastrofer i de värst drabbade länderna.
För det andra behöver forskningen intensifieras kring naturkatastrofer och deras orsaker, och fortsatt kunskapsuppbyggnad kring klimatförändringen och dess konsekvenser är viktig.
Det behövs för det tredje en bättre samordning för den internationella beredskapen för större katastrofer.
Vid väpnade konflikter är brotten mot de mänskliga rättigheterna oftast som värst, och det är då som den civila befolkningen drabbas hårdast. Därför är det nödvändigt med ett omfattande internationellt bistånd som kan värna människoliv och lindra de humanitära följderna av väpnade konflikter. Däremot säger vi kristdemokrater nej till att använda biståndspengar för militära aktioner. Vår ståndpunkt är att om man öppnar för den möjligheten kommer det alltid att finnas skäl för att tumma på biståndet.
Kristdemokrater har också tillfogat betänkandet ett särskilt yttrande om kvinnors viktiga roll i kris- och konflikthanteringssituationer. Efter naturkatastrofer har kvinnors insatser stor betydelse för att man ska nå en så snabb och smidig återgång som möjligt till något slags normal vardag, vilket har betydelse inte minst för barnen.
Och, herr talman, det är viktigt att säga att kvinnors medverkan i anslutning till humanitära insatser i samband med konflikter också är av grundläggande vikt. Kvinnor har en särskilt utsatt situation vid väpnade konflikter och måste involveras i verksamhet som syftar till försoning, förebyggande av konflikter och byggande av fred. Vi vill framhålla - och det här är någonting som jag har tagit fram varje gång vi har diskuterat biståndet - vikten av kvinnors medverkan såväl i beslutsfattande på olika nivåer när det gäller att förhindra och lösa konflikter som i försoningsarbetet på det lokala planet där kvinnors deltagande har avgörande betydelse för möjligheterna att nå ett långsiktigt resultat.
Men det har också betydelse för den kunskap som behövs när man bygger upp läger för kvinnor. Det vi har sett efter tsunamikatastrofen är till exempel en så enkel sak som att i läger där familjerna bor bereds inte kvinnorna möjligheten att gå undan och göra sin toalett.
Herr talman! Det finns en stor vilja hos enskilda att hjälpa till. Men bland alla dem som rycker ut och vill komma till de här länderna och hjälpa till finns det också människor som vill utnyttja en katastrof. Ecpats systerorganisation Peace i Sri Lanka har sagt att det väller in människor som utnyttjar barn i katastrofens kölvatten. Där ser vi också just den lokala befolkningens rop på hjälp men också vad vi som biståndsgivare kan ställa upp med och hur vi kan stötta de organisationer som arbetar lokalt just med att rädda de barn som utsätts för människohandel.
Anf. 124 Carina Hägg (S)
Herr talman! Vi debatterar i kammaren utrikesutskottets betänkande
Sveriges politik för humanitärt bistånd
, och jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på de två reservationer som finns i betänkandet. De handlar om avdragsrätt för gåvor till ideella biståndsorganisationer och om en omfördelning mellan Sidas anslagsposter. Den sista är ju en diskussion som finns mellan Sidas styrelse och regeringen, och det är ganska naturligt att man kan ha lite olika perspektiv på hur man ska fördela ansvaret när det gäller anslagsposterna. Jag märker från debatten lite vilka partier som har representanter i styrelsen. Men så kommer det väl att vara även framdeles. Man kan se saker i lite olika ljus.
Jag tycker att det är angeläget att här i kammaren få debattera, förstärka och förtydliga riksdagens syn på det humanitära biståndet, men jag vill understryka den breda enighet som ändå har präglat arbetet och texten i sin helhet i betänkandet. En bakgrund kan vara att väldigt mycket av det som vi har skrivit i betänkandet i dag är praxis, även om det finns en del förtydliganden och en del saker som vi inte har gett uttryck för på samma sätt tidigare.
