Skadeståndsrättsliga frågor

Betänkande 2002/03:LU12

Lagutskottets betänkande2002/03:LU12

Skadeståndsrättsliga frågor

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet åtta
motionsyrkanden från allmänna motionstiden år 2002 i
olika skadeståndsrättsliga frågor. Motionsyrkandena
gäller införande av en rätt till ersättning för sorg
och saknad, precisering av den anhörigkrets som har
rätt till ersättning för kostnader i samband med att
en anhörig drabbats av personskada, ersättning för
skador i tjänsten, patientskadelagen samt ersättning
för fingerade personuppgifter m.m.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga
motionsyrkanden, i huvudsak med hänvisning till
tidigare ställningstaganden från riksdagens sida
samt pågående utredningsarbete.
I betänkandet finns tre reservationer och ett
särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ersättning för sorg och saknad

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L226
yrkande 2 och 2002/03: Ju364 yrkande 18 i denna
del.
Reservation 1 (m, fp)

2. Kostnader för anhöriga

Riksdagen avslår motion 2002/03:L226 yrkande 1.
Reservation 2 (m)

3. Ersättning för skada i tjänsten

Riksdagen avslår motion 2002/03:L260.

4. Patientskadelagen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:L215 och
2002/03:L252.

5. Ersättning för fingerade personuppgifter
m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju364 yrkande
18 i denna del.
Reservation 3 (fp)

Stockholm den 1 april 2003

På lagutskottets vägnar

Inger René

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger
René (m), Marianne Carlström (s), Raimo Pärssinen
(s), Jan Ertsborn (fp), Christina Nenes (s), Hillevi
Larsson (s), Yvonne Andersson (kd), Tasso Stafilidis
(v), Maria Hassan (s), Bertil Kjellberg (m), Rezene
Tesfazion (s), Martin Andreasson (fp), Viviann
Gerdin (c), Anneli Särnblad Stoors (s), Henrik von
Sydow (m), Niclas Lindberg (s) och Johan Löfstrand
(s).

2002/03

LU12

Utskottets överväganden

Ersättning för sorg och saknad

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som
gäller införande av en rätt till ersättning
för sorg och saknad vid nära anhörigs död.
Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden. Jämför reservation nr 1
(m, fp).

Gällande bestämmelser

Rätten till skadestånd för ideell skada stärktes
genom ändringar i skadeståndslagen (1972:207) som
trädde i kraft år 2002. Bland annat infördes en
regel i 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen
varigenom nära anhöriga till den som dödas genom en
skadeståndsgrundande handling har en lagreglerad
rätt till ersättning för personskada som han eller
hon åsamkas på grund av dödsfallet.

Har personskada lett till döden, skall alltså
ersättning betalas för personskada som till följd av
dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne
särskilt nära. Sådant skadestånd skall betalas
oavsett grunden för skadeståndsskyldigheten. Skade-
stånd skall alltså betalas även när dödandet skett
genom oaktsamhet som inte är grov och när den
skadeståndskyldige bär strikt skadeståndsansvar.
Den närstående skall ha "åsamkats" en personskada
till följd av dödsfallet. Därmed avses att skadan
kan ha uppkommit mera indirekt än när den har
"tillfogats" den skadelidande.
Skadeståndet omfattar ersättning för kostnader,
inkomstförlust och ideella förluster till följd av
skadan. De ideella förlusterna ersätts som fysiskt
och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och
värk) eller av bestående art (lyte eller annat
stadigvarande men). I förekommande fall kan även
ersättning för särskilda olägenheter betalas.
Personskadan består i detta fall regelmässigt av
en psykisk chock eller andra psykiska besvär. För
att sådana besvär skall vara ersättningsgilla som
personskada krävs att de är medicinskt påvisbara.
När någon dödas genom en skadeståndsgrundande
handling, kommer dödsfallet som regel plötsligt och
oväntat, inte sällan på ett våldsamt sätt. Det
ligger i sakens natur att de efterlevande då drabbas
av psykiskt lidande utöver den allmänna sorgen och
saknaden efter den närstående. Man kan därför
normalt utgå från att den närstående har förorsakats
psykiska besvär. I sådana fall där det inte är
aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och
värk och smärre belopp avseende kostnader eller
inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna
utgå från att dessa besvär är att hänföra till
personskada. Då bör det alltså inte vara nödvändigt
att den närstående styrker de psykiska besvären
genom läkarintyg eller liknande utredning (jfr
rättsfallet NJA 2000 s. 521). Om besvären vitsordas
av motparten i en process behövs över huvud taget
ingen bevisning. Men även om kravet bestrids bör det
normalt räcka - på samma sätt som om bestämmelsen
skall tillämpas vid anspråk på brottsskadeersättning
- att de besvär som den närstående själv beskriver
är av sådan art att de får anses medicinskt
påvisbara och därmed är att anse som en personskada.
Enbart ett påstående om en personskada är dock inte
tillräckligt.
Bevislättnaden är av betydelse när den anhörige
yrkar ersättning för psykiska besvär under sådan tid
eller av sådan omfattning i övrigt som normalt sett
uppkommer i dessa typer av fall. Yrkas ersättning
med högre belopp på den grunden att de psykiska
besvären varit särskilt långvariga eller ovanligt
omfattande i övrigt, kan särskild bevisning behövas.
I undantagsfall kan de psykiska besvären leda till
personlighetsförändringar eller på annat sätt bli
bestående. Då kan ersättning ges för bestående men
efter den invaliditetsgrad som dessa besvär kan
medföra. Det kan någon gång även förekomma att den
skadelidande även har rätt till skadestånd för
särskilda olägenheter som besvären medför. I dessa
båda fall bör dock särskild utredning om skadan
krävas.
Berättigade till skadestånd är de som har stått
den avlidne särskilt nära. Regleringen tar främst
sikte på make, registrerad partner, sambo, barn och
föräldrar. I första hand avses då medlemmar i samma
etablerade hushållsgemenskap som den som ryckts bort
genom dödsfallet. Det kan dock inte uteslutas att
även andra personer någon gång kan komma i fråga för
ersättning, t.ex. syskon som inte sammanbodde med
den döde (jfr rättsfallen NJA 1996 s. 509 och NJA
2000 s. 521).
Bestämmelsen är inte avsedd att läggas till grund
för motsatsslutet att en rätt till skadestånd inte
finns i andra fall än när en nära anhörig har
dödats. Enligt gällande rätt torde skadestånd i
vissa fall kunna betalas i en del andra situationer,
t.ex. när någon har fått en psykisk chock av att
bevittna att en nära anhörig har skadats allvarligt.
Någon rätt till ersättning för sorg och saknad
eller för kränkning finns inte i de situationer som
bestämmelsen avser (prop. 2000/01:68, bet. LU19,
rskr. 216).

