Situationen i f.d. Jugoslavien samt Albanien

Betänkande 1994/95:UU21

Utrikesutskottets betänkande 1994/95:UU21

Situationen i f.d. Jugoslavien samt Albanien

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1994/95
UU21

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner från
allmänna motionstiden 1994/95 angående situationen i f.d.
Jugoslavien samt Albanien. Frågor som rör katastrofbistånd till
regionen samt insatser för materiell återuppbyggnad m.m. under
budgetåret 1995/96 behandlas i utskottets betänkande om
internationellt utvecklingssamarbete (1994/95:UU15).

Till betänkandet har fogats en reservation från Folkpartiet
liberalerna samt särskilda yttranden från Folkpartiet resp.
Vänsterpartiet.

Motionerna

1994/95:U608 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Sveriges arbete inom EU och OSSE för att
intensifiera diskussionen om Kosovas framtid,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen i FN skall verka för att
kraven på respekt för mänskliga rättigheter även skall gälla i
Kosova och att ett fullständigt hävdande av FN:s sanktioner mot
Serbien-Montenegro villkoras av att de mänskliga rättigheterna
respekteras i Kosova.

1994/95:U611 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det allvarliga läget beträffande mänskliga
rättigheter i Kosova,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för fördömande
av apartheidsystemet i Kosova,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige ånyo bör skicka en
parlamentarikerdelegation till Kosova,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör verka för att ESK:s
utsända rapportörer återvänder till Kosova.

1994/95:U623 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen omedelbart gör en
heltäckande analys av läget i Kosova, Sandjak och Vojvodina i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige ånyo bör skicka en
parlamentarikerdelegation till Kosova, Sandjak och Vojvodina,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör verka för att ESK på nytt
skickar observatörer till Kosova,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatt stöd till republiken Makedonien,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige inom ramen för EU-samarbetet
kritiserar Greklands hållning mot Makedonien,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör verka för att Makedonien
får kompensation enligt FN-stadgans artikel 50,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av stöd till Albanien,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskt agerande inom EU i fråga om
Slovenien.

1994/95:U634 av Lennart Rohdin och Håkan Holmberg (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om republiken Bosnien-Hercegovinas rätt att
fortbestå som självständig stat av multietnisk karaktär inom de
gränser som erkändes av FN och världssamfundet våren 1992,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en fredsuppgörelse som bygger på att
republiken Bosnien-Hercegovinas territorium styckas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inte belöna väpnad aggression med
territoriella avträdelser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att häva vapenembargot mot
Bosnien-Hercegovina,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inte häva FN-sanktionerna mot
Serbien-Montenegro innan Bosnien-Hercegovina återupprättats som
oberoende och territoriellt sammanhållen statsbildning på
multietnisk grund inom 1992 års folkrättsligt erkända gränser.

1994/95:U639 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatt internationellt agerande angående
Kosovo,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Sveriges ansvar att ta initiativ för
Kosovo inom EU:s ram.

Utskottet

1. Inledning

De väpnade konflikterna i f.d. Jugoslavien utgör ett öppet sår
i Europa. Omfattande och hänsynslösa brott har i dessa
konflikter begåtts mot de mänskliga rättigheterna och
rättsstatens principer. Etnisk rensning, systematiska
våldtäkter, tortyr och urskillningslös artilleribeskjutning är
exempel på de brott som begåtts. Trots betydande insatser från
omvärlden har en bestående och övergripande förhandlingslösning
inte kommit till stånd. Faran är alltjämt påtaglig att
striderna, som de senaste åren varit koncentrerade till
Bosnien-Hercegovina, kan komma att spridas till andra delar av
regionen.

I flera tidigare betänkanden (senast 1993/94:UU21) har
utskottet belyst bakgrunden till och olika aspekter på den
utveckling som följt på statsbildningen Jugoslaviens sönderfall.
Utskottet anordnade även i november 1992 en offentlig utfrågning
om situationen i f.d. Jugoslavien (bet. 1992/93:UU21). Från vad
som då framkom kan bl.a. följande refereras:

Redan vid Titos död 1980 gjordes spådomar om Jugoslaviens
sönderfall. Att staten Jugoslavien kunde hållas ihop ytterligare
drygt tio år beror troligen främst på två faktorer. Den ena är
att republikerna i 1974 års konstitution redan hade beviljats
rätt stor autonomi, så att centralmakten var relativt svag. Den
serbiska dominansen var likväl påtaglig inom främst krigsmakten
och polisväsendet. Kommunistförbundet bibehöll samtidigt den
politiska makten i hela landet.

Den andra faktorn har göra med Jaltaöverenskommelsen och
förhållandet mellan öst och väst. Varken USA eller Sovjetunionen
skulle ha accepterat en förändring av status quo i Jugoslavien
under det kalla kriget. Under slutet av 1980-talet började dessa
faktorer få minskad betydelse. En orsak var perestrojkan i
Sovjetunionen och den därpå följande upplösningen av det
kommunistiska blocket. De nationalistiska strävandena blev allt
starkare i flera jugoslaviska republiker, bl.a. i Kosovo samt
Serbien. En följd av detta blev att Serbien 1990 upphävde
Kosovos och Vojvodinas autonoma status.

1991 skärptes läget i Jugoslavien betydligt. Det pågående
ordkriget mellan Belgrad och Zagreb trappades upp. En ny
konstitution i Kroatien hade berövat serberna deras status som
nation och förvandlat dem till minoritet. Dessutom hade de
kroatiska myndigheterna börjat reducera den serbiska
överrepresentationen inom viktiga samhällsfunktioner. I Zagreb
förklarade man dock att Kroatien var berett att beakta den
serbiska befolkningens bekymmer och ge områden med serbisk
majoritet rätt långtgående autonomi. Inte desto mindre utropade
flera serbiska regioner i Kroatien sin självständighet och satte
upp egna militära förband. Sloveniens självständighetsförklaring
i juni 1991 ledde till att den federala armén grep in, varpå
strider pågick omkring en vecka. Därefter har det i stort sett
varit lugnt i Slovenien.

Sommaren och hösten 1991 bröt de federala jugoslaviska organen
slutgiltigt samman. Även presidentrådet, Jugoslaviens högsta
beslutande organ, upphörde att fungera.

Trots att den jugoslaviska statens sönderfall började te sig
alltmer oundvikligt fortsatte västvärlden att verka för ett enat
Jugoslavien. Det är en öppen fråga om mer resoluta ingripanden
från väst 1991 hade kunnat förhindra den tragedi som de senaste
åren utspelat sig i stora delar av det f.d. Jugoslavien.

Kroatien bröts sig loss från federationen strax efter
Slovenien och båda republikerna vann snabbt internationellt
erkännande. I det ljuset framstod det som blott en tidsfråga när
Bosnien-Hercegovina skulle utropa sin självständighet. Enligt
många internationella bedömare var utsikterna utomordentligt små
för ett självständigt, sammanhållet Bosnien-Hercegovina.
Muslimerna utgjorde vid tidpunkten för
självständighetsförklaringen ca 44 % av republikens befolkning,
medan serberna var ca 31 % och kroaterna omkring 17 %. Till
skillnad från i Kroatien var folkgrupperna utspridda över hela
republiken och levde i stor utsträckning i blandade områden.

