Språkvård

Betänkande 1995/96:KrU7

Kulturutskottets betänkande 1995/96:KRU07

Språkfrågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation
• Innehållsförteckning

1995/96
KrU7

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas två
motioner om språkvård, väckta under
föregående riksmöte.
Med hänvisning bl.a. till de
språkvårdande organ som redan finns och
till det pågående beredningsarbetet
rörande den framtida kulturpolitiken
avstyrker utskottet dels ett förslag som
syftar till att ett auktoritativt organ
med uppgift att vårda svenska språket
skall inrättas, dels ett förslag att en
parlamentarisk beredning skall
tillsättas med uppgift att finna nya
vägar för att stärka språkets ställning.
Utskottet understryker i sammanhanget
betydelsen av att det svenska språket
vårdas och att dess ställning stärks.
Utskottet konstaterar bl.a. att det är
språkvårdens uppgift att följa språkets
utveckling och att språkvården i vårt
allt mer internationaliserade svenska
samhälle står inför stora utmaningar. I
betänkandet framhålls skolans,
lärarutbildningens och mediernas
betydelse för språkvården.
En reservation och ett särskilt
yttrande har fogats till betänkandet.

Motionerna

1994/95:Kr239 av Inger Lundberg och
Britta Sundin (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en
parlamentarisk beredning med uppgift att
finna nya vägar för att stärka svenska
språkets ställning.

1994/95:Kr260 av Lennart Fridén (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för vård och skydd
av det svenska språket.

Allmänna uppgifter

Svenska språknämnden

Svenska språknämnden (tidigare Nämnden
för svensk språkvård) grundades år 1944.
Nämnden är sammansatt av representanter
för olika organisationer med intresse
för det svenska språket och för svensk
språkvård, t.ex. Dramatiska teatern,
Skolverket, Svenska Akademien, Sveriges
Författarförbund, Sveriges Radio,
Tekniska nomenklaturcentralen och
samtliga universitet.
Nämnden skall

- följa svenskans utveckling i tal och
skrift,

- ge ut ordböcker, skrivhandledningar
och andra skrifter i språkliga frågor
samt tidskriften Språkvård,

- ge råd i språkfrågor åt myndigheter,
företag och enskilda,

- medverka i konferenser och kurser,

- samarbeta med andra språkvårdande
institutioner i Sverige och

- verka för nordiskt samarbete i
språkfrågor.

En huvuduppgift för Språknämnden är att
följa svenskans utveckling i tal och
skrift, vilket innebär att nämnden
intresserar sig för hur språket används
på olika områden i samhället. Aktuella
frågor är t.ex. hur datoriseringen i
samhället påverkar språket och vilka
konsekvenser inträdet i EU kan få för
svenskans del.
Tidskriften Språkvård som kommer ut med
fyra nummer per år behandlar aktuella
språkfrågor i artiklar och frågespalter.
Listor över nya ord i språket publiceras
varje år i tidskriften. Bland nämndens
skrifter märks bl.a.

- Svenska skrivregler, som ger råd och
regler om skiljetecken, avstavning, stor
bokstav m.m.

- Svensk handordbok, som ger besked om
hur ord kombineras med varandra i
konstruktioner och fraser,

- Våra ord, deras uttal och ursprung,
som är en etymologisk ordbok,

- Svenska ortnamn, som ger
rekommendationer om uttal och stavning
för ett urval av våra ortnamn.

Språknämnden samarbetar med
språkvårdande institutioner och med
språknämnderna i de nordiska länderna.
Språknämndens verksamhet finansieras
med statsbidrag, vilket för innevarande
budgetår (18 månader) uppgår till knappt
3,9 miljoner kronor (vilket motsvarar ca
2,6 miljoner kronor för 12 månader).
Bland övriga intäkter kan bl.a. nämnas
prenumerationsintäkter för tidskriften
Språkvård samt försäljnings- och
royaltyintäkter från skrifter utgivna av
nämnden.
Språknämndens verksamhet och ställning
har vid olika tillfällen utretts. År
1973 avgav Utredningen rörande Nämnden
för svensk språkvård ett
utredningsförslag om nämndens framtida
ställning och organisation. Utredningen
konstaterade att nämnden genom sin
verksamhet fyllde ett väsentligt behov,
vilket inte minst framgick av den
kraftigt ökande rådgivningsverksamheten.
Utredningen ansåg att nämnden var ett
serviceorgan av rikskaraktär och att
nämndens verksamhet var klart avskild
från annan statlig verksamhet. Därför
borde nämnden även i fortsättningen ha
fristående ställning. Utredningen
föreslog att nämnden skulle driva sin
verksamhet under namnet Svensk
språknämnd. I proposition 1974:28
angående den statliga kulturpolitiken
uttalade föredragande statsrådet att
nämnden fyllde ett väsentligt behov.
Vidare anfördes att nämnden borde ha
oförändrat huvudmannaskap och benämnas
Svenska språknämnden (s. 359).
Kulturutskottet hade inte något att
erinra mot vad som förordats i
propositionen (bet. KrU 1974:15 s. 55).
I utredningen (SOU 1995:93) Omprövning
av statliga åtaganden föreslås att
staten skall verka för att ansvaret för
den verksamhet som Svenska språknämnden
och Tekniska nomenklaturcentralen (TNC)
bedriver förs över till en ny ideell
förening, Svenska språkföreningen, som
skall finansieras genom medlemsavgifter,
uppdragsersättningar m.m. TNC beskrivs i
ett följande avsnitt i detta betänkande.
Det kan i sammanhanget nämnas att
kulturutskottet i sitt yttrande
1995/96:KrU1y redovisat vissa kritiska
synpunkter på förslagen i betänkandet.