Målet för det humanitära biståndet är att bidra till att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet till förmån för nödlidande människor som har utsatts för eller står under hot att utsättas för väpnade konflikter, naturkatastrofer eller andra konfliktliknande förhållanden. I den dagliga debatten är det ofta svårt att hålla isär vad som är humanitärt bistånd och vad som är andra former av insatser. Och ibland går det naturligtvis i verkligheten ute på marken också ihop. Det som är tänkt att vara det ena kan därför att det uppstår en akut situation kastas om, och man kan använda resurserna i en annan form. Det får vi alltid vara beredda på. Däremot ska vi inte villkora. Vi får aldrig villkora det humanitära stödet. Människor har rätt till stöd oberoende under vilken diktatur de lever, vilket styrelseskick som finns, om de lever i en demokrati eller inte.
Endast tio dagar efter det att regeringens skrivelse lämnades till oss i riksdagen ägde flodvågskatastrofen i Sydostasien rum. Jag ska inte beskriva de händelserna här eller beskriva katastrofens följder. Jag vet att vi har anledning att återkomma till det här därför att den här katastrofen hade den omfattningen att vi kommer att följa den och följa våra biståndsinsatser och effekterna av dem under mycket lång tid. Men jag tror att vi ändå har lyft upp de frågorna så pass mycket i kammaren att jag ska stanna där. Men vi kommer att ha anledning att återkomma till detta.
Jag vill bara konstatera att vi ska vara väl förberedda på att en katastrof kan inträffa var som helst, när som helst men att ett kännetecken för en katastrof är just dess oväntade ankomst, att den ankommer på ett oväntat sätt.
Sedan vet jag också att det finns delar i katastrofen som kan förebyggas genom demokrati, öppenhet, fria medier, att människor är delaktiga, att det finns ett rikt socialt nätverk. Detta kan aldrig hindra katastroferna totalt, men det är ett verkningsfullt instrument i flera fall av katastrofer, inte minst när det gäller hungerkatastrofer.
Vi kommer att behöva insatser i kommande katastrofer, men vi måste vara förberedda på det oförutsägbara. Jag menar att vi snabbt måste fatta beslut om att sända iväg humanitärt bistånd, och jag menar att det har skett så. Nu finns det ju en utredning under Åke Petterssons ledning som ska titta på om det finns något ytterligare vi kan förfina. Jag tror alltid att det kommer att finnas saker som vi kan förbättra och förändra därför att vi verkar i en internationell miljö där förutsättningarna hela tiden är föränderliga, och vi ska vara
en
kugge, en del, i samarbetet kring biståndsfrågor. Då måste vi förhålla oss till situationen på marken men även till vad andra gör för insatser.
Herr talman! När vi i betänkandet skriver om väpnade konflikter och deras förhållande till humanitärt bistånd bör det vara en mer förutsägbar situation, om än svårhanterlig, i förhållande till naturkatastrofer. Men i en konflikt ska det humanitära biståndet främst inriktas på civilbefolkningen men även på väpnade styrkor som inte längre deltar i stridigheter. Det finns sådana här grupper även i en krigssituation som är berättigade till humanitärt stöd. Vi benar här i betänkandet ut biståndet, hur det ska förhålla sig i specifika situationer och hur man ska kunna bidra till en positiv utveckling, men jag vill samtidigt understryka vikten av det förebyggande arbetet. Att starta ett krig är ett medvetet beslut, men motsatsen, att avstå från vapen, är också ett aktivt ställningstagande.
Därför vill jag, herr talman, peka på något som är självklart för min generation, upplösningen av unionen med Norge och att den blev fredlig. Men det var långtifrån en självklarhet. Min farfars far Johannes Hägg, då knekt i Rydaholms socken, lämnade knekttorpet, som det hette, i Hyggestorp för att hörsamma inkallelsen från kungen att tåga, som man då sade, mot norrbaggen. Johannes åkte mot gränsen till ett krig som fruktades. Jag tror att vi har glömt att det var så på den tiden. Men han kom som väl var snart tillbaka igen välbehållen. Det var gott för dem som då levde men också i allra högsta grad för oss som i dag växt upp och som samverkar i goda relationer med Norge. Det firar jag gärna. Den lyckliga upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge ger mig inspiration till mitt arbete här i riksdagen, till arbetet med att förebygga kriser och konflikter, och spelar väldigt stor roll för att vi i dag har ekonomiska resurser och ork för att engagera oss utanför våra egna länder. Jag hoppas att många använder detta år till att fördjupa sina kunskaper om vad som hände 1905, om våra relationer och länder. Inte minst handlar det om vad vi kan lära av historien när det gäller att undvika väpnade konflikter, hur det gick när Norden slutade att kriga, i alla fall länderna med varandra.
