Sjöfylleri

Betänkande 1992/93:LU37

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU37

Sjöfylleri

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan

1992/93
LU37

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett motionsyrkande om att
regeringen snabbt bör förelägga riksdagen förslag till regler om
promillegränser inom sjöfarten i enlighet med vad Väg- och
sjöfyllerikommittén föreslagit.

Utskottet avstyrker motionsyrkandet med hänvisning till att
kommitténs förslag bereds med skyndsamhet inom
regeringskansliet.

Motionen

1992/93:Ju641 av Gudrun Norberg och Sigge Godin (fp) vari
yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att den snabbt
förelägger riksdagen en proposition byggd på Väg- och
sjöfyllerikommitténs betänkande i avsikt att förbättra
trafiksäkerheten till sjöss.

Utskottet

Trafiksäkerhetsfrågor har länge haft hög prioritet i vårt
land. Ett viktigt led i strävandena mot en säker och bra
trafikmiljö har varit att inskärpa att alkohol och trafik inte
hör ihop. För landtrafikens del har detta kommit till uttryck
genom att straffbestämmelserna om onykterhet i trafik successivt
skärpts och ansvarsområdet utvidgats. Den senaste skärpningen
skedde år 1990, då bl.a reglerna i lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) ändrades (prop.
1989/90:2, bet. JuU2, rskr. 106). Ändringarna, som trätt i kraft
den 1 juli 1990, innebär att trafiknykterhetsbrotten delats upp
i två grader, rattfylleri och grovt rattfylleri.

För sjötrafikens del infördes först år 1966 en uttrycklig
straffbestämmelse om trafikonykterhet. De nu gällande
bestämmelserna i sjölagen (1891:35 s. 1) om
trafiknykterhetsbrott till sjöss trädde i kraft den 1 juli 1991
(prop. 1990/91:128, bet. LU35).

Trafiknykterhetsbrottet indelas i två grader, sjöfylleri
(325§) och grovt sjöfylleri (325a§). För sjöfylleri skall
den dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg
fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss och därvid varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker
eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett
betryggande sätt kunde utföra vad som därvid ålegat honom.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller
något annat medel, om den uppgift som gärningsmannen haft att
fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets
egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av
fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.
Straffskalan för sjöfylleri är böter eller fängelse i högst sex
månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år.

Det kan således konstateras att sjölagen i motsats till
trafikbrottslagen och järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) inte
innehåller några promillegränser. Frågan om införande av
sådana gränser också för sjötrafiken övervägdes i samband med
1991 års lagändringar. I propositionen gjordes emellertid
bedömningen att det då inte fanns ett tillräckligt
beslutsunderlag för ett sådant förslag. Departementschefen ansåg
det samtidigt angeläget att frågan snarast blev föremål för
förnyade överväganden och att en utredning därför borde få i
uppdrag att överväga promilleregler också till sjöss.

Utskottet delade i sitt av riksdagen godkända betänkande
departementschefens uppfattning att det då saknades ett
tillräckligt beslutsunderlag för att bestämmelser om
promilleregler skulle kunna införas i sjölagen. Med hänsyn till
vad som anförts i propositionen utgick utskottet från att
direktiven för utredningen på området skulle komma att utformas
så att arbetet inriktades på frågan om en promillereglering. En
lagstiftning om promillegränser till sjöss är emellertid,
fortsatte utskottet, förenad med åtskilliga svårigheter, vilka
bl.a. har samband med att förhållandena till sjöss i väsentlig
mån avviker från dem till lands. Utskottet påpekade att
sjölagens trafiknykterhetsbestämmelse har ett betydligt mer
vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det var
enligt utskottet varken lämpligt eller motiverat att regler om
promillegränser fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening
eller alla de ombordvarande som den nuvarande
trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra
skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss
måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna.
Åtskilliga avgränsningsproblem måste alltså enligt utskottet
lösas innan sjölagen kunde tillföras bestämmelser om
promillegränser. Med hänvisning till vad utskottet anfört om
inriktningen av utredningsarbetet rörande promilleregler
avstyrkte utskottet ett antal motioner med önskemål om införande
av sådana regler för sjöfarten.

I början av år 1992 tillkallades en parlamentariskt sammansatt
kommitté med uppdrag att göra en utvärdering av bestämmelserna
om grovt rattfylleri och frågan om införande av gränsvärden för
alkoholkoncentrationen till sjöss. Kommittén, som antog namnet
Väg- och sjöfyllerikommittén (Ju 1992:03), presenterade
nyligen resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1992:131)
Grovt rattfylleri och Sjöfylleri.

Vad gäller sjöfylleridelen har kommittén inte ansett sig böra
föreslå införandet av något nedre gränsvärde för
alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften.
Straffbarheten får enligt kommittén som hittills prövas genom
s.k. klinisk bedömning. Kommittén förutsätter dock att den
nedre straffbarhetsgränsen för alkoholpåverkan i vägtrafiken --
0,2 promille alkohol i blodet eller motsvarande alkoholhalt i
utandningsluften -- kommer att få inflytande på den maritima
straffrättskipningen.

Kommittén har däremot ansett att det är både möjligt och
lämpligt att genom ett övre gränsvärde bestämma vad som
skall straffas som grovt sjöfylleri. Gränsvärdet skall vara
detsamma som för grovt rattfylleri, nämligen 1,0 promille
alkohol i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft.
För att brottet skall anses som grovt måste det emellertid också
begås i en syssla som efter omständigheterna ställde höga krav
på gärningsmannen. Gränsvärdet föreslås alltså utgöra en av de
omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om
ett sjöfylleri är grovt.

Enligt motion Ju641 av Gudrun Norberg och Sigge Godin (fp)
bör, genom att Väg- och sjöfyllerikommitténs lagförslag är
utarbetade och har ett brett politiskt stöd, ett
regeringsförslag på grundval av förslaget snabbt kunna
föreläggas riksdagen i avsikt att förbättra trafiksäkerheten
till sjöss.

Utskottet har erfarit att Väg- och sjöfyllerikommitténs
betänkande är föremål för remissbehandling och att remisstiden
utgår den 3 maj 1993. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att
departementschefen i Justitiedepartementets bilaga till årets
budgetproposition aviserat att kommitténs förslag efter
remissbehandlingen skyndsamt kommer att behandlas av regeringen,
anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av
motion Ju641 yrkande 2 inte är påkallad.

Hemställan

Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju641 yrkande 2.

Stockholm den 23 mars 1993

På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt
Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m),
Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Hans Stenberg
(s), Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Per Erik Granström
(s), Stina Eliasson (c) och Lars Stjernkvist (s).