Andra språkvårdande organ, m.m.

Bland andra språkvårdande organ,
verksamma i Sverige och Norden, kan
följande nämnas.

Svenska Akademien bildades år 1786 av
Gustav III efter förebild av Franska
akademien och med uppgift att främja
svenska språket och litteraturen.
Akademin ger ut Svenska Akademiens
ordbok och Svenska Akademiens ordlista.
Ordboken, vars redaktion finns i Lund,
är en ordbok över svenska språket från
år 1521 och framåt. I ordboken lämnas
bl.a. uppgifter om ords uttal, böjning
och etymologi. Betydelsebeskrivningen
illustreras med språkprov. Stor vikt
läggs vid ordens betydelseutveckling. År
1994 hade ordboken hunnit fram t.o.m.
ordet stå. De utgivna delarna av
ordboken är optiskt inlästa och
programmerade för informationssökning.
I akademins uppgifter ingår att
utarbeta en svensk grammatik. Hittills
har akademin endast gett ut en
grammatik, nämligen år 1836 då Svensk
språklära utgiven av Svenska Akademien
utkom. Ett nytt grammatikprojekt pågår
för närvarande. Den nya grammatiken som
beräknas komma ut år 1997 skall bli en
omfattande handbok på vetenskaplig
grund. Den kommer att rikta sig till
professionella användare. Den typiske
läsaren är - enligt grammatikens
författare - en person som arbetar
yrkesmässigt med språk och som har
grammatiska baskunskaper. Grammatiken
kommer inte att bli normerande och
rekommendera ett språkbruk framför ett
annat. Författarna har framhållit att
den ändå kan komma att spela en roll för
språkvården som ett viktigt
arbetsredskap när det gäller att föreslå
olika rekommendationer.
Det kan tilläggas att akademin utdelar
ett antal belöningar för insatser på det
språkliga området.

Föreningen Tekniska Nomenklaturcentralen
(TNC) bildades år 1941 sedan Kungl.
Maj:t samma år fastställt föreningens
stadgar. TNC har sedan räkenskapsåret
1947/48 fått statsbidrag, vilket för
budgetåret 1995/96, en 18-
månadersperiod, uppgår till knappt 5,2
miljoner kronor (tolfte huvudtiteln).
TNC skall enligt sina stadgar åstadkomma
en för svenska förhållanden lämpad
teknisk terminologi. TNC skall bl.a.

- insamla, ordna och dokumentera externt
material av terminologisk betydelse,

- föreslå och definiera nya termer,

- initiera och genomföra
terminologiprojekt inom olika tekniska
områden samt stödja myndigheter,
organisationer och företag som verkar
för sådana projekt,

- utarbeta regler, anvisningar och råd
för utformning av teknisk text,

- ge upplysningar och råd i
terminologifrågor,

- samverka med övriga språkvårdande
organ i Sverige och med terminologiorgan
i andra länder samt delta i
internationellt terminologiarbete.

Bland TNC:s nyligen avslutade projekt
märks bl.a. Skogsordlista, Plan- och
byggtermer och Avfallsterminologi.

Nordiska språksekretariatet i Oslo är
ett gemensamt nordiskt organ som har
till uppgift att bevara och främja den
nordiska språkförståelsen. Sekretariatet
har dessutom i uppgift att vara
samarbetsorgan för språknämnderna i
Norden. Sekretariatet anordnar möten,
konferenser och kurser samt ansvarar för
vissa forskningsprojekt. För år 1994
fick sekretariatet sammanlagt ca 4,4
miljoner norska kronor, varav drygt 1
miljon kronor avsåg projektverksamheten.
Sekretariatet hade också vissa blygsamma
intäkter från användare. Vid
sekretariatet finns 3,5 heltidstjänster.
Språknämnderna och språksekretariatet
ger gemensamt ut årsskriften Språk i
Norden. Språksekretariatet har också
gett ut skriften Språken i Norden, där
åtta inhemska språk, nämligen danska,
finska, färöiska, grönländska,
isländska, norska, samiska och svenska,
presenteras. Vidare har sekretariatet
tillsammans med Nordiska rådet gett ut
skriften Att förstå varandra i Norden
med råd om hur man bäst kan göra sig
förstådd i nordiskt samarbete.
På uppdrag av Nordiska rådet och
Nordiska ministerrådet har en
arbetsgrupp nyligen lagt fram en
rapport, benämnd Nordisk nytte, som
innehåller rekommendationer om de olika
nordiska institutionernas verksamhet. I
rapporten sägs bl.a. att det inte kunnat
visas att nordiskt samarbete inom
språkvården bäst tillvaratas genom en
särskild institution. Därför anser
utredarna att de nationella
språknämnderna skall ta över mer ansvar
för det nordiska språksamarbetet. Vidare
anser utredarna att en analys bör göras
av hur det framtida språksamarbetet bäst
skall ordnas och att sekretariatet bör
samordnas med Nordiska språk- och
informationscentret i Helsingfors.
Rapporten har remitterats till samtliga
fackministerråd och till berörda
institutioner. Nordiska rådet har på
sitt möte i november 1995 i Finland
beslutat att resultatet av den pågående
remissbehandlingen skall göras
tillgängligt för rådet och att rådet
skall beredas tillfälle att lämna
synpunkter innan riktlinjerna för
arbetet med 1997 års budget för nordiskt
samarbete fastställs.

