Straffansvaret vid spridning av hivsmitta

Betänkande 1995/96:JuU4

Justitieutskottets betänkande 1995/96:JUU04

Straffansvaret vid spridning av hiv-smitta

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1995/96
JuU4

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner från den allmänna
motionstiden 1995 angående den straffrättsliga bedömningen av spridande
av hivsmitta. Motionerna har remissbehandlats. Utskottet avstyrker med
hänvisning till pågående och aviserat utredningsarbete bifall till motioner-
na. Till betänkandet har fogats två reservationer (m) och (kds) samt ett
särskilt yttrande (c).

Motionerna

1994/95:Ju609 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kds) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lagstiftning om straff för överföring av
hivsmitta enligt vad som anförts i motionen.

1994/95:Ju611 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att straffsatsen
för medvetet överförd smitta skall skärpas.

1994/95:Ju619 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, s, m, fp, mp, kds) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av straffbestämmelserna mot överförande av
hivsmitta.

1994/95:So465 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av en särskild brottsbalksbestämmelse om spridande
av hivsmitta.

Utskottet

Inledning

På senare tid har i olika sammanhang ägnats uppmärksamhet åt frågan hur
gärningar som innebär spridning av eller risk för spridning av hivsmitta
skall bedömas straffrättsligt. Frågan har behandlats i anslutning till olika
lagförslag, i den juridiska litteraturen och i ett flertal rättsfall och den ha
också aktualiserats inom utredningsväsendet.

Under den allmänna motionstiden våren 1995 väcktes även ett antal
motioner i ämnet vilka hänvisades för beredning till justitieutskottet. Ut-
skottet har inhämtat remissyttranden över motionerna från Svea hovrätt,
Göteborgs tingsrätt, Riksåklagaren, Socialstyrelsen, Juridiska fakulteten i
Uppsala, Stockholm och Lund, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet
för sexuell upplysning och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.
Härutöver har yttranden inkommit från Riksförbundet för hivpositiva och
från Posithiva gruppen.

I detta betänkande behandlar utskottet de remitterade motionerna.

Motionerna

I motionerna Ju609 (kds) och So465 (v) efterfrågas en särskild straffrätts-
lig reglering för överförande av hivsmitta. I motion Ju611 (m) begärs
skärpta straff för denna typ av gärningar. I motion Ju619 (c, s, m, mp, kds)
föreslås en översyn av lagstiftningen på området.

Bakgrund

Sedan upptäckten av hiv (humant immunbristvirus) i juni 1981 har viruset
och dess efterföljande sjukdomstillstånd aids (acquired immune deficiency
syndrome) snabbt fått en mycket stor spridning över världen.

Enligt Världshälsoorganisationens, WHO, beräkningar hade vid inträdet
av år 1994 mer än 15 miljoner människor smittats av hiv. Antalet rapporte-
rade fall av aids var vid samma tid över 850 000. Det verkliga antalet aids-
fall har av WHO uppskattats till över 3 miljoner. Fram till sekelskiftet har
WHO beräknat att mellan 30 och 40 miljoner människor kommer att ha
smittats av hiv och att närmare 10 miljoner människor kommer att ha
insjuknat i aids (The Work of WHO 1992-1993, Biennial report of the
Secretary General s. 108 f).

Enligt Statens smittskyddsinstituts statistik hade t.o.m. september 1995
totalt 4 161 fall av hiv anmälts i Sverige. Anmälningarna avser 3 217 män
och 944 kvinnor. 1 801 män, ingen kvinna, har fått hiv genom homosex-
uell aktivitet, 717 män och 659 kvinnor genom heterosexuell aktivitet. I
704 fall har smittan överförts genom att narkomaner använt varandras
sprutor. Övriga, mindre vanliga, smittvägar innefattar bl.a. blodtransfusio-
ner och överföring från mor till barn vid födseln. Av de infekterade är
2 592 personer av svenskt ursprung och 1 569 av utländsk, främst afri-
kansk, härkomst.

Hivsmitta sprids enligt WHO främst genom

- sexuellt umgänge,

- blodtransfusion, kontakt med andra blodprodukter och bruk av osterilise-
rade injektionssprutor och -nålar och

- från mor till barn före, under eller kort efter förlossningen.

Det finns inga belägg för att luftburen smittspridning är möjlig eller att
smitta kan överföras genom exempelvis handslag eller kramar.

I betänkandet (SOU 1991:34) HIVsmittade - ersättning för ideell skada
finns en utförlig redogörelse för hivviruset och dess verkningar.

Hiv beskrivs i betänkandet (s. 37 f) som ett kvardröjande virus, vilket
innebär att den smittade själv märker mera påtagliga effekter av infektio-
nen först efter en längre tid, ofta efter flera år.

Den smittades immunförsvar utvecklar enligt vad som anförs i betän-
kandet normalt antikroppar mot hiv. Antikroppar kan påvisas tidigast tre
veckor efter smittotillfället, men det kan i vissa fall ta flera månader innan
antikroppar mot viruset bildats. Förekomsten av antikroppar innebär inte,
som vid många andra sjukdomar, att viruset försvunnit ur den smittades
kropp och att han är immun mot smittämnet. Att antikroppar mot hiv
påvisas kan därför ses endast som ett tecken på att personen i fråga någon
gång har blivit smittad. Man utgår enligt betänkandet från att den som en
gång blivit smittad med hiv kommer att vara smittbärare och smittsam
under återstoden av sitt liv.

Enligt betänkandet utvecklar sannolikt samtliga smittade sjukdomstill-
ståndet aids. När aids-tillståndet inträffar varierar kraftigt från individ til
individ. För yngre personer (20-40 år) sker ett insjuknande i aids i genom-
snitt tio år efter infektionstillfället, för äldre personer sker det tidigare.

