Strandskyddet och utvecklingen av landsbygden m.m.

Anf. 33 Jan-Olof Larsson (S)

Herr talman! I Sverige är stränderna till för alla. Så har det varit i snart 60 år. I början av 1950-talet beslutades det om de första strandskyddsbestämmelserna för att motverka exploatering av strandtomter. Bestämmelserna infördes för att säkra allmänhetens tillgång till badplatser, strandpromenader och fritt vatten. Skyddet konstruerades som ett principiellt förbud mot att bygga närmare strandlinjen än 100 meter. Möjligheten till dispens fanns om stranden ändå inte var tillgänglig för allmänheten. Bevarandet av den biologiska mångfalden tillkom 1994 som ett eget lika tungt vägande syfte bakom strandskyddet. Strandskyddet är ett viktigt uttryck för den svenska allemansrätten som i sin tur är en central del i vår nationella välfärdspolitik. Den generella tillgången till skog, mark, hav och sjöar betraktas hos oss som en självklarhet. I många andra länder är det en exklusiv rättighet för ett fåtal. Som bärplockare, skogsvandrare eller segelentusiaster har vi i Sverige aldrig behövt fundera över vem som äger tuvan eller klippan där vi väljer att stanna. Det är en grundbult i allemansrätten värd att kämpa för. När Miljödepartementet för fyra fem år sedan började lagstiftningsarbetet med strandskyddet ville den dåvarande socialdemokratiska regeringen skydda stränderna mot kommunernas ofta rättsstridiga dispensgivning. Man ville också ge utökad möjlighet till lättnader i andra delar av landet. Vad vi då hade och fortfarande har är en bakvänd flexibilitet. Strandskyddet tillämpas för slappt där exploateringstrycket är som hårdast och för restriktivt där lättnader kan motiveras. Det finns många platser runt om i Sverige där det är motiverat att öppna upp för ett strandnära byggande. Inom oppositionen är vi eniga om att glesbefolkade områden med god tillgång till obebyggda stränder ska kunna få fler dispenser utan att strandskyddets syften äventyras. Vi är också eniga om att dessa lättnader i lagstiftningen för att underlätta utvecklingen av landsbygden inte ska kunna missbrukas. Behovet av att skydda våra stränder är större i dag än på mycket länge i de områden där marknadstrycket är stort. I Bohuslän som jag kommer ifrån har de nordligaste kommunerna ett oerhört tryck på den strandnära marken. Dessa kommuner, ofta borgerligt styrda, har samfällt gått ut och sagt att de inte vill ha möjligheten att ge dispens från strandskyddet. Det ska ligga på länsstyrelsen. Dessa kommunpolitiker har insett att de inte kan stå emot det enorma tryck som uppstår när exploatörerna säger att de ska skapa ett stort antal arbetstillfällen, bara de får bygga i strandlinjen. När sedan bygget är färdigt händer ofta det som inte får hända. De ursprungliga planerna håller inte. Kommuninnevånarna har förlorat ytterligare en bit av sin värdefulla strandmark. Dessa kommunpolitiker, partikamrater till regeringspartierna, har klokt nog insett att om vi ska värna stranden sköts detta bäst av länsstyrelsen. Regeringen hävdar att den vill kombinera en ökad flexibilitet i strandskyddslagstiftningen med att ge ökad makt åt kommunerna. Det skulle innebära att strandskyddet skärps i de hårt exploaterade områdena samtidigt som man öppnar upp för övriga delar av landet. Hur ska detta ske? undrar jag och många med mig. Om regeringens förslag går igenom innebär det att dispenserna ökar till något tiotusental inom några år. Det vet vi visa av den erfarenhet vi har i dag. Den övervägande delen skulle dessutom röra de i dag hårdast exploaterade områdena. Att säga att strandskyddet stärks genom tydligare regler och restriktiv tillämpning samtidigt som man låter kommunerna ta fler svåra beslut är fullständigt motsägelsefullt. Antalet dispenser från strandskyddet ökade mellan åren 2003 och 2006 med 40 procent till drygt 4 500 om året. Undersökningar visar att endast ett av tre kommunala dispensbeslut är välgrundade. Herr talman! Vårt framtida strandskydd måste ha en flexibilitet som fungerar. Därmed ska de områden som i dag betecknas som riksintresse ges dispens från strandskyddet endast av länsstyrelsen. Övriga områden i landet kan få ha ett kommunalt dispensförfarande, där länsstyrelsen har möjlighet att överpröva. En sådan lagändring pekar tydligt ut hur vi tänker oss en större flexibilitet i strandskyddet. I lagförslaget använder regeringen sig av lockordet landsbygdsutveckling. Regeringen vill dock inte precisera orden landsbygd och utveckling utan använder dem i vaga, obestämda ordalag. Min åsikt är att begreppet utveckling måste tolkas i betydelsen åtgärder som ger möjlighet till fler bestående arbetstillfällen. Regeringens proposition sägs också syfta till ett förtydligande av lagstiftningen. Vi hävdar det motsatta. Många oklarheter tillkommer. Klargörande definitioner krävs inte bara av landsbygdsutveckling utan också av begreppet säkerställande av fri passage för allmänheten. Fri passage är något helt annat än allemansrätt, och begreppet lär bli verkningslöst. Ett uppluckrat strandskydd kan skapa nya konflikter mellan fritids- eller åretruntboende och områdets befintliga näringsverksamhet. De som flyttat in kan till exempel ha synpunkter på buller, vilket skapar svårigheter för näringsidkarna. I motiveringen för dispens av landsbygdsutvecklingsskäl bör kommunen redogöra för riktlinjerna för den befintliga näringsverksamheten. Enligt regeringen går det att bortse från kravet på landsbygdsutveckling om ett bostadshus planeras invid redan befintligt bostadshus i området. Regeln riskerar att ge upphov till oönskade kedjereaktioner. Ett nytt hus byggs vid ett hus som byggts vid ett annat hus och så vidare. Därför är det av största vikt att nybyggen kan härledas till en landsbygdsutveckling som leder till bestående arbetstillfällen. I min hemkommun har det byggts hundratals bostäder under de senaste decennierna. Det handlar om hus i mycket fina lägen med havsutsikt, nära till bad, båtar och annan rekreation. Trots detta har kommunens befolkning och dess skatteunderlag minskat under samma period. Herr talman! Att fattiga kommuner med få skattebetalare kan lösa sina problem genom att ge upp strandskyddet menar jag är en illusion och en from förhoppning. Däremot kan en strikt tillämpning av strandskyddet skapa arbetstillfällen i attraktiva områden, exempelvis inom turistnäringen. Dagens Bohuslän har en enorm dragningskraft på bland annat norska båtturister, eftersom dessa kan lägga till vid i stort sett vilken holme som helst. Det kan man inte göra i Norge. I vårt grannland finns sedan en lång tid tillbaka ett kommunalt strandskydd. Turismen är i dag en av de största näringarna. Den genererar både inkomster och arbetstillfällen. Det finns en stor risk för att vi får samma situation här i Sverige som i dag finns i Norge. Då blir det ett dråpslag för en mycket viktig näring. Herr talman! Den svaga rättstillämpningen av strandskyddet har också sin orsak i svårigheten att överklaga. Ideella föreningar som enligt sina stadgar tar till vara naturskydds- och miljöskyddsintressen har rätt att överklaga dispenser. En förening ska dock ha bedrivit sin verksamhet i Sverige under minst tre år och ha lägst 2 000 medlemmar. Enligt min åsikt ska också lokala miljö- och friluftsorganisationer med som kortast tre års aktivitet och lägst 500 medlemmar ha rätt till överklagande. Vi socialdemokrater anser att regeringens förslag till nytt strandskydd har en alltför stark övervikt åt lättnader i skyddet utan att nödvändiga balanserande skärpningar genomförs. I likhet med flera tunga remissinstanser anser vi också att regeringens förslag är alltför vaga och otydliga. De lämnar ett stort tolkningsutrymme. Tydligare regler måste därför till. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1 och står naturligtvis bakom övriga reservationer. I detta anförande instämde Helén Pettersson i Umeå och Anders Ygeman (båda s) samt Wiwi-Anne Johansson (v) och Tina Ehn (mp).