Inom riksdagen har under en följd av år
språkvårdsarbetet bedrivits av en grupp
tillsatt av kanslicheferna i utskotten,
riksdagens språkgrupp. Myndigheternas
skrivregler, som utgavs i
departementsserien som Ds 1991:58, har
utformats i samarbete med bl.a. denna
språkgrupp. (En tredje upplaga utkom år
1994 som Ds 1994:1.)
Nyligen har en ny språkvårdsgrupp
bildats i riksdagen. Gruppen som inlett
sitt arbete under hösten 1995 utgör ett
diskussionsforum i språkfrågor som
gäller riksdagens texter. Gruppen avser
att besluta om rekommendationer till
riksdagens personal i viktigare
språkfrågor och att sträva efter
språklig enhetlighet i riksdagens
texter.

Inom regeringskansliet finns sedan 1976
språkexperter som ägnar sig åt
granskning, utbildning, rådgivning och
handboksutgivning. Bland de handböcker
som gruppen medverkat i märks bl.a.
Kommittéhandboken (Ds 1992:99) och
Myndigheternas föreskrifter (Ds
1992:112) samt den ovan nämnda
Myndigheternas skrivregler.
Vidare har regeringen tillsatt en
arbetsgrupp, benämnd Klarspråksgruppen
(Fi 1994:A), med uppgift att främja
språkvårdsarbete inom myndigheterna,
förmedla kunskaper och idéer och på
olika sätt försöka samordna
språkvårdsinsatser. Gruppen utgör ett
forum för språkvårdsfrågor som bl.a.
anordnar språkvårdsseminarier och ger ut
Klarspråksbulletinen som vänder sig till
samtliga myndigheter.
Klarspråksbulletinen innehåller tips om
hur språkvård kan bedrivas för att ge
effekt. I sammanhanget bör också nämnas
att betänkandet (Ds 1993:61) Visst går
det att förändra myndighetsspråket!
vänder sig till myndighetschefer och
andra som ansvarar för att myndigheters
texter skall vara begripliga.
Betänkandet har sammanställts av
Språkvårdsprojektet vid det numera
nedlagda Statens institut för
personalutveckling.
En utförlig redogörelse för
Klarspråksgruppens verksamhet och de
riktlinjer som finns för språket i
offentlig förvaltning, lagar osv. lämnas
i konstitutionsutskottets betänkande
1995/96:KU7 s. 11. Uppgifter om
Klarspråksgruppens initiativ för att
inom EU och OECD skapa intresse för ett
klart och enkelt författnings- och
förvaltningsspråk finns i regeringens
skrivelse 1995/96:15 s. 7.

Ett flertal myndigheter har påbörjat ett
systematiskt språkvårdsarbete. Däribland
märks Länsstyrelsen i Stockholms län,
Socialstyrelsen, Riksskatteverket,
Konkurrensverket m.fl.

När det gäller språkvårdsinsatser som
bedrivs i medierna kan följande nämnas.
Enligt avtalen mellan staten och de tre
programföretagen, Sveriges Television
AB, Sveriges Radio AB och Sveriges
Utbildningsradio AB, har vart och ett av
de tre företagen eget ansvar för
språkvård som innebär att de tre
programföretagen skall se till att
språkvårdsfrågor beaktas i
programverksamheten. De tre företagen
har samordnat språkvårdsfunktionen så
att de gemensamt har två
heltidsanställda språkvårdare. Förutom
ekonomiska skäl för den valda lösningen
har det bl.a. angetts att företagen bör
ha samma syn på språkliga frågor, att en
av språkvårdarna bör finnas tillgänglig
för jour-rådgivning under kontorstid och
att den stora samling lexikon och andra
handböcker som finns bör utnyttjas av
flera bolag. Språkvårdarna ger
fortlöpande råd till redaktionerna i
språkfrågor. De avlyssnar språket i
vissa program och följer upp
avlyssningen med ett redaktionsbesök. De
producerar internmeddelandet Språkbrevet
med språkrådgivning för anställda vid de
tre programföretagen.
Både inom SVT och SR, främst P1,
förekommer språkvårdsprogram.
Språkvårdsprogram sänds även över SR:s
lokalradiostationer.
Ett starkt men inte formaliserat
intresse finns på många dagstidningar
för språkvårdsfrågor. Några tidningar
har bildat språkgrupper eller har utsett
en språkansvarig. Här kan nämnas att det
på Dagens Nyheter finns en språkvårdare
som har i uppgift att granska språket i
tidningen och undervisa journalisterna i
språk och stil. Språkspalter med
språkrådgivning förekommer i flera
dagstidningar.

Språkvårdsgruppen är en informell
sammanslutning bestående av
representanter för Svenska Akademien,
Svenska språknämnden, TNC, public
service-företagens och myndigheternas
språkvårdare m.fl. Gruppen anordnar
konferenser i språkvårdsfrågor och ger
rekommendationer om uttryckssätt.

I detta sammanhang kan även nämnas att
en lokal utbildningslinje,
språkkonsultlinjen, sedan år 1978 finns
vid Stockholms universitet. Linjen
omfattar 100 poäng. Syftet med linjen är
att utbilda konsulter i svenska språket
för verksamhet hos myndigheter,
organisationer och företag. Den utgör
också lämplig bakgrund för informatörer,
redaktörer, utbildare och utredare.