Under 1991 deklarerade sig vissa serbdominerade områden i
Bosnien-Hercegovina som "autonoma regioner". Tillsammans
utgjorde de en tredjedel av republikens territorium. Väpnade
sammanstötningar bidrog under 1991 till att öka spänningen, och
ytterligare serbdominerade områden förklarade sig autonoma.
Staten Bosnien-Hercegovina förklarade sig självständig i oktober
1991. Den formella självständighetsförklaringen bekräftades
genom en folkomröstning i februari/mars 1992, vilken bojkottades
av de flesta serber. En överväldigande majoritet av muslimerna
och kroaterna röstade dock för oberoende. I april 1992 erkändes
Bosnien-Hercegovinas självständighet av bl.a. EG:s medlemsstater
och USA. Samtidigt belägrades Bosnien-Hercegovinas huvudstad
Sarajevo av serbiska trupper. Den 22 maj 1992 upptogs landet i
FN. Sedan 1992 har, med tidvis skiftande intensitet, väpnade
strider pågått i Bosnien-Hercegovina.

I utskottets tidigare betänkanden (främst 1992/93:UU21,
1993/94:UU21) har uppgiften att nå en politisk lösning av
konflikterna i f.d. Jugoslavien och snarast bringa de väpnade
striderna till ända setts som den primära. Sverige har engagerat
sig såväl inom som utanför FN:s ram för att åstadkomma en
uppgörelse och en bestående fred i de aktuella regionerna.
Svenska förband deltar i fredsbevarande insatser och i
övervakningsmissioner. Sverige ger även ett omfattande
humanitärt bistånd till regionen. Utskottet har i tidigare
betänkanden betonat angelägenheten av dessa ansträngningar men
även pekat på behovet av massiva internationella insatser för
att bygga upp de av krig förstörda delarna i bl.a.
Bosnien-Hercegovina och på vikten av svensk beredskap för dylika
insatser.

Frågor som rör katastrofbistånd till regionen samt insatser
för materiell återuppbyggnad m.m. under budgetåret 1995/96
behandlas i utskottets betänkande om internationellt
utvecklingssamarbete (1994/95:UU15). Utskottet har därvid
bl.a. framhållit som angeläget att det internationella samfundet
säkerställer förmågan att på ett adekvat sätt kunna bidra vid
det omfattande återuppbyggnadsarbete som måste inledas så snart
striderna upphört. Förberedelserna för återuppbyggnadsinsatser
bör prioriteras inte minst av det skälet att de i sig kan ha en
förtroendeskapande effekt i den pågående konflikten. Sverige
har, som utskottet anfört flera gånger tidigare, en viktig
uppgift i förberedelsearbetet för återuppbyggnad i det f.d.
Jugoslavien och bör därför spela en aktiv roll i internationella
fora.

2. Bosnien-Hercegovina

Sammanfattning av motionerna

Det svenska engagemanget i de mänskliga tragedier som utspelas
i regionen är omvittnat. Det avspeglas också i ett antal
motioner som väckts under allmänna motionstiden 1994/95 och som
på olika sätt pläderar för ett aktivt agerande från svensk sida
för att söka lösa olika problem med anknytning till konflikterna
i det f.d. Jugoslavien.

Den etniska rensningen och det internationella samfundets
hittillsvarande agerande i Bosnien-Hercegovina upprör
bl.a. motionärerna bakom motion U634 (fp). Motionärerna ser
folkmordet i Bosnien-Hercegovina som en bricka i det
storpolitiska spelet om maktbalansen i det nya Europa. Någon
fred och rättvisa i Europa kan enligt dem inte skapas på
grundval av den s.k. kontaktgruppens (USA, Ryssland,
Storbritannien, Frankrike och Tyskland) delningsförslag.
Motionärerna menar att Sverige också spelar med i detta spel;
ett förhållande som inte kan döljas av "dimridåer i namn av nya
Marshallplaner". Bosnien-Hercegovina har rätt att fortbestå som
självständig stat av multietnisk karaktär inom de gränser som
erkändes av FN och världssamfundet våren 1992 (yrkande 1). En
fredsuppgörelse får inte byggas på att Bosnien-Hercegovinas
territorium styckas upp (yrkande 2). Väpnad aggression får inte
belönas med territoriella avträdelser (yrkande 3). Vapenembargot
mot Bosnien-Hercegovina måste hävas (yrkande 4). FN-sanktionerna
mot Serbien-Montenegro får enligt motionärerna inte hävas innan
Bosnien-Hercegovina återupprättas som oberoende och
territoriellt sammanhållen statsbildning på multietnisk grund
inom 1992 års folkrättsligt erkända gränser (yrkande 5).

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sveriges omfattande engagemang i
Bosnien-Hercegovina grundas på en strävan att medverka till en
lösning som bevarar Bosnien-Hercegovina som mångkulturell,
självständig stat. Som utskottet även framhållit i tidigare
betänkanden, har Sverige, direkt till parterna och i
internationella fora, hela tiden klart markerat sitt stöd för
Bosnien-Hercegovinas ställning som självständig stat och
mångkulturellt samhälle. Sverige har även under hela konflikten
fördömt etnisk rensning och stött de krafter i
Bosnien-Hercegovina som bejakar mångkulturell samlevnad.

Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden att
Bosnien-Hercegovinas ställning som självständig stat och
mångkulturellt samhälle måste bevaras. En fredlig och bestående
lösning på konflikten kan bara åstadkommas via förhandlingar. En
fungerande samlevnad mellan olika folkgrupper blir möjlig först
när en varaktig vapenvila etablerats och ett av alla parter
godkänt fredsavtal föreligger. Utskottet anser att ökad
aktivitet och närvaro av FN:s styrkor i f.d. Jugoslavien skulle
bidra till att möjliggöra en sådan bestående och fredlig
förhandlingslösning.

Det internationella samfundets ansträngningar för att få till
stånd en lösning på konflikten i Bosnien-Hercegovina kom tidigt
att koncentreras till den s.k. Jugoslavienkonferensen, i vilken
FN och EU delade ordförandeskapet. Under sin tid som
ESK-ordförande deltog Sverige i konferensens styrkommitté.

Efter långvarigt medlingsarbete hösten 1992 förelade
Jugoslavienkonferensen i januari 1993 de krigförande parterna
den s.k. Vance/Owen-planen, som uppkallats efter konferensens
två medlare. Planen, som blev godkänd av den bosniska regeringen
och den bosnisk-kroatiska sidan, förslog en uppdelning av
Bosnien-Hercegovina i tio semiautonoma provinser. Vid ett möte i
Aten i maj 1993 undertecknade även den bosnisk-serbiske ledaren
avtalet, men med förbehåll av godkännande av det
bosnisk-serbiska parlamentet och en förutsedd folkomröstning.
Det bosnisk-serbiska parlamentet röstade emot avtalet, varför
detta aldrig blev gällande.

I juni 1993 efterträddes FN-medlaren Cyrus Vance av den
förutvarande norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg. Det
nya medlarparet Owen-Stoltenberg föreslog en fredsplan som
innebar att Bosnien- Hercegovina delades upp i tre republiker,
vilka skulle vara förenade i en union. FN:s säkerhetsråd gav i
anslutning härtill garantier för att denna union skulle kunna
kvarstå som FN-medlem.

FN:s generalförsamling antog redan den 17 december 1992 en
resolution om läget i Bosnien-Hercegovina. I resolutionen gavs
stöd åt landets strävanden efter suveränitet, politiskt
oberoende och territoriell integritet. Serbiens aggression
fördömdes. Därutöver krävdes bl.a. att den serbiska armén
omedelbart skulle lämna Bosnien-Hercegovinas territorium.