Aids har ett förstadium benämnt ARC (aids related complex) då de
första mera allvarliga tecknen på immunbrist visar sig. Det kan vara fråga
om symtom som svår trötthet, viktminskning, långdragna feberperioder,
intensiva svettningar på nätterna, diarréer och kraftigt förstorade lymfkört-
lar. Symtom från centrala nervsystemet kan också förekomma i form av
minnesstörningar, depressioner och personlighetsförändringar.

Förvärvad immunbrist - aids - är beteckningen för slutstadiet i hivin-
fektionen. Kriterierna för aids innefattar bl.a. svåra opportunistiska infek-
tioner, tumörsjukdomen Kaposis sarkom, hjärnskador på grund av infek-
tioner i hjärnan, karaktäristiska avmagringssymtom samt vissa typer av
tuberkulos.

Aids är ett livshotande tillstånd som - enligt vad man för närvarande
känner till - för majoriteten av de drabbade leder till döden inom några år.
Den genomsnittliga överlevnadstiden från infektionstillfället har, enligt
underlag från infektionskliniken vid Danderyds sjukhus, antagits vara 16
år, varav 12 år som hivtid och resterande 4 år som aidstid.

Till den nu gjorda redogörelsen kan för fullständighetens skull tilläggas
att det på senare år har rapporterats om förekomsten av en godartad form
av hivviruset som eventuellt inte skulle leda till insjuknande i aids.

Rättslig reglering

Smittskyddslagstiftningen m.m.

I smittskyddslagen (1988:1472) regleras viss verksamhet till skydd mot att
smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Smittsamma sjukdomar
indelas enligt lagen dels i samhällsfarliga sjukdomar, dels i övriga smitt-
samma sjukdomar. Vissa smittsamma sjukdomar har bedömts vara så
farliga för folkhälsan att de är föremål för ett särskilt anmälningsförfaran-
de enligt lagen. De anmälningspliktiga sjukdomarna finns upptagna i en
särskild bilaga till lagen. Av bilagan framgår att infektion av hiv klassas
som en samhällsfarlig, anmälningspliktig sjukdom.

Huvudansvaret för smittskyddsarbetet i landet åvilar landstingen. I varje
landsting finns en smittskyddsläkare som leder smittskyddsarbetet. Social-
styrelsen svarar för den övergripande tillsynen över landets smittskydd.

Den person som har anledning att tro att han är smittad av en samhälls-
farlig sjukdom är enligt smittskyddslagen skyldig att utan dröjsmål söka
läkare. Läkaren har rätt att göra nödvändiga provtagningar och undersök-
ningar. Om patienten visar sig smittad av en samhällsfarlig sjukdom skall
han lämna upplysningar till läkaren om den troliga smittkällan och om han
kan ha smittat andra.

Läkaren skall anmäla den konstaterade smittan till bl.a. smittskyddsläka-
ren och Statens smittskyddsinstitut. Han skall också meddela nödvändiga
förhållningsregler som patienten är skyldig att följa. När det gäller en
samhällsfarlig sjukdom såsom hiv får förhållningsreglerna avse patientens
kontakter med läkaren, hygien, isolering i hemmet, arbete och skolgång
samt livsföring i övrigt, t.ex. beträffande sexuella kontakter. Reglerna
antecknas i patientjournalen och läkaren skall så långt det är möjligt se till
att de följs.

Om en patient som är smittad av infektion av hiv inte har följt, eller
misstänks inte ha följt förhållningsreglerna och den behandlande läkaren
anmäler förhållandet till smittskyddsläkaren, skall denne - om han bedö-
mer att så behövs - underrätta socialnämnden, polismyndigheten och
frivårdsmyndigheten.

Om någon av de nämnda myndigheterna efter en sådan underrättelse
skulle uppmärksamma förhållanden som tyder på att reglerna inte följs,
skall detta anmälas till smittskyddsläkaren.

Smittskyddslagen innehåller bestämmelser om tvångsåtgärder för att sä-
kerställa lagens efterlevnad. Smittskyddsläkaren kan således besluta om
tvångsundersökning och om tillfälligt omhändertagande på sjukhus av en
befarad smittspridare.

Smittskyddsläkaren kan vidare ansöka hos länsrätten om tvångsisolering
av någon som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om denne inte
frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att förhindra smitt-
spridningen. Beslut om tvångsisolering fattas av länsrätten, vars beslut kan
överklagas till kammarrätten. Skulle det inte gå att avvakta länsrättens
beslut får smittskyddsläkaren fatta beslutet om tvångsisolering. Sådant
beslut skall omedelbart underställas länsrätten.

Tvångsisolering får pågå under högst tre månader, men länsrätten kan på
ansökan av smittskyddsläkaren besluta att förlänga tiden med högst sex
månader åt gången.

Regleringen i smittskyddslagen kompletteras sedan den 1 januari 1989
av lagen (1988:1473) om undersökning beträffande hivsmitta i brottmål. I
lagen stadgas att om någon är skäligen misstänkt för ett sexualbrott, vari-
genom hiv har kunnat överföras till en annan person, skall den misstänkte
hivtestas om målsäganden begär det. Motsvarande gäller vid skälig miss-
tanke om annat brott, om det på grund av särskilda omständigheter kan
befaras att infektion av hiv har kunnat överföras till målsäganden genom
brottet. Beslut om undersökning fattas av åklagaren eller rätten.

Av förordningen (1988:1475) om undersökning beträffande hivsmitta i
brottmål framgår att åklagaren och målsäganden har rätt att få veta resulta-
tet av undersökningen.