Anf. 34 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Strandskydd finns för att alla ska kunna komma ned till stranden och inte bara de som äger mark där. Det skyddar också växter och djur. Strandskydd finns i hela Sverige. Stränderna är ändliga resurser som vi måste hushålla med. Många vill använda dem till bad, friluftsliv, hamnar och boende. Det gäller att tänka långsiktigt och kombinera dessa saker på ett bra sätt och samtidigt inte skada naturen. Även kommande generationer ska kunna nyttja stränderna. Vi ska bevara den biologiska mångfalden och ett rikt växt- och djurliv. För det är strandområdena oerhört viktiga. Det här har jag saxat från Västra Götalands länsstyrelses hemsida. Visst är det så vi vill tänka på vår unika allemansrätt och på strandskyddet. Strandskyddet intresserar svenska folket, precis som allemansrätten. I den här kammaren har strandskyddet debatterats 153 gånger sedan 2003. Jag googlade på strandskydd och fick 445 000 träffar. I dag är det dags att debattera det igen med anledning av betänkandet MJU13. Det är inte utan att 13 i det här fallet verkligen känns som ett oturstal. Regeringens förslag är ingenting annat än ett slag i ansiktet på alla dem som verkligen vill värna allemansrätten. Regeringen väljer att säga en sak men göra en annan. Tyvärr verkar det inte som om miljöminister Andreas Carlgren är lika intresserad av strandskyddet som svenska folket eftersom han inte är här i dag utan har valt att hålla tal i Uppsala i stället för att debattera strandskyddet med oss här i riksdagen. Det tycker jag är sorgligt. I snart 60 år har vi i Sverige haft bestämmelser för att motverka att strandtomter runt till exempel Stockholm, Göteborg och Malmö skulle exploateras av dem som har pengar. Alla skulle komma ned till vattnet, inte bara de som äger mark där. Men strandskyddet har alltid utmanats. Strandskyddet har alltid varit stridbart. De rika har stått mot de fattiga i den här frågan som i så många andra. Trycket har ökat i Stockholms skärgård, vid Höga kusten och hemma i Bohuslän. Vi är överens om att den lag om strandskydd som gäller i dag är för slapp. Den ger för stora möjligheter till dispenser. Där trycket är som värst runt våra kuster delas dispenser frikostigt ut till den som har hög röst, stort inflytande och mycket pengar. Det vill vi i oppositionen ändra på. Herr talman! Skyddet av stränderna vid våra hårt exploaterade kuster och stora insjöar behöver stärkas och antalet dispenser bli färre, inte fler. Under 2000-talet har antalet dispenser ökat, sjöbodarna växer som svampar ur jorden och i Bohuslän ligger bryggorna skavfötters. Inte mindre än 85 procent av dispenserna från strandskyddet har getts av kommuner, enligt Naturvårdsverket. Man har kommit fram till att av de drygt 150 fall som har överklagats har någonstans mellan 80 och 90 procent getts på felaktiga grunder. Strandskyddet och allemansrätten behöver med andra ord stärkas rejält. Regeringens proposition Strandskyddet och utvecklingen av landsbygden är rena mardrömmen för den som verkligen vill värna strandskydd och allemansrätt. Det står så fint. Det står att skyddet stärks i områden med starkt exploateringstryck genom tydligare och stärkta regler och en restriktiv tillämpning. Strandskyddet stärks på en rad sätt, bland annat genom att de särskilda skäl som krävs för att ge dispens eller upphäva strandskyddet uttrycks i lagtexten. Så står det i propositionen. Som särskilda skäl anges några skäl, och ett av de särskilda skälen är för att tillgodose ett annat mycket angeläget intresse. Det är en riktig gummiparagraf. Det går med andra ord alltid att hitta något skäl till att ge dispens om man vill. Vi i oppositionen föreslår i stället att skyddsnivåerna delas upp i två nivåer, särskilda skäl och nu också synnerliga skäl. Dessa begrepp existerar redan i gällande rätt och innebär ett visst skydd så att skyddsnivåer för den lägre graden, alltså särskilda skäl, inte devalveras och urholkas ytterligare. Vi menar att synnerliga skäl ska gälla framför regeln om landsbygdsutveckling och krävas bland annat när det handlar om stora orörda områden, ekologiskt känsliga områden, områden av betydelse för natur- och kulturvård och friluftsliv, områden av riksintresse, som till exempel obrutna kustområden, högt exploaterade kustområden och obrutna fjällområden och för nationalälvarna. Vi menar att beslut om områden av riksintresse inte ska fattas på kommunal nivå utan direkt av länsstyrelserna. I propositionen står det också att ingen ska få stänga av allmänheten från stranden. Det ska finnas en zon som möjliggör passage även då strandskyddet upphävts. Regeringen skriver alltså att en fri passage ska lämnas närmast strandkanten om det inte är omöjligt. Det är nästa gummiparagraf. Regeringen anger ingen storlek på området för fri passage, vilket lindrigt uttryckt är mycket olyckligt. En sådan otydlig skrivning öppnar för tolkningar, vilket kan leda till att man missar själva syftet med en fri passage. En fri passage mellan strand och bebyggelse är naturligtvis oerhört viktig dels för att även i framtiden säkerställa allmänhetens tillgång till strandområden, dels för att oexploaterade strandzoner är livsviktiga för bevarandet av den biologiska mångfalden. Många hotade djur- och växtarter är beroende av de här zonerna. Vänsterpartiet anser att passagen i normalfallet ska vara minst 60 meter, inte minst några tiotal meter, som regeringen anger. Om passagen tillåts vara bara några tiotal meter är det lätt att ställa ut några stolar och ett bord eller något annat litet hinder, och så vågar ingen passera. Är det detta som är meningen? Det sägs i propositionen att det blir lättare att få bygga vid stränder i landsbygdsområden med god tillgång till stränder för att främja landsbygdsutveckling. Vi menar också att det tidigare generella strandskyddet behöver differentieras, men regeringen måste precisera hur man definierar begreppen landsbygd och utveckling. Ska begreppet utveckling tolkas som åtgärder som ger möjlighet till bestående arbetstillfällen som också gynnar lokalbefolkningen? Det anges inte hur det ska definieras. Det finns en uppenbar risk att köpstarka krafter kan exploatera Sveriges stränder genom anläggning av storskaliga turistanläggningar. Det är ett hot mot allemansrätten och vår biologiska mångfald och det kan också vara ett hot mot näringar som redan finns etablerade i kommunerna. Det står i propositionen att kommunerna ska få huvudansvaret för att pröva frågor om upphävande av och dispens från strandskyddet. Länsstyrelsen får egentligen bara ge dispens om det finns särskilda skäl och dispensen avser byggande av försvarsanläggning, allmän väg eller järnväg eller avser ett område som skyddas enligt andra bestämmelser. I alla övriga fall får kommunen besluta om dispens. Herr talman! Vi har under årens lopp kunnat konstatera hur strandskyddet har urholkats, framför allt i hårt exploaterade områden. Hårt tryck från exploatörer, svårtolkade lagtexter, bristande resurser och ytterst små möjligheter till överprövning är några av de faktorer som antas ligga till grund för detta. Det redovisas inte heller några skäl till varför kommunen ger dispens. Jag undrar hur ni borgerliga ledamöter i utskottet menar att det här olycksaliga betänkandet stärker strandskyddet. Det är en gåta som jag verkligen hoppas att vi kan få ett svar på här i dag. Det är nästan ingen annan som har förstått hur ni menar när ni säger att det stärker strandskyddet. Som vi hörde förut vill kommuner med hårt tryck inte kunna ge dispens. Strömstad, Tanum, Sotenäs och Lysekil vid Bohuskusten, som har flest ansökningar om dispens, vill inte kunna ge dispens. De vet att de inte klarar av det. De har erfarenheter och har sett att de inte klarar av det. Även de borgerliga partierna i dessa fyra kommuner är överens om detta. Herr talman! På punkt efter punkt har det visat sig att den borgerliga regeringen säger en sak men gör en annan. Strandskyddet ska stärkas, heter det, men ni har inga förslag som stöder det, tvärtom. Med regeringens förslag kommer den kraftiga exploateringen av strandmiljöer i tätbebyggda områden tyvärr att fortsätta. Den som värnar ett starkt och stärkt strandskydd och allemansrätten har inget att hämta i det här betänkandet. Men som Gunnar Ohrlander uttryckte det på Aftonbladets debattsida i går är det väl jubel på groggverandan när regeringen nu sätter kniven i hjärtat på allemansrätten. Herr talman! Jag står förstås bakom samtliga våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2. (Applåder) I detta anförande instämde Jan-Olof Larsson, Helén Pettersson i Umeå och Anders Ygeman (alla s) samt Tina Ehn (mp).

Anf. 35 Tina Ehn (Mp)

Herr talman! Vi debatterar miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 13 om strandskyddet och utvecklingen av landsbygden. I propositionen från regeringen i det här ärendet föreslås ändringar i miljöbalken och plan- och bygglagen samt vissa följdförändringar i andra lagar. Förslaget har i sin inriktning att utveckla ett ändamålsenligt strandskydd som beaktar behovet av utvecklingen i hela Sverige, särskilt i många landsbygder, samtidigt som ett långsiktigt skydd av strändernas natur- och friluftsvärden inte äventyras, står det. Detta är en inledning som låter hyfsat bra men som vi genom att läsa hela förslaget snabbt insåg var innehållslös. Dessutom ska påpekas att förslaget inte har varit av den ambitionen att det skulle vara möjligt att kunna följa på ett klart och enkelt sätt. Det är hänvisningar och det är förändringar. Att läsa och förstå det här förslaget har i sig varit en svårighet. Dessutom ger det alltför oklara möjligheter till tolkningar av begrepp. Visst kan man använda orden landsbygdsutveckling och fri passage, men då behöver det finnas en ganska enhetlig och klar definition. Man använder begreppet landsbygdsutveckling och anser dessutom att om bara kommunerna får besluta om detta och folk får möjlighet att exploatera stränderna kommer kommunerna att blomstra. Och de som kan detta bäst är kommunpolitikerna, för de vet var man kan bygga och inte! Har alla kommuner i landet biologisk expertis som kan uttala sig om de skyddsvärda arter som kan förekomma i strandlinjen? Jag tror inte det. Nu säger man i och för sig i regeringens förslag att den kunskapen ska till. Men just nu är det lite kris med ekonomin om jag inte har fel, och vilka kommuner anställer en ekolog då? I förslag som man lägger fram från den svenska regeringen bör det finnas ett ansvarsfullt helhetstänk. Det har man missat totalt i det här förslaget. Man luckrar upp strändernas skydd så att det blir svårare för en del näringsverksamhet, svårare för det rörliga friluftslivet och en stor risk att det blir svårare för den biologiska mångfalden. Det blir lättare för fler att bo sjönära, men det är inte folk utan pengar som får det lättare. Det är folk med pengar, och ganska mycket pengar, som får det lättare. Det blir lättare för kommunerna att marknadsföra sig och lättare att sälja fina platser med sjöutsikt. Det här kan vara bra på vissa ställen i landet, men det är förödande att inte uppmärksamma problemområdena som vi har i dag och som borde ha fått ett utökat skydd! Det här hade vi från oppositionen förväntat oss. Vad man inte säkrar i detta förslag är hur man skyddar mot för hård exploatering när det redan är hårt exploaterat. Detta är minst lika efterlängtat på vissa ställen som uppmjukningen av reglerna är på andra ställen. Varför säger man sig vilja skärpa strandskyddet där det behövs utan att föreslå något skarpt förslag för just detta? Det är med stor sorg i hjärtat som vi kommer att få uppleva hur majoriteten i Sveriges riksdag kommer att trycka på ja-knappen för en försvagning av allemansrätten. Man kommer att trycka på ja-knappen för en försvagning av skyddet för biologisk mångfald, och detta utan att skärpa lagen där det behövs. Och man kommer att trycka på ja-knappen för att det införs mycket snart. Det är också av den anledningen som hela oppositionen har enats kring en motion där vi uttrycker gemensamma ståndpunkter runt synen på den moderatledda regeringens politik när det gäller hur man effektivt förändrar en skyddande strandskyddslag till ett mer uppluckrat strandskydd där den svenska allemansrätten inte blir vad den har varit och där det blir osäkrare för de skyddsvärda och rödlistade arterna som är en del av den viktiga biologiska mångfalden - den som vi behöver vara rädda om och som är viktig för våra ekosystem och deras förmåga till resiliens. Vi som numera kallas det rödgröna laget i många sammanhang ser att det finns ett utrymme och en önskan om att kunna göra något åt att det inte har gått att bygga i många kommuner i landet på grund av strandskyddslagen. Det blundar vi inte för, och det gör inte heller miljörörelsen. Men man har ju börjat i fel ände. Man har inte ens gjort en grundlig analys av problemet med en alltför restriktiv tillämpning i vissa delar av landet och en alltför svag sådan där det behövs som mest. Man måste ställa sig frågan varför det ser ut som det gör och därifrån utveckla en möjlig förändring. Nu drar man på med något som inte känns bra i flera avseenden, och man har bråttom, alldeles på tok för bråttom. Precis som med det förändrade djurskyddet ska man nu snabbt visa att man minsann kan förändra Sverige, vilket inte är bra eftersom man inte tar hänsyn till att det krävs en omställningstid för alla förslag och att det krävs resurser. Vi i oppositionen vill i stället att det blir ett förtydligande av att nya bestämmelser om ett skärpt strandskydd krävs. En strikt tillämpning av strandskyddet måste till, inte minst för de delar av landet där systemet har kollapsat och där lagens intentioner inte upprätthålls. En generellt utformad bestämmelse bör införas som anger att synnerliga skäl ska krävas för upphävande av dispens bland annat i områden av riksintresse. Vi som kommer från västkusten har i våra tidningar kunnat läsa hur man varnar oss för att göra som man har gjort i Norge. Där gör man nu allt för att stoppa den uppluckring av strandskyddet som har lett till att det finns otroligt mycket dispenser. Man köper nu tillbaka mark. Herr talman! I år firas den svenska naturvårdens hundraårsjubileum. Detta har den högerstyrda regeringen uppmärksammat med neddragningar till biologisk mångfald, ett uppluckrat strandskydd som vi debatterar i dag samt minskade anslag till nödvändiga saneringsprojekt i vår natur. Detta sker samtidigt som den biologiska mångfalden hotas, klimatförändringarna påverkar våra liv snabbt och ekosystem och förebyggande arbete blir allt viktigare. Detta förslag är i sammanhanget en mycket dålig present från vår regering. Jag vill avslutningsvis ställa mig bakom samtliga Miljöpartiets reservationer, men jag yrkar här och nu bifall till reservation 1 och 2. (Applåder) I detta anförande instämde Jan Lindholm (mp), Jan-Olof Larsson, Helén Pettersson i Umeå och Anders Ygeman (alla s) samt Wiwi-Anne Johansson (v).

