Stalking
Betänkande 2004/05:JUU20
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 20 april 2005
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Motion om stalking (JuU20)
Riksdagen sade nej till en motion från allmänna motionstiden 2004 om förföljelsesyndrom, så kallad stalking. Skälet är att det redan pågår arbete i den fråga som motionen tar upp.
- Utskottets förslag till beslut
- Avslag på motionen
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner: 1
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2005-03-10
Justering: 2005-03-22
Trycklov: 2005-03-29
Trycklov till Gotab och webb: 2005-03-30
Justering: 2005-03-22
Trycklov: 2005-03-29
Trycklov till Gotab och webb: 2005-03-30
Reservationer: 1
Betänkande 2004/05:JUU20
Betänkande 2004/05:JUU20
Alla beredningar i utskottet
2005-03-10
Motion om stalking (JuU20)
Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger nej till en motion från allmänna motionstiden 2004 om förföljelsesyndrom, så kallad stalking. Skälet är att det redan pågår arbete i den fråga som motionen tar upp. Utskottet har i ärendet inhämtat synpunkter från ett antal myndigheter och institutioner. Svaren från dessa återges i betänkandet. De frågor som ställts till remissinstanserna gäller bland annat vilken kännedom de har om fenomenet, om de har någon strategi för att motverka detta och om de anser att det finns ett behov av lagstiftning på området.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2005-04-13
Debatt om förslag 2004/05:JUU20
Webb-tv: Stalking
Dokument från debatten
- 2005-04-13Protokoll 2004/05:104
Protokoll från debatten
Anf. 235 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationen.
Bakgrunden till det här betänkandet är att det saknas tydlig lagstiftning för att skydda människor från systematisk förföljelse av det slag som Johan Pehrson nyss berättade om. Detta är så pass otydligt i dag och nytt som fenomen i Sverige, och att man börjar diskutera det, att vi i betänkandet till och med får läsa förklaringar när det gäller vad man ska kalla det här fenomenet för.
Det finns ju ett gränsland där bevisen om hot och förberedelse av brott inte är så tydliga men där undertonen i förföljelsen är hotfull och upplevs som hotfull av offret. Det är vanligt att kvinnor förföljs av före detta partner. Det visar undersökningar, och det är inget nytt fenomen. Förmodligen är det tämligen vanligt.
Men
stalking
drabbar inte bara personer som känner en förövare eller en förföljare. Det nya, som också finns i detta, är att människor kan bli en fix idé för helt obekanta. Det mediesamhälle som vi lever i i dag, den utveckling inom medierna som gör att kända personer framställs som bekanta, med privatlivet till offentligt beskådande, påverkar och berör många människor. Och det finns de som får för sig att en människa som är helt obekant är en närstående eller någon man har en relation med. Det kanske för en del är den enda person man anser sig ha hemma på kvällen - vad vet man? Och det skapar en fixering som kan bli mycket obehaglig för den person som har hamnat i fokus.
Det är inte bara kändisar - Johan Pehrson påpekade det. Det kan räcka med att någon har varit med om en ovanlig händelse, fått sin bild publicerad i tidningen eller varit lite för öppenhjärtig på en egen webbsida. Eller någon kan ha förekommit i ett sammanhang på sin arbetsplats som sedan har förstärkts. För förövarna använder också nya medier, IT, för att kommunicera och förfölja människor.
Det är naturligtvis inte roligt att börja dagen med ett par hundra mejl från en uppvaktande person som man inte är intresserad av och där man märker en sjuk underton, åtminstone inte månad ut och månad in.
Den här typen av problem kan vi inte riktigt hantera i dag. Det är ett delvis nytt fenomen. Vad majoriteten gör är att den blundar för att detta förekommer, men verkligheten är den att man i andra länder redan har lagstiftat. USA gjorde det för ett par år sedan efter ett tragiskt mord. Ska vi också vänta tills det händer något allvarligt? Vi vet att utvecklingen i Sverige när det gäller medier och kultur och mycket annat inte skiljer sig markant från utvecklingen i andra länder. Varför tar vi då inte intryck av vad andra har ansett är nödvändigt? Vi har ju dessutom nu tagit fram ett underlag som visar att många myndigheter och andra som hanterar den där typen av frågor ser ett bekymmer.
Jag läste nyss en artikel av en kvinna som arbetar med sådana här frågor inom ett stort företag. Hon sade att vår lagstiftning är så trubbig att alldeles för många ramlar igenom det ganska grovmaskiga nätet.
När det väl är sagt vill jag gärna säga att det naturligtvis är gränsdragningsproblem i den här typen av lagstiftning. Det måste bli gränsdragningsproblem. Var går gränsen mellan en trevlig uppvaktning och en otrevlig? Det kan man ibland fundera över. Och ibland är det roligt i början men tråkigare sedan. Det har kanske de flesta varit med om.
Det kommer, eftersom det handlar om mänskliga relationer, att tvinga fram att man tar ställning till var gränsen går. Det är det vi begär. Vi måste sätta upp lite regler, få ordning och reda på detta, så att de som drabbas av den här allvarliga förföljelsen inte utsätts för brott - för jag menar att det är ett brott redan i dag - utan att vi också kan reglera rättvisan. Det här är ju också ett brottsförebyggande arbete. Johan Pehrson var inne på det. Men en hel del av den här typen av fall handlar om en accelererande utveckling som inte slutar med många mejl, telefonsamtal eller personliga uppvaktningar utan slutar någon annanstans. Vad vi begär är att samhället ska sätta ned pålarna lite tidigare och kanske förhindra tragiska våldsbrott, mord och annat. Vi måste kunna agera på ett tidigare stadium.
Majoriteten säger att det verkar som att det kan behövas en sådan här lagstiftning möjligen. Man ska nog titta på det. Och regeringen har ju delat ut en hel del uppdrag som liksom ligger i kanten av vad det här kan handla om. Men ingenting i sak kommer ni med. Ni lägger inget rent förslag som innebär att man tar tag i just detta som är
stalking
och plockar fram ett underlag. Det har retat upp mig. Vi moderater inser att en lagstiftning måste beredas noggrant. Vi vet att vi dessvärre i det här landet inte har tagit reda på exakt hur problematiken ser ut och utrett det noggrant. Men i ett regeringsuppdrag att lägga fram ett förslag ligger faktiskt beredningen.
Vi vill att riksdagen ska skicka ett tydligt uppdrag till regeringen att börja jobba. För skulle det mot all förmodan - det vore underbart om det vore så - visa sig att när regeringen har plockat fram sitt underlag man kan visa att det här är alldeles onödigt är det ju en enkel sak för riksdagen att tacka nej och säga att vi struntar i detta, det behövs inte. Vi på den borgerliga kanten känner ingen prestige om regeringen kan visa att en sak är helt onödig, men ni vill inte ens ta fram ett förslag så vi får titta på hur vi ska hantera ett problem som växer och som drabbar många oskyldiga människor i dag. Vi kan förmoda att det kommer att öka eftersom mediefokuseringen ökar hela tiden och människor umgås på nätet på ett ganska frimodigt sätt, vilket skapar kontaktytor som kan ge svårigheter. Låt oss snabbt ta fram ett regelverk så att vi kan hantera detta inom rättsskipningen!
Jag yrkar bifall till reservationen.
Anf. 236 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Ärade ledamöter! Åhörare! Jag hade även hälsat justitieministern om han hade haft möjlighet att vara här, vilket jag tycker att han ska vara i större utsträckning än vad han är.
Jag ska göra det här ganska kort, vilket kan upplevas som njutbart bara det i den sena kvällen. Det som har sagts nu av mina kamrater i alliansen är ju det som rimligen kan sägas. Jag instämmer i vad som har framförts av både Johan och Beatrice.
Jag yrkar alltså bifall till reservationen.
Det är ganska intressant när man pratar om vad man ska kalla det. Beatrice kallar det för
stalking
. Om man tittar på själva betänkandet ska man rimma på halka, så det ska heta stalka möjligen, eller möjligen förföljelsesyndrom eller systematisk förföljelse. Det finns väldigt många namn för detta som ju är ett beteende som inte är nytt, men det är inte lagstiftat. Därför har vi inte hittat någon riktigt bra rubricering. Jag tycker att förföljelsesyndrom är bra och omfattar vad det är frågan om.
För vad är det frågan om? Man kan beskriva det som en medveten, illvillig och upprepad förföljelse och trakassering. Jag har själv varit utsatt för det, kan jag säga, så jag vet att det inte är något roligt. Det är inte svårt, tycker jag, att se en skillnad på var gränsen går för en trevlig och mindre trevlig uppvaktning. Det är faktiskt ganska enkelt när denna upprepade illvilliga hela tiden håller på och jagar en.