I dag samverkar våra länder i stället konstruktivt kring humanitärt bistånd. Men om jag en dag som denna får önska något är det att våra kolleger i Norge blev tydliga i sitt stöd till SRHR-frågorna. Det var en liten utvikning, men det är en nödvändig markering att också tala om unionsupplösningen och vårt starka samarbete med Norge på biståndsområdet i de här dagarna av firande.
Herr talman! Det blev ett par förtydliganden från mig, och det blir ett par till som är nämnda i betänkandet. Det handlar om vikten av kvinnojourer i biståndet respektive genderhandläggare på ambassaderna.
Riksdagen satsar nu rejält på biståndet. Det är glädjande. Den internationella solidariteten är en viktig hörnsten i den socialdemokratiska politiken och ett givet redskap för att förbättra för världens fattiga. Men för att biståndet ska vara så effektivt som möjligt är det också viktigt att debatten hålls levande om hur vi garanterar kvaliteten. Det handlar bland annat om att biståndet inte hamnar i korrupta händer och att det verkligen långsiktigt bidrar till fattigdomsbekämpning. Inte minst är det viktigt att komma ihåg genderperspektivet i biståndet och att kontinuerligt driva det perspektivet. Det ska vara en självklarhet i såväl det nationella som det internationella arbetet.
I budgeten avsätts medel för att stödja kvinnojourer nationellt här i Sverige. Det är bra, men vi måste också se till att genom biståndet stödja kvinnojourer internationellt. Jag vill att en funktion på Sida inrättas för att kunna bygga upp ett sammanhållet svenskt stöd till kvinnojourer i de länder som i dag omfattas av bistånd. På så sätt kan biståndet på ett bättre sätt bidra till skydd för kvinnor och barn, och kvinnojourerna i Sverige kan också på ett mer koordinerat sätt utbyta kunskap och erfarenheter med systrar i olika världsdelar. De gemensamma erfarenheterna kan bli ett viktigt underlag för kvinnors villkor runtom i världen. Jag kan upplysningsvis säga att Smålands s-kvinnor nu har skrivit till Sida i den här frågan och efterfrågat just den här funktionen. Jag vet att flera Sida-styrelseledamöter är närvarande eller kanske läser protokollet, och jag hoppas att det blir stöd för det här i styrelsen.
Det krävs också mer strukturella insatser, exempelvis inom utrikesförvaltningen, för att en satsning på genderperspektivet i biståndet ska kunna genomföras fullt ut. Sverige är bra på genderfrågor på en policynivå, men mer måste till för att det ska bli handling i biståndet. Jag tror att det behövs en genderhandläggare på de svenska ambassaderna i länder som omfattas av bistånd. Dessutom måste vi vara tydligare och tuffare med vad vi förväntar oss av de organisationer som utför biståndet på plats, exempelvis frivilligorganisationer och kyrkor. Det kan även handla om FN-organ och större delar av det internationella samfundet som bedriver bistånd. Det krävs oerhört mycket tid och kraft för att få genomslag för det som vi vet är så nödvändigt i de kretsar som vi samarbetar med.
En förståelse för vikten av genderperspektivet måste vara grundläggande oavsett vilket land som berörs av biståndet. Visst kan genderfrågor vara känsliga att diskutera i många länder, men kanske just därför ska vi ta upp genderperspektivet oavsett vilket land som avses. Alla biståndsländer kan anses som känsliga för den som tycker att det är så, men jag tycker att vi sätter dagordningen och inte låter bli att ta upp detta bara för att andra tycker att det är besvärligt och känsligt. För oss är det viktigt, angeläget och prioriterat. Det krävs också fortsättningsvis gemensamma grepp och tag på olika nivåer för att genderfrågorna ska kunna få ett riktigt genomslag i biståndet allra längst ut där det bäst behövs. Vi har en gemensam ambition som kommer till uttryck i det här betänkandet.