Här bör också nämnas, vilket närmare utvecklas nedan, att det vid ut-
redning av misstänkta brott med hivanknytning ofta är av stor betydelse för
uppsåtsbedömningen att det går att klargöra vilken vetskap den smittade
haft om sin infektion och om risken för smittspridning och vilka förhåll-
ningsregler han eller hon har fått av sin läkare.

Som huvudregel gäller sekretess för dessa uppgifter. Av 7 kap. 1 § sek-
retesslagen (1980:100) om sekretess inom sjukvården framgår att uppgifter
inte får lämnas ut från hälso- och sjukvården om den enskildes hälsotill-
stånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgif-
ten kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider
men. Detsamma gäller i all medicinsk verksamhet, således även i fråga om
sådana sjukdomar som avses i smittskyddslagen.

Denna sekretessbestämmelse är emellertid försedd med viktiga undan-
tag. Enligt 14 kap. 2 § sekretesslagen hindrar sekretess nämligen inte att
uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, po-
lismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brotttet, om
för detta inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Sekretess
hindrar heller inte, såvitt här är av intresse, att uppgift som angår miss-
tanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken (BrB) mot någon som
inte har fyllt arton år lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet.

En straffskala där minimistraffet är fängelse två år gäller bl.a. för mord
och dråp medan minimistraffet är lägre för t.ex. misshandel, grov miss-
handel och vållande till annans död respektive vållande till kroppsskada
eller sjukdom.

Straffrättslig reglering

I svensk rätt saknas uttryckliga straffbestämmelser om spridande av smitt-
sam sjukdom, däribland hivsmitta. Detta behöver emellertid inte innebära
att den som beter sig på ett sådant sätt att smittan sprids eller riskerar att
spridas går fri från straff. I BrB finns nämligen flera bestämmelser som
alltefter omständigheterna i det enskilda fallet kan bli tillämpliga på sådana
förfaranden. Dessa bestämmelser återfinns i 3 kap. BrB angående brott
mot liv och hälsa och i 13 kap. BrB om allmänfarliga brott.

Enligt 3 kap. 1 § döms den som berövar annan livet för mord till fängel-
se i tio år eller på livstid. Är brottet att anse som mindre grovt döms enligt
2 § för dråp till fängelse lägst sex och högst tio år. Den som av oaktsamhet
vållar annans död döms enligt 7 § för vållande till annans död. Påföljden
är fängelse högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Är brottet grovt
döms till fängelse lägst sex månader och högst sex år. Vidare kan enligt
5 § den som tillfogar annan sjukdom dömas för misshandel till fängelse
högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex må-
nader. För grov misshandel är påföljden enligt 6 § fängelse lägst ett och
högst tio år. Enligt 8 § kan den som av oaktsamhet vållar annan kropps-
skada eller sjukdom som inte är ringa dömas för vållande till kroppsskada
eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt
döms till fängelse i högst fyra år. För den som av grov oaktsamhet utsätter
annan för fara för allvarlig sjukdom stadgas i 9 § ansvar för framkallande
av fara för annan. Påföljden är böter eller fängelse i högst två år.

Enligt 13 kap. 7 § kan den som framkallar allmän fara för människors liv
och hälsa genom att förgifta eller infektera livsmedel, vatten eller annat, på
annat sätt sprida gift eller dylikt eller eller överföra eller sprida allvarlig
sjukdom dömas för spridande av gift eller smitta till fängelse i högst sex år
eller, om brottet är grovt, till fängelse lägst fyra och högst tio år. Den som
av grov oaktsamhet begår sådan gärning döms enligt 9 § för vårdslöshet
med gift eller smittämne till böter eller fängelse i högst två år.

Tidigare fanns i smittskyddslagstiftningen en bestämmelse om straff-
rättsligt ansvar i vissa fall för spridande av smittsam sjukdom eller för
utsättande av annan för risk för sådan infektion. Bestämmelsen, som var
intagen i 26 § i 1968 års smittskyddslag, straffbelade könsligt umgänge för
den som led av venerisk sjukdom och som hade vetskap eller misstanke
om det. Samma straffansvar gällde för den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet utsatte annan för fara att bli smittad med venerisk sjukdom.

I samband med att den nämnda lagen år 1985 gjordes tillämplig också
på spridande av hiv (vid tiden benämnt HTLV-III) genom att detta klassa-
des som venerisk sjukdom upphävdes straffbestämmelsen (prop.
1985/86:13, SoU4, rskr. 15). Denna åtgärd syftade enligt propositionen till
att stärka förtroendet för smittskyddsarbetet, något som ansågs nödvändigt
för att möta farhågor om att det skulle uppstå negativa konsekvenser för
smittskyddsarbetet om smittskyddslagen gjordes tillämplig på hiv.

I propositionen framhölls (s. 16) att förslaget att upphäva straffbestäm-
melsen i 26 § i 1968 års smittskyddslag inte innebar att könsligt umgänge
vid venerisk sjukdom inte längre kunde vara straffbart. Det hänvisades i
denna del till bestämmelserna i 3 och 13 kap. BrB. I sammanhanget nämn-
des särskilt brotten misshandel och grov misshandel, vållande till kropps-
skada eller sjukdom, framkallande av fara för annan samt spridande av gift
eller smitta och vårdslöshet med gift eller smittämne. Någon närmare
analys av hur dessa bestämmelser borde kunna tillämpas i fråga om över-
förande av venerisk sjukdom redovisades inte i propositionen.

1968 års smittskyddslag upphörde att gälla den 1 juli 1989 när den nuva-
rande smittskyddslagen (1988:1472) trädde i kraft (prop. 1988/89:5, SoU9,
rskr. 54). I fråga om straffbestämmelser för smittfarliga beteenden hänvi-
sades i propositionen (s. 91 f) till de bestämmelser i BrB som nämndes i
samband med upphävandet av straffbestämmelsen i 1968 års smittskydds-
lag.