Motionerna

Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Ju364 ett
tillkännagivande om att de svenska
skadeståndsreglerna kompletteras med en rätt till
ersättning för sorg och saknad. Motionärerna anser
att en sådan ersättning bör kunna utgå med ett
begränsat schablonmässigt belopp utan någon mera
tidsödande och omfattande utredning (yrkande 18
delvis).

Ett motsvarande motionsyrkande framförs av Inger
René m.fl. (m) i motion L226. Enligt motionärerna
vore en ordning med ersättning för sorg och saknad
en skarp markering från samhällets sida för
efterlevande. Genom den speciella ersättningsposten
inskärps gärningens betydelse för offrets närstående
gentemot den skadeståndsskyldige (yrkande 2).

Tidigare behandling

I proposition 2000/01:68 om ersättning för ideell
skada gjorde regeringen bedömningen att någon
särskild ersättningspost för sorg och saknad då en
nära anhörig avlidit genom en skadeståndsgrundande
handling inte borde införas. I lagstiftningsärendet
väcktes motionsyrkanden om att en sådan särskild
rätt borde införas. Med anledning härav framhöll
utskottet att de skäl som anförts till stöd för en
sådan särskild rätt är att det i rättstillämpningen
har krävts att de psykiska besvären skall bevisas,
vilket ofta kan vara svårt och omständligt. Dessutom
kan det många gånger upplevas som kränkande för en
anhörig. Med en schabloniserad rätt till ersättning
för sorg och saknad skulle den som inte vill
underkasta sig en undersökning av de egna psykiska
besvären ändå få ersättning för de starka känslor
och de mer eller mindre definierbara psykiska
påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära
anhörigs död.