Svenskan i EU

En särskild utredare har tillkallats med
uppdrag att utreda vilka åtgärder som
kan behövas i den svenska förvaltningen
och i EU för att garantera kvaliteten på
svenska EU-texter. Utredaren skall bl.a.
föreslå

- hur Sverige skall arbeta inom EU för
att främja kraven på begriplighet och
lättillgänglighet i lagstiftningen,

- hur Sveriges deltagande i EU:s
redaktionella lagstiftningsarbete bör
organiseras,

- hur erfarenheterna från det svenska
arbetet med översättning av EES- och EU-
texter skall tas till vara i det
fortsatta arbetet,

- hur de översättare och tolkar i EU som
arbetar med svenska språket skall kunna
få stöd i sitt arbete under
inledningsfasen samt föreslå åtgärder
för att på sikt stödja fortbildning och
rådgivning för översättare, tolkar och
terminologer,

- vilka krav Sverige skall ställa på
användning av svenska som arbetsspråk
inom EU:s institutioner och

- hur arbetet med svenska språket i EU
bör samordnas och organiseras i Sverige
(dir. 1995:81).

Svenskan i utbildningsväsendet

Under avsnittet Utskottet redovisas
vissa uppgifter om skolans och
lärarutbildningens roll för elevernas
språkutveckling. I sammanhanget berörs
även svenskundervisningen för
invandrare.

Standardspråket, språknormer och
språkpolitik

Svenska språknämndens chef, professor
Margareta Westman, har i uppsatsen
Varför har vi en språknämnd? i
tidskriften Språkvård nr 1991:4
diskuterat principiella frågor om
standardspråket och språkvård. I
sammanfattning kan innehållet i
uppsatsen sägas vara följande.

I Sverige har vi ett standardspråk,
rikssvenskan, som används i tal och
skrift i det politiska, kulturella och
ekonomiska livet. Utöver standardspråket
finns olika geografiska och sociala
varianter av svenska, som oftast är
förståeliga sinsemellan. Den allra
viktigaste förutsättningen för att ett
gemensamt standardspråk skall fungera är
att det verkligen används i alla sorters
offentlig kommunikation, i utbildning,
politik, kulturliv, massmedier,
näringsliv etc. En annan förutsättning
har att göra med att språk är
normsystem. För ett standardspråk, som
skall användas av många människor och i
många olika situationer och dessutom
läras ut till personer med andra
modersmål, finns ett behov av
standardisering och kodifiering av
språknormerna, t.ex. för stavning,
böjning, meningsbyggnad etc. En tredje
förutsättning är att språkbrukarna
intresserar sig för det egna språket och
uppskattar det.

Författarinnan anger tre olika
uppfattningar om i vilken utsträckning
och på vad sätt språknormer kan och bör
upprätthållas.

1. En vanlig hållning till språket är
den restriktiva. Enligt den är språket
en gång för alla strikt fixerat och
samma normer gäller för alla
situationer. Alla avvikelser beror på
slarv, okunnighet eller lättja hos
talare och skribenter. De enhetliga och
oföränderliga språknormerna tillåter
ingen variation. Den restriktiva
hållningen kan ha en demokratisk
motivering. För att kunna utöva sina
plikter och få del av sina rättigheter
måste man kunna standardspråket. Det är
lättare att tillägna sig standardspråket
för folk i allmänhet om de får klara
besked om vad som är rätt eller fel. Den
restriktiva inställningen kan göra många
språkbrukare så osäkra att de inte vågar
skriva eller ta till orda i offentliga
sammanhang. Att formulera en
språkpolitik på restriktiv grund med
hård reglering i allt skulle inte vara
särskilt svårt. Den skulle knappast
kunna genomföras utom i fråga om
småsaker som att t.ex. stavfel skulle
dra ner betygen i skolan etc. Språklivet
kan inte regleras i detalj med
sanktioner och straff för olika brott .
Det hela skulle således stanna vid en
retorisk gest.
2. En motsatt hållning är den
pluralistiska. Enligt den finns många
geografiskt eller socialt baserade
språkliga normsystem som alla är lika
berättigade: dialekter och sociolekter.
Standardspråket ses som en variant bland
andra. I många sammanhang behöver man
inte kräva standardspråk alls utan folk
kan lika väl använda sitt vardagsspråk,
bara de gör sig förstådda. Språklig
variation berikar samhället. Denna
vidsynta inställning kan sägas vara
demokratiskt motiverad på så vis att den
förespråkar tolerans inför olika
människors språkbruk och identitet. En
låt-gå-inställning som den pluralistiska
skulle troligen dels väcka mycket starka
protester, dels vara svår att konsekvent
tillämpa, eftersom man både i skolan och
i det offentliga livet ändå skulle bli
tvungen att på en rad punkter avgöra vad
som kan anses vara begripligt och vad
som inte är det.
3. En tredje hållning är den
pragmatiska, som kan ses som en
kompromiss mellan de båda övriga. Den
pragmatiska hållningen försöker ta
hänsyn till det faktum att levande språk
alltid förändrar sig i takt med det
samhälle där språket används och till
att sociala normsystem för att fungera
måste ha någon stabilitet, dvs. vara i
viss mån konservativa. Det är denna
ståndpunkt som intas av Svenska
språknämnden och även av dess
systerorganisationer i Norden, om också
med lite olika framtoning beroende på
olika språksituation.