Rättspraxis

I rättspraxis finns numera ett flertal avgöranden där domstolarna haft att ta
ställning till rubriceringen av gärningar som inneburit överförande av eller
risk för överförande av hivsmitta.

En särskild svårighet i flera av dessa fall har varit att ta ställning till upp
såtsfrågan, dvs. vilken avsikt gärningsmannen haft med sitt handlande.
Åtal för uppsåtligt dödande - mord eller dråp - hör till undantagen i hiv-
fallen och ingen smittspridare har i Sverige dömts för detta. Som framgått
ovan kan överföring av hivsmitta emellertid aktualisera tillämpningen av
andra straffbud i BrB som förutsätter uppsåt, främst bestämmelserna om
misshandel.

Av den juridiska litteraturen (se bl.a. Leijonhufvud, hivsmitta, straff och
skadeståndsansvar 1993 s. 114) framgår att tillfogande av kroppsskada
eller sjukdom utgör misshandel om gärningsmannen

1. avsåg att åstadkomma denna effekt (s.k. direkt uppsåt), eller utan att ha
detta syfte, ändå

2. insåg att han skulle åstadkomma denna effekt (s.k. indirekt uppsåt), eller

3. insåg att det var möjligt att han skulle åstadkomma denna effekt och
skulle ha handlat som han gjorde även om han varit säker på att han skulle
åstadkomma effekten (s.k. eventuellt uppsåt).

I tre rättsfall på senare tid har Högsta domstolen gjort uttalanden om vilka
krav på uppsåt som bör ställas vid brott som innebär överförande av
hivsmitta samtidigt som domstolen tagit ställning till hur sådana gärningar
i olika fall skall rubriceras.

I det första fallet, NJA 1994 s. 614, var fråga om en hivsmittad man som
hade oskyddade fullbordade samlag med en kvinna som inte kände till
hans sjukdom. Kvinnan blev inte smittad. Åklagaren yrkade ansvar för
försök till grov misshandel alternativt framkallande av fara för annan.
Mannen dömdes av Högsta domstolen för försök till grov misshandel till
fängelse i tre år. Påföljden innefattade även annan brottslighet.

Högsta domstolen var av processrättsliga skäl förhindrad att pröva upp-
såtsfrågan i målet. I ett särskilt yttrande uttalade emellertid ett justitieråd
med huvudsakligt instämmande av tre andra, att svårigheter uppstår när
läran om eventuellt uppsåt skall tillämpas på hivfallen och domstolen har
att avgöra om det andra ledet i det eventuella uppsåtet är uppfyllt, nämli-
gen om det står klart att exempelvis ett samlag skulle ha ägt rum även om
gärningsmannen varit säker på att samlaget skulle leda till smittoöverfö-
ring.

Justitierådet konstaterar i sitt yttrande att Högsta domstolen under senare
år i fråga om våldsbrott tillämpat det eventuella uppsåtet så att domstolen
vid prövning av det senare ledet ställt sig frågan om gärningsmannen varit
helt likgiltig för effekten av det handlande som läggs honom till last. Han
har t.ex. varit helt likgiltig för om det knivhugg som han utdelade skulle
medföra döden eller ej (NJA 1985 s. 757). I sådana fall har effekten inträtt
i nära anslutning till gärningen och framstått som en mycket sannolik följd
av den. Gärningsmannen har velat skada målsäganden och gärningen har
oftast begåtts under konfrontation med denne och i en upprörd sinnes-
stämning.

Situationen i fall som det aktuella är enligt justitierådet en helt annan.
Den eventuella effekten av gärningen - smittoöverföringen - kan konstate-
ras först efter en viss tid och då på grundval av medicinska undersökning-
ar. Det är omöjligt att förutsäga om ett tilltänkt samlag kommer att leda till
smittoöverföring. Gärningsmannens primära avsikt är inte alls att på något
sätt skada motparten; han eller hon vill normalt ingenting annat än att ha
ett samlag. Någon konfrontation med motparten förekommer inte eftersom
båda parter är överens om att ha samlag.

Justitierådet drar slutsatsen att det måste finnas någon särskild omstän-
dighet som kan läggas till grund för en bedömning att det andra ledet i det
eventuella uppsåtet är uppfyllt. Vad det skulle kunna vara är enligt justitie-
rådet svårt att förutse.

Justitierådet anför att det i doktrinen har framhållits att läran om even-
tuellt uppsåt måste tillämpas med försiktighet, särskilt när det gäller all-
varliga brott, och att det kan vara mer närliggande att döma för oaktsam-
hetsbrott eller för uppsåt att framkalla fara, om det är straffbelagt. I fall
som det aktuella skulle det därför enligt justitierådet ligga närmare till
hands att döma för framkallande av fara för annan eller - om smittoöver-
föring skett - för grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom.

Avslutningsvis framhåller justitierådet att en tillämpning av läran om
eventuellt uppsåt vid brott av det aktuella slaget skulle kunna leda mycket
långt. På vetenskapens nuvarande ståndpunkt är det så att hivsmitta nästan
alltid leder till aids, som i sin tur leder till döden. Antag att utredningen i
ett mål visar att gärningsmannen kände till både smittorisken och att
hivsmitta så småningom leder till döden. Om i ett sådant fall gärningsman-
nen anses ha handlat i eventuellt uppsåt att överföra smitta, omfattas även
den slutliga effekten - döden - av hans uppsåt, eftersom den dödliga ut-
gången är en följd av smittoöverföringen. Med ett sådant resonemang blir
det, påpekar justitierådet, möjligt att döma för försök till dråp eller försök
till mord eller - efter det att sexualpartnern avlidit - för fullbordat dråp
eller mord. Detta framstår enligt justitierådet som orimligt, och det visar
hur viktigt det är att domstolarna i fall som det aktuella tillämpar läran om
eventuellt uppsåt bara om det finns särskilda omständigheter som utgör
belägg för att det andra ledet i det eventuella uppsåtet är uppfyllt.