Anf. 125 Cecilia Wikström (Fp)
Herr talman! Jag tycker att det var ganska skojigt att höra Carina Hägg tala om unionsupplösningen den här dagen när vi debatterar det humanitära biståndet. Men det jag begär replik för att påpeka är att Carina Hägg gör sig lite lustig över de partier som har representanter i Sidas styrelse. Jag vill bara förtydliga, herr talman, att Berndt Ekholm, socialdemokrat, också sitter i Sidas styrelse och har undertecknat denna skrivelse på vilken vi bygger reservationstexten. Jag vill bara göra det väldigt tydligt och klart att hela Sidas styrelse står bakom den här texten. Lära och liv är tydligen inte alltid så enkelt att få ihop. Man kan tycka en sak som partiets företrädare i en statlig styrelse och någonting annat när vi debatterar här i riksdagen. Jag skulle vilja höra Carina Hägg lägga ut texten om det.
Anf. 126 Carina Hägg (S)
Herr talman! Du ställer en specifik fråga som gäller en annan ledamot. Då får den personligen svara på det. Det ligger lite tid sedan den här skrivelsen inkom. Det finns en enighet i mitt parti och från majoritetens sida kring det ställningstagande som vi har tagit här. Jag kan bara konstatera att man har sett på den här frågan från lite olika perspektiv vid tiden för skrivelsen. Jag har inte kunnat se att man från Folkpartiets sida har kunnat peka på att det finns några praktiska problem. Om det är något som behöver justeras finns det en översyn. Jag utgår ifrån att det kommer att komma fram på det sättet.
Jag kan bara konstatera att när det har behövts humanitära insatser snabbt har det också verkställts och fattats beslut väldigt snabbt. Inte minst när det gäller tsunamin vet vi att det var så.
Anf. 127 Cecilia Wikström (Fp)
Herr talman! Vi vet att det humanitära biståndet kan effektiviseras. Vid akuta behov måste man kunna effektuera snabbare. Sidas generaldirektör har påpekat att förändringen i regleringsbrevet från 2004 medför att biståndsinsatser fördröjs och att flexibiliteten ekonomiskt har försvunnit. Det är det som styrelsen har gått ut och skrivit om också. Visst finns det problem. Man skulle kunna effektivisera och förbättra flexibiliteten enormt. Det vi reservanter vänder oss emot är att man ska gå till regeringen för att inhämta tillstånd för att kunna effektuera snabba akuta insatser på det här sättet. Det är väldigt förvånansvärt att Socialdemokraterna inte inser detta.
Herr talman! Jag begärde replik för att förtydliga att det sitter representanter från Socialdemokraterna i Sidas styrelse, vilka har undertecknat den skrivelse som ligger till grund för vår reservationstext.
Anf. 128 Carina Hägg (S)
Herr talman! Jag vet inte vad Cecilia Wikström har bestämt sig för att argumentera emot. Jag har aldrig påstått någonting annat än vad jag sade nyligen i repliken. Jag tycker att det är viktigt att vi också ser att det finns ett politiskt ansvar för det humanitära biståndet.
Jag möter allt oftare krav från till exempel Folkpartiet att man ska stoppa bistånd. Då är det inte tal om att man riktar de kraven mot Sida som myndighet. Då är det mot regeringen. Det är väldigt disparata uppfattningar som kommer fram från Folkpartiets sida. Ni får väl samla ihop er till en enig linje, så kanske det också är lättare att bemöta er på ett samlat sätt. Att ha olika uppfattningar beroende på vilken delfråga som är uppe ger inte tyngd och trovärdighet i argumentationen att det är sakfrågan i sig som är den mest angelägna. Jag tycker att det är väldigt oroväckande att man ur Folkpartiets perspektiv ska använda biståndet alltmer som en påtryckning. Jag känner också stor oro för den reservation som handlar om skatteavdrag, att det är ett sätt för Folkpartiet att backa från sin ambitiösa ambition när det gäller vilken nivå man vill att biståndet ska läggas på. Jag kan bara konstatera att vi får återkomma till den frågan.