Problemet är att det i dag inte finns någon egentlig lagstiftning för detta. Det behöver inte vara hänsynslöst beteende. Därmed är det inget ofredande. Det behöver inte heller vara ett verbalt hot. Därmed är det inget olaga hot. Det här ligger sammantaget någonstans mellan stolarna och växer.
Som det har sagts här finns det i andra länder. Det finns i USA, Australien och Kanada, så det är inget nytt på det sättet. JK tycker att det är alldeles utmärkt. De flesta remissinstanser tycker att det här är bra och att det finns underlag för en lagstiftning på det här området. Man har pekat bland annat på Brottsoffermyndigheten som tycker att det finns ett behov av lagstiftning. Då är det ju märkligt att vi inte sätter fart. Det är hög tid att man gör någonting åt den här situationen, att man inför en brottsrubricering, ett lagrum för just det här. Det borde man kunna göra ganska snabbt, tycker jag.
Det märkligaste är, herr talman, att om man tittar på majoriteten - vänsterkartellen tycker jag är ett samlande namn på dem - och deras överväganden så håller de ju faktiskt med. De håller med hela vägen fram till skottet. Jag kan läsa några saker från utskottsmajoritetens överväganden.
Sammanfattningsvis, säger man, anser den övervägande delen av remissinstanserna att det finns problem på detta område, bland annat genom att systematisk förföljelse inom rättssystemet ofta bedöms i delmoment och som olika brott och inte i sin helhet.
Så lägger man till: Utskottet vill till att börja med framhålla att det är angeläget att den som utsatts för systematisk förföljelse ges samhällets fulla stöd.
Javisst. Vad händer? Ingenting. Man fortsätter ytterligare och säger: Utskottet vill understryka att frågan om ökat skydd för den som drabbats av systematisk förföljelse inte kan avvakta.
Det kan inte avvakta. Det är det vi säger. Kom nu till skott! Vi är alltså överens. Jag kan läsa flera punkter av vad man själv säger:
Det är ett område som man bör kriminalisera. Flera remissinstanser anser att det finns utrymme för ny lagstiftning.
Om man läser detta och inte vet slutet - ofta ska man läsa böcker framifrån och sedan se hur det kommer att sluta - säger man: Vad kommer här? Det kommer alltså att hända. Vi ska inte avvakta. Det finns i andra länder. Remissinstanserna säger: Kom till skott nu och gör en lagstiftning! Då kommer det som Johan Pehrson på ett sådant bildligt sätt uttryckte och som är svårt att göra bättre. I bästa fall blir det lika bra. Därför ska jag läsa upp vad man säger. Slutsatsen när man står inför detta blir att man ska förbereda - först skulle man planera och sedan ändrade man det - att lämna ett uppdrag. Av bara det ser man att man inte har kommit upp i hissen än. Efter att man har gjort detta ska man möjligen ta fram ett kunskapsunderlag. Det kan låta som om jag ironiserar, och det gör jag ju faktiskt märker jag själv. Jag har anledning att göra det. Varför gör man inte detta? Varför kommer man inte fram till någon punkt? Varför ska Sverige ligga långt efter andra länder när hela materialet finns? Det finns tid för det. De flesta remissinstanserna ställer upp på det.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen. Regeringen måste nu få i uppdrag att skyndsamt, inte i avvaktande, återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Det är ingenting att vänta på. Jag hoppas att man från regeringen och dess stödpartier har tagit till sig vad jag, Johan och Beatrice har sagt och kommer upp och säger: Vi håller med.
(Applåder)
Anf. 237 Peter Althin (Kd)
Herr talman! Jag har personligen inga erfarenheter av
stalking,
eller stalkning, och det är jag mycket tacksam för. Vid en första anblick kan stalkning, eller vad vi ska kalla det, jag väljer att kalla det förföljelse, verka oförargligt. Men ganska många människor har upplevt att intresset för dem har övergått från normalt kändisskap till en plåga som faktiskt gör att livskvaliteten sjunker betydligt.
Som vi har hört är det inte bara offentliga personer som kan råka ut för detta. Jag hörde exempelvis talas om en kund som hade blivit så oerhört betuttad i kvinnan som satt i kassan i mataffären. Det gick så långt att det var ett tydligt fall av förföljelse, som emellertid inte är olaglig enligt den lagstiftning vi har i dag.
I det betänkande vi debatterar nämns några olika varianter på hur förföljelsebrottet ser ut i andra länder. Jag tycker att det är intressant att se hur man har löst det i Australien, England och Kanada.
I Australien krävs det att gärningsmannen, det vill säga förföljaren, har haft som uppsåt att orsaka allvarlig psykisk skada eller väcka allvarlig oro eller rädsla. Problemet med den lagstiftningen är ju att den psykiskt sjuka person som förföljer oftast inte har haft som avsikt att skada på något sätt, utan tycker att man gör saker som är ganska snälla. Idoldyrkan har gått över styr.
I England och Wales krävs det att gärningsmannen insett eller borde ha insett att offret känner det som trakasseri eller ofredande. Det borde täcka upp fler situationer än den australiensiska lagstiftningen, men det är fortfarande svårt att visa vad en psykiskt sjuk person förstått eller borde ha förstått.
I Kanada har man valt en modell som jag tycker verkar mer tilltalande. Det är att gärningsmannen ska ha känt till att den utsatta personen kände sig ofredad eller, som det står, ha varit likgiltig för följderna av sitt handlande. Då räcker det att den som känner sig förföljd på något sätt har sagt till personen i fråga: Jag vill inte att du står utanför min dörr på kvällen när jag kommer hem. Jag vill inte att du ska skicka mer blommor. Jag vill inte att du ska uppvakta mig på något sätt.
Det skulle räcka för att det kan vara fråga om ett förföljelsebrott.
Det jag försöker göra nu är att hjälpa majoriteten. Ni ska se att det inte behövs så otroligt mycket förberedelse för framtagande av material för utredning, som ni har hört Peter berätta om på ett så bra sätt tidigare.
Som jag ser det finns det tre sätt att lagstifta om det här förföljelsebrottet. Det första är att vi gör ett nytt brott i brottsbalkens 4 kap. Det skulle till exempel kunna heta olaga förföljelse. Det kanske är det enklaste sättet.
Den andra varianten som också nämns bland remissinstanserna är att utöka brottet ofredande som finns i 4:7 i brottsbalken. En hel del av de här förföljelsefallen kan tendera att vara ett ofredande, men ofredandet kräver, som brottsrubriceringen nu är, att det handlar om ett hänsynslöst beteende. Att ständigt ringa till någon, stå utanför porten och vänta eller skicka blommor är knappast något hänsynslöst beteende i det enstaka fallet. När det blir en kedja av händelser kan det vara mycket obehagligt för den som råkar ut för det.
Det kan vara något svårare att utöka ofredandebegreppet, som jag ser det.
Det tredje sätt man skulle kunna välja - det var också Johan Pehrson inne på - är att förändra när ett besöksförbud kan dömas ut. Då skulle man kunna ge besöksförbud även när det inte är ett brott som begås mot en person utan det skulle räcka med förföljelse. Personen skulle dömas för överträdelse av besöksförbudet, men det kräver att vi utökar straffsatserna betydligt eftersom det i dag tyvärr är obetydliga straff för överträdelse av besöksförbud.
Det finns tre olika möjligheter. Det behövs inte så oerhört mycket mer arbete för att majoriteten skulle kunna komma fram till ett förslag och regeringen skulle kunna lägga fram en proposition till oss i riksdagen så att vi faktiskt kan komma till skott. Tyvärr har inte majoriteten så bråttom som vi i den borgerliga alliansen. Det beklagar vi. Därför yrkar även jag bifall till reservationen.
Anf. 238 Johan Linander (C)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.
I det betänkande som vi i dag debatterar i kammaren behandlar utskottet ett under allmänna motionstiden väckt motionsyrkande rörande behovet av ett nytt lagrum mot stalkning.
För det fenomen som betänkandet tar upp saknas ett vedertaget svenskt ord. Därför har det engelska ordet
stalking
ofta kommit till användning. Ett svenskt uttryck skulle kunna vara förföljelsesyndrom.
Riksdagens språkexpert har framfört att man också kan tänka sig att använda ordet systematisk förföljelse. Det är det ord jag kommer att använda. Då tror jag att människor också förstår vad debatten handlar om.
I såväl den svenska som den utländska diskussionen omfattar systematisk förföljelse en rad beteenden som alla går ut på att en person vid upprepade tillfällen kontaktar, övervakar eller förföljer en närstående, en bekant eller en helt främmande person mot dennes vilja.