Det finns dock, anförde utskottet vidare, flera
omständigheter som talar emot den av motionärerna
förordade särskilda rätt till ersättning för sorg
och saknad. För det första skulle en sådan rätt vara
en principiell nyhet i svensk skadeståndsrätt, och
en seriös bedömning av frågan bör därmed åtföljas av
överväganden om en motsvarande eller liknande rätt
bör finnas i andra sammanhang, exempelvis en rätt
till ersättning för de känslor av ledsnad och
bedrövelse som normalt följer med att ett barn
skadas eller förlusten av alla ägodelar i samband
med en brand. En sådan principiell nyhet inom den
svenska skadeståndsrätten bör, anförde utskottet,
inte införas utan att mer ingående överväganden
kommer till stånd. Vidare uppkommer fråga om
skadeståndsrätten över huvud taget är ett
ändamålsenligt instrument för att ge ersättning för
känslor som sorg och saknad.
För det andra, fortsatte utskottet, sammanhänger
det eventuella behovet av en rätt till ersättning
för sorg och saknad i stor utsträckning med
bevisproblem. I den frågan erinrade utskottet om att
Högsta domstolen genom en dom hösten 2000
(rättsfallet NJA 2000 s. 521) kan sägas ha infört en
bevislättnad för psykiska besvär som tillfogats på
grund av att en nära anhörig dödats genom en
uppsåtlig eller därmed jämförlig handling. Enligt
utskottets bedömning är det naturligt att vid en
lagstadgad rätt till ersättning i detta avseende
utgå från en sådan bevislättnad, och utgångspunkten
bör vara att samma beviskrav gäller oavsett om
skadan framkallats uppsåtligen eller av ett grovt
vårdslöst eller ett enbart vårdslöst beteende. Det
finns inte heller, anförde utskottet, skäl att
särbehandla fall där skadeståndet är strikt. Vid en
lagstadgad rätt till ersättning för psykiskt lidande
till följd av att en nära anhörig dödats bör det
alltså, uttalade utskottet, normalt inte krävas
läkarintyg eller liknande utredning för att styrka
att de psykiska besvären är att hänföra till
personskada. När det inte är aktuellt att ersätta
andra skadeföljder än sveda och värk bör man utan
närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär
innebär en personskada. Därmed förlorar, fortsatte
utskottet, också det viktigaste skälet för en rätt
till ersättning för sorg och saknad sin tyngd.
Vidare pekade utskottet på att det i praktiken
inte är någon större skillnad mellan en rätt till
ersättning för psykiska besvär som normalt inte
behöver styrkas med läkarintyg eller liknande
utredning och en rätt till ersättning för sorg och
saknad. De praktiska konsekvenserna att ersättningen
avser psykiska besvär, och inte sorg och saknad,
torde framför allt visa sig däri att en rätt i
enskilda fall till ersättning utöver ett
schablonbelopp fordrar en särskild utredning som
påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.
Mot bakgrund av vad som anförts instämde utskottet
i regeringens bedömning att det inte borde införas
någon särskild rätt till ersättning för sorg och
saknad. Motionsyrkandena med krav på införande av en
sådan rätt avstyrktes, och riksdagen följde
utskottet.
Motsvarande motionsyrkanden avstyrktes också våren
2002 i det av riksdagen godkända betänkandet
2001/02:LU10. Utskottet hänvisade därvid till de
ställningstaganden som gjorts året dessförinnan.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan om
det bör införas en rätt till ersättning för sorg och
saknad. Motionerna L226 yrkande 2 och Ju364 yrkande
18 i denna del bör därför avslås.

Kostnader för anhöriga

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om
precisering av den anhörigkrets som har rätt
till ersättning för kostnader i samband med
att en anhörig har drabbats av personskada.
Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstagande. Jämför reservation nr 2
(m).

Gällande bestämmelser

Enligt i 5 kap. 1 § första stycket 1
skadeståndslagen (1972:207) omfattar skadestånd till
den som tillfogats personskada ersättning för bl.a.
sjukvårdskostnad och andra kostnader för den
skadelidande, inbegripet skälig kompensation till
den som står den skadelidande särskilt nära.

Kompensationsersättningen tillkommer den
skadelidande för att sedan användas av denne till
att gottgöra de närstående för deras kostnader. Det
skall göras en skälighetsbedömning. Detta avviker
från den annars gällande skadeståndsrättsliga
grundsatsen att kostnader till följd av ett
skadefall skall ersättas fullt ut.
Kostnader för närståendes sjukbesök kan ersättas
även för tiden efter den akuta sjukdomstiden. Det
gäller inte bara när den skadelidande är ett barn
utan också när besöken kan antas vara till gagn för
en vuxen person även om denne inte lider av en
livshotande skada. Det kan röra sig om besök hos en
skadelidande som vistas en längre tid på ett sjukhus
eller någon annan vårdinrättning. De kostnader för
närståendes sjukbesök som i skälig omfattning kan
ingå i skadeståndet till den skadelidande är t.ex.
utgifter för resa och förlust av arbetsinkomst. Även
kostnader för närståendes omvårdnad av den
skadelidande kan ersättas i den omfattning som det
är skäligt. Den närståendes inkomstförlust bör kunna
ersättas även när denna kostnad överstiger vad det
normalt skulle kosta att anlita hjälp utifrån, i
varje fall om sådan hjälp inte kan tillhandahållas.
Särskilda omständigheter i det enskilda fallet kan
medföra att ersättning ges för kostnader för vård
utöver den som det allmänna tillhandahåller (jfr
rättsfallet NJA 1996 s. 639). En förutsättning för
ersättning är att besöken och omvårdnaden är till
gagn för den skadade. Det bör genom läkarintyg eller
på annat lämpligt sätt styrkas att besöken och
omvårdnaden kan främja den skadades hälsa och
rehabilitering.
Med närstående avses främst make, registrerad
partner eller sambo, barn och föräldrar. Även andra
personer än familjemedlemmar kan anses vara
närstående i paragrafens mening, t.ex. en person som
en äldre skadelidande utan nära släktingar känner
särskild samhörighet med.

Motionen

Inger René m.fl. (m) begär i motion L226 att
riksdagen skall besluta att i lagtexten precisera
den anhörigkrets som omfattas av en skadelidandes
ersättningsrätt. Enligt motionärerna bör
lagstiftarens syfte klargöras i lagtexten när det
ändå är den i praxis erkända närståendekretsen som
avses (make, registrerad partner, sambo, barn och
föräldrar). I annat fall är det risk för att regeln
blir svårtillämpad (yrkande 1).