Anf. 36 Ola Sundell (M)

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I likhet med Jan-Olof vill jag påstå att strandskyddet är en grundbult för bevarandet av svensk natur, kulturmiljö och fritidsliv. Reglerna som underbygger det svenska strandskyddet har funnits i olika former under decennier. Redan på 40-talet infördes restriktioner som gjorde det möjligt att undanta områden som behövde skyddas för sin naturskönhet och naturrikedom. I takt med samhällets omvandling har strandskyddet hela tiden anpassats till samtidens förutsättningar. Men värnandet om naturen, skyddet för allemansrätten, flora och fauna och biologisk mångfald har varit och är vägledande för det starka skydd som våra vattendrag har. Allt detta är ett arv som inte får förslösas på alltför lättsinniga idéer om nyttjande och exploatering av omistliga naturvärden. Det är en svensk tradition att värna naturintresset, och i den svenska folksjälen finns en djup förståelse för skyddet av naturmiljön, den biologiska mångfalden och att i bred bemärkelse bevara en god miljö även till kommande generationer. Hållbarhet, att bruka utan att förbruka, försiktighetsprincipen och att ta hand om är hos de flesta människor i vårt land ledord som är gemensamma över generationsgränser, från norr till söder, mellan stad och land och också över partigränser. Orsaken till detta genuina naturintresse och vården, skyddet och omtanken om naturen tror jag står att finna i den grundkunskap som vi har om naturen. Våra förfäder visste att nyttja naturens resurser på ett uthålligt sätt utan att överutnyttja - att anpassa uttaget efter vad vår natur tål. Samma tänk och samma filosofi tycker jag präglar betänkandet om strandskyddet. Samtidigt som strandskyddet ska ge tydliga begränsningar för utbyggnad i högexploaterade områden och skydd för naturvärden måste reglerna vara anpassade för den mångfald och variation som inryms i vårt avlånga land. Endast 10 procent av Sveriges stränder är i dag påverkade av bebyggelse. Det talar för att strandskyddet måste anpassas efter de lokala och specifika förutsättningar som råder i det aktuella området. I dag står Sverige med ett system som innebär att renskötarens sjöstrand i Norrlands inland omfattas av samma regler som IT-entreprenörens skärgårdsö. Lågexploaterade områden med liten befolkningstäthet och tätortens högexploaterade skärgård och kustområden ligger inom samma juridiska ramverk. Strandskyddet är oklart, kortsiktigt och föremål för olika tolkningar. Denna otydlighet har resulterat i ett ineffektivt, godtyckligt och delvis förljuget system. Det saknar också legitimitet i stora stycken därav. Alliansen vill nu reformera strandskyddet. Strandskyddet förstärks där trycket är som högst, men vi gör det lättare för vanligt folk att bygga strandnära i landsbygd med gott om strandrika områden. Det är regionalpolitik och miljöpolitik när den är som bäst. Nuvarande regelverk har gett bakvänt resultat. Den minst önskvärda exploateringen i områden som västkusten, Skåne, Öland och Östersjön har fått godkänt för byggande. Däremot är det byggstopp i områden som skulle må bra av mer bebyggelse i attraktiva lägen. Den här bakvända och kontraproduktiva ordningen vill alliansen ändra på. Genom att kommunerna i sin planering kan peka ut områden för landsbygdsutveckling skapas möjligheter i områden i Sverige som lider av avfolkning och negativ befolkningsutveckling. Herr talman! Min fråga till alla som lyssnar där uppe på läktaren och i kammaren är: Är det här fel? Är det fel att skydda kuststräckan från Bohuslän upp till Forsmark och Höga kusten mer i dag än i går? Är det fel att ge landsbygdskommunerna möjligheter i morgon som man inte har i dag till att utnyttja sina strandnära områden? Vi ska komma ihåg att av kommunerna med längst kuststräcka i det här landet är Älvdalen den sydligaste. Vidare ska jag säga att hundrametersgränsen fortsatt gäller. Kommunerna får större ansvar för var det ska byggas, och reglerna för dispens blir tydligare. Allmänhetens passage vid strand garanteras. Länsstyrelserna får rollen som övervakare för att granska dispenser och kommunala planer vid behov, om de ska överprövas. Smygbostadiseringen stoppas också. Byggande av sjöbodar och uthus förhindras. De särskilda skäl som krävs för dispens eller för att häva strandskyddet preciseras i lagtext. Dessutom gäller överklaganderätt för miljöorganisation och ideell förening. Sammantaget är förslaget till en ny strandskyddslag ett väl balanserat förslag som tar hänsyn till allemansrätt, värdefull natur, biologisk mångfald och landsbygdens möjligheter till utveckling. Kan hela kommuner pekas ut som områden för landsbygdsutveckling? Svaret är nej. Avsikten är att dessa områden endast ska uppta en begränsad del av kommunens yta. Tillgång till orörda stränder och stränders betydelse för växt- och djurliv är en resurs som kommunerna ska värna. Är det rimligt att kommuner ska kunna medge lättnader längs de stora sjöarnas stränder? Eftersom de stora sjöarna är av riksintresse för friluftsliv och turism ska reglerna om landsbygdsutveckling där inte tillämpas fullt ut, särskilt inte i närheten av de största städerna. Samtidigt finns det delar av sjöarna där trycket på bebyggelse är lågt, och det är rimligt att man kan främja landsbygdsutveckling i den typen av områden. Är det då inte ett problem att det ska bli lättare att bygga vid stränderna samtidigt som klimatförändringarna leder till ökad risk? Vi bedömer det inte så, utan förslaget innebär fördelar även här. Den byggfria strandzonen innebär att det inte går att bygga nära stranden. Planprocessen innebär också att kommunen måste ta ställning till olika slags påverkan i ställningstagandet. Därför ser vi det från vår sida som att det blir ett mer genombearbetat förslag därvidlag. Vad är då syftet med undantaget från strandskyddet för landsbygdsutveckling? Ja, stränder har ju alltid haft en stark dragningskraft på människor. I områden med god tillgång till fria strandområden bör det kunna vara möjligt för en kommun att använda en mindre del av stranden till olika typer av anläggningar. Vidare ser vi väl också framför oss en möjlighet för turism och utveckling överlag, och det är den enskilda kommunens specifika möjligheter som man då kan ta till vara. Men det rigida skydd som finns i dag, som är lika för alla, har varken gagnat allemansrätten eller landsbygdens utveckling. I detta anförande instämde Rune Wikström (m).