Ett år senare, den 20 december 1993, antog generalförsamlingen
en ny resolution om läget i Bosnien-Hercegovina. I resolutionen
uppmanades den bosnisk-serbiska sidan att respektera de fredade
områdena, som upprättats av säkerhetsrådet. FN:s medlemsstater
uppmanas också att stödja landet vid utövandet av dess rätt till
självförsvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51.

Det internationella samfundets ansträngningar för att få ett
slut på konflikten i Bosnien-Hercegovina är för närvarande
koncentrerade till den s.k. kontaktgruppen, vilken består av
USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland.
Jugoslavienkonferensen deltar också i kontaktgruppens möten.

I början av juli 1994 förelade kontaktgruppen de stridande
parterna ett förslag om Bosnien-Hercegovinas territoriella
uppdelning men med bevarande av landet som en folkrättslig
enhet. Förslaget innebär att landet till ytan delas i två
ungefär lika stora delar (51 % muslimsk/kroatisk och 49 %
serbisk); dessa delar förenas i en union som skall utgöra
Bosnien-Hercegovina. Förslaget skall ses mot bakgrund av att
serberna det senaste året kontrollerat omkring 70 % av
Bosnien-Hercegovinas yta.

Utskottet noterar att inget av de olika fredsförslag som
presenterats talar om att landet skall delas utan att
Bosnien-Hercegovina skall fortsätta som ett folkrättssubjekt.
Inget av förslagen är att betrakta som en idealisk lösning för
Bosnien-Hercegovinas folk. Det nu föreliggande förslaget innebär
att den etniska rensningen får genomslag, men innebär samtidigt
en betydande bosnisk-serbisk reträtt jämfört med nuläget.
Utskottet vill framhålla att fredsförslaget också innehåller
viktiga element som är avsedda att motverka att effekterna av
den etniska rensningen blir bestående.

Av utomordentlig betydelse är att en genuin vapenvila
etableras så att en bestående fredslösning kan komma till stånd
med syftet att bevara Bosnien-Hercegovina. Först därefter blir
det möjligt att påbörja det mödosamma arbetet med att
reintegrera de olika folkgrupperna och på sikt skapa en
fungerande samlevnad. Det internationella biståndet kommer
givetvis att spela en viktig roll i detta sammanhang. Av stor
betydelse är vidare att en fredsöverenskommelse innehåller en
ovillkorlig rätt att återvända för de flyktingar som utsatts för
etnisk rensning. Endast en politisk lösning som borgar för
samarbete och samverkan mellan de olika folkgrupperna och
staterna i det f.d. Jugoslavien kan skänka stabilitet åt
regionen.

Vid nyåret 1995 ingick parterna i Bosnien-Hercegovina en
vapenvila som skulle gälla till den sista april 1995. Vapenvilan
respekterades aldrig fullt ut, och i slutet av mars bröt
intensiva strider på nytt ut i flera delar av
Bosnien-Hercegovina. En ny, varaktig vapenvila blir bara möjlig
om också andra framsteg görs i förhandlingsprocessen. För
närvarande inriktas det internationella samfundets
ansträngningar på att söka åstadkomma ömsesidiga erkännanden
mellan i första hand Serbien-Montenegro, Kroatien och
Bosnien-Hercegovina. Sådana erkännanden bedöms kunna öka
förutsättningarna för fortsatta fredsförhandlingar på grundval
av kontaktgruppens förslag.

Kroatiens president Franjo Tudjman, som har kritiserat FN:s
skyddsstyrkor (UNPROFOR) för att endast befästa upproriska
serbers kontroll över delar av Kroatien, hotade i början av 1995
med att inte tillåta en förlängning av FN:s närvaro i landet
efter det aktuella mandatets utgång, den 31 mars. FN:s omkring
12 000 man stora styrka i Kroatien placerades ut 1992 för att
skilja kroatiska regeringsstyrkor och serbiska rebeller åt,
särskilt i det serbkontrollerade Krajinaområdet. Ett
tillbakadragande av trupperna har ansetts innebära stor risk för
nya strider i Kroatien och för ytterligare spridning av
konflikten.

Efter stora ansträngningar från bl.a. Europeiska unionens och
den amerikanska regeringens sida nåddes den 12 mars 1995 en
preliminär överenskommelse med den kroatiska regeringen som
innebär att en reducerad FN-styrka med nytt, delvis omdefinierat
mandat tills vidare tillåts stanna kvar i Kroatien. Genom
överenskommelsen bedöms den mest akuta risken för ett nytt
krigsutbrott vara överstånden.

Utskottet konstaterar att FN:s uppgift i Kroatien varit mycket
svår. Avväpningen av stridande har inte kunnat genomföras som
avsett bl.a. på grund av att FN inte på ett tillfredsställande
sätt kunnat kontrollera upprättade vapenlager. Människor som
fördrivits från sina hem har inte kunnat återvända. Inemot en
tredjedel av Kroatien är fortfarande under serbisk kontroll. En
viktig framgång, särskilt för Bosnien-Hercegovina, är likväl att
krigshandlingar i stor skala har kunnat undvikas genom
FN-styrkornas utplacering mellan de kroatiska regeringsstyrkorna
och de serbiska rebellerna i Kroatien.

Utskottet konstaterar att den uppgörelse som Kroatien nu gått
med på också innebär en beklaglig reduktion -- till sannolikt
runt 5 000 man -- av FN:s närvaro i Kroatien. Det är också
oklart vad Kroatien kommer att acceptera i fråga om de framtida
FN-förbandens beväpning och handlingsfrihet. Det är med oro som
utskottet konstaterar att den uppnådda kompromissen om FN:s
närvaro i Kroatien dess värre inte utesluter nya väpnade
uppgörelser i området.

Med säkerhetsrådets resolution 713 införde FN redan i
september 1991 ett vapenembargo mot det dåvarande Jugoslavien,
vilket sedan har kommit att fortsätta att gälla mot de stater
som uppstått ur Jugoslavien, däribland Bosnien-Hercegovina.
Embargot infördes dels för att söka hindra tillförseln av vapen
till regionen, vilket skulle riskera leda till en eskalering av
konflikterna, dels för att vinna tid för en fredlig lösning.
Säkerhetsrådet har därefter även antagit en rad andra, mycket
långtgående resolutioner, bl.a. har Serbien-Montenegros roll och
ansvar för kriget i Bosnien-Hercegovina medfört att FN infört
omfattande ekonomiska sanktioner mot Serbien-Montenegro (se även
utskottets betänkande 1992/93:UU4).

Utskottet konstaterar att sanktionsfrågan måste ses i ett
helhetsperspektiv, där den långsiktiga strävan är att söka nå en
varaktig förhandlingslösning på konflikterna i f.d. Jugoslavien.
Det nu aktuella fredsförslaget, som lagts fram av
kontaktgruppen, har accepterats av samtliga parter utom de
bosniska serberna. I syfte att sätta press på de
bosnisk-serbiska ledarna att acceptera fredsförslaget har
regeringen i Belgrad gått med på att stänga gränsen mot
Bosnien-Hercegovina för att förhindra att vapen, ammunition och
drivmedel passerar. I gengäld har FN:s säkerhetsråd i september
1994 beslutat att suspendera vissa sanktioner mot
Serbien-Montenegro. Samtidigt antogs också två andra
resolutioner, i vilka de bosniska serbernas fortsatta etniska
rensning fördöms och sanktionerna mot dessa serber skärps.
Kontrollen vid gränsen mot Bosnien-Hercegovina övervakas av
internationella observatörer, och de suspenderade sanktionerna
kan återinföras i händelse de serbiska myndigheterna inte
effektivt håller gränsen stängd.