Tidigare behandling

När ett motsvarande motionsyrkande behandlades våren
2001 uttryckte utskottet att det delade regeringens
uppfattning i proposition 2000/01:68 att lagen inte
bör innehålla en uppräkning av vissa
personkategorier då en sådan inte medger en
nyanserad bedömning med hänsyn till de särskilda
omständigheter som kan finnas i det enskilda fallet.
Vidare anförde utskottet bl.a. att det inte kan
uteslutas fall där det är rimligt att låta en person
som står den skadelidande särskilt nära omfattas av
skadeståndsmöjligheten utan att för den skull
tillhöra den med bestämmelsen närmast avsedda
personkretsen. Motionsyrkandet avstyrktes därmed
(bet. 2000/01:19).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan om
behovet av en precisering av anhörigkretsen i
lagtexten. Med den av motionärerna förordade
preciseringen skulle exempelvis andra närstående
personer än familjemedlemmar helt uteslutas från
rätt till ersättning, en ordning som utskottet inte
kan ställa sig bakom. Utskottet föreslår därför att
riksdagen avslår motion L226 yrkande 1.

Ersättning för skada i tjänsten

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om ett
regelsystem som berättigar alla till
skadestånd om de blir utsatta för våld i
tjänsten. Utskottet hänvisar till de
lagändringar och uttalanden riksdagen
beslutade om våren 2001.

Gällande bestämmelser

I 2 kap. skadeståndslagen finns bestämmelser om
skadeståndsansvar på grund av eget vållande. I 1 §
sägs bl.a. att den som uppsåtligen eller av
vårdslöshet vållar en person- eller sakskada skall
ersätta den skadan. Vidare skall, enligt 3 §, den
som allvarligt kränker någon annan genom brott som
innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet,
frid eller ära ersätta den skada som kränkningen
innebär. Denna kränkningsersättning avser att
kompensera känslor som den kränkande handlingen har
framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla,
förnedring, skam eller liknande som inte tar sig
sådana medicinska uttryck att det föreligger en
personskada.

I samband med ändringarna år 2002 i
skadeståndslagen rörande ersättning för ideell skada
anförde regeringen i proposition 2000/01:68 att den
brottsliga handlingen som avses i 2 kap. 3 § bör
vara av väsentlig betydelse för frågan om en
ersättningsbar kränkning föreligger eller inte. En
annan sak är att vissa personer i sitt arbete har
anledning att räkna med att mötas med angrepp.
Personer i en del yrkesgrupper, t.ex. poliser och
vissa anställda inom kriminalvården och psykiatrin,
har anledning att räkna med att mötas med vissa
mindre grova angrepp i arbetet och har också i
praktiken en beredskap för detta. Det ligger i
sakens natur, anförde regeringen vidare, att det då
krävs något mer än normalt för att en allvarlig
kränkning skall kunna konstateras. Detta synsätt bör
dock inte dras så långt att den personliga
kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om det ingår i
en persons normala arbetsuppgifter att hantera
våldsamma och stökiga personer, bör ersättning ofta
kunna ges när denne i tjänsten utsätts för en
brottslig kränkning som är skymflig och direkt
angriper den privata sfären. Ett exempel som nämndes
i den då aktuella propositionen kan vara ett sådant
renodlat kränkande angrepp som att bli spottad rakt
i ansiktet. - Vad regeringen sålunda anförde
föranledde inga erinringar från riksdagens sida
(bet. 2000/01:LU19).
Om ersättning inte kan fås av den skadevållande
eller på grund av en försäkring eller liknande, kan
s.k. brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen
(1978:413) betalas av statsmedel. Ersättning kan
utgå för personskador innefattande
kränkningsersättning, sakskador och s.k. rena
förmögenhetsskador enligt skadeståndsrättsliga
grundsatser. Ansökan om brottsskadeersättning görs
hos Brottsoffermyndigheten som skall pröva ärendet.
Ärenden av principiell betydelse eller annars av
större vikt skall avgöras av en nämnd vid
Brottsoffermyndigheten.

Motionen

I motion L260 yrkar Hillevi Larsson (s)
tillkännagivande om att regelsystemen bör ses över
så att alla, oavsett vilken yrkesgrupp de tillhör,
blir berättigade till skadestånd om de blir utsatta
för våld i tjänsten samt att det i första hand är
gärningsmannen som skall stå för denna kostnad.
Motionären anser att det är självklart att alla som
blir utsatta för våld skall få skadestånd oavsett om
det sker i eller utanför tjänsten och oavsett vilket
typ av arbete vederbörande har. Gärningsmannen bör
enligt motionären bli skyldig att betala skadestånd
vid hot eller våld mot företrädare för de
yrkeskategorier som brottsoffermyndigheten inte ger
ersättning till, t.ex. poliser, väktare och vårdare
inom psykiatrin.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan inte finna annat än att
motionsönskemålen är tillgodosedda genom de
lagändringar och uttalanden som gjordes våren 2001 i
samband med att den nuvarande bestämmelsen i 2 kap.
3 § skadeståndslagen kom till. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion L260.

Patientskadelagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör
patientskadelagen. Utskottet hänvisar till
pågående utredningsarbete.

