Skadeståndsansvaret för polishundar

Betänkande 1991/92:LU33

Lagutskottets betänkande 1991/92:LU33

Skadeståndsansvaret för polishundar

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan

1991/92
LU33

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1991/92:111 om statens ansvar
för skador som orsakas av polishundar m.m. Regeringens förslag innebär att
skador som orsakas av en polishund när en polisman använder den i tjänsten
inte längre skall omfattas av strikt skadeståndsansvar, om den skadelidande har
betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att ingripa mot honom. För
sådana skador skall i stället allmänna skadeståndsregler gälla. Med polisens
tjänstehundar likställs enligt regeringens förslag under vissa förutsättningar
hundar som används inom försvarsmakten.

I samband med förslaget behandlar utskottet en med anledning av propositionen
väckt motion vari yrkas att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret
även skall gälla fall då en polisman använt en hund som inte är tjänstehund.

Utskottet tillstyrker att riksdagen antar lagförslaget. Motionen avstyrks av
utskottet.

Propositionen

I proposition 1991/92:111 föreslår regeringen (justitiedepartementet) --
efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar ett i propositionen framlagt
förslag till lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och
katter.

Lagförslaget har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionen

1991/92:L16 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen antar regeringens
förslag med den ändringen att undantaget från det strikta ansvaret även skall
gälla då polisman använt annan hund än tjänstehund för att lösa en uppgift, om
i övrigt inga anmärkningar föreligger.

Utskottet

Enligt 1 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen)
skall hundar och katter hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till deras
natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador
eller avsevärda olägenheter. Skada som orsakas av en hund skall enligt 6 §
tillsynslagen ersättas av dess ägare även om han inte är vållande till skadan.
Detta strikta skadeståndsansvar gäller också för den som mer varaktigt använder
någon annans hund eller fungerar som fodervärd eller liknande. Som skäl för att
ålägga hundägare ett strikt ansvar för skador som hunden orsakar har anförts
bl.a. att det för den allmänna rättsuppfattningen framstår som naturligt att
hundägaren får ersätta de skador som hans hund orsakar och att ett strikt
ansvar framtvingar nödvändig omsorg och aktsamhet från hundägarens sida.

Tillsynslagens skadeståndsregler gäller även för polishundar. Detta innebär
att staten har ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av sådana
hundar. Det strikta skadeståndsansvaret gäller även om skadan uppstår vid ett
befogat ingripande med en polishund, t.ex. för att försvara någon mot ett
brottsligt angrepp eller för att hejda en tjuv vid ett pågående inbrott.

I propositionen föreslås ett tillägg till 6 § tillsynslagen som innebär
undantag från det strikta skadeståndsansvaret när det gäller skador som
polishundar orsakar. Om den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att
det varit påkallat att ingripa mot honom skall enligt förslaget strikt
skadeståndsansvar inte föreligga för de skador som orsakas av en tjänstehund
när en polisman använder den i tjänsten. Förslaget medför att 3 kap.
skadeståndslagen (1972:207) om skadeståndsansvar för det allmänna kommer att
gälla för sådana skador. Detta innebär normalt att endast skador som har
orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet skall ersättas av staten.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juni 1992.

Propositionen grundar sig på en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria om statens ansvar för skador som orsakats av polishundar m.m.
Promemorian har remissbehandlats.

Som skäl för förslaget anför föredragande statsrådet att det för det allmänna
rättsmedvetandet måste framstå som egendomligt att någon, som t.ex. genom att
angripa en polisman med våld föranleder att polishunden sätts in för att skydda
polismannen, skall kunna få ersättning för den skada som hunden därvid åsamkar
honom då åtgärden att sätta in hunden framstår som försvarlig och någon
försummelse i samband med ingripandet inte heller i övrigt föreligger. I
propositionen görs en jämförelse med vad som skulle ha gällt i en motsvarande
situation om polismannen i stället försvarat sig med batongen eller pistolen
och därvid åstadkommit skada på angriparen. Föredragande statsrådet konstaterar
därvid att det som huvudregel i sådana fall gäller att det inte föreligger
något strikt ansvar, utan bara ett ansvar för skador som orsakats uppsåtligen
eller genom vårdslöshet. Enligt föredragandens mening finns det inte något skäl
att behandla de båda situationerna olika.