I internationell forskning framgår det emellertid att det är högst ovanligt att en person utsätts för systematisk förföljelse av en total främling. Oftast rör det sig i stället om en person som den utsatta har haft en nära relation med eller på annat sätt är bekant med.
Vad systematisk förföljelse består i är inte alldeles lätt att definiera. Det kan, som tidigare talare har sagt, röra sig om allt från ovälkomna gåvor eller telefonsamtal till kontinuerlig övervakning och förföljelse, skadegörelse och våldsanvändning. Systematisk förföljelse är därför ett samlingsnamn för en rad beteenden och motiven kan vara många.
Vi vet till exempel att förföljelse, hot och upprepat våld förekommer efter det att en kvinna brutit upp från en våldsam man. Det är också ett av forskningen välkänt mönster och en allvarlig del av mäns våld mot kvinnor.
Vi vet också att varje dag tar personer runtom i vårt land emot hot, oönskade gåvor, ovälkomna påhälsningar och rättshaveristiska skrivelser från personer som förföljer dem. Kändisar, politiker, tjänstemän, journalister - alla i vårt samhälle kan vara offer för detta.
Den minsta gemensamma nämnaren för de beteenden som åsyftas är att de alla innehåller återkommande kontakter som av den utsatta personen är oönskade och upplevs som besvärande eller hotfulla och som försämrar livskvaliteten.
Begreppet är mycket komplext. Detta gör såväl omfångsstudier som strategi- och lagstiftningsfrågor svårhanterliga. Justitieutskottet har därför med anledning av det aktuella motionsyrkandet inhämtat synpunkter från ett antal myndigheter och institutioner.
De frågor som har ställts är vilken kännedom de har om fenomenet, om de har någon strategi för att motverka det och om de anser att det föreligger ett lagstiftningsbehov.
Övervägande delen av remissvaren lyfter just fram begreppets komplexitet. Ett antal av remissinstanserna anser att det finns problem genom att systematisk förföljelse inom rättssystemet ofta bedöms i delmoment där handlingarna var och en för sig inte alltid utgör ett brott.
Andra synpunkter som tas upp från remissinstanserna är att hot- och riskbedömningarna måste bli bättre och att samverkan mellan psykiatri och polis måste utvecklas.
Herr talman! I den folkpartistiska motion som ligger till grund för betänkandet beskrivs problemet med systematisk förföljelse som betydande. I reservationen som också delas av moderater, centerpartister och kristdemokrater skrivs att remissvaren tydligt talar för att det finns ett lagstiftningsbehov.
Ja, sammanfattningsvis anser ett antal av remissinstanserna att det finns utrymme för ny lagstiftning avseende systematisk förföljelse. Men om man ser till helheten av de inlämnade remissvaren anses det också att systematisk förföljelse närmare måste definieras samt att det inte är helt klart hur stor omfattningen är av problemet är eller hur nuvarande lagstiftning används. Jag är ganska säker på att även reservanterna anser att vi ska ha en bra och rättssäker lagstiftning, och då ska vi också kräva ett gott kunskapsunderlag.
Herr talman! Utskottet konstaterar att remissvaren inte ger något säkert underlag för att bedöma omfattningen av systematisk förföljelse och att ett bättre underlag behövs för ett kommande ställningstagande om eventuell lagstiftning. Därför är det bra att Brottsförebyggande rådet nu får i uppdrag att närmare definiera begreppet och göra en kartläggning av fenomenet och dess omfattning, något som vi socialdemokrater menar ska ha en hög prioritet.
Det pågår även arbete på andra håll som kan ligga till grund för att öka denna kunskap och som också kan ligga till grund för lagstiftning. Jag beklagar att inte alliansen ser det som pågår och tar till sig det.
Rikspolisstyrelsen har gett Polismyndigheten i Kalmar län och Polismyndigheten i Stockholms län i uppdrag att i samarbete med professor Henrik Belfrage vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall bedriva metodutveckling avseende bedömning om åtgärder vid systematisk förföljelse med hjälp av polisiära hot- och riskbedömningar.
Dessutom hoppas jag att alliansen känner till att det just nu inom Justitiedepartementet bereds andra lagförslag som ska öka skyddet för personer som utsätts för hot och våld.
Nya rutiner och riktlinjer för polisens arbete med besöksförbudsärenden har precis arbetats fram. Brå har i uppdrag att genomföra en utvärdering av hur lagstiftningen om besöksförbud tillämpas.
Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda arbetar och ska om cirka ett år lämna ett förslag.
Med detta vill jag ha sagt att det är nödvändigt att se till helheten och vänta in det arbete som bedrivs parallellt med att Brå nu får detta uppdrag. All kunskap och alla fakta ska finnas med den dagen bedömning görs av om lagen eller lagar ska skrivas om.
Folkpartiet ställde frågan: Vad väntar ni på? Det är detta vi väntar på.
Herr talman! Jag ska nu bli lite ödmjuk. Jag vill slutligen säga att utskottets ställningstagande absolut inte handlar om att bagatellisera vare sig motionen eller fenomenet systematisk förföljelse och de människor som utsätts för det, tvärtom. Det är bra att vi får den här debatten. Det är bra att vi uppmärksammar det komplexa fenomen som systematisk förföljelse ändå är. Men vi måste veta mer innan vi tar till lagstiftning. Om behov av lagstiftning föreligger ska jag vara den första att förespråka detta.
Anf. 239 Kerstin Andersson (S)
Herr talman! Människor förstår begreppet systematisk förföljelse, ja. Jag vill lova Kerstin Andersson att de som är förföljda förstår vad det handlar om.
Däremot verkar inte majoriteten förstå hur viktigt detta är. Det hänvisas till utredningar; det hänvisas till att det måste analyseras mer. Då vill jag bara säga några korta fakta.
Det finns ju några som inte har sett något problem här. Det kan till exempel gälla någon åklagarkammare som hade yttrat sig. Men åklagarna får ju aldrig detta på sitt bord. Dessa förundersökningar leder inte till åklagare då detta inte är något brott i dag. Är det ett brott blir det ofredande eller olaga hot och det kan bli besöksförbud; annars kommer det aldrig till åklagare. De ser inte detta.
Att Sveriges Advokatsamfund inte har sett det kan förvåna mig.
Sedan gällde det omfattningen. Det polismästardistrikt i Stockholm, Södertörn, som tittat på detta och fått i uppdrag att börja granska det har fått 150-200 fall - på ett distrikt! Hur ser det då ut i hela Sverige?
För oss liberaler - för oss i alliansen, vill jag påstå - är det svårt att se att det skulle vara för lite människor att skydda om denna lagstiftning kan vara
ett
sätt att möta problemet. Det är säkert tusentals människor i Sverige som berörs om det är 150-200 bara i ett distrikt på ett år.
Nu ska man ställa samma frågor till experterna och filtrera detta via Brottsförebyggande rådet. Är det någon sorts orakel i Delfi? Ställer Brottsförebyggande rådet samma frågor till alla poliser som jobbar med detta, psykiatrin, forskarna, Brottsoffermyndigheten, kvinnojourerna och andra kommer man att få samma svar. Vi har ju fått svaren. Detta
är
ett problem. Det måste lösas med lagstiftning. Vi har tre olika lagstiftningslinjer att välja på. Det är nästan färdigskrivna lagar som står här. Men man vill inte agera, och det förvånar mig. Det bygger väl på att man inte tar sin lagstiftarroll. Det är ju vi som bestämmer.
Herr talman! Jag vädjar till majoriteten att bifalla reservationen vid omröstningen.
Anf. 240 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Frågan är ju: Föreligger lagstiftningsbehov? Låt mig, Johan Pehrson, citera några av remissvaren.
Justitiekanslern: Det kan föreligga ett visst behov av lagstiftning. Sundsvalls tingsrätt: om man efter en djupare undersökning finner. City åklagarkammare i Stockholm: Om problemet visar sig tillräckligt stort kan det övervägas. Åklagarkammaren i Sundsvall: Ja, det kanske bör övervägas.
Så här skulle jag kunna hålla på. Läser man remissvaren ser man att de flesta remissinstanser säger precis det vi säger: Låt oss utreda frågan vidare. Remissinstanserna säger definitivt inte det reservanterna säger, att det tydligt talar för en lagstiftning.
Uppdraget att utreda vidare behövs, Johan Pehrson. Därför kan regeringen inte göra detta snarast. Jag skulle gärna vilja fråga Johan Pehrson: Vad menar ni när ni i reservationen skriver "snarast"? Är det inte klokt att vänta in allt det arbete som pågår just nu, som jag hoppas att Johan Pehrson känner till och som jag tog upp i mitt anförande? Är det inte bra om vi kan ta ett helhetsgrepp om den här frågan som jag och mitt parti tycker är oerhört viktig? Det är inget sätt att nonchalera frågan, absolut inte!