Även i ett senare avgörande av Högsta domstolen, NJA 1995 s. 119, il-
lustreras svårigheterna när det gäller att bedöma uppsåtsfrågan i hivfallen.
I målet var fråga om en hivsmittad man som, utan att berätta om sin smitta,
haft oskyddade samlag och därigenom smittat två kvinnor och riskerat att
smitta ytterligare tre. Åklagaren yrkade i första hand ansvar för grov miss-
handel respektive försök till sådant brott och för uppsåtligt framkallande
av allmän fara för liv och hälsa enligt straffbudet om spridande av smitta
samt, i andra hand, för oaktsamhetsbrotten vållande av sjukdom, grovt
brott, respektive framkallande av fara för annan.

I målet förekom utredning i form av läkarjournaler m.m. om den infor-
mation som den tilltalade fått om sin smitta och vilka insikter han haft om
denna och om risken för smittspridning.

Högsta domstolen (tre av fem justitieråd) fann att den tilltalade måste ha
varit medveten om sin hivinfektion när han hade samlag med målsägande-
na. Han måste också ha haft klart för sig hur allvarlig en smittoöverföring
skulle vara för dem. Trots det hade han inte använt kondom. Med hänsyn
härtill och med beaktande av omständigheterna i övrigt fann Högsta dom-
stolen att den tilltalade handlat med ett sådant mått av hänsynslöshet
gentemot målsägandena att det måste hållas för visst att han inte skulle ha
avhållit sig från att genomföra samlagen även om han vetat att risken för
smittöverföring skulle förverkligas. Därmed var det enligt Högsta domsto-
len styrkt att den tilltalade uppsåtligen (dvs. med eventuellt uppsåt) gjort
sig skyldig till grov misshandel och försök till sådant brott.

Däremot hade enligt domstolen den smittoöverföring som ägt rum inte
framkallat sådan allmän fara för människors liv och hälsa som krävs för att
det skall vara möjligt att döma för spridande av smitta. Sammantaget med
de samlag som inte resulterat i smitta måste enligt domstolen emellertid
risk ha förelegat för att den tilltalades handlande kunnat leda till allmän
fara för människors liv eller hälsa. Härigenom var de objektiva rekvisiten
för brottet försök till spridande av smitta uppfyllda. Beträffande den tillta-
lades uppsåt gjorde Högsta domstolen samma bedömning som beträffande
misshandelsbrottsligheten. Den tilltalade dömdes således också för försök
till spridande av smitta. Påföljden, som även innefattade annan allvarlig
brottslighet, bestämdes till fängelse i sju år.

Två justitieråd var skiljaktiga och menade att det av utredningen i målet
inte med tillräcklig grad av säkerhet kunde förutsättas att den tilltalade
skulle ha genomfört samlagen om han varit säker på att han därigenom
skulle överföra hivsmittan. Gärningarna borde därför enligt dem endast
medföra ansvar för vållande av sjukdom, grovt brott, respektive framkal-
lande av fara för annan och åtalet avseende grov misshandel och försök till
grov misshandel samt spridande av smitta borde ogillas.

I Högsta domstolens senaste avgörande på området, se domstolens dom
den 31 juli 1995, DB 128, var fråga om en hivsmittad kvinna som genom-
fört ett oskyddat vaginalt samt tre orala samlag med fyra olika män utan att
upplysa dem om sin smitta. Ingen av männen smittades av hivvirus. Åkla-
garen yrkade ansvar för försök till grov misshandel alternativt framkallan-
de av fara för annan.

Högsta domstolen, som vid bedömningen av om eventuellt uppsåt före-
legat hänvisade till vad som anförts i denna fråga i avgörandet NJA 1995
s. 119 och i det ovannämnda särskilda yttrandet i mål NJA 1994 s. 614,
fann att utredningen i målet inte gav stöd för slutsatsen att den tilltalade
haft eventuellt uppsåt att sprida hivsmitta. I den delen anförde domstolen
att utredningen inte gav stöd för slutsatsen att kvinnan varit helt likgiltig
för om hennes sexualpartners blev smittade. Domstolen framhöll att hon,
såvitt var utrett, varit angelägen om att kondomer skulle användas vid
vaginala samlag och att hon vid samvaron med en av männen tog initiativ
till att de skaffade kondom innan de inledde det sexuella umgänget. Det
andra ledet vid tillämpningen av det eventuella uppsåtet var alltså inte
uppfyllt i målet. Åtalet för försök till grov misshandel ogillades därför.
Däremot bifölls åklagarens andrahandsyrkande om ansvar för oaktsam-
hetsbrottet framkallande av fara för annan. Påföljden bestämdes till fängel-
se ett år och kvinnan utvisades ur riket.

Utöver nu nämnda avgöranden av Högsta domstolen finns ett antal do-
mar av tingsrätt och hovrätt där olika brott med anknytning till hivsmitta
varit föremål för prövning. Som exempel kan nämnas ett avgörande av
Hovrätten för Västra Sverige publicerat i RH 1989:116, där fråga var om
en våldtäkt utförd av en hivsmittad man. Gärningen bedömdes av hovrät-
ten som grov våldtäkt med hänvisning till att den tilltalade vid gärningstill-
fället insåg att han var bärare av en smitta som kunde överföras genom
samlag och medföra dödlig sjukdom. Påföljden bestämdes till fängelse i
sex år. Mannen utvisades även ur riket. Högsta domstolen beviljade ej
prövningstillstånd.