Kulturutredningens förslag

Kulturutredningen föreslår i sitt
slutbetänkande (SOU 1995:84)
Kulturpolitikens inriktning att ett av
målen för den framtida nationella
kulturpolitiken skall vara att ta ansvar
för kulturarven och främja ett positivt
bruk av dem. Till kulturarven hör
språket, menar utredningen (s. 88).
Remissbehandlingen av utredningens
förslag pågår. En proposition om
kulturpolitikens inriktning väntas från
regeringen i maj 1996.

Tidigare riksdagsbehandling

Kulturutskottet har under senare år vid
flera tillfällen tagit upp frågor som
rör det svenska språket. I sitt av
riksdagen godkända betänkande KrU
1987/88:6 om svenska språket och datorn
framhöll utskottet bl.a. att det är
önskvärt att texten på bildskärmar och
tangentbord och i instruktionsböcker är
på svenska språket. Utskottet uttalade
att särskilda överväganden måste göras
beträffande åtgärder för att stärka det
svenska språkets ställning i samband med
användningen av datorer, vilket
riksdagen gav regeringen till känna
(rskr. 1987/88:86). Med anledning av
detta fick Språknämnden - efter att ha
förklarat sig villig därtill -
regeringens uppdrag att lämna förslag
till åtgärder för att främja svenska
språket i datorsammanhang. En
redogörelse för Språknämndens slutsatser
finns i proposition 1989/90:100 bil. 10
s. 446 f.
I betänkandet 1988/89:KrU4 diskuterade
kulturutskottet med anledning av en
motion huruvida riksdagen borde ta något
initiativ som skulle syfta till en
stavningsreform, där målet skulle vara
en mer ljudenlig stavning än den
nuvarande. Utskottet kom efter ingående
överväganden fram till den slutsatsen
att riksdagen inte borde ta något
initiativ i frågan, vilket även blev
riksdagens beslut.
Våren 1990 behandlade kulturutskottet
en motion om bevarande av prickar och
ringar över å, ä och ö. Utskottet ansåg
att riksdagen inte borde ta något
initiativ i frågan och hänvisade till
särskilt inrättade, ansvariga organ,
vilka svarar för fortlöpande åtgärder
och initiativ på området (bet.
1989/90:KrU24). Betänkandet godkändes av
riksdagen
Hösten 1993 avstyrkte kulturutskottet
ett motionsförslag som syftade till att
ordet riksdagen skulle skrivas med stor
bokstav (bet. 1993/94:KrU4). Riksdagen
godkände kulturutskottets förslag.
Hösten 1994 uttalade sig
kulturutskottet om svenska språkets
ställning i EU i ett yttrande till
utrikesutskottet över proposition
1994/95:19 Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen. I yttrandet
framhölls bl.a. att - då det gäller den
demokratiska aspekten på
språkanvändningen i EU - det är särskilt
angeläget att rätten för svenska
folkvalda representanter att uttrycka
sig på sitt modersmål hävdas inom EU.
Denna rätt - menade utskottet - måste
med kraft hävdas från tidpunkten för
Sveriges inträde i EU. Vidare anförde
utskottet att det från språkvårdshåll
uttryckts oro för att det vid svensk
anslutning till EU skulle bli svårt att
skydda den del av vårt kulturarv som det
svenska språket utgör, en oro som enligt
utskottet inte fick negligeras.
Utskottet framhöll att det övergripande
ansvaret för vården av svenska språket
efter en svensk EU-anslutning liksom
ditintills skulle vila på Svenska
språknämnden och andra språkvårdande
organ. Av central betydelse för
språkvården skulle emellertid kvaliteten
i översättningarna till svenska av EU:s
rättsakter komma att bli, ansåg
utskottet. Utskottet anslöt sig till de
ställningstaganden som gjorts i
Delegationen för översättning av EG:s
regelverk och som bl.a. innebar att man
i svensk översättarutbildning borde
lägga större vikt vid utbildningen i
svenska språket än vad som ditintills
varit fallet. Utskottet förutsatte att
man från svensk sida skulle beakta de
synpunkter om svenska språket och EU som
framfördes i yttrandet (yttr.
1994/95:KrU3y). Utrikesutskottet, vars
betänkande godkändes av riksdagen,
instämde i vad kulturutskottet anfört
(bet. 1994/95:UU5 s. 31, rskr.
1994/95:63).
Konstitutionsutskottet behandlade
hösten 1994 ett motionsförslag om att ta
fram en vägledning för språkbruket
främst i riksdagen. Enligt utskottet
borde höga krav ställas på det språk som
används i offentliga sammanhang.
Utskottet som konstaterade att det inom
regeringskansliet läggs ned ett
betydande arbete på språkvård ansåg att
det var viktigt att frågan gavs
tillräcklig uppmärksamhet även i
riksdagen. Av uppgifter från riksdagens
förvaltningskontor hade framgått att
frågan om organisationen av
språkvårdsarbetet var uppmärksammad och
att planer på utveckling av detta arbete
fanns. Utskottet avstyrkte motionen
(bet. 1994/95:KU13). Utskottets
betänkande godkändes av riksdagen.
Våren 1995 behandlade
konstitutionsutskottet frågan om svenska
språkets ställning inom EU. Utskottet
framhöll betydelsen av att hävda svenska
språkets ställning som arbetsspråk inom
EU. I betänkandet refererades ett
interpellationssvar som statsrådet
Hellström gett i riksdagen den 15 maj
1995 i vilket han bl.a. slog fast att
svenskan i och med Sveriges medlemskap
är officiellt språk i EU och därmed
formellt jämställt med de övriga tio EU-
språken. Statsrådet ansåg det angeläget
att den rätt att använda sitt modersmål
som finns också aktivt utnyttjas av
svenska representanter. Rekryteringen av
tolkar hade varit ett särskilt problem.
Regeringen hade i januari 1995 utformat
en första vägledning till stöd för
departementens och EU-representationens
agerande i språkfrågan. Regeringen hade
även vidtagit åtgärder för att komma
till rätta med bristen på kvalificerade
översättare och tolkar. Fr.o.m. hösten
1995 skulle en tolkskola inrättas vid
Stockholms universitet.
Konstitutionsutskottet, vars betänkande
godkändes av riksdagen, förutsatte att
regeringen skulle bevaka svenskans
ställning som arbetsspråk inom EU och
vidta de åtgärder som behövdes (bet.
1994/95:KU43 s. 21, rskr. 1994/95:387).
Enligt regleringsbrevet för budgetåret
1995/96 skall det finnas en tolkskola
vid Stockholms universitet. Inom
universitetet pågår för närvarande en
utredning om formerna för tolkskolan.
I betänkande 1995/96:KU7 behandlade
konstitutionsutskottet en motion med
förslag att inrätta ett pedagogiskt råd
för granskning av nya lagars
begriplighet. Utskottet, som
konstaterade att språkvårdsarbetet
fortsatt uppmärksammas i såväl
regeringskansliet som i riksdagen,
avstyrkte motionen, vilket riksdagen
anslöt sig till i sitt beslut.