Anf. 241 Kerstin Andersson (S)
Herr talman! Jag misstror inte Kerstin Anderssons äkta engagemang. Men jag misstror slutsatsen, för det är något lurt där.
Här pratas det om behov. Jag vill understryka: Åklagarna får ju inte detta på sitt bord! Om man inte ser någonting förstår man inte att det är ett problem. Man ser det inte. Förundersökningarna leder aldrig till åtal, för det är ju inget brott som begås. Och justitiekanslern har fullt upp med mordfall.
Poliserna ser detta. De möter trasiga, skräckfyllda människor. Kvinnojourerna ser detta. Brottsoffermyndigheten ser detta. Forskarna ser detta. De psykiatriska klinikerna ser detta. Det är ju de som möter alla människor, och de kommer att svara samma sak när Brottsförebyggande rådet och regeringen ställer samma frågor. De kommer inte att ändra uppfattning. Det kommer snarare att kunna bli värre med fler människor som fått sina liv förstörda och är illa däran.
Detta är ju klarlagt. Det står till hundra procent klart att det finns ett behov.
Sedan är det många andra saker som behöver till. Jag håller med om att metodutveckling är någonting vi ska hålla på med hela tiden. Vi vet ju att om polisen ringer upp och tar in förföljarna på förhör kan de sluta. Men det finns ingen systematisk metodik för detta i regeringens ledning av polisen i dag, vilket jag beklagar. Detta måste fram.
Vi ska vänta, säger Kerstin Andersson. Vi har väntat och vi har hört. Det har bluddrats och bladdrats, inte minst från regeringshåll, om att det ska göras saker mot våld mot kvinnor, våld mot barn, vardagsbrott och alla möjliga saker, men det händer väldigt lite.
Den 12 maj beslutade justitieutskottet, och då var vi överens, att regeringen skulle ta krafttag och snabba på när det gällde otillbörliga medel i människohandel för att hindra att unga kvinnor våldtas kväll ut och kväll in på bordeller i Sverige. Det har inte hänt någonting på ett år, och det var prioriterat! Det kommer inte att hända någonting med detta heller. Ni har ett
track record
som är förfärligt. Det är sämre än - ja, jag vet inte vad jag ska jämföra med, något lag i gärdsgårdsserien.
Anf. 242 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag fick inget svar från dig, Johan Pehrson. Vad menar du med skyndsamt? Varför har ni inte tid att vänta in allt det viktiga arbete som pågår just nu? Det kommer förhoppningsvis att hjälpa de här människorna framöver, när man ser vilka åtgärder som behöver vidtas, vilka eventuella lagstiftningsbehov som finns. Vi kanske ska ändra befintlig lagstiftning eller skapa en helt ny lagstiftning. Men jag får fortfarande inget svar på min fråga: Vad menar du med skyndsamt?
Sedan känner jag lite grann att Johan Pehrson tror att vi inte tar det här på allvar eller inte har synpunkter över huvud taget på hur angelägen den här frågan är.
För det första är det angeläget att de som utsätts för den systematiska förföljelsen får samhällets fulla stöd, såväl när det gäller straffrättsligt skydd som i fråga om stödinsatser från myndigheter. Brottsoffrens psykiska reaktion och graden av behov av stöd, hjälp och krishantering beror naturligtvis på många omständigheter. Därför måste det i varje enskilt fall göras en värdering av både skada och lidande av professionella människor som möter brottsoffren. Det är en del arbete utanför lagstiftningen som måste göras.
För det andra måste polisen bli bättre på att förebygga systematisk förföljelse. Nya rutiner och de riktlinjer vid besöksförbud som nu har tagits fram tycker jag är ett mycket bra sätt. Hot- och riskbedömningar måste bli bättre, och där väntar jag bland annat på det arbete som pågår just nu som just gäller systematisk förföljelse.
Visst måste utöver en eventuell lagstiftning mycket annat till. Vi är väl medvetna om det i majoriteten.
Anf. 243 Kerstin Andersson (S)
Herr talman! Jag har en väldigt obehaglig känsla av att majoriteten har satt sig i ett Babels torn. Man är bekymrad över att människor inte skulle veta vad
stalking
är. Jag känner väldigt många som mycket väl vet vad det här handlar om. Förföljelse och systematiska trakasserier som inte riktigt håller för ingripande från rättsväsendets sida är ingenting som är svårt för vanligt folk att känna till.
Min mamma har damfrisering, och jag kan tala om för dig att där får man ofta höra talas om kvinnor som utsätts gång efter gång. Alla är helt förvånade över att ingen kan göra något. Det som är förvånande här i dag är ju att det uppenbarligen är något alldeles ovanligt som nog inte förekommer. Den här känslan förstärks, Kerstin Andersson, när den enda hållbara punkt som majoriteten har är utredningen om hot mot politiker.
Ni ser bara bekymren för oss politiker och i bästa fall superkändisar som blir trakasserade därför att vi har varit i tv. Men de många människorna som uppenbarligen drabbas av detta och där vi med en tydlig lagstiftning skulle kunna förebygga grövre brott av olika slag lämnar ni därhän.
Nu skulle jag vilja ställa en konkret fråga: När tror Kerstin Andersson att Socialdemokraterna kan ha fått fram ett underlag för att eventuellt lägga fram något slags förslag som har att göra med den här systematiska förföljelsen?
Anf. 244 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Jag tycker att det är beklagligt att inte Beatrice Ask hörde att jag vid ett flertal tillfällen i mitt anförande upprepade alla de uppdrag som man i dag jobbar med. Och de handlade ju inte enbart om hot och våld mot förtroendevalda. De handlar bland annat om det som just nu bereds i Justitiedepartementet och som gäller alla de människor som utsätts för hot och våld. Det ska ge ett ökat skydd just för dessa personer.
Det gäller utvidgad sekretess för dem som kan komma att utsättas för hot och våld. Det handlar också, som jag tror är mycket viktigt, om den utvidgade regeln om ett sekretessgenombrott inom sjukvård och socialtjänst. Vi måste emellanåt ha ett sekretessgenombrott just för att polis och inte minst psykiatri ska kunna samarbeta i dessa så viktiga frågor, ta in kunskap av varandra och kunna förebygga. Jag tycker att det är beklagligt att inte Beatrice Ask hörde att det inte enbart handlar om förtroendevalda.
Jag hoppas också att Beatrice Ask hörde att vi tar det här på största allvar, att Beatrice Ask också hörde att jag är den första att skriva under på en eventuell lagstiftning om det visar sig att det finns behov av det.
Anf. 245 Kerstin Andersson (S)
Herr talman! Jag fick ändå inget svar på när Socialdemokraterna tror att man har det underlag som krävs för att fatta beslut om man ska lägga in detta i lagstiftningen.
Jodå, jag hör väldigt bra. Men det jag hör är att det anses pågå ett arbete på departementet där det för mig förefaller rätt naturligt att lägga in också detta. Om man ändå håller på med detta borde det väl vara lagom att plocka in också den del som handlar om systematisk förföljelse. Jag förstår inte varför det ska läggas åt sidan eftersom det uppenbart är så intimt förknippat med det övriga. Det är som att hantera verkligheten både styckevis och delt.
Det andra jag hörde var att det var så viktigt med hot- och riskbedömningar. Jag förstår mycket väl vad det handlar om, och det är bra. Problemet är ju att det finns många behandlare som konstaterar att den här personen kommer att fortsätta ringa varje morgon, fortsätta att ställa sig utanför varje port den förföljda kommer ut genom. Det värsta är att de ofta är så extremt finurliga att de kan hålla sig precis i kanten av vad lagen tillåter. Det hjälper inte med riskbedömning när det inte är olagligt att bete sig på det viset. Det är ju det som är poängen med vårt förslag.
Men när, Kerstin Andersson, kommer riksdagens kammare, om Socialdemokraterna mot all förmodan skulle få sitta kvar ett tag, att få ett förslag som gör att vi i Sverige slipper ligga efter på det här området?
Anf. 246 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Jag kan inte svara Beatrice Ask på när den här lagstiftningen kommer, om den nu behövs. Låt oss göra det arbete som nu görs. Det görs ju på många olika sätt. Jag har beskrivit det. Det pågår massor av olika utredningar. Det pågår ett arbete hela tiden. Och givetvis ser jag och majoriteten de uppdrag som nu pågår också som en parallell del i att komma åt hot och våld när det gäller just det vi pratar om, systematisk förföljelse. Egentligen är det ett arbete som bedrivs parallellt. Så ser jag det.