Anf. 37 Jan-Olof Larsson (S)

Herr talman! Ola Sundell frågar om vi tycker att det är fel att skydda kuststräckan mellan Bohuslän och Forsmark. Nej. Det är därför vi har skrivit vår motion. Vi tycker inte att det är fel, men det görs inte med regeringens förslag. Där öppnar man i stället. Man ger ett antal exempel på när vi inte behöver bry oss om strandskyddet. Men man talar inte om att man ska vara mer restriktiv än man varit i dag. Jag håller med Ola om att det har varit en bakvänd flexibilitet i strandskyddet. Vi är överens om det. Den här processen startades för ett antal år sedan, nämligen att göra om strandskyddet för att få större legitimitet, men det handlade inte bara om att vi skulle göra det lättare att gå från strandskyddet uppe i Ola Sundells hemtrakter, utan det handlade också om att vi skulle stärka strandskyddet i mina hemtrakter. Och så blir inte fallet med det här, utan det blir en lättnad över hela linjen, vilket inte kommer att gynna allemansrätten och strandskyddet. Jag skulle vilja ha ett litet förtydligande här, Ola, när vi pratar om landsbygdsutveckling. Jag tog ett exempel från min kommun, där vi har byggt hundratals bostäder de senaste decennierna; lägenheter, bostadsrätter, egnahem och så vidare. Det har inte lett till någonting annat än att vi naturligtvis har fått sämre tillgänglighet till stranden men dessutom minskad befolkning och ett minskat skatteunderlag. Vad menar ni när ni pratar om landsbygdsutveckling? Är det så som vi säger i vår motion att landsbygdsutveckling skall innebära sysselsättning och årsarbeten?

Anf. 38 Ola Sundell (M)

Herr talman! Det låter ju ganska bra, det där i början av det Jan-Olof Larsson säger. Det vi vill åstadkomma från alliansen är just ett differentierat skydd. Vi vill ha mer skydd för just den här kuststräckan som är hårt exploaterad, från Bohuslän via Skåne och Öland upp till Forsmark och Höga kusten. Det råder ingen tvekan om att motsatsen har rått under tidigare år. Det har varit tvärstopp i Arjeplog, i Älvdalen och i Torsby - var det nu har varit - medan det i kommunerna längs den kuststräcka vi nämnde kanske inte direkt har varit fritt fram, men det är där exploateringen och utbyggnaden har skett. Det är klart: Med lite ödmjukhet kan man ju undra över detta. Om man nu, som Socialdemokraterna, har lett landet under tolv år tidigare, varför har man inte på ett tydligare sätt tagit tag i den här frågan, gett landsbygden de här möjligheterna och förhindrat, ridit spärr, mot exploateringen i de här områdena? Det är en fråga som kräver ett svar. När det gäller landsbygdsutveckling ser det nog väldigt olika ut i Sverige, och det är också därför vi vill ha ett differentierat strandskydd. Det som är landsbygdsutveckling i Norrlands inland är kanske inte landsbygdsutveckling, såsom den ser ut, i mellersta eller södra Sverige. Jag tror att kommunen lokalt, bättre än jag i riksdagen, kan bestämma vad som är landsbygdsutveckling. Jag tror att många kommuner runt om i landet om inte jublar så i alla fall känner att alliansregeringen ger dem ett aktivt verktyg för att motverka avfolkning, utflyttning, och en negativ utveckling över huvud taget. Jag känner mig därför väldigt tillfreds, inte minst i den delen, med förslaget.

Anf. 39 Jan-Olof Larsson (S)

Herr talman! Ola Sundell tar åter upp det som vi är överens om. Vi är överens om att vi ska ha ökad flexibilitet. Vi är överens om att det finns stora delar av Sverige där vi kan ge en möjlighet att gå ifrån strandskyddet. Samtidigt finns det stora delar av Sverige där både kommunpolitiker och vi inom oppositionen är överens om att de inte ska ha någon dispensrätt eftersom de har ett så stort tryck på sig att de inte klarar av att stå emot det. Därför vill de och vi att i de områden som är av riksintresse detta ska skötas av länsstyrelserna. I vissa delar är vi alltså överens, men Ola Sundell kommer inte med ett enda förslag till hur de ska skärpa strandskyddet från Strömstad till Forsmark. De ger inte ett enda förslag. I deras förslag står bara ett antal exempel där vi inte behöver bry oss om strandskyddet. Däremot finns inga förslag på var det ska skärpas - inte ett enda förslag. Naturligtvis påverkar det sysselsättning och annat, men Ola Sundell säger att landsbygdsutveckling är olika saker i olika delar av landet. Ja, det kan vara fråga om olika verksamheter i olika delar av landet, det kan jag hålla med om, men landsbygdsutveckling i bland annat min hemkommun innebär att man ropar efter befolkning, åretruntboende, för det är dem man får skatt av, liksom arbetstillfällen, eftersom de drar till sig åretruntbefolkning. Alliansen förklarar inte på en enda punkt vad landsbygdsutveckling innebär. Är det ökad sysselsättning? Är det garanti för jobb? Argumentet för när man ska få göra avsteg från strandskyddet har nämligen i min hemkommun ofta varit att man lovat ett visst antal jobb. När bygget sedan blivit klart har man sagt att tyvärr, det blev inga jobb, men man tackar för den fina bostad man fått nära havet. Är det landsbygdsutveckling, Ola Sundell, eller vad är landsbygdsutveckling för er?

Anf. 40 Ola Sundell (M)

Herr talman! Det är alldeles tydligt att landsbygdsutvecklingen kräver ett svar som är anpassat efter de lokala förutsättningarna. Det skulle från min sida sett vara Moskvatakter att i landets 290 kommuner peka ut hur deras specifika landsbygdsutveckling ska se ut. Jag tror att man över partigränserna i kommunerna har ett gott handlag och en god förståelse för kommunernas egna möjligheter att nyttja en begränsad andel av strandskyddet till bebyggelse för att skapa attraktiva lägen för människor som vill bosätta sig där. Det skulle kännas konstigt om jag preciserade det, men det är klart att utveckling innebär inflyttning. Utveckling innebär jobb. Det är ingen tvekan om det. Att jag på något sätt skulle ange nivån, lägga ribban, vore fel. Vi i riksdagen är till för att skapa möjligheterna, göra grundjobbet. Vi ska skapa de grundläggande förutsättningarna för tillväxt, och sedan får aktörerna själva ta vid. Kommunerna kan i detta läge peka ut var man kan bygga. Därefter tar aktörerna vid. När det gäller restriktiviteten i strandskyddet, strandzonen, vill jag säga att det faktum att vi garanterar allmänheten tillgång till fri passage och stoppar smygbostadiseringen också är ett sätt att förhindra exploatering. En mer restriktiv tillämpning av lagstiftningen är enligt mitt sätt att se någonting som kommer att förhindra exploatering och ge möjligheter på annat håll. Planprocessen i sig är ett sätt att garantera insyn. Den är demokratisk, alla har möjlighet att lämna synpunkter på den. Dessutom införs en utökad talerätt för miljöorganisationerna. Sammantaget är det en oerhörd förstärkning. Jag är därför inte på något sätt bekymrad i den delen. Tvärtom känner jag mig ganska väl tillfreds med den nivån. Låt mig ta upp en sista sak, nämligen avlastningen. I och med att det skapas möjligheter till strandnära bebyggelse på annat håll i landet avlastas givetvis de områden som i dag är högexploaterade.

Anf. 41 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Jag ska börja med att säga att Ola Sundell och jag är överens, men det brukar inte vara så länge, och det går nog snart över också den här gången. Visst tycker även vi att vi ska ha ett differentierat strandskydd och att den lagstiftning vi har i dag inte är tillräcklig, eller åtminstone inte hanteras tillräckligt bra. Det är vi överens om. Det jag och andra här inte förstår, och inte heller naturorganisationer och miljöorganisationer, är det som vi säger är viktigt, och som ni också säger är viktigt, nämligen att vi ska stärka strandskyddet från Strömstad till Forsmark. Jag hörde att Jan-Olof Larsson ställde frågan. Jag hörde Ola Sundell försöka ge ett svar, eller rättare sagt försöka kringgå svaret, för det finns ju inget svar. Kanske kan han komma på ett svar nu. Hur stärks kommunernas möjlighet att slippa ge dispenser från strandskydd från Strömstad till Forsmark? Den fria passagen, hur mycket omfattar den? Är det några tiotal meter, eller hur mycket är det? Och hur, skulle jag vilja veta, stoppar ni, Ola Sundell, smygbostadiseringen? Jag antar att det gäller sjöbodar som man sover över i, hyr ut och så vidare. Det finns ju inga förslag till åtgärder. Jag skulle alltså vilja veta hur ni stoppar den. Jag skulle också vilja veta hur ni hjälper Strömstad, Tanum, Sotenäs och Lysekil att slippa ge dispenser när de är mycket hårt trängda och inte kan stå emot.

Anf. 42 Ola Sundell (M)

Herr talman! Det framstår i debatten lite grann, om jag ställer mig något vid sidan av, som att vi ska förhindra allt i kammaren i dag. Så är det inte. Vi vill skapa fler möjligheter i morgon än det finns i dag att bygga strandnära. Jag står upp för det. Det är alldeles klart att jag tycker att många kommuner runt om i landet ska ha den möjligheten på ett annat sätt än i dag. Jag jämför det med hur vi har utnyttjat vattenkraften. Vi skyddar fyra älvar, men vi har byggt ut vissa andra. Det gäller även skogspolitiken där vi balanserar miljön mot produktionen - nyttan och i framtiden den biologiska mångfalden. Det är genomgående i svensk politik att man nyttjar naturresurserna på ett uthålligt sätt och hela tiden ser till att de inte överutnyttjas. Det är exakt samma tänk, exakt samma filosofi, i det här betänkandet. Vi ska se till att skydda de områden som är hårt exploaterade, tydligt och klart, men vi ska också ge de möjligheter som tas upp i betänkandet till kommuner som har det svårt och samtidigt har många strandnära lägen. Jag förstår inte vad det är för fel i det tänket. Det är helt klockrent. Vi skyddar det som är värt att bevara, och vi ser till att skapa möjligheter på annat håll.