Gällande bestämmelser

Patientskadelagen (1996:799), som trädde i kraft den
1 januari 1997, innehåller bestämmelser om rätt till
patientskadeersättning och skyldighet för vårdgivare
att ha en patientförsäkring som täcker sådan
ersättning (prop. 1995/96:187, bet. LU27). Lagen
bygger i stor utsträckning på den tidigare
frivilliga patientförsäkringen men tillhör nu det
obligatoriska försäkringssystemet.
Patientskadeersättning lämnas för personskador,
såväl fysiska som psykiska, som drabbar en patient i
samband med hälso- och sjukvård i Sverige.
Förutsättningarna för ersättning anges genom en
uppräkning i lagen av ett antal olika
skadesituationer. I korthet kan sägas att ersättning
lämnas för skada som orsakas av undersökning, vård
och behandling, oriktiga diagnoser, fel hos eller
felaktig hantering av medicinsk-tekniska produkter
och sjukvårdsutrustning, smittämnen som överförts i
samband med vården och som lett till infektion,
olycksfall som inträffat i samband med vården samt
oriktig hantering av läkemedel.

Rätten till patientskadeersättning är fristående
från skadeståndsrätten, vilket innebär att patienten
inte behöver bevisa att skadan orsakats genom att
hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig
till fel eller försummelse för att ersättning skall
kunna lämnas. I stället sker bedömningen på
objektiva grunder. Ersättningen bestäms i huvudsak
enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen.
Enligt huvudregeln åläggs alla vårdgivare, såväl
offentliga som privata, en skyldighet att teckna
försäkring som täcker ersättningsskyldigheten.
Ersättningen lämnas av försäkringsgivaren, och för
att tillgodose patientskyddsintresset i sådana fall
då en vårdgivare inte fullgjort sin
patientförsäkringsplikt åläggs alla
försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett
solidariskt ansvar för ersättningen för skador som
inträffar hos vårdgivare som saknat
patientförsäkring. Försäkringsgivarna ingår i en
patientförsäkringsförening som skall handlägga
ersättningsfrågor som rör vårdgivare som inte
tecknat försäkring. Vidare skall en
patientskadenämnd upprätthållas och bekostas av de i
patientförsäkringsföreningen ingående medlemmarna.
Nämnden skall på begäran av bl.a. patient,
vårdgivare, försäkringsgivare och domstol avge
yttranden över ersättningsfall.
Ersättningsbestämmelserna i patientskadelagen, som
innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt
till ersättning, är tvingande till de skadelidandes
förmån. Den som vill ha ersättning enligt
patientskadelagen kan föra talan om detta vid allmän
domstol. Möjligheten för en skadelidande att i
stället vända sig mot vårdgivaren med en
skadeståndstalan finns dock fortfarande kvar, och
patientskadelagen inskränker således inte rätten att
föra talan om skadestånd i anledning av inträffad
skada.
Preskriptionstiden är tre år från det att den
skadelidande fick kännedom om att anspråket kunde
göras gällande. Rätten till patientskadeersättning
förloras i vart fall om den skadelidande inte väcker
talan inom tio år från den tidpunkt då skadan
orsakades (23 §). I stället för att väcka talan kan
ett s.k. preskriptionsavbrott också göras genom att
skadan anmäls till vård- eller försäkringsgivaren.
Den som har gjort en anmälan till vård- eller
försäkringsgivaren och begärt ersättning för en
skada har alltid sex månader på sig att väcka talan
sedan del tagits av försäkringsgivarens slutliga
ställningstagande i ärendet. Detta gäller även om
beslutet fattas först efter det att tre- eller
tioårsfristen har gått ut.

Motionerna

Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström (båda m) yrkar i
motion L252 att riksdagen för regeringen som sin
mening ger till känna att kvinnor med bröstcancer
som drabbats av felaktig medicinsk behandling i form
av för höga stråldoser bör få ersättning för sina
skador. Likaså bör de få fri vård och
rehabilitering. Enligt motionärerna användes mycket
starka stråldoser från år 1960 fram till år 1985.
Stråldoserna har visat sig ge mycket svåra skador
och biverkningar. Skadorna kan vara förlamade armar,
mycket svåra nervsmärtor, pålagringar på
skelettdelar nära brösten och förträngningar i
kärlen. Dessa skador kan kräva medicinering,
regelbunden rehabilitering och ibland operationer,
vilket delvis betalas av den drabbade.

I motion L215 begär Kenneth Lantz (kd) en översyn
av patientskadelagens prekriptionsregler så att
dessa ändras på så sätt att patienter som blivit
sjuka av smittat blod kan hävda sin rätt till
ersättning (yrkande 1). Vidare anser motionären att
nuvarande preskriptionsbestämmelser skall tolkas
förmånligt för de patienter som smittats för
längesedan (yrkande 2). Reglerna bör enligt
motionären ändras dels för att de som inte har känt
till sin smitta skall kunna få ersättning trots att
preskriptionstiden har gått ut, dels för att alla
patienter skall erhålla samma försäkringsskydd.
Motionären yrkar även ett tillkännagivande om att
den särskilde utredare som skall se över
patientskadelagen uppmanas att se till hur den
enskilde individens risktagande kan minskas så att
folk inte ska behöva leva i okunskap om regelverket
(yrkande 3). Många tror att försäkringen täcker de
fall där blodsmitta överförts utom
preskriptionsregelns tidsram. Översynen skall därför
enligt motionären lyfta fram detta problem, och
utredaren bör komma med ett förtydligande så att
drabbade människor erhåller adekvat ersättning.