Enligt utskottets mening är den i propositionen föreslagna ordningen befogad
inte minst från de av föredragande statsrådet anförda principiella
utgångspunkterna. Som redovisas i propositionen har också från polisens sida
kunnat konstateras att de nuvarande reglerna i många fall uppfattas som ett
hinder i polisens arbete genom att hundförarna tvekar att använda sina hundar
trots att detta är befogat. Utskottet vill vidare understryka att förslaget
inte innebär några ändringar när det gäller användandet av polishundar i
tjänsten. Denna form av våldsanvändning skall alltså även i fortsättningen ske
inom ramen för de allmänna befogenheter som polisen har, vilket innebär att
hundföraren eller dennes förman alltid har att avgöra om det föreligger
förutsättningar enligt gällande bestämmelser för att anlita hunden för att
genomföra tjänsteåtgärden. Liksom för närvarande måste därvid bedömas om
åtgärden är befogad och en avvägning göras mellan styrkan av den insats som
insättandet av hunden innebär och vikten av tjänsteåtgärden varvid det skall
föreligga proportionalitet mellan behov och insats. Ett beslut att använda hund
mot en person måste därför liksom för närvarande föregås av noggranna
överväganden.

I sammanhanget finns skäl att påpeka att undantaget från det strikta
skadeståndsansvaret endast avser sådana situationer när ingripandet med hund
varit befogat. Om en "oskyldig" tillfogas skador gäller enligt förslaget att
staten också i fortsättningen har ett strikt skadeståndsansvar.

Undantaget från det strikta skadeståndsansvaret är enligt förslaget utformat
så att det bara omfattar tjänstehundar. Med tjänstehundar inom polisväsendet
avses dels hundar som ägs av staten och som enligt särskilda avtal har
överlämnats till hundförare att sköta, dels hundar som ägs av hundförare och
som enligt särskilda avtal ställs till polisväsendets förfogande. Detta
innebär att undantaget inte blir tillämpligt om en polisman eller vakt har
använt någon annan hund för att genomföra en tjänsteåtgärd.

Invändningar mot förslaget i denna del framförs i motion L16 av Anders Svärd
(c). I motionen yrkas att riksdagen skall anta regeringens förslag med den
ändringen att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret även skall gälla
då polisman använt en annan hund än tjänstehund för att lösa en uppgift, om i
övrigt inga anmärkningar föreligger. Motionären menar att undantaget från det
strikta skadeståndsansvaret borde gälla även i fall då en hundförare löser en
tjänsteuppgift oklanderligt med hjälp av en icke tjänstehund.

Den lösning som motionären förordar har den fördelen att begreppet
tjänstehund inte skulle behöva föras in i
undantagsbestämmelsen och att det för bedömningen av ersättningsfrågan inte
erfordras någon utredning om vilken typ av hund som orsakat skadan. Kommittén
för översyn av det allmännas skadeståndsansvar (Ju 1989:03) har också i sitt
remissvar ansett det onödigt att föra in begreppet tjänstehund i tillsynslagen.
Enligt utskottets mening torde emellertid frågan endast vara teoretisk. Som
redovisas i propositionen förekommer det nämligen i praktiken knappast att
hundar som inte är tjänstehundar används för att genomföra en polisiär
tjänsteåtgärd.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att någon ändring av
förslaget i enlighet med motionärens önskemål inte är påkallat. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen.

I propositionen föreslås att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret
skall omfatta även hundar som används av vissa militära vakter. Som skäl härför
anförs att sådana hundar ibland kan få samma eller liknande bevaknings- och
skyddsuppgifter som polishundarna och att sådan vaktpost eller annan som vid
försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning
enligt polislagen (1984:387) likställts med polisman i flera avseenden när det
gäller rätten att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd.

Utskottet kan mot denna bakgrund inte se att det finns skäl att göra någon
skillnad mellan polishundar och hundar som används av vissa militära vakter.

Förslaget till ändring i tillsynslagen föranleder således inte några
erinringar från utskottets sida, och utskottet förordar att den föreslagna
ändringen genomförs.

Hemställan

Utskottet hemställer
att riksdagen med avslag på motion 1991/92:L16 antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter.

Stockholm den 23 april 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds),
Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik
(s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard
Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m),
Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.

I proposition 1991/92:111 framlagt lagförslag

Bilaga