Anf. 43 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Ola Sundells och min retorik sammanfaller. Jag skulle kunna säga att det är jättebra. Vi är överens om att vi ska skydda de hårt exploaterade kusterna från Strömstad till Forsmark. Men jag får inte svar på frågan hur det ska gå till. Jag fick inte något svar på hur Ola Sundell och den borgerliga regeringen ska hjälpa Strömstad, Tanum, Sotenäs och Lysekil att slippa utsättas för den hårda pressen, den som de undanber sig. Hur ska ni hjälpa dem, Ola Sundell? Menar ni att en utökad möjlighet att bygga i Arvidsjaur, som ofta tas som exempel, skulle avlasta västkusten? Är det detta som är balansen i det hela? Det skulle jag i så fall vilja veta. Vi vill inte heller hindra någon att bygga där under något sånär ordnade former. Men jag vill veta hur ni stärker strandskyddet där det finns ett starkt exploateringstryck. Ni anger sex särskilda skäl, men ni har också gummiparagrafen när det finns ett annat mycket angeläget intresse. Allt är vidöppet. Man får ingen hjälp.

Anf. 44 Ola Sundell (M)

Herr talman! Vänsterpartiet har en point om att man flyttar från västkusten upp till Arvidsjaur. Landsbygdsutveckling kommer ju att ske på fler ställen än bara i Arvidsjaur, Arjeplog eller var det nu är. Visst, när man pratar om avlastning är det sådant jag ser framför mig, men jag tror att steget från västkusten och Norrbottens inland kan vara lite väl långt. Vänsterpartiet frågar om strandskyddet. Det har jag redan uttalat mig om. Hur mycket mer ska man ha? Ta detta med strandzonen och den fria passagen. Vi garanterar det. Vi garanterar allmänhetens tillgång, fri passage, till strandnära områden. Det är tydligen inte tillräckligt för Vänsterpartiet. Smygbostadiseringen - att man inreder sjöbodar och liknande till annat än de från början varit tänkta för - sätter vi stopp för. Det är också något som Vänsterpartiet inte tycker är tillräckligt. När det gäller den restriktiva tillämpningen av lagstiftningen och frågan om särskilda skäl tycker Vänsterpartiet att det inte heller är tillräckligt. Planprocessen ifrågasätter man, men tycker inte att detta med demokratisk insyn är tillräckligt. Att alla får vara med och tycka till i planprocessen är inte tillräckligt för Vänsterpartiet. Att miljöorganisationerna får utökad talerätt tycker man inte heller är något skydd. Dessutom har länsstyrelserna möjlighet att pröva vad kommunerna gör. Nej, säger Vänsterpartiet. Det är inte heller tillräckligt. Min stilla undran är: Vad är stoppet för Vänsterpartiet - när tycker man att det räcker?

Anf. 45 Tina Ehn (Mp)

Herr talman! Ola Sundell, vi har ett problem som vi ska lösa. De flesta skulle säkert älska att bo strandnära. Det är inte det som det handlar om egentligen. Man vill bygga på stränder och så vidare. Men vi har ett problem. Jag kommer från Bohuslän. Där byggs det ganska ordentligt. Jan-Olof har berättat hur det byggs. Det byggandet har inte lett till någon landsbygdsutveckling egentligen. Vartenda år har de bohuslänska kommunerna i sina budgetdiskussioner och planer med att de ska öka invånarantalet. Nu har vi byggt på våra stränder, och det har ökat, men vi ökar inte invånarantalet. Det har inte blivit någon utveckling som vi hade tänkt. Vi tror fortfarande på allt detta - att folk kommer och vill köpa tomter och att det ska byggas och så vidare och att det blir mer pengar till kommunerna. Men det är inte riktigt så det ser ut. Det byggs. Det byggs sjöbodar, stugor och semesterbyar, men det leder inte alltid till pengar för kommunen. Detta är alltså ingen riktig lösning. Vi har ett problem på västkusten. Vi har ett problem i Stockholms skärgård. Och det problemet har uttalats. Vi skulle vilja att det här förslaget innefattade några konkreta vassa åtgärder: Hur ska ni skydda dessa områden från ökad exploatering? Det saknas.

Anf. 46 Ola Sundell (M)

Herr talman! Det är inte så ovanligt i politiken att det framställs som himmel eller helvete. Jag tror inte heller att förändringen av strandskyddslagen, som ger landsbygden de här möjligheterna, kommer att frälsa från allt ont och all ekonomisk nedgång i framtiden. Det tror jag inte. Men jag tror att vi skapar ett verktyg, en möjlighet att utnyttja en del av den här naturresursen. Jag kan inte finna något fel i att vi öppnar denna möjlighet. Men jag känner inte för en stund att vi kommer att frälsa från de problem som finns i Norrlands inland eller i många andra kommuner runt om i landet, särskilt inte de bördor som finanskrisen och arbetslösheten ger upphov till. Vi ger kommunerna ett verktyg och en möjlighet. Min stilla undran är: Varför är ni emot det? Varför är Miljöpartiet emot att landsbygden ska ha möjligheter? Man frälser inte landsbygden med bensinskatter på 20 kronor eller med pumplagar som innebär att man får åka tio mil för att bensinbolagen inte har råd att upprätthålla service till medborgare. Varför är ni emot att man uppluckrar detta lite grann och ger kommunerna möjlighet att peka ut landsbygdsområden för att skapa de här möjligheterna? Varför är ni emot även det? Alla människor kan väl inte rimligen bo i storstäderna, Miljöpartiet? Ge dem en möjlighet!

Anf. 47 Tina Ehn (Mp)

Herr talman! Det är väl himmel eller helvete eller inte alls. Miljöpartiet har aldrig tyckt att alla ska bo i storstäderna. Det har nog även Ola Sundell klart för sig. Ofta när det talas om jordbruk tycker vi att det ska decentraliseras, att det ska vara småskalighet och närproducerat. Det vet också Ola Sundell. Pumplagen är en helt annan debatt. Vad jag vet har alliansen ställt sig bakom även den. Det är klart att det är ett problem, men vi ska inte ta den debatten nu. Vi har också en klimatfråga som är viktig, och den kommer in på strandskyddsdelen. Vem ska ta ansvar när det byggs ännu mer strandnära bostäder? Vi är inte emot att man skapar ett verktyg för inlandet eller för de kommuner där det finns möjlighet att bygga en del vid stränder. Men man ska inte tro att det blir ett fast boende bara därför. Man ska inte tro att det skapar jättemycket intäkter till kommunerna. Det är lite önsketänkande över detta. Visst kan det bli så, men det kan också bli så att de turistföretag som satsar på friluftsliv med paddlingar, friluftscampning och liknande konkurreras ut om vi inte stävjar en kraftig utbyggnad. Problemet ligger i regeringens proposition och regeringens löften om att ha ett skarpt skydd där exploateringen är stor. Det saknas. Det finns inget svar. Jag har inte fått det svaret än, och jag väntar mig att få det i dag.

Anf. 48 Tina Ehn (Mp)

Herr talman! I dag är det 10 procent av Sveriges stränder som är exploaterade. Man kan undra hur mycket den procentsatsen kommer att ändras. Blir det 11 eller 11 ½ procent? Om nu kommunerna utnyttjar denna möjlighet att utse så kallade utvecklingsområden i sin landsbygd är det i alla fall en begränsad del. Inte alla 290 kommuner kan komma i fråga. Vi är 9 miljoner invånare. Hur mycket strandnära kan vi bo? Alltså, vi måste på något sätt sätta det här i relation. Men det innebär förstås en möjlighet. Det kan vara människor som tänker: Antingen flyttar jag, eller också flyttar jag inte. Och då kan det vara avgörande. Det är ju inte så att det är helt avgörande om jag får bygga i någon kommun här i landet. Men det kan på marginalen ha en betydelse för en människas inflyttning eller ej. Vi kommer, som jag sade tidigare, inte att frälsa världen med det här. Sedan är det detta med skyddet. Vi tar det en gång till. I den här vänsteralliansen ska det ju vara läxfritt och friår och allt möjligt, så vi läser upp det här en gång till. Vi tar strandzonen, först och främst. Det är, vad jag förstår, och efter en ganska hård debatt inte minst inom alliansen, ett sätt att skydda allemansrätten, tillgången till strand. Vi tar det här med smygbostadiseringen. Det rider vi spärr mot. Vi tycker att det är fel att man ska kunna göra ett bostadshus av en sjöbod. Det tycker vi är ett skydd. Restriktiv tillämpning av lagstiftning, mer i morgon än i dag, tycker vi också är ett skydd. Planprocessen i sig, att kommuninvånarna får yttra sig, att man får ta ställning och att talerätten utökas tycker vi är skydd för strandskyddet.

Anf. 48 Ola Sundell (M)

Anf. 49 Claes Västerteg (C)