Utredningsarbete

Straffansvarsutredningen (dir. 1994:39) tillsattes av regeringen i maj 1994
för att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten. I uppdraget
ingår, såvitt här är av intresse, att överväga vissa frågor med anknytning
till det subjektiva rekvisitet vid brott. Utredningen skall bl.a. överväga om
den nedre gränsen för när uppsåt skall anses ha förelegat, dvs. det som för
närvarande benämns eventuellt uppsåt, är olämpligt utformad och om
någon annan form av uppsåt, exempelvis sannolikhetsuppsåt, bör godtas.
Utredningens uppdrag skall redovisas senast den 1 juli 1996.

I proposition 1995/96:23 om vissa ändringar i smittskyddslagen m.m.
som avlämnades den 28 september 1995 aviserar regeringen att den avser
att tillsätta en parlamentariskt sammansatt utredning med uppdrag att
utvärdera smittskyddslagen. I en sådan utvärdering bör enligt regeringen
särskilt övervägas den rättsliga regleringen av åtgärder mot spridning av
hiv, oavsett om de regleras i smittskyddslagen eller i annan lag. Även
straffrättsliga aspekter bör enligt regeringen beaktas. Utskottet har inhäm-
tat att direktiv för utredningen inte kommer att beslutas före riksdagsbe-
handlingen av propositionen denna höst.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade i ett ärende hösten 1992 en motion med förslag om
en lagändring så att överförande av hivsmitta skall kunna bedömas som
mordförsök. Utskottet konstaterade då i sitt av riksdagen godkända betän-
kande (1992/93:JuU5 s. 5 f) att det i brottsbalken finns flera bestämmelser
som, alltefter omständigheterna i det enskilda fallet, kan bli tillämpliga vid
spridning av hivsmitta. Utskottet ansåg att gällande rätt gav tillräckliga
möjligheter att bestraffa olika förfaranden som medför att sådan smitta
sprids. Utskottet avstyrkte bifall till motionen.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från Svea hovrätt, Göte-
borgs tingsrätt, Riksåklagaren, Socialstyrelsen, Juridiska fakulteten i
Stockholm, Juridiska fakulteten i Uppsala, Juridiska fakulteten i Lund,
Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU
och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL. Härtill har yttran-
den inkommit från Riksförbundet för HIVpositiva, RFHP, samt Posithiva
gruppen.

Flera remissinstanser pekar på de svårigheter som uppstår när det gäller
att med nuvarande lagstiftning göra en straffrättslig bedömning av hivfal-
len, och de efterfrågar en närmare översyn av lagstiftningen. Andra remiss-
instanser anser att Straffansvarsutredningens arbete inte bör föregripas
med ett ställningstagande i aktuella frågor. Några remissinstanser avstyrker
en särreglering av hivfallen.

Svea hovrätt konstaterar efter en inledande problemorientering samman-
fattningsvis att BrB:s bestämmelser om brott mot liv och hälsa resp. all-
mänfarliga brott i och för sig täcker de beteenden som innebär överförande
av hivinfektion eller risk för detta. Främst när det gäller oaktsamma bete-
enden kan dock enligt hovrätten sättas i fråga om straffskalorna motsvarar
gärningarnas straffvärde. Även om straffskalorna i något fall justeras uppåt
framstår enligt hovrätten de nuvarande brottsbalksreglerna endast sällan
som naturliga och ändamålsenliga i sammanhang som rör överförande av
hivinfektion. Hovrätten instämmer därför i de önskemål som framförts i
motionerna om en särskild lagreglering av hivfallen. En sådan lagreglering
måste dock enligt hovrätten föregås av en ingående straffrättslig analys av
olika frågeställningar. Hovrätten förordar därför att de straffrättsliga frå-
geställningarna kring överförande av hivinfektion utreds särskilt.

Göteborgs tingsrätt finner att det i rättstillämpningen har visat sig vara
förenat med betydande svårigheter att tillämpa nuvarande straffrättsliga
bestämmelser på gärningar som har samband med spridande av hivsmitta.
Tingsrätten anser att det av rättssäkerhetsskäl är angeläget att den
straffrättsliga bedömningen vid överförande av hivsmitta blir föremål för
en allsidig översyn.

Riksåklagaren pekar främst på svårigheterna att med nuvarande lag-
stiftning bedöma uppsåtsfrågan i hivfallen. Enligt Riksåklagarens uppfatt-
ning är vidare straffskalan för de oaktsamhetsbrott som det kan bli aktuellt
att döma för i dessa fall alltför låg. Om ett särskilt hivbrott införs är det
enligt Riksåklagaren väsentligt att straffminimum, i vart fall för uppsåtligt
brott, inte sätts under två års fängelse eftersom detta är av avgörande bety-
delse för att bryta den sekretess som gäller inom hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen konstaterar att om ett särskilt hivbrott med straffmini-
mum på två års fängelse införs blir en konsekvens att sekretesskyddet bryts
och att läkaren ges en möjlighet att i varje enskilt fall göra en bedömning
av om han anser att det är rimligt att lämna vissa uppgifter till en brottsut-
redning. Eftersom epidemiologiska effekter av straffrättsliga påföljder inte
har granskats och utvärderats anser sig Socialstyrelsen inte kunna yttra sig
ur ett epidemiologiskt perspektiv över lämpligheten att höja strafflatituden
för aktuella brott.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet framhåller svå-
righeterna att bedöma uppsåtsfrågan vid gärningar som innebär överföran-
de av eller risk för överförande av hivsmitta. Fakultetsnämnden frågar sig
också om man vid frivilligt sexuellt umgänge kan tala om handlande av
den ena parten - den hivsmittade - mot den andra, på det sätt som miss-
handelsansvar får anses förutsätta. Ett annat problem är vilken betydelse
ett samtycke från en informerad motpart skall tillmätas. Enligt fakultets-
nämnden finns det starka skäl att göra frågan om den straffrättsliga be-
dömningen av överförande av hivsmitta till föremål för närmare utredning
med sikte på att införa ett förbud som knyter an till de föreskrifter som den
som är hivsmittad får av sin läkare.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Juridiska fakul-
tetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att det i den aktuella frågan saknas
anledning att föregripa resultatet av Straffansvarsutredningens arbete.