Pågående arbete

Sommaren 2002 tillkallade regeringen en särskild
utredare med uppgift att se över patientskadelagen
och läkemedelsförsäkringen (dir. 2002:92). I
direktiven konstateras att redan den omständigheten
att patientskadelagen har varit i kraft i drygt fem
år gör att det finns skäl att se öven lagen. En
fråga som enligt direktiven bör belysas särskilt är
bestämmelserna om preskriptionstid. Detta mot
bakgrund av att det i olika sammanhang framhållits
att preskriptionstiden i vissa fall kan vara för
kort. Problemet uppstår, enligt regeringen, främst
för patienter där det tar flera år från
skadetillfället till insjuknandet eller upptäckten
av skadan. Ett uppmärksammat sådant exempel är
personer som har smittats av hepatit-C.

Utredaren skall därutöver bl.a. analysera om
nuvarande system för ersättning till patienter som
skadas inom hälso- och sjukvården ger ett
tillfredsställande skydd för patienten. Utredaren
skall även vid behov föreslå åtgärder för hur
systemet kan förbättras för de fall ett sådant skydd
saknas. Utredningen skall enligt direktiven avsluta
sitt arbete den 31 december 2003.

Utskottets ställningstagande

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är
angeläget att patienter som orsakats skador i
samband med vård och behandling inom sjukvården ges
en rimlig möjlighet att hävda sin rätt och ser
därför med tillfredsställelse på att regeringen har
tillkallat en särskild utredare med uppgift att se
över patientskadelagen. Som redovisats tidigare
ingår i utredningsuppdraget som en särskild uppgift
att belysa preskriptionsbestämmelserna i
patientskadelagen. Utskottet utgår därför från att
motionsspörsmålen kommer att bli föremål för
uppmärksamhet i det pågående utredningsarbetet och
finner nu inte skäl för någon riksdagens vidare
åtgärd. Utskottet föreslår att motionerna L215 och
L252 lämnas utan bifall.

Ersättning för fingerade
personuppgifter m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande med
krav på införande av en rätt till ersättning
för personer som fått fingerade
personuppgifter m.m. Utskottet anser att
resultatet av pågående utredningsarbete inte
bör föregripas. Jämför reservation nr 3 (fp).

Gällande bestämmelser

Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) gäller
sekretess bl.a. i verksamhet som avser folkbokföring
eller annan liknande registrering av befolkningen.
Sekretessen gäller för uppgift om enskilds
personliga förhållanden om det av särskild anledning
kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretess
kan gälla för en särskilt känslig uppgift om
exempelvis adoption, men också för en normalt
harmlös uppgift om adress som kan behöva skyddas vid
personförföljelse. I vissa fall kan man på förhand
misstänka att en uppgift kommer att efterfrågas för
att användas på ett sätt som kan vara till men för
den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som
ett led i förföljelse. Skattemyndigheten, som
ansvarar för folkbokföringsregistret, har då
möjlighet att föra in en s.k. sekretessmarkering i
registret. Markeringen anger att särskild
försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om
uppgifter om personen i fråga bör lämnas ut,
eftersom uppgifterna kan omfattas av sekretess. För
att markeringen skall få avsedd effekt får den
regelmässigt omfatta samtliga medlemmar i den
förföljdes hushåll.

Reglerna om kvarskrivning finns i
folkbokföringslagen (1991:481). Enligt 16 § får en
person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt
för brott, förföljelser eller allvarliga
trakasserier på annat sätt, om han har flyttat eller
avser att flytta, efter ansökan medges att vara
folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten i högst
tre år (kvarskrivning). Kvarskrivning får även
medges den utsatte personens medflyttande familj.
Kvarskrivning beslutas av skattemyndigheten. Skyddet
vid kvarskrivning är inriktat på att hemlighålla den
förföljdes bostadsort och verkliga adress då skydd
med stöd av sekretessreglerna bedöms otillräckligt.
Den kvarskrivne är i folkbokföringen registrerad med
adress endast hos den skattemyndighet som har
beslutat om kvarskrivningen.
Bestämmelser om fingerade personuppgifter infördes
den 1 juli 1991 och regleras i lagen (1991:483) om
fingerade personuppgifter. Enligt 1 § får en person
som är folkbokförd i landet medges att använda andra
personuppgifter om sig själv än de verkliga
(fingerade personuppgifter) om det finns en uppenbar
risk att personen kan bli utsatt för särskilt
allvarlig brottslighet som riktar sig mot dennes
liv, hälsa eller frihet. Det krävs också att
personen inte kan ges tillräckligt skydd på annat
sätt. När ett medgivande att använda fingerade
personuppgifter har givits registreras den som fått
medgivandet med bl.a. fingerat personnummer och namn
i folkbokföringen. Därifrån förs de fingerade
uppgifterna vidare till bl.a. olika myndigheter på
samma sätt som andra folkbokföringsuppgifter. Den
som fått fingerade personuppgifter är folkbokförd
under de nya uppgifterna på den ort där hon eller
han är bosatt.