Utskottet

Två motioner, väckta under allmänna
motionstiden i januari 1995, syftar till
att vårda och stärka det svenska
språket.
I motion Kr260 (m) uttalas att det - i
ett läge där vi som medlemmar av EU
skall värna om vår nationella identitet
och dess främsta uttryck, det gemensamma
språket - är av största vikt att värnet
av språket och dess utveckling
formaliseras och ges högsta prioritet.
Vidare framhåller motionären att språket
är levande och genomgår en ständig och
naturlig utveckling. Om det inte skall
skadas måste det emellertid utvecklas i
enlighet med sina egna strukturer.
Motionären anser att det är påkallat att
upprätta ett auktoritativt organ som i
samverkan med språkvetenskapliga
institutioner får i uppgift att vårda
det svenska språket.
Motionärerna bakom motion Kr239 (s)
framhåller att språket förändras snabbt
i en tid av nära samverkan med andra
länder. Samtidigt som språket förändras
och berikas av främmande ord, förflackas
och uttunnas det. Risken för ökade
kulturella klyftor mellan olika
generationer och samhällsgrupper är
stor. Missförstånd och oklarheter kan
bli följden om inte alla hjälps åt att
berika och utveckla språket.
Motionärerna föreslår att regeringen
skall tillsätta en parlamentarisk
beredning med uppgift att på olika vägar
och i nära samverkan med näringsliv,
folkrörelser, skolor och medier utveckla
metoder för att stärka svenska språkets
ställning. Beredningen skulle, anförs
det, stå fri att själv söka vägar för
att skapa intresse för språkfrågorna,
t.ex. genom att ägna särskilt intresse
åt samhällsområden där utvecklingen just
nu är särskilt snabb, t.ex. inom
bankvärlden eller inom
informationstekniken.
Utskottet vill framhålla att det talade
och skrivna språket är den främsta
kulturbäraren och utgör en av de
viktigaste förutsättningarna för
människans kulturella identitet.
Förmågan att behärska det egna språket
är av central betydelse för individen
antingen hon är verksam i en miljö där
det egna språket talas eller i en miljö
som domineras av andras språk. Utskottet
anser därför - i likhet med motionärerna
- att det är angeläget att det svenska
språket vårdas och att dess ställning
stärks.
En viktig uppgift för språkvården är
att kunna ge besked om vad som kan anses
vara gällande språknormer. En annan
uppgift är att ge förslag till nya ord
och uttryck som passar in i det svenska
språksystemet, bl.a. med avseende på
uttal, stavning och böjning. Språkvården
har också till uppgift att minska de
språkliga hindren mellan olika
samhällsgrupper. Som redovisats i ett
föregående avsnitt i detta betänkande
följer olika organ inom
språkvårdsområdet, bl.a. Svenska
Akademien och Svenska språknämnden,
språkutvecklingen och utarbetar
rekommendationer för språkbruket.
Som framhålls i de aktuella motionerna
är svenskan ett levande språk som
ständigt förändras. Ofta märks
förändringarna först i ett längre
tidsperspektiv. Uttryckssätt som
betraktats som felaktiga och bannlysts
av tidigare generationer kan efter hand
komma att dyka upp i skrift och
accepteras som korrekta. Nya ord
tillförs språket antingen genom att de
lånas in från ett annat språk eller
nybildas på annat sätt. De nya
uttryckssätten och nyorden kan vara mer
eller mindre lyckade, mer eller mindre
anpassade till det svenska
språksystemet. Vissa nybildningar har
kommit för att stanna, andra försvinner
efter en tid. Synen på nyord i svenskan
och språkbehandlingen i övrigt varierar
över tiden och mellan olika människor.
Andra språk - främst tyska, franska,
latin och under 1900-talet engelska -
har under århundradenas lopp starkt
påverkat svenskan. Inflytandet från
engelskan - som berörs i de båda
aktuella motionerna - är just nu mycket
starkt. Språkvårdare anser dock att det
inte finns någon risk att svenskan skall
ätas upp av engelskan. Skulle svenska
språket tappa mark och komma ur bruk på
flera områden, t.ex. inom den högre
utbildningen, skulle språket så
småningom utarmas. Enligt utskottets
mening kan man dock inte bortse från att
det inom vissa områden, t.ex. inom
datatekniken, finns en viss risk för
försvagning av svenska språkets
ställning gentemot engelskan, något som
uppmärksammats av utskottet i ett
tidigare betänkande och föranlett vissa
åtgärder. (Se ovan s. 8.) Utskottet
konstaterar att det är språkvårdens
uppgift att följa språkets utveckling
och att språkvården i vårt alltmer
internationaliserade svenska samhälle
står inför stora utmaningar.
Utskottet vill erinra om att skolans
roll i språkutvecklingen och språkvården
är central. Grundskolans viktigaste
uppgift är att skapa goda möjligheter
för elevernas språkutveckling. Som mål
för undervisningen har bl.a. angetts att
skolan skall sträva efter att varje elev
utvecklar ett rikt och nyanserat språk
samt förstår betydelsen av att vårda
sitt språk (se Läroplan 94). Ett av
kärnämnena i gymnasieskolan är svenska.
Det övergripande syftet med
undervisningen i svenska på gymnasienivå
är att eleverna skall öka sin förmåga
att tala, läsa och skriva svenska och
att de skall öka sina kunskaper om
litteraturen. De skall utveckla sin
förmåga att använda språket för att
främja sin personliga utveckling och på
så sätt skaffa sig nödvändig beredskap
för livslångt lärande, yrkesverksamhet
och samhällsliv (Skolverkets
författningssamling 1994:9).
De lärare som nu är verksamma och de
studenter som nu utbildas till lärare
har och kommer att få inflytande över
elevernas känsla för modersmålet långt
in på nästa sekel. Av den anledningen är
självfallet lärarutbildningen
betydelsefull när det gäller språkvård.
Lärarhögskolorna beslutar själva hur