Jag sade att bilden var så komplex, och jag tror att det är viktigt att man tittar på vad forskarna säger. De delar in de här människorna i tre grupper. De talar om de som systematiskt förföljer kändisar, de som systematiskt förföljer okända och de som systematiskt förföljer dem som har stått i nära relation.
När det gäller det sista, nära relation, har vi i dag vår kvinnofridslagstiftning. Det har man inte i USA, som Beatrice Ask bland annat talade om. Där har man ju inte den lagstiftningen. Ändå visar det sig att deras stalkningslagstiftning till två tredjedelar används just för mäns våld mot kvinnor, när man har överträtt besöksförbud och så vidare.
Jag kan upplysa Beatrice Ask om att allting går sakta men säkert framåt. Den redovisning av sitt uppdrag som Brå skulle lämna 2007 vad gäller besöksförbudet kommer de redan den 1 september att lämna en delrapport om som avser fotbojor och besöksförbud.
Allting går framåt, och jag känner ändå att ett steg är bättre än ingenting. Vi i majoriteten är beredda att ta alla de steg som inte minst kan hjälpa de människor som utsätts för hot och våld.
Anf. 247 Kerstin Andersson (S)
Herr talman! Kerstin Andersson sade i början av sitt anförande ungefär så här: Jag kommer att kalla det här för systematisk förföljelse så att folk förstår och kan ta del av debatten.
Jag tror att de flesta vet precis vad systematisk förföljelse eller förföljelsesyndrom är. Folk vet mycket väl. Men jag undrar i övrigt om folk - om de är intresserade av att lyssna på debatten - förstår vad Kerstin Andersson säger.
Jag är helt övertygad om att alla socialdemokrater tar detta på allvar. Det skulle vara mig främmande att misstro detta. Jag är övertygad om att man vill komma till rätta med problemet. Men det som är fullständigt obegripligt - och lyssna nu, Kerstin Andersson, det här finns i protokollet, och det tror jag inte blir felskrivet - är att Kerstin Andersson säger att hon är den första att skriva under ett lagförslag om behov finns. Sedan kan vi titta på sammanfattningen i betänkandet, näst sista stycket: "Sammanfattningsvis anser den övervägande delen av remissinstanserna att det föreligger behov av lagstiftning med direkt inriktning på systematisk förföljelse." De flesta säger att behovet finns. Det är bara att skriva på nu, Kerstin Andersson, till exempel genom att rösta för reservationen tillsammans med de andra socialdemokraterna. Det finns ett behov, säger den övervägande delen av remissinstanserna. Vad väntar vi då på?
Anf. 248 Peter Althin (Kd)
Herr talman! Det jag försökte beskriva när jag inledningsvis sade systematisk förföljelse är att vi talar om stalkning. Jag har under de senaste veckorna talat med många människor, och när jag har nämnt ordet stalkning tittar alla förvånat på mig och säger: Vad är det för något? I stället för att använda ordet stalkning kommer jag att lyda riksdagens språkexpert och använda orden systematisk förföljelse.
Nu tappade jag bort mig. Du ställde en fråga?
(PETER ALTHIN (kd): Bara håll med, så går det snabbare!
Jag läste upp att den överväganden delen - inte de flesta utan de allra flesta - av remissinstanserna anser att det föreligger ett behov av lagstiftning. Det är precis det de säger.)
Herr talman! Det står jag fortfarande fast vid. Jag står fast vid det som står i betänkandet. Jag försökte förklara, inte minst i replikskiftet med Johan Pehrson, att det visst är så. Men de flesta remissinstanserna vill också se en utredning, att man ska titta vidare, de tycker att omfattningen inte är helt klar, och definitionen för stalkning är inte helt klar. Jag kan räkna upp hur mycket som helst som remissinstanserna säger. De ger också olika förslag på var i lagstiftningen det kan göras ändringar.
Det finns många frågor som söker svar. Jag är helt övertygad om att alla de arbeten som pågår just nu, alla de utredningsuppdrag som ligger ute, som berör hot och våld mot inte bara förtroendevalda utan också mot människor i vårt samhälle, kommer att ge resultat.
Anf. 249 Kerstin Andersson (S)
Herr talman! Hot och våld är redan utrett. Det finns lagrum om detta. Det behöver ni inte hålla på och utreda en gång till. Det här är en specifik liten nisch som ligger någonstans emellan ofredande och olaga hot och där det inte finns någon lagstiftning. Sluta att tala om våld och hot. Det finns redan reglerat.
Jag försöker hitta någon förklaring till varför Kerstin Andersson inte kan ställa upp på detta när vi tycker så lika: behovet finns, vi tar det på allvar och vi ser på detta med stort engagemang.
Kerstin Andersson säger att man vill ta ett helhetsgrepp. Det verkar som om man inte tar något grepp alls. I alla fall kommer man ingenstans. Kerstin Andersson säger att det går sakta men säkert fram. Ja, det går i alla fall sakta. Om det går säkert får vi möjligtvis se om vi står här om ett år igen.
Det finns underlag. Andra länder har lagstiftningen. De flesta remissinstanserna säger att det finns ett behov. Då är det något annat som ligger bakom som jag inte har hittat om varför man inte kommer till skott.
Jag skulle vilja ställa en fråga innan tiden rinner ut i det här ämnet: Hur långt har man kommit i förberedelserna från regeringens sida angående uppdraget till Brottsförebyggande rådet?
Anf. 250 Peter Althin (Kd)
Herr talman! Det finns lagrum, säger Peter Althin. Kanske är det så att vi ska ställa oss frågan - som också några remissinstanser har ställt - om vi inte tillämpar den lagstiftning vi har i dag. Det är väl också bra om vi kan utreda det? Riksåklagaren säger något mycket intressant i sitt remissvar. Han säger att ändringarna i straffskalorna för ofredande och olaga hot som infördes år 1993 innebär ökade möjligheter att använda dem just vid straffmätning när man bedömer omfattningen av systematiska trakasserier och hot. Då bör vi väl också utreda om vi inte tillämpar den lagstiftning vi har i dag. Det är fortfarande många frågor som söker svar.
Sedan var det frågan om andra länder. Ja, många andra länder har så kallad stalkningslagstiftning. Men jag återkommer igen: När man i USA gjorde en uppföljning i delstaterna visade det sig att i två tredjedelar av staterna användes lagen just när det gällde mäns våld mot kvinnor och överträdelse vid besöksförbud med mera.
Hur ser omfattningen ut hos oss i Sverige? Är det också fråga om två tredjedelar när det gäller mäns våld mot kvinnor? I så fall är det säkert kvinnofridslagstiftningen som ska förbättras.
(PETER ALTHIN (kd): Jag får inte svar.)
Anf. 251 Peter Althin (Kd)
Herr talman! Jag har anmält mig till debatten för att framför allt fokusera på brottsoffrens situation. Det perspektivet har inte synts alltför mycket i debatten - i alla fall inte i tillräcklig omfattning.
Förföljelsesyndrom - eller så kallad stalkning,
stalking
, vad man än må kalla det - har inget lagrum i dag i Sverige, såsom debatten har visat i dag. Men det finns i USA, Storbritannien, Kanada och Australien. Erfarenheterna finns också hur detta faktiskt påverkar brottsoffren.
Stalking
, förföljelsesyndrom, innefattar ovälkomna kontaktförsök som kan variera i intensitet och innehåll men som leder till att brottsoffret är förföljt och utsatt.
I justitieutskottets betänkande beskrivs problemet väl i många avseenden. Men hoppet om en förändring släcks i slutsatsen i betänkandet angående motionen. Man hänskjuter frågan om lagstiftning till att det behövs ett ökat kunskapsunderlag. Därför kan man inte i dag yrka bifall till motionen.
Samtidigt kan man konstatera i ett citat från betänkandet vad gäller Brottsoffermyndighetens svar att man där framför allt framhåller att det vore välkommet att samtidigt med Rikspolisstyrelsens projekt också utreda och jobba på med lagstiftningsfrågan för att inte tappa tid.
Det finns också citat i betänkandet från en av Sveriges främsta kunniga personer inom
stalking
, förföljelsesyndrom, Martin Grann, docent i våldsprevention på Karolinska Institutet. Han ger ett mycket kort svar på behovet av lagstiftning, s. 30. Han svarar: "Ja."
Utifrån de internationella siffror som finns angående detta kan man konstatera att sannolikt 5 % av Sveriges befolkning någon gång under sin livstid kan komma att drabbas. Majoriteten av dessa är i så fall också kvinnor. Rikspolisstyrelsen uppskattar i yttrandet att 150-200 personer drabbas per år, som Johan Pehrson var inne på.