Anf. 129 Rosita Runegrund (Kd)
Herr talman! I betänkandet har Kristdemokraternas yrkanden behandlats på så sätt att man har hänvisat mycket till FN. Bland annat säger man i betänkandetexten att överlappningen mellan olika FN-organ har minskat och samordningen mellan icke regeringsorgan och mellanstatliga organ på fältet har blivit bättre och att man ser att det har blivit bra när man ser på tsunamikatastrofen.
Man säger också att det humanitära systemet behöver förbättras genom åtgärder på tre områden.
I en artikel som finns i dagens DN säger Sida att FN har varit förvånansvärt osynligt. Hur kommer Socialdemokraterna att agera i den frågan? Jag känner mig lite lurad när det gäller svaren på våra motionsyrkanden. - Vi har inte reserverat oss i de delarna. - Vad är egentligen realiteten?
Jag vill också fråga hur Carina Hägg ser på biståndet till Sri Lanka och den överenskommelse som kom i går där EU säger ja till påtryckningar för biståndet till Sri Lanka.
Anf. 130 Carina Hägg (S)
Herr talman! Det är lite svårt för mig att kommentera en artikel vars bakgrundsmaterial jag inte har haft möjlighet att ta del av. Jag har heller inte läst artikeln. Jag har hört talas om den i dag, men jag har inte haft möjlighet att ta del av den. Det ska jag naturligtvis göra under eftermiddagen, men det hjälper ju inte just nu.
Att FN skulle ha varit osynligt i samband med tsunamin förvånar mig något. FN:s generalsekreterare Kofi Annan var ju själv i regionen ganska snart efter att detta hade inträffat. På vilket sätt FN har stått med sin flagga på enskilda projekt och insatser vågar jag inte säga.
Jag tror att vi som kunnat följa FN:s arbete från utrikesutskottets horisont har kunnat konstatera att det sker en större samordning i fält i dag mellan FN-organen. Vi vill ju att det ska bli ännu bättre, men vi vet att det i dag är en stor förändring jämfört med hur det var för några år sedan. Jag har själv pekat på att man kanske måste ha någon som fattar beslut över alla FN-organ när man inte kommer överens och det är någon knäckfråga ute i fält. Men där är vi inte ännu.
Vi ska inte glömma att det finns flera stora aktörer som inte samordnar sig med FN över huvud taget. Det finns också en uppsjö av väldigt små organisationer av mycket skiftande kvalitet och karaktär som heller inte samordnas därför att de är för små eller inte har intresse av det.
Samordning är något som det fortfarande finns behov av att utveckla.
När det gäller Sri Lanka vet vi att det har funnits bekymmer där det har framkommit att man använder biståndet som en del i den interna konflikten. Jag känner personer som har varit engagerade i olika biståndsprojekt och som har haft svårt att nå in i vissa områden på grund av motsättningar mellan gerilla och andra.
Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt ur humanitärt perspektiv. Oavsett om man bor i ett tamildominerat område eller i en annan del av Sri Lanka ska man naturligtvis ha tillgång till humanitärt stöd på lika villkor.
Att man använder mat och stöd som vapen måste vi alltid vara kristallklara emot.
Anf. 131 Rosita Runegrund (Kd)
Herr talman! Enligt gårdagens TT samlade man in 3 miljarder dollar på en biståndskonferens på Sri Lanka. Det överskrider nästan med det dubbla vad Sri Lanka behöver när det gäller att bygga upp den infrastruktur som blivit förstörd av tsunamin, men man har påtryckningsmedel när det gäller freden.
Carina Hägg svarade Cecilia som att Folkpartiet vill använda biståndet som ett påtryckningsmedel. Det är EU som har gått med på detta. Vi vet att det är en orättvisa.
World Food Program
stryper mathjälp till flyktingar. Det väller pengar in över tsunamiområdet och det dras in pengar från Afrika.
Det är ju samordningen inom EU och FN som då blir väldigt synlig.
Min fråga till Carina kvarstår: Vad tänker Socialdemokraterna göra när det gäller att trycka på EU och FN om behovet av samordning för att undvika att till exempel andra humanitära kriser inte får den hjälp de behöver?