En viktig del i de internationella fredsansträngningarna
utgörs således även av de skärpta sanktionerna mot de bosniska
serberna, vilka, som tidigare omtalats, som enda part motsätter
sig en förhandlingslösning. Utskottet vill i sammanhanget
framhålla betydelsen av att den alldeles övervägande delen av
den omfattande sanktionsregimen mot f.d. Jugoslavien alltjämt
består. Sverige har också påtalat att en normalisering med
Serbien-Montenegro ej kan komma till stånd förrän en acceptabel
lösning av Kosovofrågan uppnåtts. De sanktioner mot
Serbien-Montenegro som tillfälligt suspenderats rör lättnader i
förbudet mot civil luftfart, färjeförbindelser och förbudet mot
internationellt utbyte inom idrott och kultur. Utskottet
konstaterar att den svenska regeringen ställt sig bakom FN:s
beslut om suspension av vissa sanktioner i förhoppningen att
lättnaderna skall motivera regimen och befolkningen i
Serbien-Montenegro att ta ytterligare nödvändiga steg mot fred
och också tvinga den bosnisk-serbiska parten att acceptera det
internationella samfundets vilja. Utskottet delar regeringens
förhoppning i dessa avseenden.

Det resonemang som förs i motion U634 (fp) yrkande 4 synes i
sin förlängning innebära en rekommendation med innebörden att
vapenembargot mot Bosien-Hercegovina borde hävas. Om så
skedde skulle förutsättningarna för FN:s närvaro -- och därmed
också för en viktig del av folkförsörjningen -- upphöra. Detta
skulle innebära stora risker för Bosnien-Hercegovinas
fortlevnad. Utskottet konstaterar att ökade vapenmängder redan i
dag når Bosnien-Hercegovina på illegala vägar. Ytterligare vapen
i området skulle enligt utskottets bedömning sannolikt förorsaka
ännu mera våld och lidande och även gå stick i stäv mot FN:s
strävan mot demilitarisering. Utskottet avvisar därför det
synsätt som motionärerna ger uttryck för.

En fredlig samexistens mellan Bosnien-Hercegovinas olika
folkgrupper förutsätter, enligt utskottets uppfattning, tolerans
och ömsesidig respekt mellan parterna och en demokratisk
utveckling i hela regionen. För att en utveckling i sådan
önskvärd riktning skall kunna börja måste de väpnade
konflikterna upphöra och varaktiga fredsavtal uppnås.

Med det anförda betraktar utskottet motion U634 (fp) yrkandena
1--3 samt 5 som besvarade. Yrkande 4 i samma motion avstyrks.

3. Kosovo

Sammanfattning av motionerna

I flera motioner uttalas oro för att konflikten i särskilt
Bosnien-Hercegovina skall sprida sig till andra områden i det
f.d. Jugoslavien eller till andra delar av Balkan. Läget i den
numera i Serbien ingående provinsen, f.d. jugoslaviska
republiken, Kosovo/Kosova uppfattas därvid vara av central
betydelse. Situationen avseende bl.a. de mänskliga fri- och
rättigheterna beskrivs som allvarlig såväl i Kosovo som i andra
områden av det s.k. rest-Jugoslavien, särskilt Sandjak och i
Vojvodina. Den albanska majoritetsbefolkningen i Kosovo är
utsatt för ett hårt förtryck, som i en motion jämförs med det
gamla apartheidsystemet i Sydafrika.

I motion U623 (fp) yrkande 1 begärs att regeringen omgående
återkommer till riksdagen med en heltäckande analys av läget i
Kosovo, Sandjak och Vojvodina. Motionären vill också att en
parlamentarikerdelegation sänds till dessa områden, med uppgift
att inhämta information om situationen, samt inleda samtal med
representanter från den demokratiska oppositionen (yrkande 2). I
motion U611 (mp) yrkande 3 begärs att en
parlamentarikerdelegation skall sändas till Kosovo.

I flera motioner yrkas att Sverige skall verka för att OSSE
(tidigare ESK) på nytt sänder observatörer till Kosovo (U611
(mp) yrkande 4, U623 (fp) yrkande 3). Enligt motionerna U608 (v)
yrkande 1, U611 (mp) yrkandena 1 och 2 samt U639 (c) yrkandena 1
och 2 bör Sverige i olika internationella fora, främst FN, OSSE
samt EU, verka för att situationen i Kosovo uppmärksammas.
Sverige bör även verka för att MR-brotten fördöms och för att
ansträngningarna intensifieras för att området skall få fred och
demokratiska förhållanden. I motion U608 (v) yrkande 2 begärs,
mer specifikt, att regeringen i FN skall verka för att kraven på
respekt för mänskliga rättigheter skall gälla i Kosovo och att
ett fullständigt hävande av FN:s sanktioner mot
Serbien-Montenegro görs beroende av att de mänskliga
rättigheterna respekteras i Kosovo.

Utskottets överväganden

Utskottet delar motionärernas oro över situationen i Kosovo
och över den diskriminering och de kränkningar av mänskliga
rättigheter som kosovoalbanerna utsätts för av de serbiska
myndigheterna. I likhet med motionärerna anser utskottet att en
lösning på Kosovo/Kosova-problematiken även är av central
betydelse för att långsiktig stabilitet och fredliga
förhållanden skall uppnås i f.d. Jugoslavien. Utskottet delar
också uppfattningen att Kosovoproblematiken delvis kommit i
skymundan av kriget i främst Bosnien-Hercegovina. Utskottet
noterar att Sverige mycket aktivt driver Kosovofrågan i olika
internationella fora. Trots de internationella ansträngningar
som gjorts för att få till stånd en förbättring av
MR-situationen i Kosovo har situationen snarast förvärrats på
senare år.

Under Sveriges ordförandeår 1992 i ESK (numera OSSE)
etablerades konfliktförebyggande och förtroendeskapande
permanenta missioner i Kosovo, Sandjak och Vojvodina.
Missionerna förvägrades dock förlängt mandat sommaren 1993 av
regimen i Belgrad och tvingades lämna landet. Läget i de nämnda
regionerna har därefter i huvudsak följts genom regelbundna
resor dit av OSSE-medlemsstaternas ambassader i Belgrad.
Rapporter från dessa resor är regelbundet föremål för diskussion
och överväganden inom ramen för OSSE:s s.k.
ämbetsmannakommittémöten i Wien. Vid OSSE:s toppmöte i Budapest
i december 1994 krävdes ånyo att Serbien-Montenegro skall
tillåta missionerna att verka i Kosovo, Sandjak och Vojvodina.
Vid mötet avvisades Belgradregimens krav på att först accepteras
som fullvärdig medlem av OSSE. Någon lösning av frågan har dock
ännu inte kommit till stånd.

Sverige har också, enligt vad utskottet inhämtat, tillsammans
med EU:s nuvarande ordförandestat Frankrike, tagit initiativ
till att unionens arbetsgrupp för f.d. Jugoslavien skall ägna
större uppmärksamhet åt förhållandena i Kosovo. Vidare har
Sverige sökt agera för att kosovoalbanernas situation skall
uppmärksammas inom ramen för de övergripande ansträngningarna
att nå fred och stabilitet i regionen.