Förföljarna gör det ibland till sin livsuppgift att förfölja någon. Tidiga ingripanden från samhällets sida är en viktig stävjande faktor. Men i dag leder varje enskild händelse och brott sällan till några åtgärder.
Kreativiteten från gärningsmannens sida kan vara mycket stor. Metoderna för att få uppmärksamhet kan variera från så kallad uppvaktning till hot av olika slag eller innehålla båda delarna - ett drama där helheten består av dramats alla scener, inte varje scen var och en för sig, ett drama med i värsta fall dödlig utgång.
De omskrivna exemplen återfinns bland offentliga personer, men det är också vanligt folk som drabbas. Ytterst få vill dock uttala sig om brotten, genom risken för att uppmuntra till fortsatt förföljelse. Man behöver inte vara högprofilerad, känd person för att råka illa ut. Det kan vara personer kända på lokal nivå eller grannen bredvid som drabbas.
Mordet på en skådespelare i USA var i början av 1990-talet startskottet för införandet av lagstiftning mot så kallat förföljelsesyndrom.
Brottsoffrens situation borde sättas i centrum, med tanke på de omfattande konsekvenser som brotten - eller det som inte är brott i Sverige - förorsakar offren. Det har också den internationella forskningen påvisat vad gäller viktimisering av offren och de omfattande konsekvenserna.
Det krävs att Sverige också får ett lagrum för
stalking
. Det kanske är så att man själv måste ha vissa erfarenheter för att förstå omfattning, konsekvenser och behov av lagrum.
Anf. 251 Peter Althin (Kd)
Herr talman! Jag har anmält mig till debatten för att framför allt fokusera på brottsoffrens situation. Det perspektivet har inte synts alltför mycket i debatten - i alla fall inte i tillräcklig omfattning.
Förföljelsesyndrom - eller så kallad stalkning,
stalking
, vad man än må kalla det - har inget lagrum i dag i Sverige, såsom debatten har visat i dag. Men det finns i USA, Storbritannien, Kanada och Australien. Erfarenheterna finns också hur detta faktiskt påverkar brottsoffren.
Stalking
, förföljelsesyndrom, innefattar ovälkomna kontaktförsök som kan variera i intensitet och innehåll men som leder till att brottsoffret är förföljt och utsatt.
I justitieutskottets betänkande beskrivs problemet väl i många avseenden. Men hoppet om en förändring släcks i slutsatsen i betänkandet angående motionen. Man hänskjuter frågan om lagstiftning till att det behövs ett ökat kunskapsunderlag. Därför kan man inte i dag yrka bifall till motionen.
Samtidigt kan man konstatera i ett citat från betänkandet vad gäller Brottsoffermyndighetens svar att man där framför allt framhåller att det vore välkommet att samtidigt med Rikspolisstyrelsens projekt också utreda och jobba på med lagstiftningsfrågan för att inte tappa tid.
Det finns också citat i betänkandet från en av Sveriges främsta kunniga personer inom
stalking
, förföljelsesyndrom, Martin Grann, docent i våldsprevention på Karolinska Institutet. Han ger ett mycket kort svar på behovet av lagstiftning, s. 30. Han svarar: "Ja."
Utifrån de internationella siffror som finns angående detta kan man konstatera att sannolikt 5 % av Sveriges befolkning någon gång under sin livstid kan komma att drabbas. Majoriteten av dessa är i så fall också kvinnor. Rikspolisstyrelsen uppskattar i yttrandet att 150-200 personer drabbas per år, som Johan Pehrson var inne på.
Förföljarna gör det ibland till sin livsuppgift att förfölja någon. Tidiga ingripanden från samhällets sida är en viktig stävjande faktor. Men i dag leder varje enskild händelse och brott sällan till några åtgärder.
Kreativiteten från gärningsmannens sida kan vara mycket stor. Metoderna för att få uppmärksamhet kan variera från så kallad uppvaktning till hot av olika slag eller innehålla båda delarna - ett drama där helheten består av dramats alla scener, inte varje scen var och en för sig, ett drama med i värsta fall dödlig utgång.
De omskrivna exemplen återfinns bland offentliga personer, men det är också vanligt folk som drabbas. Ytterst få vill dock uttala sig om brotten, genom risken för att uppmuntra till fortsatt förföljelse. Man behöver inte vara högprofilerad, känd person för att råka illa ut. Det kan vara personer kända på lokal nivå eller grannen bredvid som drabbas.
Mordet på en skådespelare i USA var i början av 1990-talet startskottet för införandet av lagstiftning mot så kallat förföljelsesyndrom.
Brottsoffrens situation borde sättas i centrum, med tanke på de omfattande konsekvenser som brotten - eller det som inte är brott i Sverige - förorsakar offren. Det har också den internationella forskningen påvisat vad gäller viktimisering av offren och de omfattande konsekvenserna.
Det krävs att Sverige också får ett lagrum för
stalking
. Det kanske är så att man själv måste ha vissa erfarenheter för att förstå omfattning, konsekvenser och behov av lagrum.
Anf. 251 Kerstin Andersson (S)
Herr talman! Jag har anmält mig till debatten för att framför allt fokusera på brottsoffrens situation. Det perspektivet har inte synts alltför mycket i debatten - i alla fall inte i tillräcklig omfattning.
Förföljelsesyndrom - eller så kallad stalkning,
stalking
, vad man än må kalla det - har inget lagrum i dag i Sverige, såsom debatten har visat i dag. Men det finns i USA, Storbritannien, Kanada och Australien. Erfarenheterna finns också hur detta faktiskt påverkar brottsoffren.
Stalking
, förföljelsesyndrom, innefattar ovälkomna kontaktförsök som kan variera i intensitet och innehåll men som leder till att brottsoffret är förföljt och utsatt.
I justitieutskottets betänkande beskrivs problemet väl i många avseenden. Men hoppet om en förändring släcks i slutsatsen i betänkandet angående motionen. Man hänskjuter frågan om lagstiftning till att det behövs ett ökat kunskapsunderlag. Därför kan man inte i dag yrka bifall till motionen.
Samtidigt kan man konstatera i ett citat från betänkandet vad gäller Brottsoffermyndighetens svar att man där framför allt framhåller att det vore välkommet att samtidigt med Rikspolisstyrelsens projekt också utreda och jobba på med lagstiftningsfrågan för att inte tappa tid.
Det finns också citat i betänkandet från en av Sveriges främsta kunniga personer inom
stalking
, förföljelsesyndrom, Martin Grann, docent i våldsprevention på Karolinska Institutet. Han ger ett mycket kort svar på behovet av lagstiftning, s. 30. Han svarar: "Ja."
Utifrån de internationella siffror som finns angående detta kan man konstatera att sannolikt 5 % av Sveriges befolkning någon gång under sin livstid kan komma att drabbas. Majoriteten av dessa är i så fall också kvinnor. Rikspolisstyrelsen uppskattar i yttrandet att 150-200 personer drabbas per år, som Johan Pehrson var inne på.
Förföljarna gör det ibland till sin livsuppgift att förfölja någon. Tidiga ingripanden från samhällets sida är en viktig stävjande faktor. Men i dag leder varje enskild händelse och brott sällan till några åtgärder.
Kreativiteten från gärningsmannens sida kan vara mycket stor. Metoderna för att få uppmärksamhet kan variera från så kallad uppvaktning till hot av olika slag eller innehålla båda delarna - ett drama där helheten består av dramats alla scener, inte varje scen var och en för sig, ett drama med i värsta fall dödlig utgång.
De omskrivna exemplen återfinns bland offentliga personer, men det är också vanligt folk som drabbas. Ytterst få vill dock uttala sig om brotten, genom risken för att uppmuntra till fortsatt förföljelse. Man behöver inte vara högprofilerad, känd person för att råka illa ut. Det kan vara personer kända på lokal nivå eller grannen bredvid som drabbas.
Mordet på en skådespelare i USA var i början av 1990-talet startskottet för införandet av lagstiftning mot så kallat förföljelsesyndrom.
Brottsoffrens situation borde sättas i centrum, med tanke på de omfattande konsekvenser som brotten - eller det som inte är brott i Sverige - förorsakar offren. Det har också den internationella forskningen påvisat vad gäller viktimisering av offren och de omfattande konsekvenserna.
Det krävs att Sverige också får ett lagrum för
stalking
. Det kanske är så att man själv måste ha vissa erfarenheter för att förstå omfattning, konsekvenser och behov av lagrum.