Anf. 132 Carina Hägg (S)
Herr talman! Först och främst vill jag säga att vi även i utrikesutskottet har känt att vi behöver fördjupa vår kunskap om hur biståndet inom EU:s ram fungerar, både därför att vi alltmer blir en del av den aktiva politiken för att utforma biståndet och därför att styrsystemen har ändrats inom EU-systemet efter kritik.
Jag tror att vi framöver kommer att ha en diskussion som fokuserar lite mer konkret just på EU:s bistånd. Det tror jag skulle vara väldigt viktigt för oss själva, men även för dem som är engagerade i de här frågorna.
Rosita Runegrund pekar på en oerhört viktig fråga, nämligen hur man ska få biståndet att inte flyttas från angelägna områden till ett annat som just står i mediefokus.
Jag menar att vi från Sveriges sida inte har dragit tillbaka något bistånd för att kunna ge ett stöd som behövs i tsunamins spår. Det finns en oro, och jag vet att den delas av många som är aktiva på biståndsområdet, inte minst i Afrika. Det finns en bakgrund till den oron.
I EU-sammanhang och i FN-sammanhang måste vi peka på att behoven finns och att behoven kvarstår i många av de afrikanska länderna. De båda Kongo känner jag närmare till när det gäller den mer dagsaktuella situationen eftersom en delegation riksdagsledamöter nyligen var i de båda regionerna. Där har vi försökt att både ha en dialog direkt med utrikesministern och lyfta frågan på olika sätt. Som riksdagsledamot kan man ju använda alla de instrument vi har till vårt förfogande för att föra fram information och tala om förväntningar. Inte minst till våra kolleger i EU-parlamentet är det här viktiga frågor att föra fram.
Anf. 133 Sermin Özürküt (V)
Herr talman! Jag skulle först vilja säga att Vänsterpartiet i grunden instämmer i utrikesutskottets betänkande om humanitärt bistånd. Vi delar regeringens och utskottets bedömning av det humanitära biståndets principer och genomförande.
Humanitärt bistånd är en snabb hjälp till utsatta människor vid katastrofer. Katastrofer kan ske i form av naturkatastrofer och väpnade konflikter. Det kan finnas katastrofliknande förhållanden i form av akuta utbrott av smittsamma sjukdomar, industriolyckor och miljöolyckor.
Oavsett i vilken form de sker finns det tre gemensamma nämnare för utsatta människor i katastrofer. För det första förändras plötsligt hela tillvaron. Det ligger i katastrofens natur att dess omfattning ej är förutsägbar. För det andra åsidosätts deras försörjnings- och överlevnadsmekanismer. För det tredje är de utsatta i behov av hjälp för att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet.
Dessa tre gemensamma nämnare avgör biståndets omfattning.
Sveriges humanitära biståndspolitik bygger på de humanitära principerna om humanitet, opartiskhet och neutralitet.
Med humanitet avses att mänskligt lidande bör avhjälpas varhelst det uppstår. Med opartiskhet avses att det humanitära biståndet ska bestämmas på grundval av människors behov utan åtskillnad med avseende på annan egenskap såsom politisk åskådning, etnicitet eller religion. Med neutralitet avses att det humanitära biståndet lämnas till utsatta människor utan att man tar politisk ställning där en humanitär biståndsinsats genomförs.
Därför tycker vi vänsterpartister att det humanitära biståndets grundprinciper är förträffliga.
Att utsatta människor ska kunna erhålla snabb hjälp vid katastrofer är en gammal tanke. Sådan hjälp har lämnats och lämnas än i dag av anhöriga, grannar och myndigheter på den plats eller i det land där katastroferna sker. Sedan 1990-talets början har antalet biståndsgivande stater kraftigt ökat. I enlighet med internationell rätt bistår även den svenska statsmakten med hjälp i de fall där staten eller samhället i övrigt i ett katastrofutsatt land inte kan möta de humanitära behov som uppstår.
Den svenska nationella statens regering genomför sin humanitära biståndspolitik med tre verktyg för att bidra till att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet. För det första upprätthåller regeringen en beredskap att medverka med statlig personal och egendom i genomförande eller understödjande av sådana insatser. För det andra lämnar regeringen finansiellt stöd till humanitära organisationer för genomförande av humanitära biståndsinsatser. För det tredje bedriver regeringen opinionsbildning och diplomati.