Enligt utskottets uppfattning är utplacerandet av
OSSE-missioner i de aktuella områdena särskilt angeläget mot
bakgrund av faran för att konflikterna i Bosnien-Hercegovina och
Kroatien kan sprida sig till andra delar av regionen.

Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter sina
ansträngningar att få till stånd ett serbiskt medgivande till
missionerna.

Utskottet konstaterar vidare att Sverige, bl.a. som
medförslagsställare till resolutioner om situationen i Kosovo i
FN:s generalförsamling och kommission för de mänskliga
rättigheterna, tillsammans med andra länder aktivt verkat för
att uppmärksamma kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i
Kosovo. I resolutionerna uttrycks djup oro över MR-situationen i
Kosovo och de serbiska myndigheternas diskriminering och
övergrepp fördöms kraftfullt. De serbiska myndigheterna uppmanas
vidare i resolutionerna att omedelbart tillåta internationell
övervakning av de mänskliga rättigheterna i landet och göra det
möjligt för OSSE:s långtidsmissioner att fortsätta verksamheten
i Kosovo, Sandjak och Vojvodina.

Utskottet utgår från att Sverige fortsätter att agera aktivt
för att läget beträffande de mänskliga rättigheterna i Kosovo
uppmärksammas internationellt.

Med det anförda betraktar utskottet motionerna U608 (v)
yrkande 1, U611 (mp) yrkandena 1, 2 och 4, U623 (fp) yrkande 3
samt U639 (c) yrkandena 1 och 2 som besvarade.

Som antytts ovan är sanktionerna mot Serbien-Montenegro, som
beslutats av FN:s säkerhetsråd, formellt kopplade till
situationen i Bosnien-Hercegovina. Utskottet konstaterar att
Sverige, såväl i FN som i bilaterala kontakter, argumenterar för
att sanktionerna även borde göras avhängiga av läget i Kosovo.
Detta synsätt har dock inte fått internationellt gehör.
Utskottet utgår från att den svenska uppfattningen fortfarande
gäller.

Enligt vad utskottet erfarit torde det finnas internationell
enighet när det gäller uppfattningen att en fullständig
normalisering i relationerna med regimen i Belgrad inte bör
komma till stånd förrän Kosovofrågan fått en tillfredsställande
lösning. Sverige har i sammanhanget påtalat att en fullständig
normalisering, inklusive tillgång till internationella
finansinstitutioner och krediter, kräver ett agerande från
Serbiens sida i enlighet med rättsstatens principer, dvs. i
detta sammanhang en rättvis och rimlig överenskommelse om Kosovo
och ett slut på förtrycket.

Med det anförda anser utskottet att motion U608 (v) yrkande 2
besvarats.

Enligt vad utskottet erfarit följer regeringen noga
utvecklingen i Kosovo, Sandjak och Vojvodina och gör fortlöpande
analyser av situationen i de aktuella områdena. Utskottet utgår
från att detta analysarbete fortsätter. Genom bl.a. svar på
frågor och interpellationer kan riksdagen som helhet ta del av
hur regeringen bedömer utvecklingen. Något initiativ med
anledning av motion U623 (fp) yrkande 1 anser utskottet därför
inte vara påkallat.

Därmed avstyrker utskottet motion U623 (fp) yrkande 1.

Utskottet anser det angeläget att breda internationella
kontakter upprätthålls med företrädare för det kosovoalbanska
samhället. I den mån viseringar kan erhållas kan detta bl.a. ske
genom besök av enskilda riksdagsledamöter och grupper av
parlamentariker. Utrikesutskottet avser för egen del göra en
studieresa, om möjligt inom det närmaste halvåret, till
flertalet stater i det f.d. Jugoslavien för att dels inhämta
närmare information om situationen och de svenska insatserna,
dels markera svensk närvaro och engagemang för bl.a. de av krig
och andra umbäranden hårt drabbade folkgrupperna såväl i
Bosnien-Hercegovina som i Kosovo. Frågor om besök av officiella
delegationer från Sveriges riksdag handhas dock av
talmanskonferensen.

Med det anförda anser utskottet att motionerna U611 (mp)
yrkande 3 samt U623 (fp) yrkande 2 besvarats.

4. Makedonien

Sammanfattning av motionen

I motion U623 (fp) berörs även läget i Makedonien. Det
stöd som Sverige hittills bistått Makedonien med bör fortsätta
(yrkande 5). Den grekiska hållningen mot Makedonien, som delvis
förhindrar internationellt erkännande, bör kritiseras av Sverige
inom ramen för EU-samarbetet (yrkande 6). Vidare yrkas att
Sverige bör verka för att Makedonien kompenseras enligt
FN-stadgans artikel 50 för förluster åsamkade landet som en
följd av sanktionerna mot Serbien-Montenegro (yrkande 7).

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att motionärens yrkanden i allt
väsentligt sammanfaller med den politik som Sverige hittills
bedrivit visavi Makedonien (former Yugoslav Republic of
Macedonia/FYROM). Som också framhålls i motionen har Sverige på
olika sätt givit landet stöd, bl.a. via den nordiska
FN-bataljonen, OSSE-missionen i Skopje, vilken upprättades under
Sveriges ordförandeskap, samt i form av betalningsbalansstöd om
hittills 15 miljoner kronor. Vidare stöder Sverige den FN-ledda
medlingen i namntvisten mellan Grekland och Makedonien samt
verkar för att Makedonien skall upptas som fullvärdig medlem i
OSSE. Det är enligt utskottets uppfattning viktigt att båda
sidor visar flexibilitet och kompromissvilja, så att en lösning
kan nås som bidrar till samarbete och stabilitet i regionen.

Utskottet noterar att OSSE, på svenskt initiativ, arrangerat
en särskild konferens, med deltagande av bl.a. internationella
finansieringsorgan, angående Makedoniens infrastrukturella
problem. Vid konferensen framhölls särskilt vikten av stöd till
förbättrade transportvägar i öst-västlig riktning i regionen.

Utskottet konstaterar att Sverige, såväl inom EU som
bilateralt, uppmanat Grekland att slå in på en
samförståndspolitik i förhållande till Makedonien. Greklands
ekonomiska blockad mot Makedonien har därvid kritiserats. Det är
enligt utskottets uppfattning av avgörande betydelse att varje
medlemsland i EU i största möjliga utsträckning bidrar till att
politik som beslutats gemensamt också verkställs till fullo.
Greklands hållning har dess värre inneburit att EU:s
Makedonienpolitik försvårats. Utskottet noterar att Greklands
blockad för närvarande är föremål för prövning i EU-domstolen.
Dom beräknas falla under maj månad i år.

I FN har Sverige, enligt vad utskottet erfarit, stöttat
förslag som syftar till att kompensera Makedonien för kostnader
i samband med upprätthållandet av sanktionerna mot
Serbien-Montenegro. Mekanismer har dock ännu inte kunnat
utarbetas för att kanalisera sådant multilateralt stöd till
Serbiens grannländer. Enligt vad utskottet inhämtat har
regeringen även bilateralt tagit upp frågan med i sammanhanget
relevanta stater.

Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (fp) yrkandena
5--7 som besvarade.

5. Slovenien

Sammanfattning av motionen

Slovenien har enligt motion U623 (fp) på ett obefogat och
illavarslande sätt skjutits åt sidan av EU, trots att landet
torde tillhöra de centraleuropeiska stater som ligger närmast
till att uppfylla de villkor som ställs på nya medlemmar i EU.
Den italienska regeringen har lagt in veto när frågan om att
inleda förhandlingar om associering varit föremål för diskussion
i EU:s ministerråd. I motionen yrkas att Sverige som medlem i EU
kraftfullt bör ta avstånd från den italienska blockaden mot
Slovenien samt underlätta för Slovenien att, tillsammans med de
i alla avseenden likartade s.k. Visegradstaterna, inleda
medlemskapsförhandlingar med EU (yrkande 9).