Sveriges advokatsamfund konstaterar att det för närvarande föreligger
svårigheter att straffrättsligt bedöma gärningar som innebär överförande av
hivsmitta. Advokatsamfundet tillstyrker därför särskild lagstiftning beträf-
fande dessa gärningar.

RFSU:s uppfattning är att allmänna straffrättsliga principer inte skall
tillämpas annorlunda för brott som gäller hivsmitta än för andra brottsliga
gärningar. Samhället skall enligt RFSU inte tillämpa en hårdare bedöm-
ning för att hivbrott handlar om sexualitet. RFSU avvisar förslagen om en
särlagstiftning för hivbrott och om straffskärpning för dessa brott.

RFSL anser att en särreglering om straff för överförande av hivsmitta
enligt de förslag som framförts snarare motverkar än främjar hivpreventio-
nen. Nuvarande brottsbalksbestämmelser är enligt RFSL tillfyllest. RFSL
avstyrker införandet av en särskild lagstiftning om överförande av
hivsmitta.

RFHP och Posithiva gruppen instämmer helt i RFSL:s yttrande.

Utskottets bedömning

Utskottet kan konstatera att det i svensk rätt saknas straffrättsliga bestäm-
melser som är särskilt avpassade för gärningar som innebär överförande av
hivsmitta. Den bestämmelse som tidigare fanns i smittskyddslagen och
som straffbelade könsligt umgänge för vissa smittbärare avskaffades i
samband med att hiv framträdde som ett allvarligt samhällsproblem. Där-
vid anfördes att bestämmelserna i BrB om bl.a. misshandel och vållande
till kroppsskada eller sjukdom kunde vara tillämpliga på sådana förfaran-
den.

Genom tillämpning av BrB:s bestämmelser har Högsta domstolen i ett
antal vägledande avgöranden utdömt straff för gärningar som inneburit
överförande av eller risk för överförande av hivsmitta. Som framgår av
Högsta domstolens avgöranden och de i detta ärende inhämtade remissytt-
randena är emellertid hivfallen långt ifrån okomplicerade. De har kommit
att aktualisera en rad centrala straffrättsliga frågeställningar om bl.a. upp-
såt, samtycke, brottsrubricering, brottskonkurrens och påföljd och de berör
indirekt också annan lagstiftning såsom smittskyddslagen och sekretessla-
gen.

Utskottet anser i likhet med flera av remissinstanserna att det är önskvärt
att de straffrättsliga aspekterna vid överföring av hivsmitta övervägs när-
mare inom ramen för utredningsväsendet. Utskottet anmärker samtidigt att
frågan om överförande av hivsmitta inte bör ses isolerad; den aktualiserar
motsvarande problem när det gäller andra farliga sjukdomar. Utskottet
konstaterar i sammanhanget att det ingår i uppdraget för Straffansvarsut-
redningen att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten, bl.a. med
anknytning till det subjektiva rekvisitet vid brott, samt att regeringen avser
att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att utvärdera smitt-
skyddslagen. I det sammanhanget kommer vissa straffrättsliga frågeställ-
ningar vid överföring av hivsmitta att övervägas.

Det pågående och aviserade utredningsarbetet bör enligt utskottets upp-
fattning inte föregripas av riksdagen med något ställningstagande till för-
slagen i motionerna Ju609, Ju611 och So465 om lagändringar när det
gäller överförande av hivsmitta. Önskemålet i motion Ju619 om en över-
syn av lagstiftningen på området får genom det aktualiserade utredningsar-
betet anses vara tillgodosett. Utskottet vill tillägga att utskottet utgår från
att behovet av straffrättslig kompetens inom utredningen om smittskydds-
lagen särskilt beaktas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande straffansvaret vid spridning av hivsmitta

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju609, 1994/95:Ju611,
1994/95:Ju619 och 1994/95:So465 yrkande 3.

res. 1 (kds)

res. 2 (m)

Stockholm den 9 november 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-
Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Mag-
nusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson
(m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c),
Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m),
Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s),
Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Kia Andreasson
(mp), Rolf Åbjörnsson (kds) och Jeppe Johnsson
(m).

Reservationer

1. Straffansvaret vid spridning av hivsmitta

Rolf Åbjörnsson (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet
kan" och slutar med "till motionerna" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att rättssystemet ställs inför stora svårigheter när
det gäller att lagföra gärningar som innebär spridning av eller risk för
spridning av hivsmitta. Högsta domstolen har i sina avgöranden bl.a. pekat
på problemet med uppsåtsbedömningen i hivfallen. Domstolen har dömt
de hivsmittade gärningsmännen för brott enligt brottsbalken, i första hand
grov misshandel, vilket dåligt överensstämmer med gemene mans upp-
fattning om vad det är fråga om för ett slags brott. Det måste också ifråga-
sättas om det med de använda brottsrubriceringarna är möjligt att utdöma
straff som fullt ut motsvarar gärningarnas straffvärde - det handlar ju vid
fullbordad smittspridning om en gärning som i förlängningen oundvikligen
kommer att leda till målsägandens död. Andra problem hänger samman
med straffrättsliga frågeställningar om brottskonkurrens, verkan av sam-
tycke m.m.