Därför tycker vi att det humanitära biståndets genomförandeprinciper är förträffliga.
Till sist skulle jag vilja nämna gränsdragningen, liksom sambandet, mellan det humanitära biståndet och det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Vi delar regeringens och utskottets bedömning att utvecklingspolitiken går ut på att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Med andra ord bygger långsiktigt utvecklingsarbete på fattigdomsbekämpning. Fattigdomsbekämpningen har en tydlig koppling till jämställdhetsfrågor och kvinnors situation i världen. Av världens 1,3 miljarder fattiga består en majoritet av kvinnor.
Utöver detta framhåller utskottet liksom regeringen att fattigdomsbekämpningen i hög grad måste bedrivas av samarbetsländerna själva - av deras parlament, regeringar, myndigheter, näringsliv och organisationer samt, inte minst, av de individer och grupper som försöker ta sig ur fattigdomen.
Med andra ord stöder utvecklingssamarbetet den nationella politiken utan att ersätta den.
Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Anf. 134 Annika Qarlsson (C)
Herr talman! En samlad uppfattning i utrikesutskottets betänkande 11 om Sveriges politik för humanitärt bistånd är att det allt större antalet aktörer och den ökade volymen av biståndet har fört med sig ett större samordningsbehov för att säkerställa att önskade mål uppfylls. Katastrofen i Sydostasien har gjort att behovet av att klargöra ansvarsfördelningen blivit väldigt tydligt samt att behovet av större internationell samordning är större än någonsin. Vi behöver sätta vårt bistånd i ett betydligt större sammanhang. Det är därför positivt att regeringen har tillsatt en kommission som ska utvärdera och komma tillbaka. Vi måste ta del av de erfarenheter som nu görs och har gjorts för att förbättra de grundläggande positionerna för vårt humanitära bistånd ytterligare.
I dagens DN kan vi läsa att Sida varnar för allvarliga risker i en ny rapport till regeringen om de svenska hjälpinsatserna efter flodvågskatastrofen - Rosita tog upp detta lite tidigare. Bristande samordning av biståndsinsatser riskerar att stjälpa snarare än att hjälpa de drabbade efter tsunamin. I stället för att bygga bort misären riskerar vi att bygga in en ny fattigdom i området. Man skriver att planeringsmissarna skapar ett ohållbart tryck på de knappa naturresurserna. Både miljön och fiskenäringen skadas.
Utan ett väl samordnat och långsiktigt återuppbyggnadsarbete, skriver man vidare, riskerar situationen att förvärras för redan utsatta människor. Om inte regeringarna i de drabbade länderna, FN, Världsbanken och biståndsgivarna samarbetar riskerar miljontals människor att bli förfördelade. Nu finns dock chansen att i stället bygga bort misären.
Lite grann av detta har vi också kommit fram till i det här betänkandet, där vi pekar på att det måste bli en bättre samordning.
När det gäller humanitärt bistånd är det av största vikt att snabbt vara på plats med rätt personal och material. Prioriteringarna för det humanitära biståndet bör vara klara från början. Först gäller det att underlätta situationen för de drabbade med mat, vatten och hjälp med bostäder. När den delen är över måste återuppbyggnad av infrastruktur och samhälle ta vid. Som ett tredje steg i processen måste arbetet med de långsiktiga riktlinjer som har lagts fast i Sveriges politik för global utveckling ta vid och samordnas med övriga aktörer, internationella såväl som lokala, som finns på plats.
Johan Brisman och Maria Norrfalk på Sida tar också upp att osäkerheten runt förutsättningarna för återuppbyggnadsarbetet är stor och hindrar lokala initiativ från att gå vidare. De föreslår att policy och övergripande riktlinjer rimligen bör utvecklas centralt i samråd med de lokala aktörerna. Detaljplanering och genomförande borde delegeras till lägsta möjliga nivå, åtminstone till distrikt och kommuner. Breda grupper i samhället måste engageras i både planering och genomförande för att skapa hållbara lösningar, utnyttja alla resurser och inte skapa nya framtida konfliktmönster.