Utskottets överväganden

Utskottet beklagar, i likhet med motionären, att Sloveniens
möjligheter att inleda förhandlingar med EU om ett
associationsavtal (s.k. Europaavtal) försenats på grund av den i
motionen beskrivna situationen. Det är enligt utskottets
uppfattning angeläget att Slovenien, som på kort tid lyckats
återhämta sig ekonomiskt och också kommit långt när det gäller
att stärka den demokratiska kulturen, bereds tillfälle att knyta
närmare band med EU. Utskottet välkomnar därför att
förhandlingar mellan EU och Slovenien om ett associationsavtal i
dagarna har kunnat inledas.

Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (fp) yrkande 9
som besvarat.

6. Albanien

Sammanfattning av motionen

Även i Albanien är situationen komplicerad, anförs det i
motion U623 (fp). Landet är fortfarande Europas i särklass
fattigaste. Flera andra starka skäl talar enligt motionären för
att Sverige under de närmaste åren bör stödja förutsättningarna
för en demokratisk och ekonomisk utveckling i detta land
(yrkande 8).

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige, mot den bakgrund som
tecknas i motionen, sett det som angeläget att bidra till de
betydande internationella insatser som under de senaste åren
gjorts i Albanien. Under åren 1991--1994 har Sverige, enligt vad
utskottet inhämtat, bl.a. givit humanitärt katastrofbistånd till
Albanien till ett värde av ca 28 miljoner kronor. Till detta
kommer betalningsbalansstöd om 10 miljoner kronor. EU:s stöd
till Albanien är omfattande. Som medlem i EU bistår Sverige med
bl.a. betalningsbalansstöd. Detta stöd förväntas, enligt vad
utskottet inhämtat, öka under förutsättning att den albanska
demokratiseringsprocessen fortskrider. Sverige stödjer även
OSSE:s arbete i bl.a. Albanien som syftar till att förebygga
ytterligare konflikter med etniska övertoner i regionen.

Utskottet noterar vidare med tillfredsställelse att intresset
för bilateralt handelsutbyte mellan Sverige och Albanien ökat på
senare år, med bl.a. etableringen i Albanien av några svenska
storföretag som följd. Utskottet anser, i likhet med motionären,
att det av såväl säkerhetspolitiska som ekonomiska och
humanitära skäl är angeläget att det svenska stödet i olika
former till Albanien fortsätter. Det är utskottets förhoppning
att stödet kan bidra till att förebygga en ytterligare spridning
av konflikterna på Balkan och motivera Albanien till att
fortsatt verka som en modererande kraft i regionen.

Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (fp) yrkande 8
som besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Bosnien-Hercegovinas folkrättsliga status
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U634 yrkandena 1--3 och
5 besvarade med vad utskottet anfört,

res. (fp) - delvis

2. beträffande hävande av vapenembargo
att riksdagen avslår motion 1994/95:U634 yrkande 4,

res. (fp) - delvis

3. beträffande mänskliga rättigheter i Kosovo
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U608 yrkande 1,
1994/95:U611 yrkandena 1, 2 och 4, 1994/95:U623 yrkande 3 samt
1994/95:U639 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet
anfört,

4. beträffande sanktioner mot Serbien-Montenegro
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U608 yrkande 2 besvarat
med vad utskottet anfört,

5. beträffande analys av situationen i Kosovo m.fl.
områden
att riksdagen avslår motion 1994/95:U623 yrkande 1,

6. beträffande besök av parlamentarikerdelegationer
att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U611 yrkande 3 samt
1994/95:U623 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

7. beträffande Makedonien
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U623 yrkandena 5--7
besvarade med vad utskottet anfört,

8. beträffande Slovenien
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U623 yrkande 9 besvarat
med vad utskottet anfört,

9. beträffande Albanien
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U623 yrkande 8 besvarat
med vad utskottet anfört.

Stockholm den 28 mars 1995

På utrikesutskottets vägnar

Göran Lennmarker
I beslutet har deltagit: Göran Lennmarker (m), Nils T
Svensson (s), Anneli Hulthén (s), Helena Nilsson (c), Lena
Klevenås (s), Bertil Persson (m), Urban Ahlin (s), Eva
Zetterberg (v), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp),
Ingrid Näslund (kds), Elisebeht Markström (s), Agneta Brendt
(s), Sten Tolgfors (m), Inger Lundberg (s), Christina Axelsson
(s) och Lennart Rohdin (fp).

Reservation

Bosnien-Hercegovinas folkrättsliga status m.m. (mom. 1, 2)

Lennart Rohdin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar
med "Utskottet konstaterar att" och på s. 9 slutar med "samma
motion avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att kriget i Bosnien-Hercegovina går in
på sitt fjärde år. Mer än 200 000 människor har dödats, de
flesta muslimer. Mer än 3 miljoner människor befinner sig på
flykt. Ett folkmord äger rum på Europas jord. Omvärldens
hittillsvarande oförmåga att få slut på denna behandling av den
muslimskt dominerande delen av det forna Jugoslavien är ett
svårartat moraliskt svek.

I grunden handlar det om brott mot folkrätten.
Bosnien-Hercegovina är en suverän stat, medlem av FN och medlem
av OSSE, som hotas av utplåning genom väpnad aggression. De
bosniska muslimerna håller på att utrotas eller fördrivas från
sina hemtrakter i etniska rensningsaktioner.

På 1930-talet började en diktatur i Europa, Hitlers, utrota
ett helt folk. Då var det inte muslimer utan judar som var
utsatta för etnisk rensning. Omvärlden orkade inte engagera sig
tills ett krig i hela Europa var oundvikligt. Ungefär samtidigt
överföll en annan diktator i Europa, Mussolini, en självständig
nation, medlem av Nationernas Förbund. Då var det inte Bosnien
utan Abessinien, vars existens skulle upphöra. Omvärlden orkade
inte engagera sig. För NF innebar oförmågan att försvara
Abessiniens integritet att hela organisationens auktoritet
ohjälpligt hade undergrävts.

Det finns åtskilligt att lära av dessa historiska paralleller.
Spridningsriskerna är mycket stora om inte kriget i Bosnien
bringas till ett slut. FN:s auktoritet kommer att skadas, kanske
irreparabelt, om organisationen misslyckas i
Bosnien-Hercegovina.

I västvärlden finns en stegrande oro för muslimsk
fundamentalism. I Bosnien-Hercegovina har muslimer under lång
tid levt tillsammans med människor med annan religion. Det
kommer att få allvarliga konsekvenser för relationerna mellan
västvärlden och den muslimska världen om sveket mot Bosnien
fullbordas.