Redan de rent straffrättsliga aspekter som här har nämnts talar starkt för
att hivbrotten får en särskild reglering. Den aktualiserade frågan har emel-
lertid också andra dimensioner. Det är således viktigt av preventiva skäl att
samhället tydligt markerar det oacceptabla i spridning av hivsmitta. Sam-
hället måste därför ha en effektiv lagstiftning till sitt förfogande för att
kunna stoppa hivsmittade som genom oskyddade samlag m.m. utsätter sina
medmänniskor för livsfara. I det sammanhanget bör framhållas att sjuk-
hussekretessen i vissa fall måste kunna brytas så att uppgifter av betydelse
för den straffrättsliga bedömningen inte undanhålls rättsväsendet.

Mot vad som nu anförts skulle kunna invändas att det innebär ett utpe-
kande av de hivsmittade och en onödig kränkning av deras integritet. Ut-
skottet har emellertid svårt att se att så skulle skulle vara fallet. Hänsyn
måste också tas till att lagregleringen gäller ett synnerligen allvarligt brott
och till det angelägna behovet av en effektivare lagstiftning på området.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att en särskild reglering bör
införas med straffansvar för en bärare av hivinfektion som har sexuellt
umgänge med en annan person utan att använda skyddsmedel och informe-
ra om sin smitta. Påföljden bör, bl.a. av hänsyn till sekretesslagens be-
stämmelser om brytande av sekretess, vid uppsåtligt brott sättas till lägst
två års fängelse. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksda-
gen med ett förslag i enlighet med vad utskottet här har skisserat. Vad
utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju609,
Ju611, Ju619 och So465 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande straffansvaret vid spridning av hivsmitta

att riksdagen med anledning av motionerna 1995/95:Ju609,
1994/95:Ju611, 1994/95:Ju619 och 1994/95:So465 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Straffansvaret vid spridning av hivsmitta

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe Johnsson
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet
kan" och slutar med "till motionerna" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att det i svensk rätt saknas straffrättsliga be-
stämmelser som är särskilt avpassade för gärningar som innebär överfö-
rande av hivsmitta. Den bestämmelse som tidigare fanns i smittskydds-
lagen och som straffbelade könsligt umgänge för vissa smittbärare av-
skaffades i samband med att hiv framträdde som ett allvarligt samhälls-
problem. Därvid anfördes att bestämmelserna i BrB om bl.a. misshandel
och vållande till kroppsskada eller sjukdom kunde vara tillämpliga på
sådana förfaranden.

Genom tillämpning av BrB:s bestämmelser har Högsta domstolen i ett
antal vägledande avgöranden utdömt straff för gärningar som inneburit
överförande av eller risk för överförande av hivsmitta. Som framgår av
Högsta domstolens avgöranden och de i detta ärende inhämtade remiss-
yttrandena är emellertid hivfallen långt ifrån okomplicerade. De har
kommit att aktualisera en rad centrala straffrättsliga frågeställningar om
bl.a. uppsåt, samtycke, brottsrubricering, brottskonkurrens och påföljd, och
de berör indirekt också annan lagstiftning såsom smittskyddslagen och
sekretesslagen.

Utskottet anser i likhet med flera av remissinstanserna att det är önskvärt
att de straffrättsliga aspekterna vid överföring av hivsmitta övervägs när-
mare inom ramen för utredningsväsendet. Utskottet anmärker samtidigt att
frågan om överförande av hivsmitta inte bör ses isolerad; den aktualiserar
motsvarande problem när det gäller andra farliga sjukdomar. Utskottet
konstaterar i sammanhanget att det ingår i uppdraget för Straffansvars-
utredningen att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten, bl.a.
med anknytning till det subjektiva rekvisitet vid brott, samt att regeringen
avser att tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att utvärdera
smittskyddslagen. I det sammanhanget kommer vissa straffrättsliga fråge-
ställningar vid överföring av hivsmitta att övervägas. Utskottet vill tillägga
att utskottet utgår från att behovet av straffrättslig kompetens inom
utredningen särskilt beaktas.

Det pågående utredningsarbetet bör enligt utskottets uppfattning inte fö-
regripas av riksdagen med något ställningstagande till förslagen i motio-
nerna Ju609, Ju611 och So465 om lagändringar när det gäller överförande
av hivsmitta. Önskemålet i motion Ju619 om en översyn av lagstiftningen
på området får genom det aktualiserade utredningsarbetet anses vara till-
godosett. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande straffansvaret vid spridning av hivsmitta

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju609, 1994/95:Ju611,
1994/95:Ju619 och 1994/95:So465 yrkande 3.

Särskilt yttrande

Straffansvaret vid spridning av hivsmitta

Ingbritt Irhammar (c) anför:

Gärningar som innebär överförande av eller risk för överförande av
hivsmitta måste bedömas som mycket allvarliga ur ett straffrättsligt
perspektiv. Fråga är ju om hänsynslösa förfaranden som i förläng-
ningen kan leda till döden för den drabbade. Det är därför viktigt
att den aviserade utredningen som bl.a. skall överväga de
straffrättsliga frågeställningarna vid överförande av hivsmitta beak-
tar att hivbrotten har ett mycket högt straffvärde. Jag utgår från att
så blir fallet utan något särskilt initiativ i frågan från riksdagens
sida.

Innehållsförteckning

Gotab, Stockholm 1995