utbildningen skall läggas upp och vad
den skall innefatta inom den ram som
examensordningen enligt
högskoleförordningen (1993:100) medger.
Kraven när det gäller språkvård varierar
mellan lärarhögskolorna. Som exempel
kan nämnas att det vid Lärarhögskolan i
Malmö finns en obligatorisk kurs i
svenska för alla blivande
grundskollärare oavsett inriktning och
en motsvarande kurs för alla blivande
gymnasielärare i allmänna ämnen. I
kurserna tas också språkvårdsfrågor upp.
För dem som skall bli svensklärare ges
ytterligare undervisning i språkvård.
När det gäller utbildningar för blivande
lärare i yrkesämnen (industri, hantverk,
handel och kontor, vård) finns det
däremot inte någon kurs i svenska.
Det bör vidare framhållas att förmågan
att behärska svenska språket är av stor
betydelse också för det stora antal
svenska medborgare som inte har svenska
språket som modersmål. För att dessa
grupper skall känna sig delaktiga i det
svenska samhället är det av avgörande
betydelse att deras kunskaper i svenska
språket är goda. Enligt skollagen
(1985:1100) syftar svenskundervisningen
för invandrare till att ge nyanlända
invandrare grundläggande kunskaper i
svenska språket och om det svenska
samhället. För närvarande utvärderas
svenskundervisningen för invandrare
(sfi) av Skolverket. (Se bet.
1995/96:UbU5.)
Utskottet vill även erinra om mediernas
betydelse för stil- och
språkutvecklingen. Utskottet är medvetet
om att varje högskola självständigt
beslutar om utbildningens innehåll men
vill likväl understryka betydelsen av
att journalistutbildningen ger de
blivande journalisterna goda kunskaper i
språkbehandling och känsla för
språkvård. Vidare innebär den starka
påverkan som främst etermedierna har på
medborgarnas språk att ett särskilt
ansvar vilar på journalisterna och
språkvårdarna vid Sveriges Television,
Sveriges Radio och Sveriges
Utbildningsradio. Utskottet förutsätter
att regeringen i beredningsarbetet inför
en ny avtalsperiod med programföretagen
överväger om det är motiverat att inom
företagen ytterligare stärka kravet på
språkvård såväl i det dagliga
journalistiska arbetet som i
programverksamheten.
Med hänsyn till vad som anförts
konstaterar utskottet att det ställs och
bör ställas stora krav på lärarnas
pedagogiska skicklighet och förmåga att
väcka elevernas intresse för språkets
betydelse. Likaså är det med hänsyn till
mediernas genomslagskraft motiverat att
det ställs höga krav på journalisternas
språkbehandling. Självfallet är därför
ett kontinuerligt utbyte mellan
språkvårdare, språkpedagoger och
högskolor av stort värde. Det är även
angeläget att ett samarbete förekommer
mellan språkvårdare, främst företrädare
för Svenska språknämnden som intar en
central ställning härvidlag, och andra
språkvårdande institutioner i landet
liksom mellan språkvårdare och personer
som arbetar med språket dagligen i tal
och skrift.
När det gäller förslaget i motion Kr260
att inrätta ett auktoritativt organ med
uppgift att i samverkan med
språkvetenskapliga institutioner vårda
svenska språket vill utskottet anföra
följande.
I likhet med motionären anser utskottet
att det är angeläget att vårda vårt
språk. Vidare anser utskottet att det i
första hand är företrädarna för de
språkvårdsorgan som redan finns som
skall bedöma vilken språksyn som skall
råda och hur språkvårdsarbetet bör
bedrivas. Utskottet är därför inte
berett att förorda att ett auktoritativt
språkvårdsorgan inrättas, något som
skulle kunna ske antingen genom att ett
nytt organ bildas eller genom att
Svenska språknämnden beslutar att ändra
sina uppgifter.
Vid bedömningen av motionsyrkandet har
utskottet också beaktat att det pågår
ett mycket omfattande beredningsarbete
rörande kulturpolitikens inriktning.
Detta arbete innefattar även frågan om
ansvaret för vården av den viktiga del
av kulturarvet som det svenska språket
utgör. Utskottet utgår från att
regeringen överväger om insatser bör
göras för att öka resurserna för Svenska
språknämnden i syfte att stärka den
utåtriktade informations- och
folkbildningsverksamheten, liksom
nämndens samarbete med myndigheter,
lärarhögskolor, journalister och andra
som har stort samhälleligt inflytande
och kan verka som språkliga förebilder
för den övriga befolkningen.
Beredningsarbetet bör dock inte
föregripas.
Mot den angivna bakgrunden anser
utskottet att motionen inte bör
föranleda något riksdagens initiativ.
Motionen avstyrks således.
Beträffande förslaget i motion Kr239
att tillsätta en parlamentarisk
beredning med uppgift att finna nya
vägar för att stärka språkets ställning
gör utskottet följande bedömning. Det är
- som framgår av vad utskottet anfört i
det föregående - viktigt att insatser
görs för att stärka språkets ställning.
Vidare är det angeläget att språkvården
får en bred och självklar förankring hos
medborgarna. Utskottet är dock inte
berett att i detta sammanhang ta något
initiativ till att en sådan beredning
skall komma till stånd. Vid detta
ställningstagande förutsätter utskottet
att regeringen i sitt beredningsarbete
rörande den framtida kulturpolitiken
prövar det i motionen aktualiserade
förslaget om en parlamentarisk beredning
i syfte att stärka och vårda svenska
språket. Det anförda innebär att
utskottet avstyrker den aktuella
motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande inrättande av ett
auktoritativt organ med uppgift att
vårda svenska språket
att riksdagen avslår motion
1994/95:Kr260,
res. (m)
2. beträffande en parlamentarisk
beredning med uppgift att stärka
språkets ställning
att riksdagen avslår motion
1994/95:Kr239.