Bakgrunden till krigen i det forna Jugoslavien är den
kommunistiska diktaturens sönderfall. Den påskyndades av den
allt starkare serbiska nationalism som utvecklades efter
Milosevics makttillträde i Serbien. Den konstitutionella
autonomin i Kosovo och Vojvodina kvävdes av Milosevic.
Partiledningen i Montenegro ersattes av en Milosevic-trogen.
De alltmer brutala maktövergreppen från Milosevics sida
underblåste strävanden till självständighet i Slovenien och
Kroatien. Milosevic motsatte sig förändringar i den jugoslaviska
konstitutionen och Slovenien och Kroatien förklarade sig
självständiga sommaren 1991. Den starkt serbdominerade federala
jugoslaviska armén gick till angrepp och krig utbröt först i
Slovenien och sedan i Kroatien. Kriget i Slovenien var över på
mindre än två veckor. Kriget i Kroatien varade till i början av
1992 då FN efter omvärldens erkännande av Slovenien och Kroatien
placerade ut skyddsstyrkor, UNPROFOR, i Kroatien.

Under slutfasen av Jugoslaviens sönderfall gjordes stora
ansträngningar av Bosnien-Hercegovinas ledare Isetbegovic och av
Makedoniens ledare Gligorov att finna konstitutionella lösningar
för att rädda Jugoslaviens fortbestånd inom ramarna för en
större självständighet. Isetbegovic och Gligorov visste att om
Slovenien och Kroatien bröt sig loss skulle främst
Bosnien-Hercegovina och Makedonien bli offren i det
serbdominerade Jugoslavien som då skulle återstå. För dem
återstod då inte annat val än att frigöra också
Bosnien-Hercegovina och Makedonien. Så skedde också.

Redan på ett tidigt stadium förberedde sig bosnienserberna för
att bryta sig loss ur ett fritt Bosnien-Hercegovina. Den
federala jugoslaviska armén hade redan i slutet av sommaren 1991
genomfört de förstärkningar och omgrupperingar som krävdes för
en väpnad serbisk aktion i Bosnien-Hercegovina -- nio månader
innan självständigheten och krigets utbrott i Sarajevo.

I linje med den s.k. Badinterkommissionen, som för
Londonkonferensen om Jugoslavien utredde förutsättningarna för
ett internationellt erkännande av de nya republikerna, krävde EG
en folkomröstning om självständighet i Bosnien-Hercegovina. En
sådan genomfördes under bojkott av stora delar av
bosnienserberna. En överväldigande majoritet röstade för
självständighet. Bosnien-Hercegovina erkändes av EG och USA i
början av april 1992. Det blev startskottet till det väpnade
serbiska angreppet på den nya staten. Snabbt och väl förberett
startade en systematisk etnisk rensning, som på kort tid gav
bosnienserberna kontroll över 2/3 av landets yta.

I slutet av maj 1992 införde FN sanktioner mot
Serbien-Montenegro som en följd av dess direkta inblandning
genom den federala armén inne i Bosnien-Hercegovina. Formellt
drog sig armén tillbaka men överlämnade sina vapen och förråd
till bosnienserberna. Ett stort antal officerare och soldater
gick över till den bosnien-serbiska sidan och fortsatte den
etniska rensningen.

Samtidigt som den bosnien-serbiska sidan övertog den federala
arméns omfattande vapen och förråd i det tungt rustade Bosnien,
var den bosniska regeringssidan starkt beskuren i sin beväpning
till följd av FN:s vapenembargo från september 1991. Ett
vapenembargo som utan större effekt infördes för att söka
begränsa vapentillförseln till det serbisk-kroatiska kriget
hösten 1991. I stället kom vapenembargot att slå mycket hårt
mot den bosniska regeringens trupper, som länge stred beväpnade
endast med lätta vapen. Vapenembargot har befäst ett mycket
ojämlikt styrkeförhållande mellan den serbiska angriparen och
den angripna bosniska sidan.

FN:s säkerhetsråd har med ett stort antal resolutioner utan
större framgång sökt stoppa den serbiska krigföringen.
"No-fly-zones" har införts över Bosnien-Hercegovina. Städer och
områden som utsatts för systematisk belägring av tungt serbiskt
artilleri har förklarats som "skyddade zoner" av FN utan att FN
förmått skydda dem. Senast demonstrerades detta i Bihac före jul
1994. UNPROFOR har till huvuduppgift att se till att humanitärt
bistånd kan komma fram till de instängda och nödlidande civila
offren. I Gorazde, Srebrenica, Bihac och på andra ställen har
hjälpkonvojerna ibland i månader hindrats att komma fram.

Omvärldens oförmåga att hävda grundläggande folkrättsliga
principer i Bosnien-Hercegovina bottnar till inte ringa del i
allvarliga meningsmotsättningar mellan främst stormakterna i
FN:s säkerhetsråd. Dessa motsättningar har inneburit allvarliga
påfrestningar på sammanhållningen inom såväl EU som NATO. En
viktig orsak till att FN hittills misslyckats i
Bosnien-Hercegovina är att medlemsländerna vägrat ställa upp
med tillräckliga resurser för att operationen skall lyckas. De
gånger FN, ibland med NATO:s hjälp, satt hårt mot hårt har
angriparna tagit sitt förnuft till fånga, som i Sarajevo i
februari 1994. När tvehågsenheten eller oenigheten på nytt tagit
överhanden på FN-sidan har striderna blossat upp eller
intensifierats, som i Bihac före jul 1994.

FN:s generalsekreterare frågade vid årsskiftet
truppbidragarländerna om ytterligare personal. Sveriges regering
lät förstå att utökade svenska insatser är uteslutna. Utskottet
finner detta ställningstagande orimligt. De budgetrestriktioner
som anförts är helt otillräckliga som argument inför en
europeisk tragedi, som hotar att sprida sig till ett storkrig på
Balkan och därtill undergräver hela FN-systemets framtida
auktoritet.
När FN:s medlemsländer saknar vilja och förmåga till de insatser
som krävs för att värna ett angripet medlemsland --
Bosnien-Hercegovina -- återstår bara att förhandlingsvägen söka
få slut på kriget och skapa så goda förutsättningar som möjligt
för en uppbyggnad av ett fredligt samhälle, där människor så
småningom kan börja leva tillsammans igen. Inför detta
återuppbyggnadsarbete måste också Sverige vara berett till
omfattande stöd.

Ett antal förslag till fredsuppgörelser har presenterats under
de gångna tre åren. De har alla byggt på att den bosniska
regeringssidan till större eller mindre del avträder
serbkontrollerade områden. Principen om rätten för flyktingar
att återvända blir i praktiken närmast illusorisk. Därmed
accepterar omvärlden på ett djupt olyckligt sätt att väpnad
aggression i Europa, i strid med Helsingforsdeklarationens
uttalade principer, tillåts uppnå territoriella landvinningar.
Den bosniska regeringen har successivt tvingats acceptera denna
uppläggning, då den förstått att FN saknar vilja eller förmåga
att tvinga den serbiska angriparen till reträtt. Hittills är det
i allt väsentligt den bosnien-serbiska sidan som avvisat varje
fredsplan, då den inte tillräckligt motsvarat de serbiska
erövringarna. Den serbiska förhalningstaktiken har framgångsrikt
gått ut på att trötta ut motståndaren och omvärlden, så att den
successivt tillerkänns mer av sina landvinningar.

Fredsplanerna i det forna Jugoslavien har kommit och gått. Den
senaste från den s.k. Kontaktgruppen har åtminstone den
förtjänsten att den fokuserar på Belgrads och Milosevics
avgörande roll för folkmordet i Bosnien-Hercegovina. Det är
regimen i Belgrad, med sin blandning av gammelkommunister och
nationalister, som bär det största ansvaret för det krig som
pågår mot den bosniska civilbefolkningen. Utan dess stöd skulle
inte bosnienserberna kunna fullfölja sin krigsplanering.
Milosevic har till synes gått med på att bryta tillförseln av
förnödenheter till bosnienserberna under Karadzics ledning.
Stängningen av gränsen mellan Serbien och Bosnien-Hercegovina är
dock inte överdrivet effektiv.