Anf. 252 Nina Lundström (Fp)
Herr talman! Efter Kerstin Anderssons mycket klargörande framställning här i kammaren kan jag vara väldigt kortfattad.
Jag vill bara påpeka att det finns ytterligare ett problem när det gäller det här ännu icke definierade brottet, nämligen att det icke är definierat. Vi vet faktiskt inte vilka delar som ska räknas in i begreppet förföljelsesyndrom. Det nämns i utskottets betänkande att en del skådespelare har uppfattat närgångna journalisters uppvaktning, som säkert inte har varit hotfull, i alla fall inte avsiktligt hotfull, som en form av förföljelse som har drabbat dem. Jag behöver bara säga ordet paparazzi så förstår ni det också.
Det handlar om olika motiv. Jag vet att lagstiftningen i första hand vill rikta in sig på de personer som gör detta på grund av psykiska störningar. Uppenbarligen kommer det att omfattas av den här lagstiftningen. Det är en svårighet att definiera begreppet.
Därför tror jag att innan man lägger upp en färdig lagstiftning på bordet, så att Johan Pehrson blir nöjd eftersom han har önskat sig detta, är det viktigt att man tar reda på och definierar vad det är man lagstiftar om. Det här kan vi alltså inte fatta beslut om på ett enkelt sätt. Det är precis som Kerstin Andersson säger, att pratar man om
stalking
med folk så vet de inte riktigt vad det är. Förföljelsesyndrom kan ta sig väldigt många olika uttryck. I övrigt är det redan lagstiftat om den negativa, hotfulla förföljelsen.
Anf. 253 Leif Björnlod (Mp)
Herr talman! Jag har inte valt att kandidera till riksdagen, bli vald och arbeta för svensk lagstiftning och trygghet i Sverige för att göra Leif Björnlod glad. Jag hoppas att han inte heller är i riksdagen för att göra mig glad. Vi arbetar här för att göra Sverige till ett ännu bättre land. Vi hoppas att det ska bli bättre. Är det något vi kan vara överens om?
Nu vet jag att det finns ett problem. Vi vet att det finns ett motmedel som till viss del kan begränsa det här. Vi vet att det finns ett omfattande behov och ett stöd hos alla dem som kan vara remissinstanser i framtiden. Men Leif Björnlod kanske tror att när ni ska skicka ut det här på remiss och segdra den här frågan ska ni skicka remisser till Post- och telestyrelsen, Rymdstyrelsen och Glesbygdsverket. Ska de yttra sig? Det är ju de som har yttrat sig nu som kommer att yttra sig igen och säga samma sak. Alla forskare och experter har ju sagt sitt. De kan inte säga något annat. Det är snarast så att man underskattar problemet.
Det enda vi begär är att Leif Björnlod och de andra i maktkoalitionen tar sitt ansvar som lagstiftare och inte låter sig hunsas. Jag vet precis hur det går till, herr talman. Nu ska jag vara mycket ärlig, trots att det tas till protokollet: Det går ut på att det är regeringen som ska göra det här! Det är det som det handlar om. Det är inte vi i riksdagen som ska få göra det - vi är ju bara enkla lagstiftare.
Vi har från riksdagen beställt att regeringen ska ändra otillbörliga medel när det gäller människohandel. Det gick bra för Leif Björnlod. Vi har beställt att regeringen ska se över rattfylleridråp och att man ska kunna döma för det. Det har vi varit ense om. Men här ska man undra, för man ser inte att det finns ett behov.
Leif Björnlod är osäker - det är ett mysterium. Det är som att säga att klockan är fem över åtta. Är det ett mysterium? Det står ju rätt upp och ned, och du är osäker. Det är helt fantastiskt.
Nej, bättre kan du, Leif Björnlod.
Anf. 254 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jo, jag har noterat att Johan Pehrson inte är här i kammaren för att göra mig glad.
Jag tänker inte stå här och raljera om Rymdstyrelsen. Vi pratar faktiskt om allvarliga problem. Vi inser problemet. Vi vill definiera det för att kunna sätta in de motåtgärder som behövs på ett adekvat sätt. Vi vill inte komma hit till kammaren och vifta med armarna och säga att det är klart att vi ska stifta en lag, för nu ska vi göra det. Javisst, men vi ska veta vad vi stiftar den mot, och vi vill veta hur den verkar. Vi vill höra problemet tydligt och klart från många håll, inte bara hämta det från en persons synpunkter och uppgifter.
Anf. 255 Leif Björnlod (Mp)
Herr talman! Det blir lite förvirrat. Det kanske är blodsockerhalterna som sjunker.
En enda person, säger Leif Björnlod. Det här kommer att stämplas, och det kommer att stå Brå på det. Det kommer att vara samma svar, att det föreligger ett behov. Det kommer inte från åklagarna - de har inte sett det, för det är inget brott i dag, och det blir inget åtal.
Jag hoppas att Leif Björnlod inser att vi har ett ansvar som lagstiftare. Det är inte framför allt att passa in i regeringsmaskineriet. Det är att tala om när vi känner ett personligt ansvar och att det finns ett behov. Det finns ett ansvar att försöka göra någonting åt detta för att göra tillvaron lite lättare för de många människor som i dag får sina liv förstörda, sin integritet nollad och sina livschanser i spillror.
Detta engagerar mig djupt, och jag är helt övertygad om att det som står här från alla experter är sant. Men Leif Björnlod måste då fråga några andra experter, som ska komma fram till någon annan slutsats. Då undrar jag vilka det är. Det var därför jag nämnde några andra myndigheter. Vem ska Leif Björnlod fråga för att få ett annat svar?
De som jobbar med detta - forskarna, poliserna, brottsoffermyndigheterna, de psykiatriska institutionerna - vill alla ha detta, men inte åklagarna, för de har inte sett det. På Brå håller de på med statistik, och de har inte heller sett det. Advokatsamfundet jobbar uppenbarligen inte med de här frågorna. Det är ju inget brott, så de får inga målsägandebiträden till detta. Det är så det är. Är det inget brott så finns det inte - det är därför att de inte har sett något.
Leif Björnlod måste också inse det och lyssna på dem som jobbar med frågorna. Där är alla helt entydiga. Läs på!
Anf. 256 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Det där med blodsockerhalten kanske jag kan hålla med om, att det är det som pågår. Plötsligt vill alla göra det, utom Advokatsamfundet, utom dem och utom dem. Och så åberopar Johan Pehrson dem som säger att det inte finns något behov av den här lagstiftningen. Jag tror att det finns ett sådant behov. Jag tror att det är viktigt att vi gör de definitionerna.
Men att remissvaren skulle vara så entydiga som Johan Pehrson framhåller kan inte jag utläsa ur den här skriften, speciellt inte där vi klart från en åklagarkammare får besked om att det inte finns något behov.
Här finns det alltså olika uppfattningar, och det gäller att komma fram till en klar definition om vad det är som ska straffbeläggas och kallas för brott. Hittills är det inte klart. Vi kan ju inte stifta lagar som vi inte riktigt vet vad de ska omfatta.
Föregående talare talade om att sätta fokus på brottsoffren. Det tror jag också är en viktig sak. Det är något som också måste komma med i det här arbetet, men vi måste få utreda det först.
Anf. 257 Leif Björnlod (Mp)
Herr talman! Jag ska fatta mig kort.
Jag vill instämma i mycket av det som Kerstin Andersson och Leif Björnlod har sagt från den här talarstolen. Jag vill naturligtvis i likhet med alla andra partiföreträdare i kväll ge min bild av att detta är ett utomordentligt allvarligt problem för dem som är drabbade. Vi ska allvarligt undersöka den här samhällsföreteelsen för att kunna motarbeta den.
För de flesta av oss är stalkning ett nytt begrepp. Här vill jag hålla med Kerstin. Företeelsen är något som har kommit mig till kännedom under senare tid. Det är dessutom närbesläktat med och gränsar till andra brott.
Någon sade att det för denna för de flesta av oss nya företeelse är hundraprocentligt klart att det finns ett behov av lagstiftning. Det tycker jag inte riktigt att jag kan hålla med om med tanke på vad som framgår av den relativt breda remissomgången. Det finns remissinstanser som har kommit till den slutsatsen, men det finns också gott om remissinstanser som säger nej till lagstiftning, och det finns de som är tveksamma. Jag tycker inte att vi kan avfärda de tveksamma eller negativa som om de vore mindre vetande. Det är inte rättvist.
Jag tycker att remissvaren visar på att det fortsatt finns ett behov av kunskapsunderlag, kunskapsinhämtning och fortsatt beredning. Jag tycker att den gamla, hävdvunna metoden att avvakta just kunskapsunderlag innan beslut om lagstiftning läggs fram är fortsatt en riktig och bra arbetsmetod. Vi måste veta vad vi ska lagstifta om. Sedan ska vi naturligtvis ta det på djupaste allvar att människor upplever stora problem.