Stockholm den 30 januari 1996

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson
(s), Elisabeth Fleetwood (m), Berit
Oscarsson (s), Anders Nilsson (s), Leo
Persson (s), Björn Kaaling (s), Marianne
Andersson (c), Lennart Fridén (m), Carl-
Johan Wilson (fp), Agneta Ringman (s),
Charlotta L Bjälkebring (v), Annika
Nilsson (s), Jan Backman (m), Ewa
Larsson (mp), Fanny Rizell (kds), Lars
Lilja (s) och Elizabeth Nyström (m).

Reservation

Inrättande av ett auktoritativt organ
med uppgift att vårda svenska språket
(mom. 1)

Lennart Fridén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 12 börjar med I likhet och
på s. 13 slutar med avstyrks således
bort ha följande lydelse:
I likhet med motionären bakom motion
Kr260 (m) anser utskottet att det är
angeläget att värnet av språket och dess
utveckling formaliseras. Det är viktigt
att de som skall lära sig språket från
grunden, våra yngsta skolelever och våra
invandrare, inte möter onödiga
svårigheter genom olika språksignaler
från skolan och massmedierna. Enligt
utskottets uppfattning förstärker
slapphet och relativism i språkbruket
kommunikationsproblemen och ökar
spänningen mellan generationerna och
mellan olika sociala och etniska
grupper. Vidare vill utskottet
understryka att det är ett socialt
handikapp att inte behärska språket. Det
är inte acceptabelt att skapa sådana
problem.
Utskottet har därför vid sina
överväganden stannat för att ett
auktoritativt organ bör inrättas med
uppgift att i samverkan med
språkvetenskapliga institutioner vårda
det svenska språket. Vad utskottet
sålunda anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande inrättande av ett
auktoritativt organ med uppgift att
vårda svenska språket
att riksdagen med bifall till motion
1994/95:Kr260 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,

Särskilt yttrande

Charlotta L Bjälkebring (v) anför:

Som utskottet framhållit är det talade
och det skrivna ordet den främsta
kulturbäraren och utgör en av de
viktigaste förutsättningarna för
människans kulturella identitet.
Utskottet har bl.a. uttalat att det är
angeläget att det svenska språket vårdas
och att dess ställning stärks. Vidare
har utskottet förutsatt att regeringen i
sitt beredningsarbete rörande den
framtida kulturpolitiken prövar
förslaget om en parlamentarisk beredning
i syfte att stärka och vårda svenska
språket. Jag har ställt mig bakom
utskottets beslut. Jag hade emellertid
hellre sett att utskottet intagit en mer
offensiv hållning och beslutat föreslå
riksdagen att ge regeringen till känna
att de statliga insatserna skall ökas
för att stärka svenska språkets
ställning och att förslag härom skall
lämnas i den kommande
kulturpropositionen.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motionerna 1
Allmänna uppgifter 1
Svenska språknämnden 1
Andra språkvårdande organ, m.m. 3
Svenskan i EU 6
Svenskan i utbildningsväsendet 7
Standardspråket, språknormer och
språkpolitik 7
Kulturutredningens förslag 8
Tidigare riksdagsbehandling 8
Utskottet 10
Hemställan 13
Reservation 14
Inrättande av ett auktoritativt
organ med uppgift att vårda
svenska språket (m) 14
Särskilt yttrande (v) 14
Gotab, Stockholm 1996