Herr talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på alla reservationer. Vi är många som har stått i den här kammaren, i bygdegårdar, på gator och torg runt om i landet - kanske är det en del som har stått i Folkets hus runt om i landet - och pratat om svårigheterna med dagens strandskyddslagstiftning och pratat om trubbigheten. Men framför allt är vi många som har pratat oss varma för en förändring, en förändring som skapar förutsättningar för utveckling och tillväxt i hela Sverige, inte bara i ett fåtal storstadsområden. Därför är jag väldigt glad över att kunna stå här i kammaren i dag och konstatera att vi nu fullföljer en politik. Vi fullföljer en politik som alliansregeringen gav löfte om vid sitt tillträde. Vi förverkligar målet att utveckla ett ändamålsenligt strandskydd för utveckling i hela Sverige samtidigt som vi ser till att vi har ett långsiktigt hållbart skydd av stränderna och att naturvärdena inte äventyras. I propositionen från regeringen och i betänkandet från miljö- och jordbruksutskottet säkerställer vi inte bara strandskyddets syfte, utan vi kommer också att se till att vi får en bättre lokal och regional förankring och utvecklingsmöjligheter för landsbygdsområden, från Skåne i söder till Lappland i norr. Ett starkt och tydligt strandskydd är en nationell angelägenhet. Det är viktigt att vi säkrar förutsättningar för allmänhetens friluftsliv och ett långsiktigt hållbart skydd av strändernas naturvärde. Men samtidigt måste strandskyddet vara utformat efter faktiska lokala förutsättningar. Med det beslut vi med allra största säkerhet kommer att fatta i den här kammaren i dag kommer vi att göra det möjligt att bygga i strandnära miljöer i landsbygdsområden och områden där det finns en god tillgång till stränder. Samtidigt, som har varit uppe i debatten här, kommer vi att stärka skyddet i områden med ett starkt exploateringstryck. Det sker genom tydligare och stärkta regler och en mer restriktiv tillämpning. Den här differentieringen av skyddet välkomnas av många. I korthet innehåller förändringarna i lagstiftningen följande: Vi ökar det lokala och regionala inflytandet över strandskyddet. Vi garanterar att strandskyddet i lagstiftningen även i fortsättningen utgår från hundrametersförbudet, det vill säga att man inte får bygga närmare stranden än 100 meter. Det kommer, som jag har sagt, att bli lättare att få bygga vid stränder i landsbygdsområden med god tillgång till stränder. Smygbostadiseringen av sjöbodar och uthus förhindras. Det särskilda skäl som krävs för att ge dispens eller upphäva strandskydd preciseras i lagtexten. Men kommunerna kommer då också att få huvudansvaret för att pröva frågor om upphävande och dispens när det gäller strandskyddet. Länsstyrelserna ska bevaka skyddets intressen vid kommunal planläggning och kunna överpröva dispensen. De här ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2009, utom vissa av bestämmelserna för landsbygdsutveckling som kommer att träda i kraft den 1 februari 2010. Herr talman! Strandskyddsreglerna har länge präglats av en fyrkantig tillämpning där man inte har tagit hänsyn till att vi är 290 olika kommuner i det här landet, 290 kommuner som har olika behov. Olika delar av landet har olika förutsättningar. Vi måste se till att ta till vara den kraft som finns i de här 290 kommunerna. Med dagens strandskyddslagstiftning förmår man inte att göra detta. Det blir ett högt exploateringstryck på ett fåtal ställen runt om i landet. Det är orimligt att det i dag inte är möjligt att bygga hus nära vattnet, där efterfrågan är stor. Men det är inte möjligt i kommuner med fler sjöar än invånare. Jag kan konstatera att det här är en politik som delas av många kommunpolitiker ute i landet. Många kommunpolitiker i landet tycker att det här förslaget är ett bra förslag. Det ser vi inte minst på remissvaren. Det är en väldigt liten minoritet som är negativ till det här förslaget. Man kan också höra positiva socialdemokratiska röster ute i landet kring det här strandskyddsförslaget. Det har kommit positiva röster från s-märkta kommunalråd i Storuman, Olofströms kommun och Bräcke kommun, som välkomnar förslaget och ser ytterligare möjligheter till utveckling. Herr talman! I debatten tidigare här i kammaren har vi hört en klagovisa från oppositionen. Det målas upp en bild som gör att man nästan kan tro att alla stränder i det här landet ska byggas ut, men så är inte fallet. Vi kommer att ha ett generellt strandskydd, och det är inte så att en hel kommun kan bli klassad som landsbygdsutveckling, utan det är en del av kommunen. Men om det nu är så hemskt och det som har skett är så hemskt undrar jag: Varför lyckades ni inte göra några förändringar när ni hade makten? Det är min fråga. Om det som har hänt är så hemskt, att den här utbyggnaden har skett och att det är ett högt exploateringstryck i vissa delar, undrar jag: Varför lyckades ni inte göra några förändringar när ni hade makten? Nu ser vi till att stärka kommunernas makt. Vi stärker kommunpolitikernas möjligheter att bidra till utvecklingen samtidigt som vi stärker skyddet. Herr talman! Som man har varit inne på tidigare i debatten finns det kommuner som har all anledning att ha en mycket restriktiv hållning till bebyggelse nära stränderna. Men det finns också, som sagt, kommuner med långa och obebyggda strandområden där bebyggelse kan accepteras utan att det stör vare sig friluftsliv eller djur och växtlighet. Med den här förändringen kommer vi att ge möjligheter för de här kommunerna att utvecklas samtidigt som vi stärker skyddet på ett antal områden. Men vi upphäver inte strandskyddet automatiskt bara för att en kommun tar med det i ett område för landsbygdsutveckling, i form av att man tar med det i en översiktsplan. Det grundläggande kravet på särskilda skäl för att upphäva eller ge dispens när det gäller strandskyddet ska fortsätta att gälla. För en byggnad, verksamhet, anläggning eller åtgärd i ett område för landsbygdsutveckling i strandnära lägen kommer det dock som särskilda skäl att gå att beakta om ett strandnära läge bidrar till utvecklingen av landsbygden. I de fall det nu skulle råda någon tveksamhet om de här olika begreppen ser jag inte att det finns någon bättre bedömare av vad som är landsbygdsutveckling än kommunerna själva och de som är valda av kommuninvånarna. Om inte kommunerna skulle klara av att göra den här bedömningen undrar jag: Vem gör då det? Jag tror att det finns en skiljelinje här i svensk politik, en skiljelinje mellan alliansen och oppositionen, en skiljelinje som handlar om vem som tror på sina kommunpolitiker och som tror på att man klarar av att hantera demokratiska frågor ute i landets kommuner. Jag tror och litar på mina kommunpolitiker när det gäller att man fattar rätt beslut, och man fattar dem utifrån de förutsättningar som finns i den enskilda kommunen. Men det handlar givetvis också om att man lyssnar på kommuninvånarna, att man lyssnar på de näringsidkare som finns i kommunerna. De är tillsatta för att göra det. Det är det som de är valda att göra. Om kommuninvånarna tycker att kommunpolitikerna har fattat fel beslut har vi allmänna val vart fjärde år, där man kan välja ett annat parti eller välja bort dem som man tycker har fattat fel beslut. Det gäller även oss här i riksdagen. Ytterst är det väljarna som prövar om man tycker att den här lagstiftningen är bra. Avslutningsvis, herr talman, är jag och Centerpartiet övertygade om att det här utvecklade strandskyddet kommer att ge livskraft i många mindre kommuner. Med ett lokalt ansvarstagande kommer vi också att skapa de bästa förutsättningarna för att vårda och bevara Sveriges många fantastiska miljöer vid vatten. (Applåder) I detta anförande instämde Erik A Eriksson (c).

Anf. 50 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Eftersom jag inte kunde svara föregående talare vill jag börja med att säga - så att det inte ska råda något tvivel om det - att Vänsterpartiet inte är för smygbostadisering. Vi är mot fri passage. Vi säger minst 60 meter. Vi tycker att miljöorganisationer ska ha möjlighet att överklaga, men vi tycker inte att de då ska behöva ha 2 000 medlemmar utan att det räcker med 500. Jag kan lämna det med detta. Jag har fortfarande inte fått svar, och därför vill jag gärna höra om Claes Västerteg i stället kan ge svar på hur ni faktiskt hjälper kommuner som vill ha hjälp. Strömstad, Tanum, Lysekil och Sotenäs vill inte ge dispenser själva. Vilken hjälp ger ni dem? Eller är det bara kommunerna i inlandet som har lika många sjöar som invånare som ska bestämma detta? Jag förstår inte - och jag tror inte att någon annan heller har gjort det, men jag kan ju bara tala för mig själv - hur ni differentierar detta. Ni ger sex särskilda skäl för att skyddet ska stärkas i områden med starkt exploateringstryck. Men det finns gummiparagrafer, och det finns alla möjligheter att gå utanför detta. Hur gör ni egentligen? Vilket verktyg är det ni använder?

Anf. 51 Claes Västerteg (C)

Herr talman! Som har nämnts tidigare i debatten här sker det ett antal olika förtydliganden i lagstiftningen. Det finns ett antal olika delar där man pekar ut och plockar fram de sex punkter som Wiwi-Anne Johansson nämner. Men vi lyfter också fram att det ska vara en fri passage för allmänheten längs stranden. Det är något som inte finns med lika tydligt i dag. Vi ser även till att det blir en ökad talerätt för miljö- och friluftsorganisationer. Men vi ser också till att det blir tydligt att länsstyrelsen har en roll att följa att övervaka de dispenser man ger. Jag uppmanar Wiwi-Anne Johansson att läsa ett antal olika paragrafer i lagstiftningen, där det finns en tydlig skillnad mot nuvarande lagstiftning. Där exemplifierar vi tydligare och pekar bland annat på mer restriktivitet när man vill ändra ändamål. Herr talman! Jag har hört Wiwi-Anne Johansson prata om det här med gummiparagraf hela tiden i debatten. Jag skulle vilja se den lagstiftning som kan täcka in precis alla olika eventualiteter och alla olika delar som kan tänkas uppstå. Detta är en ganska naturlig del av en lagstiftning. Sedan är det klart att det utvecklas en praxis precis som i all lagstiftning som vi hanterar i det här huset.

Anf. 52 Wiwi-Anne Johansson (V)

Herr talman! Det är klart att jag kan läsa alla paragrafer. Jag ska ärligt tillstå att jag inte har läst varenda paragraf, för det har jag verkligen inte gjort. Men det finns många andra som har försökt tränga in i den här materian, som är ganska svårhanterlig. De hittar inte heller. Miljöorganisationerna, som Ola Sundell förut sade att man vill ge möjligheten att påverka och överklaga, hittar inte heller. Hur är det ni stärker? Ni har sex särskilda skäl, men ni vill inte besvära er med att räkna upp dem. Med den sista paragrafen finns det alla möjligheter att tillgodose ett annat mycket angeläget intresse, säger ni. Det hjälper väl inte Tanum, Strömstad, Sotenäs och Lysekil. Hur tänker Claes Västerteg och den moderatledda regeringen egentligen att de ska få hjälp?

Anf. 53 Claes Västerteg (C)

Herr talman! Först och främst vill jag för tydlighetens skull påpeka att vi inte fattar beslut om lagstiftning i det här landet bara för fem eller sex kommuner i nordvästra Bohuslän. Lagstiftningen gäller för hela landet. Debatten har handlat mycket om Bohuslän, men den här lagstiftningen ger möjlighet till utveckling i hela landet - i landets 290 kommuner. Vi tittar inte bara på Bohuslän från alliansens sida. Jag upprepar att vi ser till att förtydliga lagstiftningen. Vi stärker den tillämpning som finns och vi stärker länsstyrelsernas roll. Om Wiwi-Anne Johansson inte har läst alla paragrafer, herr talman, uppmanar jag henne att läsa dem i betänkandet. Det är ganska tydligt där.