Central planering eller påtryckningsarbete regeringar emellan kombinerat med det lokala arbete som frivilligorganisationer står för ger förutsättningar för ett betydligt bättre resultat, som Johan och Maria påpekar på DN debatt. Det är också en erfarenhet som jag har, bland annat från ett samarbetsprojekt mot könsstympning som Centerkvinnorna bedriver i Burkina Faso. Här är information, samverkan mellan regeringar och det civila samhället samt lagstiftning tillsammans med folkbildning på lokal nivå oerhört viktiga ingredienser som i många fall kan rädda människoliv och undvika oerhört lidande. Bistånd behövs och hjälper effektivare när det samverkar med insatser på olika nivåer.
Det projekt Centerkvinnorna bedriver tillsammans med FUGN/Naam med stöd av Sida går alltså ut på att hejda könsstympningen av flickor på landsbygden i Burkina Faso. Projektet genomförs i de norra delarna av landet och har visat hur man lyckosamt kan komplettera den insats som regeringen gör. Regeringen var tidig med att stifta lag mot könsstympning. Man har haft informationskampanjer och också infört höga böter. Detta har fått god effekt, dock framför allt i städerna.
Det arbete som Centerkvinnorna bedriver kompletterar detta. Vi har en organisation med människor som varit runt och informerat och utbildat mer än 50 000 kvinnor och män på landsbygden och gjort dem medvetna om hur allvarliga konsekvenserna kan bli av att skära sönder flickornas underliv.
Den slutsats vi kan dra av erfarenheterna från detta samarbetsprojekt med Naamrörelsen är att information och medvetandegörande, samverkan mellan regeringar och det civila samhället samt lagstiftning tillsammans med folkbildning på lokal nivå, som vårt projekt, kan göra skillnad och är oerhört viktiga ingredienser för att rädda människoliv och undvika onödigt lidande.
Tsunamivågen spolade på några minuter bort mellan 200 000 och 250 000 människoliv, och minst 5 miljoner blev hemlösa. Men samtidigt har vi en aidsvåg som sveper över världen och som på 20 år har tagit 20 miljoner människors liv. Det finns en våg där ½ miljon kvinnor varje år mister livet på grund av moderskapsrelaterade komplikationer, och 30 000 barn svälter ihjäl varje år. Alla dessa dör trots att det finns kunskap och trots att det finns möjlighet att faktiskt ändra utfallet. Vi skulle kunna hindra vågen.
Det humanitära biståndet är viktigt och så mycket mer än bara den största rubriken på löpsedlarna, precis som vi talat om tidigare här. Vi måste dra lärdom av det arbete som pågår och de signaler som kommer för att kunna samordna och effektivisera biståndet till bästa nytta för jordens folk.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2005-05-18
Förslagspunkter: 6, Acklamationer: 4, Voteringar: 2
Protokoll med beslut
- 2005-05-18Protokoll 2004/05:122
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Mål och utgångspunkter m.m. för politik för humanitärt bistånd
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U6 yrkande 5, 2004/05:U7 i denna del och 2004/05:U8 yrkandena 1, 2, 4, 9 och 10.Vissa aspekter på internationella humanitära biståndsinsatser
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U6 yrkandena 1-4, 2004/05:U7 i denna del och 2004/05:U8 yrkandena 3, 5 och 6.Avdragsrätt för gåvor till ideella biståndsorganisationer
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:U8 yrkande 8.- Reservation 1 (fp, kd)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (fp, kd) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 121 0 0 23 m 46 0 1 8 fp 0 40 0 8 kd 0 24 0 9 v 22 0 0 7 c 12 2 1 7 mp 10 0 1 6 - 0 0 0 1 Totalt 211 66 3 69 Omfördelning mellan Sidas anslagsposter
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:U8 yrkande 7.- Reservation 2 (m, fp, kd)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (m, fp, kd) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 123 0 0 21 m 0 46 0 9 fp 0 40 0 8 kd 0 24 0 9 v 22 0 0 7 c 13 1 1 7 mp 11 0 0 6 - 0 0 0 1 Totalt 169 111 1 68 Vissa andra frågor om resurser för katastrofinsatser m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:U6 yrkandena 6 och 7.Skrivelsen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger skrivelse 2004/05:52 till handlingarna.
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.