Motionen

I motion Ju364 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att personer som får fingerade
personuppgifter, sekretessmarkering i
folkbokföringen eller kvarskrivning skall ha rätt
till ekonomisk ersättning för de kostnader som
uppkommer (yrkande 18 delvis).

Tidigare behandling

När utskottet våren 2001 (bet. 2000/01:LU19) och
våren 2002 (bet. 2001/02:LU10) behandlade
motsvarande motionsyrkanden erinrade utskottet om
att frågan om ersättning till enskild som fått
fingerade personuppgifter behandlats i regeringens
proposition 2000/01:79 om stöd till brottsoffer. Där
anförde regeringen att det i många fall kan vara
skäligt att en person som på grund av förföljelse
tvingas byta sin identitet får ekonomisk hjälp från
staten. Det kan vara kostnader som har samband med
byte av bostadsort eller med försäljning av en
fastighet eller bostadsrätt och kostnader i samband
med att den enskilde måste byta arbete. Regeringen
påminde i propositionen om att den i november 1999
beslutat att uppdra åt Rikspolisstyrelsen att i
samverkan med Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,
Domstolsverket och Brottsoffermyndigheten utarbeta
ett förslag till ett nationellt handlingsprogram för
skydd av vittnen, målsägande och andra
bevispersoner. Uppdraget redovisades i en rapport -
Nationellt handlingsprogram för skydd av
bevispersoner. I rapporten lämnades förslag till en
lag om skydd för bevispersoner samt underströks
nödvändigheten av att samordna det skydd som
föreslås i lagen med andra åtgärder såsom
sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade
personuppgifter.

Pågående arbete

Regeringen beslutade i december 2001 att tillkalla
en särskild utredare med uppgift att utforma ramen
för ett program till skydd för bevispersoner m.fl.
och föreslå den lagstiftning som behövs (dir.
2001:107). Förslaget skall utformas med utgångspunkt
i den tidigare nämnda Rikspolisstyrelsens rapport om
ett nationellt handlingsprogram för skydd av
bevispersoner. Utredaren skall överväga hur den
personkrets som kan komma att omfattas av ett
skyddsprogram skall avgränsas.

Vidare skall utredaren överväga frågan om
ersättning skall kunna lämnas till bevispersoner och
andra personer som är i behov av skydd. Utredaren
skall här ta hänsyn till vad regeringen uttalat i
proposition 2000/01:79 Stöd till brottsoffer i fråga
om ersättning för de personer som medges rätt att
använda fingerade personuppgifter m.m. Regeringen
konstaterade i direktiven att det är förenat med
stora kostnader, både direkta och indirekta, att
skydda en person. Ersättningsfrågan innehåller
enligt regeringen många komplexa frågor såsom
ersättningsnivåer och beskattningskonsekvenser,
varför det är nödvändigt att dessa och därmed
sammanhängande frågor närmare utreds och analyseras.
Möjligheten att lämna ersättning till andra än
bevispersoner som är i behov av skydd borde också
enligt regeringens uppfattning övervägas.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening bör resultatet
av pågående utredningsarbete, som enligt
direktiven skall slutredovisas senast den
1 september 2003, inte föregripas genom
någon riksdagens åtgärd i förevarande
sammanhang. Riksdagen bör därför avslå
motion Ju364 yrkande 18 i denna del.

Reservationer

1. Ersättning för sorg och saknad (punkt 1)

av Inger René (m), Jan Ertsborn (fp), Bertil
Kjellberg (m), Martin Andreasson (fp) och Henrik
von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2002/03:L226
yrkande 2 och 2002/03:Ju364 yrkande 18 i denna del.

Ställningstagande

Vi anser att en särskild rätt till ersättning för
sorg och saknad skall införas i skadeståndslagen.
Det argument som väger särskilt tungt till stöd för
en sådan ordning är att det i rättstillämpningen
ställs krav på att de psykiska besvären skall
bevisas, vilket ofta kan vara svårt och omständligt.
Dessutom kan det, enligt vår mening, många gånger
upplevas som kränkande för en anhörig att tvingas
föra särskild bevisning i sådana frågor. Med en
schabloniserad rätt till ersättning för sorg och
saknad kan den som inte vill underkasta sig en
undersökning av de egna psykiska besvären ändå få
ersättning för de starka känslor och de mer eller
mindre definierbara psykiska påfrestningar som
typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs död.
Detta skulle innebära en skarp markering från
samhällets sida och att svensk rätt ytterligare
harmoniseras med stora delar av övriga europeiska
länders skadeståndrätt. En ersättningsmöjlighet för
sorg och saknad finns nämligen i bl.a. England,
Frankrike och Italien. Skadeståndet betalas då ofta
ut med standardiserade belopp. Genom den speciella
ersättningsposten skulle gärningens betydelse för
offrets närstående inskärpas hos gärningsmannen. Ett
sådant förtydligande ligger även i linje med
rättsutvecklingen där psykisk/ideell skada tillmäts
allt större betydelse.

Vad som anförts ovan bör riksdagen, med bifall
till motionerna L226 yrkande 2 och Ju364 yrkande 18
i denna del, som sin mening ge regeringen till
känna.