Anf. 54 Tina Ehn (Mp)

Herr talman! Vi är många bohuslänningar i utskottet, så det blir kanske lite Bohuslänsprofil på debatten. Åtminstone är Västra Götalands län väl representerat också, dessutom av Claes Västerteg. Debatten är en klagovisa från oppositionen, säger Claes Västerteg. Och det är klart att det är enklare att inte bli ifrågasatt; då kan man ju tugga igenom vad som helst. Men det är inte så det går till i den här demokratiska församlingen. Vi tror absolut inte från oppositionens sida att alla stränder kommer att byggas ut. Och Gud förbjude att det händer, skulle jag vilja säga. Claes Västerteg nämner att man stärker kommunens utveckling. Det kan man göra på vissa ställen, och på andra ställen kanske det inte riktigt blir så som man har tänkt sig. Han säger också att kommunpolitikerna är de som själva vet vad som är landsbygdsutveckling - punkt! Till stora delar kan jag hålla med om det, och jag tror att resten av oppositionen också kan göra det. Vi tror att kommunpolitiker många gånger är väldigt duktiga och kloka. De vet verkligen vad landsbygdsutveckling kan vara. Men det finns också andra värden på de här stränderna, som inte bara hör till kommunernas rätt. Det är värden för människor som vill röra på sig och komma ut och som kanske inte har råd att köpa de här strandtomterna. Men det finns också värden i de biologiska systemen, och dem äger inte kommunen. Inte ens Sverige äger dem. De är globala, och vi har ett ansvar för dem. De ska skyddas, och vi ska vara rädda om dem. En tredjedel av alla rödlistade arter befinner sig just på de här strandremsorna. Den kunskapen är jag inte helt säker på att kommunalråden eller kommunpolitikerna alltid har. Men de bör få den, och det bör ni se till.

Anf. 55 Claes Västerteg (C)

Herr talman! Det kom ett förtydligande från Tina Ehn om att det inte är alla stränder som ska byggas ut. Jag vet att Tina Ehn inte heller tycker det. Men jag tror att det är värdefullt för dem som eventuellt läser protokollet från debatten någon gång att förtydligandet kom. Jag välkomnar också att man tror på kommunernas och kommunpolitikernas möjligheter. I debatten har det lyfts upp att allemansrätten skulle vara hotad. Men allemansrätten gäller inte bara de stränder runt sjöar och kuster som vi har. Allemansrätten gäller bra mycket mer än så. De förändringar som görs i lagstiftningen kommer inte att omfatta hela kommuner. De kommer inte att omfatta alla stränder, utan delar av dem. Jag tror att det är viktigt att ha med sig detta i den fortsatta diskussionen om lagstiftningen. Herr talman! Som Tina Ehn mycket riktigt påpekar finns det ett antal stora naturvärden och andra delar av kulturella värden i kommunerna som kommunerna själva kanske inte ytterst kan fatta beslut om. Om någon annan har fattat beslut och skyddat vissa områden enligt bestämmelserna i miljöbalken får inte kommunerna ge dispens. Då är det den länsstyrelse som vänsterkartellen och Tina Ehn vurmar så mycket för som ger dispenser. Det finns en tydlig avgränsning i lagstiftningen, så jag ser inte de stora risker som Tina Ehn målar upp.

Anf. 56 Tina Ehn (Mp)

Herr talman! Allemansrätten gäller självfallet mycket mer än stränderna. Men nu är det faktiskt strandskyddet vi håller på att debattera, så vi får väl hålla oss till det. Claes Västerteg säger att han har pratat sig varm för en förändring av strandskyddet, så det har han tydligen gjort. Jag tycker bara att man då också ska ta det stärkta skyddet på allvar i de områden som inte bara är Bohuslän utan faktiskt hela vår kust i stort sett. Jag läste en rapport från skärgården utanför Luleå. Där är nästan varenda kuststräcka ockuperad eller muddrad. Det finns bryggor, och det är väldigt mycket verksamheter längs kuststräckorna. Detta förekommer längs hela vår kust; det vet vi. Jag har hört här i dag att vi ska stärka skyddet mot stark exploatering. Min fråga är: Hur? Jag har hört att man säger att vi ska ha en restriktivare tillämpning. Min fråga blir: Hur? Jag har hört att man ska stoppa smygbostadiseringen. Min fråga blir: Hur?

Anf. 57 Claes Västerteg (C)

Herr talman! Jag har pratat mig varm för att förändra strandskyddet. Jag har pratat mig varm för att göra strandskyddet mer differentierat. Jag har pratat mig varm för att strandskyddet ska kunna möjliggöra en lokal utveckling i hela landet. Det har jag gjort utifrån vad jag har hört när jag har lyssnat på kommunpolitiker runt om i landet, där man upplever en frustration över att det bara är i storstadsområden man fått undantag och dispenser. När man själv har prövat har man fått nej. Man har inte kunnat bygga sjönära i vissa områden för att skapa attraktiva bostadsområden och därigenom bidra till utvecklingen. Jag har pratat mig varm utifrån mina erfarenheter som kommunpolitiker i Marks kommun i Sjuhärad i Västra Götaland innan jag kom in i riksdagen. Vi ville plocka fram sjönära områden, men det var omöjligt att komma fram. Det är därför jag har velat ha en differentiering. Det är därför jag är så glad över att vi i dag kan fatta detta beslut som ger kommunpolitikerna ett redskap. Herr talman! Tina Ehn frågar var det står. Läs i betänkandet! I 15 § om förslag till ändringar av miljöbalken, s. 69, tas det upp kring smygbostadiseringen, där vi gör tydligare i lagstiftningen vad det är som avses, till skillnad mot den förra lagstiftningen som den förra regeringen inte förmådde ändra. I 18 §, på punkt efter punkt, pekas det ut tydligare. I någon annan paragrafpunkt som jag inte har framme just nu är det också tydligt att det är länsstyrelsen som överprövar dessa dispenser så att de har gjorts enligt gällande rätt. Avslutningsvis, herr talman, är det kanske allra viktigaste instrumentet i detta översiktsplanen - en översiktsplan som ska plockas fram brett ute i kommunerna, där kommuninvånarna, organisationer och föreningar får möjlighet att komma med åsikter. Det skapar förutsättningar för en bred demokratisk förankring. Det är detta som är det kanske allra viktigaste instrumentet för mig och som också kommer att användas väldigt noga av kommunpolitiker för att nå en framgång i det här arbetet.

Lars Tysklind (Fp)