Men vi måste alltså veta vad vi gör. Jag instämmer i det som konstateras i sista avsnittet i betänkandet, att remissvaren "inte ger något säkert underlag för att bedöma omfattningen av systematisk förföljelse. Utskottet välkomnar därför uppdraget till Brottsförebyggande rådet att ta fram ett kunskapsunderlag". Det är vad vi måste göra här.
Anf. 258 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Rolf Olsson säger att vi måste veta vad vi lagstiftar om. Man kan inte undgå att tycka att det är väldigt inkonsekvent.
Vänsterpartiet är stup i kvarten berett att gå med på beslut om EU-ramlagar utan att ha en susning om vad de betyder för svensk lagstiftning. Men nu, när det faktiskt handlar om enskilda människor som är utsatta för systematisk förföljelse, är det plötsligt nödvändigt att få ett otroligt omfattande underlag innan man ens kan tänka tanken att skicka en signal till regeringen om att något måste göras. När det gäller EU-lagstiftning, där vi ska harmonisera oss med hela Europa, går det väldigt lättvindigt att skicka en signal till regeringen om vad som ska göras.
Jag förstår inte riktigt hur ni tänker och varför det just i detta fall, när det i så hög grad handlar om utsatta kvinnor, helt plötsligt har blivit så oerhört väsentligt att ha ett gediget underlag. Det brukar vara helt ombytta roller, vill jag säga.
Jag menar att vi har ett underlag som visar att det finns en allvarlig lucka i svensk lagstiftning. Det är därför jag vill att vi sänder en signal till regeringen att man ska göra något åt det. I regeringens uppdrag ligger då att ta fram eventuellt underlag om det inte finns. Det är ju så en regering arbetar. Men det går fortare om man vet att majoriteten i riksdagen tycker att detta ska bli gjort.
Anf. 259 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Det som gäller ramlagstiftning är en helt annan diskussion. Jag vill erinra om att vi i oktober lade fram ett förslag om avslag på just en sådan ramlag, men det ville Moderaterna inte ställa upp på. Jag tror att det här mest är ett sätt för Beatrice Ask att få till en liten retorisk vändning. Vi är kritiska till ramlagstiftning och vill ha ordentlig reda innan vi går med på det.
Debatten i dag gäller stalkning. Här vill vi, liksom i alla andra frågor, ha ett gediget underlag. Det är självklart för oss att vi i alla väsentliga frågor inför en ny lagstiftning vill ha ett gediget underlag. Jag tycker att det verkar stå illa till med läskunnigheten om man inte kan konstatera att det faktiskt massor av mycket kvalificerade remissinstanser som sätter i fråga om det verkligen föreligger ett behov av lagstiftning eller är osäkra på det. Därför tycker jag att det är naturligt att vi låter Brottsförebyggande rådet arbeta vidare med detta.
Som sagt: Jag tillhör dem som tycker att detta är en så allvarlig fråga att jag har svårt att skämta om detta från talarstolen. Jag ser naturligtvis att detta framför allt drabbar kvinnor.
Men för att vi ska komma fram till något - för det är också mycket allvarligt att ha ansvaret och vara lagstiftande församling - måste vi alltid ha ett gediget underlag, Beatrice Ask.
Anf. 260 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Jag vet ju att Vänsterpartiet säger att man är kritisk till att anta ramlagar utan att man har underlag, och det är just därför som jag bli så otroligt förvånad över att man helt plötsligt har en helt annan inställning i den här frågan. Det är inkonsekvent, speciellt på ett område som detta, som handlar så mycket om utsatta kvinnor.
Ett parti som så länge har sagt att man är feministiskt kan inte undgå att känna till det här fenomenet och ha ett underlag om vilken bekymmersam situation detta är för många människor. Om riksdagen röstar för reservationen i dag innebär det inte att lagen är färdig. Vad vi fattar beslut om är ju att berätta för regeringen att vi vill ha en sådan lagstiftning. Det är så det går till. Man måste hålla ordning på det hela.
Jag menar att det finns ett gediget underlag om behovet. Vi vet vad som behöver göras. Man behöver ringa in problemet och definiera hur det ska formuleras. Det är inte så märkvärdigt.
Men just i det här fallet är Vänsterpartiet uppenbarligen helt inkonsekvent och glömmer de principer som man annars brukar hävda vara viktiga. Det beklagar jag.
Anf. 261 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Nej, jag tycker inte att det är att vara inkonsekvent om man vill ha ett gediget underlag innan man säger sig vara beredd till en lagstiftning. Jag tycker att detta är en mycket tydlig signal till Brottsförebyggande rådet att vi förväntar oss, som ett prioriterat uppdrag, ett rejält kunskapsunderlag för vidare beredning. Det är självklart att det inte sedan ska ligga i en byrålåda, utan man ska arbeta vidare med det. Vi är nog rätt många i den här kammaren som kommer att arbeta för det och se till att det inte blir någon hyllvärmare. Det är självklart.
Vi måste kunna vänta oss - och det gör jag - att regeringen så fort som möjligt kommer att arbeta vidare med underlaget i det tempo som krävs.
Anf. 262 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Ja, det är viktiga frågor som vi har att debattera här i dag. Den debatt som nu vidtar handlar om regeringens skrivelse till riksdagen angående uppnådda resultat med användande av oerhört integritetskränkande medel som hemlig telefonavlyssning, hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål som gjorts under 2003.
Sveriges förtroendevalda, riksdagen, har gett myndigheter rätt att använda sig av hemliga tvångsmedel för att beivra och avslöja grov brottslighet. De skrivelser som vi får är till för att vi, valda ombud för Sveriges folk, ska kunna följa upp om de tvångsmedel som får användas har använts på rätt sätt - en viktig kontrollfunktion som vi har att uppfylla. Vi anser inte att vi kan göra den kontrollen utifrån det underlag som regeringen har gett oss.
Det är en oerhört integritetskränkande åtgärd att låta avlyssna en persons telefontrafik. Tyvärr är det nödvändigt många gånger. Varje gång man ska vidta en sådan åtgärd är den avvägning som ska göras väsentlig mellan det lagstadgade skyddet för varje medborgares fri- och rättigheter och det samhällsintresse som finns för att bekämpa grov organiserad brottslighet. Vår uppgift är att följa myndigheterna inom rättsområdet så att de gör dessa avvägningar och att de gör det på rätt sätt. Det kan vi tyvärr inte göra, herr talman. Vi kan inte fullgöra våra skyldigheter som folkvalda med det regeringen presenterar för oss.
Det är en av anledningarna till att vi nu tröttnat på regeringens segdragenhet och ovilja att förbättra den här skrivelsen. Förra året fick vi en sådan här skrivelse. Året innan fick vi en sådan här skrivelse. Utskottet har uttalat att vi inte är nöjda med detta. Vi vill att regeringen ska förbättra detta. Regeringen sade förra året att den skulle bli klar med detta innan året var slut, men vi har fått en likadan skrivelse igen, och vi kan inte utläsa de resultat som man har åstadkommit.
Vi vill inte fortsätta vänta på att de här redogörelserna förbättras. Vi kräver att vi nästa år måste få ett mycket bättre kontrollunderlag än vad man har åstadkommit.
En annan anledning till att det är så viktigt att vi faktiskt har offentlig insyn i det här är att den grova brottsligheten ökar markant. Vi önskar, och rättsväsendets myndigheter kräver, fler och bättre verktyg för att komma åt den här brottsligheten. Och för att det ska kunna bli möjligt med fler och bättre verktyg så måste vi kunna garantera allmänheten att vi har en insyn och en möjlighet till kontroll av att de här verktygen, som är så integritetskränkande, faktiskt används på det sätt som är avsett. Det finns många fler anledningar till att vi nu kräver en betydande förbättring från regeringens sida, men jag ska låta mina kolleger här i riksdagens kammare utveckla detta vidare och nöjer mig med att yrka bifall till reservationen.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2005-04-20
Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1
Protokoll med beslut
- 2005-04-20Protokoll 2004/05:108
Riksdagsskrivelser
Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Lagstiftningsbehov mot förföljelsesyndrom eller s.k. stalking
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:Ju412 yrkande 16.- Reservation 1 (m, c, fp, kd)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 134 0 0 10 m 0 50 0 5 fp 0 43 0 5 kd 0 29 0 4 v 24 0 0 5 c 0 19 0 3 mp 14 0 0 3 - 1 0 0 0 Totalt 173 141 0 35
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.