2. Kostnader för anhöriga (punkt 2)

av Inger René, Bertil Kjellberg och Henrik von
Sydow (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen antar i bilaga 2 av reservanterna framlagt
förslag till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207).
Riksdagen bifaller därmed motion 2002/03:L226
yrkande 1.

Ställningstagande

Mot bakgrund av de uttalanden som regeringen gjorde
i proposition 2000/01:68 Ersättning för ideell skada
kan vi konstatera att den närståendekrets som avses
i 5 kap. 1 § första stycket 1 skadeståndslagen
utgörs av den i praxis erkända, dvs. make,
registrerad partner, sambo, barn och föräldrar. För
att inte tillämpningssvårigheter skall uppstå vid
den praktiska skaderegleringen bör, enligt vår
mening, lagstiftarens avsikt komma till uttryck
genom en precisering av närståendekretsen i
lagtexten. Vi föreslår att riksdagen nu beslutar om
en ändring av 5 kap. 1 § första stycket 1
skadeståndslagen enligt vad som framgår av
reservanternas förslag i bilaga 2.

3. Ersättning för fingerade personuppgifter
m.m. (punkt 5)

av Jan Ertsborn och Martin Andreasson (båda fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3.
Riksdagen bifaller därmed motion 2002/03:Ju364
yrkande 18 i denna del.

Ställningstagande

Enligt vår mening är det angeläget att personer som
får fingerade personuppgifter, sekretessmarkering
eller kvarskrivning i folkbokföringen har rätt till
ekonomisk ersättning för de kostnader som uppkommer
i samband med detta. Vi anser därför att ett sådant
förslag bör tas fram omgående.

Vad vi ovan anfört bör riksdagen, med bifall till
motion Ju364 yrkande 18 i denna del, som sin mening
ge regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Ersättning för sorg och saknad

av Yvonne Andersson (kd).
Jag anser att det är synnerligen viktigt att
människor får erforderligt skadestånd i samband med
anhörigs bortgång när detta åsamkats av brott. Det
är också viktigt att skadestånd utgår även om
gärningsmannen är okänd eller saknar tillgångar. Om
en ny ersättning skall införas för sorg och saknad
riskeras möjligheterna för dem som har verkligt
psykiskt lidande att få sina behov tillgodosedda.
Innan en sådan reform genomförs bör först undersökas
i vilken grad de skadeståndsersättningar som
fastställts av domstol eller annan myndighet
faktiskt kommit de skadeståndsberättigade till del.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden

2002/03:L215 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i
motionen anförs om en översyn av
patientskadelagens preskriptionsregler.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
preskriptionsbestämmelsernas tolkning avseende
blodsmittade patienter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den kommande
översynen av patientskadelagen följs upp enligt
dir. 2002:92.

2002/03:L226 av Inger René m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen beslutar att i lagtexten precisera den
anhörigkrets som omfattas av rätten till
ersättning för kostnader.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättning för
sorg och saknad.

2002/03:L252 av Ulla Löfgren och Elizabeth Nyström
(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ersättning till kvinnor med
bröstcancer som drabbats av felaktig medicinsk
behandling.

2002/03:L260 av Hillevi Larsson (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att regelsystemen bör ses
över syftande till en ordning där alla, oavsett
vilken yrkesgrupp de tillhör, blir berättigade till
skadestånd om de blir utsatta för våld i tjänsten
och att det i första hand är gärningsmannen som
skall stå för denna kostnad.

2002/03:Ju364 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättningsfrågor.

Bilaga 2

Av reservanterna föreslagen lagändring

Reservation 2 (punkt 2)

Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § skadeståndslagen
(1972:207) skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
5 kap.
1 §
-----------------------------------------------------
Skadestånd till den som Skadestånd till den som
har tillfogats har tillfogats
personskada omfattar personskada omfattar
ersättning för ersättning för
-----------------------------------------------------
1. sjukvårdskostnad och 1. sjukvårdskostnad och
andra kostnader för den andra kostnader för den
skadelidande, inbegripet skadelidande, inbegripet
skälig kompensation till skälig kompensation till
den som står den make, registrerad
skadelidande särskilt partner, sambo, barn och
nära, föräldrar,
-----------------------------------------------------
2. inkomstförlust, 2. inkomstförlust,
-----------------------------------------------------
3. fysiskt och psykiskt 3. fysiskt och psykiskt
lidande av övergående lidande av övergående
natur (sveda och värk) natur (sveda och värk)
eller av bestående art eller av bestående art
(lyte eller annat (lyte eller annat
stadigvarande men) samt stadigvarande men) samt
särskilda olägenheter särskilda olägenheter
till följd av skadan. till följd av skadan.
-----------------------------------------------------
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden
mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha
kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den
inkomst som han trots skadan har eller borde ha
uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå
genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och
färdigheter och som rimligen kan begäras av honom
med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet,
omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed jämförliga
omständigheter.
-----------------------------------------------------
Med inkomstförlust likställs intrång i
näringsverksamhet. Med inkomst likställs värdet av
hushållsarbete i hemmet.
-----------------------------------------------------