Anf. 58 Lars Tysklind (Fp)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag vill också tacka Tina Ehn, för det kändes lite befriande när hon framhävde att det nog finns mycket klokskap ute i kommunerna. Man skulle annars kunna ha trott att kommunpolitiker inte innehar någon klokskap. Efter många års diskussion och debatt har vi äntligen kommit till den punkt där vi har möjlighet att besluta om en reformering av den svenska strandskyddslagstiftningen. Vi har ett samlat resultat som blir ett fortsatt starkt strandskydd där nationella och kommunala intressen ansvarsfullt kommer att samverka för att uppnå strandskyddets syfte, det vill säga trygga förutsättningar för allemansrättslig tillgång till strandområdena samt bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. Den stora skillnaden är att det nu blir möjligt med lokala anpassningar utifrån verkliga förhållanden. Det är som sagt var mycket fokusering på olika områden, alltifrån Bohuslän till Norrbotten. Hela oppositionen, liksom jag själv, kommer ju från Bohuslän, så det har kanske blivit en viss kantring på den punkten. Historiskt sett har Folkpartiet varit en stor tillskyndare av ett starkt, generellt strandskydd, och den traditionen tänker vi upprätthålla. Därför har Folkpartiets utgångspunkt i det här arbetet varit att slå fast att strandskyddet är ett nationellt ansvar genom att vara en skyddsbestämmelse i miljöbalken, samtidigt som en lokal anpassning måste finnas. Detta har vi tydligt uttryckt i våra program under en längre tid. Därför känns det speciellt glädjande att kunna rösta ja till propositionen Strandskyddet och utvecklingen av landsbygden , där man på ett mycket bra sätt har lyckats få ihop denna något knepiga ekvation. Man kan konstatera, vilket har sagts här, att alla är för flexibilitet, men alliansregeringen har lyckats få ihop denna flexibilitet - något som till exempel den förra socialdemokratiska regeringen, trots försök, misslyckades med att få ihop. Delar av de många förslag vi har här i dag sammanfaller i och för sig med tidigare resonemang, men det finns en tydlig skillnad, och det är just det jag nämnde förut: Alliansregeringens förslag syftar till att vi ska få en bra lokal och regional förankring. Denna förankring är väldigt avgörande för strandskyddslagstiftningens legitimitet då förutsättningarna faktiskt är så väldigt skilda i olika delar av landet. Bland annat Ola Sundell lyfte fram att detta är en landsbygdsfråga, och i mångt och mycket är det det. Herr talman! Jag vill återigen upprepa och vara extra tydlig med syftet med lagstiftningen. Syftet är vi alla, att döma av alla anföranden, fullständigt eniga om. Det handlar om den allemansrättsliga rätten till stränderna och djur- och växtlivets villkor. Det är en ståndpunkt som har ett starkt folkligt stöd, och det är det som är den stora styrkan med det svenska strandskyddet: Det ifrågasätts inte av människor vare sig i städer eller på landsbygden. Ledstjärnan, om man läser propositionen som den är skriven, är att inte äventyra ett långsiktigt skydd av strändernas natur- och friluftsvärden, utan man ska skapa en bra balans mellan bevarande och utveckling. Det finns nämligen stora möjligheter att göra detta. Herr talman! Om jag ska försöka sammanfatta en del punkter som tas upp i propositionen kan jag börja med det lokala och regionala inflytandet och att förankringen kommer att öka genom att kommunerna får ta fler beslut samtidigt som, och detta är en viktig punkt, länsstyrelserna får en tydlig och viktig roll att ha tillsyn över att strandskyddet inte upphävs utan att förutsättningarna för upphävandet är uppfyllt. En del som har hänt som har beskrivits här i dag kan näppeligen ha hänt på grund av den nya lagstiftningen, utan det är faktiskt en följd av den lagstiftning som gäller i dag. Den uppstyrning som finns i det här förslaget är nödvändig. När det gäller landsbygdsutveckling kan kommuner med god tillgång till stränder via översiktsplanen peka ut begränsade områden där det blir lättare att bygga strandnära. Där är också betoningen på begränsade områden. Det är inte så att man kan utse hela kommuner till landsbygdsutvecklingsområden. Här innehåller lagstiftningsförslaget tydliga kriterier som vägledning. Möjligheten med landsbygdsutveckling gäller heller inte överallt. Det finns ett väldigt viktigt undantag, och det är kusten från Strömstad till Forsmark och Höga kustenområdet. Dessutom finns det något slags mellanläge där man säger att stor restriktivitet ska råda vid övriga kustområden och vid de stora sjöarna, om det finns en stor konkurrens om markområden. Herr talman! När vi pratar om det lokala och regionala inflytandet och hur kommunerna ska hantera frågan är det väldigt viktigt att komma ihåg att kommuner och länsstyrelser har en lång erfarenhet av den här typen av arbete. All planläggning och sådant som pågår i kommunerna i dag är faktiskt ett samspel mellan kommun och länsstyrelse. Det är i denna samverkan som beslutsprocessen har sin stora styrka och, vilket har nämnts här tidigare, all kommunal planläggning bygger på ett samrådsförfarande med kommuninvånarna. Den demokratiska och lokala dimensionen är alltså väl tillgodosedd här, och människor får chansen att ha synpunkter. I slutändan får länsstyrelsen - i det här sammanhanget det nationella intresset och ansvaret - ändå möjlighet att överpröva kommunala dispenser och detaljplaner om man anser att strandskydd inte upphävs på rätt grund. Man har även möjlighet att ha synpunkter i arbetet med översiktsplanerna. Så går det till även i dag; att länsstyrelsen har synpunkter vid översiktsplanarbete är liksom inget nytt, utan det är bara det att man nu tar med även denna dimension. Jag får nog säga att jag inte känner igen oppositionens beskrivning av hur man jobbar ute i kommuner. Det verkar som om man inte har tagit del av på vilket ansvarsfullt sätt det ofta arbetas med dessa frågor. Jag är egentligen ganska övertygad om att den här överprövningsmöjligheten kommer att bli undantag, för jag är ganska övertygad om att man kommer att lösa meningsskiljaktigheter under resans gång. Andra viktiga inslag som kommer att underlätta tillämpningen är att regelverket är tydligt och att det kommer att förstärkas genom de särskilda skäl som har nämnts. Den fria passagen har vi talat om. Att man ordnar en fri passage ger ju inte i sig en mildare bedömning av själva strandskyddsärendet. Grunden är faktiskt att man först har en grundläggande förutsättning för att få en dispens. Det är inte så att man kan få bygga bara för att man kan påvisa att man kan ha en fri passage. Även om den finns måste som sagt de grundläggande förutsättningarna gälla. Vi har i dag pratat mycket om miljöorganisationerna, men just i det här fallet är det faktiskt också friluftsorganisationerna som har rätt att överklaga. Det är ett tillägg gentemot andra ärenden i just miljöbalken. När det gäller smygomvandling, till exempel att man gör bostäder av sjöbodar, som vi har talat om här, är det klart att det är ett problem i sig att man ändrar ändamålet för lokaler vid stränder. Här kan man också tillägga att - det är en paragraf som inte har tagits upp här tidigare i dag - när det är fråga om en detaljplan för till exempel ett industriområde eller en varvsanläggning och det ändamålet upphör och försvinner återgår inte i dag strandskyddet per automatik. Det kommer det att göra nu. Är det så att man tänker göra någonting annat där måste man ompröva strandskyddet. Det är kanske en av de förstärkningar som det har frågats efter. Herr talman! Om man ser på de åtta reservationer som den samlade oppositionen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lämnat med anledning av propositionen kan man konstatera att det i grunden är bra att majoriteten och oppositionen tydligen är eniga om det grundläggande i lagförslaget, eftersom det ändå inte finns något avslagsyrkande här. Det är väl bra. Det kan man kanske tycka är lite märkligt när man har hört det skräckscenario som har målats upp under dagen. Men som jag sade tidigare tycker jag att den verklighetsbeskrivning som har gjorts utgår mycket från vad som redan har hänt utifrån den lagstiftning vi har haft. Det har ju visat sig att tillämpningen av den faktiskt inte har varit så bra. När Jan-Olof Larsson säger att det här är lättnader över hela linjen tycker jag att det också kräver en viss förklaring. Vad menar han med detta? Min uppfattning är att många av de synpunkter som framförs i reservationerna skulle motverka den tydlighet och enkelhet som finns i det nu föreliggande förslaget. Jag kan ta exemplet med fri passage i reservation 7, som har tagits upp några gånger, där oppositionen anger att 60 meter är ett lämpligt tal. Det är klart att man kan tolka det som att man ökar tydligheten, men då får man ytterligare en sak att ta ställning till. Är det ett 60-metersstrandskydd vi pratar om då? Det är ju inte det som det handlar om. Det var precis det jag sade förut, att man först måste ha de grundläggande förutsättningarna för att få en dispens. Att man fastställer exakta metertal blir ju kontraproduktivt i sammanhanget. Det som utskottsmajoriteten föreslår och som regeringen föreslår är att det viktiga är att områdets omfattning är så stort att människor i praktiken inte avhåller sig från att passera. Det kan nog på den ena platsen vara fråga om 20 meter och på andra kanske det faktiskt behöver vara 100 meter. Vad det innebär beror ju på höjdskillnader och sådant. Man måste ha en lagstiftning som faktiskt funkar. Om man låser fast sig vid en siffra kommer det bara att bli ett dividerande kring om det är 60 meter eller inte. Det är helt naturligt att man har en lagstiftning som ger den flexibilitet som gör att man faktiskt kan avgöra detta från fall till fall. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Anita Brodén (fp).

Anf. 59 Jan-Olof Larsson (S)

Herr talman! Lars Tysklind kände inte igen diskussionen ute i kommunerna. Det kan vara så. Jag vet inte när han var hemma senast, men han brukar ju åka hem varje vecka. I alla fall har Strömstad, Tanum, Sotenäs och Lysekil gått ut och sagt att de inte gärna vill ha den här utformningen. Man känner pressen på sig. Jag vet det därför att jag kommer från Bohuslän. Det gör ju du också så du borde rimligtvis känna igen den diskussionen i alla fall. Det system som finns i dag är inte bra. Det har varit lätt att få avvikelse i områden med högt tryck och svårt att få till stånd dispenser där det skulle ha funnits möjligheter till det. Den lagstiftning vi har haft har inte fungerat. Den har inte skötts på rätt sätt. Det är vi överens om. Det var ju därför vi satte i gång den här processen för flera år sedan för att vi skulle försöka ändra strandskyddslagen så att den blev mer flexibel, så att det blev tydligare var vi kan ha lättnader och var vi behöver göra det hårdare och tuffare att få avvika. Det förslag som nu föreligger innebär, som jag säger, inte någonstans att man är tydlig med var det ska bli tuffare tag. Det handlar bara om var det ska bli lättare och på vilka grunder man ska kunna göra avvikelse där det är hårt tryck. Jag vill också säga att oppositionen är helt överens. Vi har sagt att för att vara tydlig när det gäller de områden där det är hårt tryck i dag och som är av riksintresse är det endast länsstyrelsen som ska få lov att ge dispenser. Det vet väljarna i september nästa år att vi tre står för, och det kommer vi att jobba för att återinföra. Det är helt klart. Man ska inte äventyra de biologiska gränserna, säger Lars Tysklind. Det står inte så i förslaget, att man ska äventyra de biologiska gränserna. Nej, det hade väl varit droppen om ni skulle tala om de grejerna också.

Lars Tysklind (Fp)

Anf. 60 Lars Tysklind (Fp)

Herr talman! Jan-Olof Larsson sätter faktiskt fingret på det som har varit problemet i mångt och mycket när han talar om tillämpningen. Man har faktiskt tillämpat lagstiftningen olika på olika håll. Att det har exploaterats mer i områden som redan är exploaterade och mindre i andra vill jag nog påstå har mycket med tillämpning att göra. Längs bland annat bohuskusten har man faktiskt fått en kunskap om hur man lämnar dispenser, och det i sig har gjort att det har varit lättare att få dispenser. Att vi ser ett resultat utifrån nu gällande regelverk som inte alltid är så bra är vi också överens om. Vad beror då detta på? Det beror ju mycket på vem som har haft rätt att överklaga. Det har Naturvårdsverket haft. De har naturligtvis inte haft någon som helst kapacitet för att ha kontroll över detta. Styrkan i det här förslaget är faktiskt att man flyttar ned detta på lokal och regional nivå och gör det till en process på den nivån så att man kommer överens. Det kommer ju att stärka både kommunerna och länsstyrelsen i det här sammanhanget. Sedan återkommer med en viss envishet vad kommuner i norra Bohuslän säger. Det är faktiskt så att de välkomnar många delar av det här förslaget också. Att man kan ge lättnader i områden med behov av landsbygdsutveckling tycker de är bra. De tycker att det är bra att det finns ett undantag för kuststräckan. De tycker att det är bra att det kopplas bättre till detaljplane- och översiktsplanläggning. De tycker att det är bra att strandskyddet alltid ska prövas vid detaljplaneläggning och att länsstyrelserna ska göra en översyn av det utökade strandskyddet till 2014. Det säger de faktiskt. Dessutom säger man att man tycker att länsstyrelsen har skött sin arbetsuppgift bra som det har varit. Det är inte så konstigt därför att i de områden som det är fråga om är det så pass exploaterat att det inte har varit någon problematik kring differentiering. Därför får man faktiskt ungefär samma regler med den nya lagen som med den gamla.