Även om Bosnien och Kroatien under en tid efter starka
påtryckningar från främst USA valt att samarbeta, finns det
anledning att också se mycket kritiskt på de bosniska kroater,
som med uppenbart stöd i Zagreb hänsynslöst tagit för sig av det
de anser vara kroatiskt territorium i Bosnien-Hercegovina.

Strävandena att nå förhandlingsuppgörelser med de serbiska och
kroatiska ledare som var för sig bär huvudansvaret för den
etniska rensningen i Bosnien-Hercegovina ställer också FN:s
krigsförbrytartribunal i en problematisk dager. Samtidigt som
fred skall slutas med dem som initierat och genomfört ett
folkmord ställs lokala hantlangare, som bara utfört sina ledares
uppmaningar, till svars inför tribunalen i Haag. Dilemmat
illustreras ytterligare av den påtagliga oviljan hos FN:s
medlemsstater att på ett tillfredsställande sätt möjliggöra
tribunalens arbete.

FN:s blockad mot Serbien-Montenegro har blivit ett medel i
förhandlingsspelet. Milosevics beslut att inte längre materiellt
stödja den bosnien-serbiska krigföringen innebar att delar av
blockaden hävdes. Nu utlovas fortsatta lättnader i sanktionerna
om Milosevic erkänner Kroatien och Bosnien-Hercegovina inom
deras internationellt erkända gränser. Milosevic kräver att
sanktionerna skall hävas innan erkännandefrågan diskuteras.
Sanktionerna infördes som en reaktion på Belgrads roll i
folkmordet i Bosnien-Hercegovina. Utskottet anser det ytterst
angeläget att sanktionerna mot Serbien-Montenegro upprätthålls
till dess att kriget upphört och Bosnien-Hercegovina
återupprättats som oberoende och territoriellt sammanhållen
statsbildning på multietnisk grund inom 1992 års folkrättsligt
erkända gränser.

FN:s vapenembargo har i bästa fall haft en återhållande effekt
på vapentillförseln till krigets Jugoslavien. Det har emellertid
medfört ett ytterst ojämt styrkeförhållande mellan angripare och
den angripne i krigets Bosnien. Oenighet mellan FN:s
säkerhetsråds medlemmar med veto omöjliggör ett upphävande av
ett vapenembargo, som aldrig var avsett för kriget i Bosnien. Av
samma skäl skulle aldrig enighet ha kunnat uppnås om att införa
ett vapenembargo i dag. Inför FN:s oförmåga att i linje med
kapitel VII i FN-stadgan värna Bosnien-Hercegovinas legitima
rättigheter utgör FN:s vapenembargo, som enbart drabbar den
angripne och allvarligt hindrar Bosnien-Hercegovina i dess
självförsvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51, ett
moraliskt dilemma. Kriget i Bosnien-Hercegovina går in på sitt
fjärde år. Om kriget fortsätter för överskådlig tid, blir det i
längden allt svårare att försvara ett vapenembargo som slår
ensidigt mot den bosniska regeringssidan.

Det är utskottets förhoppning att Sverige skall ta täten i en
internationell opinionsbildning mot kriget och för
Bosnien-Hercegovinas rätt att fortleva som en multietnisk stat
inom de 1992 folkrättsligt erkända gränserna. I den nya värld vi
lever i, måste det finnas en beredskap för att med alla
tillgängliga medel hindra extremister av den typ som nu under
fyra års tid fört det forna Jugoslavien till randen av den
definitiva katastrofen.

dels att momenten 1 och 2 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

1. beträffande Bosnien-Hercegovinas folkrättsliga status
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U634 yrkandena
1--3 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. beträffande hävande av vapenembargo
att riksdagen förklarar motion 1994/95:U634 yrkande 4
besvarad med vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Hävande av vapenembargo (mom. 2)

Eva Zetterberg (v) anför:

Sverige erkänner Bosnien-Hercegovina som självständig stat. På
denna stats territorium lever olika nationella grupper --
bosnier, kroater och serber. Där lever även skilda religiösa
grupper -- muslimer, katoliker och ortodoxa. I den process som
följt på den jugoslaviska statens sönderfall har dessa olika
grupper kommit att spelas ut mot varandra till den grad att det
uppstått hårda motsättningar som fått till följd att det
uppkommit föreställningar om att människor av olika etnisk,
kulturell och religiös tillhörighet inte kan leva tillsammans.

Att i ett sådant läge upphäva vapenembargot vore att fördjupa
de motsättningar som uppstått och ytterligare cementera de
föreställningar som följt i motsättningarnas spår.

Vänsterpartiet kan inte som princip acceptera att människor av
olika etnisk, kulturell och religiös tillhörighet inte kan leva
tillsammans. Vänsterpartiet kan inte heller se att ett
upphävande av vapenembargot på något sätt skulle kunna gagna en
fredlig utveckling eller en lösning av de motsättningar som
uppstått mellan olika folkgrupper i f.d. Jugoslavien. Snarare
skulle det medföra ytterligare lidande, blodsutgjutelse och
fördjupade motsättningar -- ett steg bort från fred och
förhandlingar.

2. Makedonien (mom. 7)

Lennart Rohdin (fp) anför:

Republiken Makedonien var tillsammans med Slovenien den av
republikerna i det forna Jugoslavien som av den s.k.
Badinterkommissionen förklarades uppfylla de krav på
konstitution och respekt för nationella minoriteter som krävdes
för ett internationellt erkännande. Effekterna av FN:s
sanktioner mot Serbien-Montenegro, som spärrar handelsvägarna
norrut genom Serbien, och den grekiska utpressningen med blockad
av handelsvägarna söderut slår hårt mot det ekonomiskt och
socialt utsatta landet och bidrar till att destabilisera den
södra delen av Balkan. Greklands veto mot att låta republiken
Makedonien bli fullvärdig medlem av OSSE är i detta sammanhang
oacceptabelt.

Det är ytterst allvarligt att FN misslyckats med att utforma
regler för kompensation till de länder som drabbas av
sanktionerna mot Serbien-Montenegro. Den etniska situationen i
Makedonien är laddad och grannarna Serbien och Grekland liksom
också krafter i Albanien bidrar till att komplicera samlevnaden
mellan folkgrupperna i Makedonien. Situationen på Balkan liknas
ofta vid en krutdurk. Omvärldens oförmåga att stödja republiken
Makedonien i dess strävanden att utgöra en stabiliserande faktor
på södra Balkan kan få mycket allvarliga konsekvenser.

3. Slovenien (mom. 8)

Lennart Rohdin (fp) anför:

I skuggan av den olösta konflikten med de serbockuperade
områdena i Kroatien och kriget i Bosnien-Hercegovina har den
framgångsrika utvecklingen i Slovenien kommit i skymundan.
Slovenien har av omvärlden alldeles för länge behandlats som en
fortsatt del av det oroliga forna Jugoslavien, trots att landet
i dag i allt väsentligt liknar de fyra Visegradstaterna. I
förhållande till den europeiska integrationen är det viktigt att
Slovenien därför behandlas som en av dem. Den nu inledda
förhandlingen om ett Europaavtal möjliggör detta.
Förhandlingarna blockerades länge av den förra italienska
regeringen. Detta inom ramen för EU-samarbetet oacceptabla
förhållningssätt får inte upprepas.